Jordens Inre - 2

  Han hade eget hus och en vacker fru i Moskwa, direktörsbostad vid
  schaktet, ett marmorpalats i Milano och ett jaktslott i Ungarn. Ty se,
  allt sådant behöfves för att hålla en så stor man i vigör och vid rätt
  temperament. Till hans ära måste dock framhållas, att han inte begagnade
  sig vidare af allt detta. Han föredrog nämligen Paris. Egentligen ej för
  att ordna med pengar, utan för mycket annat.
  Ja, det var verkligen en duktig man, det tyckte alla.
  Och trots detta regnade det lika fullt en hel del ordnar och andra
  utmärkelsetecken ned på hans bröst.
  Den store mannen, mr Montgomery, besökte schaktet ungefär hvar fjärde
  månad.
  Han skulle inspektera, som det kallas.
  Då blef det fest.
  Alla funktionärerna stodo på tå -- (så länge de orkade), flaggorna flögo
  till topp och extra kraftiga skott aflossades.
  Och inne i den fina direktörsbostaden knallade andra skott -- det var den
  gula, franska champagnen, som flöt i strömmar.
  Själfva inspektionen af arbetets fortskridande gick till på det sättet,
  att mr Montgomery ställde sig längst ute på en bro, som han hade låtit
  bygga, och som sträckte sig långt ut öfver det gapande svalg, som
  bildades af schaktet. Denna bro, som var byggd af I-järn och kallades
  »direktörsbron», sträckte sig hela 82 meter fram mot schaktets centrum.
  Den hade kostat i rundt tal omkring 400.000 rubel, men så hade också den
  geniale en storartad utsikt från dess yttersta spets.
  Mr Montgomery -- och med honom ofta de vänner från Paris eller St.
  Petersburg, som han brukade medföra -- tog plats längst ute på bron.
  Under honom låg schaktet ännu svart och mörkt; endast här och där såg man
  utefter de långa, slingrande spiralerna af järnbanor längs med
  innerväggarne en arbetares lampa. Och längst nere på bottnen voro
  arbetarne små som myror och deras ljus tycktes ej större än en af
  vintergatans stjärnor. Genom dynamitröken, som, trots kraftig
  ventilation, dock aldrig riktigt kunde skingras, tog sig denna myllrande,
  stjärnsådda botten riktigt mystisk ut.
  Så -- på ett tecken af mr Montgomery -- förvandlades scenen plötsligen
  som genom ett trollslag, schaktet måste upplysas, så att den geniale fick
  se dess utseende. Att helt enkelt gå ned själf, föll honom aldrig in --
  ty hvad skulle då den fina bron tjäna till.
  »Schdi!» ropade Montgomery, och vagnar, fyllda af hyfvelspån, som
  indränkts med fotogen, fingo, med brinnande innehåll, susa ned genom
  schaktet på järnbanan. De bildade liksom en spiral af eld, en lågande orm
  och innerväggarne upplystes klart af de väldiga, rörliga bålen. Den ena
  efter den andra rullade nedöfver, lysande och festligt.
  Hvar tionde sekund afsändes vagnarne, men på grund af draget vid
  susningen nedöfver fördes lågan från hvarje vagn ett så långt stycke
  bakåt, att den nästan nådde den efterföljande. Och inom få ögonblick
  kunde på detta sätt hela schaktet, från ofvan till nedan, klart belysas.
  Mr Montgomery stod på sin fina bro och följde ljusets gång -- längst ned,
  fick han dock begagna sig af kikare.
  Vagnarne stodo i förbindelse med en elektrisk allarmapparat, som var
  mycket sinnrikt konstruerad -- i alla fall sades så af alla, som på något
  sätt ville hålla sig väl med mr Montgomery. Denna sinnrika mekanism var
  så inrättad, att en rad af knappar på brons ena sida hade olika
  inskriptioner. När nu det stora geniet tryckte på en knapp just som
  motsvarande vagn rusade förbi det ställe i schaktet, som något skulle
  anmärkas om, så registrerades ögonblickligen detta inne på kontoret.
  Det fanns således till exempel dessa knappar på bron:
  _Knapp 1:_
  »Cementera den där otäcka sprickan! Det ser ut att komma in vatten genom
  den!»
  _Knapp 2:_
  »Här ha' de sabla nöten gjort schaktet för trångt! Hugg ut det mera!»
  _Knapp 3:_
  »Sätt upp en förstärkning här!»
  _Knapp 4:_
  »Reparera vänligast ledstången, goda gruffogden.»
  _Knapp 5:_
  »Fy för tusan! Anordna strax ett W.C. för arbetarne!»
  Ja, det var i sanning storslaget.
  Många tyckte ju, att knapparne kunde hafva varit enklare betecknade, men
  Den Store hade dundrat in alla uttrycken i en grammofon och sedan rest
  till Paris och då vet man, att den godt aflönade personalen ej vågade
  ändra det gifna ordet.
  Men ej nog med detta. I sin spiralgång nedåt hade också hvarje vagn, i det
  samma som Montgomery tryckte på knappen, en slags registreringsanordning
  som på centimetern angaf huru högt punkten befann sig och i hvilket
  väderstreck, och detta noterades momentant på taflan inne i hufvudkontoret.
  Tryckte då geniet på knapp 2, under det att vagnen befann sig på ett
  visst ställe, så visade registreringen följande:
  »Här ha' de sabla nöten gjort schaktet för trångt! Hugg ut det mera!
  162,5789041 meter under dagen.
  NNW 41° 62' 36" till W.»
  Och då visste man ju precis, hur man hade det.
  De, som fingo order att följa mr Montgomery ut på bron och åse
  skådespelet med de nedsusande vagnarne, kunde aldrig glömma dess skönhet.
  Och det var personer af de mest åtskiljda kategorier: konstnärer, vanliga
  storfurstar, grefvar och baroner, judar med millioner och kristna
  människor -- samt äfven en gång, då schaktet hade nått ett mycket stort
  djup, en lärd professor, som hette Johan Ludvig till förnamn. Detta var
  allt hvad man kunde uppfatta, ty Montgomery var bror med honom och sade
  endast Johan Ludvig, när han tilltalade honom.
  Denne professor åtnöjde sig emellertid icke med att stå ute på bron och
  titta på eldspiralen utan han steg ned i schaktet och undersökte det
  noga. Han blef förresten ganska trött på försöket och nere i djupet
  råkade han i ett förfärligt svettbad trots att han under vägen hade
  aflagt det ena plagget efter det andra, och endast hade kvar 1 par skor,
  1 par strumpor och 1 par byxor på sin knotiga men lärda gestalt, när han
  ändtligen nådde schaktets botten.
  »Ja,» sade han då, »här ser man ju ett det tydligaste bevis på jordens
  inre glödande härd: ju närmare vi komma den, desto varmare blir det.»
  Men uppe på kontoret, hvarest man senare diskuterade denna sak, yttrade
  en ung grufingeniör:
  »Som ni ser, herr professor, hafva vi med schaktet genomskurit en hel del
  olika bergarter.»
  »Ja.»
  »Och _detta_, hvad bergarter utgöres af, har väl intet med den inre
  värmen att göra?»
  »Hvad menar ni?» frågade professorn.
  »Jag menar, att värmen från en stor, inre centralhärd borde väl lika väl
  tilltaga jämnt nedåt genom ett kalkstenslager?»
  »Ja, naturligtvis.»
  »Men så _är_ det ej alls,» invände den unge ingeniören.
  »Huru så?»
  »Jo, vi här hafva lagt märke till, att värmen per afsänkt meter _ökar
  fortare_ i ett kalkstenslager eller i en skifferbergart än i kvartsit
  eller granit.»
  »Misstag, unge vän,» sade Johan Ludvig.
  »Nej,» svarade den unge vännen.
  Och han fortsatte:
  »Se här våra noggrannt förda listor. Ser ni icke, huru öfverallt i de
  _fasta_ bergarterna temperaturförhöjningen per meter är mindre än i de
  _lösa_?»
  Professorn såg och såg. Siffrorna voro tydliga nog, men de stämde ej med
  hans teorier och han gick förtörnad sin väg.
  »Kom ihåg, min vän,» voro hans afskedsord till Montgomery, »att den där
  unge grufingeniören hälst bör afskedas.» -- --
  -- -- Men tiden gick framåt -- och schaktet nedåt.
  -- -- -- --
  Vi äro nu hela 10 år framme i tiden.
  Jätteschaktet har sänkts hela 300 meter pr år och har allaredan nått ett
  djup af omkring 3.000 meter. Det är nu jordens djupaste schakt.
  Värmen där nere är outhärdlig för människor, ty temperaturen är omkring
  100 grader.
  I lång tid försökte man att med tillhjälp af kallt vatten, som fick sila
  ned utefter schaktväggarne, afkyla schaktet. Detta vatten uppvärmdes och
  uppumpades för att ersättas med nytt, kallt. Men intet hjälpte. Värmen
  var och blef för stor för arbetarne.
  Då -- plötsligen -- synes en stor, väldig annons i alla ryska tidningar:
  A.-B. Jordens inre värme önskar att köpa _is_ i obegränsad mängd.
  Och längs hela den sibiriska kusten, öfver allt i Norra Ryssland bildas
  där isbolag i massor. En ny industri håller på att uppblomstra för de
  karga, norra distrikterna -- »isindustrien» -- _och ingeniör Pompowskis
  första spådom har gått i fullbordan_.
  
  
  KAP. IV.
  Den hemlighetsfulla floden
  
  Tiden står endast stilla vid matbordet. Och när den går, skrider den lika
  fort för alla. Af denna orsak torde det vara att precis på samma tid som
  10 år hade gått för A.-B. Jordens inre värme, förflöto ock samma antal
  solhvarf för ingeniör Pompowski och general Swinekow.
  Men under hela denna tid har hvarken generalen eller ingeniören låtit
  höra af sig med ett enda ord, när man undantager, att ingeniör Pompowski
  strax efter den afton då det stora bolaget konstituerades, uttog ett
  patent på en bergborrningsmaskin, som alla bergmän tyckte var tämligen
  löjlig.
  »Något så vanvettigt hafva vi sällan hört,» sade många.
  Uppfinningen, som alltså var mycket genial, utgjordes af följande delar:
  Ett rör, liknande det, som förefinnes på de vanliga
  diamantborrningsmaskinerna stod med sin ena ände i förbindelse med en
  kraftig pump. Rörets andra ände var på dess inre omkrets försedt med
  turbinala väggar. När man nu med brukliga bergborrningsredskaper hade
  slagit in ett litet hål i bergväggen, så kom Pompowski med sitt lilla
  rör; och när han lät pumpen verka, slungades vattnet vid dess utträde ur
  röret i tangential riktning, bildande en roterande massa kring rörets
  mynning. Om man nu införde hårda och skarpa stenar, såsom kvarts,
  carborundum, korund och liknande och dessa påverkades af vattnets
  cirkulation, så måste de slungas mot hålets väggar och _slita_ desamma.
  Och fördes sedan röret sakta inöfver, så måste det bildade hålet blifva
  allt djupare och djupare. Detta är ungefär det samma som vid vanlig
  diamantborrning, men vid den sitta diamanterna, eller andra hårda
  stenar _fasta_ vid rörets ända, och röret, med dessa vidfästade, föres
  rundt mot bergsväggen. Pompowski menade också att uppnå med sin
  uppfinning, att den uppåtgående vattenströmmen skulle återföra de hårda
  stenarne tillsammans med bergmjölet och att dessa ånyo skulle kunna
  användas till ny borrning.
  Emellertid såg det nästan ut, som om han stod tämligen ensam om denna sin
  åsikt.
  Sitt patent fick han beviljadt och sedan sjönk han i glömskans natt --
  och 10 år svunno hän.
   * * * * *
  Just denna tid läste man i en rysk tidning ett intressant kåseri om en
  viss ingeniör Pompowski, som ingen annan var än denne general Swinekows
  vän och skyddsling.
  Kåseriets, eller rättare artikelns öfverskrift lydde:
  »_Hemlighetsfulla älfvar i Sibirien_.»
  En reporter hade berest norra Sibirien och det nordligaste europeiska
  Ryssland. Han var utsänd för att studera möjligheterna för användandet af
  vattenkraft där uppe och var därför (märkvärdigt nog!) något fackman inom
  ingeniörsvetenskapen.
  Här hade reportern träffat en apotekare som omtalade många underliga
  saker om en viss _ingeniör Pompowski_.
  »Ja, det är minsann en lustig kropp, den Pompowski,» sade apotekaren.
  »Jag känner honom rätt väl. Vill ni höra litet närmare om honom?»
  Ja, det ville reportern.
  Drogisten berättade då, huru för ungefär 10 år sedan denne unge ingeniör
  hade kommit dit upp och huruledes han strax börjat att i största tystnad
  få kontrakter till stånd om vattenrätten till alla floderna i hela
  nordliga Ryssland och Sibirien, och på samma sätt hade han tillförsäkrat
  sig rätten till alla malmförekomster i dessa trakter.
  »Men _det_,» menade apotekaren, »var bara fånerier, ty alla kunde
  begripa, att grufvor här uppe ej kunna exploateras, då de ligga så långt
  från isfria hamnar.»
  Så fortsatte han:
  »Pompowski har mycket lustiga infall, och jag blef verkligen ganska flat
  första gången jag sammanträffade med honom. Samtidigt med mig besökte
  också en handelsresande honom och denne var allmänt känd för sin stora
  kärlek till whisky. Pompowski bjöd honom på en grogg tämligen tidigt på
  förmiddagen och profryttaren var förfärligt försiktig och tog bara
  ytterst litet i sitt glas af whiskyn. Nu var emellertid Pompowskis
  whiskyflaska af ett något egendomligt slag. Den föreställde en tyrolare,
  som blåste: »Hoch soll er leben», när man skänkte ur flaskan. Ingeniören
  hade satt denna mekanism ur verksamhet, när han serverade handelsresanden
  och hvarken denne eller jag kände således till saken. Pompowski gaf mig
  ett tecken att följa sig ut i ett närbeläget rum och sade, att han ville
  profva profryttaren. Och mycket riktigt; nästa ögonblick tonade: »Hoch
  soll er leben» genom rummen.»
  Apotekaren fortsatte:
  »Å, det är mycket han finner på, min vän ingeniören. För ett par år sedan
  fick han en neger till betjänt och han omtalade strax för mig att denne
  yngling var så mörk, att man knappast kunde se honom. Han vore dessutom
  mycket märkvärdigt skapad. Ena hälften var vid födelsen svart, den andra
  hvit, men denna hvita hälft var _helt och hållet_ betäckt af svarta
  fläckar. Så negern var nog svart ändå. Han påstod också, att svart är
  motsatsen till hvitt -- och grönt är rödts komplementfärg och då grönskar
  naturligtvis en neger, när en hvit man rodnar. Då det emellertid hittills
  ej upptäckts någon grönskande neger, vore detta ett bevis för, att denna
  ras saknade skamkänsla.»
  Reportern skrattade litet och sade:
  »Jaså, han drifver med er, den gode ingeniören. Men -- hvad _gör_ han
  egentligen? Anlägger han fabriker eller drifver han grufvor? Han kan väl
  inte bara hålla på med tyrolare och negrer?»
  »Tvärtom, tvärtom,» svarade apotekaren.
  »Ingeniör Pompowski är en mycket arbetsam man. Kolossalt!»
  »Godt -- men _hvad_ arbetar då denne mystiske herre med för slag?»
  »Tja -- sannerligen om jag vet,» ljöd apotekarens svar. »Det är nog ingen
  människa, som känner det med visshet.»
  Reportern tyckte detta var rätt besynnerligt och hans nyfikenhet väcktes
  i högsta grad.
  »Men hvar finnes mannen i fråga?»
  »Inte långt härifrån ligger hans hufvudstation. Där flyter det en stor
  älf med ett väldigt vattenfall. Där började han med att bygga en hög mur
  rundt omkring forsen. Så -- hvad han företog innanför muren visste ingen.
  Jag tror, att han uppförde ett vattenverk, turbinanläggningar och sådant
  -- möjligen en mekanisk verkstad eller liknande.»
  »Föga troligt.»
  »Ja, gudarne vete hvad det är, men det har varit en ständig tillförsel af
  järnplåtar och alla möjliga slags järn och stålsaker hela tiden.»
  »Och hvad har det så _förts bort_?»
  »Detta är just det allra märkvärdigaste,» svarade apotekaren och smuttade
  på sitt té med rom i. »_Absolut ingenting._ Man nästan frestas tro, att
  mannen äter upp järnet. Men det blefve väl för hårdsmält.»
  »Det var för besynnerligt. Men skvallra ej arbetarne? Ty sådana har han
  väl?»
  »Ja, en massa, men de tiga som grafven.»
  »Och han har flere sådana anläggningar?»
  »Ja, ett flertal.»
  »Och intet resultat i någon form har märkts?»
  »Tja, jag vet sannerligen inte -- men -- i de senare åren hvilar det
  alltid en varm ånga öfver dessa hemlighetsfulla murar, mest intensivt
  dock öfver hufvudstationen här i närheten. Och så -- --»
  »Hvad? Ni håller mig i spänning.»
  »Jo, flodvattnet, som lämnar verket är mycket varmt. Det ångar
  vintertiden om hela den stora floden och vattnet som fordom var klart som
  kristall är alldeles grumligt som af rost och slam. Fisket är alldeles
  förstördt och den gamla goda vintervägen på flodisen är en saga blott.
  Dessutom har floden ändrat sitt lopp.»
  »Huru då?»
  »Allt slam och grus har samlat sig i högar; det bildades delta på delta
  och slutligen bröt sig floden nytt lopp.»
  »Högst besynnerligt allt det här. Säg, träffas ingeniören hemma hos sig
  nu?»
  »Ja.»
  »Då vill jag genast begifva mig dit.»
  »Ni når fram på åtta timmar om ni kör raskt.»
  Med troika reste reportern mot norr, hela tiden mot norr.
  
  
  KAP. V.
  »Jordens glödande inre är en fabel»
  
  Ingeniör Ostro Pompowski satt hemma i sin bostad då reportern susade in
  på gården i sitt trespann. Bakanför huset låg den mystiska, väldiga muren
  med ångmoln öfver och man såg hur floden, som, innan den nått verket,
  uppförde sig som en vanlig, kall, isbelagd sibirisk flod höfves,
  plötsligt fortsatte isfri och immande. Dess rostbruna vatten med de långa
  banden af grått slam bröto sig förunderligt mot strändernas hvita snö.
  Det verkade nästan hemskt med denna varma flod, som förut gömd plötsligt
  sköt upp under murens nedre kant. Och just vid reporterns ankomst spelade
  solen på ångmolnet och troikan gled in på gården under den vackraste
  regnbåge.
  Pompowskis hus var fint och prydligt men saknade all öfverdrifven lyx.
  Han var fortfarande ogift och hans gamla Zandra hushållade för honom som
  alltid förr.
  Ingeniören mottog reportern med en vänlig hälsning och det obligatoriska
  téet bars in och så började tidningsmannen sin examination på franskt
  sätt i det han sköt fram ett »pardon» som skans.
  »Pardon,» sade han alltså, »hvad skall så denna anläggning först och
  främst och sedan alla era andra liknande _tjäna till_?»
  »Det är en hemlighet, min herre.»
  »Men?»
  »Den är ej min ensam. Tre människor känna den -- jag, general Swinekow
  och -- -- (här sänkte han rösten till en hviskning) vår allranådigaste
  kejsare.»
  Reportern såg upp.
  »Han är värre än apotekaren omtalade: han är ju _komplett_ galen,» tänkte
  han och så sade han:
  »Pardon! Då är det alltså omöjligt att få se verket?»
  »Nej, det är det inte.»
  »Åh,» utbrast bladmannen förtjust, »jag tackar på det förbindligaste. Och
  ni kan tryggt lita på min tystlåtenhet,» tillade han och blottade sina
  koralläppar, hvarvid en rad pärlor framlyste, af hvilka blott tre voro
  angripna. Så spetsade han sin farliga kopieblyerts och beredde sig att
  notera.
  »Ni tager alldeles fel. Jag vill alls inte hvarken visa er något eller
  omtala något för er.»
  »Men --?»
  »Jag sade endast, att det icke är _omöjligt_ att se anläggningarne. Genom
  muren slipper ingen främmande in. Men det finnes intet tak, och om ni har
  ett æroplan i er koffert -- --»
  »Ni är humorist, hör jag.»
  »Kalla mig hvad ni behagar.»
  »Ni vill alltså inte säga mig någonting?»
  »Jo, en hel massa saker.»
  »Men -- nu förstår jag er ej igen.»
  »Låt oss tala om andra saker.»
  »Godt,» sade reportern, »till exempel om det stora moskwaska schaktet.»
  »Ja, gärna.»
  »Hvad tror ni om det företaget? Är ni också en af isleverantörerna, ehuru
  folket här rundt omkring påstår, att ni hatar is och förstör den med era
  varma floder?»
  Då sade ingeniören dessa gåtfulla ord:
  »_Jordens glödande inre är en fabel._»
  Reportern sprang upp.
  Han blef så förbluffad öfver denna djärfva sats, att han stack
  kopieblyertsen i munnen och därmed erhöll ett något förfruset utseende.
  Nu var det ju _bevisadt_ att det stora schaktet blef hetare och hetare
  för hvarje meter som det gick nedöfver -- ju närmare man kom jordens
  centrum och att det redan var så hett, att man måste släppa ned is för
  att folket skulle kunna arbeta. Man kände ju äfven till vulkaner och heta
  källor. Och lika fullt satt denne man och påstod helt fräckt, att det
  alltsammans var en fabel och att jordens inre alls inte var glödande.
  »Han är alldeles fullkomligt galen,» tänkte reportern åter igen och satte
  sig i en stol och stoppade en cigarr i munnen. Cigarren hade maggördel
  och var af ypperlig kvalitet.
  »Ni måtte väl kunna motivera ert påstående,» sade han efter femte eller
  sjette draget. »Ni vet ju, att schaktets värme tilltager mot djupet.»
  »Jo något,» skrattade ingeniören.
  »Är det också indiskret att söka upplysning om er mening om _detta_?»
  »Visst inte -- snarare tvärtom. Hör bara på!»
  Och ingeniör Pompowski började:
  »Ni vet ju, att man tillskrifver de fenomen, som fått namn af jordens
  inre värme -- --»
  »Fått namn af? Men --»
  »Å -- var snäll afbryt mig icke. Alltså -- dessa fenomen förklaras i
  allmänhet så, att jorden i glödflytande, kanske gasformigt tillstånd
  skulle hafva utkastats från solen.»
  »Javisst, det vet ju hvart barn.»
  »_Detta är falskt._ Men vidare: Så har, påstår man, jorden senare stelnat
  -- har blifvit afkyld. Det bildade sig -- enligt nu gällande uppfattning
  -- en kall, hård skorpa, utanpå, men inne, mot centrum, skulle jorden
  ännu vara glödande.»
  »Enig,» sade reportern. »Detta veta vi ju alla.»
  »Nej! Det är lögn och det en ovanligt grof sådan,» röt Pompowski så
  kraftigt, att bladmannen spillde té på sina randiga benkläder.
  Och ingeniören fortsatte:
  »Det gifves icke det minsta bevis för en sådan lära.»
  Reportern begagnade sin bomullsnäsduk på pantalongerna och försjönk sedan
  i begrundande, hvarpå han åter upprepade för Pompowski sina invändningar
  om schaktet, som ökade i värme mot djupet och om de glödande vulkanerna
  och varma källorna och slutade sålunda:
  »Låt så vara, att det icke finnes några bevis, ehuru ju saken är alldeles
  klar. Men -- finns det då motbevis?»
  »Ja -- och de äro ej svåra att nämna.»
  Ingeniören reste sig och nedtog från ett skåp en stor jordglob, som han
  ställde på bordet framför tidningsmannen. Därpå fyllde han ett glas med
  vatten och omtalade för sin gäst att han spelade biljard.
  Reportern undrade, hvad i all världen biljarden hade att göra med jordens
  inre, jordgloben och det fyllda vattenglaset och anade något skämt, då
  ingeniören i det samma försvann in i ett annat rum för att strax
  återkomma med en biljardkula af ett eller annat hårdt träslag.
  »Se här,» sade han och släppte kulan ned i vattenglaset. »Som ni märker
  sjunker den med 3/4 af sin yta under vattenytan, medan 1/4 häfver sig
  öfver vattnet.»
  »Ja,» svarade reportern, litet osäker på hvad som skulle komma härefter.
  Ingeniör Pompowski pekade med ena handen på vattenglaset och med den
  andra gjorde han en gest mot globen i det han utbrast:
  »Ni ser väl likheten!»
  »Nej,» svarade bladmannen, »tvärtemot; jag finner ingen likhet alls.»
  »Men ser ni icke, att tre fjärdedelar af jorden täckes af vatten?»
  »Javisst, men --»
  »Och när en jordkula _täckes_ af vatten till 3/4 är det precis detsamma,
  som om kulan vore _nedsänkt_ i vatten till 3/4. Icke sannt?»
  Signaturen såg tankfull ut och bet sina naglar litet.
  »Till en viss grad, ja,» sade han till slut.
  »Hur då? Till en viss grad?»
  »Jo, jordens landamären äro mera spridda, än biljardkulans öfre, torra
  del.»
  Ingeniören smålog.
  »Jaså intet annat,» sade han. »Då kan ni lugna er, ty denna fördelning
  har intet att betyda. -- Se här,» tillade han och tryckte med ett finger
  träkulan helt och hållet under vattenytan, »_så här_ såg jorden ut i
  millioners millioner år, innan det allra första af fastlandet höjde sig
  öfver den dittills obrutna vattenspegeln.»
  »Ja,» svarade journalisten. »Häri gifver till och med geologerna gamle
  Moses rätt; det vet jag. Det är ju ett vetenskapligt faktum, att jorden
  en gång var helt och hållet täckt af vatten.»
  »Nåväl,» fortsatte Pompowski, i det han aflägsnade sitt finger, hvarvid
  kulan åter flöt upp. »Och nu kommer jag till mitt stora »motbevis» om ni
  vill kalla det så. Det är endast en fråga, ställd till hvarje förnuftig
  människa och lyder så:
  _Kan_ en kula, af hvilket tusans ämne som hälst, hålla sig glödande i
  sitt inre, när den i milliarder af år har varit nedsänkt i vatten? Och
  detta vatten är dessutom på hafsdjupen af en temperatur som ligger nära
  nollpunkten. Kan någon annan än en ignorant, en idiot, en -- en -- hvad
  som helst -- tro något så absurdt? Man borde kunna svara nej till denna
  fråga -- men tyvärr, _hela vår samtid tror det_. Ha, ha, ha, jag kan bli
  galen när jag tänker på det: en liten jordkula i ett stort, himmelskt
  vattenglas fylldt af iskallt vatten och lika förbannadt glödande i sitt
  inre -- --»
  Ingeniörens ögon sköto blixtar och reportern satt alldeles tyst.
  Slutligen invände han:
  »Men vetenskapen har -- --»
  »Mycket riktigt. Vetenskapen har stoppat jorden i det himmelska
  vattenglaset och hållit fingret på den i årmillioner. Men har också
  vetenskapen anbrakt en rost nere vid sydpolen och en skorsten uppe vid
  nordpolen och hållit det inre glödande? Och -- _om_ den gjort detta, hvar
  fyllde de då på bränslet?»
  »Nej, nej?»
  »Och hvad i all världen berättigar till påståendet, att jorden
  öfverhufvud någonsin varit glödande i _sitt inre_ fastän vissa bergarters
  konsistens berättiga till slutledningen, att den nog varit det på vissa
  delar _af ytan_? Man vill ju göra jordens förstlingstid till ett analogon
  till solens nutid.»
  »Ja, visst.»
  »Men solfläckarne tyda för mig närmast på, att solens inre är kallare än
  ytan. Ty om de äro sönderrifningar af kromosfären, så synes ju det
  underliggande mörkare och kallare än den strålande ytan.»
  »Ja-a, det ser sannerligen ut, som om ni hade rätt!»
  Så, plötsligt sprang journalisten upp från sin stol:
  »Nej, nej, det är ju alldeles komplett omöjligt hvad ni säger. Hur kan ni
  i så få ord vända upp och ned på en hel världsåsikt? Det vore ju alldeles
  otänkbart!»
  Ingeniören drog på munnen:
  »Jag _använder_ mitt förnuft och är ej rädd för logiken.»
  »Men då har ju hela världen hållits för narr!»
  »Af vetenskapen ja. Men världen _vill_ bedragas, så det skadar ju inte så
  mycket. Emellertid är det bara litet förargligt, att alla våra
  efterkommande skola skratta ut oss så grundligt.»
  »Detta påminner ju om Cooks nordpolsfärd.»
  »Å -- det är mycket det erinrar om.»
  »Men -- vulkanerna --?»
  »Blott lugn! Nu skall jag omtala för er, huru det på denna kalla jord --
  naturligtvis är den ej _så_ afkyld, som till absoluta nollpunkten -- utan
  är med ett praktiskt ord »tämligen kall» -- kan existera, trots allt,
  vulkaner, heta källor och huru värmen kan tilltaga mot djupet ändå och
  _måste_ göra det i schakter, som afsänkas.»
  »Jag tviflar, bäste herr ingeniör, ända tills det blir möjligt att inte
  tro.»
  »Var så god -- som ni behagar. Kanske ni alls inte vill höra min teori?»
  »Tvärtom, tvärtom.»
  »Alltså.[A] Vi tänka oss jorden kall helt igenom; i denna kalla kropp gå
  vi ned med ett schakt. Hvad sker? Naturligtvis en sträfvan hos de
  bergmassor, som bilda schaktets väggar att sakta och nästan omärkligt
  pressa ihop schaktet. Tendensen finnes alltid och därför måste schakt med
  väggar af löst material skyddas mot sammanrasning medelst en massiv inre
  beklädnad. Är bergarten hård, finnes tendensen kvar, men mindre tydlig.
  Och därför framvisade det moskwaiska schaktet alltid _högre
  temperaturökning pr. meter i lösa än i fasta bergarter_. Och samma är
  förhållandet _öfverallt_ vid grufdrift.»
  »Verkligen.»
  »Ja; ett exempel: grufvan Monte Catini med ytterst lös bergart har på
  _samma djup_, som Falu Grufva med hård bergart en värme som är fyra till
  femdubbel. Men att gifva er flere exempel af de tusental, som finnas,
  skulle endast trötta er. Schaktet befriar alltså bergmassorna för
  _mottryck_. Om dessa väldiga bergmassor också ej försköte sig mera än 1
  millimeter på 1.000 år skulle dock denna lilla, af trycket framkallade
  rörelse, vara nog för att öka värmens tilltagande som den nuvarande
  normala: ungefär 1 på 30 meters neddrift.»
  »Ni säger,» invände reportern, »att bergmassan liksom rör sig mot
  schaktets center?»
  »Ja.»
  »Men då _utvidgas_ ju stenen och när en kropp utvidgar sig måste ju värme
  _tillföras_. Detta gör ni ej genom schaktet; därför måste värme tillföras
  från annat håll -- naturligtvis från jordens inre, glödande härd. Så lätt
  var det alltså att slå ihjäl er teori.»
  Ingeniören smålog lätt.
  »Det är verkligen roligt att resonnera med folk som kunna svara,» sade
  han. »Men det ni antager håller ej streck. »Utvidgning» är en fysikalisk,