Den ljusa skalpen: Nya präriehistorier - 5

och pratade, hvilket bådade godt, och vid ena väggen stod ett skrifbord
med rulljalousien neddragen. Bravo, chefen var ute!
Trötta Teodor strök artigt af sig det föremål som hos honom
representerade hatt, och sade ödmjukt:
-- Förlåt, gentlemen! Har ni händelsevis en slant att afvara åt en
arbetslös?
De båda unga männen växlade en blick och ett leende, som genast gjorde
honom misstänksam, och den ena af dem steg af den höga kontorsstolen.
-- Hur mycket behöfver ni? frågade han vänligt.
Det svindlade för Teodors ögon. Så mycket tillmötesgående hade han icke
ens i sina djärfvaste drömmar kunnat föreställa sig.
-- En kvartsdollar räcker för mig, sir! svarade han höfligt. Ja, till
och med en tiocentare, om ni inte har mera löst.
Då hände något, som gjorde Teodor mycket förvånad. Den unge mannens
leende förbyttes till bistert allvar, och han röt:
-- Står du och ljuger mig midt upp i ansiktet, din blixt- - och så
vidare? En kvartsdollar skulle inte räcka tills i morgon, och sen vore
du lika illa däran igen. Ut härifrån! Jag tål inte lögnare!
Och Trötta Teodor lämnade hastigt kontoret, vänligen assisterad af en
bred sula, och följd af de båda unga herrarnas skadeglada skratt.
Teodors energi var icke af det segaste slaget, och detta lysande fiasco
gjorde totalt slut på den. Han försökte visserligen fatta mod till att
gå in på ett par andra kontor, men misslyckades totalt, tappade den
lilla företagsamhet han haft, gick ned för trapporna, passerade under
öfverhängande lifsfara portvakten, och stod så åter på den solstekta
gatan, inom sig förbannande världens ondska.
Men då vaknade något, som liknade en tanke, på den plats i hans kranium
där hjärnan brukat sitta, innan dålig whisky och föga användning gjort
slut på den. Han fick åter ett anfall af energi, och gick så fort han
orkade ned till floden. Där tog han af sig hatten, kaflade upp ärmarna
och -- började tvätta sig. Länge skulle denna händelserika dag lefva i
hans minne.
Tvättningen fordrade, af lätt begripliga skäl, ett ganska drygt arbete,
men den var dock till sist undanstökad, och Teodor reste sig, ren,
oigenkännelig.
Sedan han därefter vidtagit en del enklare förändringar i sin toalett,
begaf han sig åter upp till Andrus-byggnaden.
Lyckan gynnade honom. Portvakten var frånvarande, och obehindrad gick
han direkt upp till det kontor i tredje våningen, där kan nyss på ett så
brutalt sätt blifvit utsparkad, öppnade dörren och steg in.
Chefen var fortfarande ute, och de båda unga männen logo åter, när de
fingo se honom. Men de tycktes inte känna igen honom.
-- Gif en slant åt en stackars arbetslös! bad Teodor, men hans sätt var
nu mera säkert än förut.
Samme unge man som förut gled af stolen och gick, vänligt leende, fram
emot honom.
-- Hur länge har ni varit arbetslös? frågade han intresserad.
-- I det närmaste tre år, svarade Teodor, blygt förgätande de tre
månader då han, på polisdomare Holts initiativ, befrämjat
makadamindustrin.
-- Såå! Nå hur mycket behöfver ni?
-- Well, svarade Teodor eftersinnande. Ungefär en half miljon eller i
värsta fall en kvarts är nog hvad jag strängt taget behöfver, men om
herrn inte har beloppet till hands, så tar jag gärna mot en tia eller så
i afbetalning.
Den hastighet, hvarmed Teodor denna gång lämnade kontoret, ställde hans
föregående liknande prestation fullkomligt i skuggan. Men efter honom
kastades något, som blinkade till i ljuset och slog mot stengolfvet med
en klang, hvilken i Teodors öron lät som sferernas musik i ny och
förbättrad upplaga.
Glory, halleluja! Det var en half dollar.


SWANSONS KÖKSA

När mr Swanson kom hem till middagen fann han sin fru upplöst i tårar.
Det är inte ofta någon förmår försätta Swansons fru, som är ett
manhaftigt fruntimmer, i detta tillstånd, och det var inte utan att han
kände sig som en fader, som tröstar sitt gråtande barn, när han i
oändligt mild ton frågade fru Swanson af hvad anledning
upplösningstillståndet inträdt.
Frågan besvarades med en ström af tårar och oartikulerade ljud, hvaraf
Swanson, om än med någon möda, kunde förstå att »den förskräckliga
människan» gjort något illa.
Gripen af helig vrede höjde då Swanson sin arm, hvilken, oss emellan
sagdt, är af samma groflek som en ordinär spatserkäpp, och bad sin
hustru lugna sig.
-- Ty sannerligen säger jag dig, att den, som krökt ett hår på ditt
hufvud, skall jag krossa med ett slag af min hämnande arm. Säg namnet på
den eländige och han skall få ångra den stund då han föddes, röt
Swanson, som något studerat Nick Carter och andra närbesläktade
skriftställare.
Frun såg upp, lugnad men misstrogen, och upplyste att det naturligtvis
var den förfärliga köksan det var frågan om. Hon hade nämligen groft
förolämpat sin aktade matmor, och det utan den allra ringaste anledning.
Frun hade endast kommit ut i köket för att se om kokningen, men blifvit
på det mest brutala sätt tillhållen att inte lägga sin långa näsa i
köksans göromål.
-- Krossa henne, Swanson! uppmanade frun. Det har du lofvat.
Swanson betänkte sig. Inte nog med att köksan var mer än dubbelt så
tjock som han, hon hade också armar som en yrkesbrottare och en röst som
en auktionsutropare. Den senare använde hon också flitigt (rösten, icke
auktionsutroparen). Swanson var rädd för köksan, och mrs Swanson var
också rädd för köksan, och mr Swanson var rädd för mrs Swanson, men dock
ännu mera för köksan.
-- Krossa henne! upprepade frun.
Af ofvannämnda skäl betänkte Swanson sig ännu en gång.
-- Har hon krökt något hår på dig, min älskling? frågade han ömt.
-- Hon har varit oförskämd mot mig, hör du väl, Swanson, svarade frun.
-- Ja, men har hon krökt något hår på ditt lockiga hufvud?
-- Nej! svarade frun. Men hon ...
-- Jag beklagar på det högsta, att jag på grund af hvad i saken
framkommit icke kan anse mig berättigad att tillfoga köksan kroppsskada.
Som förutsättning härför var nämligen uppsatt, att hon skulle ha krökt
ett hår på ditt hufvud, och då pigan icke utfört denna lumpna handling
kan din begäran till ingen åtgärd föranleda, svarade den trogne maken,
glad öfver att slippa från saken med äran någotsånär räddad.
Hvad kunde det förrästen vara för glädje för köksan, att kröka hår på
mrs Swansons hufvud?
-- Hon måste afskedas! sade frun.
-- I denna dag, instämde maken.
-- Gå du och gör det, uppmanade frun. Men maken, plötsligt blifven
finkänslig, ville inte lägga sig i de husliga affärerna.
-- Men jag väntar mig att du genast skickar iväg henne, sade han, och
tillade för att uppmuntra henne: Du är väl inte rädd, gullet mitt?
Frun betänkte sig.
-- Rädd? Jag? Knappast! Men jag vill minnas, att hon har en sjuk syster,
och en bror som mist ena benet och en ålderstigen far, och alla få de
understöd af henne, upplyste frun. Och jag vill inte sätta alla dessa
människor på bar backe.
-- Då skall jag göra det, röt Swanson. Men -- tillade han försiktigt --
jag väntar väl tills i morgon.
Den kvällen lade Swanson sig i ett ytterst krigiskt humör, men när han
om morgonen vaknade, var han betydligt mildare stämd.
-- Lilla du, sade han till mrs Swanson. Jag har närmare tänkt på saken,
och jag tror det är bäst att köksan får stanna. Man får tänka på de
sjukliga släktingarna ...
-- Det är inte farligt med dem alls, svarade frun tillmötesgående. Jag
kommer nu i håg, att den sjuka systern är gift och att hennes man har
det utmärkt bra, och hennes bror fick 10.000 dollars i skadeersättning
när han miste benet och hennes gamle far lefver på en pension, så att
dem behöfver du inte ta hänsyn till.
-- Men ändå -- --
-- Är du rädd, Swanson lille? frågade den bättre hälften mildt, hvarpå
Swanson svarade med en föraktfull blick och gick upp och klädde sig.
Knäna darrade märkbart, när han en stund senare trädde in i köket där
köksan satt och drack kaffe, från hvilket en svag doft af någon starkare
vara uppsteg.
-- Hm ... Vackert väder i dag, började han.
-- Nä! svarade köksan. Det är för kallt.
-- Ja, instämde Swanson. Det är verkligen rätt kyligt. Och så drar det
allt bra mycket i det här köket. Jag förstår inte hur Tillie kan stå ut
med det.
-- Det är verkligen gräsligt, sade köksan. Men man får stå ut med så
mycket.
-- Det är allt bra mycket arbete här för Tillie, fortsatte Swanson
diplomatiskt.
Köksan tog sig ännu en klunk ur kaffekoppen, och smackade belåtet med
tungan.
-- Ja, det är förskräckligt sträfsamt här, svarade hon. Men jag får väl
stå ut med det också. En fattig slafvinna som jag, är ju född till att
slita en hund.
-- Och lönen är liten, sade Swanson.
-- Usel! instämde köksan.
-- Det kanske vore skäl i, att Tillie sökte sig en annan plats, föreslog
Swanson.
-- Ånej! svarade Tillie med vänligt öfverseende. Visserligen är
herrskapet det sämsta folk jag någonsin tjänat hos, men jag får väl
försöka stå ut med herrskapet ändå.
-- Det skall Tillie inte göra! För oss får Tillie gärna flytta. Ju förr
desto -- -- --
-- Bang!!!
Swanson såg ett par dussin planetsystem svänga om i gnistrande
kretsdans, kände sig fattad i kragen och upplyft i jämnhöjd med köksans
ansikte, såg hennes blodsprängda ögon stirra in i sina och kände hennes
konjaksdoftande andedräkt.
-- Ämnar du försöka afskeda mig, din lille usling, frågade hon
aktningsfullt.
-- N--n--nej v--v--visst inte, stammade Swanson. Det har jag inte alls
tänkt. Min käraste dröm är att Tillie alltid skall stanna i vårt enkla
hem.
-- Nej du, det skall jag inte! skrek köksan. I ett hus där jag blir så
behandlad stannar jag inte en minut. Jag går, ser du! Genast! Men jag
gratulerar dig och käringen om någon af er vågar sticka näsan ut i köket
innan jag är härifrån. Med det öppnade hon dörren och slängde Swanson
som en vante in i matsalen.
En halftimma sutto herrn och frun inne, lyssnande till köksans steg och
klangen af sönderslaget porslin. Så slogs dörren igen.
Köksan var gången.
Herrskapet Swanson lefde lyckliga, som i deras äktenskaps första, ljufva
tid, när frun bara vägde 58 kilo, och för att göra idyllen fullständig,
fick Swanson lefva på kall lutfisk och vidbränd välling precis som då.
Den äktenskapliga lyckan och husfriden, som inträdt sedan köksan for,
var Swanson också mycket nöjd med, men den diet, som tillagades af den
älskade makans kärleksfulla händer tycktes honom väl enformig, och man
må icke förtänka honom om han började längta efter den tid, då en ny
köksas befintlighet i hans kök skulle utgöra ett glädjeämne, icke blott
för sotarn och mjölkbudet, utan äfven för honom själf och hans på senare
tiden något misshandlade mage.
Men det hade sina svårigheter. Mrs Swansons karaktärsstyrka var allt för
välkänd i den lilla präriestaden för att någon af dess blåögda döttrar
skulle våga antaga förtroendeuppdraget att preparera de för den
Swansonska familjens utfodring afsedda näringsämnena.
När lutfiskperioden varat omkring en vecka reagerade Swanson mot det
bestående oefterrättlighetstillståndet ock afreste till St. Paul för att
själf engagera en köksa.
Sorgligt att säga ägnade Swanson sig icke uteslutande åt detta värf.
Tvärtom!
Den förste Swanson mötte i St. Paul var hans gamle vän och syndabroder
Shoreberg och dessa båda värda herrar beslöto att tillbringa några
angenäma timmar tillsammans innan Swanson ägnade sig åt det ansvarsfulla
värf, hvarmed den intet ondt anande makan betungat honom.
Till att börja med märkte Swanson, att han var törstig, och meddelade i
glädjen Shoreberg denna förmånliga upptäckt. Shoreberg för sin del hade
länge plågats af törstens kval och efter moget öfvervägande beslöto de
båda att afsmaka Hamms utmärkta öl, en läskedryck, som vunnit en viss
popularitet.
Karaktärsfasta som de voro, utförde de också denna sin afsikt, men
glömde snart nog hur det smakade, hvarför de, till sin stora sorg, sågo
sig nödsakade att göra om försöket.
En stad af St. Pauls storlek innehåller gifvetvis ett rätt stort antal
lokaler, och Swanson, Shoreberg & Co. visste sig inte med vett och vilja
ha förbigått någon när solen började sjunka.
Då måste Swanson absolut till tjänstebyrån. Shoreberg följde med, som en
god kamrat ägnar och anstår.
På vägen råkade de emellertid på en varieté, hvilken gaf tre
föreställningar hvarje afton, och de beslöto att se den första innan de
gingo vidare.
Sagdt och gjordt.
Lokalen var varm, en timma rätt lång, och när de kommo ut, hade åter en
brännande törst börjat plåga deras strupar i oroväckande grad, och de
beslöto att intaga ett enda glas af den sedvanliga läskedrycken, innan
Swanson uträttade sitt ärende. Men sedan måste Swanson absolut gå till
tjänstebyrån.
På baren träffade de oförmodadt ett par bekanta och sedan blef det inte
mera fråga om att Swanson skulle bryta laget.
De besökte alltså en del lokaler till, en annan varieté, några flera
lokaler osv. osv., och när Swanson anlände till hotellet på nattkröken
var han trött, mycket trött.
Först andra dagen telefonerade han till en platsbyrå med begäran om en
skicklig köksa, -- hälst en, som inte kunde koka välling och lutfisk, --
till ett pris af tolf dollars pr månad, allting fritt och eget rum utan
fönster och ventilation. Dessa förmåner hade den föregående köksan haft.
Föreståndarinnan beklagade, hon hade f. n. endast en enda köksa på
lager, men den kostade 18 dollars plus det andra.
-- Men, o, hvad hon är utmärkt. Hon lagar mat som en ärkeängel, är
vänlig och tillmötesgående, gör allt slags arbete, bara man ber henne,
och har sällan fästman. Allt hvad hon begär -- utom 18 dollars etc. --
är ett vänligt bemötande, ty hon är så känslig och vek, att hon inte kan
tåla hårda ord. Hon har senast varit hos en familj där frun var en
ragata och herrn en usling, som ... som ville henne illa, ni förstår,
och när hon, den oskyldiga unga flickan, var ståndaktig och stark,
misshandlade bofven henne så att hon måste hals öfver hufvud lämna
huset.
-- Hur ser hon ut? frågade Swanson, lifligt tilltalad af den älskliga
förteelsens alla egenskaper, utom möjligen karaktärsfastheten.
-- Det älskligaste utseende man kan tänka sig! svarade föreståndarinnan.
Och hennes inre är i stil därmed.
-- Jag tar henne, svarade Swanson bestämdt. Skicka henne genast till mrs
Swanson, Rio de Janeiro, Minnesota.
Och så var den saken klar.
När sedan Swanson besökt några flere salooner och dylika syndanästen
reste han hem och mälte frun det ljufliga budskapet. Han måste
visserligen falskeligen uppgifva att han sett den nya köksan och funnit
henne god, men en sådan liten osanning generade icke Swansons rymliga
samvete.
När herrskapet nästa morgon satt och åt sin s. k. frukost, ringde det på
dörren och frun gick ut för att öppna. Swanson, som höll på med att
knacka toppen af ett ägg, som frun kokt i 20 minuter, hörde dörren
knarra. Därefter hörde han ett rop, och ett tungt fall.
Han rusade förskräckt upp och sprang ut i tamburen, där han fick se sin
fru ligga likblek på golfvet, djupt afsvimmad. Bredvid henne, med ett
hånleende på sina rosenläppar och kommissionskontorets lapp i handen
stod den nya köksan, den älskliga varelse, som Swanson engagerat mot 18
dollars i månaden och diverse andra förmåner.
Äfven Swanson, så man han var, raglade bleknande baklänges när hans
blick mötte hennes, ty den kvinna som stod framför honom var ej någon
vildt främmande person. Det var deras gamla Tillie.