Baron Olson och andra historier - 4

Jo, man slår kortsidan ur en gevärslåda, spikar fast en hög hatt--sådana
finnas alltid i lager som bytesartikel, det är ju kungaemblemet där
nere--alltså, man spikar fast en hög hatt på lådans kortsida. Då räcker
gevärslådan, om karlen inte är alltför lång. Ruskigt, säger ni. Tja, man
blir van.
Jag tog alltså avsked ur Kongostatens tjänst, men på utresan träffade
jag i Leopoldville en engelsk affärsman, som hade en rad faktorier,
byteshandelsstationer, utefter kusten av engelska Västafrika.
Han tyckte om mig, och när han fann att jag kunde konsten att behandla
både negrer, portugiser och vita män, så engagerade han mig genast för
ett ganska hyggligt gage. Först skulle jag biträda vid ett faktori någon
tid, för att sedan, när jag lärt mig de speciella tjuvknep, som användes
i detta slags affärer, själv bli föreståndare för ett dylikt.
Bien, ett par veckor senare höll jag mitt intåg i Nulla-Nulla, d. v. s.
jag sam i land från valbåten som kantrat i surfen, och drev med ett par
sparkar och något blomsterspråk roddarna ut i vattnet igen för att dyka
efter mitt bagage.
Det bärgades, och jag märkte, att jag gjort ett gott intryck, ty
faktoriets svarta arbetare, Kroo-negrer varenda man, betraktade mig med
vördnad, och faktoriets föreståndare, en gammal malariainpyrd skotsk
suput, hälsade mig välkommen och bjöd på gin och champagne.
Nulla-Nulla var ungefär lika glatt och trevligt som en kyrkogård i
regnväder. Några hyddor av korrugerad plåt inskjutna på en relativt torr
landremsa mellan havet, en flod, där en gyttjig gul lervälling sakta
flöt mot modersfamnen, och det eviga träsket, vars dimma överskyggade
allt och alla, så att man måste förvara rakkniven i en burk palmolja för
att den inte skulle rosta.
Den användes för resten inte så ofta, ty man var inte mån om sitt yttre.
En solhjälm, en kostym smutsiga pajamas och ett par vita skor, som
sällan besudlades med piplera, detta var den prakt i vilken vi
civilisationens representanter uppträdde. Komforten var en tältsäng med
moskitnät, födan konserver, fisk, kinin och genever. Ja, det var en
härlig plats, men jag hade varit med om sådant förr i Kongo.
Fram på hösten flög fanken i kroppen på den skotske suputen. Han fick
för sig att han skulle resa hem till julen. Han hade inte sett Skottland
på tolv år, sade han, och ville gärna se det en gång till innan whiskyn
och febern gjorde kål på honom.
Och i november gav han sig mycket riktigt i väg med en av de gamla
smutsiga oljetankar från Liverpool, som trafikera kusten, och jag var
ensam med faktoriet, några niggrer, ett par portugiser och ett par
miljarder myggor.
Där satt jag, som sagt, på stranden av den gula floden, på vilken
kanoter, gjorda av urbrända trädstammar, kommo flytande med olja, gummi
och blodiga elefantbetar från det hemlighetsfulla hinterlandet, och jag
tänkte på skottens avskedsord:
'Sköt väl om faktoriet, my boy, och vad du gör, försök att ställa dig
väl med den gamle skojaren Majumba.'
Majumba, ja. Jag hade ofta hört namnet på den fruktade härskaren där
inne i de mystiska skogarna. Han som tog tull av alla, som färdades
genom hans område till kusten, till och med av de stridbara
haussanegrerna, som svuro vid profetens skägg och djupt föraktade
fetischdyrkarna.
Han var en mäktig man, Majumba, ty han kunde med ett ord göra slut på
all byteshandel om vi råkade ådraga oss hans misshag, han kunde skicka
en negerhär, som sopade bort oss från världskartan på några timmar, och
å andra sidan kunde han låta rika håvor regna över oss, om det föll Hans
Blanksvarta Majestät in.
På sistone hade han emellertid inte varit riktigt nådig, om det nu var
Hans Brittiska Majestäts regering som stött honom för huvudet, eller
bolaget, som inte varit nog frikostigt med gin och champagne på hans
senaste visit till kusten, vet jag inte, nog av, kung Majumba hade
börjat ta så höga tullar av de niggrer som foro genom hans område, att
den mera värdefulla byteshandeln började kringgå hans maktsfär och
alltså hamna vid andra faktorier, uppåt eller neråt kusten.
Nu har jag egentligen aldrig varit rädd för något i hela världen, och
minst av allt för en så'n där operettkung i simbyxor och cylinder, och
jag började lite smått fundera på hur jag skulle få honom att ta reson.
Frågan var kvistig, men lyckligtvis för mig löste den sig själv så
småningom.
Medan jag var i militärtjänst hade farsgubben hemma aldrig velat veta av
mig--jag hade ju svikit hans hopp om att få se mig som stor
businessman--men när jag fått anställning på det här faktoriet slängde
jag på måfå av ett brev hem, och si, det tog skruv. Nådens sol började
åter skina.
En vacker dag fram i december tjöt det gamla skrovet Omungas ångvissla
utanför surfen, och med valbåten kom skepparn i land för att få en
whisky med orangebitter och se efter hur mycket gods jag hade att låta
honom få.
'Jag har en låda med till er, Strand', sade han vid tredje whiskyn. 'En
långväga en, ända från Norge, eller Sverige eller vad fanken det är för
land ni är ifrån.'
'Hut, gamle havsvagabond!' slängde jag åt honom och kilade ut för att få
tag i lådan, för ta mig katten var jag inte så pigg på att få se vad den
innehöll, att jag inte kunde styra mig.
Och det var ett innehåll som stod i mantal, må ni tro. Svensk punsch och
brännvin, glöggkryddor, lutfisk konserverad i glasburkar, skinka
likaledes konserverad, och klenäter med mera ätbara saker, och sist men
inte sämst en massa julgransgrannlåt, som skulle gjort niggrerna
vansinniga av avund om de fått se den.
Ett brev fanns det också i lådan, och i det uttalade farsgubben sin
tillfredsställelse med, att jag äntligen kommit in på affärsbanan, och
att morsgumman, som ville att jag skulle fira en kristlig jul ute i det
hedniska landet, plockat ihop lite smått och gott åt mig för julafton
'och så kanske det kunde vara roligt för mig att bjuda mina vänner på
svensk julmat'.
Gud välsigne gumman! 'Mina vänner'! Ensam vit man bland niggrer och
portugiser! Åhnej, jag finge nog äta min julmat ensam, om jag inte ville
associera mig med mindrevärdiga raser.
Well, Omunga gick, och julen kom, och jag hade ett herrans besvär med
att lära min niggerkock, Bootlace, 'Kängsnöret', att laga svensk
risgrynsgröt. Jag beskrev konsten för honom cirka hundra gånger, och
varje gång svarade han orubbligt: 'Savvy plenty, Stann!' fastän jag
mycket väl visste att han inte begrep det minsta.
Men det stod skrivet i stjärnorna att jag inte skulle få julfrid, ty på
själva julaftonsmorgonen, när jag som bäst funderade på vad jag skulle
hugga för träd till julgran, anlände en löpare med bud att Hans Majestät
Konung Majumba var i antågande för att göra en visit hos den vita
pampen.
Då blev det liv i luckan. Opp med Union Jack för att hedra den svarta
slusken, Frankrikes sötaste och sämsta champanje på is, opp med en låda
holländsk genever. Allt klart till att blidka den väldige.
En timme senare satt en av världens fetaste niggrer, en koloss om
hundratjugo kilo, i en suckande rörstol på min veranda och lapade gin
och champagne som en katt lapar mjölk.
Här var det bäst att smida medan järnet var varmt, och jag gjorde allt i
världen för att övertyga Hans Mejstät, att jag var en ovanligt sympatisk
person, men fast han söp som en pråmskeppare så blängde hans små runda
tjurögon lika lömskt i alla fall.
När jag en stund måste gå ifrån honom för att sköta om någon syssla, gav
jag honom en engelsk jultidning att roa sig med, och när jag kom igen,
hade han fått tag i en färgplansch av kung Edward i ordnar och grannlåt,
och han ville partout veta vem denne verkligt elegante man var. Jo, det
var den store vite konungen.
Majumba betraktade länge och uppmärksamt planschen, och det syntes på
den drummeln att han var avundsjuk. Tacka för det för resten. Själv var
han ju bara klädd i en hög hatt, ett par blårandiga simbyxor och en
trasig gul parasoll.
Men då flög den onde i mig. Jag fick idén till hur jag skulle vinna den
svarte lymmelns eviga vänskap.
'Majumba', sade jag oskyldigt. 'Varför är inte du, som också är en stor
konung, lika fin som den vite konungen.'
'Uff! Mum! Skål!' sade Majumba.
'Majumba', fortsatte jag. 'Din makt och glans har inte bländat mig fast
den är stor, men din tjusande personlighet har vunnit min vänskap, och
det är min vilja att du, o Majumba, blir minst lika elegant som den vite
konungen.'
Svartingen spärrade upp korpgluggarna och spetsade öronen, och jag
skickade Bootlace efter min mammas låda. Majumba skulle klädas till
julgran.
Ett stycke röd kalikå omskapades hastigt till uniformsjacka åt honom.
Det var lätt gjort, bara ett par hål för armarna och ett snöre genom
några hål i halsen. Ett par säkerhetsnålar höllo ihop det hela.
Majumba var en aning tveksam till en början, men den röda tröjan gjorde
ett visst intryck på honom, och när han fick syn på glitterbuntarna,
stjärnorna och snörena med alla nationers flaggor i en lång rad veknade
han fullkomligt och lät mig göra som jag ville.
Och ni må tro, att Majumba blev fin. Tröjan översållades av stjärnor och
blev katten så mycket elegantare än kung Edwards, från ett snöre runt
magen föll glittret i en glänsande frans ned mot knäna, snörena med alla
nationers flaggor lindades kors och tvärs över bålen, i öronen hängde
andra snören med påträdda färgade glaskulor, en julgranstopp av
försilvrat glas krönte den ruggiga cylindern, vars framsida pryddes av
en rosenkindad julängel av silverglitter. En massa andra småsaker, såsom
förgyllda grankottar etc., placerade jag på måfå där mitt konstnärliga
sinne sade mig, att de gjorde sig bäst.
När lådan var tömd var också Majumba så grann att det nästan gjorde ont
i ögonen att se på honom, och när han fick se sin bild i min spruckna
spegel, spred sig ett skimmer av verklig lycka över hans mera feta än
egentligen vackra anletsdrag.
Och niggrerna grepos också av sann vördnad för honom. Både mina egna och
hans svit, som satt på hasorna nedanför verandan och såg på hur den vite
mannen prydde deras härskare. Majumba har nog aldrig i sitt liv blivit
så vördsamt bemött.
Men jag som nu hade min julgran, beslöt att fira jul riktigt. Bootlace
fick göra sitt bästa med håvorna, vilket inte var mycket, men snart
sutto dock jag och Majumba vid det dukade julbordet och åto risgrynsgröt
med kondenserad mjölk, och lutfisk och skinka. Majumba smorde kråset och
tog snapsar och sken som en sol, och svor att jag var hans ende vän på
jorden och hans broder och fader och moder.
Sen serverades kaffe och punsch. Majumba fann punschen välsmakande och
hävde i sig enorma kvantiteter.
Mina och hans negrer beskådade på något avstånd med andakt de båda
väldiges frosseri, och när den tropiska natten plötsligt bröt in och jag
lät glöggens blå lågor flamma högt mot den mörka himmelen, och Majumba
full och bra och lite rädd för sin vite vän, som kunde så hantera elden,
vajande reste sig, så att grannlåten glittrade och glänste vid lågornas
fladdrande spel, då kastade hela negersvärmen sig på magen och stämde
upp ett hyllningsvrål:
'Ooo, Majumba! Oooooo, Majumba!'
Majumba var tydligen utnämnd till gud.
En timme senare hade Majumba fått nog, och hans kungliga snarkningar
tonade mäktigt från rörstolen. Då steg sviten fram, grep med vördsamma
händer sin monark, lämpade honom varsamt ombord på hans stora kanot och
rodde med tysta årslag bort i natten.
Annars bruka niggrerna aldrig våga färdas under den mörka tiden på
dygnet, men antagligen ansågo de Majumbas nya _ju-ju_, trollmakt, så
stark, att de onda andar som ströva i mörkret inte skulle våga sig på
dem.
Majumbas vänskap höll i sig, och han inte bara tvingade de andra
niggrerna att låta sina bytesaffärer gå genom mig, utan lättade även på
sina egna väldiga förråd av landets produkter.
Jag gjorde enorma affärer och funderade just på att börja på egen kula
och bli miljonär, när Majumbas timme slog.
Åskådandet av sin egen bild med all julgransgrannlåten i min spruckna
spegel, som han skickat en särskild deputation att byta sig till mot ett
par manshöga elefantbetar, steg honom så småningom åt huvudet. Han blev
storhetsvansinnig, beslöt att erövra hela Afrika och anföll till en
början närmaste engelska utpost med hela sin armé, fyra tusen man.
Men på utposten fanns en engelsk underlöjtnant med ett par irländska
sergeanter och två hundra haussa-soldater, och denne unge engelsman hade
inte mera känsla för det passande, än att han inte bara vägrade att låta
sig dödas, utan även piskade upp Majumbas armé, ryckte in i hans land,
brände ett dussin byar samt förklarade Majumba avsatt och utnämnde en ny
nigger till kung. Och eftersom Majumba nog varit litet hårdhänt ibland
och tagit livet av en och annan, accepterade folket sin nye härskare.
Dock först sedan en av hovmännen stuckit en assegaj tvärs igenom
Majumbas mage.
Och eftersom jag var Majumbas vän, ansåg den nye konungen mig som sin
fiende och lät meddela bolaget, att han skulle känna sig angenämt
berörd, om han fick mottaga mitt huvud som kröningspresent.
Och som jag hade anledning förmoda, att han, om inte presenten kom
punktligt, skulle skicka några hundra man för att hämta den, steg jag
ombord på ångaren Umballa av Liverpool, när den angjorde vårt faktori,
och avreste till Europa.»


EN KRIGSLIST

Malmötåget var fullt redan när de båda kompanjonerna Esselgren och
Anderstein anlände till perrongen, men eftersom de redan dagen förut
försett sig med platsbiljetter, så vilade där inga ledsamheter, utan de
trängde sig glatt in i sin vagn.
Men när de kommo in i sin kupé fördystrades deras anleten högst
betydligt, ty fastän de beställt fönsterplatser, funno de, att de hade
att sitta mitt i var sin soffa, rätt upp och ned, utan stöd på någon
sida. Utom baksidan förstås.
Om inte Esselgren och Anderstein haft så viktiga affärer i Malmö, så
hade de säkert stigit av och rest med ett annat tåg, men nu var saken
den, att de båda herrarna, som voro rätt avsevärda smågulascher, kunde
göra upp en jobbaraffär och svindla svenska folket på 25,000 vardera om
de lyckades hinna till Malmö på kvällen. I annat fall skulle säkert
varan gå till hederliga affärsmän, och det nedslående förhållandet
skulle inträffa, att den skulle komma bemälda folk tillhanda utan den
lilla prisförhöjning på ett par hundra procent, som herrarna åsyftat.
Nu var emellertid all fara för inträffandet av denna sorgliga
eventualitet undanröjd. De båda kompanjonerna hade vaknat i god tid, och
sutto nu inklämda på sina obekväma platser med utsikt att om en sexton
timmar vara i Malmö, och på nattkröken göra upp affären.
Det gick något så när bra för de bägge affärsmännen att sitta på
mittplatserna under de första två timmarna eller så, men sedan tröttnade
de. Det började värka i sidor och rygg, huvudena blevo tunga och de
kände behov av att luta sig. Men de hade intet att luta sig mot, utom
ett par medpassagerare, som emellertid energiskt protesterade mot varje
försök till dylikt närmande.
Situationen var kritisk. Men det är vid sådana tillfällen, som
Esselgrens snille gör sig mest gällande. Det gjorde sig gällande nu.
»Hör du, Anderstein», sade han högljutt. »Nu går vi väl snart in i
restaurangvagnen och äter frukost.»
Och i detsamma blinkade han långsamt och omsorgsfullt med vänstra ögat,
för att Anderstein skulle förstå att något var i görningen.
Anderstein förstod, men visste inte vad.
»Vi gör väl det», svarade han.
»Det blir annat det än i Petrograd!» utropade Esselgren entusiastiskt
och gnuggade händerna.
»Joo, det vill jag lova! Här får man ju ett mål _mat_ för några kronor,
där en fläsksvål och ett par skedblad stuvade potatisskal för femti
rubel.»
Medpassagerarna hade blivit intresserade av konversationen och en av dem
vågade en fråga.
»Är det verkligen så hemskt i Petrograd?»
»Jo, var lugn för det», sade Esselgren högtidligt. »Ingen mat, inga
kläder eller skodon. Gatorna fulla av rövare och mördare så att ingen
går säker, och så rasar sjukdomar där.»
»Hemskt!» instämde Anderstein.
»Ja, koleran går ju så förfärligt där», sade den intresserade herrn.
»Ohyggligt!» sade Esselgren. »Tusentals fall om da'n, mycket värre än
man tror här hemma. Dom stupar på gatorna, dom dröser. Rätt som man går
och pratar med en god vän så får han magplågor och da'n därpå så är han
död.»
»Det är ju förfärligt!» kom det i kör från passagerarna. »Var det länge
sedan herrarna var där?»
»Nä då», försäkrade Esselgren fryntligt. »Vi kommer direkt.»
»Det vill säga, herrarna har legat i karantän en tid.»
»Inte!» sade Esselgren. »Man achtet sich! Inte har vi affärsmän tid med
sånt. Vi kilade tvärs över Finland och så smet vi ut på Åland och
seglade över till Grisslehamn, tyst och stilla, och nu är vi här. Fint
skött, va?»
En halv minut senare voro de båda herrarna ensamma i kupén, och sträckte
ut sig på var sin soffa.
»Där ser du, gosse», sade Esselgren stolt, »hur man klarar en situation.
Du såg vilken fart dom fick. Nu sover vi ett slag, och sen äter vi
frukost och sen åker vi i vår egen abonnerade kupé till Malmö.»
Snarkningstävlingen mellan Esselgren och Anderstein, hade pågått i cirka
två timmar och den senare tycktes ligga litet över, när de väcktes av
att dörren öppnades.
I dörren stodo en man i polismössa och en herre i pincenez. Bakom
skyltade ännu ett par karlar.
»Vad är det?» frågade Esselgren.
»Herrarna ska följa med doktorn här», sade polismannen. »Herrarna ska
interneras.»
»Va katten--»
»Herrarna har bekänt för sina medpassagerare att ni kommer från
Petrograd och undvikit karantän. Opp nu och följ med.»
»Stopp», började Anderstein. »Det där var bara skoj...»
»Försök inte», sade polismannen. »Kom med bara.»
Så fördes de båda smågulascherna ut till en väntande ambulansvagn. Och
så gick malmötåget. Och med det drömmen om 25,000 gulaschkronor per man.


EN ITALIENSK EPISOD

Kupén doftade av damm, gammal inpyrd smuts, mögel och vitlök, och det
var med verklig förtjusning Åke såg den lille italienske borgmästaren,
svept i den värdighet han iakttagit under hela resan, plocka ihop sina
effekter och ge sig i väg när tåget stannade.
»Nå, Gudskelov att man blev av med den», sade Åke ur sitt svenska
hjärtas djup. »Opp med fönstret nu, och in med frisk luft, det var
själva tusan vad den lille fete kamorristen var rädd för att släppa in
sitt fosterlands klimat.»
»Folk är likadana vart man kommer», anmärkte Johan lugnt. »Är det inte
likadant hemma i Sverige, va?»
»Jo visst, ja visst!» svarade Åke. »Men det här var en helsikes stor
station. Det måtte vara Bologna. Petrus, du som rådbråkar lingot, stick
ut ditt nordiskt blonda huvud genom fönstret och fråga den där
guldbeslagne kamorristen hur länge vi står här.»
»Nej, fråga någon annan», föreslog Johan. »Den där tycks ju vara
järnvägstjänsteman, och en sådan vet aldrig något om tågtiderna här i
Italia.»
Men Petrus hade redan rest sig upp, stuckit ut huvudet genom fönstret
och adresserat sig på särdeles grammatikalisk italienska till
järnvägstjänstemannen:
»Quanto tempo ci fermiamo in questra stazione?»
»Venti minuti, signore!»
»Vad säger kamorristen?» frågade Åke.
»Tåget stannar här i tjugu minuter», svarade Petrus. »Dom talar för
resten en vacker dialekt i de här trakterna.»
»Du är allt bra slängd i italiano», sade Johan erkännande.
»Åhja, tja, man redet sich!» svarade Petrus blygsamt och ägnade en
tacksam tanke åt den i Stockholm inköpta 50-öresparlören.
Men Åke grep sin mössa.
»Kom Johan, på tjugu minuter hinner vi se efter om dom har någon
katedral i den här stan, och jag är för resten törstig, ett glas
chianti, eller vad det är dom kallar pilsnern här i landet, skall smaka
skönt. Du Petrus kan vänta här och vakta bagaget. Se efter att ingen
stjäl något, glöm inte att här i landet stjäl alla människor allt vad de
komma över. Och håll särskilt ögat på pläden.»
Ett brett och soligt leende spred sig över Petri hemtrevligt feta
ansikte, när ordet pläden nämndes, och hans blick smekte ömt det nämnda
kollit, medan Åke och Johan hoppade av tåget och försvunno in på _il
ristorante_. Innerst inne i pläden, mjukt bäddad bland filtar, låg
nämligen en skatt, medförd från landet i högan nord, och avsedd att
tagas fram i Monte, en sällsynt och dyrbar skatt--en liter O. P.
aqvavit.
Petrus var nära att försjunka i drömmar om hur öppnandet av denna O. P.
lämpligen skulle firas, då ett plötsligt ryck gick genom tågsättet.
»Ryck i helsingland!» sade Petrus skämtsamt till respläden.
Men omedelbart därpå kom ett ryck till, och så satte tåget sig i gång.
»Dom växlar!» upplyste Petrus pläden. Men han hade orätt, ty tåget ökade
alltmera farten och var snart i så full gång som ett italienskt tåg kan
vara. Och samtidigt kom Petrus ihåg att Åke hade hand om både hans
biljett och hans pengar. Nåja, biljetten var det ju inte så noga med,
för den hade konduktören redan sett, men pengar--det är inte så angenämt
att vara utan pengar i ett främmande land, av vars språk man inte känner
mera än vad man kunnat inhämta av 50-öresparlören.
Tio minuter senare anlände konduktören och Petrus såg till sin fasa, att
det varit konduktörsbyte i Bologna.
»Biglietto!» sade han och räckte ut handen.
Petrus försökte en bluff.
»Vado a Firenze!» sade han och låtsades försjunka i en tidning.
»Favorisca monstrare il suo biglietto!» sade konduktören, och denna gång
var rösten skarpare.
»Biglietto?» sade han. »Si, si! Biglietto vergessen, glömt, oublié?
Begriper du?»
Konduktören såg allt bistrare ut. För ett par lire kunde han kanske
överse med att en resande inte hade biljett, men bara brutet och
utländskt prat imponerade inte på honom.
»Biglietto, signore!»
Då blev Petrus rasande. Hans italienska ordförråd räckte inte till en
förklaring, och han tillgrep svenskan.
»Begriper du inte», röt han hotfullt, »att Åke har biljetten och han
blev kvar i Bologna med både den och pengarna. Och säjer du ett ord till
krossar jag skallen på dej, förbaskade kamorrista.»
Konduktören gick omedelbart vidare, och Petrus stod som segrare kvar på
slagfältet. Han trodde att det var hans manliga uppträdande som satt
skräck i konduktören, och kanske hade han rätt. En del av hans samtida
anse det emellertid vara mera sannolikt att konduktören tagit honom för
en kamorrist.
I varje fall fick Petrus sitta i lugn och ro och smeka ömsom campagnan,
ömsom respläden med sina blickar till tåget äntligen stannade i Florens.
Men då möttes han av ett annat problem. Han hade elva kolli bagage, och
inga pengar.
Förut hade alltid en av reskamraterna brukat köra ut bagaget genom
fönstret till någon svartmuskig bandit, medan någon av de andra hoppat
av och gjort sig klar att gripa bemälde bandit för den händelse att han
skulle försöka ge sig av med kollina. Men nu gick inte det systemet. Nu
måste Petrus klara sig själv.
Med stort besvär lyckades Petrus lasta på sig sex kolli, och praktisera
sig av vagnen med dem, för att ögonblickligen bli omgiven av ett band
operettrövare, som höggo sig fast i bagaget. Det var ett detachement ur
Firenzes stadsbudskår, som på detta sätt i överflödande välvilja sökte
ta hand om Petri bagage, men sällan har stadsbudskåren i fråga mötts med
så kallt oförstående.
Petrus vrålade invektiv åt operettbanditerna på alla av honom kända
utländska språk, för att sedan tillgripa svenska skällsord, och som han
är hemma i trakten av Delsbo, äger han fullkomligt herravälde över denna
gren av sitt vackra modersmål.
Med dettas hjälp lyckades han också förmå stadsbudskåren att dra sig
något tillbaka, dock inte på långt när så mycket som han bett dem dra,
och efter att ha satt ned sina sex kolli, störtade han in efter de andra
fem. Hans inneboende misstroende för italienare i allmänhet och
_facchini_ i synnerhet kom honom att skynda mer än han någonsin skyndat
förr, och däri gjorde han klokt, ty av hans sex kolli voro fem redan på
väg till fem olika hotell. Det sjätte, pläden, fanns kvar, ty den hade
två _facchini_ gripit tag i för att bära åt var sitt håll, och de voro
just i färd med att välja ut var sin mjuka, behagliga fläck på den
andres kropp, där en stilett lämpligast kunde placeras, när Petrus slog
ned som en nordisk björn och slet tvisten genom att rycka till sig den
dyrbara bördan. Genom en skarp hetsjakt över perrongen lyckades han
återerövra även de andra fem kollina, varefter en ny hetsjakt tog vid
för att få fatt i de sex andra, ty naturligtvis lade välvilliga bärare
vantarna på dem så snart han vände ryggen till.
Att i detalj skildra Petri kamp mot de italienska bärarna skulle bli för
långt, det är tillräckligt att konstatera att han efter en lång och het
strid lyckades samla sina elva kolli i en stor hög, på vilken han sedan
satte sig.
Omkring honom samlades på respektfullt avstånd Firenzes stadsbudskår, av
vilka varje enskild medlem med förtjusning skulle ha satt en kniv i
Petrus om han kunnat göra det utan någon som helst risk. Men det var
förbundet med en viss risk för en _facchino_ att närma sig Petrus just
då.
På detta sätt hittades han av Åke och Johan när de ett par timmar senare
kommo med nästa tåg från Bologna. När tåget drog in på stationen hängde
de ut genom vagnsfönstret bleka av ängslan för Petri och resplädens öde,
och det jubelrop som höjdes när de fingo se honom lät som ett härskri
från det gamla Germaniens dystra skogar.
»Hej, gamle Petrus, roligt att se dig välbehållen. Skaffa hit en
kamorrist, som kan bära bagaget, så far vi till hotellet och får oss
lite mat.» _Facchini_ närmade sig lystet men tveksamt.
»Nej», sade Petrus. »Ingen av dom där fähundarna skall tjäna på oss. Vi
tar bagaget. Jag svarar för fem kolli.»
»All right», sade Åke och grep respläden och ett par väskor. »Har du
något emot stadsbuden, så kan vi ju själva bära bagaget till en droska.»
Och med det ledde han vägen.
Men Petrus, som tagit upp fem kolli satte ned dem igen och satte sig
sedan själv på dem, ty hans knän veko sig.
Där respläden bars fram tecknade sig en smal, våt linje på perrongen.


DJURVÄNLIGHET

I Barbackaån knuffades isstyckena, sakta och makligt så som det passar i
staden i fråga, men de knuffades i alla fall. Så satte ett av dem sig på
spjärn mellan ett par av kajens pålar, ett annat stannade sällskapligt
bredvid och ett tredje och fjärde slöto sig snart till sällskapet. Om
några minuter låg isen som en bro tvärs över ån, och i mitten tronade
den av hela Barbacka kända stora måsen, som bekvämt kommit seglande på
ett av flaken.
Järn- och herrekiperingshandlare Göranson, ordförande i Barbacka
djurskyddsförening, kom långsamt promenerande utefter kajen och
betraktade med tjusta blickar hur våren sprängde isens bojor, som hans
poetiska själ kallade det.
Han nickade gemytligt åt sin gamle vän måsen, som dock inte besvarade
artigheten, och fortsatte sedan sin väg nedåt ån.
En timme senare kom han tillbaka. Nu låg ån isbetäckt ovanför isdammen
men måsen stod fortfarande lugn och majestätisk, fullkomligt oberörd av
såväl Göranson som de alltmera hopade isstyckena. Göranson stannade.
»Står du där än», var den särdeles överflödiga fråga han riktade till
måsen, som heller inte nedlät sig att besvara den.
Göranson var inte djurskyddsordförande för ro skull. En mörk tanke
vaknade i hans hjärna och han beslöt pröva om den var riktig. Därför tog
han upp en sten från gatan och slungade den, så djurvän han var, mot
måsen.
Naturligtvis träffade han inte, och måsen tog inte minsta notis om
projektilen.
Pang! Nästa sten slog närmare, men resultatet blev lika negativt, och
under en stund blev måsen utsatt för ett formligt bombardemang.
Men han uthärdade elden briljant.
Barbacka poliskonstapel, Jönsson, som en stund från något avstånd