Jordens Inre - 1

Total number of words is 4357
Total number of unique words is 1532
28.8 of words are in the 2000 most common words
37.4 of words are in the 5000 most common words
41.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

_OTTO WITT_

JORDENS INRE


_Af_
_=OTTO WITT=_
_har förut utkommit:_
_DE SISTA_
_MÄNNISKORNA_
_Framtidsroman_
_Pris 2 Kronor_
_SKAPELSEN_
_Urtidsroman_
_Pris 2 Kronor_
_DET MYSTISKA LJUSET_
_Roman_
_Pris 1 Krona_
_GULDGRUFVAN_
_Detektivroman_
_Pris 25 öre_
_I ALLA BOKLÅDOR._


JORDENS INRE
ROMAN
AF
OTTO WITT
GÖTEBORG 1912
ÅHLENS & ÅKERLUNDS FÖRLAG


Pappersleverantör:
GRANSHOLMS PAPPERSBRUK, GEMLA

ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.
GÖTEBORG 1912.


KAP. I.
Geniet

»Hör, hör!»
»Briljant!»
»Bravo!»
Sådana utrop genljödo genom den till trängsel fyllda, väldiga salen i
hvilken kristallkronorna kastade sitt sken öfver väggarnes speglar och
hvita marmorkolonner och glittrade i massor af ordnar och uniformer.
Det var ett möte i Borislowskis Hall i St. Petersburg och Newastadens
allra finaste adel samt rikaste matadorer hade samlats för att åhöra ett
föredrag öfver ett förslag som en viss Charles Montgomery hade framkommit
med.
Af alla de utrop att döma hvarmed talet hälsades kunde man förstå, att
anförandet väckte det lifligaste intresse och beundran.
Ordföranden, en gammal förtorkad professor, slog klubban i talarestolen
och bjöd tystnad och fortsatte, sedan lugnet inträdt:
»Mina herrar!
Som jag nu haft äran att säga er, har mr Montgomery framkastat denna
oerhördt djärfva plan -- ett förslag till att draga nytta af jordens
inneboende värme. Innan jag öfverlåter ordet till mr Montgomery själf,
vill jag endast säga, att hans plan fotar sig i ett och allt på den
orubbligt säkra vetenskapen, på vårt fasta och vissa medvetande om _att
jordens inre är glödande_.
Mina herrar!
Jag föreslår ett lefve för den härliga vetenskapen.»
Salen skakades af hurrarop och mr Montgomery besteg talarestolen.
Talaren var en man i omkring 45-års åldern och hade något af amerikanaren
i sitt sätt och utseende. Han var hög och smärt och mycket mörklagd,
hade en krokig gamnäsa och mörka, lifliga ögon i hvilka dock en
uppmärksam betraktare kunde se något visst opålitligt då och då glimta
till.
Han hade vändt sig med sitt förslag till ett par högre ämbetsmän till
hvilka han hade rekommenderats och dessa hade så högeligen intresserats
af planen, att de arrangerat detta möte.
Mr Montgomery bockade sig för församlingen och talade:
»Mina herrar!
Som bekant har jorden en gång i tidernas tider utslungats som en glödande
kropp från solen. I den kalla världsrymden har den så afkylts och nu i
dag är det blott den inre kärnan, som ännu glöder. Detta är ju en sak,
hvari vetenskapen i våra dagar är alldeles enig uti. Vulkaner och varma
källor gifva tusentals af bevis för riktigheten af detta antagande, ja,
så öfverväldigande bevis, att man kan ersätta ordet »antagande» med
_faktum_. Och när till detta kommer tilltagandet af värmen mot djupet i
våra schakter och grufvor så bestyrker detta blott än ytterligare
saken.»
Här gjorde han en paus och rättade litet på sin långa, svarta
sidenhalsduk.
Församlingen såg intresserad ut och den förtorkade professorn --
ordföranden nickade öfvertygande, som ville han säga:
»Ja, _detta_ veta ju alla -- men vänta, nu kommer det!»
Talaren fortsatte:
»Hvad vore naturligare för den framåtsträfvande människan, än att man
sökte att begagna sig af denna i jorden inneboende värme, föra den upp
till ytan och där göra sig den nyttig? Intet! Och saken är mycket lätt
arrangerad -- --»
Det blef sorl i salen.
»Hör,» ropades det, »hör.»
»Tsss,» skreko andra röster.
Och den förtorkade slog åter klubban i bordet med ett:
»Silentium, mina herrar!»
Den geniale föredragaren drog ånyo i halsduken, hostade ett par gånger
och återtog föredragets röda tråd:
»Man anlägger,» sade han, »endast ett mycket stort schakt rätt ned genom
jordens skorpa. Värmen kommer att öka med 1° för hvarje 33:dje meter som
schaktet tränger nedåt. På tillräckligt stort djup få vi ånga, längre ned
blir värmen ännu större, och på riktigt stort djup hafva vi nått den
hetglödande massan. Den skola vi tämja som Franklin tämjde blixten, som
Watt gjorde ångan till slaf och som Marconi fick luftens genier att lyda
hans minsta vink. Och _då_ hafva vi nått målet. Öfver detta schakt skall
byggas en jättestad hvarest allt är gratis: Värme, ljus och allt som
följer af dessa fördelar. Rundt schaktet skola uppväxa skorstenspipor
liksom sparris ur en säng, skyhöga jättepalatser, blomstrande parker,
gator, trafikleder -- och mäktig skall staden blifva. Paradiset på jorden
skall förverkligas. Staden kommer att få en evig sommar rundt omkring
jätteschaktet -- det blifver ett land för sig midt inne i Ryssland, ett
verkligt utopia, fabellandet, som ej vet af någon omöjlighet -- --»
Och ofta afbruten af församlingens högljudt uttryckta enighet och
beundran fortfor han ännu länge att berömma och framhålla jättestadens
kolossala förmåner.
Långt nere i salen befunno sig ett par herrar i civil dräkt; de samtalade
ifrigt hviskande under hela föredraget och det var tydligt att den ene,
en grufingeniör, hade åtskilligt på hjärtat som alls icke stämde öfverens
med hvarken »geniets» eller den förtorkades åsikter i ämnet.
»Den gröfsta lögn,» hviskade han ibland.
»Humbug,» ibland.
»Sancta simplicitas,» en annan gång.
»Men, kära vän,» hviskade den andre civilklädde tillbaka, »har du
invändningar att göra, så deltag i diskussionen, opponera dig, för
tusan!»
»Ånej, låt honom hållas ännu litet,» svarade ingeniören. »Men det är ju
oförskämdt af mannen att anamma Camille Flammarions idé -- --»
»Menar du, att detta med det stora schaktet är Flammarions tanke?»
»Ja, och den framfördes af honom för många år sedan. Den här mr
Montgomery har alltså redan i detta att stjäla idéen visat sig vara en
lymmel. Låt oss nu höra på fortsättningen.»
Och medan grufingeniören sakta hviskade dessa hädiska meningar till sin
vän, ökades massans ohöljda förtjusning öfver mannen på talarestolen
medan denne gick vidare i sitt föredrag:
»Jag har här en skizz öfver mitt jätteschakt,» sade han och knackade i
golfvet med en lång käpp.
Salen blef strax mörk och på en hvit duk visade sig just samma skizz, som
förekommit i Flammarions förslag i flere franska tidningar.
»Se här,» fortfor mr Montgomery och pekade på dukens tafla, »här är
omkretsen af schaktet. Det göres så stort i diameter, att järnbanor kunna
gå i spiral efter dess väggar. Här ser ni väldiga kranar, som forsla upp
stenen ur djupet.»
Salen applåderade. Det var en enighet och förtjusning som var alldeles
enastående.
Föredragaren bugade för auditoriet och ordföranden förklarade
diskussionen öppnad.
Då reste sig grufingeniören, begärde ordet och sade:
»Har mr Montgomery beräknat huru mycket is det kommer att gå åt, för att
arbetarne skola kunna arbeta när schaktet blir till exempel 3.000 meter
djupt och således omkring 100° varmt?»
Men ingeniören märkte snart på alla ovilliga blickar, som mötte honom,
att här lönade sig nog ej att framkomma med en sakkunnig kritik.
Den förtorkade vände sig emellertid till »geniet» och frågade:
»Anser sig mr Montgomery behöfva svara på denna fråga?»
Mr Montgomery påtog sig en storartad min och med en gest, värdig en
forntida riddare svarade han:
»Vi äro hitkomna för att diskutera en stor världssak och icke för att
förlora oss i småsaker och detaljer. Jag anser det bäst för saken, att
allt sådant uppskjutes.»
Och i det han åter besteg talarestolen med allas blickar fästade på sig
satte sig ingeniören förargad på sin plats, mumlande:
»En sådan skojare!»
Mr Montgomery hostade, gjorde en stor gest och sade:
»Mina herrar!
Efter mitt föredrag och ändad diskussion kommer jag nu till det stora,
praktiska i mitt förslag. Jag föreslår att vi bilda ett stort bolag på
denna sak; dess namn blir 'Aktiebolaget jordens inre värme' -- -- --»
Det blef åter jubel i salen. Men grufingeniören blef nu på allvar
förargad. Han lämnade sin plats och gick fram till talarestolen och här
lyckades hans stämma öfverrösta mr Montgomerys. Med hela sin kraft skrek
han, pekande på »geniet»:
»Jag anklagar denne man för att vara en humbugsmakare som endast vill
draga er alla vid näsan. Förslaget, som han uppgifver som sitt eget, har
han stulit af Camille Flammarion och hela detta schakt är en absurditet.
Flammarion är en utmärkt astronom och fantasirik diktare, _men_ någon
grufingeniör är han icke och detta schakt låter sig ej alls utföra i
praktiken. När man har kommit tillräckligt långt ner kan inte en makt på
jorden få arbetarne, att arbeta i den förfärliga hettan.»
Så med ens, utan att någon anade det sprang han upp på bordet, gripen af
sitt hat mot humbugen och ropade af sina lungors fulla styrka:
»Men _jag_ vet sättet att tillgodogöra sig jordens inre värme, _jag_ vet,
hur det är möjligt, _jag_ vet huru jag skulle kunna göra Ryssland till
världens rikaste land och gifva det _den Golfström det saknar_ -- -- --».
Längre hann aldrig ingeniören. Han träffades i nacken af ett med kraft
slungadt bläckhorn. Bedöfvad segnade han ned på golfvet medan bläcket
sprutade öfver hans ansikte och kläder. Hans civila vän, som närmat sig
honom, samt ett par tillilande vaktmästare buro ut honom ur salen
sanslös, hvarpå, efter ett litet afbrott, förhandlingarne åter upptogos
som om intet hade händt.
Tydligtvis hade mr Montgomerys anseende inte det minsta lidit af
ingeniörens anförande. Han hade allaredan alla papper för bolagets
bildande färdiga och man gick strax i gång med att konstituera det. Det
skulle bildas med ett kapital på 60 millioner rubel. Mr Montgomery
förbehöll sig för sitt storartade förslag endast 5 millioner, men för att
väcka förtroende tog han endast hälften i kontanter och resten i aktier i
det nya bolaget.
Man började nu att dela ut teckningslistor och teckningen gick mycket
raskt så att inom ett par timmar hade 20 millioner rubel tecknats bland
de församlade.
Blott en enda af de närvarande, en gammal general, känd för sina
ofantliga rikedomar och oerhörda gods och nämnd som Rysslands rikaste
man, nekade bestämdt att teckna en enda aktie.
Han mumlade för sig själf:
»Den där ingeniören tycker jag om. Det skall mod till att framhålla
alldeles motsatta åsikter mot en hel församling. Hvad menade han med den
nya Golfströmmen, måntro? Jag vill i morgon kalla upp honom till mig.»
Och huru man än svärmade rundt honom med teckningslistor nekade han
ståndaktigt.
I ett hörn af salen tryckte mr Montgomery med värme en ung mans hand:
»Tack, Baltzar,» sade han. »Ni har ett mycket originellt sätt att använda
bläck. Ni blir nog en stor skribent med tiden. Ha, ha, ha. Emellertid
verkade ert bläck mera, än om man därmed hade skrifvit hela luntor.»
Midt i salen, bakom en af de förgyllda pelarne, satt en äldre herre,
hvars emblemer utvisade att han var en högre ämbetsman. Han vände sig
till en vän vid sin sida och sade:
»Förlåt, men jag förstår verkligen inte riktigt det här. Om man nu slår
ned ett schakt i jorden -- hvad är det då man skall göra med det? Är det
bara rent vetenskapliga funderingar?»
Hans vän slog händerna tillsammans och svarade:
»Å, Herre Gud! Förstår du inte, att ju närmare man kommer jordens
glödande inre, desto varmare blir det? Och når man en gång ett
tillräckligt varmt ställe -- --»
»Helvetet?» frågade ämbetsmannen.
»Nej, det finnes ej något helvete,» menade vännen. »Men når man alltså
detta ställe i jordens djup, så kan ju den värme som strömmar upp genom
schaktet tillgodogöras.»
»Jag begriper inte! Hvad skall man göra med värmen?»
»Men, kära bror! Du vet ju, att _ånga_ är en stor drifkraft. Tänk dig nu
Montgomerys väldiga schakt förvandladt till ett stort, nästan omätligt
stort ångrör. Då förstår du nog huru detta blir en stor central för tusen
och åter tusen mindre kraftstationer -- och hur denna gratis kraft --.»
»Gratis -- den blir väl inte gratis. Vi skola ju satsa kapital.»
»Ja, men ångan, förstår du, ångan -- den kommer ju _sedan_ upp gratis. Nu
behöfves kol eller ved, men med schaktet behöfves intet bränsle. Värmen
gifver jorden själf.»
»Jaha,» sade den högre ämbetsmannen.
Och efter en stund:
»Men detta är ju alldeles storartadt.»
Bolagets styrelse begåfvade gifvetvis mr Montgomery som hela företagets
ledare med oinskränkt makt och myndighet och så startades detta
märkvärdiga bolag.
Platsen för anläggandet af schaktet bestämdes till närheten af Moskwa.
Men ingen visste, att mr Montgomery just därstädes hade försäkrat sig om
ofantliga arealer till vrakpris. Dessa menade han sig nu kunna afyttra
till det nya bolaget med enorm vinst.
Nästa dag innehöllo tidningarna i den ryska hufvudstaden de mest
lofordande artiklar om den stora planen och detta hade till följd, att
den återstående delen af aktiekapitalet mycket snart fulltecknades.
Under dessa dagar låg grufingeniören till sängs, mycket svag och dålig
efter attentatet. Annars är det nog troligt, att han hade afslöjat det,
som han ansåg vara humbug i saken.
När han tillfrisknat, var det allaredan för sent.
»Att få ihop pängar på skräp,» sade han, »det är alls ingen konst. Men
kommer man med något riktigt, då sitta de fast som i berg.»


KAP. II.
Grufingeniören och generalen

Dagen efter det stora mötet infann sig en livréklädd betjänt hos den
sjuke ingeniören och framförde tillsägelse till en audiens hos den gamle
generalen samma dags middag.
Ingeniören lät hälsa att hans hälsotillstånd ej tillät honom att lämna
sängen på flera dagar men att han, så fort han blef återställd, skulle
hörsamma kallelsen.
Pompowski, så var ingeniörens namn, undrade mycket öfver hvad gamle
general Swinekow kunde vilja honom. Han visste själf intet om generalens
intresse och hans afslag att teckna aktier.
Till slut kom han till den öfvertygelsen, att generalen hade funnit
misshag i hans något häftiga uppträdande och nu ville gifva honom en
allvarlig tillrättavisning.
»Aj, aj,» tänkte Pompowski, »nu har jag stött mig med landets allra
mäktigaste privatman, Rysslands Krösus. Det var illa nog -- men hvem i
all världen kunde låta den slyngeln Montgomery stå och ljuga så fräckt
som han gjorde, utan att säga ifrån. Nå väl! Generalen får banna så
mycket honom lyster, jag skall veta att svara.»
Och därmed vände sig ingeniör Pompowski på andra sidan och somnade.
Under de dagar som förflöto innan ingeniören tillfrisknade, fick general
Swinekow förgäfves vänta på hans besök. Och för hvar dag som gick blef
den gamle generalen mer och mer nervös.
»Fan till bläckhorn» och »Den mannen _måste_ jag träffa,» voro hans
vanligaste satser.
Ingeniör Pompowski, som var ogift och 28 år gammal, bebodde en lägenhet
på tre rum i Orleanska Sudi. Hans trotjänarinna, som hade varit i tjänst
hos familjen Pompowski sedan långt före ingeniör Ostros födelse, skötte
hans hushållning.
Det var en äldre jungfru af den gamla, goda stammen och tvenne saker voro
henne heligare än allt: Gud och zaren.
Gud var för hennes begrepp konklusionen af allt som var ädelt, godt och
härligt, och zarewitsch hade tillsatts af Honom för att regera öfver det
stora, ryska folket.
Ingeniören hade omtalat för henne föredraget i Borislowskis Hall, men den
gamla Zandra bara ruskade på hufvudet och sade:
»Sådana nymodärna påfund! Åj, åj! Det slutar aldrig väl. Nog har väl
naturen själf tillräckligt af värme, sol och glödande berg, utan att
människan skall mästra den och skaffa ännu mera. Jag säger bara, att det
slutar aldrig väl med sådan högfärd.»
Då invände Pompowski understundom, när det föll honom in:
»Men kära Zandra, det är människans plikt, att begagna sig af jordens
möjligheter så långt hon förmår.»
»Må vara,» svarade Zandra, »men det finnes dock en gräns, som människan
ej får öfverskrida. Och detta, att framskaffa mera värme än Gud har
ansett att vara nyttigt för människan, det är dock litet för mycket.»
Och lika säkert som att dessa ord uttalades var ingeniörens svar:
»Du har åtskilligt af en filosof, kära Zandra.»
Och Zandra _var_ också verkligen en ovanligt tänkande kvinna.
Det kunde hända ibland att de resonnerade om lifvet och dess betydelse
dessa bägge, hon den gamla trotjänarinnan och han, den unge, lifskraftige
husbonden och resonnemanget ändade alltid i den största förståelse. Ty de
blefvo bägge eniga om, att till allra sist, när människan har trängt så
långt hon kan, när alla gåtor ligga klara och lösta och när vetenskapen
har spelat ut sin sista, stora trumf, då finnes det ännu kvar en sak som
aldrig dör, aldrig blir gammal, och aldrig förändras, en sak som är evig
-- det är att göra godt.
»Om man bara vore säker på, att denna värmen vore af det goda för
mänskligheten,» menade Zandra. »Och att det inte bara vore en
affärsspekulation och jobb --»
»Du har rätt,» svarade Pompowski, »men _jag_ vet sättet -- åh -- vänta
bara, jag vet det.»
Mera sade ingeniören aldrig, men öfvertygelsen strålade ur hans ögon.
* * * * *
Gamle general Swinekow var en mycket originell herre. Han var utan
tvifvel Rysslands rikaste privatperson, hans gods sträckte sig öfver
oerhördt stora arealer och hans slott lågo spridda öfver nästan hela det
ryska riket. Detta var ju mycket originellt, alldenstund ingen annan ryss
kunde uppvisa maken -- men hans egentliga originalitet sträckte sig in på
helt andra områden. Så hade han ett egendomligt sätt att spekulera med
sina pengar. Där gällde för honom: »Intet eller allt.» Med småsummor
bidrog han gärna öfverallt, men försökte någon att förmå honom till att
våga större belopp, svarade han med ett fint leende:
»Visa mig på en alldeles vansinnigt stor affär, en, som om den misslyckas
kan totalt ruinera mig och jag skall gå med på den. Naturligtvis under
den förutsättningen, att den, _om_ den lyckas, tillför _Ryssland_ fördel
och ära.»
Flere, som kände denna generalens vurm, hade på mötet i Borislawskis Hall
just sökt att begagna sig häraf, men generalen svarade endast, att han
ingalunda fann Montgomerys plan så storslagen, och att den, om den också
kostade hundra millioner rubler, alls icke skulle ruinera honom.
»Dessutom,» sade han, »blir nog Rysslands ära tämligen liten af denna
yankees idé. Nej, kära vänner, bättre förslag få ni allt komma med.»
* * * * *
Ingeniör Pompowski tillfrisknade ändtligen och anmälde sig till audiens
hos generalen.
Det var för honom ett synnerligen viktigt möte och egentligen förstod han
ej alls, hvarför general Swinekow önskade tala med honom. Men hans
aningar sade honom, att detta sammanträffande ej skulle blifva af
uteslutande behagligt slag.
Pompowski fördes in i generalens bibliotek.
Knappt inkommen, mottogs han utan en hälsning af kommandoordet:
»Sitt!»
Ingeniören bugade sig.
»Sitt, sitt, för fan.»
Pompowski satte sig ned på en stol.
»Jaså, min herre,» fortsatte generalen, »man är så storslagen af sig, att
man vågar uppträda på ett möte, hvarest landets förnämste män samlats och
där föra ett nästan ohöfviskt tal.»
Generalen reste sig ur sin länstol och gick fram mot ingeniören i det han
fortsatte:
»Hvad är ni då? Är ni en Krösus? Har ni guld? Eller är ni galen?»
Då grep ingeniörens häftiga, impulsiva humör honom, han sprang upp och
ropade:
»Hvad jag är, herr general! Jag är ingen Krösus -- nej, jag är mera än så
-- jag är _kung_. Jag är kung i ett land, där allt skiner och lyser. Där
alla stenar äro af bländande opal, safir och rubin, där alla träd och
blommor äro vuxna af guld och silfver, där fåglarne skimra som morgonens
purpurglöd. Där äro alla människor goda, där finnes ej sorger och allt är
möjligt. Det landet är mitt -- dess kung är jag.»
Generalens ögon lyste.
»Jag börjar tro, att ni är litet vansinnig,» sade han.
Ingeniören fortsatte:
»I det landet släpper jag ingen in, som ej är rikt beklädd med
guldstycken -- det skulle störa mitt lands harmoniska, gyllene prakt.»
»Och hvar ligger det landet?»
Pompowski förde handen till pannan.
»Här, herr general, här innanför. Mitt land är fantasiens förlofvade
land, idéernas himmelska rike.»
Generalen gick fram till ingeniören och i det han lätt slog honom på
skuldran sade han:
»Utmärkt, unge man! Men låt mig få slippa in i ert land ett ögonblick.
Glänta litet på den dörr, som för in till er _nya Golfström_, den som ni
nämnde under föredraget.»
»Mycket gärna, herr general.»
Och återgäldande generalens kommando vid hans inträde, befallde
ingeniören den gamle krigaren:
»Sitt!»
»Hvad behagas?»
»Sitt, sitt för fan!»
»Hvad, hvad tusan nu då,» framstötte generalen och sjönk ned i en stol.
»Ni är nu inne i _mitt_ rike, herr general. Jag är kungen och det är jag,
som befaller. Det var ju ni själf, som bad mig att öppna porten.»
Och nu framlade Pompowski för den förvånade generalen sin plan om den nya
Golfströmmen, den plan, hvars make i djärfhet och storslagen fantasi
denne aldrig ens hade kunnat drömma om.
Och ju mera han talade, desto lifligare blefvo Swinekows ögon. Den gamle
generalen hade blifvit ung på nytt.
Hela den väldiga planen låg klar för honom och han utbrast:
»Hvad är det lilla schaktet vid Moskwa emot denna enorma idé. Men
tysthet, absolut tysthet måste vi iakttaga. Jag skall söka att få zarens
moraliska stöd, så tänker jag pratmakarne hålla sig tysta så länge.»
Ännu flere timmar förflöto.
Slutligen voro de båda männen färdiga med sina förhandlingar.
Då höll den gamle generalen i sin hand ett papper, hvars underskrift,
generalens egen, ännu var fuktig. Och han sade, i det han öfverlämnade
ingeniören papperet:
»Min herre! Se här mitt namn och vår öfverenskommelse. Härmed gifver jag
er oinskränkt fullmakt att utföra ert projekt: 'Den nya Golfströmmen' och
ställer alla mina medel till disposition för sakens realisation. _Go on!_
Gör Ryssland till världens största nation på hafvet, gör Sibiriens
stepper till fruktbara, vajande fält och gör hela världstrafiken en sådan
tjänst, som ännu ingen människa har drömt om. Ät, drick och var glad och
god, men låt alltid hjärnan hålla sig frisk, som det höfves en kung i
fantasiens härliga, blomstrande land!»
Ingeniören tog bockande papperet och ämnade just säga något, då generalen
fortsatte:
»Ni är komplett vanvettig!»
»Hvad befalles?»
»Ändtligen har jag funnit den vanvettiga idén, som jag har sökt så
länge,» och gripen af en plötslig förtjusning lät den gamle generalen
denna sats åtföljas af ett par kraftiga hurrarop.
Ingeniören såg förvånad på honom.
»Jag beder om en förklaring! Håller ni mig för narr?»
»Nej, kära vän,» sade generalen, »det vare mig fjärran. Men nu skall ni
få höra: Att _veta_ är en sak; _vanvett_ är något helt annat. Att veta är
att förstå det, som _alla_ böra och kunna begripa. Att vara vanvettig
åter, det är att veta något, som hela mänskligheten icke fattar eller som
den tror är alldeles outförbart. Och just sådan är er plan. Den är den
vanvettigaste jag ännu hört talas om. Och just därför är den stor och
skön. Och den är värd att utföras.»
»Tack, herr general.»
»Tack, unge, vanvettige man! När idén är realiserad -- se _då_ är ni klok
_nog_, _nu_ däremot är ni _allt för_ klok. _Bon jour, monsieur_ och lycka
till!»
Ingeniören grep generalens framräckta hand och sade:
»Tack, herr general och jag hoppas, att allt skall lyckas.»
Och Pompowski aflägsnade sig med det dokument, som antagligen i det
ögonblicket var Rysslands viktigaste papper, väl förvaradt i sin
portfölj.


KAP. III.
»A.-B. Jordens Inre Värme»

På mötet, då Aktiebolaget Jordens Inre Värme konstituerades, fanns det
bland de närvarande äfven en redaktör för en af de största ryska
tidningarne. Denne man såg i företaget ett utmärkt objekt till reklam och
just då aktieteckningen skulle börja hade han sagt:
»Min tidning satsar 200.000 rubel i bolaget mot att den blir den första,
som får meddela resultatet af detta möte.»
Visserligen hade det höjts ett missnöjets rop från de andra församlade
tidningsmännens sida, men den förtorkade ordföranden hade blinkat
förståelsefullt till den smarte redaktören och därmed var saken i
ordning.
Det var också mycket riktigt just denna tidning som först af alla brakte
underrättelsen om det nya stora bolaget till offentlighetens kännedom.
Först antog man allmänt, att det bara var en tidningsbluff, men när de
andra avisorna kommo efter och bekräftade saken, greps massan af en vild
förtjusning.
Storfurstar och furstar och andra mindre personer och större baroner
gingo i teten och mängden följde efter. Finansministern reste till Paris
och smuttade på champagnen och sade att den var god: d. v. s. de
franska pengarne voro klara.
Nu skulle Ryssland visa världen något, som den aldrig förr hade sett --
något oerhördt. Det skrefs och skrefs igen och alla voro eniga om, att
planen var storslagen och väldig.
Endast general Swinekow och ingeniör Pompowski hade diametralt motsatt
åsikt, men de arbetade i tysthet med sitt och lät jätteschaktet sköta sig
bäst det gitte. Generalen fick till och med hånsord i tidningarne sådana
som att »han vore för gammal för den nya tidens kraf», »saknade känslan
af de stora fördelar, som landet skulle uppnå genom detta företag» och
liknande. Swinekow endast skrattade åt allt detta och sade för sig
själf:
»Vänta bara! Den som lefver får se.»
Och så gick man i väg med anläggningen af det stora schaktet under mr
Montgomerys öfverledning.
Ungefär 40 verst norr om Moskwa anlades schaktet, en väldig, rund
sänkning lodrätt ned genom fasta berget.
Det var rätt praktiskt anordnadt, i det man hade valt platsen midt inne i
ett stort distrikt af järnmalms förekomster. Vid det stora schaktets
neddrift öppnade man sålunda alldeles »på köpet» en massa af dessa.
Malmen, som utvanns ur själfva schaktet, gafs bort gratis liksom de
engelska turisterna göra med laxen.
Storartade byggningar började resa sig rundt schaktets öppning:
direktörsbostad, hus för de många ingeniörerna, stigarna och andra af
funktionärerna, baracker för de tusentals arbetarne, magasiner och
lagerhus.
Hundratals kranar restes vid schaktets rand; deras upp och nedfirade
skoflar fraktade stenen upp i dagen. Det var ett lif och pustande, ett
evigt sinande af ånga, stenens störtande i vagnar, dessas bortforslande
och tömning.
Stora ångcentraler byggdes, flere elektricitetsverk anlades och om
aftnarne strålade hela anläggningen i bländande elektriskt ljus, ty
arbetet fortsattes med kraft både dag och natt, både helg och hvardag.
Kring väggarne, nere i schaktet, anlades i sakta stigande spiral en
dubbelspårig järnbana och när ej längre stenkranarne räckte till att
uppfordra stenen, fingo en mängd lokomotiver ombesörja detta.
Ehuru emellertid största delen af kapitalet var franskt, fick dock Krupp
order på lokomotiverna och en engelsk firma levererade skenor och
lyftkranar. Hvad Frankrike fick, var beställningarne på allt vin, som
behöfdes, ty att det erfordrades vin, kan man veta, mycket vin.
Den smarte redaktören hade anlagt en egen privat telegrafledning från
schaktet till sin redaktion i St. Petersburg. Men då han helst sökte
uppnå stora resultat med minst möjligt användande af kontanter, hade han
anordnat telegrafledningen såsom trådlös sådan. Och för hvarje hus som
uppfördes, till och med sådana med ett hjärta på dörren, hade alltid den
smarte ett trådlöst telegram om saken i sin »bäst underrättade tidning.»
Mr Montgomery hade blifvit en storman.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Jordens Inre - 2
  • Parts
  • Jordens Inre - 1
    Total number of words is 4357
    Total number of unique words is 1532
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jordens Inre - 2
    Total number of words is 4435
    Total number of unique words is 1519
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jordens Inre - 3
    Total number of words is 4314
    Total number of unique words is 1593
    25.7 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    38.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jordens Inre - 4
    Total number of words is 3756
    Total number of unique words is 1429
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    38.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.