Samlade dikter - 7

  
  EBBA FLEMING.
   Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten,
   Den långa natten efter rastlös strid
   I fyra dar; men ack! Hur går den upp!
   Vänd, stjernors drottning, sol din glans från mig!
   I veklig klagan sjunker jag, -- och der,
   Der ute, obevekligt såsom förr
   Fiendtlig flotta står, och intet segel
   Till hjelp oss skyndar öfver liknöjdt haf,
   Och intet bud om våra vänners öde
   Framtränga kan till oss. -- Tyst! Upp han vaknar.
  JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
   Ack, hvilken herrlig dröm! Jag känner mig
   Så styrkt, så glad!
  EBBA FLEMING.
   Du drömt?
  JOHAN FLEMING.
   Och idel ljus
   Och frid och lycka! Jag på Qvidja var.
   Till mig kom kungen dit uppå besök,
   Då fridens första skörd på gyllne fält
   Jag in med folket bergade tillsammans.
   Allt var förändradt: rika parker, der
   Nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr
   Och bytt i åkerfält. Mig kungen tog
   Inunder armen och så gingo vi
   Igenom folkets högtidsklädda leder,
   Och blommor ströddes rikt uppå vår väg,
   Och mössor svängdes vid hurrah i luften,
   Och suckande såg Sigismund på mig
   Och sade: Byt ditt rike emot mitt! --
   Så man sig sjelf kan smickra uti drömmen
   Och glömma bort i denna lifvets afbild
   All strid och omsorg. -- Moder, ingen visshet
   Om landthärns öde än?
  
  Andra Scenen.
  DE FÖRRA. ARVID STÅLARM (som inträdt). Senare OLOF KLAESSON.
  STÅLARM.
   Ett bud har kommit
   I denna natt; igenom sorglös vakt
   Det lyckats smyga hit.
  JOHAN FLEMING.
   Och detta bud?
  STÅLARM (pekar på Olof, som inkommer).
   Här är det.
  EBBA och JOHAN FLEMING.
   Olof Klaesson!
  OLOF KLAESSON.
   Ja tyvärr!
  EBBA FLEMING.
   Och krigshärns öde?
  OLOF KLAESSON.
   Spridd är den och slagen,
   Och jag hardt när att bli tillfångatagen.
   Förgäfves jag de lejda skaror ropar
   Och söker samla deras spridda hopar;
   Om ej jag några falska hjertan stungit,
   De sjelf i band till hertigen mig tvungit.
   Mod vänner! Om jag icke hoppats än,
   Jag hit till eder kommit ej igen.
   Vi skola hålla oss till sista man,
   Oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
  STÅLARM.
   Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,
   Ehur' det snart får skäl; besättningen
   Gör myteri, står trotsig vid kanonen
   Och skjuter ej; förräderi kringsmyger,
   Insnärjer oss.
  EBBA FLEMING.
   Och ingen hjelp från Polen.
  JOHAN FLEMING.
   O, Sigismund!
  OLOF KLAESSON.
   Så återstå dock vi.
  STÅLARM.
   Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,
   Vi, öfvergifne och förgätne här!
   Ha, Sigismund, är detta lönen då
   För all den trohet, vi emot dig visat!
   O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,
   Som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,
   Som drifver barnet att sin fader hylla,
   Att såsom yngling vörda än hans svaghet
   1 gråa hår och skydda dem för skymf;
   Den svaga känsla, hvilken högst i dårskap
   Dock stiger, då den böjer undersåten
   För kungen ned att honom dårligt dyrka
   Som landets fader och sin äras borgen!
   O! att vi qväst den, såsom hertigen,
   Som alla andra, och vår egennytta
   Sått ner i upprorsandans feta jordmån
   Och skördat der vid packets jubel nu; --
   Då hade vi ej öfvergifna stått
   Med bruten lit och ensam, sviken tro!
  EBBA FLEMING.
   Är det väl Stålarm, Stålarm, som så talar,
   Det finska ridderskapets pelare,
   Vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands
   Sjelfständiga och fasta svärd!
  
  STÅLARM.
   Tack Ebba!
   Jag har ej sofvit uppå tvenne nätter.
   Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
   Upp, trötta tanke, efterverlden manar;
   Natur jag vill besegra dig!
   (Till Olof Klaesson).
   Hur var det?
   Vår krigshär slagen är. Då hvilar allt
   På oss allen'. Dock, ännu låt oss hoppas
   På hjelp från Polen.
   (Officerare inkomma).
   Här befälet kommer,
   Som hit till sista råd jag sammankallat.
  
  Tredje Scenen.
  DE FÖRRA. OFFICERARE. DANIEL HJORT.
  STÅLARM.
   Ha'n J med veteranerne besatt
   Slottsportarna och uppställt knektarne
   Här utanföre?
  (Sorl bakom Scenen).
  FÖRSTA OFFICERN.
   De er svara sjelfva.
  DANIEL HJORT (för sig).
   Hör, det är min orkester det, och stycket.
   Som spelas upp, det eder dödspsalm är.
  ANDRA OFFICERN.
   Doft växer deras knot, med möda fick jag
   Dem ordnade. Till hertigen har redan
   En del i nattens mörker öfverflytt,
   Och af de öfrige är svårt att säga
   Hvem är att lita på.
  STÅLARM.
   Välan, vi skola
   Snart få rent spel i saken, och från hvetet
   Allt ogräs sjelft må skilja sig!
  (Slår upp balkongsdörrarna, och talar derifrån nedåt).
   Soldater!
   Man sagt mig att bland eder -- -- --
   (Sorlet tillväxer).
   Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
   J pligtförgätne, som med fega tankar
   Förqväfven modet i de bättres bröst,
   J dåliga kamrater, tron J väl
   Att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt,
   Som önskar det, gå hän. Slå slottets portar
   På gafvel upp, att sådan giftig luft
   Må strömma ut och ej oss här förderfva!
  (Går hastigt från balkongen).
  JOHAN FLEMING.
   Jag kan, jag vill ej tro det --
  STÅLARM.
   Skåda sjelf!
  JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
   De bölja om hvarandra. Täta massor
   Mot porten störta sig. Förgäfves söka
   De gråa veteraner hejda dem.
  STÅLARM.
   Må ingen hejda dem.
  OLOF KLAESSON.
   Du vågar mycket.
  STÅLARM.
   Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
   Också till hjertat kunnat sprida sig.
   Nu må vårt råd begynna.
  OLOF KLAESSON.
   Värre makter
   Än missmod verkat det. -- Om jag tror orätt,
   (med en blick på Hjort).
   Så visar detta bleka anlet galet.
  STÅLARM.
   Kamrater! Finnes någon ibland eder,
   Som önskar öfvergå till hertigen,
   Han fritt det säge, fritt det göra må;
   Ty intet annat återstår för den,
   Som blifver qvar, än att med ära falla.
   (Tystnad).
   Finns någon ibland er, som något har
   Att hoppas på af hertigen och röstar
   För underhandling?
  FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
   Non illo parcet
   Tempore dextra reis.
  STÅLARM.
   Välan då, vänner;
   Fast svikna i vår lit på Sigismund,
   Fast öfvergifne af vårt eget folk,
   Vi skola visa hertigen i döden,
   Att än vår konung och hvarandra trogna
   Vi till hans planer ropa enigt: nej!
   Och när på tröskeln här de siste fallit
   Och hertigen instörtar jublande
   I dessa salar, blott en man, en fackla
   Behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
   Och i ruinerna af dessa hvalf
   Vi honom och vårt nederlag begrafva --
   Och Sveriges thron och Sigismund är räddad. --
  TREDJE OFFICERN.
   Hurrah för Sigismund! Vi följa dig.
  DE ÖFRIGE.
   Hurrah för Sigismund! Hurrah för Stålarm!
  STÅLARM.
   Så svärjen det vid edra dragna svärd!
   Vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
  ALLA (draga svärden).
   Vi svärja det.
  STÅLARM.
   Så återstår oss blott
   Att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
  JOHAN FLEMING.
   Behöfves ej. Min arm mig nekar strida,
   Dock är den stark nog att en fackla föra.
   Förtro det värfvet mig,
  STÅLARM.
   Må gå. Åt dig
   Vår ära vi förtro med detta. -- Nu
   Må hvar och en i tysthet sig bereda
   För evigheten. Sedan samloms här
   Med klara samveten och glada hjertan,
   Att tömma före stridens sista brand
   Den sista guldpokaln för kung och land.
  ALLA.
   Hurrah för Stålarm!
  (Officerarne aflågsna sig småningom).
  EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
   O, min son!
  (Stålarm går).
  JOHAN FLEMING.
   Min moder,
   Vi måste rädda Sigrid.
  EBBA FLEMING.
   Det är sannt!
  JOHAN FLEMING.
   Följ henne du, blif hennes moder.
  EBBA FLEMING.
   Johan!
   En bättre tröstarinna finner hon
   I hvarje qvinna än i mig; -- Nej här,
   Lik Indiens stolta enkor vill jag dö
   Och ila utur offerbålets lågor
   Till ärans himmel i min makes famn!
  (Går).
  
  Fjerde Scenen.
  JOHAN FLEMING. SIGRID STÅLARM (inkommer förklädd till bondflicka).
  SIGRID.
   Hvad föregår här, Johan? Mig min fader
   Befallt att kläda mig i denna drägt
   Och sagt att bort jag måste härifrån.
   Hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar
   Och slutna anleten. Hvad är det, Johan?
   Hvarföre vill min far mig sända bort?
  JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
   Vi, som bli qvar, vi ämna dö i dag.
  SIGRID (ödmjukt).
   Och derför -- -- --
  JOHAN FLEMING.
   Ämna vi dig frän oss sända.
   I denna drägt man dig ej känna skall,
   Till dess du hunnit fram till våra vänner,
   Och färden går helt lätt här öfver viken,
   Dit knappt en vilsen kula nå'ngång kommer.
  SIGRID.
   O, att den hunne mig! -- Och du ej frågar,
   Om jag det ville...
  JOHAN FLEMING.
   Svara, Sigrid, mig,
   Säg öppet -- då du gaf din hand åt mig,
   Gaf du af kärlek den? --
  SIGRID.
   Har jag dig gifvit
   Ett skäl till tvifvel om min tro?
  JOHAN FLEMING.
   Åh, nej!
   Dock, hjertat väger icke skäl mot skäl.
   Jag vet ej, men nu, Sigrid, säg mig -- kan
   Du älska?
  SIGRID.
   Ej så innerligt, som du.
  JOHAN FLEMING.
   Låt mig få se i dina vackra ögon.
   Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva
   Tillsamman här och dö med mig -- ej sannt,
   De skulle icke stråla rätt af fröjd?
   Du svarade mig ja kanske, men sedan
   Du lade till; "I denna tunga sal
   Här är så qvaft"... Minns du?
  SIGRID.
   Nej!
  JOHAN FLEMING.
   Jo, du minns det.
   Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,
   Hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade
   Du ej: Jag dig ej älskar. Då jag skulle
   Ej plågat dig så länge, som jag nu
   Fast omedveten gjort det.
   SIGRID.
   O, min Gud!
  JOHAN FLEMING.
   Jag förebrår dig ej, tvärtom mig sjelf
   Jag förebrår. Farväl, farväl, min syster!
   Blif lycklig en gång, när en själ du finner,
   Som är dig värd, och minns mig som en vän!
  SIGRID.
   Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock
   Jag ej är värd att dö med dig, jag önskar
   Dock intet annat än få dö.
  JOHAN FLEMING.
   Och hvarför?
   Rår du väl för, att ej jag dig var kär
   I högre mått än någon ann'. Ditt hjerta,
   Hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
   Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
   Ej göra det.
  SIGRID (för sig).
   O, om jag hade mod
   Att säga honom allt!
  JOHAN FLEMING.
   Jag går att ställa
   I ordning slupen till din affärd nu.
   Farväl så länge!
  (Går).
  SIGRID.
   Gå ej, Johan! Ah!
   Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
   (betäcker sitt ansigte med händerna)
   Hvi har du öfvergifvit mig och lemnat
   Mig i det onda hjertats våld! -- Se der
   Den hvita kransen på Mariebilden!
   Är jag lik den, som kransen fordom band?
   Ja, som den brutna rosen är den friska.
  
  Femte Scenen.
  SIGRID. DANIEL HJORT.
  SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
   Han!
  DANIEL HJORT.
   Hvem har spökat er så vidrigt ut?
  SIGRID.
   Om icke denna drägt behagar er,
   Jag aldrig heller frågat om ert tycke.
  DANIEL HJORT.
   Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken? --
   Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg
   På hårda, konstigt brutna ädelstenar?
   Har ni sett lammets ull på vargens yngel?
   Har ni sett solsken i hvitmenad graf? --
   Hvar är er spegel, fröken?
  SIGRID.
   Sista gången
   Vi talas vid, och ni kan tala så?
  DANIEL HJORT.
   Nåväl, så kan jag säga något annat.
   Hvem är ni, sköna mask?
  SIGRID.
   Om ondt jag gjort er,
   Var det min mening ej.
  DANIEL HJORT.
   När satan frestar,
   Så frestar han i englaskrud.
  SIGRID (aflägsnande sig).
   O, Gud!
  DANIEL HJORT.
   Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed
   Och nyttja ej till annat edert hjerta,
   Att det ert namn ej hånar. Nyttja ord,
   Som vingar ha från himmel allt till jord,
   Och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,
   Åtminstone så nådig, som rättrådig.
  (Sigrid går).
  
  Sjette Scenen.
  DANIEL HJORT (ensam).
   Skall jag er låta dö och dö med er,
   Med hertigen och allt i samma lågor? --
   Så vore striden slut och allting slut,
   Så finge jorden frid, och döden bredde
   Det tjocka täckelset, som hålla skall
   Till domedag, uppå min hemlighet,
   Och alla dessa synder, fienders
   Som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
   Som hänger öfver tusen hufvuden,
   På spindeltråden af min svaga vilja!
   Nej, nej! Derför blef jag ej född, derför
   Ej forsar de förtrycktes blod med storm
   Från hjertat upp till hjernan genom mig,
   I afgrunden har himlen dykat ned
   Ny kraft att hemta upp till brustet verldsskick.
   Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
   Att intet annat utom dig den vet,
   Håll vilda hat, håll fast vid hjertats rot
   Och lär det endast slå på din befallning!
  
  Sjunde Scenen.
  DANIEL HJORT. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
  EN VETERAN (inhämtande vinbägare). OFFICERARE. Senare SIGRID.
  STÅLARM (i samtal med en officer).
   När jag var barn en tvillingsbror jag hade,
   Som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
   Jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
   Ifrån att komma i den svarta jorden.
   Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
   Som barn vi önskat, ofta se'n besannas;
   Ty nu vi resa genom luften rakt
   En ginväg öfver jorden bort från lifvet.
   Käck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
   För hedern, lifvets vin och ärans perla
   I botten uppå lifvets bägare! --
   (Alla dricka).
   Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
  OLOF KLAESSON.
   Ha alla sina bägare? Se här!
  (Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
   Sång.
   Sankt Göran det var en riddare god
   Vid glas som svärd.
   Med glädje han drack och med fröjd gjöt sitt blod,
   Stolt var hans färd.
   Mot draken han kom med svärdet i hand
   Och en munter sång,
   Och fallen låg draken i purpurröd sand
   På samma gång.
   Hurrah för mod och fröjd!
  KÖR.
   Hurrah för mod och fröjd!
  OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
   Hvad nu? Din bägare är full till randen.
   Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
   (Sjunger).
   Sankt Göran han för prinsessan som fru
   Till egen härd.
   Och kungen han sade: "den bäste är du,
   En krona värd!" --
   -- "Nej kronan behåll, åt sonen din gif,
   Den är mig för tung.
   Men låt för dess ära mig offra mitt lif,
   Min dyre kung!" --
   Hurrah för tro och fröjd!
  KÖR.
   Hurrah för tro och fröjd!
  (Ett kanonskott höres).
  OLOF KLAESSON.
   De börja redan, än en vers är qvar.
   (Sjunger).
   Mot fiender hundra ensam han stred,
   Hans kung vardt blek.
   Han högg och han segrade, dignade ned,
   Gladt som på lek.
   Och kungen höll in på segrande färd
   Och med blick i brand.
   O! Finge jag byta fast tusende svärd
   Emot din hand!
   Hurrah för fröjd och död!
  KÖR.
   Hurrah för fröjd och död!
  (Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer).
  OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
   Hvart skall du, Daniel Hjort?
  DANIEL HJORT.
   Hvad rör det er?
  OLOF KLAESSON (håller qvar honom).
   Förrädare! -- Se hur han bleknar vid
   Det namnet, vänner!
  DANIEL HJORT.
   Bort till murarne
   Förr'n hertigen är här!
  OLOF KLAESSON.
   Bekänn, din skurk!
  DANIEL HJORT.
   Bevis! Emot min oskuld återstudsar
   Uti er egen hals det namnet: skurk!
  SIGRID (inkommer).
  OLOF KLAESSON.
   Bevis? -- Hvad gjorde du i mörka natten
   I amiralens läger?
  DANIEL HJORT.
   Hvad jag gjorde? --
   Säg, efter ni det vet...
  OLOF KLAESSON.
   Aha! Så har du
   Dock varit der. -- -- Om jag ej upptäckt honom,
   Han än förrådt...
  OFFICERARNE (draga värjorna).
   Ned med förrädaren!
  SIGRID (störtar sig emellan).
   Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
  DANIEL HJORT.
   Ej kommen när mig. Fällen edra svärd! --
   Javäl, jag er förrådt, förrädare!
  SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
  DANIEL HJORT (fortsättande).
   Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft
   Som blad förspridt; just jag är den, som bringat
   Er uppå fall -- och det min stolthet är!
  FÖRSTE OFFICERN.
   Stöt honom ner!
  (De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker värjan af en officer
  och försvarar sig).
  OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand).
   Nej, bättre skall han straffas!
  STÅLARM.
   Du, svarta otack -- som jag så har trott.
   I lifvet blir det bittra aldrig slut.
   Med honom handla, Olof, som du vill,
   Jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.
  (Går med alla officerarne; stramt derefter Olof Klaesson med
  Daniel Hjort).
  
  Åttonde Scenen.
  SIGRID. JOHAN FLEMING.
  JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar).
   Beklagansvärda! Ha, jag allt förstår!
   Och den föraktlige! Sof, evigt sof! --
  (Nedlägger henne på soffan).
  
  Tablå.
  (Kruthvalfvet, afdeladt genom tvenne pelare. Daniel Hjort, fastkedjad
  vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).
  
  Nionde Scenen.
  DANIEL HJORT.
   Vid pelaren de nitat mig i kedjor
   I slottets kruthvalf här. Jag måste dö
   Med dem i samma död, jag måste se,
   Hur facklan väcker upp förstörelsen,
   Som slumrar här kring mig och dödstyst hotar
   Riksföreståndarn, folket, fosterlandet
   Med undergång. O, afgrundsmakt af hån!
   O, bristen kedjor, remnen hvalf af bäfvan
   För den förbannelse, jag slungar ut
   Mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner!
   Du håller kedja! Lumpna, usla jern,
   Du är mer stark, mer evig än min ande!
   Ha, ha, ha, ha! -- Hör, huru hvalfven skratta
   Åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif!
   Hölj efterverldens vanfrejd öfver mig,
   Men rädda, rädda hertigen och folket!
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   Ej svar, ej tröst! -- Blott som ur annan verld
   Kanonen doft igenom hvalfven suckar.
   Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
   Frid, frid!
  (Faller i vanmakt mot pelaren).
  
  Tionde Scenen.
  DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM (med en brinnande fackla).
  STÅLARM.
   Här har du facklan. Redan man från borggår'n
   Oss trängt till slottets dörrar. Hertigen
   Sjelf stormar fram. På borggår'n står han redan.
   Så snart du hör i hvalfgången signalen,
   Tänd an de der. Farväl!
  (Går).
  
  Elfte Scenen.
  DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING.
  JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
   I vanmakt fallen!
   Natur'n är alltför god.
  DANIEL HJORT (uppvaknar),
  (De fixera hvarandra med en lång stum blick),
  JOHAN FLEMING.
   Förmätne, djerfs du än uppå mig se!
  DANIEL HJORT.
   Min blick dig följer som ett samvete.
  JOHAN FLEMING.
   Se bort till Gud och gör din sista bön!
  DANIEL HJORT.
   Din hand förvissne! -- Jag har bedt min bön.
  JOHAN FLEMING.
   Finns ingen Gud, då så en usling dör.
  DANIEL HJORT.
   Ej för ett sådant värf, du här utför.
  JOHAN FLEMING.
   Ljud snart, signal! Du räddar kung och thron!
  DANIEL HJORT.
   Dö bort, signal! Förderfvets, mörkrets ton!
  JOHAN FLEMING.
   Du fram den kallat och med den du dör.
  DANIEL HJORT.
   Men er med mig i afgrunden jag för.
  
  Tolfte Scenen.
  
  DE FÖRRA. SIGRID.
  SIGRID.
   Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen
   Att oss förderfva alla. Nej, han har,
   Han har det icke gjort.
  JOHAN FLEMING (kallt).
   Du, Sigrid, här?
   Hvad vill du här?
  SIGRID.
   Få visshet och få dö.
  JOHAN FLEMING.
   Olyckliga, vanära icke dig,
   Ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!
  SIGRID.
   Hvad är mig far och namn och allt mot honom.
   I lifvet falskt, i dödens stund ändå,
   Engång, vill hjertat fritt och öppet slå!
   Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort;
   O, säg du ej det hemska brottet gjort.
   Du det ej gjort? Ett svar! -- Du tiger... tiger?...
  DANIEL HJORT.
   Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm;
   Jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.
  SIGRID.
   Du har det gjort?
  JOHAN FLEMING.
   Betviflar du det än?
  SIGRID.
   Att dessa dystra hvalf snart remna finge
   Och bort med dessa brustna hjertan ginge!
   Gif, Johan, mig din arm. --
   (Till Daniel Hjort.)
   Beklagansvärde!
   1 denna stund du mig förakta lärde.
  JOHAN FLEMING.
   Min klinga törstar, men den är för god
   Att sölas i en fängslad uslings blod.
  DANIEL HJORT.
   Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
   Så hören ock den djupt föraktade --
   Den djupt föraktade, hvars fostran till
   En ödmjuk slaf i praktens gyllne salar
   Man trodde sig fullbordat och försäkrat.
   Man derför tog mig, derföre man qväfde
   Min kraft bland böcker, gjorde svag min arm,
   Höll svärd på afstånd, nyttjade min hand
   Till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjenst.
   Till tvifvel, sjelfförakt och liknöjdhet
   Man närde mig; och när försmådd, förbisedd,
   Så långt man fått mig, solade man stolt
   Sin äras glans emot min ringhets natt. --
   Då kom till mig en oförväntad gäst.
   Ni minns den gamla qvinnan på er fest;
   Sin son hon sökte der, den siste af
   Det folk, som gått igenom er i qvaf.
   Med henne vid sin faders graf han stått,
   Och denna graf var en schavott.
   Med eder har han gått i gyllne sal,
   När uti fängelsernas grymma qval
   Hans bröder, gömde och förgätne, lidit,
   För det de för sin rätt, sin frihet stridit.
   Mot er i döden än sitt trots han bär,
   Och denne son, -- i kedjor står han här!
  JOHAN FLEMING.
   Hör opp!
  SIGRID.
   Du öde!
  JOHAN FLEMING.
   Lögn!
  SIGRID.
   Nej, honom hör!
  DANIEL HJORT.
   Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
   Sin hämnd till min förtviflan öfver er.
   Och det försmådda hjertat, det fick ro
   Och tviflet flög och tanken fick en tro.
   Jag hade intet svärd, jag hade ord,
   Jag hade ingen makt, jag hade list,
   Och se, jag bragt er dock till fallets rand!
   Och fast ni bundit mig i kedjors band,
   J kunnen icke kedja sanningen;
   Och fast mitt brott mig för i afgrunden,
   Guds dom i samma eld er rycka skall;
   Och fast J bringen hertigen till fall,
   J kunnen ej förgöra lif och ljus.
   Ja, störta slottet, er och oss i grus! --
   Ersättning en gång efterverlden tar!
  (Signalen, ett pistolskott, slossas i hvalfgången. Svärdsgny
  och röster.)
  JOHAN FLEMING.
   Vårt svar! -- Signaln det var -- till domen far! --
  RÖSTER I HVALFVET.
   Hell! Hertigens är segren!
  DANIEL HJORT.
   Håll!
  SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och
  kastar den blixtsnabbt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk.
  Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter).
  DANIEL HJORT.
   Min kedja lös!
  
  Trettonde Scenen.
  DE FÖRRA. EN OFFICER och KNEKTAR af Hertigens parti (inrusa
  med facklor och dragna svärd).
  JOHAN FLEMING (griper en fackla).
   Hit facklan!
  DANIEL HJORT.
   Grip honom!
  (Några af knektarne gripa Johan Fleming.)
  JOHAN FLEMING.
   Allt för sent!
  DANIEL HJORT.
   Kom lös min kedja!
   (Knektarne befria honom från kedjorna.)
   Bort, hvalfven remna, hjertan brista! luft!
   Luft! frihet!
  (Störtar ut.)
  SIGRID (uppvaknande).
   O, min Gud! hvad har jag gjort!
  (Faller ånyo i vanmakt.)
  Slut på Fjerde Akten.
  
  FEMTE AKTEN.
  
  (Ert fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till venster ingången,
  till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en
  sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning
  åt höger i fonden.)
  
  Första Scenen.
  FÅNGVAKTAREN (ensam). När jag var ung i verlden, då var jag en lustig
  ture. Hejsan! Då var det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno,
  och slottet genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig
  slottsdräng med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit
  gifta mig, så kom der ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans
  bror, och hertigen kom bak lås och bom. Knappt skrek min första gosse
  i vaggan, så kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället
  och blef sjelf konung. Så fingo vi rast en tid, tills kung Johan
  flyttade bort sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke
  är rätt att skicka sin bror med en ärtsoppa till andra verlden.
  Besynnerligt, att min hustru och kung Johan dogo på samma natt, så
  jag inte riktigt vet, om det var för hans eller hennes skull, som
  det spökade här hela natten. Men en from och gudfruktig menniska var
  hon ändå, så nog gällde det kung Johan, ty han hade ett brodermord