Samlade dikter - 6

Total number of words is 4027
Total number of unique words is 1271
33.2 of words are in the 2000 most common words
45.1 of words are in the 5000 most common words
50.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Hämd öfver Flemings ätt i sista led!
Det ropet gaf mig åter min besinning,
Mitt öga tändes, minnet vaknade
Och dig jag mindes, mindes hur jag smög
Ifrån dig, att du ej det skulle höra,
Och hur jag såg dig se'n på Flemings arm
I vägens dam vid krökningen försvinna.
Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig.
Dock aldrig skall jag i en moders famn
Den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt,
Förrän sin äkthet han bevisat mig.
DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst).
Se ormens gadd uppå mitt bröst och slut mig
Intill ditt hjerta!
KATRI.
Gå tillbaks till slottet!
DANIEL HJORT.
O moder! mer du hatar, än du älskar.
KATRI.
Af kärlek hatar jag. Se här, min son!
Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,
Då än en ung och fridsäll prins han var,
Din far på hand, då denne segrande
För folket en gång talte stolt på riksdag.
Den ringen följde honom in i döden,
Den hör dig till som arf.
DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
Invid mitt hjerta
Den hvila skall, nytt lif ingjuta der.
Och nu min moder.
(Breder ut armarna emot Katri).
KATRI (vänder sig bort).
När du först bevisat,
Att du är folkets son. Till dess farväl!
DANIEL HJORT.
Ja, neka, moder, neka mig din famn,
Så länge än jag håller detta namn,
Så länge än jag denna klädnad bär.
Som spunnen utaf Flemings silke är,
Så länge än jag tjenar denna makt,
Som folket uti natt och bojor bragt, --
Ja, neka till att skåda på din son,
Så länge han är sina fäders hån,
Så länge tills han slitit ur sin själ
Allt, allt, som var. Till dess farväl, farväl!
(Han går).

Fjerde Scenen.
KATRI (ensam).
Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,
Min kraft mig öfverger.
(Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt).
Der går han, o min son!
Se stjernljus sväfva kring hans mörka lockar,
Och hög som natten växer hans gestalt.
Du älskade, du lif, du vår, du sol,
Vänd åter i min famn!.... Han hör ej mer.
(Hon dignar ned på schavotten).

Tablå.
(Studerrummet hos Ericus Erici).

Femte Scenen.
ERICUS ERICI (sitter och skrifver. Bibeln och några andra böcker
på bordet). ARVID STÅLARM (inträder).
STÅLARM.
God afton, ers hogvördighet! Jag stör?
ERICUS ERICI.
För ingen del. Det är ett arbete,
Som när som helst jag åter kan ta vid.
Guds milda lära, här jag tecknar upp
I enkla ord för folket, och så länge
Hans andes frid bor i min själ, förmår
All verldens strid mig icke deri störa.
STÅLARM.
Ett godt och nyttigt verk! Dock tyckes mig
Ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager
Ert snille bort från statens ärender,
Som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.
ERICUS ERICI.
Hvar men'ska har sin gifna plats i lifvet,
Jag tackar Gud för min och verkar der.
Om ni tillåter, skrifver jag till slut
Den mening, som ni med er ankomst afbröt.
STÅLARM (under det Ericus skrifver).
Ni är mig just en general, herr bisp.
Ert stridsfält är det hvita pergamentet,
Der svarta bibelsprängda små soldater
Marschera uppå ert kommando fram.
Bläckhornet är fältlägret och er själ
Det mynthus, hvarur ni i guld betalar
Den rika solden åt er trogna skara.
Så leker ni som barn med tennsoldater
Och bryr er litet om, hur det ser ut
l statens stora, sönderfallna hushåll.
Men säg, herr general, hvem är väl då
Motståndaren, som så upptar er omsorg,
Att för allt annat blind ni är?
ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet).
Det är
Det onda, egenmäktiga och mörka,
Hvari vi men'skor famla; och när det
En gång är kufvadt, då, krigsöfverste,
Ha dessa droppar bläck dock mer förmått
Än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.
STÅLARM.
Ni gamle svärmare, så vill ni ställa
Er utom tiden, tills med oberäknadt vingslag
Den slår er hämdfull ned i stoftet snart.
ERICUS ERICI.
Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?
STÅLARM,
En ädel fromsint man ni är, Erici.
Ej ni, som mången af vårt presterskap,
Sökt reta folket upp emot sin konung,
Men manat det tvärtom till fridsamhet,
Der så ni kunnat. Er förtjenst det är,
Att finska kyrkan stått så lugn, så värdig
I alla tidens skiften. Ingen står
Af rikets prester derför så i aktning
Hos konungen som ni, och ingen hatas
Af hertigen så mycket just som ni.
ERICUS ERICI.
Tyvärr! Jag vet det sednare.
STÅLARM.
Nåväl,
Till eder kunskap har väl också kommit
Det rykte, som er hela hjord har skrämt
Och spridt i hopar omkring torg och gator.
ERICUS ERICI.
Det rykte menar ni, som åter vaknat,
Att hertigen är hit på väg. Än se'n?
STÅLARM.
Än se'n? -- Jag kommit att en tillflyktsort
Er bjuda inom slottet.
ERICUS ERICI.
Jag er tackar,
Men tror mig ej behöfva den. Mitt rum,
Det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
STÅLARM.
Ni vill då hellre ensam stå?
ERICUS ERICI.
Ej ensam;
Med min församling och mitt hopp på Gud.
Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig
På edra strider, all min uppgift är
Vår kyrka skydda lika mot de anfall,
Som Sigismund med påfveläxans villor
Försökt mot den, och lika mot det sätt,
Hvarpå vår ärelystna hertig söker
Att den begagna som en stege upp
Till Sveriges thron. Ni ser såled's, jag har
Ej något ondt af hertigen att frukta,
Om han ock fruktar mig, då ondt han gör.
Jag önskar ingen gunst af Sigismund,
Om han den ock mig ger, då rätt jag handlar.
"Förliter ej på förstar", är mitt valspråk,
Följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
STÅLARM (stiger upp).
Och huru lyder då ert samvets dom?
ERICUS ERICI.
Den passar ej för edra öron, Stålarm!
STÅLARM.
Låt höra dock, jag har ett godt humör.
ERICUS ERICI.
Välan om ni så vill! Som Abels blod
Ur jorden ropade uppå en broder,
Så ropar folkets blod ock öfver er.
Jag sjelf har utgått från det ringa folket
Och lidit med det, tröstat, der jag kunnat;
Men kunde slottets fängselhålor tala,
Och hade landets hundra galgar tungor,
De skulle hviska oerhörda ord,
Om hur ni herrar här er makt begagnat; --
Vill än ni höra på mitt samvets dom?
STÅLARM.
Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det der.
Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti,
Och jag ock önskar mycket vore ogjordt.
Men som det är, ni glömmer dock en sak,
Att der vi hårdt förfarit, ha vi straffat,
Och der vi straffat, ha vi straffat brott,
Om våldsamt uppror ej ni nämner dygd.
Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst:
Den, som i leken går, får leken tåla.
(Kanonskott i fjerran).
Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.

Sjette Scenen.
DE FÖRRA. OLOF KLAESSON (rustad till strid).
OLOF KLAESSON.
Till slottet skynda, Stålarm! Knappt du gått,
Så kom ett ilbud ifrån Kastelholm,
Det taget är af hertigens galejor,
Vår vän Salomon Ille, slottsherrn, fången.
Knappt hade budet återhemtat sig,
Så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
STÅLARM.
Är hertigen på flottan sjelf?
OLOF KLAESSON.
Han har
Landstigit med en här vid Helsingfors.
Jag skyndar till vår krigshär att den föra
Mot honom ut. Farväl om ej vi råkas
Igen, tryck Johans hand på mina vägnar!
(Olof Klaesson går).
STÅLARM.
Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.
(Stålarm går).

Sjunde Scenen.
ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
Den, som i leken gått, får leken tåla,
Den, som har gripit svärd, med svärd förgås;
Gud styre allt! -- Hvar var jag nu igen?
(Han börjar skrifva).
Slut på Andra Akten.

TREDJE AKTEN.

(Scenen är närmast murarne på slottet. Till venster en kanonglugg,
bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen
en tom kanonlavett).

Första Scenen.
DANIEL HJORT. EN KNEKT.
DANIEL HJORT.
Nå, hvarför skjuter du ej?
KNEKTEN.
Dum jag vore,
Om jag ej väntade. Så ädel vara
Som krut har bättre mål än luft.
DANIEL HJORT.
Ja, visst!
KNEKTEN.
Ser ni den der galejan der. Den kommer
Allt närmare. Snart vänder stäfven till.
Då, -- fyr! ej förr! -- Ni skall få se, bur masten
Skall braka ner och rorman mista knoppen.
DANIEL HJORT
Hvad har du då mot honom?
KNEKTEN.
Lustig fråga!
Han är ju knekt som jag.
DANIEL HJORT.
Och derför skjuter
Du honom ner.
KNEKTEN.
Han gör så han med mig.
DANIEL HJORT,
Och hvarför?
KNEKTEN.
Hm! Derför att jag med honom
Gör just på samma sätt.
DANIEL HJORT.
Och hvarför?
KNEKTEN.
Fan vet hvarför!
DANIEL HJORT.
Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
KNEKTEN.
Jag också, för att ordern lyder: skjut!
DANIEL HJORT.
Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befallt
Att krossa här ditt hufvud emot muren,
Du skakade på hufvu't först ändå.
Nej, men han skjuter, han, för hertigen,
Som är så vänlig mot det arma folket,
Det du som folkets son i grund föraktar.
Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk,
Du med att det försvara himlen vinna.
Han hatar jesuiterna och adeln,
Och du, du älskar båda uti grund
Och derför gör du ganska rätt uti
Att slagtas här för dem och slagta. Skjut!
KNEKTEN (betänksamt).
Hvad pratar ni?
DANIEL HJORT.
Hör på, hvem var din far?
KNEKTEN.
Det angår icke er?
DANIEL HJORT.
Visst ej en bonde,
Ty bondehertigen föraktar du
Och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven.
Skjut ner den dumma rorman der, som tjenar
En herre, som på lumpet småfolk tänker.
KNEKTEN.
Skjut sjelf, här har ni luntan.
DANIEL HJORT.
Nej, min gosse!
Om ock en knekt jag vore såsom du,
Jag icke för din lilla sold det gjorde.
Två gånger mindre än den knektarna
Hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
(Drager sig undan).
KNEKTEN.
Hvad mente han? Bor satan eller Gud
I den der svarta rocken. All min kraft
Han pratat bort. Nå, gudskelof, det är
För sent att skjuta. -- Tvenne gånger mindre
Än solden, hvilken hertigen består! --
Hvad rör det mig? Om icke bort han gått,
Jag huggit honom ner. -- Ett sällsamt tal!
Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud
Rätt underliga tankar vakna upp,
Är bäst med en god vän att derom språka.
(Han går).

Andra Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och
blickar efter knekten).
Det var det första -- skall det bli det sista?

Tredje Scenen.
DANIEL HJORT. SIGRID STÅLARM.
DANIEL HJORT (för sig).
Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är,
Den lilla engeln slokar sina vingar,
Som om hon vandrat öfver lik och blod,
Som om hon varit ner i fängselhvalfven
Och sjungit Johan Flemings kärleksvisor
Till kedjors rassel. Det var god ide!
(Högt), God morgon, fröken Stålarm!
(För sig). Sa' jag Blodarm!
SIGRID.
Hur mår du Daniel?
DANIEL HJORT.
Tackar, ganska bra,
Om blott jag undantar en ryslig dröm
I går på aftonqvisten.
SIGRID.
Tälj den då!
Du drömde kanske, att du såg ett altar,
Dit tyst en flicka kom och lade ner
Ett offer, och det offret det var hjertat.
Oroligt var det, ville icke hållas
På altaret, men himlens englar kommo
Och vaggade det in i sömn till slut
Och sade se'n till dig, som stod der när:
Väck ej det hjertat upp med dina suckar,
Låt det ha frid och ljus.
DANIEL HJORT.
En vacker dröm!
Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar,
Jag drömde, att jag såg en blodig stupstock
Men det förstår ni ej och det kan vara
Det bästa, om det ej det sämsta vore,
Att ni en gång dock måste det förstå.
SIGRID.
Förvirradt talar du.
DANIEL HJORT.
Förvirring är
Ju tidens lösen och förvirring är
Den enda lösningen på lifvets gåta.
SIGRID.
O, nej! försoning, frid.
DANIEL HJORT.
Det är en gåta,
Att fast man vet, hur man skall lösa gåtan,
Så vill man hellre den allt mer förvirra.
Se det är knuten.

Tredje Scenen.
DE FÖRRA. JOHAN FLEMING.
SIGRID.
Johan!
JOHAN FLEMING.
Du, min Sigrid!
Här midt bland storm och död? Gå in i slottet!
SIGRID.
Så herrlig morgon genom fönstret sken,
Så fridfull vågen log, så tyst stod skogen,
Att ut jag lockades.
DANIEL HJORT (för sig).
Det är lockfogeln,
Som skall mig narra i sitt nät. Få se,
Om ej de sätta gillret ut tillsamman.
SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming).
Då såg jag här
Den stackars Daniel Hjort. Du känner allt;
Gör honom till din vän, var god mot honom,
Lär honom glömma...
DANIEL HJORT (som lyssnat).
Sa' jag inte det?
Det här blir bra. Olycklig kärlek så
Den stackars Daniel Hjort förvirrat har;
Och är han inom eller utom muren
Hvem fäster sig dervid; det hör till turen.
SIGRID.
Jag lemnar eder nu.
(Hon går.)

Fjerde Scenen.
JOHAN FLEMING. DANIEL HJORT.
JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
En himmel är
Den ljufva flickans själ, så klar och ren,
Att minsta vårmolns skugga märks derpå.
Hjort, du mår icke väl? --
DANIEL HJORT.
Vill ni mig hjelpa?
JOHAN FLEMING.
Du saknar sysselsättning, och din själ
Blir trött af bara intet, tanken mattas
Och lynnet bittert blir.
DANIEL HJORT (för sig).
Han bort bli prest,
Så kunde han ha aflat sig förvärfvat
För fädrens synder.
JOHAN FLEMING.
Vill du, skall jag tala
Med Stålarm, att han lemnar dig ett svärd
Och gifver dig en plats. Du ser mig ut
Att kunna föra svärd såväl som penna.
DANIEL HJORT.
Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd?
Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten.
JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
Kan kärleken så bittert plåga kärlek?
DANIEL HJORT,
Är tisteln blomma och är korpen hvit?
JOHAN FLEMING.
Hvad menar du med det?
DANIEL HJORT.
Allt, allt beror
På, hvarifrån man ser.
JOHAN FLEMING.
O manligt är
Att sörja så. Om lyckan är vår ovän,
Är lycklig du, ty smärtan är din vän.
Upp, tag dess kraft uti din andes tjenst
Och lär dig glömma!
DANIEL HJORT.
Lär mig glömma, -- hvad?
JOHAN FLEMING,
En fåfäng känsla.
DANIEL HJORT.
Ack, hvad ni är god!
Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
(Stiger upp ock går.)
JOHAN FLEMING.
Det ligger något sällsamt, onaturligt
I hans förändring, som jag ej förstår.
Der speglas något brustet i hans blick
Och ännu mera hörs det i hans tal.
Dock hvarför skall jag tänka uppå honom,
Slog han ej af min vänlighet med hånfullt
Och bittert löje. Bäst är att ej märka
På honom. Egenkärlek är hans sot
Och andras liknöjdhet dess bästa bot.

Femte Scenen.

JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM. EN OFFICER (vandrande på muren).
Senare EN PARLAMENTÄR.
OFFICERN.
Den slup, som nyss med underhandlingstecken
Mot slottet lade, nu helt nära står;
Nu lägga de vid muren till.
(Stiger ner från muren.)
JOHAN FLEMING.
Hvad vill man?
STÅLARM.
Ett hud från flottan att med litet prat
Oss roa, medan krigsorkestern stämmer
Till ett fortissimo.
PARLAMENTÄREN (uppstigande från sjösidan på muren med en hvit
fana i handen).
Jag helsar dig
Från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar
Att eder landthär är vid Helsingfors
Af hertig Karl fördrifven och besegrad.
Godvilligt öppna derför detta slott
Och afsvärj Sigismund för sista gången,
Om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
JOHAN FLEMING.
Hvad säger han? Styr blinda lyckan verlden?
STÅLARM.
Tillbaka helsa till din amiral
Och säg, att hertig Karl vid Helsingfors
Är af vår landthär slagen och fördrifven,
Och att han derför må ta sig i akt,
Om han vill hoppas att sin flotta rädda.
Säg det åt honom, han på mig skall tro
Med lika mycket skäl, som jag på honom.
PARLAMENTÄREN.
Det svar var väntadt af ert öfvermod;
Hör derför hvad till sist jag nu er säger.
Om längre med ert trots ni retar oss,
Skall amiralen de af edra vänner,
Som följa oss från Kastelholm som fångar,
Halshugga låta och till er varnagel
Fastspika deras hufvuden på pålar
Midt i er egen åsyn, för att så
Från blodig talarstol för er predika
Med skräckfull död er egen framtids dom.
Betänken er! Det gäller deras lif.
JOHAN FLEMING.
Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
Din hvita fana rodnar utaf blygd
För sådant tal; vanhelgadt är dess skygd.
STÅLARM.
När rättigheter, vuxna ur vårt hjerta,
Med makt och ära stå på slumpens spel,
Ett menskolif en småsak blir, ett öre
På tidens raffelbord. Jag offrar dem
Som mig de offrat, om på dem det gällt.
Fäll ner din hvita fana, skynda dig
Tillbaka, om du döden undgå vill.
Det enda svar, vi ha på sådant tal,
Är ärligt motstånd uppå lif och död.
PARLAMENTÄREN.
Bestraffas skall du, trotsiga befäl;
Ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
(Stiger ner bakom muren.)
JOHAN FLEMING.
Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från
Vi kunna skåda bort till andra stranden.
Vid dagens ljus! de skola det ej våga,
Ej så våldföra sig på fångne män!
(Stålarm och Johan Fleming gå.)

Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer).
När svärdomgjordad Kain slog herden Abel
Ihjäl och, plågad af sitt brodermord,
Af Gud sig öfvergifven kände, gjorde
Han sig ett beläte, för hvilket han
Sitt offer tände -- och det nämnde Äran.
O, hvilken herrlig afgud! herrlig är
Med herre slägt, och Kain han var på jorden
Den förste herrn. Det var en snillrik karl!
Så konstigt skapade han denna afgud,
Att just i den man dyrkade sig sjelf,
Som om den varit bräckligt spegelglas,
Och dock står den ännu. För dig, o, ära!
Jag lefver, dör! -- "För dig, o, ära! slår jag
Min bror ihjäl!" -- "Jag tackar er så mycket,
Er äran är!" -- Ha, en ironisk Gud! --
Och verlden har han bunden uti kedjor.
En broder hade Abel, Seth vid namn,
Hvarföre hämnades han ej på Kain? --
Det var en stackare! Hvarföre smög han
Ej in i Kains palatser och sin knif
Högg genom ryggen in allt till hans lefver?
Han ämnade det kanske, smög sig in,
Såg Kains afgudabild, förtrollades
Och föll i stoftet neder, ångerfull.
Det var en stackare! Ej sannt, J skuggor,
J blodiga? Ej sannt, J alla andar,
Som ej fån ro i dessa hemska hvalf,
Der edra ben, ombundna än af kedjor,
I mörkret lysa! -- Hämnd! Hämnd! --
Tyst jag kommer;
Och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag!
Vår nästa natt skall bli min första dag!
(Går.)

Sjunde Scenen.
ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING mötande EBBA FLEMING.
EBBA FLEMING,
Här händer något rysligt. Ifrån fönstren
Man ser på andra stranden hemska verktyg
Uppresta...
STÅLARM.
Se ej dit, man vill förskräcka
Vårt mod; det skall blott högre egga det.
Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer
Ge herrlig dödssalut och följesvenner
På färden till en bättre verld. Upp, knektar!
Till luntorna! i kretsar utaf eld
Må alla murar flamma högt af vrede!
(Går.)
(Kanonskott, scenen starkt upplyst.)
JOHAN FLEMING.
Är detta ärans glans, är det den lager,
Jag drömde hjelten ge en evig dager?
Finns intet ridderskap i Sverige qvar?
Vårt fordna fromma folk, hvar finns det? Hvar?
Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak
En sådan blodig handling på sitt samvet?
Säg att den det ej har, och jag skall ega
Ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger,
En blixt uppå hvar egg! --
EBBA FLEMING.
Till striden, son!
JOHAN FLEMING.
Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!
Bort kärlek, ömhet! -- Arma fosterland!
(Går. Ebba följer honom.)

Tablå.
(Amiral Scheels högqvarter gentemot Åbo slott. Ett boningshus
till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)

Åttonde Scenen.
TVENNE af Hertigens SOLDATER (gående på vakt utanför boningshuset).
FÖRSTA SOLDATEN. Nå, du säger ingenting.
ANDRA SOLDATEN. Jag tänker.
FÖRSTA SOLDATEN. Hvad tänker du då?
ANDRA SOLDATEN. Jag tänker upp en visa.
FÖRSTA SOLDATEN. Och jag tänker på fästningen... den håller i som
en sköldpadda. Vet du hvad sköldpadda ä', du? -- Det är en sorts
stockfiskar, som ha ett ogenomträngligt skal, du, och man måste
steka dem på glöd, innan de krypa ut derifrån. Jag önskar vi snart
hade hertigen här, så finge vi hålla dem i eld från både land
och vatten.
ANDRA SOLDATEN. Hur tror du det ser ut der innanför? Finnarne
kunna trolla, du.
FÖRSTA SOLDATEN. Må de använda hvad makt som helst, utan folkets
kärlek stå herrarne utan rötter. Puh! kommer ovädret och der ligga
de som stormfallen skog.
ANDRA SOLDATEN. Jag undrar hur de ha det der hemma hos oss bortom
elfvarna i dalen.
FÖRSTA SOLDATEN. Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att
jag bara var bonde dräng, som ingenting annat har än min sold, mitt
korpralskap, min flicka och min frihet.
ANDRA SOLDATEN. Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
FÖRSTA SOLDATEN. Nå sjung den då, men bussig skall den vara.

Nionde Scenen.
DE FÖRRE. DANIEL HJORT.
DANIEL HJORT.
Hvar är er amiral? För mig till honom!
FÖRSTA SOLDATEN.
Puss, min gosse, hvad vill du honom?
DANIEL HJORT.
Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut
Mig genom hjertat. Det mig qvittar lika.

Tionde Scenen.
DE FÖRRE. Amiral SCHEEL (träder ur boningshuset).
SCHEEL.
Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger
Er genom vakterna och stör min hvila?
DANIEL HJORT.
Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej
Från slottet, fast jag kommer derifrån.
Jag har ej namn, fast jag har tvenne namn.
Dagsgammal är jag, fast en man till år,
Och mer än tusen lif jag gäller dock
För eder, hertigens och folkets sak.
SCHEEL.
Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man
Blott fatta kan, att ni från slottet är,
Det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
DANIEL HJORT (upptager sin ring).
Du ring, blif du min förespråkare!
O, stod här hertigen för mig som ni,
Och denna ring jag lemnade åt honom,
Som nu åt er, han visste hvad den gällde.
SCHEEL (betraktar ringen).
Det är min hertigs vapen.
DANIEL HJORT.
Denna ring
Han åt min far engång som minne gaf;
Som den jag ärft, med den jag ärft hans blod,
Hans sak, hans hämnd.
SCHEEL.
Kom, följ med mig, så få
Vi talas närmre vid. Följ med, soldat!
(Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)

Elfte Scenen.
ANDRA SOLDATEN (ensam). Det der betydde något. Har den der icke något
ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan. -- Huh, det är
så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa.
(Sjunger.)
(Mel. O, Wermeland, du sköna, du m.m.)
I stugan väfver vännen, jag håller så kär,
För sakna'n så häftigt väfven lider.
Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär,
Det är ifrån konung Göstas tider.
Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän,
Och när jag blir gammal, min son får det igen,
Det får han, om jag lefver så länge.
Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,
Gud gifve att rik vore säden!
Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;
Godt sofver man, när man dör med heder.
Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
När det med tro och frihet i landet illa står.
Gud skydde vår hertig och Sverige! --

Tolfte Scenen.
ANDRA SOLDATEN. DANIEL HJORT (kommer från boningshuset). Senare SCHEEL.
DANIEL HJORT.
Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva
Mig in med ord och guld hos hvarje knekt,
Och slottets kraft just i dess kraft förlama.
Skryt se'n med äran än!
SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).
Ni glömde guldet;
Här är det. Lycka till! Var säker att
Ej hertigen skall glömma er. God natt!
(Går in i boningshuset.)
DANIEL HJORT.
God natt, mitt fordna lif. Nu tysta månsken,
Du nattens onda, bleka samvete,
Gengångare i jordens midnattsdröm,
Tvinsjuka ljus, som tviflar på dig sjelf,
Ej sqvallra i mitt spår på dunkel väg.
(Går.)
ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sång).
Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,
Gud gifve, att rik vore säden!
Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;
Godt sofver man, när man dör med heder.
Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
När det med tro och frihet i landet illa står.
Gud skydde vår hertig och Sverige! --
Slut på Tredje Akten.

FJERDE AKTEN.

(Stora salen på slottet, Morgonrodnaden strålar in genom fönstren
och belyser föremålen i början af akten).

Första Scenen.
JOHAN FLEMING (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa
till venster), EBBA FLEMING (blickar upp från honom och ser utåt).
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Samlade dikter - 7
  • Parts
  • Samlade dikter - 1
    Total number of words is 4218
    Total number of unique words is 1580
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Samlade dikter - 2
    Total number of words is 4187
    Total number of unique words is 1514
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Samlade dikter - 3
    Total number of words is 4151
    Total number of unique words is 1571
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Samlade dikter - 4
    Total number of words is 4214
    Total number of unique words is 1597
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Samlade dikter - 5
    Total number of words is 4190
    Total number of unique words is 1384
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    45.4 of words are in the 5000 most common words
    51.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Samlade dikter - 6
    Total number of words is 4027
    Total number of unique words is 1271
    33.2 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    50.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Samlade dikter - 7
    Total number of words is 3842
    Total number of unique words is 1285
    32.6 of words are in the 2000 most common words
    43.9 of words are in the 5000 most common words
    50.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Samlade dikter - 8
    Total number of words is 3426
    Total number of unique words is 1061
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    45.0 of words are in the 5000 most common words
    50.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.