Samlade dikter - 4

Han skrek: hvad nu? vet du så visst
Att flickan nej ej gifver? --
Och medan jag i tvifvel gick,
En annan ja och flickan fick.
Jag då beslöt en elegi
Till tröst i sorgen skrifva.
Han fick den första raden se:
Hvad f-n skall detta blifva?
Du gör dig löjlig käre vän! --
Jag strök min vers och glömde den.
Jag tänkte att mitt kapital
I en fabrik förränta.
Håll, ropte han, din vinst blir skral
Och snar konkurs att vänta!
Jag läste åter till mitt skrin
Och bjöd min vän på ett glas vin.
Att ta en tjenst jag sist beslöt,
Straxt var han här och rådde.
Han visste hur förtjenst mig tröt,
Gräl, bråk och tråk mig spådde
Så långt och väl att ett tu tri
Ansökningstiden gick förbi.
Ja, sade jag, för evigt blif
Min vän! blott för den tanken
Han ställde genast till ett kif
Och bad mig dra för fanken. --
Ack längesen jag gjort det, men
Jag är, jag sjelf just, denna vän!


Kajsaniemi-visan.

Solen börjar skina, dimman löser sig,
Snön den hvita, fina glänser på hvar stig.
Talgoxen qvittrar på en löflös gren,
Vinglaset glittrar uti solens sken.
Uppå alla kanter flickor, mammor, tanter,
Kjolar långa, små, hvita, röda, blå
Kring oss stå.
Hör hur de prata, se hur de le
Flammor och fästmör alla in spe.
Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.
Se hur alla lundar skaka frosten af.
Blomstertiden stundar, isen bryts på haf.
Lärkan mot höjden lyfter vingars par,
Sjunger om fröjden högt i rymden klar.
Snart går mön bland sippor, plockar blomsterknippor;
Bäst hon plockar så, ler ur kalken blå
Amor då.
Nå sköna tärna, lycka då till!
Gerna din skål nu dricka jag vill.
Kling, klang, gutårt stämmen upp! nu är det vår.
Snön i silfverknoppar taket prydnad ger,
Blixtrar bort och droppar längs verandan ner.
Sångerna klinga, timmarna de gå,
Kyprarne springa, korkarna de slå.
Mamsell Myhrman blickar fram ur dörrn och nickar;
Nu är god trafik, nu är god publik,
Glad och rik.
Solen är mild och hjertat är sällt,
Hoppet är friskt och sorgen på svält.
Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.


Allt i lifvet är ej sol.

Allt i lifvet är ej sol,
Allt i lifvet är ej natt,
Som en morgonljusning klarnar
Allt omkring oss småningom.
Allt i lifvet är ej vår,
Lef i kärlek -- allt försmälter
I en solomstrålad tår.
Sök ej i det högsta allt,
I det lägsta bor ock Gud --
Under jorden ligger grafven,
Är dock salighetens dörr.


Almqvist.
Monolog. (Fragment,)

Att våga eller icke är det första,
Att lyckas eller icke är det andra,
Och deremellan ligger handlingen.
I handling ligger lifvets makt, all lycka,
All ära och all rikedom. Blott den
Bevisar att vi finnas. Hvad är tänka?
Ett embryo till lif -- hvad samvetsqval?
En sjuklig handlings mord emot sig sjelf.
Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt
Att intet högre finnes än förnuftet.
Den tanken jag som mången öfvergifvit
Och flytt till tron, sagt der det högsta finns --
Och medan jag i tysta böner ligger
Vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer
Om sköna qvinnor, guld och glada lag.
Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger,
Den gycklaren, och visar oss att allt
Ett narrverk är. Och sjelfva handlingen,
Hvad är den? en tillämpad fantasi.
En ny gestalt uti det fastlagsspel,
Det brokiga, som heter lifvet eller,
Med litet längre titel, mensklighetens
Utveckling till lycksalighet. Jag suttit
Och målat mången tafla derifrån.
Det var min rol tills nu. Nu kommer der
En skurk och stör mig. Hvad är mer naturligt
Än att jag stöter honom i kulissen?
Det är en ursäkt dock som är för vanlig,
För platt. Ack, verklighetens verld är full
Af bara platthet; skall man handla der,
Så bli motiverna de gamla kända,
Slutledningarna likaså. --
På sned är verldens anlete och växer
På nytt på samma gamla sätt på sned.
Hvad som var godt för några tusen år,
Hvad som var ondt, anses så nästan än.
Väl pågår allt från tidens början dock
En sammansvärjning mot det evigt lika
Och enahanda; jemnt uppträda män,
För det de sökt att svänga om ethiken
I stort, allt från sin urgrund. Jemte dem
Finns andra dock som lyckats, stora kungar,
Som mördat uti gross, bankirer fina
Som stulit uti stort, och filosofer,
Som ljugit i systemer. Hyggligt folk,
I sanning, fast misskände af partier.
Att sjelf jag ämnar nu ett brott begå,
Ett afbrott uti alltets jemna gång,
Och derför darrar jag. Allt kallas ondt,
Som gör en ondt; men är min darrning öfver
Och lyckas handlingen, så blir det onda
Ett godt, och får jag samvetsqval deröfver,
Så blir det åter ondt. Så vexlar hemskt
I verlden lifvets ljuft violblå färg --
Och dock är nattvioln så ljuf en blomma.
Jag mycket älskat denna lilla blomma
Och ämnar skrifva en roman om den,
Der hela handlingen sig vände blott
Omkring en blomma och der blomman vore
Hjeltinnan uti stycket, menniskorna
Bisaker blott. En underbar intrig
Och vackra ord -- och under allt en tanke,
Lösaktig, djurisk som en Messalinas.
Det vore ett problem; nå väl, låt se,
Blott denna sak är öfver, skall jag börja
Ta hand derom -- men nu är giftet färdigt.


För dig jag sjunger.

För dig jag sjunger, om jag eger qvar
En ton, som mild och klangfull än sig rör.
För dig, som mer än all min kärlek har,
För dig, som salighet och frid tillhör.
Jag söker i min andes mörka vrår,
Om ingen perla finns bevarad än,
Som vore värd att få ditt blonda hår
Besmycka -- -- -- -- --


Vill du komma med mig?

Vill du komma med mig i den grönskande skog,
O, der ingen, der ingen oss ser?
Hörde du, hörde du, huru fogeln han slog
Långt i skogen; han också dig ber.
Vill du sitta med mig i den skuggande lund,
Vill du ljuft åt min arm dig förtro?
Kom, o kom, i den tysta, den skymmande stund,
När all jorden hon hvilar i ro.
När all jorden i stjerneglans hvilar i ro,
Låt oss sitta och språka förtroligt;
När all jorden i stjerneglans hvilar i ro,
Och blott hjertat det klappar oroligt.


Jag har dig kär.

Jag har dig kär, öfver allting kär,
Du mer än himmel och jord mig är;
Hvar min bana går
Du framför mig står,
Om du är mig när,
Om du fjerran är,
O! du är mig kär, öfver allting kär.
Du är mig kär, öfver allting kär,
Om himmelsk glans du kring pannan bär,
Om du helig satt
Öfver sky och natt
Ibland englars här,
Hann min sång dig der;
O! du är mig kär, öfver allting kär.
Du är mig kar, öfver allting kär;
Ja, om lagd du vore i jorden här,
O, jag smög dit ned
Ifrån gröna träd,
Ifrån sol och vår,
Ifrån fröjd och tår,
För att dö hos dig, för att bli hos dig.
Du är mig kär, öfver allting kär,
Min högsta fröjd som mitt qval du är.
Dina ögon blå,
O, hur le de så?
I dess himlar der
All min himmel är;
O! du är mig kär, öfver allting kär.
Det ej glömska finns, ingen död nu mer,
Sen du allt mig blef, sen jag dig blott ser.
Blott en kort sekund
Vid din rosenmund,
Blott en blick af dig
Gör odödlig mig;
Kom och lef med mig, låt mig dö med dig!


Don Juans afsked från lifvet.

_Naturskön nejd i Grekland. Klassiska ruiner framskymta uti
lager- och myrterlundar. Det är antingen morgon eller afton,
ty ett matt rosenskimmer flämtar öfver föremålen. Don Juan
sitter på en kullfallen kolonn och drar upp sitt ur_.
Jag står vid målet, rättare: jag -- sitter
Vid detta mål, som snart mig mållös gör.
Likt lampans sista flämtning hjertat spritter,
En sällsam susning ofta ren jag hör.
På den jag längre ej fundera gitter; --
Hvad än det är, jag vet att snart jag dör.
Lätt dödens ishand kittlar mig i hälen --
Han får gå långt förrän han hittar själen.
Emellertid så lär jag kunna hinna
Att afsked ta från lifvet, som sig bör.
I alla öden måste man sig finna,
Och till de bättre dödsinviten hör.
Hvarföre då sålänge sig besinna
På den? det sällskap, dit man in oss för,
Skall vara glupskt; men _vi_ det ej må klandra,
Som göra allt att äta ut hvarandra.
"Sålänge man har lif, så skall man lefva."
Den först det lärde, var en välvis man.
Tids nog vi få i tomma intet sväfva,
På vingar en, på qvastar någon ann'.
Att lefva älska är, så mente Eva,
Och Adam straxt derpå detsamma fann --
Och icke lär i ordningen don Juan
Af lika tycke vara numro tuan.
Den satsen klingar mig så skön i hågen
Just nu, när lifvet skymmer mer och mer.
I guld den nickar ner från himlabågen --
Der sig ett svanepar till flykt beger.
Den dyker upp ur blommorna, ur vågen,
Men ej som förr den om min hyllning ber.
De dagar äro -- hur ock soln må glöda --
Som Julia och Haidie för evigt döda.
Farväl då sol! Jag ser naturen stråla
Kring mig i minnets sista återglans.
På himlen qvällen purpurmoln ses måla,
Kring brustna stöder mörknar skogens krans,
En skog af myrtenträd! -- En gam hörs skråla
På högsta toppen, tar en lustig dans
I klara rymden, nu sig åter sänker --
Fin lukt han har, han visst på Juan tänker.
Ty här jag vankar utan lust och vänner,
Snart utan lif, och ingen vet mitt namn.
Den skönaste, den stoltaste bland männer
Var fordom denna gråa, vissna hamn.
Fort säger man väl nog att tiden ränner,
Men bäst jag sjönk i älskarinnans famn
Med eld och rosor, fröjderna och våren,
Så steg jag upp med vintersnö i håren.
O, ungdomstid, o vingade minuter
Jag er dock tömt på millioner sätt.
Hvar fröjd, som fanns, jag till mitt hjerta sluter,
Stor sak i himlen eller helvetet.
Ej qvinna log, hvars skatter jag ej njuter:
Hos blyg, hos kylig, eldig, qvick, kokett!
I alla himlar har jag rusig tumlat
Och älskat, syndat, gråtit, hånlett, rumlat!

I heta kyssars purpureld förbleknat
Den kind, som nu är gul -- som merg.
Kring hvita fingrar lindad locken veknat,
Tills småningom den antog deras färg,
Och stillare blef hjertat -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Men hjernan klarnade alltmer och sporde
Hvad vi egentligen på jorden gjorde.
När hjertat slutade att kurtisera
-- En sak, som läkarn sa' nödvändig var --
Begynte hufvudet filosofera
Och hängde öfver böcker ett par dar,
Gick son bland menskor ut att detaljera
Sin vunna kunskap. Frukt allt studium har,
Så äfven mitt. Den rymmes i de orden:
Vi stå på våra fötter emot jorden.
En ondskans slöja menskligheten tarfvar
Och bortfilosoferar sina fel.
Hvar tid, som går, en lapp till trasan skarfvar
Och menar nu först är den kjorteln hel.
Men nya tider hvina; trasan slarfvar,
I stycken sliten under stormens spel --
Och nya slägten klippa, kanta, lappa
På mensklighetens långa doktorskappa.
Må hvem som vill med ljuset blindbock leka,
Jag -- löjligheten fruktar mer än pest.
Af kärlek blifva våra kinder bleka,
Af vishet mörkna våra ögon mest.
Hvarom skall man då mer i lifvet teka? --
Be Gud, bli from och bikta för en prest?
Det sägs i Kristo mången fröjd man hafver
Och mår så bra som -- likmask i kadaver.
Men för att tro man dertill dock behöfver
Ett något, Gud vet hvad, men icke jag!
Den tron är ljuf, dess vaggsång in oss söfver
Och sprider glans kring ren förvissna drag.
Enfalden hoppar tankens afgrund öfver;
Den gåfvan bortblef på min födseldag,
Och jag för mycket lefvat att ej finna,
Att tron på syndens mörker är -- en hinna.
Lef för det ädla! är en vacker lära
I Jesuiters och fantasters mund.
Det ger en lön af -- luft, som kallas ära,
Som retar blott aptiten mer hvar stund.
För menskligheten offrom oss! de svära --
Om helst det vore för en trogen hund!
Men strida, dö -- det icke mig behagar
För trolöst pack med stora svalg och magar.
En slik fantast jag kunde kanske blifva,
Såg något värdt jag blott att lefva för.
För maka, hem och barn sitt blod att gifva,
Kan vara stort för den ett land tillhör;
Men skulle jag mig i Sevilla skrifva,
Jag orättvis dock deri synas tör,
Ty maka har jag -- såsom ryktet tutar --
Och ungar ock i alla verldens knutar.
Parbleu! -- Det går så ledigt uppå franska
Med eder och kurtis. -- Parbleu! rätt nu
Jag blir förtviflad uppå äkta spanska
Och kastar mig i första krig. "_Ett, tu_..."
Men _tri_? nej först en sak jag måste granska,
Förrn jag i blod med döden dricker du.
Man blir ej hjelte, hur ock rimmen skena,
När rheumatismen plågar en i bena.
Ett återstår mig: börja samla pengar
Och gräfva mig i rostig koppar ner.
Det bor en oro uti Mammons drängar,
Som kraft att lefva, handla, verka ger;
Och hur förtalet ger dem ampra slängar,
Det bakpå ryggen ändå alltid sker,
Ty framtill hörs blott, hvart de sig begifva:
"Vill herrn på denna sedel borgen skrifva?"
Guld, guld är lösen, när man åldras hinner,
Det regulatorn är för allas prat.
Visst solen sjelf derför så skön man finner,
Att den har tycke utaf en -- dukat.
Men huru mycket än den gamle vinner,
Den unge vanligtvis dermed för stat;
Han vräker sig i dennes ekipager
Och slösar bort hans guld uppå kalaser.
Om skatter jag till millioner samlar
Och hopar högt som Cheops pyramid,
Med skrumpna händer jag deröfver famlar
Och grafven gräfves djup och mörk bredvid,
Tills ner i den till verldens fröjd jag ramlar.
Om helst deröfver blef en blodig strid,
Men blott processer, kif och protokoller --
Tills störste skurken hela arfvet håller.
Men om jag skulle bli poet? Jag tänker
En lagerkrans anstod rätt väl mitt lik.
Låt vara att förakt hvar skald mig skänker,
Som lökens verkan har på sin publik,
Hvars silfvertår i små idyller blänker
Och har sin poesi, som rock på spik,
Den, borstad väl, han bär på högtidsdagen
Med intet dam på fina sammetskragen.
Hur ur ett armt, förblödt, förbrustet hjerta
Då skulle strömma hån, förakt och qval.
Ner i en graf af natt och synd och smärta
Jag droge jord och stjernor, himlens sal.
Tro, oskuld, hopp med blixtar hvassa, hjerta
Jag sönderslet likt bubblors sköra skal.
Ej stort, ej skönt, ej ens ett ondt jag fattar,
Det tomma intet gapar och hånskrattar!


Jag midnattens barn.

Jag midnattens barn, jag arma barn,
Hvi har väl född jag blifvit?
På stormande våg åt det bristande flarn
Mer lycka har Herran gifvit.
Ve! lyckan jag haft och jag har den förstört;
Jag bedt till Gud och han har mig hört;
Dock -- jag honom förglömde
Och Han mig fördömde,
Men ner ej i jordens djup mig gömde!
O Gud, min Gud, gif mig nåd,
O Gud, min Gud, gif mig råd,
För Jesu Christi skull,
För Jesu Christi skull!
Du skall ej mig lemna i djefvulens våld,
Fast nu han mig hårdt omslutit.
Du skall mig ej låta till honom bli såld --
Ditt blod Du för mig äfven gjutit!
Du helige Gud, rättfärdige Gud!
Du är icke stor blott i åskans ljud
Och i daggen som glimmar
Och i strålen som strimmar
Mildt fram mellan molnen i morgonens timmar!
O Gud, min Gud, gif mig nåd,
O Gud, min Gud, gif mig råd,
För Jesu Christi skull,
För Jesu Christi skull!


DANIEL HJORT.
Sorgespel i fem akter med fyra tablåer

Första gången uppfördt å Nya Theatem i Helsingfors
den 26 November 1862.

Personerna:
KARL, Hertig af Södermanland, Riksföreståndare.
ARVID STÅLARM, Krigsöfverste i Finland.
JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock.
OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad.
ERICUS ERICI, Biskop i Åbo.
JOACHIM SCHEEL, Befälhafvare på Hertigens flotta.
DANIEL HJORT.
EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming.
SIGRID, Stålarms dotter.
KATRI.
ERIK BRAHE.
LAURENTIUS PAULINUS, | Beskickning från Sverige.
Biskop PETRUS af Wexiö, |
Officerare på Slottet i Åbo.
En Parlamentär.
Tvenne Borgare i Åbo.
En Soldat på Slottet,
Tvenne Soldater i Scheels läger.
En Fångvaktare.
Gäster. Soldater. Menighet från Åbo.
(Händelsen tilldrager sig 1599 på Åbo Slott och i dess närhet.)

FÖRSTA AKTEN.

Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvenne
pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppställd,
omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt venster den
Flemingska, ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På
muren i fonden ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift
inhuggna:
Carolus huc veni, vici fudigve rebelles;
Hinc abeo prorsus vestigia nulla relinqvens,
Huc iterum veniam, caveat sibi conscius omnis!
Non illo parcet tempore dextra reis.
En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På venstra sidan
en bönstol med en Mariebild.

Första Scenen.
ARVID STÅLARM. EBBA FLEMING. OLOF KLAESSON. DANIEL HJORT. Senare
JOHAN FLEMING.
DANIEL HJORT (inträdande).
Nu står derute hertigens beskickning.
EBBA FLEMING (sorgklädd).
Om än min make, du, Klaes Fleming lefvat,
De aldrig vågat hit i sådan tjenst!
Du svarta sorgdrägt, dig omkring min själ
Hvar ädling, som i Finland trogen blifvit
Sin konung, efter Fleming evigt bäre!
Men är vår makt densamma ej som då!
Vår kung densamma är, vår sak densamma --
Och hertigen dödsfienden, som då.
Tar du emot dem, Stålarm!
STÅLARM.
Låt oss höra;
Jag fruktar lika litet ord som svärd.
JOHAN FLEMING (inkommer från vestra sidodörren med ett bref i handen).
EBBA FLEMING.
God morgon, son!
JOHAN FLEMING.
God morgon vänner alla!
Jag kommer, för att afsked ta! Jag redan
Har öfver sorgeåret vistats här;
Mig Sigismund till Warschau återkallar.
(Räcker brefvet åt Stålarm),
Se här -- och bjuder åt er dotter, Stålarm,
En plats hos drottningen.
STÅLARM (ögnande i brefvet).
Och ännu mer:
På nytt landstiga ämnar han i Sverige
Ännu i höst sin thron att återtaga.
Godt, godt, då kunna här vi vara lugna. --
Du ämnar resa?
JOHAN FLEMING.
Ja -- och eder dotter?
STÅLARM.
Derom vi tala må ett ord ännu.
Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot
Beskickningen. De här må svalka sig.
OLOF KLAESSON.
Hvad hin har farit i min käre broder?
Han knappt mig ser, är tvär, som vore han
Den adopterade och jag, minsann,
Den äkta pojken så till själ som moder.
(Alla gå utom Daniel Hjort).

Andra Scenen.
DANIEL HJORT. BESKICKNINGEN frän Sverige, bestående af ERIK BRAHE,
LAURENTIUS PAULINUS, och Biskop PETRUS af Wexiö.
DANIEL HJORT.
I värde herrar! vänten här en stund;
Snart Stålarm redo är att höra er.
ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).
Säg känner ni den unge mannen der?
Det bor en stolthet i hans blick och hållning,
Som vore värd en Fleming.
LAURENTIUS PAULINUS.
En student,
Som tjenade bland juniorerne
I Wittenberg, den tid jag der tog graden.
Uppfostrad är han uti Flemings hus,
Ett hittebarn för öfrigt, fast det tycks
Som finska adelsöfvermodet smittat.
(Till Daniel Hjort).
Är det ej Daniel Hjort? det tyckes mig,
Som förr vi sett hvarandra.
DANIEL HJORT.
Så det varit.
LAUR. PAULINUS.
Rätt mycket är förändradt, se'n vi tjente
Tillsammans under ljusets fana.
DANIEL HJORT.
Hoppas
Ni med ert tal mig vinna för er sak,
Ni tager miste.
LAUR. PAULINUS.
Hvilken sällsam tanke!
Dertill er ställning alltför ringa är.
Blott som en gammal vän jag talte här.

Tredje Scenen.
DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
DANIEL HJORT (för sig).
Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra,
Min egen tanke vill mig sjelf förföra. (Af.)
STÅLARM.
Varen helgade! Från hertigen J kommen.
Vi äro icke vana från det hållet
Att höra något godt; dess mer tack skyldig
Jag eder blir, om nu det fallet är.
ERIK BRAHE.
På Svea-rikes vägnar komma vi
Och helsa dig med frid och vänskap, Stålarm!
Den vilda strid, som broder emot broder
Och hat mot hat och död mot död har ställt,
Ej längre för en sjelfvisk konungs skull
Vårt folk, vår fosterjord förstöra skall.
Du minns hur Sigismund, så snart han kronan
På pannan tryckt och tagit hyllningseden
Det land, som var hans fäders jord, uppfyllde
Med polska knektars vilda öfvermod
Och jesuiters stämplingar och list,
Och sökte så vår kyrkas rena tro
Och svenska folkets frihet undergräfva. --
Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad,
På allmän riksdag hela Sveriges folk
Skiljt honom från vanhelgad kungamakt,
Och såsom föreståndare af riket
Gett styrelsen åt hertig Karl; lägg derför
Ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du
Förrädiskt nu mot fosterlandet för,
Och skilj ej Finland mer, med fruktlöst motstånd,
Från glädjen af en dyrt beseglad fred.
STÅLARM.
Jag känner ingen annan fred än den,
Som sätter landets rätte konung åter
I frid uppå sin thron. Mig Sigismund
Har utnämnt till krigsöfverste i Finland,
Jag skall mitt vapen lägga ner, när han
Mig så befaller -- ej då hertigen
Befaller det, ty annorlunda skall
Det fridens altar byggas, der jag tager
Utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för
Riksföreståndaren upp till Sveriges thron.
LAUR. PAULINUS.
Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt,
Vet ni, hvad med ett längre trots ni gör!
Som Fleming, eder företrädare,
Vill ni förakta folkets makt och vilja
Och ställer öfver det en sjelfvisk konung.
Hvar tror ni då väl, att en krona är?
Ett lån af Gud allen', som borgades
På folkets aktning; och när den är kränkt.
En skenbild blott af svunnen makt är kronan,
En hägring falsk, som intet fäste har
På himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm,
Från orätt väg, än medan det är tid,
Och sök förlåtelse för allt hvad här
Du och Klaes Fleming brutit emot folket.
STÅLARM.
Om svenska folket har förglömt sin trohet,
Har Finland den ej glömt och skall ej glömma,
Så länge här en ädling finnes qvar,
Som heder har och svärd till dess försvar.
Det finska folket troget skall förbli
Sin kung, sin ed -- och folket det är vi!
BISKOP PETRUS.
Ej samka ökad skuld med sådant tal
Till Herrans vrede öfver detta arma
Och ödelagda land. En trolös konung,
En kättersk kung är Sigismund, som velat
Med påfvelärans mörker släcka ut
Det rena ljuset af vår kyrkas tro.
Ej brottsligt uppror är, som störtat honom,
Ej hertigen, ej folket. Sjelf han gjort det,
Då de beslut, hvarmed Upsala-möte
Slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka,
Han falskt besvurit först och sedan brutit.
Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu,
Och innan han ödmjukat sig för oss,
Skall Sveriges rike sorgsen enka stå.
Som glömt den brudgum, henne ej var värdig,
Och i Guds helga ord den tröst uppsöka,
Som läker alla sår, hur djupt de blöda.
Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår
Förändra det som himmelen beslutit;
Lägg derför ödmjukt ned ditt vapen nu,
Att Herrans hand ej tung på dig må falla.
STÅLARM.
Ers vördighet, jag är för litet bisp,
För att för det der kalfskinns pergamentet,
Som i Upsala prester skrefvo hop,
Uppoffra öfvertygelse och ära.
Jag trodde på min Gud, förr'n det fanns till,
Och än jag hoppas, han mig skydda vill.
Den kung, han gifvit svärdet uti hand,
Jag strider för till lifvets sista rand.
ERIK BRAHE.
Ert sista ord?
STÅLARM.
Jag underhandlar ej.
LAUR. PAULINUS.
Det svaret skall ni ångra än med sorg.
Minns hur ni redan en gång blef besegrad
Af hertigen och tvangs att honom hylla,
Minns hur det löfte då ni honom gaf,
Ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter.
(Pekande på verserna ofvanför balkongen).
Den versen der, han då i muren högg,
Han hugga skall i blod på härdens blad.
(Uppläsande den)
"Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,
Härifrån åter jag går, lemnar ej spår af min hämd.
Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve!
Ingen förskoning då finns undan min straffande hand".
STÅLARM.
Vi den ej frukte. Orörd der den sitter
Och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd.
Må detta bli det sista ord vi byta!
BISKOP PETRUS,
Så fortfar då att anse mera värd
En brottslig konung, än er fosterjord.
Med sorg vi resa åter, snart med svärd
Afgöras skall, hvad vi här bytt med ord.
(Erik Brahe, Laur. Paulinus och Biskop Petrus af Wexiö gå).

Fjerde Scenen.
ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
OLOF KLAESSON.
God natt med er, J riddare af ordet,
God morgon strid och muntert lif igen,
God natt med kutter under jungfruburen,
God morgon trummors larm, kanoners brumbas,
God natt med middagslur och gäspning lång,
Snart börja vi vårt glada näringsfång!
JOHAN FLEMING.
Af rättvis harm mitt hjerta mot dem lågar.
STÅLARM,
Vill än' du från oss resa?
JOHAN FLEMING.
Resa nu?
Förråda vore det min konungs land,
Och fast mitt svärd i striden väger ringa,
Jag tror min kung skall veta det att svinga.
STÅLARM.
Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
Nu till fru Ebba! I sitt bönerum
Hon väntar oss.
(Stålarm går).

Femte Scenen.
JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
JOHAN FLEMING.
Hör på ett ord, min bror!
Vi varit nu en tid ej riktigt goda.
Uppå hvarandra.
OLOF KLAESSON,
Jag det märkt förväl;
Men kan ej dertill hitta på ett skäl.
JOHAN FLEMING.
Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro