Den ljusa skalpen: Nya präriehistorier - 1

SIGGE STRÖMBERG
DEN LJUSA SKALPEN

AF SIGGE STRÖMBERG
har äfven utkommit:

PRÄRIELIF
Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern.
Tredje upplagan. -- Tolfte tusendet.
Pris 1 Kr.
Prässuttalanden om "_Prärielif_":
"Sigge Strömbergs sannsagor och lögnhistorier höra till det slags
nöjesläsning, som man verkligen slukar med förtjusning."
Salaposten.
"En viss ledig slyngelaktighet öfver det hela roar."
Dagens Nyheter.
"Man blir gärna glad åt "Prärielif".
Ystadsbladet Aurora.
"Vi för vår del sätta "sannsagorna" främst, men lögnhistorierna
äro roliga de med."
Västgöta-Korrespondenten.

VILDHJÄRNOR
Amerikahistorier.
Andra upplagan. -- Tionde tusendet.
Pris 1 Kr.
Prässuttalanden om "_Vildhjärnor_":
"Särskildt dialogen är sprudlande kry."
N. D. A.
"Kryddad med en humor, som är ytterst sällsynt här i landet."
Salaposten.
"Boken är något bland de roligaste man öfverhufvud kan få fatt
på".
Ny Tid.
"Vildhjärnor är en bland de roligaste böcker, som på sista tiden
förekommit i bokmarknaden."
Sk. Aftonbl.


Den ljusa skalpen

Nya präriehistorier
AF
SIGGE STRÖMBERG.

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
GÖTEBORG 1911

Pappersleverantör:
GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA.

GÖTEBORG 1911.
LANDERS BOKTRYCKERI A.-B.


DEN LJUSA SKALPEN

I.
Där »Vattnens fader» upptager det sparsamma flödet från Minnehaha -- Det
skrattande vattnet -- sväfvade Dacotas lätta rökar öfver trädtopparna.
Långt upp till Minnetonkas fiskrika sjöar sträckte sig deras skogar, som
vimlade af allt slags vildt, i Mississippi simmade blanka laxar och feta
kattfiskar och åt söder och väster rullade den vida prärien, där tallösa
buffelhjordar betade, i väntan på, att den röde mannen af dem skulle
utkräfva sin skatt.
Den stam af det stora Dacotafolket, som härskade öfver denna härliga
näjd, hade till höfding den unge Blå Molnet, son till Stora Björnen, som
efter en lång och ärofull lefnad trampats till döds under en
buffelhjords fötter och gått till sina fäder på Den Store Andens rika
jaktmarker.
Blå Molnet var en värdig son af sin fader, tapper krigare och väldig
jägare, men han var dock en underlig man. Hans håg var icke som de
andras. Ofta kunde han sitta nere i dalen vid Minnehaha och lyssna till
hur den tunna vattenslöjan med en klang som ett sorglöst löje föll mot
stenarna nedanför, eller stå på höjden nere vid floden och betrakta hur
aftonens röda färger spelade öfver det blanka vattnet, som i en vid båge
drog mellan kullarne mot prärien i söder.
Mycket undrade stammens män och kvinnor öfver hvar hans tankar voro i
dessa timmar. Men ingen förstod. När någon af de förnämligare krigarne
djärfdes fråga honom log han endast, men gaf aldrig något svar. Men
ingen, icke ens den gamle medicinmannen, tänkte något ondt om honom
därför, ty han var mild mot stammen och grym i striden så som hans fäder
varit, och han ägde därför sina stamfränders hjärtan.
Men en stor sorg och oro gjorde han dem dock. Allt sedan hans tjugonde
år hade stammens äldste önskat, att han skulle taga en squaw till sig,
som kunde bo i hans wigwam och utföra det arbete, som icke fick fläcka
en krigares händer. Men den unge höfdingen önskade det icke så. För
stammens kvinnor hade han inga blickar, han älskade endast jakten och
kriget, och sina mustanger, de snabba »stora hundarna», som gladde hans
hjärta.
När så tjugutre somrar rullat fram sedan den dag då han först såg
ljuset, beslöto de gamle att taga saken i egna händer, och de utsågo en
hustru åt honom. Det var en kvinna af ädel börd som vann deras val,
Snabba Hinden, flickan med ögon som eld och hår som präriens svartblå
midnatt.
I det stora rådet kungjorde de gamle sedan sitt val, och ett gillande
mummel gick genom församlingen, ty alla funno det godt, men höfdingens
haka sjönk mot bröstet och han tänkte länge. När ansiktet åter lyftes
var hans leende ljust och han böjde jakande sitt hufvud, gillande det
val de gamle och vise gjort för honom.
Och när han sedan såg kvinnan vaknade mannen inom honom och han hungrade
efter hennes skönhet och tog henne till sig och gjorde henne till sin
squaw. Men till floden gick han aldrig mer.
Snabba Hinden bodde i Blå Molnets wigwam och gjorde hans arbete, och han
gladdes åt hennes skönhet och hennes kärlek, åt den kopparröda, mjuka
huden och de heta ögonen. Hans anseende inom stammen steg allt högre, ty
nu var han sannerligen en man och en krigare, och hans ätt skulle lefva
länge.
Så gick hösten, och snart svepte vintern sin hvita klädnad öfver Dacotas
land, krigarna jagade sällan, utan hvilade i sysslolöshet kring eldarna
i sina hyddor, och Minnehahas silfverlöje hördes icke mer, dess pärlande
pizzicato hade förstummats af fjättrande is. Dacotas rökar blefvo tätare
ty kölden var hård, och Dacotas krigare längtade efter våren.
I långa månader väntade de, tills Den Store Anden till sist förbarmade
sig öfver dem, och åter lät sin sol så värme öfver landet. Då vaknade de
röde männen ur sin vinterdvala, och fejade sina vapen, och när de första
blommorna stucko upp sina hufvuden, gräfde de tomahawken ur jorden och
redo, målade i gälla färger, mot söder för att finna en fiende. Blå
Molnet var deras höfding, och hans rika fjäderprydnad vajade stolt när
den vilda mustangen åter bar honom ut mot ära och segrar.
I många dagar redo krigarna söder ut öfver präriens vågor. Väl sågo de
många hjortar, och äfven i fjärran betande bufflar, men de krigsmålade
männen sökte ej nu sådant byte. De önskade skalper att hänga i sina
gördlar och att pryda sina hyddor med. Men ingen fiende syntes, ty få
voro de, som vågade beträda Dacotas land.
En dag, medan krigarna rastade och deras mustanger fredligt betade på
kullarnas sluttningar, kom en spejare galopperande in till lägret. Han
själf var trött och hans häst hvit af lödder, ty han hade ridit långt,
men han hade goda nyheter att förtälja. En half dagsresa längre åt söder
hade han sett hvita män. Hvita män med hvita vagnar, som sakta färdades
fram öfver prärien. Han hade smugit sig nära och sett, att männen voro
ganska få, och att de hade sina kvinnor med, men männen voro alla stora
och starka och alla hade ljust hår samt buro långa bössor.
Då gladdes de röde männen, och de höllo rådslag och beslöto att anfalla
blekansiktena. Sedan stego de till häst och redo mot söder, men
dessförinnan ordnade de sina skalplockar, ty ingen visste hvem Manito
ville kalla till sig.
Mot aftonen varskodde spejarne, att de hvite männen voro i sikte, och
krigarna smögo sig försiktigt framåt efter att hafva lämnat sina hästar
i en dalsänka. Gräset hade ännu icke hunnit långt, men var dock
tillräckligt för att kunna dölja de röde männens hufvuden, när de från
ett säkert afstånd bespejade blekansiktena.
Det var nu ganska sent på dagen, och solen gjorde sig redo att snart
sjunka under horisonten, där aftonrodnaden flöt som ett eldhaf, kastande
dallrande violetta flammor upp mot zenith.
Blekansiktena redde sig för natten. Under många rop och piskrapp åt de
tröga oxarna, sammankördes de höga, hvita vagnarna i en vid cirkel, i
hvars midt en stor lägereld tändes. Hvad i öfrigt försiggick inom denna
vagnborg, kunde de röde krigarne icke se, men hvad de däremot sågo, var,
att två af de storväxta blekansiktena, med sina långa bössor under armen
gingo vakt utanför vagnarna.
Så sjönk solen lik ett glödande klot bortom präriens rand, och västerns
korta skymning tog vid med sitt dårande färgspel. Natten svepte fram
öfver jorden och de hvite männens lägereld brann allt lägre.
Då höllo de röde krigarna rådslag, och Blå Molnet talade till sina
tappre.
Medan jorden sof, sade han, borde den röde mannen angripa sina fiender,
ty då voro deras skalper lättare att vinna. Då sofvo blekansiktena tungt
som björnen om vintern. Men först skulle, längre fram på natten, en af
spejarne smyga sig fram för att pröfva vakternas vaksamhet. Och alla
krigarna grymtade sitt bifall. Sedan rullade de in sig i sina filtar och
sofvo några timmar, men deras sömn var lätt som vildkattens.
Men när stjärnorna stodo som klarast voro de åter vakna, och följde med
blicken Hale Ålen, tills han försvann i mörkret på sin väg bort för att
pröfva de hvita vakterna. Snabbt och ljudlöst som en skugga smög han
bort i mörkret och de hvita vakterna gingo lugna rundt vagnborgen eller
värmde händerna vid den lilla eld, som de tändt upp åt sig där utanför.
Vid sidan af denna eld sågo de röde männen något, som de förut ej märkt.
Det var en hund. Hur stor och af hvad utseende kunde de icke se, men
deras skarpa ögon kunde dock urskilja djurets konturer.
Plötsligt lyfte hunden sitt hufvud och vädrade. De hvite männen gåfvo
akt därpå och grepo sina bössor, och rödskinnen anade att Hale Ålen var
i fara. Hunden steg upp och vädrade ånyo, raggen reste sig i dess nacke,
och med ett kort, ursinnigt skall rusade den ut i mörkret.
En af de hvite männen ryckte en brand ur elden, svängde den öfver sitt
hufvud så att lågorna slogo fullt ut, och kastade den i en båge åt samma
håll som hunden sprang.
Ett ögonblick syntes i dess sken Hale Ålen, som rest sig upp på ena
handen och med knifven i den andra var beredd att möta hundens angrepp.
En enda flyende sekund syntes han, men det var nog. Den andre hvite
mannen hade sin bössa lyftad, och i samma ögonblick som branden fräsande
föll ned i gräset blixtrade hans skott. Och hundens ursinniga skall
blandades med Hale Ålens dödsskri.
Krigarna gnisslade med tänderna i fruktlös vrede, men ingen af dem
åstadkom minsta ljud. I deras hjärtan glödde hatet och hämnden, men de
insågo, att det icke nu var rätta stunden att angripa.
Inom vagnborgen var nämligen nu allt i rörelse, torrt gräs kastades på
elden, så att dess flammor stego allt högre, och de hvite männen med
sina långa bössor i beredskap, spejade mellan vagnarna ut i mörkret. De
voro nu alla beredda, och ett anfall skulle kosta allt för många tappra
krigares lif, kanske sluta med seger för de långa bössorna.
Blå Molnet låg därför stilla i gräset borta på höjden och såg med
hatfulla ögon mot de hvita vagnarna. Hade icke denna hund funnits, så
hade hans krigare varit öfver blekansiktena oväntadt som präriens
hagelbyar i sommarhettan, och deras skalper skulle snart ha hängt vid de
tappres gördlar. Men lika godt. Innan Den Store Andens öga ännu en gång
blickade ned på Dacotas land, skulle Hale Ålen vara hämnad, och Dacotas
skulle åter kunna i lugn draga tillbaka till sina hyddor och jakten
kring Minnetonka, medförande skalper och byte, ja kanske äfven fångar
att binda vid pålarna och glädjas åt vid fästen i byn.
Medan timmarna alltmera skredo framåt lugnades de hvita männen i
vagnborgen. Väl gick ingen till hvila i vagnarna, men de sutto hukade
kring elden, som de åter läto brinna lägre. De båda vakterna gingo icke
mera utanför af fruktan för smygande röda mäns knifvar, men mellan
vagnarna spejade många ögon.
Blå Molnets krigare hade smugit tillbaka till sina hästar endast
lämnande spejarna kvar, att vakta de hvites läger. Snart syntes dagens
första strimma i öster, mörkret lättade sakta, och en blek grådager
svepte nejden. Då beslöt den unge höfdingen att gå till anfall, ty nu
visste han, att de hvite skulle tro all fara öfverstånden.
Försiktigt redo krigarna framåt, följande sänkorna mellan präriens
vågor, och deras mustangers näsborrar voro ombundna, så att icke lukten
af de hvite männens hästar, som af vinden fördes till dem, skulle komma
djuren att gnägga.
Med stor försiktighet förde Blå Molnet sina män öfver den ljusnande
prärien, tills det icke längre var möjligt att utan upptäckt rida
vidare. Då inkallades äfven spejarna, och när alla de tappre samlats,
lyfte den unge höfdingen sina vapen högt öfver sitt hufvud.
Detta var anfallstecknet. Dacotas hälar trycktes in i de vilda hästarnas
sidor, och frustande rusade djuren framåt. Så höjde Blå Molnet åter sina
vapen öfver hufvudet, och Dacotas' gälla stridsrop rullade ut ur hundra
strupar.
Som en stormil föllo de vildt framsprängande ryttarna öfver
emigranternas läger. Väl hunno de hvita männen upp, men innan första
skottet brann från deras långa bössor, voro de röde endast ett par
hundra alnar från vagnborgen.
Men då möttes de af en vägg af eld, och de dödsbringande kulorna sände
många krigare till Manito. Åter talade de hvita männens bössor, och åter
föllo många af Dacotas tappre, men intet kunde hejda de öfrigas vilda
anlopp.
Ännu en salfva hunno de hvite sända in i den krigsmålade hopen, men nu
voro äfven krigarna nästan framme vid vagnborgen, och gingo med ännu ett
blodkylande stridsrop till anfall mot denna.
Trots öfvermakten värjde de hvite männen sig med förtviflans tapperhet.
De resliga, ljusa jättarna grepo sina bössor vid piporna, och mången
indiansk skalle krossades vid försöken att äntra öfver och mellan
vagnarna. Men hvinande pilar och mordiska tomahawks gjorde också sitt
arbete, och det vardt snart nog tydligt att den hvita karavanen var dömd
till undergång.
Blå Molnet kämpade främst bland sina tappre och gjorde gång på gång
försök att tränga in i vagnborgen, men hvarje gång kastades han blödande
tillbaka. Många af hans bästa kämpar hade stupat och när ett kolfslag
träffade hans vänstra skuldra och slog honom till marken, upptändes han
af vrede.
Med ett genomträngande skri kastade han sig kattvigt upp på en af
vagnarnas tak, hans tomahawk hven genom luften och dess klinga bräckte
pannbenet på den närmaste hvite, några af hans krigare följde honom, och
utstötande stammens stridsrop, kastade de sig ned inom de hvites
vagnborg.
Väl sjöngo bössorna dödssång för några af dem och bösskolfvarnas slag
krossade andras hufvuden som äggskal, men nya ersatte ständigt de
fallna. På alla håll klättrade rödskinn öfver vagnarna eller hoppade
mellan dem, och nu var ingen där för att hindra dem. Striden hade
blifvit ett slaktande. Tomahawkerna blixtrade och föllo,
skalperknifvarna blänkte, indianernas vilda skrän och de sårades
jämmerrop steg som en djäfvulsk kör mot himmelen.
Blå Molnet släckte sin blodtörst, nya skalper hängde vid hans gördel,
och hans tomahawk dröp af blod. De hvite hade dukat under, alla voro
dödade, alla, alla, män, kvinnor och barn, och Dacotas stam hade rönt
stor ära. Väl hade de hvite försvarat sig som män och många af hans
tappre hade stupat, men för dem, som fallit i striden, skulle fester
hållas och stammens kvinnor skulle klaga högt till deras ära.
Krigarna undersökte nu vagnarna för att taga, hvad för dem kunde vara af
värde, och de funno där filtar, bössor och yxor. Men där funnos också
många af de redskap med hvilka blekansiktena gräfde i jorden, och som de
röde krigarna föraktade, och de försmådde att taga dem.
Men från de krigare, som undersökte den största vagnen, kom ett högt
rop, och höfdingen skyndade dit. Längst inne under tältet låg en hvit
kvinna, som det tycktes, död. Men från hennes hufvud flöt ett svall af
lockar, ringlande ned öfver den hvita halsen och glänsande som flytande
guld.
Den unge höfdingen böjde sig ned, och han såg att hon andades, den hvita
strupen höjdes och sänktes nästan omärkligt. Hon var icke död, endast
medvetslös. Det kom en glimt af lystnad i hans ögon när han såg det rika
hårets bucklor och hans högra hand sökte skalperknifven. Präktigare
skalp skulle ingen i Dacotas land äga, den var värdig att pryda en
höfdings hydda.
Men när vänstra handen grep efter lockarna, ringlade sig en af dessa som
en orm kring hans ena kopparröda finger. Med ett förskräckt rop ryckte
han handen tillbaka och skalperknifven föll från hans hand, fastnande
mellan vagnsgolfvets plankor.
Samtidigt öppnade den hvita flickan ögonen och mötte Blå Molnets blick.
Den unge höfdingen stod stilla. Aldrig förr hade han sett sådana ögon.
De voro blå som präriens vårhimmel och mystiskt djupa som Minnetonkas
mörka vatten.
Ett andedrag möttes deras blickar, så kom verkligheten åter till henne,
hennes ögon vidgades af fasa, och med ett skri sjönk hon åter in i
medvetslöshetens barmhärtiga famn.
Men i Blå Molnets inre vaknade en känsla, en vekhet icke värdig en
krigare af Dacotas stam, sådan som fordom tog honom under sommarens röda
kvällar. I hans öron ljödo Minnehahas glittrande löje och han mindes de
blå dagrarna öfver »Vattnens faders» blanka yta.
Och han svepte sin röda filt om den hvita flickan, lyfte henne upp på
sin mustang och red, följd af sina segerdruckna tappre, mot norr, mot
sin stams hyddor.

II
Under ekarna vid Minnehaha gingo de röda männen, mätta af blod och
fester. I dagar hade kvinnorna klagat, och rika skänker af vapen hade de
dödade krigarna fått med till de sälla jaktmarkerna, så att de som
tappre män och store jägare kunde draga därin.
I Blå Molnets hydda bodde den Snabba Hinden icke mer. Den hvita flickan,
Solhåret, hade tagit hennes plats, ty hon gladde höfdingens hjärta. Dock
var hon alltid sorgsen, och ingen hade sett ett leende på hennes läppar,
men väl spår af tårar på hennes kinder. Och i hennes ögon, milda som
hjortens, glänste ofta hatet till när blicken riktades på den unge
höfdingen. Och Snabba Hinden såg och gladdes, ty hon hatade denna hvita
kvinna som tagit hennes plats, men än mera hatade hon höfdingen som
förskjutit henne, som dock var den skönaste af stammens kvinnor.
När hon till höfdingen sade, att den hvita bruden hatade honom, visade
han kallt bort henne eller slog henne med käppar, och hennes hat växte
sig allt större. Men den hvita flickan var rädd, och vågade af fruktan
för sitt lif ej visa honom sitt hat, utan mottog hans smekningar, och
han trodde att hon älskade honom, fastän sorgen plågade henne. Och för
att ej göra henne ytterligare sorg prydde han ej längre sin hydda och
sin gördel med de hvite männens torkade skalper.
På andra sidan Mississippi, strax ofvan det stora fallet bodde en hvit
man. Han var en modig man, känd för sin säkra bössa och sin kännedom om
helande örter, och han var Dacotas vän. Han hade fällor i floden och å
prärien och jagade ostraffadt å Dacotas land ty han helade ofta deras
sår och skadade ingen af dem.
Till honom gick Snabba Hinden, ty hon visste att hans kula träffade sitt
mål, och hon ville väcka hans vrede mot Blå Molnet för att få sin hämnd
utkräfd.
Den hvite jägarens panna mörknade när han hörde berättelsen om de många
skalper af hvita män som krigarna medfört från sitt krigståg, och när
hon berättade om den hvita flickan, mörknade han ännu mer. Dock litade
han icke på henne, ty han förstod väl, att hon icke kommit till honom
för den hvita flickans skull utan för sin egen.
Han förstod hennes mening att väcka hans vrede mot höfdingen så att han
skulle döda denne. Då skulle stammens hämnd drabba ej blott honom, utan
också den hvita flickan, som var af samma blod, och dunkelt skönjde han,
att äfven detta ingick i Snabba Hindens syften. Icke så att förstå, som
om hon skulle önska hans död, men hon offrade honom gärna om hon
därigenom kunde nå kvinnan.
Han lät dock icke henne ana hvad han tänkte, utan sade henne afsked med
stor hjärtlighet och lofvade att inom kort besöka lägret. Och hon fäste
sina blickar på honom och log, och då han log mot henne tillbaka gick
hon nöjd hem, ty hon var skön och trodde att han nu skulle göra allt hon
bad honom.
Många dagar dröjde det icke förrän den hvite jägaren besökte Dacotas
läger, och han blef mycket väl mottagen af de krigare, som icke voro
borta på jakt. Gärna berättade de för honom om sin strid med de hvite
männen, och med stolthet visade de för honom de många skalper de tagit,
och den hvite jägaren kände vreden stiga inom sig, ty ehuru de röde
männen voro hans vänner voro de hvite dock hans bröder, och blod kommer
alltid att förblifva tjockare än vatten. Han lät dock intet synas af de
tankar han hyste.
Äfven höfdingens hvita brud såg han, och såg hennes ögons tysta bön om
hjälp, och hans vrede blef till hat, ty den hvita bruden var ung och
skön, och äfven jägaren var ung. När han kom åter till sin hydda var
hans sinne oroligt, och dag och natt voro hans tankar hos höfdingens
hvita brud. Hennes stora, bedjande ögon hade brännt sig fast i hans
själ, och han såg dem alltid framför sig.
Så blef det, att hans steg allt mindre sällan leddes bort till hyddorna
vid Minnehaha, och ofta följde han Dacotas på jakten. Då brände ofta
bössan i hans hand, när Blå Molnets fjäderprydnad vajade mellan
stammarna framför honom, men han tänkte då på, att höfdingen trodde
honom vara sin vän, och han sköt därför icke ehuru han ofta kunnat det.
Men den hvita flickans bedjande blick förföljde honom.
Snabba Hinden väntade på sin hämnd, och när den icke kom smög hon åter
till den hvite jägarens hydda. Hon trodde att hon tjusade honom med sin
skönhet och bad honom, att han skulle döda höfdingen, som förskjutit
henne. Hon skulle sedan göra honom till höfding öfver Dacotas, hvars vän
han var, och hon skulle bo i hans wigwam.
Men den hvite jägaren log, ty han tänkte endast på flickan med de
bedjande ögonen, och bad Snabba Hinden vända åter till sin stam. Och
Snabba Hinden gick, men från denna stund hatade hon äfven honom.
Hon lät honom dock ingenting veta om sitt hat, utan bidade sin tid, ty
han kom fortfarande ofta till stammens läger, och hon visste, att han
icke väl kunde undgå att önska hjälpa den hvita flickan.
Det hände stundom, att den hvite jägaren talade med höfdingens brud, och
hon anropade honom då om hjälp och befrielse ur sin fångenskap,
berättade hur hon sett sina närmaste dödas, hur hon, afsvimmad i vagnen,
vaknat till sans på höfdingens häst. Hur höfdingen påtvingat henne sin
ömhet, som hon icke vågat tillbakavisa, och hur hon hatade sin röde make
öfver allt annat.
Då värmdes jägarens hjärta, och han svor att rädda henne, om det så
skulle kosta hans eget lif, och han bad henne hålla sig redo till nästa
fullmåne.
Allt oftare besökte han nu lägret, jagade och bytte till sig många
skinn, hvilka han med en pålitlig indian sände österut till
bytesstationen vid fort Quincy, hvarifrån han i utbyte fick mjöl, krut,
eldvatten och äfven guldmynt, hvars värde de röde männen ej förstodo,
men som jägaren behöfde för sin flykt. Men när han af stammens krigare
bytte till sig två snabba mustanger, jublade Snabba Hinden, ty hon
förstod hans afsikt.
När fullmånens tid kom, foro de flesta af stammens krigare ut på
jaktstigen, ty det var då godt att jaga om natten, men den hvite jägaren
red icke med dem. Han dröjde i skogen vid Minnehaha, och hans vän Blå
Molnet var med honom.
Den hvite jägaren hade önskat att äfven Blå Molnet skulle följa sina
krigare på jakten, men höfdingen lämnade numera ej gärna trakten kring
lägret, och fann sig väl i sin hvite väns sällskap. Snabba Hindens ögon
voro alltid öppna under denna tid, och sällan lämnade hon den hvita
flickan utom synhåll.
Så hörde hon också hur en natt ugglan tre gånger tjöt utanför lägret,
och hon smög, tyst som en skugga, ut ur sin faders hydda bort mot
höfdingens. Dold bakom träden såg hon där, hur den hvita flickan smög ut
ur höfdingens wigwam, och möttes af den hvite jägaren, hon såg dem smyga
bort mellan stammarna, tyst och spårlöst som nattens vind, och hörde
sedan, med örat mot marken, mustangernas galopp bortdö i öster.
Länge låg hon så lyssnande, långt sedan ljudet försvunnit, och hennes
själ var fylld af en omätlig glädje.
Först när så lång tid förflutit, att de flyende borde ha hunnit passera
floden och vara ett godt stycke väg på andra sidan, reste hon sig från
marken och gick fram till höfdingens wigwam. Med ett enda ryck slet hon
undan hjortskinnet, som stängde öppningen, och ropade högt hans namn.
Men ingen rörde sig. Då gick Snabba Hinden in i hyddan för att se hvad
som händt, ty hon visste, att höfdingen hvilade där.
Blå Molnet låg på en hög af skinn och en hjorthud var vårdslöst kastad
öfver honom. Hans bröst häfdes af tunga andetag och öfver hans näsa och
mun var bunden en duk, som luktade starkt af en tung, bedöfvande doft.
Den örtakunnige hvite jägaren hade gjort sin sak väl.
Snabba Hinden löste hastigt knutarna, kastade duken i ett hörn af hyddan
och började häftigt skaka höfdingen för att få honom vaken. Men utan
resultat. Då sprang hon snabbt ned till strömmen, till Minnehaha, och
doppade ett kläde i det kalla vattnet. Äfven medtog hon något vatten i
ett kärl.
Det kalla klädet kring pannan och ett par klunkar friskt vatten nedför
strupen återgaf höfdingen snart medvetandet och han började förstå hvar
han var, fastän hans hufvud ännu var tungt och hans pulsar bultade. Han
förde sin hand till pannan, ty han var ännu trött, och frågade efter den
hvita flickan.
Men Snabba Hinden log ett bittert löje och lät honom veta, att den hvita
brud, han skattade så högt, flytt tillbaka till sitt eget folk, flytt
med den hvite jägaren, som han kallade sin vän och sin broder.
Då afskakade höfdingen sin dvala, och sprang upp. Med ögon, som
gnistrade af vrede befallde han Snabba Hinden att säga sanningen, och
hon sade honom hvad hon först sagt, visade honom duken, som genomdränkts
af det söfvande giftet, och spåren efter de flyendes moccasiner i den
mjuka marken.
Då sammansnördes höfdingens hjärta af stor vrede och sorg, ty han hade
trott, att den hvite jägaren var hans vän och icke hade en dubbel tunga.
I inhägnaden uppsökte han sin mustang, kastade den röda filten öfver
dess rygg, och red i galopp bort mot öster.
Strax nedom det stora fallet -- som nu kallas St. Anthony -- sam hans
häst öfver Mississippi, och i samma vilda galopp red han till den hvite
jägarens hus.
Där var allt tomt, alla vapen och andra ting af något värde voro borta,
och askan på spiselstenarna kall. På många timmar hade ingen eld brunnit
där, och Blå Molnet förstod, att flyktingarna icke besökt stället. Då
lät han sin häst sakta följa flodstranden, tills hans öga, ett stycke
nedom fallet, upptäckte spåren af deras hästar. Spåren gingo åt öster,
och han följde dem ridande i galopp.
Så följde Blå Molnet de flyende i många timmar, ibland afstigande för
att noga undersöka märkena efter deras hästars hofvar, dessemellan
ridande så fort den uttröttade mustangen orkade springa. Hela den långa
natten rullade förbi. Solen höjde sig rakt framför honom, steg allt
högre, och stod slutligen vid middagshöjd, när han ändtligen upptäckte
en smal rökstrimma som stod lodrätt upp i den stilla luften.
Då hoppade Blå Molnet af hästen, och smög försiktigt framåt, medan
mustangen följde på afstånd, gående framåt eller stannande på sin herres
vink.
Snart nog var han tillräckligt nära flyktingarnas läger för att kunna se
hvad som där försiggick. Vid sidan af en liten eld låg den hvita flickan
och sof med en bredskyggig hatt öfver ansiktet, för att skydda det mot