Baron Olson och andra historier - 7

Erlandsson gnuggade sig i ögonen och såg sig omkring. Var tusan var han.
Mörkt var det som katten, men så mycket var i alla fall klart, att han
satt på fotsteget till kuskbocken på en droska, som outsägligt sakta
rullade på en landsväg. På båda sidor sträckte sig öppna fält, en bäck
porlade, stjärnorna tindrade och allting var poetiskt.
»Var fåglarna är jag?» frågade Erlandsson och äntrade upp på sittbänken.
Men i detsamma vaknade ett svagt minne. Svensexan, en droska utanför
porten, och han klev upp och körde! Jo, visst, nu kom han ihåg. Det var
ett ganska bra påhitt. Han log.
Men leendet stelnade hastigt på hans läppar, ty ur droskans djup ljöd
åter ett rop:
»Kusken! Kusken!»
Det var en kvinnlig röst, och Erlandsson drog ofrivilligt in tömmarna,
varvid hästen med största beredvillighet stannade.
»Vad i--», sade han och böjde sig över kanten.
Det var mycket riktigt ett kvinnligt väsende som hängde halvvägs ut
genom vagnsfönstret.
»Kusken, vad vill detta säga? Var är min man?»
Erlandsson blev arg, och det kan man knappast förtänka honom. Var det
ett sätt, att bombardera honom med frågor. Hur farao skulle han kunna
veta var kvinnans man var? Han visste ju inte ens var han själv var.
Han svarade med en motfråga:
»Var innerst i Kappadosien kommer fruntimret ifrån?»
»Var jag kommer ifrån?» frågade damen indignerad. »Var jag kommer ifrån?
Som om han inte skulle veta att han var beställd för att hämta mig och
min man till tåget, och jag kom ner och sa åt er att gå opp och hjälpa
min man ner med kofferten, och sen steg jag in i droskan för att vänta
och då måste jag ha somnat och så--ooo. Det är ju inte kusken!»
Damen hade stigit ut på landsvägen och Erlandsson, som artig kavaljer,
hade genast skyndat till hennes sida.
»Det är väl ingenting att tjuta för», sade Erlandsson brutalt. »Hon var
väl inte så förtjust i kusken att hon inte tål att se en annan karl?»
»Ooo!» kved damen, som genast hade sin slutsats klar. »Goda boven, mörda
mig inte. Min man har alla pengarna. Snälla banditen, låt mig behålla
livet!»
»Lugna sig, frun, lugna sig», sade Erlandsson. »Jag vill er inget ont.
Jag är handlanden Erlandsson, och är inte farlig alls.»
Damen fattade genast mod, men i stället för att känna lättnad och glädje
vid denna underrättelse blev hon ursinnig.
»Jaså, ni är ingen bov, skurk?» skrek hon. »Vad menar ni då, usling, med
att uppföra er som en bandit, lymmel? Hur vågar ni röva bort en ärbar
kvinna?»
»Snälla frun», sade Erlandsson. »Jag har inte alls menat något illa. Det
har bara hänt mig detsamma som er. Jag var lite trött, och klev upp på
kuskbocken för att sätta mig och vila en stund, och så somnade jag, och
så måste hästen ha skenat med oss. Jag är fullkomligt utan skuld.»
»Hur kan man komma på en sådan idé som att klättra upp och sätta sig att
vila på en kuskbock?» frågade damen en hårsmån mildare.
»Det gör jag alltid», upplyste Erlandsson trohjärtat.
»Ja», sade damen och steg åter i vagnen. »Nu får ni vara så god och
köra mig tillbaka till stan. Och jag tycker det blir synd om er, när min
man får tag i er. Han är hemskt häftig och svartsjuk, och stark som en
björn. Och vi skulle ha rest till Köpenhamn med nattåget.»
Lätt bleknande klev Erlandsson åter upp på kuskbocken, fick med någon
svårighet hästen att vända och körde sedan i lunk tillbaka åt samma håll
som han kommit.
I det mörka perspektiv som öppnade sig framför honom brann en enda svag
hoppets stjärna. Det kunde ju hända, att karlen rest ensam till
Köpenhamn.

KAP. III.
Men medan handlanden Erlandsson och bleckslagaremästare Olssons lagvigda
(ty det var hon) på detta relativt fridfulla sätt färdades kring
landsvägarna, var det inte utan att Blåköpings grundvalar i någon mån
började darra på nattkulan, och det är ju strängt taget inte att undra
på. En kusk, som förlorat sin droska och en man som förlorat sin hustru
böra tillsammans kunna åstadkomma ett rätt gott resultat.
Som läsaren utan tvivel redan anat, upptäckte kusken och
bleckslagaremästaren när de kommo ned med kofferten, att såväl droskan
med dess dyrbara innehåll som även hästen totalt försvunnit, och bägge
blevo i hög grad upprörda, kanske mest den äkta mannen. Han hade ju
också icke blott förlorat sin lagvigda maka utan det var även sannolikt
att han skulle få sina sovvagnsbiljetter makulerade, för att inte tala
om utsikten att få släpa den tunga kofferten uppför trapporna igen.
Kusken var den, som först i någon mån fattade galoppen.
»Vart har herrns fru dragit i väg med min droska?» frågade han högljutt
förebrående Olsson. »Det blir en dyr historia för herrn.»
»Dra åt skogen», svarade Olsson, med rätta indignerad över detta försök
att lägga skulden för det skedda på hans redan tyngda axlar. »Det är väl
er förbaskade hästkrake som har dragit i väg med både droskan och min
lagvigda och olyckliga maka.»
»Att hon är olycklig kan den förstå, som känner herrn», sade kusken
bitande. »Men det kan väl herrn förstå, att någon måste ha kört märren.»
»Hon har skenat», skrek Olsson. »Min hustru ligger sönderslagen
någonstans på gatorna.»
»Skenat?» svarade kusken och log hjärtligt. »Herrn känner inte min gamla
märr. Jag håller herrn ansvarig för förlusten.»
Olsson hörde inte på kusken, och i synnerhet inte på det örat, utan
satte helt plötsligt i väg nedåt gatan. Av lätt insedda skäl travade
kusken genast efter.
»Hörnu herrn», hojtade han. »Vart skall han hän?»
»Jag skall till järnvägsstationen och se om min hustru är där», svarade
han och satte full fart. Kusken följde så nära han kunde.
Vid järnvägsstationen fanns icke den saknade, men däremot stodo både
nedgående snälltåget och ett uppgående persontåg inne, det senare på
närmaste spåret.
»Hon kanske är ombord på tåget», sade Olsson till kusken, och trots
sakens osannolikhet äntrade de över persontågets plattform och klevo
ombord på Malmötåget.
Många fruar fanns där men ingen av dem var Olssons, och den sovkupé han
abonnerat gapade sorgligt tom.
Med tungt hjärta steg han av tåget, följd av kusken, som vördsamt
påpekade, att det kunde vara så gott att Olsson lämnade en revers på
droskans och hästens värde när som helst, eftersom det var tydligt, att
frun avvikit med ekipaget.
Olsson svarade inte. Han skulle naturligtvis haft god lust att krossa
skallen på kusken, men han ansåg sig beklagligtvis inte ha tid.
Han tog ett skutt upp på persontågets plattform, men i detsamma satte
persontåget i gång. Kusken följde trofast efter.
Brådskande skyndade Olsson tvärs över plattformen, slängde upp grinden,
tvekade ett ögonblick och hoppade sedan av. Kusken följde efter, men när
han stod på trappsteget hade tåget ökat farten betydligt, och han
tvekade även han. Denna tvekan avgjorde hans öde. Vagnen som han stod på
passerade perrongens kant, gled ut bland bangårdens spår och växlar, han
stod inför valet att hoppa av och eventuellt bryta benen av sig, eller
följa med tåget, och efter hastigt men moget övervägande stannade han
kvar.
Olsson såg inte ens efter sin outtröttlige följeslagare och
fordringsägare. Han rusade utan dröjsmål bort från järnvägsstationen och
till polisdito, som han med överhängande fara att bli haffad för oljud
och förargelseväckande beteende, lyckades väcka för att ange den hemska
händelse, som utspelats.
Inom kort var stadens poliskår, inklusive detektiven Hemliga Karlsson
ute på spaning efter det förkomna åkdonet med dess innehåll.

KAP. IV.
En konduktör vid en svensk järnväg är ofta en höggradig gentleman, men
det finns undantag även från denna regel, och ett av dessa undantag
tycktes det vara som förde befälet å det tåg, som med den ungefärliga
hastigheten av en bättre torparskjuts--detta drama utspelades nämligen
under kristiden--förde kusken norrut.
Konduktören visade nämligen en illvillig glädje när han upptäckte, att
den nye passageraren saknade biljett, och vägrade envist att tro på hans
uppgifter om hur han kommit ombord på tåget, samt fordrade avgift.
I synnerhet denna senare begäran upprörde kusken i hög grad. Han ansåg
sig nämligen vara lömskt enleverad av tåget och Olsson i kompani, och
icke utan visst fog för ett skadeersättningsanspråk, varför han
naturligtvis helt tvärt vägrade att lämna ifrån sig ett öre. Då stannade
konduktören tåget vid Svältebo anhalt, förpassade med en kraftig spark
droskkusken ned på perrongen och körde sedan vidare, hjärtlöst lämnande
sin förre fripassagerare utan föräldravård och tak över huvudet mitt i
natten.
Sedan kusken yttrat allt han hade behov av att säga, drog han en djup
suck och letade sig fram till landsvägen för att till fots gå de åtta
kilometerna till staden.
Men knappast hade han kommit ut på vägen förrän han hörde mullret av
vagnshjul, som närmade sig, och konturen av en vagn skymtade otydligt i
mörkret.
»Härligt, här kan man få åka», sade han till sig själv och stannade
full av förväntan. Detta nöje var visserligen inte nytt för honom, men
han hade ett behov av att komma fort till staden och utkräva skadestånd
av sin f. d. passagerare.
Vagnen materialiserade sig långsamt ur mörkret, och plötsligt började
kusken spetsa öronen. Det var något välbekant i dess kontur, som väckte
hans uppmärksamhet, de trötta hovslagen påminde om en ädel springares
som han kände till, och själva skramlet från vagnen verkade välbekant.
Han steg fram på landsvägen och hejdade utan svårighet hästen.
Intet tvivel mera! Det var hans egen, saknade Stjärna på väg till staden
efter sin utflykt.
En våg av våldsam vrede steg upp inom kusken, och med ett ryck
förpassade han Erlandsson från kuskbocken. Varvid Erlandsson vaknade för
andra gången.
»Va--va är'e?» frågade han sömnigt men uppskrämd.
»Nu är du fast!» tillkännagav kusken dovt, och drog fram en
tändsticksask. »Nu ska vi se vad du är för en.»
»Åh katten», fortsatte han spakare, när stickans fladdrande sken
upplyste ett glåmigt ansikte med hängande, ljusa mustascher. »Är det
herr Erlandsson, som är ute och åker?»
Han hade många gånger kört herr Erlandsson från glada tillställningar,
och ibland även burit upp och bäddat ned honom.
Då stack ett kvinnligt ansikte ut genom vagnsfönstret.
»Varför kör ni inte vidare?» frågade en vass röst. »Och vem är det ni
talar med?»
»Jaså, frun, ja!» sade kusken. »Henne hade jag så när glömt. Herr
Erlandsson! Herr Erlandsson!»--Det fanns både förebråelse och en viss
grad av beundran i tonen.
Men Erlandsson reagerade inte. Slöheten hade oåterkalleligen sänkt sig
över hans psyke och med fumliga händer fick han upp ett par tior ur
plånboken.
»G'afton, åkar Enqvist», sluddrade han. »Kö' mej hem, som vanligt!»
Så stupade han på huvudet in i droskan, och kusken besteg sin gamla
bock.
När droskan körde in på Storgatan slamrade den så, att inte ens Hemliga
Karlsson kunde undgå att märka den, och vid hörnet av Tegelslagaregatan
hejdades den följaktligen av stadens poliskår, förstärkt av
bleckslagaremästare Olsson.
Alla betraktade varandra en stund under tystnad, och Olsson var den
förkroppsligade förvåningen. Han hade sett kusken fara från sta'n med
norrgående tåget, och här kom han nu lugnt körande sin droska mitt på
Storgatan. Kuskens blick var hård. Han hade fattat ett dovt hat till
bleckslagare Olsson.
Hemliga Karlsson steg fram.
»Hör nu Enqvist», sade han. »Vad skall allt det här betyda. Här kommer
den här herrn och väcker upp polisen mitt i natten och säger att eran
häst skenat med hans hustru, och att ni rest med tåget, och här kommer
ni körande som vanligt. Var är hans hustru?»
»Hon kommer där», svarade kusken dystert, då fru Olsson i detsamma steg
ur droskan och kastade sig i sin makes armar.
»Och det skall jag säga Karlsson», fortsatte kusken, »att min märr
skenar inte, men faktum är, att den där herrn lurade opp mej i sin
våning medan frun försvann med häst och vagn»--samtliga polisögon
riktades misstänksamt på Olsson--»och sen lurade han opp mig på tåget
för att bli av med mig. Men jag steg av vid Svältebo, och där mötte jag
herr Erlandsson, som hade fått tag i skjutsen på något sätt, och kom
körande hem med den igen. Om inte han varit hade jag nog aldrig fått se
varken häst eller droska igen.»
Sex kraftiga polisnävar grepo bleckslagaremästare Olsson, och
överkonstapel Flammén sade stolt:
»Sånt där kan man kanske göra i Stockholm, men inte här, för här åker
man fast. Nu följer herrn med till kontoret.»
Och medan ännu fru Olssons förtvivlade skri dallrade i atmosfären, stack
handlanden Erlandsson ut sitt sömniga huvud genom vagnsfönstret:
»Kö' hem, ha' ja sagt, Enqvist!» sade han.
Och Enqvist körde.


MANNEN SOM VAR EN TIDTABELL

Handelsresanden Ivarström satt ensam i Grand Hotell Bondåkras tämligen
enkla kafé. Hans uppsyn var dyster och i handen höll han ett exemplar av
den innehållsrika tidskriften Sveriges Kommunikationer, och den gjorde
honom inte glad.
»Om jag hade redaktören för den här tidningen här!» sade han till
källarmästare Johansson, som just passerade på sin inspektionsrond, med
sådan lidelse i rösten att denne stannade vid hans bord.
»Vad är det då fatt?» frågade källarmästaren, som trivdes i Bondåkra och
därför sällan kom i kontakt med den publikationen.
»Fatt!» svarade Ivarström bittert. »Den lata fårskallen har ju tagit
bort förbindelsesiffrorna i tabellen, så att en annan fattig sate som
flänger land och rike kring får slå och slå och notera och skriva fel så
att han blir gråhårig i förtid.»
Källarmästare Johansson log. Handelsresande voro ju trevligt folk och
hans bästa kunder och han tyckte följaktligen om dem, men han hade ingen
förståelse för deras nomadiserande levnadsvanor.
»Å, ditt distrikt är ju inte så stort. Du reser ju bara mellan den här
stan och Barbacka och Fälanda ooh Smörmåla med omnejd, så nog tycker jag
att du borde kunna lära dig de få fattiga tågtiderna utantill.»
»Hut, källarkrök!» svarade Ivarström förolämpad. »Jag reser på Blåmåla
också.»
Och källarrådet vandrade leende vidare på sin inspektionsrond.
Men Ivarström satt kvar och läppjade på sin invalidpilsner och
funderade.
»Jädrans i den krumeluren», tänkte han. »Krögaren är inte så dum ändå.
Om jag skulle ta och slå i mig de huvudsakligaste förbindelserna mellan
de tre, fyra största städerna i mitt distrikt, så vore inte så litet
vunnet. Då behövde jag bara slå efter lokaltågen.»
När han några timmar senare satt på tåget till Barbacka studerade han
Sveriges Kommunikationer med ett nyvaknat intresse. Han hade utvalt
tågtiderna Barbacka--Fälanda till specialstudium, och det var inte mera
vidlyftigt än att han lärde sig dem på en timme, ty expresstågen dugga
inte alltför tätt på dessa stora stråkvägar, och när tåget lugnt och
sansat ångade in på Barbacka centralstation kunde han dem flytande, både
tågen från Barbacka till Fälanda och från Fälanda till Barbacka, samt
även det ensliga tåg som utgår från Fälanda 9,32 samt stannar redan i
Brackeboda.
När han dagen därpå färdades till Smörmåla fortsatte han sitt studium,
och lyckades under denna korta sträcka, om också rätt långa tid,
fullkomligt bemästra tiderna Barbacka--Smörmåla och vice versa.
Det var inte utan att han skröt litet med sin kännedom om tågtiderna när
han satt i manufakturhandlarnas lag på »Stora Grand hotell» i Smörmåla,
och den beundran dessa mindre beresta herrar visade, sporrade honom till
ytterligare ansträngningar på den inslagna vägen.
Det dröjde inte länge förrän Ivarström kunde alla tågen mellan sina
huvudstationer som ett vatten, med tågombyten och allt, men då var hans
aptit på tågtider väckt, och han började omedelbart slå i sig även
småstationerna. Varje ledigt ögonblick ägnade han åt Sveriges
Kommunikationer, och hans konversation rörde sig med så stor förkärlek
om tågtider att kunderna började finna honom litet tråkig, och orderna
inte blevo fullt så stora som förr, när han undfägnade dem med
historier, som en mindre van gardist skulle rodnat åt. Men Ivarson
tänkte inte så mycket på order nu, han tänkte på tågtider. Och så
småningom hade han nått sitt mål. Han kunde alla tågtider i hela sitt
distrikt, och kunde dem som ett vatten.
Då slutade han studera och orderna började åter bli bättre, för nu var
Ivarström rolig igen. Det blev en omtyckt sport bland kunderna att
förhöra Ivarström på tågtiderna och de brukade slå vad med sina vänner
om att han utan ett ögonblicks betänkande skulle kunna säga när vilket
tåg som helst kom, eller borde komma, till vilken station som helst inom
hans distrikt.
Ivarström demonstrerade gärna, mycket gärna, sina färdigheter, och
berättade dessemellan sina berömda historier, och kundkretsen började
tycka att han var en sabla karl, som gick utanpå alla sina kolleger,
varav följde att hans orderlistor blevo allt längre och längre, och hans
provisioner följaktligen fetare och fetare.
Men en vacker kväll i kaféet på Grand Royal Palace Hotel i Fälanda
träffade Ivarström en annan provare, som med en viss vana talade om
tågen i Norrland. Visserligen besatt han inte på långt när den kännedom
om norrlandstågen som Ivarström om sitt distrikt, men hans yttranden
tände i alla fall högmodsdjävulen i Ivarström, om också inte utan
själskamp, att lära sig hela tågtidtabellen.
Nu började åter en studietid för Ivarström. Varje ledig stund och en hel
del stunder, som inte borde ha varit lediga, ägnade han åt Sveriges
Kommunikationer. Sina samkväm med kunderna inskränkte han till det
minsta möjliga och det dröjde inte länge förrän firman fick anledning
skicka honom brev, som fastän icke i sig själv uppmuntrande, dock voro
ägnade att sporra honom till ytterligare försäljningar.
Men tre månader efter samtalet med sin yrkesbroder steg Ivarström åter
in på Grand Royal Palace Hotels kafé i Fälanda, och det var inte den
dystre, tankspridde Ivarström, som man sett på sista tiden, utan ett
nytt ljus sken i hans blick, och det gamla leendet spelade kring hans
läppar.
»Hej, gubbar» skrek han till manufakturhandlarna, som redan sutto där i
väntan på den supé han skulle bjuda på. »Nu kan ni inte kugga mig på ett
enda tåg i hela Sveriges rike. Jag kan dom varenda ett, snäll-, person-,
blandade och godståg, och alla stationer och hållplatser.»
Då log manufakturhandlare Bergström sade: »Kanske du kan säga mej när
7,38 från Oxelby lämnar Buskås i morron.»
»8,47», svarade Ivarström genast med ett stolt leende.
Men Bergström log ännu bredare och svarade: »Knappast! Det är den förste
november i morron vet du väl, och alla tåg som inte äro indragna har
fått ändrade tider.»
I flera minuter stirrade Ivarström rakt framför sig, sedan skrattade
han, ett tomt skratt, och började räkna upp stationerna på
Bergslagsbanan baklänges.
* * * * *
Stackars Ivarström tillbringar nu sina dagar med att sakta och varligt
luffa omkring i Konradsbergs trädgård. Han tror, att han är ett snälltåg
på Statens järnvägar.


I SNÖSTORMEN

»Stig utanför med mig ett ögonblick, så ska du se vad du får!»
Det var den starke John Oxelgren som talade, och han riktade sin vänliga
inbjudning till Zackeus Boman.
Zackeus blinkade litet. Han var inte alls nyfiken, och hade ingen som
helst lust att stiga med John Oxelgren ut. Å andra sidan såg han Rosa
Eriksons blåa ögon riktade på sig, och kände att bemälda unga dam
väntade sig ett enklare hjältedåd av honom.
Saken var den att Zackeus älskade Rosa, John älskade också Rosa, varav
följer att Zackeus och John icke i någon nämnvärd grad älskade varandra.
Rosa å sin sida älskade båda och delade sina gracer tämligen lika mellan
dem, men i dag, på »Dansens Väninnors» bal, hade hon dansat tre danser å
rad med Zackeus, vilket i så hög grad upprört John, att han fann sig
föranlåten att efter tredje dansens slut närma sig paret och invitera
kavaljeren att ute på bakgården deltaga i ovan antydda friluftsnöje.
»Nå, hur går det? Kommer du eller är du rädd?»
Zackeus betraktade Johns resliga figur och agressiva haka och hans knän
knackade lätt mot varandra.
»Rädd?» sade han. »Ha, ha! Inte för dig. Men jag avskyr brutalitet. En
gentleman slåss inte annat än för att försvara en dam, som blir
förolämpad.»
I det fallet var Zackeus lugn. John skulle inte för sitt liv våga
förolämpa Rosa.
Men Zackeus vågade han förolämpa, och gjorde det också oförtövat.
»Harkrank!» sade han föraktfullt. »Du skulle inte ingripa om jag så
försökte kyssa Rosa mitt för näsan på dig. Du är ett fegt kräk.
Hundsvott! Kom Rosa och dansa med mig. Bry dig inte om den vettskrämde
stackaren.»
Rosa bevärdigade inte Zackeus med en blick utan stack lugnt sin arm
under Johns.
»Feging!» kastade hon över axeln åt sin avskedade kavaljer och Zackeus
erfor för första gången sanningen i skaldens ord: mannens mod är
kvinnan kärt.
Med klappande hjärta stod Zackeus kvar ooh övervägde vad han skulle
göra. Enda sättet att rehabilitera sig vore att i sin tur invitera John
ut på bakgården, och detta vore liktydigt med en oerhörd massa smörj.
Gjorde han det inte blev han för evigt stämplad i den skönas ögon. Men
då blevo hans egna ögon åtminstone inte igenmurade.
Med en djup suck gjorde han sitt val, tog sin rock och mössa och lämnade
balen.
Ute rasade snöstormen. Den låg som en vit vägg omkring honom, piskade
honom i ansiktet med tusen isnålar, tvingade våta flingor innanför hans
krage och uppefter armarna. Men Zackeus njöt av obehaget. Hans lidande
själ behövde ett litet ackompanjemang av fysiskt lidande.
Sakta och mödosamt pressade han sig fram mot stormen, ett steg, två
steg, tre steg, sedan blev det inte mera, ty Zackeus slant på en hal
isgata, som låg lömskt dold under snön, föll baklänges, slog huvudet i
rännstenskanten och blev liggande mitt utanför danslokalens port.
Stormen drev upp snön mot hans lovartsida, snart bildades där en liten
driva, som snabbt växte och sköt fram sina tentakler över Zackeus
medvetslösa kropp, täckte den allt mera, och till slut betecknade blott
en avlång drivas mjuka linjer den plats, där Zackeus låg.
Hur länge Zackeus låg så vet han inte själv, men till sist började ett
begynnande medvetande glimma igenom hans själs tillfälliga mörker, och
när han plötsligt hörde sitt namn nämnas blev allt ganska klart.
Han låg varmt och gott. Till en början trodde han att han var död och
var i himlen, ty på det andra stället kunde han inte vara, så varmt var
det inte. Han stärktes i sin uppfattning av att höra Rosas röst, men när
han ögonblicket därefter hörde även Johns röst så förstod han att han
var kvar på jorden, och i sitt halvt omtöcknade tillstånd greps han av
ett vilt begär att förinta sin rival. Han vände på sig ett tag för att
befria sig från snön, och störtade sedan upp med ett dovt rytande.
* * * * *
En timme efter det Zackeus lämnat balen hade Rosa fått nog av dans för
en kväll och trots kavaljerens ivriga böner beslutat sig för att gå hem.
John skulle naturligtvis följa henne. Han var ju kvällens hjälte och
hade dansat så många danser med henne, att det stötte på skandal.
Upprymd och segerstolt följde han henne ut genom dörren, tog hennes arm,
tryckte den tätt intill sig och sade:
»Var inte rädd, Rosa lilla, fast det är mörkt. Jag kan försvara dig om
det behövs, men det hade inte den där harkranken vågat.»
»Tala inte om Zackeus», bad Rosa.
»Nej, fy katten», sade John, och i känslan av kvällens framgång
fortsatte han: »Men innan vi börjar promenaden hemåt vill jag ha en
kyss!» Rosa drog sin arm ur hans.
»Skäms, John!» sade Rosa indignerad. Om indignationen var äkta eller
icke har dock aldrig blivit fullt utrett.
»Prata nu inte sån't, som du inte menar!» svarade John galant. »Hit bara
med lilla näbbet, så ska--»
Han tystnade plötsligt. I snödrivan vid deras fötter tycktes en mindre
jordbävning äga rum, och plötsligt reste sig ur dess vita famn en
översnöad figur, som med ett oartikulerat vrål gav den överraskade John
Oxelgren ett slag, så att han utan ett ögonblicks dröjsmål intog
figurens plats i snödrivan.
»Zackeus!» ropade Rosa, som kände igen figuren. »Försvara mig!»
Och med ett fåraktigt leende tog Zackeus hennes arm och försvann i
snöstormen.


FÖRSTA APRIL

Tyst som en ande, men en inte alltför eterisk ande, kom städerskan in
för att hämta kläderna till borstning, och Dalström slog upp ena ögat.
»Jaså, kassörn är redan vaken», sade städerskan. »Go morron, kassörn!
Skall jag dra ifrån gardinen?»
Dalström grymtade något, som städerskan fattade som ett jakande svar på
sin fråga, ty hon gick fram till fönstret och drog försiktigt gardinen
åt sidan.
»Nä men si!» sade hon med känsla och tryckte näsan mot rutan. »Oj, oj,
så vackert det snöar.» Och hon kisade med ena ögat boråt sängen.
Dalström vände på sig och öppnade sitt andra öga.
»Snöar det?» sade han och såg mot fönstret. »Inte kan jag se någon snö.»
Städerskans hänförelse kände inga gränser.
»Hi, hi, hi! Nu lurade jag allt kassörn ändå. Det är första april i dag,
vet väl kassörn. Tänk, att kassörn skulle gå i fällan så lätt.»
Hon avbröts av ett oartikulerat rytande från sängen.
»Tag kläderna, människa, och dra...! Nå, är hon ute än?»
Städerskan försvann, och Dalström hoppade upp på golvet.
»Sabla käring!» muttrade han. »Kalla det där att lura folk april! Så
vackert snöväder! Ungefär lika intelligent som att 'det ringde i
telefon'. Du milde gud! Men nu är det slut för i dag, ingen mera idiot
skall kunna gå omkring och skryta med att han har lurat Johan Fredrik
Dalström.»
Dalströms humör, när han en timme senare intog sin plats vid
kontorspulpeten, var inte det bästa, och hans misstänksamhet närmade sig
det patologiska. I varje ord, i varje fråga, och framför allt i varje
meddelande vädrade han ett försök att lura honom april, och han var på
sin vakt med en ängslighet, som gjorde varje sådant försök från början
dömt att misslyckas.
Därför är det ju tämligen klart att yngste bokhållarens försök att lura
honom in till chefen skulle slå slint. Den affär, där Dalström var
underkassör, var mycket stor, så stor, att chefen snarare var ett
begrepp än en person, och det hände högst en gång om året att denne
mäktige man hade något att säga Dalström. Men ändå kom unge Blomgren och
ville slå i honom att chefen önskade Dalströms närvaro i det allra
heligaste.
Dalström bevärdigade inte Blomgren med ett svar. Han endast morrade
något ohörbart och fortsatte att addera i kassaboken.
Men han blev allvarligt ond, när springpojken tio minuter senare stack
in huvudet innanför dörren och vrålade:
»Herr Dalström till chefen!»
Att yngste bokhållaren var näsvis var han van vid men att karlen skulle
ha den ovanligt dåliga smaken att använda en springpojke som
medbrottsling, när det gällde att driva med en överordnad, retade honom.
»Hälsa chefen», röt han med en röst, som förhöll sig till springpojkens
vrål som en mistlur till ett fågelpip, »att om han vill mig något, så
får han komma hit.»
En halv minut senare kom chefen. Dalströms skri hade nått honom genom
ett par öppna dörrar, och hans i vanliga fall rätt röda ansikte stötte
nu i blått.
»Jag har två gånger skickat bud på herr Dalström, men ni har inte
behagat komma», sade han.
Dalström bleknade.
»Jag tänkte--», stammade han.
»Jag hörde ert svar till springpojken», fortsatte chefen, »och--tyst,
försök inte förklara er, ni gör bara saken om möjligt värre--men något
dylikt har aldrig förr förekommit i min affär. Jag hade verkligen tänkt
öka er lön, eftersom ni varit i affären i fem år och jag ansett er vara
en trogen tjänare, men sedan jag nu fått veta er verkliga karaktär, kan
jag endast be er se er om efter en annan sysselsättning.»
Pang! Dörren slogs igen.