Jordens Inre - 3

molekulär sak. Här är det endast frågan om en rent mekanisk rörelse.
Bergarten utvidgas ej alls, den endast förskjutes. Som följd af denna
lilla rörelse af de ofantliga massor det här rör sig om uppstår det, som
vid all rörelse _värme_ -- jordvärmen är förklarad.»
»Ja, detta tycks vara mycket troligt och förnuftigt. Men vulkanerna?»
»De äro lika lätta att förstå, fast jordens inre är genomkallt. Schaktet
går endast sakta nedåt, därför ökas naturligtvis värmen mycket långsamt.
En vulkans spricka bildas däremot _momentant_. Ofta spricker jorden flera
tusen meter djupt i ett enda ögonblick. Då, innan sprickan kom, var
jorden där nere på djupet _kall_. Men sprickan tillåter trycket af
milliarder öfverliggande ton berg att verka samtidigt. Nere vid bottnen
blir då ett så oerhördt tryck, en chock så våldsam, att bergarten där
smälter af den kolossala hettan. Men en smält massa intager större volym
än den kalla bergarten förut ägde; den _måste_ tränga sig ut
någonstädes. Då står vulkansprickan öppen för densamma; den tränger sig
upp, ofta åtföljd af buller och bång och trängande framför sig ånga från
den i bergarterna förefintliga fuktigheten som förgasas. Vulkanen är
danad i all dess glans och den smälta massan, beviset på jordens glödande
inre, kalla människorna lava.»
»Jag gifver mig på nåd och onåd,» sade bladmannen, »Ni har öfverbevisat
mig. Geysrarna kan ni behålla till toddyvatten.»
»Tack, men jag har upptäckt att tévatten och varmt rakvatten hafva samma
smak.»
-----
[A] Efterföljande teori har framställts af författaren i ett
flertal tidningar; senast om jag mins riktigt i
»Bergverksnyt», Kristiana, N:o 7, 1911.


KAP. VI.
Jordorganismens sjukdomar

»Ni har väl hört,» frågade bladmannen under samtalets lopp, »att någon,
jag minnes nu ej hvilken, har sagt, att jorden erbjuder så många och
stora likheter med en organism, att den helt enkelt borde betraktas som
en sådan.»
»Ja,» svarade Pompowski, »det har jag naturligtvis hört och jag har tänkt
mycket öfver den saken.»
»Att ebb och flod liknar organismens andedrag och andningsprocess.»
»Ja, och att jordens framspirande och åter försvinnande vegetation är
liksom organismernas beständiga hår- och hudförnyelse.»
»Att dess rörelser likna djurets, att vattnets förgasning och dettas
nedfallande som regn kan liknas med vårt blods cirkulation och vår
transpiration?»
»Ja, allt detta känner jag till. Men vet ni hvad _schakterna_ äro för
jord-organismen?»
»Nej,» svarade journalisten.
»Och de sprickor, längs hvilka _vulkaner_ uppstå?»
»Nej.»
»De äro _jordorganismens sjukdomar_, min herre.»
»Det förstår jag inte.»
»Vi föreställer oss en björk, till exempel. Trädet har sin normala
temperatur -- märk ordet temperatur -- genom hela stammen.»
»Ja, naturligtvis.»
»Barken är glatt och jämn.»
»En ungbjörk således.»
»Ja. Nu gör man ett borrhål eller en rispa i barken -- de representera
schaktet och vulkanens spricka i jordens skorpa.»
»Godt, jag är med.»
»Nu är det emellertid vetenskapligt bevisadt -- --»
»Pardon,» afbröt reportern. »Anser ni nu vetenskapen så tillförlitlig?
Endast för ett ögonblick sedan satte ni den icke vidare högt.»
»Stopp litet! Ni blandar i hop begreppen. Jag menar, att vetenskapen är
alldeles förträfflig så länge den inskränker sig till att gifva direkta
meddelanden om dess mätningar, vägningar och sådant, den empiriska
vetenskapen. Det är däremot den _spekulativa_ som ofta -- ja, oftast har
otur. Ingen har ju uppnått »jordens inre värme», under normala
förhållanden, ingen har sett en komet på nära håll, ingen har gästat
solen och ingen har varit på månen eller Mars. Men -- i rispan på
ungbjörken hafva de verkligen _varit_ och petat dit en liten, synnerligen
fint konstruerad termometer. Och det resultat, som de därvid fingo, får
man ju anse som ett vetenskapligt faktum?»
»Ja, jag är enig.»
»Man upptäckte då, att alla rispor och hål hos växter uppväcka en
_temperaturförökning_ hos trädet.»
»Nej, verkligen? Det var intressant.»
»Jo, som jag säger. Och detta är det analogon, vi söka. Hur mycket
kraftigare verka emellertid icke sådana imitationer hos människor och
djur. Inflammation och feber symbolisera ett schakt; benbrott påminner om
jordskalf och ondartade bölder äro en trogen afbild af vulkanerna.»
»Utmärkt,» sade tidningsmannen och tillade:
»Och de varma källorna öfverlämna vi åt den privata forskningen.»
»Ja, gärna det,» svarade Pompowski. »Ni vill emellertid kanske lättare
förstå schaktets tilltagande värme mot djupet, om ni tänker er att
jordskorpan verkligen är ett _skal_, analogt med ett träds bark eller en
apelsins skal. Denna jordskorpa har beständigt ett oerhördt tryck
hvilande på sig från lufthafvet och det lättrörliga vattnet med dess ebb
och flod etc. Det är ett ofantligt tryck detta. Schaktet bryter skalets
helhet och kontinuitet -- trycket hvilar däremot allt fortfarande på hela
skorpans öfriga del. Helt naturligt söker trycket att spänna skalet åter
tillsammans till ett helt -- däraf värmen.»
»Men hur djupt tror ni då, att värmen fortsätter att öka?»
»Naturligtvis så djupt vi kunna tränga ned i själfva denna skorpa. 10.000
meter och mera. Jag har ju ej nekat till detta; blott sagt, att liksom
trädet, _innan_ sprickan rispades var normalt och kallt så var jorden
innan schaktet neddrefs absolut normal och kall. Sårfebern kom men den
går öfver, ty vid mycket gamla schakter, hvarest trycket har återfört
normala lägen, _finns ingen värme kvar på djupet_.»
»Å, tusan,» sade reportern.
* * * * *
Flera themata diskuterades, men beständigt var Pompowski mot allt och
alla.
Och om den mystiska, varma floden fick reportern intet veta.
* * * * *
Det var detta kåseri som stod att läsa i en rysk tidning.


KAP. VII.
Ballongfärden

Världen visste ju, efter detta kåseris publikation icke mera än förut.
Den fick reda på, att det uppe på de sibiriska stepperna bodde en
underlig man, som hade sina egna idéer om allt mellan himmel och jord.
Men att denne ingeniör Pompowski hade något att skaffa med att en del
floder händelsevis hade blifvit varma -- det var för tokigt tyckte alla.
Man hade ju varma källor och floder på Island och nyligen hade ju en
upptäckts på Spetsbergen; så hvarför kunde ej också Sibirien hafva fått
några på sin lott?
Och mr Montgomery sade, att en sådan dumhet som att påstå att inte jorden
vore glödande i sitt inre, vore rent af fosterlandsförrädisk då det
kunde skada Rysslands stolthet: jätteschaktet vid Moskwa. Ty det var ju
detta inre glödande som skulle koka allt hans vatten till
samfundsgagnelig ånga.
Och då fick kanske inte mr Montgomery mera pengar, ty folk kunde börja
att tvifla.
Mr Montgomery handlade således strax och energiskt till sina egna syftens
fördel.
Baltzar, som förut så lämpligt användt ett bläckhorn i nacken på
Pompowski, tillkallades för konferens om hur man skulle kunna
oskadliggöra ingeniören så, att han ej finge tillfälle att utbreda sina
farliga läror (de varma floderna trodde ej heller de vara hans verk).
Dessutom ombestyrdes att reportern fick afsked från sin tidning.
Journalisten hade ingen aning om att uppsägelsen egentligen hade sitt
uppskof från jätteschaktets direktör. Han blef emellertid alldeles
rasande på sin tidning i synnerhet och på den dumma publiken i allmänhet
som ju trodde på hans kåseri.
I fullt raseri gick han till den smarte redaktören som på mötet hade
försäkrat sig om de första underrättelserna om mr Montgomerys plan. Denne
var dessutom en antagonist till den tidning, som afskedat reportern.
»Herr redaktör?» sade han. »Jag har en idé.»
»Å fan,» utbrast den smarte och satte monoclen rätt.
»Jo då.»
»Låt höra då, herr journalist,» uppmuntrade den smarte som alltid sade
»herr journalist» i högtidliga ögonblick; annars kunde han säga »far
lille» och »grabb» och till ock med »sabla åsna».
Reportern framkom med sin idé. Den gick ut på att söka att lista ut hvad
det var för ett samband mellan Pompowskis murar och flodernas varma
vatten. Teorien om jordens inre däremot brydde han sig inte om.
Hans plan för att få detta utfördt var, att man i en luftballong skulle
resa rätt öfver en af Pompowskis anläggningar och medelst starka kikare
utforska hvad som tilldrog sig där innanför. Detta blefve en nyhet af
högsta rang för tidningens spalter. Ballongen skulle bära namnet på den
smartes tidning för att förhöja reklamen.
Och se!
Den smarte lät monoclen falla och fann planen god. De bägge bladmännen
kalkylerade i hast dess kostnader, hvilka ej blefvo så stora, då den
smarte hade aktier i ett affärshus, som ställde en ballong till
förfogande mot annonser i bladet. Den antogs således till direkt
realisering.
Allaredan nästa vecka var ballongen klar och redaktören satte hela
Ryssland i spänning genom att meddela i sin avisa, att man inom kort
finge emotse ett meddelande af alldeles enormt intresse.
Journalisten och en bekant aviatör reste med den emballerade ballongen
till Sibirien och alldeles i närheten af Pompowskis hufvudstation
utpackades den och fylldes för uppstigningen.
Ballongen höjde sig allt mera och mera. Snart såg man öfver murens rand.
Man konstaterade snart, att floden flöt rätt igenom den stora,
ringformiga muren.
Nu var man rätt öfver verket, men allt skymdes af den täta dimman; intet
kunde varsnas af floden eller af anläggningarne inom murens gränser.
Ballongen utsattes däremot för den heta luften öfver verket, den
utvidgades enormt och med en väldig knall exploderade den.
Gondolen slungades åt sidan och de tvenne luftskepparne störtade ned i
den heta, hemlighetsfulla floden.
Men den mystiska, höga muren stod lika mörk och ogenomtränglig som förr
och det tycktes vara en omöjlighet för någon att gissa gåtan som dolde
sig där innanför.
Men tre dagar senare var det tvenne män som begrofvos hos ingeniör
Pompowski. Den ene döde var journalisten, den andre den bekante
luftseglaren.
Den smarte hörde intet mera af saken. Han skref i sin tidning och
omtalade allt. Han fordrade öppna meddelanden och skref att all denna
hemlighetsfullhet vore en ren skandal. Hvad i all världen bedrefs det
däruppe? Möjligen vore det rent af anarkistiska historier -- kanske hela
riket stode i fara.
Emellertid stod Pompowski under zarens beskydd och ett ord från högre ort
var nog för att bringa den smarte till tystnad.
Nästa dag upplyste hans tidning endast i all korthet, att man nu hade
fått full klarhet öfver de märkvärdiga anläggningarna. Det rörde sig om
fabrikation af luftsalpeter; metoden vore ännu en djup hemlighet, då hela
saken ännu befunne sig på experimentets stadium.
Och därmed fick man låta sig nöja.
Hvad mr Montgomerys och Baltzars planer beträffa, så voro de nedriga nog,
men då de begge herrarne i Pompowski igenkände den bläckade ingeniören,
drogo bägge in tentaklerna och företogo intet försök att ännu en gång
svärta honom.


KAP. VIII.
Jätteschaktet och ingeniör Pompowski

Både Pompowskis alla anläggningar och mr Montgomerys jätteschakt drefvos
nu vidare i trenne år.
Då slutade »A.-B. Jordens inre värme».
Man kunde ej arbeta där längre. Schaktet hade nått ett djup af 3.500
meter och värmen var fruktansvärd, ty allra längst ned hade man funnit en
synnerligen _lös_ bergart.
Arbetarne måste arbeta med mycket litet på sig och efter att de hade
slungat kalsongerna, hyfvade de också både fikonbladet och frimärket.
De dogo som flugor.
Isen smälte innan den nådde bottnen och det fastän den var
»dubbelfrusen», en härlig uppfinning af den geniale. Han menade att is,
som endast hade frusit litet var ingenting med. Han uppförde därför ett
fryseri och lät omfrysa den innan den sändes ned.
Det gick inte -- men det gick pengar.
Sedan försökte man med flytande luft.
Men då började aktionärerna brumma och bråka och säga, att om också
härigenom kunde vinnas ytterligare 500 meters nedträngande mot djupet, så
nåddes dock _aldrig_ målet.
Man hade blifvit led på hela företaget. Humbugen låg klar för alla: »På
_detta_ sätt kunde jordens inre värme -- _ehvad_ den nu kom sig af
Pompowskis tryckteori och var en lokal »sårfeber» eller af ett glödande
inre -- absolut ej lösas. Annat måste det till.
Och samma dag som »A.-B. Jordens inre värme» störtade, kom det ett
telegram från general Swinekow till Pompowski så lydande:
»Kom strax till Petersburg!»
(Detta telegram var ingen egendomlighet, ty under de 12 år som gått,
hade naturligtvis ingeniören ofta besökt S:t Petersburg; det hade förts
underhandlingar om både det ena och andra).
Och ingeniör Pompowski kom.
»Har ni tänkt på en sak, min käre vän?» frågade generalen. »Nämligen om
vi för vår räkning skulle kunna hafva någon nytta af jätteschaktet ifall
vi öfvertoge det? Det fås nog mycket billigt nu.»
»Ja, jag har verkligen tänkt litet på den saken,» genmälde Pompowski.
»Nå, och till hvilket resultat har ni så kommit?»
»Det beror på många omständigheter, om det kan duga. Först och främst, om
det finnes vatten i närheten och så om fallhöjden är tillräckligt stor.»
Man rådsporde därpå kartorna öfver Moskwatrakten och kom till det
resultatet att det ej förefanns någon möjlighet att tillgodogöra sig det
arbete, som utförts genom jätteschaktets neddrift. Det låg allt för högt
i terrängen och alla älfvar lågo lägre än schaktöppningen.
»Godt,» sade generalen, »då menar jag, att vi ändtligen äro färdiga med
saken så, att den nu kan gå till offentligheten.»
»Ja, nu är just rätta tiden inne. Norra ishafvet är nästan isfritt äfven
om vintrarne och tidningarne börja tala om den märkvärdiga värmen
däruppe. De framkomma ju, som ni vet, med de besynnerligaste teorier.»
»Javisst.»
Generalen räckte ingeniören ett papper.
»Här är vår sista koncession. Som ni ser, hafva vi fått tillåtelse till
att uppföra ett skeppsvarf och till att bygga alla de krigsskepp, som
ryska staten behöfver under närmast kommande 20 år. Och slutligen till
att anlägga Rysslands första krigshamn i de fordom isbelagda norra
farvattnen.»
»Alldeles utmärkt -- då hafva vi ju nått målet. Allt har ju gått efter
beräkning och det gläder mig oerhördt. Här kan man se den stora fördelen
af att hemlighålla företag. Hade massan anat det verkliga sammanhanget,
så hade det däruppe uppstått en förfärlig jobbning och spekulation. Nu
hafva vi allt på en enda hand och kunna utföra verkligt stora saker. Så
godt som alla goda hamnplatser äro våra, alla ställen, som särskildt
passa för kolonisation och för anläggandet af städer hafva vi försäkrat
oss, de allra flesta malmförekomster hafva vi kontraherat och allt för
mycket rimliga utgifter i förhållande till framtidsvärdet.»
»Ja, detta allt är sant. Och ingen är gladare däröfver än jag, min käre
vän,» sade generalen. »Men jag har en hemlighet att anförtro er.»
»Jaså, hvilken då?»
»Er stora plan har totalt ruinerat mig.»
»Hvad säger ni? Jag har ju visserligen hört att åtskilliga af era gods
hafva försålts och att ett par hus hafva afyttrats -- men att ni,
Rysslands rikaste man, är ruinerad -- --»
»Som jag säger. Icke endast alla mina gods, alla mina hus och alla mina
kontanta tillgångar äro slut, utan jag sitter dessutom i en ofantlig
skuld.»
»Detta, herr general, visste jag icke. Och när jag betänker allt, hvad ni
gjort för vårt fosterland -- och detta utan alla egenintressen --
hvilket oerhördt kapital ni nedlagt på ett enda experiment, så må det
vara mig tillåtet att kalla er Rysslands störste son. Nu hoppas jag
emellertid, att våra dispositioner för framtiden gifver er åter först och
främst ert kapital och dessutom rikliga räntor.»
»Käre vän! För mig är det _nog_ att företaget _lyckas_ och att det helt
fullföres. _Det_ är hufvudsaken för mig. Jag har med detta offer gagnat
mitt land och det är mig belöning nog.»


KAP. IX.
Den nya Golfströmmen

Det väckte ett kolossalt uppseende, då S:t Petersburgs högsta spetsar en
dag, strax efter ingeniör Pompowskis samtal med Swinekow, mottogo
inbjudan att åhöra ett föredrag:
»_Den nya Golfströmmen_»,
som skulle hållas af en viss ingeniör Pompowski -- ty det meddelades, att
zaren i egen hög person skulle öfvervara det och att föredragshållaren
stod under hans protektion.
Med ens ihågkom man den »galne» ingeniören, som omtalades i tidningarne
för ett par år sedan och hans underliga, varma floder i Sibirien och de
inbjudna gingo i den största undran och förväntan.
Spänningen nådde föredragsdagen sin kulmination. Sedan salen fyllts till
sista plats af ett utsökt publikum och statsministern framträdde till
talarestolen, kände alla, att de stodo framför en historisk
tilldragelse.
Sedan alla öfliga ceremonier, som medföljde zarens närvaro, voro
öfverståndna höll statsministern följande tal:
»Vi stå i dag framför en epokgörande vändpunkt i Rysslands historia. --
Som bekant försökte vi i långliga tider skaffa vårt land isfria hamnar,
men utan synnerligen godt resultat.
_Nu_ är denna fråga praktiskt taladt löst.
Vi kunna nu förskaffa oss en isfri hamn, _hvarhelst vi själfva vilja_:
vid den sibiriska kusten mot ishafvets bundna böljor, vid Hvita Hafvets
stränder och ända uppe i Bottniska viken.
För detta storslagna resultat hafva vi först och främst att tacka vår
allra nådigaste zar, som genom sin klara blick strax insåg denna saks
oerhörda betydelse och skänkte den sitt moraliska stöd i hela 12 år.»
Fanfarer.
»Därnäst skola vi tacka den man, som utan att låta sig rubbas, med
hjältemod satte in hela sin ofantliga rikedom på företagets
möjliggörande, herr general Swinekow. Hans namn skall skrifvas med gyllne
bokstäfver i vårt lands historia. Den man, ni här i dag ser -- general
Swinekow -- fordom Rysslands rikaste man, nu en fattig.»
Det gick ett sus af förvåning genom de församlade och statsministern
fortsatte:
»Men han är mera höljd af ära, än någon af våra landsmän någonsin varit.
Den tappre generalen kunde icke heller i fredens tider undvara kriget.
Han har kämpat mot själfva naturens vidrigheter och tillkämpat sig en
glänsande seger.»
Nya fanfarer.
»Last but not least hafva vi nu att nämna en tredje person, och han är
upphofsmannen till det hela, ty det var han, som framkom med den idé, vår
allra nådigaste härskare gaf sitt moraliska stöd och som af general
Swinekow understöddes med pekuniära medel.
Denne man är ingeniör Pompowski, som nu kommer att redogöra för sin
uppfinning och för sin verksamhet.
Med en aldrig svikande energi har denne man utfört ett så gigantiskt
arbete, att man nästan tviflar på möjligheten däraf.
Jag öfverlåter härmed ordet till herr ingeniör Pompowski. Han önskar
omtala för oss en underlig, fabelaktig dikt ur rama verkligheten, en
dikt, som är sann i hvarje ord. Han skall nu omtala för oss, hvarför
norra Rysslands och Sibiriens floder hafva blifvit nästan kokande,
hvarför isen försvinner från våra nordliga farvatten och hvarför vi om få
år skola kunna etablera en regelbunden frakt- och passageraretrafik rundt
omkring hela riket. Vidare skall han visa huru hela norra delen af vårt
land inom kort framtid kan koloniseras, huru fruktbara ängar och böljande
sädesfält snart nog skola finnas där uppe.
Mina herrar!
Med få ord: han vill berätta oss sannsagan om _den nya Golfströmmen_.»


KAP. X.
Pompowskis tal

Starka bifallsyttringar hälsade statsministerns ord och de förminskades
icke, då ingeniören besteg talarestolen.
Af Pompowskis tal hitsättes följande utdrag:
»En och hvar känner till de egendomliga företeelser, som kallas
»jättegrytor». De bildas vid floders stränder och vid hafskusten
därigenom, att det, i en af någon orsak redan förefintlig kavitet
inkommer en eller flera stenar och att dessa vid vattnets rotation
slungas mot kavitetens väggar och afslipar dessa. Härigenom dels utvidgas
hålet, dels tilltager det i djup. När stenen har helt och hållet
förtärts, upphör hålets utvidgning. Nu är det klart, att om man alltid
kunde tillföra nya stenar i hålet och upprätthölle man alltid vattnets
cirkulation i detsamma, så skulle en sådan jättegryta kunna nå ned till
snart sagdt hvilket djup som hälst.
Och just på detta är det jag grundat min plan.
Jag har helt enkelt åstadkommit konstgjorda jättegrytor i de sibiriska
floderna.
Nu vill jag dock, innan jag går vidare, återupprepa hvad som förut har
varit synligt i tidningar om min åsikt om jordens inre.»
Här följde den förklaring som förut omtalats, att ett schakts värmeökning
mot djupet ej har sin grund i ett glödande jordinre utan ett sakta, efter
hand frigjordt tryck. --
»Värmen vid ett visst djup blir naturligtvis dock densamma,» fortsatte
ingeniören. »Det är blott den vansinniga _teorien_ om det glödande inre
jag förkastar.
Jättegrytorna i ordningställdes på följande sätt:
I en flod med ett godt vattenfall utsprängdes, -- efter att platsen
omgifvits med en mur, för att skydda anläggningen mot otillbörlig
nyfikenhet, -- nedanför fallet ett stort, rundt hål med en diameter
varierande för olika floder från 100 till 200 meter. Samtidigt byggdes
det en damm högre upp i floden och ett kraftrör utmynnade från denna till
det stora hålets centrum och gick därpå lodrätt ned i schaktet. Rörets
nedre ända anordnades som en turbin, så att vattnet, när det lämnade
röret, hade en roterande rörelse. Hela anordningen kan förresten
åskådliggöras genom denna skiss (här följde en skioptikonbild):
[Illustration]
»Från dammen _f_,» fortsatte Pompowski, »för röret _a_ ned igenom det
stora schaktet. Detta rör bör vara mellan 5 och 10 meter i diameter,
slutar med den turbinformade apparaten _b_. Refflingen verkar, att
stenarne 1, 2, 3, 4 etc. erhåller en roterande rörelse tillsammans med
vattnets och verkningen à la jättegryta börjar. Här är den dock så mycket
intensivare, upp till millioner gånger kraftigare. Detta beror emellertid
på flere omständigheter såsom på stenarnes hårdhet och tyngd, vattnets
tryck och mera sådant. Vidare spelar ju schaktväggarnes hårdhet en mycket
stor roll, så att man i en kalksten eller skiffer kommer oerhördt mycket
fortare ned än genom en hård kvartsit eller granit.
Till slitstenar har jag begagnat hård, sprickfri kvarts, slagen till
stycken så stora som en knytnäfve, men de sletos upp långt förr än man
skulle tro.
Att börja med infördes stenarne genom en apparat som på skissen
föreställes af tratten _e_ och nedstörtade, tillsammans med vattnet,
genom röret _a_. Då detta visade sig medföra rätt stor slitage på rörets
innerväggar, öfverdrog jag stenarne med vax eller beck, hvilket skyddade
röret och ögonblickligen afslipades vid rotationen. Slutligen lät jag
stenarne helt enkelt falla ned efter schaktväggarne och härigenom
inbesparade jag rörslitningen alldeles.
Nåväl!
Stenarne roterade, som nämndt, nere på hålets botten och malde sönder
såväl de omgifvande som de undervarande bergarterna.
Vattnet, som nedfördes genom röret _a_, steg åter, blandadt med slam och
grus upp så, som de stora pilarne visa, genom det ringformiga rummet _c_
och rann vidare mot _d_, som just är den heta floden. Det visade sig
aldrig några svårigheter vara förbundna med att föra slammet upp; ty om
det var för groft, sjönk det åter ned och maldes ytterligare tills det
blef tillräckligt fint fördeladt till att kunna lyftas af den
uppåtstigande vattenströmmen.
Som man behagade märka, är röret _a_, försedt med en del concentriska
skifvor _g_. Dessa äro så anordnade, att deras »gängning» eller stigning
är retograd mot turbinens rotationsriktning i och för att undvika torsion
i det långa röret. Men skifvorna hafva också en annan uppgift. Röret blir
naturligtvis, när det uppnår en stor längd, mycket tungt. Då nu skifvorna
också hafva en svag lutning nedåt, pressar den uppåtgående vattenströmmen
mot dem och håller röret så godt som flytande. I alla fall reduceras dess
vikt till ett rent minimum.
Detta är i korta ord planens stora drag. Den är enkel och klar. Men
naturligtvis tillkommer det en massa detaljer, hvarom det dock icke torde
passa att här närmare ingå på, då de äro af rent teknisk natur.
Man kan möjligen säga, att detta mitt projekt också endast är ett schakt,
som sänkes ned genom jordskorpan och det var ju också Flammarions idé,
som Montgomery sökte realisera.
Mycket riktigt!
Den stora skillnaden är emellertid att jag har användt mig af det enda
sätt, hvarpå det kan lyckas. Jag har begagnat _maskinkraft_ och vatten,
under det att de andra trodde, att arbetet kunde utföras med
människokraft.
Vi vilja nu se litet på resultaten.
Jag har nu fjorton schakt i drift. Fortgången mot djupet har varit mycket
olika pr år. Det djupaste schaktet har nått det fabulösa djupet af hela
12.000 meter --»
Här blef ingeniören afbruten af ett »ah» -- utrop från de församlade.
»Som jag säger, 12.000 meter, eller en neddrift af 1.000 meter pr år. Den
går ned i en mycket lös bergart. Det schakt, som har hunnit minst mot
djupet, är 2.000 meter djupt. Det gick ned genom den hårdaste kvartsit
och behöfde en kolossalt stor kraft.
12.000-metersschaktets botten äger en temperatur af 400° C, och vattnet
utträder vid mynningen med 120° C:s temperatur.
Man kan förundras öfver att vattnet verkligen uppnår en så hög värmegrad
vid utflytandet, bland annat på grund af det kalla nedrinnande vattnet i
röret. Men man måste då betänka, att detta kalla rör intager endast en
obetydlighet i yta mot den vattenmassa, som står utanom det i schaktet,
samt att denna vattenmassa rör sig uppåt synnerligen långsamt.
Vidare är ju den snabba neddriften mot djupet förvånansvärd. Men här
hafva vi _sekundens hemlighet_. Ty under det att bergborrningsmaskiner
blott arbeta med vissa uppehåll och till vissa tider afstannas, för att
arbetarne skola få hvila, så hvilade icke stenarne i mitt schakt en enda
sekund i hela tolf år. Rundt, rundt dansade de och stodo aldrig stilla,
ty rören förlängdes genom en anordning, som tillät driften att försiggå
kontinuerligt.
Det är besynnerligt hvad _det_ verkar, som arbetar året rundt, sekund
efter sekund. Året innehåller, som bekant, cirka 31.000.000 sekunder.
Detta 120 graders vatten, hvilket alltså är öfverhettadt, afgifver fri
ånga vid dess framträdande i dagen -- denna ånga som synes öfver
anläggningarne och som gifvit anledning till så många gissningar och
funderingar.
Då schakten ligga nära hafvet, nå dessa kolossala, varma vattenmassor
detsamma med en temperatur, som om sommaren växlar mellan 100 och 40
grader och om vintern mellan 60 och 15 grader.
Våra varma floder sträcka sig från Arkangel till Sibiriens ostliga
regioner -- naturligtvis med olika mellanrum, bestämda af de topografiska
förhållandena. Och de blifva varmare och varmare. Nu tömma de hvarje
sekund sitt heta vatten i ishafvets böljor och isen täres mera och mera.
Många floder små, göra en stor och ny Golfström.
Och denna har redan börjat verka.
Och den skall fortsätta sitt arbete; år efter år.
Och om få år är hela Ryssland isfritt rundt hela landet.»


KAP. XI.
Zarens belöning

Efter föredragets slut ljödo ånyo bifallsrop och då dessa tystnat gaf
zaren ingeniören ett tecken att träda fram till honom.
Och nu blef man vittne till en intressant akt.
Zaren böjde sig fram och kysste Pompowski på bägge kinderna, hvarefter
han i några varma ord tackade honom för hans storartade arbete.
Därpå inbars på en röd sammetskudde Rysslands dåvarande högsta orden:
»Svarta Björnen». Kejsaren fäste ordensstjärnan på ingeniörens bröst och
sade: