Den ljusa skalpen: Nya präriehistorier - 3

red österut för att söka flyktingen på den leden, medan andra grupper af
pojkarna redo åt olika håll.
Den grupp, som red väster ut, bestod af Patterson, Store Steve, Fighting
Fred och ett par väl beridna och träffsäkra ynglingar till, hvilka
beslutat att fånga Bill Harrison död eller lefvande, om han fanns åt
deras håll.
Efter några timmars ridt kommo de till grannstaden Big Rock, så kallad
efter ett mindre stenblock, som låg midt på Storgatan och var stadens
stolthet. Där hade man tänkt hvila och låta sina hästar få en mun gräs,
medan deras herrar läskade sig med ett glas. Vatten, naturligtvis. Men
det gick inte alls. Ty på Pattersons fråga om Bill varit synlig, fick
man det svaret, att han ridit genom staden för flera timmar sedan, och
haft så brådt att han endast hunnit köpa en stång tobak. Hvad hade han
nu gjort för rackartyg igen?
Det blef genast lif i gossarna, friska hästar anskaffades i en
handvändning, och så bar det af på nytt. Vid nästa ranch hade man också
sett Bill, men han tycktes nu icke ha så stort försprång, och som
förföljarne bytte hästar vid hvarje plats där det gick för sig, vunno de
raskt på honom och fingo honom fram på eftermiddagen i sikte.
Nu höll man sig dold i sänkorna mellan rullpräriens dyningar, ty man
ansåg det fullkomligt onödigt att Bill skulle få veta att man var så
nära. Det kunde oroa honom. Och man får ju vara hänsynsfull mot en
person, som kanske är nervös.
Bill tycktes emellertid vara rätt sorglös och sparade sin häst, han
tyckte väl att han nu var tillräckligt långt borta från Harristown, för
att icke behöfva vara orolig, och pojkarna voro inte mera än en
kilometer bakom honom, när han vände sig om, och fick syn på
diversehandlaren, som ridit upp på en kulle för att titta efter de
femtonhundra.
Genast blef det lif i spelet. Bill satte sporrarna i sin häst, och bar
af som en blixt, och de andra följde exemplet. Men Bills häst hade hela
dagen burit sin ryttare, medan de andras djur voro jämförelsevis
hvilade, och de vunno hastigt på honom.
Snart var det endast ett par hundra meter, som skilde dem åt, och Bill,
som såg att spelet var förloradt, höll in sin häst, och väntade dem med
skjutjärnen färdiga.
Genast spredo förföljarne sig, svepande in på honom i en vid båge och
äfven de med blottadt artilleri. Bill höjde revolvern och vände sig mot
Patterson, som kom anstormande med de andra, och diversehandlarens lif
hängde ett ögonblick på ett hår, men Fighting Fred räddade det genom att
tjänstvilligt placera en kula i Bills häst, som stupade på stället, och
kastade sin ryttare i en kullerbytta på marken.
Innan han hunnit upp, var Store Steve öfver honom, och hade honom säkert
bunden till händer och fötter. Därefter yttrade han några berömmande ord
om Freds vackra skott, och gick fram för att beskåda den skjutna hästen,
men när han fick se att djuret knyckts ur hans egen corral, blef han
något stött, etablerade ett större slagsmål med den tjänstvillige
Fighting Fred, och fick smörj trots sin herkuliska styrka.
När sällskapet nästa dag kom tillbaka till Harristown var sheriffen ännu
icke återkommen, och icke heller borgmästaren, som ridit ut med en annan
grupp. Alltså utkorade Steve sig själf till lagens upprätthållare och
tillsatte en jury, som genast fann Bill skyldig till stöld. Man hade ju
funnit de femtonhundra i hans sadelpåse. Dessutom uttalade juryn som sin
bestämda åsikt att den anklagade var en boskaps tjuf, falskspelare och
fähund i allmänhet och borde hissas.
Som domaren lutade åt samma åsikt, anskaffades ett rep och Bill
placerades under närmaste telegrafstolpe, medan gossarna klarade sina
revolvrar för saluten.
Allt var klart, man endast väntade på Steves order, då »Sonny»
storgråtande kom rusande.
-- Ooooo!! tjöt han. Gör inte min kamrat något ondt! Min Bill! Min ende
vän! Rör honom inte, hör ni! I hela världen finns inte en så fin
gentleman som han. Ooooo! Hela mitt lif är sköfladt om ni lägger era
smutsiga labbar på honom. Mitt lif blir en öken, hör ni. Ooooo!!
Steve betraktade medlidsamt »Sonny».
-- Damn it! sade han och strök sig med handen öfver ögonen. Det är
verkligen rörande att se en sådan tillgifvenhet. Mina ögon tåras när jag
ser det. Så'na vänner dom ä'! Kamrater! Bill Harrison är väl värd sitt
straff, men det vore inte rätt af oss att sköfla hans stackars kamrats
lif. Det vore inte värdigt Harristowns gentlemän att göra Sonnys lif
till en öken. Inte sant, boys, vi ä' inte i stånd till det?
-- Nej, de ä' vi inte! instämde de andra något förvånade, men dock
enligt vanan sekunderande Steve.
-- Rätt taladt, Harristowns gentlemän! Så tala äkta präriepojkar. Fastän
också »Sonny» är boskapstjuf, falskspelare och fähund i allmänhet samt
dessutom postrånare, ska' vi inte göra honom den sorgen att ta hans ende
vän från honom. Skaffa ett rep till, så hissa vi dem på en gång. Det
blir alltid mera högtidligt.


EN VENETIANSK TRAGEDI

Den unge köpmannen sjönk trött tillbaka i sin stol, och i samma
ögonblick slog mörkret samman omkring honom. I hans öron ljöd ett surr
som af jättebin svärmande kring sin kupa, men intet ljud från
yttervärlden kom hans trumhinnor att dallra.
En skarp, hvit ljusstråle klöf mörkret, det närvarande sjönk långt,
långt bort, och den unge köpmannen, som annars inte var poetiskt anlagd,
tyckte sig känna sin själ förflyttas hundratals mil öfver land och
vatten, öfver blänkande floder, mystiskt susande skogar och
himmelssträfvande alpspetsar, för att slutligen återvända till jorden i
Venezia, dogernas gamla stad. Och samtidigt gled han ett par hundra år
tillbaka i tiden, till de dagar då kyssen och dolkstöten så ofta följdes
åt i palatsen vid lagunernas stränder.
Han befann sig i en guldskimrande sal. Kring väggarna hängde tunga
gobelänger, och pelarna, som uppburo taket, voro af renaste
cararramarmor. Tillbakalutad i en fåtölj satt en ung, skön, något
korpulent kvinna. Kring hennes hvita ansikte föll ett svall af kolsvarta
lockar och hennes ögon lyste mörka under pannans blekhet som pärlor
satta i elfenben.
Kring mun och ögon låg ett drag af stum förtviflan, sådant som man
endast ser hos hinden, när den döende sjunker ned för jägarens kula,
eller fondmäklaren när Grängesbergarna äro på nedgående.
Framför henne stod en högväxt man, klädd i en svart sammetskappa, som i
mjuka veck föll ända ned till fotknölarna. Hans profil var skarpt
skuren, örnlik, blicken som eldkol, och det svarta, stripiga håret
räckte honom till skuldrorna. Kring halsen bar han en tung guldkedja.
Med en mjuk, kattlik gest sträckte han ut armen och pekade på henne. En
skälfning genomilade hennes kropp och hon drog sig tillbaka, som om hon
sett en råtta.
Intet ljud hördes, men af hans rörelser kunde man förstå, att han
utslungade ett isande: »Ha!» på Venezias ädla dialekt.
Gripen af förtviflan reste sig den sköna damen. Med en vild blick åt
höger och en ännu vildare åt vänster vacklade hon tre steg fram mot
mannen, med båda händerna famlade hon vid sin strupe, vacklade så åter
tre steg tillbaka och sjönk viljelös, tillintetgjord ned i fåtöljen.
Den mörke mannen betraktade henne kallt, medan ett diaboliskt leende
spelade kring hans smala läppar. »Ha»! utropade han åter, svepte kappan
omkring sig och störtade på dörren, som om han endast haft två minuter
på sig för att hinna till tåget.
Plötsligt förändrades scenen.
Canale Grande låg trolskt glittrande i månskenet, de höga palatsen reste
sig som mörka stoder ur dess hemlighetsfulla djup och i fonden
aftecknade sig Suckarnas bro mot himlen, fastän den egentligen bort vara
belägen vid en helt annan kanal.
Fram öfver den blanka vattenytan gled en gondol, snabbt framdrifven af
gondolierens åra. Den saktade farten, gled intill ett palats och
sammansmälte där med de djupa skuggorna. Då lade gondolieren ned åran,
tog i stället upp en mandolin, rikt prydd med inläggningar i guld och
pärlemor.
Hans fingrar lekte lätt öfver silversträngarna och fastän intet ljud
hördes, kunde den unge köpmannen förstå, att han sjöng en vek, italiensk
ballad, där hvarannan rad slutar på ia.
Ett fönster öppnades ljudlöst i palatset, och af en osynlig hand
kastades en bukett doftande violer ned till sångaren. Han grep den
häftigt, tryckte den lidelsefullt åtta gånger till sina läppar, två
gånger till sitt hjärta, och fäste den sedan vid sitt bröst.
Åter tonade sången i den balsamiska natten. Åter smekte sångarens
fingrar öfver mandolinens strängar. Åter öppnades fönstret där uppe, och
en repstege rullade ned.
Sångaren tryckte händerna mot sitt hjärta spolierande buketten, och
klättrade, utan nämnvärd vighet, uppför repstegen.
Ännu en gång förändrades scenen.
Den unge köpmannen befann sig åter i det rum i palatset som han nyss
förut besökt, men det var nu svept i skymning. In genom fönstret
klättrade sångaren, den sköna kvinnan sprang i hans famn och de sjönko i
ett haf af sällhet.
Då gled dörren upp bakom dem, och på tröskeln stod den mörke mannen,
kastande djäfvulska blickar på dem båda, alternerande mellan henne och
honom. Bleknande af fasa sprungo de båda älskande från hvarandra, hon
sjönk darrande ned i sin vanliga fåtölj, och han ställde sig vid
fönstret med handen på värjfästet.
Den mörke mannen sträckte ut armen och utslungade ett: Ha! Detta tycktes
vara det enda yttrande, som verkligt intresserade honom.
Då drog sångaren sin värja, svängde den ett par gånger på ett rätt
planlöst sätt och stötte den sedan i den mörke mannens bröst. Den mörke
mannen segnade ned på golfvet och dog genast, och med flickan på armen
lämnade sångaren gemaket samma väg som han kommit.
En ljusflod svepte kring den unge köpmannen. Helt plötsligt var han åter
förflyttad hem och till nutiden. Plirande i ljuset, som ännu smärtade
hans ögon, kastade han en blick på den öfriga biografpubliken och
fiskade upp programmet ur fickan för att se hvad det hela egentligen
skulle föreställa.


WILL MC NYE, DIPLOMAT

Well, boys! sade Will Mc Nye, där han satt uppkrupen på två på hvarandra
ställda kaggar utanför Pattersons järn- och herrekiperingsaffär. Hela
felet med er är, att ni är alldeles för impulsiva.
Strängt taget använde Will inte ordet »impulsiva», ty så sällsamma
språkformer ingingo icke i hans ordbok. Man kan till och med lugnt
påstå, att han inte hade en aning om dess existens, och om han vetat att
ordet fanns till, så hade han förmodligen funnit det misstänkt och
skjutit skarpt på det. Men låt oss återgå till historien.
Utanför Pattersons kunde man ständigt vara viss att finna en samling
gentlemän, hvars principer förbjödo dem att sänka sig ned till den
arbetande individens nivå, och bland dessa var det som Will Mc Nye,
själf med energi och intresse idkande yrkesmässig sysslolöshet, fann
sina åhörare.
-- Nej, pojkar! fortsatte Will. Ni ä inte tillräckligt diplomatiska. Så
fort ni kommer i någon klämma, så rusar ni bums åstad och gör precis
tvärt emot hvad ni borde göra. Om någon trampar er på liktornarna, så
drar ni strax artilleri, och i nio fall af tio är det den andre, som
hinner skjuta först. I stället borde ni med ett småleende försäkra att
det var ert eget fel, så skulle den andre bli intagen af er älskvärda
personlighet, bjuda på en Pick-me-up och kanske testamentera er en
guldgrufva eller något annat värdefullt, när han en gång dog, precis som
det står i söndagsskolböckerna.
Det är farligt att inte tänka innan man handlar. Antag till exempel att
ni en vacker kväll kommer klättrande öfver trädgårdsstaketet för att
träffa er lilla Mamie och i stället på andra sidan träffar Mamies far
klädd i dubbelbössa. Hvad vill ni då göra?
Det första instinkten bjuder er, är att tvärvända och gå tillbaka samma
väg som ni kommit, men det bör ni inte göra om ni inte är assurerade mot
hagelskada. Bullers pojke, långe Hank ni vet, försökte ju en gång att på
detta sätt diskret dra sig ur en kitslig situation, och det påstås att
bensågaren plockade tre uns bly ur den del af honom, som oftast tangerar
sadeln.
Hade Hank varit en diplomat, så hade hans ansikte lyst upp af glädje,
när han träffade sin Mamies pappa, och han hade gått emot honom med
utsträckt hand och sagt:
-- Roligt att träffa er, Hutchinson, det var just er jag sökte. Saken är
den att jag funderar på att köpa ett par nya hästar och då ville jag
gärna ha ett råd af er, ty jag vet ju att ni är den finaste hästkännare
i den här delen af staten.
Det där hade smickrat gamle Hutchinsons fåfänga, så att han bjudit Hank
in och ljugit honom full med hästhistorier ett par timmar och följt
honom till dörren, när han gått och bedt honom komma igen.
Se'n hade han suttit där inne och funderat på, hur bra karl det ändå
blifvit af Hank, som var en sådan lymmel när han var liten, och sådan
tur det skulle vara om Mamie kunde knipa honom. Under tiden hade Hank i
lugn och ro kunnat sitta bakom ladan med Mamie.
Allt, ser ni pojkar, beror på om man har lärt sig själfbehärskningens
svåra konst. Aldrig bli häftig! Alltid lugn och behärskning!
Store Steve, f. d. prisboxaren, tyckte att föreläsningen blef litet
långrandig, insåg att något måste göras och gaf därför de båda kaggarna,
å hvilka Will Mc Nye satt uppspetad, en spark, så att både Will och
tomkärlen rullade kring i smutsen.
Will var uppe på sekunden och rusade på Steve, men blef genast mera
stillsam, när Steve med varm hand utdelat ett par stjärnsmällar på
bepröfvadt boxarmanér.
När Will en kvarts timme senare vaknade, stod en talrik och vänligt
stämd samling ynglingar lutad öfver honom.
-- Hur är det med dig, Will? frågade en af pojkarna deltagande.
-- Tack, bättre nu! kved Will svagt. Men allting snurrar rundt för mig.
-- Ja, ser du, fortsatte den vänlige mannen. Felet med dig är att du är
alldeles för impulsiv. Du har inte lärt själfbehärskningens svåra konst.
Aldrig bli häftig! Alltid lugn -- -- --
Will Mc Nye, diplomat, trefvade svagt efter revolverfickan, och sjönk
sedan åter in i medvetslöshetens mörker.


EN ANGENÄM JUL

Den, som till äfventyrs skulle påstå, att den första julvecka Henry
Nelson tillbrakte i den stora mjölnarstaden Minneapolis, var den
angenämaste af de tjugufem han upplefvat, gör sig skyldig till ett
lömskt och simpelt brott mot åttonde budet, och förtjänar intet annat än
straff. De föregående tjugufyra hade nämligen stillsamt förflutit i
familjens lugna sköte, i tidigare år under förtärande af mjölk och andra
lidelsefria drycker, som dock senare utbyttes mot glögg och andra mera
välsmakande sådana.
Men under hans första julvecka i Minneapolis hade det varit klent
beställdt med drickat, och äfven intagandet af den i fast form
förekommande näringen, af hvilken kroppen ju har ett visst behof, hade
från en dyrbar vana öfvergått till en mera tillfälligtvis idkad
förströelse.
Orsaken var att arbete, en af den mera tanklösa delen af mänskligheten
efterfikad, men, på det hela taget, oangenäm motion, alls icke
tilltalade Harry. Han hade tvärtom en rätt utpräglad aversion mot detta
missbruk af gudabelätet, en aversion, som under den korta tid han
innehade befattning som plankbärare, utvecklades så, att den blef hans
mäst framträdande karaktärsdrag.
Basen lade snart nog märke till detta, och Harry blef snabbt och
smärtfritt befriad från det påkostande uppdraget, hvarefter han började
tillbringa sina dagar i folkbibliotekets tidningssal, där han studerade
tidningarnas afdelningar för lediga platser och drömde om framtida
miljoner.
Sålunda förknappades den hemifrån medhafda kassan allt mer, fram i
december tog den slut, och Henrys sociala nivå sjönk automatiskt
från den kapitalstarke tidningsläsarens distinguerade till
tillfällighetsarbetarens visserligen enklare, men något mera profitabla.
Men under julveckan föll ingen snö, och som Henry nu var specialist på
snöskottning, föll i stället hans inkomstsiffra högst betydligt, -- om
den nu hade förutsättningar för någon nämnvärd minskning, -- och Henrys
förhoppningar om ett rikhaltigt julfirande försvunno så småningom i det
blå.
När nöden är som störst är också hjälpen, som bekant, närmast, och en
vacker dag anlände ett bref till det rum, som Henry, mot löfte om en
hyra af fyra dollars i månaden, arrenderade af en barnlös muraränka.
Henry mottog det med stor misstänksamhet. Ty när han någon gång fick ett
bref, så var det vanligtvis från någon affärsman, som lättsinnigt
utlämnat varor till honom, och betydde i hvarje fall ett kontant utlägg
för inköp af papper och frimärke.
Men när han öppnade det, och i dess inre upptäckte en tiodollarssedel,
blef han, mot förmodan, alls icke oangenämt berörd, utan greps i stället
af en stilla undran om hvem den behjärtade afsändaren månde vara. Och
för att stilla denna berättigade nyfikenhet drog han fram kuvertets
innehåll i dagsljuset.
Dateringen »Bransfield, N. D., 21 Dec. 1909» kastade ljus öfver
fenomenet, ty Henry hade en farbror i denna lilla präriehåla, och med
gladt hjärta läste han vidare:
»My dear näpju Henry!
Ja supposar att du inte haret för najst down där i Minneapolis så
här midt i vintern för ja känner väl till hur njukommare jusa te
å ha det. Därför skulle ja lika att ha dej spänna krissmas här
hos mig i North Dacota och hopas att du kan få ledit från din
jabb om du har nån men de har du väl inte och gå hit upp. Ja
sender tio daler till ticket och sånt som du nidar ifall du inte
har monni själf och vill ha reda på om du kommer så rita ett
letter och säj ifrån så ja får vetat. Om du har jabb och inte kan
gå hit utan att losan så stanna och då kan du kipa tiodalern som
en krissmaspresent från mig. Ja bor två mil väster om Bransfield.
Ja skall mita med buggyn vid tränen när du kommer annars fråga
bara efter Nelsons farm.
Your affectjenät uncle
_Pit Nelson_.»
När Henry läst brefvet utförde han en indiandans af glädje, men stoppade
diskret undan sedeln, när den barnlösa muraränkan kom för att se efter
om det händt någon olycka eller hvad det var frågan om.
Den dagen kostade Henry på sig en femtiocentsmiddag, en lyx som han inte
på mången god dag hängifvit sig åt, och rökte en femtoncents cigarr
efter maten. Kvällen tillbraktes på Unique-teatern, kostnad 20 cents.
Dessutom superade han. Tjugufem cents.
Följden af detta tygellösa lefnadssätt blef, att han, när han tidigt på
julmorgonen skulle resa till Bransfield, ägde precis sju dollars och
femtio cents. Biljetten kostade sex och femtio. Alltså summa en dollar
kvar att lefva på under vägen. Det var ju inte fett, men kunde väl räcka
när biljetten dock var betald.
Henry satt och halfsof på tåget när det framemot kvällen körde in på en
liten station och konduktören skrek »Bransfield». Med ett hopp var han
uppe från sätet, grep sin suit-case och skyndade ut i hopen af farmare
och dagdrifvare, som trängdes på perrongen. Och så ångade tåget bort.
Folket på stationen skingrades och gick hvar och en till sitt, och Henry
blef förvånad öfver att farbrodern icke mött som han lofvat, ty ingen
häst och buggy syntes till, men han tog i alla fall saken lugnt, ty två
engelska mil var ju ingen väg, det kunde han gå på ungefär en halftimma.
Men som han varit sparsam under resan, hade han ännu femtio cents kvar,
och han beslöt att omsätta dem i föda innan han började sin vandring, ty
han var ganska hungrig.
Midt emot stationen låg ett envåningsträruckel, å hvars liberalt
tilltagna skylt lästes de stolta orden »Grand Hotell». Henry kände för
säkerhets skull efter i fickan att femtiocenten låg säkert kvar, och
steg in.
Vestibulen, som äfven var kombineradt café och matsal, var ett stort rum
med en disk och två bord utan dukar, allt beläget i bortre ändan af
lokalen. Längs väggarna sutto en rad män, som alla kritiskt betraktade
nykomlingen, medan de med en ihärdighet, som vore värdig ett bättre
ändamål, bespottade den från dem mest aflägsna delen af det
sågspånsbeströdda golfvet.
Henry tvekade ett ögonblick, men gaf sig sedan dödsföraktande in i
rummet, vigt undvikande de från alla håll flygande tobaksblaskorna, och
lyckades verkligen utan olyckshändelse taga sig fram till disken.
Där fanns naturligtvis inte en människa.
Han knackade. Intet synbart resultat.
Han knackade igen, denna gång hårdare och mera energiskt, men lyckades
endast i något högre grad uppväcka de öfriga gästernas intresse.
Vid tredje knackningen kom dock resultatet. Det var groft byggdt,
vårtigt i ansiktet, af stadgad ålder och i all synnerhet ovettigt. Det
var en hon.
Henry var alltid artig mot damer, i synnerhet när de sågo bra eller
starka ut, och han använde därför sällsynt utvalda ordalag när han af
den ljufva sylfiden begärde en kotlett.
-- Det ha vi inte, men en biffstek kan ni få! röt damen. Och är ni inte
nöjd med det, så får ni vara utan.
Henry tackade, och gick in på att ta en biff, och hon aflägsnade sig med
en blick, som om hans order varit en personlig förolämpning mot henne.
Hade Henry varit arbetslös en längre tid, så ändrades detta förhållande,
när han fick biffen, men äfven den måste till slut ge med sig under
påverkan af tidens tand och Henrys allvarliga bemödanden, så att den
unge mannen till sist lyckades göra slut på den.
När Henry hade ätit frågade han efter vägen till Nelsons farm och fick
anvisning åt hvilket håll han skulle gå.
Vinternatten låg blå öfver jorden, stjärnorna gnistrade kallt och snön
låg i mjuka slingor öfver rullpräriens stelnade dyning. En bitande,
frostig vind blåste Henry i ansiktet när han vandrade sin enformiga väg
mot väster, och han tyckte, att det var en ganska kuslig promenad. Det
skulle smaka att inom kort sitta, välkomnad och omhuldad i ett varmt rum
hos sin farbror.
Äfven den längsta väg tar dock slut, och Henry anlände så småningom till
en farm, den första han träffat på sedan han lämnade staden. Han
knackade på, och dörren öppnades af en äldre man med buttert utseende.
-- Är det här Nelson bor? frågade Henry.
-- Det är det, svarade mannen.
-- All right! Jag är hans brorson Henry, som han bjudit hit till jul.
Kom med tåget för en timma se'n. Hvad han skall bli glad när han får se
mig!
Och han försökte tränga sig in.
Men mannen stod orubbligt kvar i dörröppningen och betraktade Henry
forskande och misstroget.
-- Jaså, är det så? svarade han säfligt. Det måtte väl vara något fel
med det då. Jag själf är Nelson, och jag har ingen bror och ännu mindre
någon brorson och han heter inte Henry. Och jag blef inte alls glad, när
jag fick se er.
Henry stirrade förvånad på mannen och sade:
-- Well, då har jag väl tagit miste! Vet ni om det bor någon annan
Nelson här i närheten af Bransfield.
Mannen log.
-- Nej, här bor ingen annan Nelson i närheten. För rästen heter inte
stan därborta Bransfield utan Bransville. Bransfield ligger femtio mil
längre väster ut.
Och så slogs dörren igen.
Henry stod kvar en stund och betraktade den stängda dörren, se'n vände
han sakta och gick, pank och frusen, med långsamma steg tillbaka mot
Bransville och det trefliga hotellet.


SPINDELN

Innan ödet kastade Max O'Rell och John Hunter tillsammans bland
Colorados berg, hade de varit kamrater vid Yale-universitetet, hvars
färger båda försvarat, den ene som löpare, den andre i roddarlaget, i de
årliga idrottstäflingarna mot Harvard. Sedan dess hade de icke sett
hvarandra på många år, förrän de händelsevis träffades på ett hotell i
Denver.
Då var Max bergsingenjör och skulle för ett stort grufbolags räkning upp
i bergsregionerna, för att undersöka ett af bolaget inköpt område, inom
hvilket man trodde, att en stor mineralrikedom skulle finnas, och John,
som var en rik man, reste för sitt nöjes och sin hälsas skull.
Det blef ett gladt återseende mellan de gamla kamraterna. Glada minnen
från universitetstiden upplifvades, och när tiden till sist kom, att Max
måste anträda sin expedition, beslöt John att följa med, i synnerhet som
han där uppe i bergstrakternas höga, rena luft nog skulle återvinna sin
förlorade hälsa.
Några dagar senare befunno de sig där uppe, och Max grep sig genast an
med sitt arbete, undersökte systematiskt bergen och samlade mineralprof
ur bäckarna för att sedan kemiskt analysera dem. John, som också var
intresserad af mineralogi, hjälpte kamraten och följde med på hans
ströftåg, -- hvilka ofta sträckte sig långt från lägret -- när han hade
lust därtill, och var dessemellan hemma i lägret och tjänstgjorde som
kock.
Det var högsommar. Coloradoluften var klar som glas, och fjälltopparna
glänste som silfver i solen. Från höjderna kunde de båda kamraterna se
ned på landet, som suckade under den glödande hettan, men där uppe blef
den aldrig intensiv, och de tillbrakte härliga dagar, fjärran från
världens flärd och i en natur, som öfverträffade själfva Eden.
Under många veckor voro Max' undersökningar fruktlösa, berg efter berg,
område efter område granskades, massor af mineralprof analyserades, men
icke ett spår fann han af ädel metall. Redan började han tvifla på
möjligheten att nå något resultat, när han helt oväntadt, på ett område,
som han redan i det närmaste genomsökt och var beredd att lämna,
lyckades påvisa tydliga om än svaga spår af guld i gruset af en bäck,
hvars snabba vatten flöt fram öfver en platå, efter att i brusande
kaskader ha kastat sig hufvudstupa utför ett skyhögt fjälls svindlande
branter.
Då väcktes intresset på nytt till lif, och tillsammans undersökte Max
och John bäckens botten ända fram till bergets fot. Öfverallt samma spår
af guld i bottengruset, litet rikare kanske när de kommo närmare berget,
men dock i alltför ringa mängd för att det skulle löna sig att söka
utvinna det. Men högt däruppe, någonstädes i fjället, fanns ådran, som
på något ställe säkerligen gick i dagen hvarvid kvartsen söndersmulades
och sköljdes med af det strida vattenflödet.
Nu var det slut på ströftågen för någon tid, och de slogo permanent
läger å en glänta i en liten tät skogsdunge, som låg strax bredvid foten
af fjället. Från detta läger skulle de sedan noga undersöka berget
följande bäckens lopp, och de beräknade, att de på detta sätt rätt snart
och med jämförelsevis stor säkerhet skulle finna ådran. Ty att de icke
skulle uppge spaningarna förrän de funnit den, var en sak, som de fast
beslutat.
John var nu intresserad på fullt allvar, och följde troget sin vän
dagarna i ända på de ansträngande klättringarna i berget. Snart sagdt
fot för fot undersökte de berget där de gingo fram, knackade med sina
hammare prof ur stenen för att sedan krossa och analysera dem om
kvällarna. Högre och högre stego de, uppför branta stup och klippor,
ofta på platser där rep och alpstafvar måste tillgripas, och icke sällan
hände det, att John fick sitta och vakta ett rep, som slagits kring ett
stenblock, medan Max dinglade nedanför och sorgfälligt undersökte ett
tvärbrant stup, utför hvilket bäcken kastade sig i en glittrande kaskad.
Icke ett spår af guldförande kvarts stod dock att upptäcka, och John,
som icke hade sin väns bulldoggsenergi, började tröttna på leken. Därför
föreslog han en kväll, när de sutto med sina pipor vid lägerelden, att
de följande dag helt enkelt skulle bestiga berget, följande bäckens
fåra. Det funnes ju alltid en möjlighet, att kvartsen på något högre upp
beläget ställe så tydligt syntes i dagen, att vidare undersökningar voro
öfverflödiga.
Max fann förslaget godt, ock dagen därpå begåfvo de sig af uppåt
höjderna. Det var en mödosam klättring. Där de kunde, följde de bäckens
lopp men då och då blefvo de af branta stup nödsakade att göra vida
omvägar, och när de, efter ett par timmars klättring, påträffade en
gräsbevuxen afsats, beslöto de genast att gifva sina uttröttade lemmar