Jordens Inre - 4

  »Böj knä!» hvarpå han lätt berörde den knäböjandes skuldra med sitt
  svärd:
  »Härmed slår jag dig till riddare och adelsman. Ditt adelsnamn skall
  blifva »Novaja-Golfa».[B] Din titel furste. Stå upp, furst
  Novaja-Golfa.»
  Ett stormande bifallssorl mötte den nye fursten då han reste sig och man
  väntade i spänning på hvad han skulle komma att yttra.
  Stående sade Novaja-Golfa:
  »Ers majestät!
  Det ryska språket saknar ord för att uttrycka de känslor som i detta
  ögonblick storma in mot mig.
  Jag törs ej ens försöka -- ers majestäts nåd och välvilja öfverväldiga
  mig.
  Blott detta:
  Valspråket på mitt vapen skall blifva:
  _Gutta cavat lapidem_[C], och det är ord, som jag vill lägga alla våra
  ynglingar på hjärtat. För att uppnå stora resultat _behöfves_ icke en
  plötslig, våldsam stöt fast det för mången kan tyckas så. Den lilla
  droppen, som oupphörligen faller eller det evigt roterande sandkornet
  verkar detsamma.
  Alltid stod en sak klar för mig under mitt arbete och det var: året
  innehåller 30.000.000 sekunder.
  Hade jag för 12 år sedan framlagt min plan för offentligheten hade man
  utskrattat den -- nu, då alla sett dess resultat, kan ingen betvifla
  _sekundens makt_ eller att gutta cavat lapidem.»
  Sedan lugn åter inträdt trädde statsministern ånyo fram till
  talarestolen:
  »I allt detta jubel och denna glädje öfver Rysslands blifvande storhet
  blandar det sig dock en droppe malört i fästens pokal. Alla förstå, att
  jag hänsyftar på general Swinekows ruin. Men också denna sak skall vända
  sig till det bästa.
  Vår allra nådigaste härskare har nämligen gifvit mig i uppdrag, att
  meddela, att alla vidare arbeten fortsättes under furst Novaja-Golfas
  ledning för _statens medel_. General Swinekow erhåller concession under
  de första 20 åren på _alla_ fördelar, såsom: tonnageafgift för alla
  fartyg som trafikera den nya Golfströmmen; rätt till tonafgift för all
  malm som i samma tid brytes och exporteras i rikets norra delar;
  koncession på byggandet af alla krigsskepp -- --»
  Och så följde uppräknandet af en mängd andra koncessioner och löften.
  Åter jublade församlingen och allas ögon riktades mot generalen.
  Denne reste sig, ännu ungdomlig i sin hållning trots sin höga ålder och
  tog några steg fram emot kejsaren.
  »Ers majestät,» sade han. »Jag är af hjärtat tacksam för denna nåd. Men
  jag kan ej mottaga den. Rysslands storhet är min belöning. Alla dessa
  koncessioner har jag visserligen sökt i mitt namn, men detta gjorde jag
  endast för att förhindra spekulanter till osunda företag. Alla äro nu i
  mina händer. Med ers majestäts tillstånd vill jag förvalta dem
  uteslutande för statens räkning och tillse att de ej falla i orätta
  händer. Men ingen belöning i mynt för mitt arbete.»
  »Tack, min tappre, gamle general. Du störste bland mitt folks store.»
  -----
   [B] På svenska »Den nya Golfen».
   [C] På svenska: »Droppen urhålkar stenen»; den latinska
   fortsättningen på sentensen betyder: »icke genom sin
   inneboende kraft, utan genom att falla ofta.»
  
  
  KAP. XII.
  Furst Novaja-Golfa i Kejserliga Bergskollegiet
  
  Glänsande festligheter aflöste hvarandra. Hela landet jublade och den nye
  fursten hade oerhördt mycket att beställa.
  Så en dag var det möte i Kejserliga Bergskollegiet, en institution som
  tämligen nyligen hade instiftats och som i mycket liknade svenska
  »Järnkontoret».
  Presidenten hade anmodat Novaja-Golfa om att meddela sina åsikter om den
  mest rationella brytningsmetoden för de nordryska malmförekomsterna och
  fursten hade strax förklarat sig villig härtill.
  »Jag har tänkt mig,» sade Novaja-Golfa bland annat, »att förekomsterna
  bäst utnyttjas på samma sätt som mina schakter; det vill säga där
  hvarest vattentillgången tillåter sådant. Jag har också försökt det på
  ett ställe. Malmen strömmar då tillsammans med gråberget, upp ur grufvan
  i form af fint fördeladt slam. Därifrån föres den, genom rännor af ett
  eller annat hårdt material till kusten, hvarest råmassan förarbetas på
  kändt bergsmannamässigt sätt. Detta gifver oss malmen nästan gratis.
  Vid en stor grufva kan man naturligtvis inte använda sig af endast ett
  rör utan måste hafva ett helt rörsystem till sin disposition, hufvudsaken
  är att hålla vattnet i en ständig, jämn cirkulation så att de hårda
  stenarne slungas mot sidorna och bottnen.
  Denna metod gör också, att hittills oanvändbara, sporadiska malmer kunna
  utnyttjas. Af sådana finnes det däruppe ofantliga mängder.»
  Ännu mycket talade Novaja-Golfa -- om nya och intressanta saker.
  Bland annat framförde han nu det första _direkta beviset_ för, att
  jordens inre icke är glödande.
  »-- -- -- -- -- Jag har, som jag gång på gång framhållit, allaredan för
  länge sedan öfvergifvit tron på jordens inre glödande massa. Jag upptäckte
  nämligen bland annat, att alla de lärda hade alldeles glömt att taga
  med i beräkningarne hvad _trycket_ förorsakade hos värmeförökningen.
  Man behöfver endast erinra sig det pneumatiska elddonet för att förstå
  tryckets enorma inverkan.
  Denna lilla skiss klargör förhållandet -- -- -- -- -- --
  [Illustration]
  -- -- -- -- Alltefter som schaktet a--b--c drifves nedåt, komma större
  och större konformiga bergspartier att utöfva sitt tryck på den botten,
  som för ögonblicket existerar. Först a^1--a--e så b^1--b--e och slutligen
  c^1--c--e. Till och med den allra minsta förskjutning af dessa massor --
  och att en sådan _måste_ uppstå är ju klart -- medför att rörelsen
  omsättes i värme. Innan schaktet drefs ned var allt i jämnvikt -- således
  kallt. Men denna bergmassornas rörelse kan -- åtminstone i hårda och
  medelhårda bergarter -- ej mätas med något vetenskapligt instrument. Den
  är allt för liten.
  Jag resonnerade nu som så: Kunde man åter igenfylla ett färdigt schakt
  med ett material, som ej läte sig sammanpressas -- med kompakt stål eller
  liknande, så skulle värmen upphöra så snart allt åter hade kommit i
  jämnvikt, _om_ min tryckteori var riktig. _Är_ däremot jordens inre
  glödande så betydde naturligtvis icke denna utfyllning af schaktet något.
  Bottnen skulle gifvetvis bibehålla sin värme.
  Mina herrar!
  Jag har utfört detta experiment, jag har förvandlat min teori till ett
  oomkullstötligt faktum:
  _Jordens inre är kallt._
  Men -- det var nog icke med ens jag nådde fram till ett verkligt
  resultat, det var många svårigheter att öfvervinna.
  Till att börja med begagnade jag ett af mina schakt till experimentet.
  Detta hade ett djup af 2.000 meter. Värmen hade tilltagit synnerligen
  jämnt och i medeltal med 10° per 30 meter. Schaktbottnen hade därför
  en temperatur af 60° C. Efter att jag låtit tömma schaktet för
  vatten lät jag inmura en oerhördt solid kula af stål försedd med
  en helt liten ihålighet i centrum. I denna kavitet anbringades
  temperaturmätningsapparater och dessa förbundos medelst elektriska trådar
  med jordytan. Schaktet fylldes helt upp -- tum för tum med järnbetong
  alldeles orubbligt tätt.
  Temperaturen sjönk emellertid endast en obetydlighet -- betongen var
  tydligen icke fast nog.
  Men detta var mig icke nog, ty jag kunde ej inbilla mig, att en jordkula
  som i milliarder år legat i iskallt vatten kunde vara varmare i sitt inre
  än dess yttersta, solbelysta yta.
  Då fick jag en idé.
  _Vatten_ är ju det minst sammantryckbara ämne vi äga. Jag offrade ett
  nytt schakt, placerade en temperaturmätare på bottnen, lät fylla den med
  vatten och tillmurade mynningen orubbligt fast efter att den försetts med
  en kran. Så väntade jag i fyra månader och öppnade då kranen. En väldig
  vattenstråle sköt i vädret.
  Och därmed var ju trycket _bevisadt_, ty det innestängda vattnet hade
  från början intet öfvertryck som nu.
  Kranen stängdes åter, och jag afläste under loppet af ett helt år
  temperaturen.
  Och mycket riktigt -- den sjönk sakta och obönhörligt. Från 60 till 50,
  till 40, till 30 och nu -- sista meddelandet däruppifrån -- till 20° C.
  Antagligen kommer den att sjunka ännu mera.
  Således, mina herrar!
  Ett osammantryckbart utfylldt schakt är ju alldeles detsamma som en del
  af jordskorpan, i hvilken det ej finnes något schakt _alls_. Och i detta
  fyllda schakt märkes ingen temperaturförökning mot djupet; ergo: i den
  _fasta_, _orubbade_ jordskorpan finnes det ingen temperaturförhöjning mot
  djupet.
  Men ännu är jordskorpan stor och hel; ännu finns det plats för schakter i
  oändlighet; och jag spår, att man kommer att upplefva den dag, då
  jordskorpans 'feber' tillgodogöres öfverallt.»
  Detta, och mycket annat, talade Novaja-Golfa.
  
  
  KAP. XIII.
  Den konservativa vetenskapen
  
  Nu skulle man, efter allt som hade händt, tro, att vetenskapen med öppna
  armar hade mottagit furst Novaja-Golfas enkla och slående _bevis_ för
  sina påståenden.
  Den, som tror detta, känner ej vår moderna vetenskap ett dugg.
  Densamma sade naturligtvis:
  »Men, är ni säker på, att icke någon har _glömt kvar ett isstycke_ i
  temperaturmätaren?»
  Eller:
  »Det kan af den orubbliga vetenskapen bevisas att _just där_ hvarest
  fursten gjort dessa mätningar -- där -- där -- där är den inre värmen
  synnerligen _variabel_.»
  Eller:
  »Enligt nobelpristagaren, herr professor Ditt, och efter utsago af herr
  professor Datt samt i öfverensstämmelse med herr geheimeråd Dott och på
  grundlag af herr professor Dytts senast gjorda rön -- -- så, så,» och så
  sade de då ett eller annat efter denna stukande inledning.
  Och alla resonnerade de sina visa uttalanden i dessa ord:
  »Furst Novaja-Golfa har onekligen gjort Ryssland och hela världen en stor
  tjänst med sina heta floder. Men -- den orubbligt säkra vetenskapen har
  han ej rubbat en tum.»
  Detta löjliga tillvägagångssätt förargade på det högsta fursten och han
  döpte den spekulativa vetenskapen till ignorantologi och dess utöfvare
  till ignoranter. --
  -- En aftonstund, då solen dalade och förgyllde S:t Petersburgs minareter
  och glödgade Nevans vatten, gaf sig en ung, filosofie doktor, eller som
  fursten kallade sådana: »ignorantplanta», i samspråk med Novaja-Golfa.
  Och man kom då, helt naturligt, också in på temat om de »förskrufvade
  idéer», som fursten hade om jordens inre värme.
  Fursten frågade:
  »Ni har ju nu kommit så långt, att vetenskapen är orubbligt säker på, att
  jordens inre utgöres af en kula af järn -- --»
  »Stål, herr furste, stål.»
  »Utmärkt, en kula af stål alltså, utanpå omgifven af en skorpa af sten.»
  »Alldeles. _Det_ är odisputabelt säkert.»
  »Godt! Och detta förklarar, att jorden är, eller verkar som en magnet.»
  »Ja. _Det_ är också odisputabelt säkert. Den store professor _Birkeland_
  bevisade ju för många år sedan, att jorden _måste_ äga en alldeles
  _oerhörd_ magnetisk kraft för att kunna -- --»
  »Jag vet; för att kunna neddraga hans norrskens draperier kring
  polartrakterna,» sade fursten leende.
  »Ja,» fortfor doktorn triumferande, i det han fullständigt bortsåg från
  furstens ironiska tonfall, »ja, och hvad mera är: det _är_ -- _är_ --
  _är_ således. Jordens inre stålmassa _är det just som gör_ att den är en
  så kraftig magnet att norrskenet _kan_ uppträda.»
  »Jag är, märkvärdigt nog, min bäste herre _enig_ i detta,» genmälde
  fursten. »Jag anser denna Birkelands teori för alldeles korrekt och
  förnuftig.»
  »Det var då glädjande att höra att en 'vetenskapens anarkist', som ni
  ofta kallas, herr furste, erkänner en af våra teorier.»
  »Sannt nog! Men -- en fråga: _Upphöra ej järn -- respektive stål -- vid
  en temperatur, som ligger emellan 690 och 870 grader, att vara
  magnetiska?_»
  »Jo. _Det_ är också odisputabelt säkert. Allaredan vår store _Hopkinson_
  har påvisat detta.»
  Nu blef fursten rasande.
  »Saknar ni då all _kombinationsförmåga_, herr vetenskapsman?» utbrast
  han. »Ser ni då icke, att jorden, som erkändt _är_ en järn- eller
  stålkula, _icke kan_ vara hvarken glödande eller ens 870 grader varm i
  sitt inre! Ty då vore den ju _omagnetisk_. Men den _är_ en magnet --
  ergo: den kan icke vara glödande i sitt inre.»
  Nu var vetenskapen i en vacker dilemma.
  _Var_ jordens inre glödande -- ja, då kunde jorden _ej_ vara en magnet --
  då kunde Birkelands norrskensteori och många andra förnuftiga teorier ej
  förklaras -- ej ens kompassnålens sökande mot polerna -- och på dessa små
  ord föll slutligen hela den orubbliga vetenskapen tillsammans.
  Detta hände år 1925.
  »Stackars de lärde från 1910-talet, som hade trott något så vanvettigt,
  som att jordens inre var glödande,» hette det nu.
  Ty nu hade den orubbligt säkra vetenskapen fastslagit, att fursten hade
  rätt.
  Och det var ju så solklart!
  Och trycket? Så enkelt -- nu förstod man det: hvarje magnet _drager ju
  mot sitt centrum_. Och detta förklarade också jordens tillplattning vid
  polerna; när magneten ville draga sig tillsammans från pol till pol, så
  _måste_ ju ekvatorn utvidgas.
  Allas ögon öppnades; de sågo -- icke sin egen nakenhet och dumhet -- tro
  aldrig det -- nej, sin egen storhet och kunskap -- 1925 års
  vetenskapsmän, se, det var kulmen det.
  Och åter predikades det som alltid: _Nu_ har vetenskapen nått toppen,
  hittills har allt varit strunt och fåneri. Stackars folk som lefde 1910
  i dess mörker angående jordens inre.
  Nästa år utnämndes fursten af Novaja-Golfa till nobelpristagare i fysik.
  Han afslog.
  Kort och bestämdt:
  »Man har från mitt _arbetande_ kall upphöjt mig till _intetgörarnes_
  titel; önskar man nu upphöja mig från mitt _tänkande_ kall till
  _ignoranternas_, hjärnautomaternas? Jag betackar mig. Jag tänker icke att
  hylla de falska profeter, som sätta alla _eviga_ sanningar i gapstocken
  och dansa en vild jubeldans omkring sina egna, små sanningar, hvilka
  aldrig vara längre än högst 50 år.
  Är det er mening att binda min tunga medelst ett nobelpris, tager ni
  fel.
  Innan någon anar det, skolen i åter höra ifrån mig.»
  
  
  KAP. XIV.
  Tjugo år senare
  
  Furst Novaja-Golfa har grånat. Han är nu en man på 58 år, men ännu
  kraftig och ungdomsfrisk.
  Han har haft den glädjen, som beskäres endast få store män, att ännu i
  lifstiden se sitt mål fullbordadt.
  Nu trafikera alla världens nationers fartyg hafvet längs Rysslands och
  Sibiriens norra kuster, hvarest förr isen låg tjock och fast. Städer äro
  under uppblomstring och stepper och tundror ligga under kolonisation.
  Också andra länder hafva följt Rysslands exempel -- och välstånd och lif
  hafva kommit fordom öde och kala trakter till del.
  Vetenskapsmännen hafva beräknat, att jordens totala atmosfärtemperatur
  har förhöjts med 1/2° C, en ganska betydlig ökning.
  Till följd af ångan och den ökade värmen hafva regn och snö betydligt
  tilltagit i de nordliga delarne; men detta förhållande är egentligen
  endast af det goda, då det gör, att floderna aldrig sina, så att
  vattenbrist är utesluten.
  Man fruktade först storligen för, att all imman och ångan skulle inverka
  hämmande på vegetationen -- men det har visat sig, att så ej blifvit
  fallet. Det förekommer litet fuktighet i närheten af schakten, men denna
  bindes om sommaren till regn och om vintern till snö och uppträder
  alldeles lokalt.
  Kornet mognar i den drifvande midsommarsolens strålar. Men om vintern
  hvilar naturen och då rufvar den långa, mörka sibiriska natten öfver
  landet.
  Alla äro väl tillfreds -- blott engelsmännen svära och gorma öfver de
  nya idéerna. Saken är nämligen den, att laxen icke gärna går upp för de
  kokande älfvarne. Och äfven om den gjorde det, så ingår det icke i den
  engelska sporten att fiska kokt lax. Och får inte engelsmannen fiska lax,
  så får han spleen.
  Den gamle generalen är död och följdes till grafven af hela nationen. Det
  var en furstlig, pompös begrafning.
  I norra Finland har man för länge sedan anlagt schakter och den
  tillfrusna Bottniska viken är en saga blott.
  Ett aber finnes dock. Ute på hafvet bildar det sig mycket mera dimma än i
  våra dagar. Men man har vetat att förhindra sammanstötningar genom en
  apparat, som något liknar vår trådlösa telegraf. Dessa apparater verka
  lika fint som flädermusens vingar och märker i både mörker och dimma
  hvarje annalkande föremål, en kust, ett skär, ett fartyg ungefär som vi
  varseblifva dessa föremål i en kikare eller i en spegel.
  Än människorna då?
  Ja, de äro, som de alltid varit sedan de förlorade Guds beläte:
  Simpla, råa, giriga och blott sällan ibland dem ett skott af ädel,
  oegennyttig, klarlinjig karaktär. --
  -- Och så blef ingeniör Pompowskis, alias furst Novaja-Golfas, jättelika
  plan realiserad ungefär 30 år efter vår tid.
   * * * * *
  Blott ännu en liten episod ur furstens rika lif, endast därför, att den
  berör historien om jordens inre:
  Novaja-Golfa fick år 1936 besök af en gammal ungdomsvän och de tvenne
  uppfriskade gamla, gemensamma minnen.
  »Minns du,» frågade vännen, »den gången, då jag kom körande upp till dig
  i snö och mörker -- till ditt verk uppe i Sibirien?»
  »Ja, och du var hjärtligt välkommen. Hvilket år var det?»
  »1911. Kommer du ihåg det tal, du då höll mot den tidens tredskande
  vetenskap?»
  »Nej, jag tror inte det. Jag har hållit så många, liknande tal.»
  »Jo, här skall du få höra: Du talade om jordens inre, om det himmelska
  vattenglaset och om omöjligheten för en magnet att vara glödande och så
  sade du -- --»
  »Nå, låt höra, gamle vän!»
  »Möjligen skall, sade du, en gång _om få år_, när mina ben förblekna i
  jorden, en _stor_ geolog finna mitt skenben och beräkna att det tillhörde
  ett kadaver, som stupat för 170.000.000 år sedan. Och möjligen skall en
  silfverklar tår klaska mot skenbenet under det han jublande utbrast:
  'Detta skenben bevisar ändtligen, att den felande länken mellan apan och
  människan har existerat.' Så fortsatte du: 'Men hvad gör _det_ mig?
  Absolut intet. Det är något annat, som skulle vara värre -- --'»
  »Sade jag det? Du tager bestämdt fel, ty, så vidt jag minnes, var
  darwinismen allaredan död år 1911.»
  »Nej, den lefde då ännu ett svagt lif.»
  »Jaså. Nåå, hvad var det som jag tyckte att skulle vara värre då?»
  »Jo, så här sade du: 'Att få till eftermäle dessa ord: '_Denne man lefde
  år 1911 och trodde ännu, att jorden var glödande i sitt inre_' -- _det_
  skulle vara det största hån, som kunde tillfogas mitt obetydliga minne.
  Jag skulle vända mig i min graf.'»
  
  
  =SVEN LJUNGS TUBERKULOSMEDICIN=
  
  »Du,» sade min vän advokaten, »titta upp i förhörssalen i morgon
  förmiddag när målet Sven Ljung kommer före. Jag tror det blir något
  ovanligt.»
  »Lustigt eller tråkigt?»
  »Jag säger ingenting.»
  Nå -- min nyfikenhet var väckt och jag begaf mig dit upp.
  I förhörssalen lade jag märke till en egendomlighet -- alla de mellan 20
  och 30 vittnena eller rättare åklagarne voro _flintskalliga_.
  Nu är det emellertid på det sättet med mig, att jag har vissa dagar för
  vissa lyten. En dag ser jag nästan bara halta hvart jag vänder mig, en
  annan dag förföljes jag af blinda, en tredje dag ser jag berusade kvinnor
  med slappa drag och nedtrampade kjolvåder och en fjärde dag ser jag
  teckentalande döfstumma hvart jag än går.
  Denna dag tycktes vara de flintskalliges nådadag. Hvart jag vände mig i
  salen endast och endast flintskalliga människor.
  Och hvad mera var: de betraktade alla min yfviga hårväxt med misstrogna
  blickar. Det var rent generande.
  Medan jag väntade, stötte min flintskallige granne till min arm och sade
  sakta:
  »Å, sitt inte och sjåpa er ni. Af med peruken!»
  »Förlåt,» svarade jag. »Hvad i all världen menar ni?»
  »Å -- gör er inte till! Kanske ni vill påstå, att ert hår är äkta.»
  »Min herre,» genmälde jag. »Jag har inte yttrat en stafvelse.»
  »Ja, men gör i alla fall som de andra! Tag af er peruken.»
  Jag började känna mig illa till mods och undra, om jag möjligen hade gått
  fel och råkat in på ett dårhus. Jag tog därför sakta min hatt och närmade
  mig dörren.
  Eller rättare sagdt -- jag försökte endast. Min granne höll mig af all
  makt fast. Jag satt som i ett skrufstäd.
  Hade ej just då målet Sven Ljung uppropats och jag erinrat mig min vän
  advokatens löfte om något noch nie dagewesenes, så hade jag ovillkorligt
  vändt mig till en af de vakthafvande konstaplarne -- men nu lugnade jag
  mig och min grannes fasta tag om min handled slappade af.
  Det blef också verkligen något roligt.
  Den ene efter den andre anklagade Sven Ljung för att hafva levererat dem
  ett hårvatten, som han påstod skulle förebygga lungtuberkulos. Emellertid
  hade ingen annan verkan försports än att de samtliga hade blifvit
  flintskalliga. Alla voro rasande och ville ställa Sven Ljung till
  ansvar.
  Jag tänkte för mig själf att jag här hade att göra med en manomanist, en
  person med en eller annan fix idé, möjligen en rödhårig herre, som ville
  taga en blodig hämnd på en njugg natur genom att göra flest möjligt kala
  och tänkte, att han skulle komma att ådömas ett mycket svårt straff.
  Min förvåning blef emellertid gränslös då mannen, efter rättegångens slut
  frikändes. --
  -- Sven Ljung, som nu inträdde i de anklagades bänk, var en man i sina
  bästa år.
  Blicken var klar och skarp och hela personen verkade allt annat än
  charlatan. Också han var flintskallig; han bar ett böljande, mörkt
  skägg.
  Domarens första fråga, efter de sedvanliga formaliteterna, lydde:
  »Erkänner ni, att ni levererat samtliga dessa herrar ett hårvatten som
  beröfvat dem deras hårväxt.»
  »Ja.»
  »Med full afsikt?»
  »Ja.»
  »I afsikt att tjäna pengar?»
  »Nej.»
  »I hvilken afsikt då?»
  »För att förebygga lungtuberkulos.»
  Det förspordes munterhet i salen.
  Sven Ljung begärde ordet. Han förde själf sin försvarstalan.
  »Här ser ni ett extrakt af mina räkenskaper. De utvisa, att jag har
  inköpt 5.000 flaskor hårvatten från * * * fabriken för 2 kronor per
  styck och att jag har sålt 4.000 precis de samma flaskorna också för 2
  kronor per stycke.»
  Han framlämnade räkenskapsextraktet, hvilket befanns vara fullt i sin
  ordning.
  Domaren frågade:
  »Men hade ni måhända själf del i denna hårvattenfabrik.»
  »Nej. Var så god här äro edligt bestyrkta intyg om, att så ej är
  fallet.»
  Också dessa intyg voro äkta och höjde öfver allt tvifvel Sven Ljungs
  oskuld.
  »Men --,» domaren visste egentligen ej mera, hvad han skulle fråga den
  besynnerlige mannen om. Han sade därför:
  »Hvad har ni själf att andraga angående ert tilltag?»
  »Jo,» började Sven Ljung »när jag för någon tid sedan började att förlora
  håret läste jag i en tidning följande annons:
   »_Osvikligt medel_.
  Håraffall botas i loppet af få veckor genom användandet af * * *
  hårvatten» och så vidare.
  Jag köpte ett par flaskor. Men ett mera osvikligt medel till att
  _förlora_ håret kan väl knappast tänkas. Mitt tjocka, präktiga hår -- som
  endast obetydligt hade glesnat just midt uppe på hjässan -- föll i hela
  nypor.»
  »Godt. Men detta behöfde väl icke föranleda er att narra hundratals --»
  »Förlåt, hela 4.000 --»
  »Godt, att narra hela 4.000 människor in i samma fördömelse. Jag kan ej
  se era motiv. Efter era räkenskaper har ni till dato förlorat 7.000
  flaskors värde, eller 2.000 kronor. --»
  »Ja, plus frakt och porto på de försända 4.000.»
  »Riktigt. _Då_ förefaller era motiv ännu mera svårförklarliga.»
  »Ja. Men jag vill framställa allt alldeles klart och tydligt. Jag
  förargade mig öfver att jag hade förlorat mitt hår, men tiden gick och
  till slut tänkte jag ej mera på den saken. En dag kom jag emellertid att
  läsa en statistik öfver lungtuberkulosens framfart och lade märke till
  _att ingen flintskallig person var tuberkulös_. Nu har ni pudelns kärna,
  herr domare. Jag vände detta bakfram och tänkte _om_ jag _gör_ folk
  flintskalliga, så _förebygger_ jag ju tuberkulosen. Jag kom att erinra
  mig det ypperliga hårvattnet och resten känner ni.»
  Som jag nyss nämnde, Sven Ljung frikändes, men uppmanades att sluta med
  detta slag af välgörenhet för framtiden.