Den ljusa skalpen: Nya präriehistorier - 4

litet hvila, och på samma gång smaka på matsäcken.
När piporna kommit i gång, gick Max fram till bäcken, som lustigt
porlade fram ett stycke från den plats där de slagit sig ned och tog upp
en handfull grus från dess botten. Genom att taga vatten i handen och
skaka den, vaskade han bort större delen af gruset och räckte John
rästen:
-- Se! Guld igen. Ådran ligger tydligen ännu högre upp, och ditt goda
förslag har inbesparat åtskilliga dagars arbete.
John lät blicken glida uppför berget där bäckens hvita band drog ett
streck mot den mörka stenen.
Plötsligt grep han Max i armen och pekade uppåt.
-- Se! utropade han.
-- Hvad? Ådran syns väl inte på så långt håll? svarade Max skrattande.
-- Afsatsen däruppe!
-- Ja ... Hvad är det med den?
-- Bäcken kastar sig ned öfver kanten.
-- Ja visst! Inte är det så märkvärdigt.
-- Men hvad ser du ofvanför afsatsen.
-- Ingenting särskildt.
-- Nej, just det. Bäcken syns inte mer. Den börjar på afsatsen där uppe!
Max lät blicken glida uppåt. Riktigt. Ofvanför afsatsen syntes ej bäcken
mer.
-- Men -- -- men -- --, stammade han. Den kan ju inte börja där. Dess
källa måste vara vid snögränsen.
-- Borde vara, ja. Men som du ser börjar den i alla fall på afsatsen.
Och orsaken är just hvad vi nu skola undersöka.
Nu var all trötthet som bortblåst, och med febril ifver klättrade de två
kamraterna uppför det besvärliga stycke, som skilde dem från den öfre
afsatsen.
Snart stod Max däruppe, och med ett förvånadt utrop började han hala i
liflinan för att hjälpa upp kamraten. Framför dem låg mynningen till en
djup grotta, och ur dess inre framrusade bäcken, med ett dån, hvilket
genom ekot från väggarna lät som ett åskmuller.
-- Den här utfärden tycks bli betydligt intressantare än vi tänkt oss,
ropade Max, men särdeles profitabel blir den nog inte. Bäcken kommer
naturligtvis genom någon spricka i berget från den eviga isen där uppe,
och passerar guldådran på sin väg ned. Alltså ligger ådran midt inne i
berget någonstädes mellan den där afsatsen och toppen, och under sådana
omständigheter är det väl knappast troligt att vi komma att störa dess
frid. I hvarje fall skola vi undersöka grottan och se hur långt in den
sträcker sig. Om här endast funnes litet ved, så att vi kunde göra
facklor!
-- Jag har min lilla acetylenlykta i ryggsäcken som vanligt. Det ljuset
förslår ju inte mycket, men vi få väl i alla fall nöja oss med den.
-- Fram med lyset, min son. Vi få väl titta på insidan vid det ljus vi
ha. För rästen har jag ännu litet hopp om att finna ådran där inne.
Med den lilla cykellyktan i handen steg Max först in i grottan och John
följde tätt efter. Bottnen var ojämn och beströdd med nedfallna stenar,
och de fingo gå försiktigt fram för att icke stupa öfver någon af dessa.
När de kommit några tiotal meter från mynningen, stodo de helt plötsligt
framför grottans bortre vägg. Grottan var slut. Och ur en öppning i
väggens undre kant brusade bäcken fram, skummande och fräsande som om
den nedstörtat från en större höjd.
-- Här tycks det vara stopp! yttrade Max. Om vi vilja längre in, så få
vi synbarligen använda dynamit.
-- Ja. Vi få väl nöja oss med att ha kommit så här långt. Men det bör
inte hindra oss att undersöka grottans väggar. Kanske ha vi här det
åtrådda mineralet.
Max lyfte lyktan och lät hackan falla mot väggen. Den var hård, solid
granit.
-- Fordömdt! Guldet finns där uppe i berget.
Han vände sig och lät lyktskenet falla på sidoväggen.
-- Samma material. Och med en förargad åtbörd slog han ett hårdt slag
med hackan mot stenen.
Med ett utrop lät han hackan sjunka, och båda kamraterna sågo ett
ögonblick på hvarandra.
-- Hörde du? frågade Max.
-- Ja, ihåligt!
-- Tydligen ett nytt galleri af grottan.
Åter lät han hackan tungt falla mot berget, och åter hördes samma
ihåliga ljud från bergets inre.
-- Det här måste också undersökas, sade han. Att döma af ljudet kan
väggen icke vara mera än ett par tum tjock, och det kunna vi med våra
hackor snart nog bryta oss genom.
-- Right, oh! svarade John, och grep sig genast verket an.
Efter att ha ställt lyktan på en sten, så att dess sken föll rakt på
berget, började de med sina hackor bearbeta samma punkt. Stenflisorna
flögo kring hackorna och efter en stund slog Max' hacka genom väggen.
När de väl fått hål gick det raskare genom att bearbeta dess kanter, och
snart hade de förstorat det så pass att en arm, kunde stickas in.
Då tog Max lyktan, och lät ljuset falla in. Det upplyste svagt ett litet
område, men utanför den darrande ljuskretsen stod mörkret svart som en
vägg.
-- Det här galleriet tycks också vara rätt stort, anmärkte Max och grep
åter sin hacka. Hugg i, så skola vi snart vara inne.
Åter föllo hackorna mot hålets kanter, och slagen ekade som kanonskott
genom de båda grottorna. Stensplittret hopades allt mer på grottans
golf, och efter en stunds ansträngande arbete var hålet stort nog att
släppa in en person.
När lyktan åter instacks genom öppningen visade den grottans botten ett
tiotal fot under den gamla grottans nivå, men väggarna försvunno borta i
mörkret, utom räckhåll för lyktans lyskraft.
-- Well, vi gå väl ned! föreslog John.
-- Naturligtvis! Bind fast repet kring stenblocket där borta, så fira vi
oss ned en och en.
Max gick före, och när han nått bottnen, kom John efter. När de lyste
utefter väggarna föreföll det, som om grottan var cirkelrund, och dess
botten, slät som ett golf, var konkav, och sluttade således starkt mot
midtpunkten.
-- Håll fast i repet medan vi gå nedåt, beordrade Max. Det kan ju finnas
något hål eller dylikt, som inte är angenämt att falla ned i.
John grep med ena handen fast i repet, och tog med den andra Max'
vänstra hand, medan de försiktigt gingo nedåt, Max före, med lyktan höjd
öfver hufvudet. Sluttningen var jämn och regelbunden, och ljudet af
deras steg ekade mot grottans väggar. Af ljudet kunde de döma att de
befunno sig i ett väldigt hvalf, väl tio meter högt och kanske fem
gånger detta mått i diameter.
De hade gått kanske tjugu meter från hålet, när Max plötsligt ropade
till och konvulsiviskt kramade Johns hand. Ljudet af ropet återkastades
i ett öronbedöfvande eko, och John såg framåt, åt det håll dit Max'
blick var riktad. En namnlös fruktan smög sig på honom och kom hans
lemmar att stelna, kallsvetten trängde fram på hans panna och en kall
kåre löpte efter hans ryggrad.
Ty där, midt i hålan där bottnen var som djupast, kunde man i lyktans
bleka och darrande sken urskilja ett djur, en meterhög jättespindel, med
ludna lemmar och väldiga gifttänder, och som betraktade dem med stelt
blickande, utstående ögon.
En stund stodo de så, människorna och djuret, orörliga midt emot
hvarandra, men så småningom återfick Max sin själfbehärskning och ryckte
i Johns arm.
-- Din revolver! Fort!
John drog sin hand ur Max' och trefvade med darrande fingrar efter
hölstret.
Det var tomt! Han hade lämnat revolvern där nere i lägret, tusen meter
nedanför.
Men knifven! Med vänstra handen släppte han repet och grep tag i
knifskaftet och tog därvid ett steg åt sidan för att kunna möta det
anfall, som helt säkert icke kunde utebli.
Hvad som hände under de nästa sekunderna visste han knappast själf. Han
halkade kanske eller snafvade på Max' fot. I hvarje fall föll han
raklång och rullade nedåt sluttningen, tills han plötsligt, yr af
fallet, fann sig ligga midt under spindelns väldiga käftar.
Med ett rop af fasa rusade Max fram för att med blotta händerna hjälpa
sin kamrat.
Men spindeln rörde sig icke. Dess ludna lemmar stodo lika orörliga, de
utstående ögonen stirrade lika stelt framåt.
Den var död!
I detta väldiga, hermetiskt tillslutna grotthvalf hade den blifvit
innesluten och på grund af tyngdkraften glidit ned till det konkava
golfvets midt.
Max hjälpte upp sin kamrat och tillsammans betraktade de odjuret, som
stod där i all sin vidrighet. Ja, det var otvifvelaktigt dödt, dödt och
förtorkadt.
Utom sin jättestorlek skilde det sig på intet sätt från de vanliga
rofspindlarna. Samma ludna ben och tjocka bak-kropp och, framför allt,
samma obarmhärtiga käftar, som de vanliga flugfångarna.
-- Det där var en otreflig kund att möta i lifstiden, yttrade Max till
slut.
-- Jo säkert! Han tog nog både får och getter. Gud vete, för rästen, om
ens människan gick fri. Det skulle roa mig att veta hur många exemplar
af släktet Homo, som den där otäckingen tagit lifvet af.
-- Inga, min son! svarade Max. På den tiden, då den gynnaren hade
hälsan, var fader Adam ännu inte konfirmerad. Ja, förmodligen skulle det
dröja åtskilliga tusen år innan människosläktets första representant var
destinerad att börja sin bana på den här planeten, när den
naturrevolution inträffade, som inneslöt denna spindel i sin hermetiskt
tillslutna graf. Det är ett djur från världens barndom, som står framför
oss, stelnadt, och så förtorkadt, att jag finner det underligt att det
icke föll ihop till stoft, när vi släppte in luften till det. Om du rör
vid honom så kan du vara viss om, att han förvandlas till damm.
John lyfte sin ena fot, och vidrörde spindeln lätt med stöfvelspetsen.
Men det som Max väntat inträffade icke. Spindeln var hårdnad och höll
ihop.
-- Han är, fördöme mig, segare än jag trodde, utropade Max, när han sett
hur experimentet utfallit. Då måste vi ha upp honom i dagsljuset.
-- Men hålet är för litet!
-- Så få vi helt enkelt göra det större.
Sagdt och gjordt! Snart stodo de åter i den öfre grottan och bearbetade
med sina hackor hålets kanter. Det var ett hårdt arbete, men de höllo i,
och efter en timma var hålet stort nog. Då gingo de åter ned, anbrakte
försiktigt repet kring spindelns kropp och började hissa upp honom. John
stod i nedre grottan och styrde med alpstafvarna djuret, så att de sköra
benen ej skulle brytas, när Max drog upp det, och om en kort stund var
det uppe.
När John så klättrat upp, togo de djuret mellan sig, och några minuter
senare stod det ute i solskenet för första gången på gud vet hur många
tusen år!
-- Det där blir något för Yales museum! yttrade Max belåten, när de fått
spindeln oskadad ut. Hvad Harvard-universitetet skall grönska af afund.
-- Jo, något! Och inte bara Harvard, utan hvartenda museum i hela
världen, som något håller på sig själf. Den här älskliga företeelsen är
ju fullkomligt unik och det absolut finaste i sin genre, som hittills
har påträffats. Jag håller tusen kalla dollars mot din gamla hatt, att
intet museum i kristenheten har ett exemplar af den här spindelarten, om
ens någon har en aning om att den existerat. Tills vidare äro vi helt
visst de enda existerande människor, som sett ett dylikt exemplar.
-- Men länge skola vi inte blifva det. Yale skall bli en vallfartsort
för världens alla zoologer.
Att bära ned spindeln visade sig icke vara något lätt arbete. Med
tillhjälp af repet och stafvarna fingo de hissa den från utsprång till
utsprång, från klippa till klippa, nedför branta stup och nästan släta
bergväggar, med en svindlande afgrund nedanför. Omsider kommo de dock,
svettiga och uttröttade, ned på släta marken, där de kastade sig i
gräset för att hvila.
När de något så när återvunnit krafterna, surrades spindeln försiktigt
fast vid alpstafvarna, och med dessa på axlarna buro de den hem till
lägret. Där ställde de djuret framför tälten och sedan de än en gång
beskådat det, började de göra sin middag i ordning.
Bergbestigningar, i synnerhet i Colorado, ge en härlig aptit, som icke
ens den långt ifrån angenäma anblicken af jättespindeln kunde minska,
och efter en kraftig måltid tände de båda kamraterna sina pipor och lade
sig i gräset för att njuta sin siesta.
Plötsligt satte John sig upp.
-- Det var väl endast en solreflex, sade han, men jag skulle kunna svära
på, att jag såg spindelns ögon röra sig. Icke mycket, det var snarare en
darrning än en rörelse, men något var det.
Max skrattade.
-- Naturligtvis en solreflex, som du sade, eller också en synvilla.
Förmodligen det senare. Lik som titta har jag hört talas om, men att en
spindel, som varit död i några tusen år, rör ögonen ..., nej tack.
John instämde i skrattet.
-- Åhnej, knappast! Men, för öfrigt, hvarför inte? Ingenting är ju
omöjligt här i världen.
-- Jo då. Det finns en hel del saker, som äro absolut omöjliga, och till
dem räknar jag, att den här arachniden, som afled medan ännu våra
förfäder roade sig med att dingla vid svansen från någon trädgren,
skulle börja rulla med ögonen som en tragedienne. Snart ser du väl honom
dansa can-can också, men då kommer jag att slå ut det som är kvar af
vårt lilla spritförråd.
-- Jag vet knappast ändå, om det vore mera underbart än att finna honom
i en hermetiskt tillsluten grotta eller att han, öfverhufvud taget,
finns till. Hos insekter och andra lägre stående djur bevaras
lifsgnistan, som du vet, ofta öfverraskande länge. Visserligen är väl
vårt lilla monstrum så dödt det kan bli, men det skulle dock, enligt min
åsikt, vara en möjlighet, att en gnista lif ännu funnes inom odjuret.
-- Knappast!
-- Det är en million möjligheter mot en att det finns, men hur var det
med grottan? Skulle vi inte i morse ha gapskrattat, om någon sagt oss,
att vi skulle göra ett sådant fynd, som vi gjort, och på en sådan plats?
-- Tack, min son! Men förlåt att jag fått nog af din rika fantasi och
föredrar att gå ut i skogsdungen med bössan en stund medan jag smälter
visdomsorden. Litet fågel skulle smaka rätt bra som ombyte i dieten,
eller hur?
-- Mycket, medgaf John. Lycka till! Jag för min del skall sofva middag
här hos vår ludne vän, tills du kommer tillbaka.
Med dubbelbössan under armen gick Max och dref i skogsdungen, men
jaktlyckan var klen. Knappast något skjutbart syntes till, och det lilla
som fanns, lagade sig regelbundet undan innan Max lyckades komma inom
skotthåll. När detta fortgått en timmas tid tröttnade han och vände
stegen tillbaka mot lägret. Det var ju betydligt mera angenämt att sitta
med sin pipa utanför tälten än att på detta sätt traska omkring utan att
få ett lif.
Han hade hunnit till kanske femtio meter från lägret, när han plötsligt
stannade.
Ett skri, så skärande och hemskt, att det kylde blodet i hans ådror,
ljöd där bortifrån, kastades från klippa till klippa och upprepades af
ett tusenstämmigt eko till en enda helveteskör. Det var skriet af en
människa i dödsnöd.
Med en kraftig viljeansträngning hämtade han sig och rusade, med bössan
i hand, blindt bort mot lägret. Kommen till kanten af gläntan stannade
han åter, slagen af fasa vid den syn, som mötte honom.
Framför tälten låg hans kamrat, likblek och med ögon som tycktes tränga
ut ur sina hålor. Öfver honom, med de väldiga käftarna sänkta i hans
strupe, låg den ludne jättespindeln.
Med ett rop rusade Max framåt lyftande bössan. Spindeln släppte sitt
offer och dess ögon riktades ondskefullt mot den nye angriparen.
John reste sig på armbågen.
-- Hjälp, Max! stönade han, och Max såg med en blick, att hans lif ännu
skulle kunna räddas.
Så kom spindeln. Plötsligt, med otrolig snabbhet störtade den mot honom
och han hann icke lyfta bössan upp till axeln innan den var honom inpå
lifvet. Men hans sinnesnärvaro lämnade honom icke denna gång. Med bössan
hälft lyftad rände han mynningen mot den framstörtande spindeln och
tryckte på båda hanarna.
Det blixtrade till, och knallen rullade långt ut öfver platån. De båda
kompakta hagelsvärmarna träffade spindeln midt mellan ögonen och
stoppade hans vilda anlopp, krossade hufvudet och förvandlade på ett
ögonblick hela den förtorkade kroppen till atomer.
När röken skingrats sjönk endast en sky af grått stoft sakta mot marken.
Det var allt som återstod af Max O'Rells och John Hunters vetenskapliga
fynd.


DEN NYA LÄRARINNAN

När läsaren ser ofvanstående rubrik, rusar han naturligtvis genast, i
sitt vanliga oförstånd, åstad och drar den slutsatsen, att jag ämnar
berätta den där gamla historien, som hvarje skribent i nya och gamla
världen berättat åtminstone en gång i sitt syndfulla lif.
Historien, ni vet, om den unga och sköna lärarinnan, som anländer till
den fruntimmersfattiga grufstaden, där hon genast blir föremål för den
mäst intensiva uppvaktning från den vilda men ridderliga och i dylika
fall mycket sträfsamma befolkningens sida. Endast den likaledes sköne
samt abnormt ädle ynglingen af god familj vågar sig inte fram, ty han
tror, som bekant, att han inga utsikter har vid sidan af den rike,
lumpne och i tidigare år efterlyste grufägaren.
Läsaren torde minnas, att den senare vid ett tillfälle söker kyssa
lärarinnan, men detta förfärliga brott hindras af den ädle ynglingen,
hvilken dagen därpå hittar en guldklimp, hvarefter han själf åtager sig
det kyssande, som skall utföras i berättelsen.
Bröllop! Allmän glädje!
När ynglingen och hans rodnande brud med det sporadiskt förekommande
godståget afresa på sin wedding-trip, står grufägaren på perrongen och
utslungar en förbannelse efter dem, men skuffas af en rättänkande
bromsare under tåget, där han krossas under folkets jubel.
Sedan den ädle ynglingen växlat guldklimpen, ger han bromsaren en större
pänningsumma i belöning, så att han kan köpa en broms själf och bli sin
egen samt gifta sig med sin Mary. Och så slutar alltsammans lyckligt.
Läsaren tar fullkomligt fel! Det är inte den lärarinnan, som jag ämnar
tala om, utan en helt annan. Min lärarinna är inte ens släkt med den
ofvannämnda.
Den lärarinna jag menar anlände till Harristown med det ordinarie tåg,
som oftast brukade anlända så där vid 5, 6 eller 7-tiden hvarje tisdag.
Skön var hon väl knappast, men hade »ett fördelaktigt utseende», var
lång och smärt och rörde sig på ett sätt som lät förstå, att hennes
muskler voro hårda och smidiga.
Stadens sysslolösa unge män, d. v. s. nittio procent af befolkningen,
voro som vanligt nere för att se på tåget, och de blefvo lika angenämt
öfverraskade som varmt intresserade, när de sågo henne stiga af. Man
hade nämligen icke väntat henne på ett par dagar än, ty ferierna räckte
ännu en vecka, och den omständigheten, att hon kom tidigt och således
skulle ha ett par dagar lediga, väckte angenäma förhoppningar i mer än
en ung, tobakstuggande kopojkes hjärta.
Lugnt och obesväradt, trots de många par ögon, som riktades mot henne,
gick hon fram till den f. d. spårväxlare, som åtnjöt rang, heder och
värdighet af stins och öfrig stationspersonal vid Harristowns palatslika
centralbangård, slog honom på axeln så bekant som om hon kännt honom i
hela sitt lif och sade okonstladt:
-- Jag är den nya lärarinnan. Kan ni säga mig hvar skolan ligger?
Edward Baker Esq., Harristowns don Juan, mest känd under namnet
»Brandy-Ned», råkade stå i närheten, och som han hade sitt anseende att
uppehålla, steg han genast fram och sade i sin elegantaste sällskapston:
-- Bry sig inte om den där murkne gamle krubbitaren, flicka lilla. Följ
med mig, Edward Baker Esq., så skall jag visa vägen. Jag är van att ta'
så'na där små sötungar under mina vingars skugga.
Lärarinnan vände sig mot Ned och gaf honom en blick. Det var hela hennes
svar. Men mr Bakers talrikt församlade umgänge fick till sin uppbyggelse
se honom rodna, sopa perrongen med sin sombreros vida brätte och stamma:
-- B-ber om ursäkt, miss! Jag menade ingenting illa.
Hvarefter han, under sina vänners något bullersamma bifall, drog sig
tillbaka.
Lärarinnans anseende var orubbligt befästadt och hon gick oantastad till
skolan.
Kassören i »South Dacota Farmers and Cattlemens bank», mr C. B.
Smithson, var Harristowns gentleman, den tongifvande inom stadens
societet, och använde krage vid större fäster, hvarför han ansåg sig
vara den, som borde önska lärarinnan välkommen till samhället.
Till den ändan tog han, dagen efter hennes ankomst, på sig kragen midt i
veckan och gick till skolan för att presentera sig.
När lärarinnan hörde hans ärende, smålog hon mot honom, och mr Smithsons
icke alldeles kalla hjärta smälte som vax. Den halftimma han tillbragte
hos henne var en af de angenämaste stunder han upplefvat i Harristown,
ty den lilla skolfröken omhuldade honom så, att han, när han gick
därifrån, var fullt på det klara med, att om den nya lärarinnan gaf
honom korgen, så vore hans lif lika förfeladt som den bekante tjurens,
som stångades med expresståget.
Hemkommen till sin kala ungkarlskammare kände han skarpare än någonsin
förr behofvet af en kvinnlig varelse, som kunde ge ett hem värme och
trefnad och slipa af kanterna på hans ensamma lif. Följden häraf blef,
att han redan samma afton tog en promenad, som händelsevis förde honom
förbi skolan. Och, tänk bara! I ett af fönstren stod den förtjusande
lärarinnan och nickade åt honom. Smithson hälsade med en i Harristown
dittills oanad artighet -- och hon vinkade åt honom att komma in.
Så öm, så bedårande och, framför allt, så lätt tillgänglig hade Smithson
aldrig kunnat tänka sig flickan, och uppmuntrad af hennes vänlighet tog
han hennes hand.
Hon drog den inte tillbaka.
Han drog henne sakta till sig, och hon gjorde intet motstånd.
Då tryckte han henne häftigt till sitt varmt klappande hjärta, och hon
gjorde ingen rörelse för att undvika honom, utan lutade hängifvet,
motståndslöst sin rosenkind mot hans kulörta väst och lyssnade villigt
till de kärleksord han hviskade i henne öra.
Men när han försökte kyssa henne, slet hon sig lös.
-- Nej, Charl -- -- mr Smithson, det här går inte an. Jag är en ärbar
flicka.
-- Det vet jag, älskade! andades Smithson. Men hvarför -- -- --
-- Vi äro alltför litet bekanta än, mr Smithson, -- hviskade hon
rodnande. -- Men sedan -- kanske!
-- Hvarför »kanske»?
-- Nåja! Kanske inte »kanske».
Smithson _gick_ inte hem den kvällen. Han dansade. Och han somnade i sin
enkla enmanssäng för att drömma ljufva drömmar, som ju alltid är
brukligt vid dylika tillfällen.
Morgonen därpå vaknade han något trött af drömmarna, men blef fullt pigg
igen när han skulle kläda på sig och fann att han tappat sin plånbok. En
i Harristown tappad plånbok är nämligen i de flesta fall förlorad för
ägaren, ty invånarna i staden äro praktiskt folk och taga väl vara på
alla värdeföremål en nådig försyn kastar i deras väg, äfven om en annan
person under sken af lag och rätt gör anspråk på det upphittade som sin
egendom.
Visserligen innehöll plånboken ett minimum af kontanter, men där fanns
äfven formeln till kombinationslåset å bankens kassahvalf, och fastän
kassören kunde kombinationen utantill måste han ändra låset, ty
stadsborna försmådde, som nämndt, mera sällan den snöda mammon.
Därför småsvor kassören trots sin unga lycka, när han vandrade ned till
banken.
Väl ditkommen fästes hans uppmärksamhet vid en liten folkhop, som
betraktade ett af bankens fönster, och han fann snart att orsaken till
detta ovanliga intresse var den, att en af rutorna intryckts.
Kassören nöjde sig inte med att småsvärja när han med darrande händer
låste upp dörren och gick in. Där inne var allt i sin ordning, ingenting
var rubbadt och kassaskåpet var ordentligt låst. Kassören började snurra
på kombinationstrissan. Ett hvarf vänster, två höger o. s. v. och så
småningom sprang dörren upp. -- -- --
Alla kontanter och lätt omsättbara papper voro försvunna. Men i gengäld
låg kassörens plånbok där. Och i ett af dess fack låg en liten
parfymerad biljett, å hvilken stod skrifvet med en prydlig
fruntimmersstil:
Ȁlskade Charlie!
Tack för lånet af kombinationsformeln! Den har betydligt
underlättat mitt arbete.
Din egen lilla
Flossie.»
Två dagar efteråt anlände från Chicago två detektiver, på spår efter en
för rån och förfalskning eftersökt ung skådespelare.
Med samma tåg kom den nya lärarinnan!


SANNINGSKÄRLEK

Trötta Teodor gick i solskenet sakta uppför första avenyen och verkade
sitt namn. Teodor tillhörde den kategori af folk, som födas trötta och
sällan eller aldrig lefva länge nog för att hinna bli uthvilade, och det
var ingen öfverdrifven energi i de rörelser, hvarmed han förflyttade sin
lekamen, kring hvilken trasorna frodades i rik yppighet, framåt den
solstekta gatan.
Egentligen hade det legat mera för Teodors naturanlag att slöa på en
bänk i någon park, men nöden har ingen lag, och hans icke fullt
tillfredsställande ekonomiska ställning hade tvingat ut honom på
furneringsexpedition.
Framför honom reste sig Andrus-byggnaden, och hans blick gled uppför
dess tolf våningar.
I något af dessa hundratals kontor, satt säkert en man med ett vekt
hjärta, en ledig minut och en öfverflödig kvartsdollar i fickan, just en
sådan man, som Teodor önskade träffa. Och Teodor beslöt att träffa
honom.
Men i denna kalla värld mötes den framåtsträfvande medborgaren ofta af
de mest oförtjänta svårigheter, och Teodor var intet undantag från denna
regel. Redan innan han börjat sitt värf mötte han den första.
Den anlände i form af en portvakt, som helt oförmodadt trädde ut ur
byggnadens vestibul och ställde sig i porten för att iakttaga, hur en
särdeles liten pojke med skoborstningslåda på ryggen, lifligt biträdd af
några kolleger, sökte öfvertyga en man från landet om att gällande pris
för skoborstning var tio cents och icke fem.
Teodor fick det intrycket att denne gentleman, som för öfrigt hade
sällsynt kraftiga näfvar, skulle göra svårigheter om han sökte passera
genom dörren, och det blef klart för honom, att hans inträngande i
Andrus-byggnaden skulle komma att fordra antingen ett mirakel eller en
taktisk skicklighet värdig en Moltke.
Miraklet inträffade. En svettig polismans väldiga kroppshydda svängde om
hörnet, och skoborstarpojkarna försvunno som andar. Äfven Teodor drog
sig, med för honom ovanlig hastighet, bortåt gatan, ty han kände af
erfarenhet polisernas lika osympatiska som svårförklarliga vana, att
aldrig vilja låta en stackare gå i fred.
Men när han vände sig om för att se till, att lagens väktare icke till
äfventyrs följde honom, såg han en syn, som var balsam för hans själ.
Portvakten hade gått fram till hörnet för att samtala med konstapeln.
Teodor gled öfver gatan. Med klappande hjärta och ögonen fästade på de
två väldige gick han bort mot Andrus-byggnaden, beredd att vid första
misstänkta tecken ta till flykten. Men allt gick väl. Utan
olyckshändelse anlände han till porten, och gick, i skydd af några
brådskande affärsmän, in i vestibulen.
Hur gärna skulle han inte velat använda någon af hissarna, som ständigt
susade upp och ned. Men han visste att ett dylikt försök skulle sluta
olyckligt, och valde därför de visserligen obekvämare, men mycket
säkrare trapporna.
Snart stod han i första våningen, och började genast med kännarmin
granska kontorsdörrarna och lyssna till ljuden därbakom. På ett stort
kontor med många rum var det icke lönt att gå in, där funnos
kontorschefer, som inte tilläto biträdena att ägna någon tid åt en
hjälpbehöfvande nästa. Smärre kontor, där det slamrades med
skrifmaskiner och pinglade i telefoner voro heller inga bra jaktmarker,
ty där hade man brådt, och skulle säkerligen kasta till honom ett kort:
»Get out»! i samma ögonblick som han stack in hufvudet genom dörren.
Nej, ett litet kontor måste det vara, där man inte väsnades för mycket.
Där funnes det ju en möjlighet att man hade en minut till öfverlopps, en
mindre möjlighet att man vore villig att ägna honom den, och en nästan
försvinnande liten möjlighet, att man skulle använda den till att ge
honom pängar.
I tredje våningen fann han hvad han sökte, och öppnade efter någon
tvekan dörren. Vid en stor pulpet sutto två unga män midt emot hvarandra