På Scenen — Ifrån Salongen! - 1

PÅ SCENEN -- IFRÅN SALONGEN!
ELLER
HVAD ONKEL BLASIUS SETT MED OBEVÄPNADT ÖGA
UNDER 40 ÅR.
OKRITISK BERÄTTELSE
AF
NÉTOB.



STOCKHOLM.
P. A. HULDBERGS BOKFÖRLAGS-AKTIEBOLAG.
STOCKHOLM,
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1877.


Till Läsaren!

Innan min onkel, som “unter uns gesagt“ var en mäkta egendomlig figur,
i slutet af September månad förlidet år beslöt sig för att lemna en
verld, i hvilken han visserligen haft sin tillvaro, men alltjemt ansåg
såsom den sämsta af verldar, lät han en dag kalla mig till sig, hof upp
sin röst och sade: “Min käre gosse! af alla tecken att dömma står jag
nu med ena foten i evigheten och halkar snart öfver dit med den andra.
Du må ej tro att jag sörjer deröfver, ty jag hoppas att der, dit jag
nu ämnar styra kosan, jag skall bli befriad från allt det bråk och de
många bekymmer, som under min vandring här i denna jemmerdal, varit
nära nog mina dagliga följeslagare, och jag har inte låtit kalla dig
hit för att beklaga mig öfver mitt öde; jag har endast velat begagna
mig af den korta tid som återstår mig innan jag för alltid säger “god
natt granne“, för att gifva dig del af min sista vilja. Jag vet att
du är den ende af mina slägtingar, som icke önskar lifvet ur mig för
att komma i besittning af en rikedom, som jag icke eger, och jag har
till följd deraf beslutit att belöna din tillgifvenhet på ett sådant
sätt, att du dermed kan än mer utveckla de rika naturgåfvor du eger.
Du ser den gamla chiffonieren, som står der borta -- den har följt
mig troget genom lifvet, och, ehuru maskstungen och lutande till sin
undergång, mer än en gång satt ett p för min gamla hushållerskas
nyfikenhet -- i den har jag nu nedlagt hvad jag har öfrigt af mina
jordiska egodelar och åt hvar och en af mina snikna slägtingar anslagit
innehållet i de särskilda lådorna; åt dig har jag bestämt den tredje
till venster innanför klaffen, ty med ditt goda hufvud är du den
ende som kan vända dig det till nytta. Kom väl i håg tredje lådan
till venster -- och nu, Gud vare med dig, jag vill vara ensam med
mina minnen.“ Och så dog min onkel och begrafningen firades med pomp
och ståt, och om jag icke, som hans gamla hushållerska, försökte att
dränka mig i ett haf af tårar, var jag likväl djupt rörd och täflade
med de andra slägtingarne att blomsterströ hans graf och uttala min
välsignelse öfver hans stoft. Det var ju intet tvifvel underkastadt
att han var den personifierade godheten och med gåfvan af sin låda
afsåg att göra mig till en bland de sorgfriaste männen i riket. Men
allt för snart skulle jag tagas ur min villfarelse; någon tid efter
begrafningen erhöll jag kallelse från utredningsmannen i boet att å
utsatt dag och tid infinna mig i sterbhuset för att taga mitt arf i
besittning; och jag kom, jag såg, men segrade, det gjorde jag platt
inte. Efter några preludier, som medförde obehaget af ett svettbad
för de längtande slägtingarne, skred utredningsmannen till brytandet
af förseglingen å den ominösa chiffonieren, och -- hvad hände? jo
jag stod kall och liknöjd som en marmorbild under den tid som upptog
uttagandet och öfverlemnandet af högra sidans lådor, och var mer än
likgiltig för de ack och ve, som utstöttes af de i sin väntan bedragne
slägtingarne; men knappt hade man öfvergått till den venstra sidan,
då jag öfverfölls af en hjertklappning, som var nära att spränga mitt
bröst och som efterföljdes af en yrsel, så svår, att då mitt namn
uppropades och jag genom någons tillhjelp fick lådan i min famn,
jag, liksom jagad af furirer, rusade in i min onkels kabinett och
öfverväldigad af sinnesrörelse nedföll på en der stående pinnsoffa.
Efter några ögonblick väckt till besinning, föll mitt öga på den i
mitt knä hvilande lådan, och hvad tror du, käre läsare, att jag såg i
den? ... hundra tusen kronor i kontanter eller några obligationer på
enahanda belopp, hör jag dig svara ... nej, nej, och tusen gånger nej
-- endast en samling af fullklottrade papperslappar. “Fan i min lilla
låda!“ utropade jag, skummande af raseri och retad af mina slägtingars
skrattsalvor, och i första uppbrusningens hetta ämnade jag anförtro
hela skräpet åt en brasa, som brann i kakelugnen, men, erinrande mig
att “försigtigheten är vishetens moder“ började jag i stället att rifva
om alltsammans så att lapparne yrde omkring mig ungefär som snöflingor
på en vinterdag. Men det stod skrifvet i ödets bok att hur mycket jag
än ref och slet skulle jag icke finna en enda af dessa silfverkulor,
hvarmed jag hoppades att fälla mina björnar eller stöta på något annat
värdt min uppmärksamhet. “Hvad säger jag, o Gud! o Sverige, Vasars
jord!“ förlåt den lögn nu öfver läppen gick -- jag fann verkligen något
som slog mig med häpnad -- du gläder dig antagligen å mina vägnar, käre
läsare, och tror att det var ett tillägg till testamentet, hvarigenom
jag berättigades att “sitta i orubbadt bo“ -- bort det! -- nej, min
blick uppfångade endast en på lådans botten fastsatt papperslapp af
följande innehåll: “Min goda gosse! Jag ser i andanom hur förargad du
är, när du ser att du blifvit, som man säger, kuggad, men trösta dig,
min vän, de andra ha råkat i samma fördömelse, ty jag egde ingenting
att ge bort; åt dig har jag emellertid besparat en skatt af dyrbara
minnen, och om du, som har ett så godt hufvud, och hvars fingerklåda är
öfver allt beröm, vill roa dig med att sammanfoga dem till ett helt,
vågar jag hoppas att de skola göra lycka hos vännerna af teatern och
till någon del bereda din egen. Glöm ej, att en döendes bön är helig,
och att, om den ej uppfylles, du kan bli hemsökt af syner som störa
ditt lugn.“
Det var en skön epistel, inte sant, och lade liksom “lök på laxen“;
emellertid försatte den “det goda hufvudet“ i ett ledsamt bryderi,
och det såg ingen annan möjlighet att förhindra den snåle onkeln
att “gå igen“, än att efterkomma hans önskan; och så har, af de
ärfda papperslapparne, som upptogo titlarne på större delen af de
teaterpjeser, som under 40 år gifvits i Stockholm och landsorten, och
föranledt diverse reflexioner, uppkommit efterföljande berättelse, för
hvilken jag hoppas att läsaren ej må hysa samma fruktan, som för spöken.
_Författaren._
... a i Jan. 1877.
=Rika morbror= eller =Morbror Per=, som han vanligen benämndes
af =Sockenpresten=, hade nyligen återkommit från en utflygt till
=Stockholm=, =Vesterås och Upsala=. Hans =slägtingar= voro förtjusta
öfver =den lyckliga hemkomsten=, och för att på ett värdigt sätt fira
den, ty litet hvar hoppades bli =arftagare till en million=, hade man
inbjudit gubben på =en kopp té= i =Alphyddan=, en liten paviljong,
som =Major von Haudegen=, på spe kallad =gubben i bergsbygden=, låtit
uppföra i sin ståtliga park. Aftonen var skön, som =en majdag i
Värend=, och för att rigtigt glädja den käre resanden, ett mönster af
=ålderdom och älskvärdhet=, hade man tillsagt hans gamla vänner, de
båda =Kronofogdarne=, =Rosenmüller & Finke=, =Magister Bläckstadius=,
=Kamrer Tuting= och =Riksdagsmannen Mäster Smith= att vara honom
till mötes, hvarförutan vid ryktet om den gamles återkomst =allas
vår tant=, =Mamsell Garibaldi= samt =Fru Patapon= och =Ung Hanses
dotter=, hvilka räknade sig till =grannarne=, jemväl infunnit sig för
att gifva en ökad glans åt =en söndag i det gröna=. Sinnesstämningen
var mera lifvad än =under utställningen= och man hoppades att, oaktadt
man icke kunde bjuda på =en aftonunderhållning= med sång och musik,
enär =den musikaliske instrumentmakaren= uteblifvit, gubben likväl
skulle bli lika belåten som en ung flicka, när =friaren kommer= och
detta isynnerhet som man sändt =Majorens döttrar= emot honom och i
öfrigt ingenting sparats att han vid =första mötet= skulle bli så
omhuldad, som =en äkta man under smekmånaden=. Man hade placerat sig
på hvardera sidan om uppgången till verandan, för =min hustru vill
så ha det=, yttrade majoren, i det han, uppmärksammare än tornväktarn
=en nyårsmorgon i Storkyrkotornet= gaf akt på de dammoln, som uppstego
från landsvägen. Efter =en half timmes uppehåll=, använd att taga några
=blommor i drifbänk= i betraktande, anlände morbror Per, åtföljd af
=gamle Caro= till vännerna, hvilka med hvar sitt fylda glas helsade
=allas onkel= hjertligt välkommen och uttalade den förhoppningen, att
efter =en promenad i vagn=, låt vara i sällskap med =Evas systrar=, han
skulle finna sig bättre af =sällhet på flaskor=.
-- =Mjuka tjenare!= det här är =en angenäm öfverraskning= och alldeles
=mot beräkning=, stammade gubben rörd öfver emottagandet; och jag
prisar =min lyckliga stjerna=, som återfört mig till =ett hem=, der
=en lycklig familjefar= för spiran, understödd af =de tre klenoderna=,
jag menar er fru majorska och de älskliga =tvillingarne=, =min ros i
skogen= och =en liten satunge=, förlåt att jag kallar er så, min söta
=Rosa och Rosita=, men ni ären hvar för sig =en liten skatt=, som =en
gammal gosse= som jag måste finna förtjusande, och vore jag inte till
åren, kunde lätt =det otroliga= hända, att jag friade till er, nota
bene om =Karl Folkunge= fölle er i smaken.
-- =Blixt och dunder!= utbrast majoren, jag tror min själ att du
tänker sätta =ett fadershjerta på prof=, eller, rättare sagdt, kollra
bort mina flickor, det är =för tidigt=, och dessutom är jag hatare af
=kärleken på sommarnöje=.
-- Nå, för att inte såra =faderskärleken= får jag väl för framtiden
iakttaga =en obrottslig tystlåtenhet=, så smärtsamt det är för =en god
vän= att bära munlås, fullföljde gubben småskrattande -- och i stället
till =Susanna och gubbarne=, förlåt att jag kallar er så, mamsell
Garibaldi, och er, mina herrar, samt =den sköna Helena= i bästa mening,
och =ett mönster för fruar= representerade af =Martha= och fru Patapon,
frambära min tacksamhet för det att ni inte anser =att den som är
borta för alltid bäst=, det gör mig i sanning till =en allt för lycklig
man=.
-- Ni är =en perla bland äkta män=, läspade fru Patapon och gjorde
=ett försök= att tjusa gubben med en blick -- och näst min salig man,
ack =hvarför dog han=? har det icke funnits någon som, =när kärleken
slocknar=, kommit mitt hjerta att klappa, som ni.
-- =Jag? Tillåt, min fru=, att jag antar att det är =på narri= ni säger
mig det, ty, upprigtigt taladt, är det inte =den svaga sidan= hos mig
att använda =blomsterspråk=.
-- Ah! vi =förstå hvarandra=, och det är visst, att hvar gång jag hör
er, en näktergal =under sommarnatten=, är det som om jag genomlefde =en
timmes roman= ännu en gång under =ett äfventyr i Humlegården=; det var
på den tiden jag var ung och, icke anande =ormar i gröngräset=, hade
gifvit mitt hjerta åt =en öfverste i forna dagar=. Han var, om någon,
=en krona= för sitt kön, men plötsligt anfäktad af den förfärligt
grasserande =fjärilsfebern=, lemnade han mig en dag =i val och qval=;
och först efter många års förlopp fann jag det =drömda idealet=, hvem
kunde tro det, =i en jernvägskupé=. Ack! det var min =salig Ferdinand=,
som, rörd af de lidanden =en förföljd oskuld= måst genomgå, gjorde mig
till =hans tredje hustru=. Men sällan är glädjen lång. Efter några
års lyckligt äktenskap, (ty han var =aldrig svartsjuk= och jag var
öfverseende med hans svaghet att ofta tillbringa =en timme på blå
porten=) sväfvade han en vacker dag bort =på kärlekens vingar= till en
bättre verld, lemnande mig till tröst i min sorg =60,000 riksdaler och
ett stenhus=.
-- Ja, det är märkvärdigt =huru tiden förändrar=; ingalunda skulle
det händt mig att =16 år efteråt= min första kärleksaffär, =kärlekens
försyn= spelt mig ett så storartadt spratt, hade jag än lyckats att
åstadkomma =en revolution i månen=, yttrade mamsell Garibaldi, i det
hon presenterade morbror Pehr =de lefvande blommorna=, men så är det
också stor skilnad på =en gammal flicka=, som jag, och =en fru på
äfventyr=, som ni.
-- Nej, hör på =den förstälda enfaldigheten=, vidtog fru Patapon med en
hotande åtbörd, och ni tror kanske att jag icke kan =punkt för punkt=
bemöta er infami, jo, gudbevars, men jag anser under min värdighet att
byta ord med =en stockholmsmamsell=, som, ehuru hon anser sig vara
=professorskan och blåstrumpan= i en person och sålunda ännu borde ha
=visdomstanden= i behåll, liksom =vampyren= griper fatt i sitt offer
och genom =förtalet= försöker att i förtid bringa det till =skuggornas
hem=.
-- Tag inte så illa vid er, min söta fru! Jag ville bara säga er att
=ärlighet varar längst=, och derjemte varna er att ha =för många jern i
elden=, ni vet då hur det går, svarade mamsell Garibaldi.
-- Hvad menar ni?
-- Hvilken blygsamhet! liksom man inte kände till =ett äfventyr i
fastlagen=; ryktet förmäler att =hönan och hennes kycklingar= satte då
=en friare i lifsfara=, ni vet bäst sjelf hvari den bestod, och hade
icke =en fiffig betjent= kommit honom till hjelp, så hade utan tvifvel
=blond eller brunett= gjort ett särdeles godt parti; nu hör ett sådant
fortfarande till =fromma önskningar=.
-- Nej, nu går det sannerligen för långt, utbrast fru Patapon; ni har
=en hufvudpassion= att sätta =onda tungor= i rörelse, men då man bör
följa =exempel=, så kan också jag berätta något, d. v. s. att den
blygsamma =guvernanten= förliden sommar =en afton på Haga= hade ett
möte med =den resande studenten=, som i parenthes sagdt var =en fattig
ädling=, och att hon under det =solen sjunker= föreläste för honom
sitt sista sköna opus =lifvet en dröm=; detta hade till följd att =den
sällsynte ynglingen=, som var en skalk, gjorde =ett knäfall=, och för
att förhöja situationen utropade: =en koja och ditt hjerta=; det var
=en knalleffekt=, som var charmant, och då ni tog den för kontant, så
förökade den era öfverspända =kärleksgriller=. Ni hör, att =gömdt är
icke glömdt=, och att det inte är värdt att ni skriker: =Inga herrar,
inga herrar!= som man ser smakar =förbjuden frukt= ändå alltid bäst!
-- O, =min Leopold=! utropade mamsell Garibaldi, hvad får jag icke lida
=för din skuld och oskuld=, och för =ett studentputs= af så oskyldig
art; likväl beklagar jag att ni råkat på =villovägar=, och då ni velat
imitera =räfven på korpjagt=, ni alldeles förlorat spåret.
-- =De äro litet tokiga= båda två, hviskade Tuting till mäster Smith,
och =bekännelserna= lägga tydligt i dagen, att när =kärlek och
missförstånd= äro med i spelet, =barndomsvännerna= bli lika giftiga som
=en flaska blåsyra=.
-- Hör på, mina damer, inföll majoren, ni tyckas ha glömt, att jag är
=en man som vill ha ro=, och att ni med ert käbbel annonseren all brist
på ... =uppfostran=. För öfrigt synes det mig vara =missförstånd på
missförstånd=, och om kusin Garibaldi icke nödvändigt vill låta påskina
att hon som =mamsell Sundblad vill gifta sig= och fru Patapon ej ha
namn om sig att vara =en extravagant fru=, så skynden ni er att medan
ni ären =under samma tak=, upprigtigt tillstå att det var =fåfänga= å
ömse sidor, som gjorde att ni råkade =i eld och lågor=, och att ingen
qvinna ännu är född som ej vill =giftas=. Jag borde bjuda er på =ett
glas vatten=, att kalmera er med, men, enär =kärleksdrycken=, det vill
säga den härliga saft, som finnes i =en butelj champagne=, icke står
mig till buds, så uppmanar jag er att fatta =giftbägaren= och instämma
med mig i =lefve fåfängan=, den må förefinnas hos =en snarsticken
herre= eller hos det täcka könet i egenskap af =lam och lejoninna=.
-- =Sparlakanslexor=, som vanligt, puttrade mamsell Garibaldi och
sväljde vinet och förtreten.
-- =Aldrig för sent= att få höra sanningen, förklarade fru P. och gaf
sin motståndarinna =en anonym kyss= med den hviftande parasollen.
-- =Väck ej björnen=, fru Patapon! varnade magister Bläckstadius i
det han tog på sig =den grå paletån= och räknade =bröstkaramellerna=,
som lågo i bröstfickan -- och när ni härnäst råkar ut för =små
stötestenar=, så låtsa inte om dem, det är som =vän i huset= jag ger er
detta råd.
-- =Undan för undan=, skall man genera mig, brummade fru P., men vänta
bara, när jag kommer åter =på egen botten=, så ska ni få betalt =lika
mot lika= och jag vill icke ge =ett tioöre åt den döfve och dufvan= om
icke =två unga löjtnanter=, som fordom varit mina hyresgäster, skola
göra mig =en vänskapstjenst= och ge er =hälften hvar= hvad ni behöfva.
-- =Det skadar inte= att försöka, inföll mamsell G., men jag tror att
en sådan =hyresgäst och husegare= som ni, icke bli så särdeles farliga.
-- Nå, =när damerna föra krig=, då komma alltid vi till korta, det är
lika så säkert som att =när man inte har möbler=, man ingenting har att
sitta på, invände majoren; men enär jag fruktar att, om ni fortfarande
skola leka =hund och katt=, vi slutligen få skåda en ny upplaga af =hin
ondes niècer=, så vågar jag föreslå att ni förenen er med =den elaka
husbonden=, ett namn, som jag fått genom =ett fruntimmers hat=, och
bedjen morbror Pehr, att han ger oss en skildring af sin resa öfver
=land och haf=.
-- =En kris= kan inte slutas bättre, stammade Finke, i det han torkade
=lorgnetten=, och om vi icke göra vår vän för mycket =påhäng= eller
förorsaka honom, liksom =nervösa fruar=, ett svettbad, så äro vi idel
öra ända tills =dagen gryr.=
-- =Kors ett så’nt spektakel= det göres af min resa, inföll morbror P.;
sannerligen sätter inte beskrifningen deraf mig i lika stor förlägenhet
som =en äkta man på glödande kol= eller rättare som =de båda döfva=,
bjudna på ett föredrag, och vore jag inte älskare af =familjelif=,
så gjorde jag bestämdt =resan utföre= och skyndade att hos =Angelika
Rosendoft= undgå det öde, som hotar mig.
-- Att =furstinnan af hönsgården= skulle bli förtjust öfver visiten,
yttrade mamsell Garibaldi, det tar jag för gifvet, men nog blefve
det att hoppa =ur askan i elden=; härvid förde hon med mycket behag
=trollfingrarne= under gubbens haka och lade =qvinnans sanna styrka= i
en så hänförande dager, att gubben började vackla.
-- Det är farligt för =gubbar= att komma i er närhet, märker jag,
svarade morbror P., i det han ordnade =den hvita halsduken=, och jag
ser ingen annan utväg för att ej göra mig skyldig till =konsten att
misshaga=, än att föredraga några scener ur =lifvets skola=. Jag
ber er dock på förhand ursäkta om de ej bli lika anslående som =en
fattig ung mans äfventyr= eller så omvexlande som =Herr Larssons
resa till landtbruksmötet=, ty, ser ni, jag =kan ej=, i likhet med
=s. k. hedersmän=, finna något nöje uti att hålla =en föreläsning=,
på hvilken, för att ta några exempel, =din nästas hustru, den gifte
mannen i staden och på landet= eller i allmänhet =våra vänner= häcklas
och förtalas; det har tvärtom varit hos mig =en ärlig sträfvan= att
såsom =sanningsvännen= troget återgifva =spegelbilden=, den må vara
god eller dålig. Och nu till min resa! Som ni vet, drog jag hemifrån
tidigt på morgonen =den 1:ste Maj=, icke så alldeles fri från ... ja,
det är detsamma, det är =en hemlighet= på samma gång som ett minne af
=Walborgsmessoaftonen=, vid hvilket tillfälle man kunde säga om mig att
=han ser för djupt i glaset= ... ja, det är inte värdt att ni vilja
urskulda mig, ty =vi äro alla lika= hvad svagheten =för trollflaskan=
och dess innehåll angår. Alltnog, med =min gamla hatt= nedtryckt i
pannan och =vägvisaren för resande i Sverige= i bröstfickan, rullade
jag i väg uti =emigrantens resvagn= med =Peder Rank och hans fästmö=
på framsätet och utan =ett äfventyr=, ty att jag såg ett slagsmål
mellan =två vänner, och en rock= i grund förstöras, räknar jag icke
dit -- anlände jag till närmaste jernvägsstation. =I första klassens
väntningssal= hade jag nöjet sammanträffa med =kusin Pettersson=, som
nyss ditkommit från =ett frieri i Vestergötland= och liksom jag ämnade
sig till hufvudstaden. Oaktadt han är jemnårig med mig, har han ännu
inte =ett grått hårstrå=, medgif att det är =en lyckans gåfva=, och ser
lika välmående ut som =en konung= med oinskränkt apanage, som sultan
=i Marocko=. =Om man vill eller inte= så måste man prata och då, som
ni vet, =jag känner till politiken jag=, så afhandlade vi först dagens
händelser och sedan hans =giftermål på gamla dagar=, hvilket är bygdt
derpå, att =kärleken kommer sedan=, emedan flickan håller af =min vän
löjtnanten= och endast ger vika för =penningen=. Jag har dock den
tron, att det kommer att ge honom anledning att spela =en svartsjuk
tok= eller också får han fresta på en kurs i =toffeltaktiken=, sköna
utsigter i sanning, men =hvad har min son på galejan att göra=?
Emellertid ska det vara =ungdomskärlek= med i spelet, egentligen till
flickans mor, af hvilken hon är =det lefvande porträttet= och hellre
än att =för evigt= se i hvarandra =förmyndare och myndling= föredrar
man att som =Adam och Eva= ingå ett äkta förbund. Jag tror att =Lucie=
får rätt, att det är ett vågadt =frieri och förställning= den egentliga
vinsten. Pettersson var emellertid förbåldt intagen i sin =lilla
Bertha= och påstod sig haft mer än =en sömnlös natt= sedan han skildes
vid henne; nåja, det är ju som sig bör, =allt för damerna= heter det
ju, jag kan dock icke annat än le åt dessa =kärlekens blindbockar=, som
synas glömt exemplet af =Josef i Egypten.=
-- Det hörs att ni aldrig råkat ut för =kärlekens snaror=, utbrast
fru Patapon, ni skulle eljest ej ha sådan =en fördom= för giftermål,
men märk väl, äfven =en försigtig ungkarl= kan en gång bli bländad af
=stjernan mellan molnen= och då =god natt granne= med =alla vackra=
föresatser.
-- Oroa er inte för den gamle =friknekten=, min charmanta fru,
fortsatte gubben helt spetsigt; =ulfven och lammet= trifvas inte
väl ihop och i öfrigt ser jag gerna att alla =stackars mammor=, som
göra så =mycket väsen för ingenting= få vara i oqvald besittning af
sina =Jeanette och Jeanetton= eller hvad de nu heta dessa damer,
som glömt den gyllene regeln, =missvårda ej behagen=, ty jag är nog
olycklig att vara motsatsen till den unge man som var =fattig på
mynt och rik på kärlek= och dessutom hatare af, om jag så må säga,
=giftermålet på befallning=, isynnerhet som jag, om jag än vore
utrustad med =fantasiens glasögon=, icke kan finna att =en fru som
läser tidningarne= i st. f. att sköta sitt hushåll och till slut blir
=en engel från afgrunden=, kan vara något så eftersträfvansvärdt.
-- Det der var =en homöopatisk kur=, som var föga behaglig, sade
majoren, och hade den tilldelats =den gamle musketören=, hade jag
bestämdt fått någonting liknande =Emelies hjertklappning=.
-- =Jag nappar inte på den kroken=, inföll fru P. och anser snarare
anfallet som =skrämskott=, men det oaktadt vill jag hålla tjugu mot
ett, att om man presenterade morbror Pehr =hundrade jungfrur= och med
skalkaktig min frågade: =åstundas unga damer?= han genast skulle öka
antalet af =spekulanter= och =mer än perlor och guld= värdera den
hänförande =bröllopsqvällen=.
-- Ta, ta, ta! ni sladdrar i sanning, min fru, som =Papegojorna=
och vill partout säga dermed att =100,000 francs och min dotter=
vore en god eröfring, men jag betackar mig och föredrar att ingå i
=odödlighetens tempel=, som gammal =ungkarl, ungkarl för evigt=.
-- Nu fick hon för =kärleksfebern=, hviskade mamsell Garibaldi till
Martha; i =ett godt hjerta= som mitt, kännes det ljuft att =en dam
på högsta modet= blir uppmärksammad på =faran af att ljuga=. Sedan
morbror P. tömt ett glas champagne fortsatte han berättelsen om sin och
=Lasses stockholmsresa=, sålunda: Vi fortforo att samtala lifligare än
=tanterna= på ett kafferep =under aftonsången=, så att, då signalen
gafs till tågets afgång, vi i =villervallan=, som då uppstod, måste
skrapa ihop våra reseffekter, som lågo =huller om buller=, med samma
ifver som =Onkeln från Kalifornien= sina guldstycken, då =muraren=
råkade se in genom hans fönster; derefter rasade vi in i en kupé och
slogo oss ned vid sidan af =en blygsam engelsman=, (jag hörde se’n att
han hette =Qventin Durvard=) och =en handelsexpedit från Hamburg=;
jag sa’ till Pettersson att det är klart att den ene =han reser för
sitt nöje= och den andre för =ett handelshus=, men, gubevars, af
en liten =kapris= motsade han mig och påstod att båda voro ute =på
hvift=; förutom dessa herrar hade vi till medpassagerare =ett resande
teatersällskap= och flere representanter af allmogen, hvaribland
=Vermlänningarne= och =Nerkingarne= voro särdeles lifvade. Jag skulle
icke räkna mig till =män af ära=, om jag påstode att våra kamrater voro
lika intressanta af sig som =en knalle på folknöje=, ty engelsmannen,
han sof som om han, efter att hafva varit =husvill för sista gången=,
nu fått ett lika skyddande tak öfver sitt hufvud, som =kejsarinnans
nattmössor= och herr =handelsexpediten= eller =profryttaren= hade
så fördjupat sig i studiet af =den hvitklädda qvinnan=, att han i
konversationen täflade med =den stumma från Portici=. Emellertid gick
tiden ganska fort, tack vare den fängslande beskrifning, som =Tiburtius
och Polykarpus, två lustiga turar=, uppdukade öfver åskådandet af =den
förtrollade katten=, =den bergtagna= och =trollflöjten=, hvilka schene
rariteten förevisats af en s. k. professor =Egmont= på marknaden i
Trosa och rönt ett lifligt erkännande af =våra hyggliga landtbor=; men
egentligen genom mitt aktgifvande på den kurtis, som uppstod emellan
=den gamla aktrisen=, låt mig se, hvad hette hon? jo =Tonietta Faust=
och =fästmannen från hufvudstaden=, jag menar Pettersson, och som nådde
sin höjdpunkt vid passerandet af tunneln under söder, då de genom
=ett ögonblicks oförsigtighet= kommo i famnen på hvarandra, ungefär
som =Romeo och Julia=, och hade kanske gått ännu längre, hade icke en
ibland =aktörernes rivaler= antändt en bengalisk eld så att det blef
lika ljust i kupén som vid =midsommarvakan=.
-- Ack, =de skenhelige!= inföll fru P., liksom ibland dem inte fans mer
än =en herdinna på villospår= eller någon ung man som icke gjort ett
lika stort =snedsprång=: men =Amors genistreck= voro väl för dem lika
obekanta som =smyghandlarne= äro för tullverket eller =1856 och 1956=
äro för hvarandra.
-- Ni talar lika vist, som =lärdt folk i stubb=, komplimenterade
morbror Pehr, och träffar målet med samma säkerhet som =Friskytten=;
emellertid, för att fortsätta der jag slutade, kan jag försäkra er att
=kärlek och uptåg= aflöste hvarandra hela tiden och att =aktrisen=
genom omvexling af =list och flegma= spelade min gamle vän =en komedi=
af så ypperligt slag, att han alls icke märkte, att =när man inte har
pengar, så pudrar man folk=; han fick nemligen för behaget =att älska
för sin egen skull= vid en och annan station göra en åderlåtning på
de =500 R:dr banko= han medförde som reskassa, ty =den tankspridde=
var gudnås så renons på mynt, som =när man tappat sin börs=. Jag ville
naturligtvis inte störa =de oskiljaktiga= i deras =kärlek med ånga=,
eller anspela på, att =den lilla sångfogeln= var en stor roffogel,
utan jag nöjde mig med att, liksom =de närsynte=, se högst obetydligt;
dock kunde jag icke undgå att göra den reflexionen att =den gamle
friaren= rätt mycket liknade =det borttappade fåret=, isynnerhet vid
framkomsten, då hon, en afbild af =katten förvandlad till qvinna=,
tackade för =en glad dag= och hviskade ett blygt =glöm mig ej=, ty
han stod då så betagen som om han genomlefde =en midsommarnattsdröm=
eller fått en uppenbarelse af =profeten=. Sedan jag sagt farväl åt
mitt ressällskap, af hvilket en del funnit att =alla vägar bära till
Rom= och en annan del hade stort tycke med =frihetsbröderna=, skyndade
jag med mina saker ut på perrongen, men der må ni tro blef =strid och
seger= så det förslog, -- jag omringades nemligen både af =herrskap och
tjenstefolk=, af hvilka de senare i synnerhet utbjödo en mängd =rum att
hyra=, eller, för omvexlings skull, =ett rum att hyra=, att jag, som
fått i mitt hufvud att det var =ondt om rum=, nära nog utsattes för
=en riksdagsmans fataliteter= och, sliten hit och dit af en folkhop,
närgången som =röfvarebandet=, började tro att man ansåg mig för =den
fredlöse=. Tack vare mitt lugn och min hållning värdig en =Rienzi=
eller snarare =Felsheims husar=, lade sig emellertid stimmet och jag
fick andrum att genomläsa =en biljett=, som räcktes mig af =dalkullan=,
hvilken =Konjander= haft godheten sända mig till mötes. Af den erfor
jag att det ingick i =min tants planer= att jag skulle bo hos den
forna =flickan i Stadsgården=, den lilla sötungen =Mignon=, hvilken,