Baron Olson och andra historier - 3

»Stopp, stopp!» sade advokaten. »På det viset kan du hålla på hela
natten.»
»I evigheters evighet!» svarade journalisten. »Faktum är, som jag haft
nöjet att bevisa, att om min handling var ohederlig så var den hederlig
och tvärtom. Kan du döma vad som i detta fall är rätt och orätt?»
»Hm!» sade advokaten. »Ett högst invecklat rättsfall.»
»Herrarna kan tvista om den juridiska rätten, men moralisk rätt att
behålla kovan hade du lika förbaskat», avgjorde ingenjören.


SVÅRSÅLD VARA

»Nu för tiden kan man sälja allting och få bra betalt för det», sade
direktör S:son Silverling belåtet och drog ett par bloss på sin cigarr.
Tre av de fyra andra unga gulascher, som utgjorde hans auditorium,
nickade instämmande--de hade alla erfarenheter i den vägen--men den
fjärde, direktör P:son Perén såg betänksam ut.
»Inte allt», sade han.
»Min värderade broder», sade Silverling. »Vill du vara av den godheten
att ge oss ett exempel, som bär upp ditt absurda påstående. Har du inte
själv sålt höboss som tesurrogat med ett par tusen procents avans, och
har vi inte allesammans på samma sätt bevisat äktheten av min sats.»
»Tror du», sade Perén, »att du skulle kunna sälja en hundralapp för
hundratjugu kronor?»
Silverling skrattade.
»Ja, nästan», sade han. »Men det var inte precis så, jag menade.»
»Nå», sade Perén. »Tror du, att du skulle kunna sälja en hundralapp för
tjugu kronor?»
»För tju--jo, tacka katten för det! Det skulle väl vem som helst kunna.»
Perén tog långsamt upp sin plånbok och plockade fram fem fina och släta
nya hundralappar.
»Antag att vi utnämner Ansén till försäljare. Han är opartisk och
dessutom smärt ännu. Han går hem och tar på sig en av de kostymer, som
han brukade använda innan han började tillverka mjölsurrogat av sågspån,
samt en sportmössa och när han så ser ut som en vanlig, enkel medborgare
skall han gå ut på gatan och försöka att sälja dessa fem hundralappar
till fem välklädda medborgare för tjugu kronor stycket. Men han får.
endast fråga fem personer. Om tre eller flera köper har jag förlorat och
ger dig, Silverling, tio tusen kronor, köper ingen eller endast en eller
två, anses din sats, att man katn sälja allt, vederlagd, och du ger mig
tio tusen. Dessutom bjuder den förlorade sällskapet på en bättre
middag.»
»Topp!» sade Silverling. »Beställ middagen genast, du som kommer att
förlora. Det säger ju sunda förnuftet, att den, som blir erbjuden en
hundralapp för tjugu kronor tror att säljaren har mist förståndet, och
passar på tillfället att göra ett litet kap.»
»Såvida inte samvetet--», sade en av de andra.
»Åh håll mun», sade Silverling.
Någon timme senare drev direktör A:son Ansén klädd i sportmössa och en
av de kostymer, han ansåg snygg när han ännu var biträde i en
speceriaffär på norr, utefter Hamngatan, med de fem nya, fina
hundralapparna i handen. De övriga fyra herrarna följde hans förehavande
från andra sidan gatan.
Till första offer utsåg han en ung man av affärstyp.
»Skall herrn köpa en hundralapp!»
»Vafalls?» sade den andre och stannade.
»Köp en hundralapp! Ny och garanterad äkta, för tjugu kronor.»
Den unge mannen granskade Ansén ett ögonblick och blev röd.
»Dra åt skogen, sabla drummel», röt han. »Vore det inte mitt på gatan,
så skulle ni få smörj. Har ni inget bättre att göra än att gå ute och
driva med folk?»
Så gick han.
Nästa offer blev en äldre gentleman, som först noga förhörde sig om
sedelns äkthet, och sedan så demonstrativt såg sig om efter en
poliskonstapel att Ansén fann sig föranlåten att försvinna i folkhopen
för en stund.
Nummer tre var en medelålders dam, och hon blev genast intresserad.. Men
hon vägrade envist att ta upp tjugu kronor ur väskan för att lämna dem i
utbyte mot hundralappen. Däremot var hon fullt villig att ta emot åttio
kronor om Ansén ville växla hundralappen i en affär.
Därpå strandade den affären, och som tre personer nu vägrat köpa måste
Silverling till sin förvåning erkänna sig slagen, men efter ett kort
sammanträde beslöts att experimentet skulle fortsättas. Perén särskilt
yrkade på detta, emedan han ville ha fastställt att sedlarna över huvud
taget icke voro säljbara ens till det begärda låga priset.
När alltså en landsortslöjtnant på väg till Gymnastikcentralen närmade
sig, antastades han av Ansén:
»Vill löjtnanten köpa en hundralapp!»
»Köpa vad?» svarade officern och stannade.
Ansén höll fram sina fem hundralappar solfjädersformigt och sade:
»Köp en hundralapp, löjtnanten! Ny och fin och garanterad äkta! Kostar
bara tjugu kronor.»
I detsamma anlände den femte kunden. Det var tillfällighetsarbetaren
Karl Anton Severin Johansson-Blomstergren-Kvick, som passerade vägen
fram på spaning efter middagskovan, och här såg han den plötsligt i
sagolik riklighet utsträckas framför sig.
Kvick ägde inte tjugu kronor, men däremot ägde han en högt uppdriven
förmåga att gripa tillfället i flykten. Och hans stora svarta näve körde
blixtsnabbt fram mellan löjtnanten och Ansén, och grep det i form av fem
nya, fina hundralappar.
»Va säjer'u, grabb! Säljer du hundralappar för tjuge spänn styck. Å här
ä fem stycken. Håll rejt, jag tar klabbet. Fem gånger tjugu är hundra,
vassego, här ä hundra kronor till betalning.»
Med en artig gest räckte Kvick tillbaka den ena hundralappen till Ansén,
stoppade lugnt de andra fyra i fickan och fortsatte sin väg mot de
väntande ådekolångnubbarnas mångfald.


ARTIGHET I BARBACKA

Den som inte känner till Barbacka, kanske tror att detta lilla samhälle
med sina 2,394 själar som alla känt varandra sedan barnsben, och äro
lika hemma i varandras familjehistorier som i sina egna byxfickor, är
särdeles demokratiskt. Men han tar miste.
I Barbacka finns en rangskala vars otaliga hårfina nyanser endast en
inföding kan hoppas att någonsin kunna bemästra, och det kastväsen, som
existerar där är oändligt mycket hårdare och mera omöjligt att bryta ned
än Indiens.
Biträdet i Olsons diversehandel, Johan Persson, var infödd barbackabo,
och kände sin stad och alla dess förhållanden på sina fem fingrar, om nu
ett så bleklagt uttryck kan användas om en så ingående kännedom. Han
visste sin egen position, vilken är den enda punkt på rangskalan, som
evigt förblir oklar för många barbackabor, och hade på pricken klart
för sig hur mycket han skulle lyfta på hatten för borgmästaren,
kyrkoherden, lektorn, veterinären och de andra honoratiores, och hur
pass litet han behövde lyfta den för samhällets övriga inbyggare.
Han fann det alldeles i sin ordning att borgmästaren besvarade hams
ödmjuka hälsning genom att lyfta ett finger, och kyrkoherden hela handen
till hattbrättet, men skulle ha blivit djupt förolämpad om inte
provinsialläkaren tagit i hattbrättet och pastorsadjunkten inte lyft
hatten två tum.
Persson var således efter barbackasynpunkt en särdeles korrekt ung man
med lovande framtid, och själv drömde han rosiga drömmar om att en gång
själv bli diversehandlare, och få se även borgmästaren lyfta på hatten
kanske en hel decimeter.
Men Persson hade också andra drömmar. En av hans bästa vänner och f. d.
kamrater i affären, Pelle Andrén, hade emigrerat till Stockholm där han
fått plats i något så oerhört fint som Nordiska Kompaniet, och Persson
drömde ibland att denna upphöjelse skulle kunna vederfaras även honom.
Och för att undersöka möjligheterna i den vägen, tog han sig en gång
ledigt och reste till Stockholm.
Persson hade aldrig sett någon annan stad än Barbacka förr, och
Stockholm gjorde honom nästan andlös. Något så storslaget hade han
aldrig ens i sina djärvaste drömmar kunnat föreställa sig. I Andréns
sällskap besökte han sagolikt praktfulla nöjespalats, sådana som Berns
och Svarta Katten, och såg hus så stora, att hela Barbacka samhälle
skulle kunna bo i dem, om också lite trångt.
Andra dagen när de promenerade uppför Birgerjarlsgatan knuffade Andrén
honom i sidan och sade:
»Pass opp! Här kommer utrikesministern. Han är kund hos mig!»
Persson höll andan och stirrade. Denne väldige man såg ut som en vanlig
dödlig, men dock inte fullt så vanlig som honoratiores hemma i Barbacka,
och fastän han inte var klädd i cylinder betraktade Persson honom med en
vördnad, som gränsade till andakt.
Men när Pelle hälsade på mannen och denne artigt och förbindligt
hälsade tillbaka brast förtrollningen:
»Nä du, Pellskurk, du går och driver med mig!» sade han litet förtörnad.
»Det där var ingen minister.»
»Visst var det det! Varför skulle det inte vara det?» svarade Andrén
förvånad.
»Du hälsade ju på honom som på en manufakturhandlare med tio tusen
kronors inkomst, och han hälsade tillbaka. Om det hade varit en
minister, så skulle du ha gjort halt och front och han skulle inte ha
sett åt dej.»
Andrén skrattade.
»Så är det hemma i Barbacka, ja. Där är brackorna ohövliga bara för att
dom tycker att dom ä något. Men här är det inte så. Här hälsar en
schentleman på en annan schentleman, och bryr sig inte om vad han har
till levebröd.»
»Du vill väl inte slå i mig att en minister tar av sig hatten för ett
handelsbiträde.»
»Du har nyss sett en göra det.»
»Då var det för att du är i Nordiska Kompaniet.»
Andrén sträckte på sig.
»Kanske delvis», sade han självmedvetet. »Men inte uteslutande. Om jag
hade varit anställd i en vanlig butik, där statsrådet var kund, så hade
han lyft på hatten i alla fall.»
Persson var fortfarande tämligen tvivlande, men hans tvivel började
rubbas när Andrén då och då hälsade på greve den och konsul den, ofta
flotta herrar i cylindrar och lackskor--ty Andrén stod i
herrekiperingsavdelningen--och Perssons föreställningsvärld ställdes
allt mer på huvudet.
Men fullt övertygad blev han först när de på Strandvägen mötte
kronprinsen.
Nu ihörde kromprinsen visserligen inte till Andréns kunder, och hade
inte heller på annat sätt ådragit sig förmånen av denne herres
personliga bekantskap, men när han och Persson, i synnerhet Persson, som
lojala rojalister ströko av sig hattarna, lyfte han också på hatten. Och
hans blick tangerade ett ögonblick Perssons ansikte.
Det var en ganska avsevärt förändrad Persson, som kvällen därpå reste
tillbaka till Barbacka, och när han på sin första middagsrast efter
ledigheten mötte borgmästaren på Storgatan, hälsade han endast som på en
specerihandlare med sex tusen kronors inkomst.
Borgmästaren gav visserligen Persson en förvånad blick, men lyfte dock
fingret till hatten och gick vidare.
Men i Perssons själ sjöd vreden. Han hade sett statsråd, grevar och
konsuler lyfta på hatten. Svea rikes kronprins hade lyft på hatten för
honom, just för honom, och så bevärdigade en vanlig borgmästare honom
endast med en knapp honnör. Han beslöt att göra revolution.
Nästa gång han mötte borgmästaren var hans ansikte blekt men bestämt.
När borgmästaren såg honom höja armen mot hatten gjorde han enligt vanan
honnör med pekfingret. Och Persson svarade på samma sätt. Mitt på
Barbacka storgata.
Som träffad av den traditionella blixten stannade borgmästaren och såg
efter Persson, som stolt, men kanske med något veka knän, skred vidare.
Men den blick, borgmästaren slungade efter den unge mannen, kom de
närvarande Barbackaborna att bäva för Perssons öde.
Tredje mötet mellan Persson och borgmästaren skedde, även det, på
Storgatan, och det på blanka söndagsförmiddagen till på köpet. Nyheten
om Perssons oerhörda beteende hade naturligtvis spritt sig, och med
andlös spänning avvaktade det söndagspromenerande Barbacka det som
skulle ske. Ty att borgmästaren skulle ta den uppstudsige i grundlig
upptuktelse stod klart för alla.
Men något helt annat skedde. När borgmästaren närmade sig Persson, strök
han nämligen av sig hatten med en ödmjukhet, som var alldeles för stor
att kunna kallas väl spelad, och böjde dessutom sin stolta rygg mot
jorden.
Då gjorde Persson sitt stora misstag. Han förde nonchalant pekfingret
till mössan och gick förbi.
Han hade glömt kronprinsen.
* * * * *
Det går an att göra revolution i Ryssland och Portugal, ja, det kanske
även kommer att lyckas här i gamla Sverige som stat betraktat. Men i
Barbacka går det inte.
Persson är nu biträde i Karlssons diversehandel i Blåmåla och stryker
hatten ned till knät när han möter Blåmåla borgmästare.
Och borgmästaren gör honnör med ett finger.


JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA

Den stora lokmannastrejken hade gått spårlöst förbi Fälanda--Bondåkra
järnväg. Varken lokföraren eller eldaren, som förde tåget två gånger
dagligen de sjutton kilometerna fram och tillbaka, voro nämligen
organiserade, och hade följaktligen inte en aning om vad som försiggick,
ty som var man vet har ingen av städerna någon annan järnvägsförbindelse
än den korta stump, som förbinder dem med varandra; kommunikationen med
yttervärlden uppehälles för övrigt medelst ångslupen Karl Gustav, som
varje måndag, onsdag och lördag avgår från Fälanda till Kosseby,
varifrån man ju med endast sju kilometers landsvägsskjuts når Kalvas
hållplats vid stambanan.
Men läser inte Fälandaborna tidningen? frågar den undrande läsaren.
Jo, Fälandaposten. Men Fälandaposten är en verklig lokaltidning, och
lägger fälandasynpunkter på allting. Dess redaktör anser det vara en
mycket viktigare nyhet att slaktare Nyblads biträde vid styckandet av
kalv råkat hugga sig i handen, än om ett par kejsardömen ramla omkull.
Och däri har tidningen utan tvivel rätt. Ur fälandasynpunkt.
Världskriget var ju omnämnt i Fälandaposten, fastän det icke direkt
berörde tidningens spridningsområde, men på en sådan småsak som
lokmannastrejken ägnade tidningen inte ett ord.
Alltså gick den stora strejken sin gång och avblåstes utan att Fälanda
hade en aning om det, men fjorton dar efter dess slut fick fru Olson,
som har matservering, genom ett brev från en släkting veta, att det var
något trassel med järnvägarna, och meddelade genast sin oklara mening
därom till eldare Fröjd när han kom för att äta middag.
När Fröjd sedan kom ned till stationen för att elda eftermiddagståget,
meddelade han nyheten på sitt sätt till sin förman, lokförare Johansson.
»Dom lär strika», sade han.
»Hocka?» frågade Johansson.
»Lokförara och eldara», upplyste Fröjd.
Johansson blev fundersam och det blev tyst en stund medan Fröjd ordnade
med fyren.
»Äss Johansson tycker som ja, så är de väl bäst att vi strikar också»,
sade Fröjd tveksamt till slut.
»Ja står just å tänker på't, Fröjd», svarade Johansson. »En ska ju hålla
ihop.»
Efter en stunds ytterligare diskussion fattade maskinpersonalen vid
Fälanda--Bondåkra järnväg definitivt beslut att strejka, och tågade
mangrant upp till trafikchefen, diversehandlare Erikson, för att meddela
den remarkabla nyheten.
Johansson steg in i Erikssons butik med Fröjd diskret i bakgrunden.
»Gudagen», sade trafikchefen, och snodde ihop en strut av
tidningspapper. »Va vell I för något?»
»Joo, Eriksson», sade Johansson litet förläget. »Dä ä så, att vi tänker
strika.»
»Strika», skrek trafikchefen och tappade struten, som nu innehöll för
tio öre karameller. »Va i hälsefyr är det med er, pöjkar?»
»Jo si», svarade Johansson. »Lokmännera strikar över hela Sverige nu,
och vi får la följa exemplet.»
»Det var det värsta jag har hört», sade Eriksson. »Å om en halvtimme ska
ju tåget gå te Bondåkra. Vem ska köra det?»
Johansson tittade på Fröjd, och Fröjd på Johansson.
»Äh hum», sa lokföraren till slut. »Värre ä dä väl inte med strikinga än
att vi kan köra tåget fram å tebakars, så får vi väl tala om saken sen
hur vi vell hat.»
»Det var hygglit det», sa trafikchefen. »Jag kunde väl tro, att I inte
vell strandsätter oss.»
Alltså gick Bondåkra-expressen som vanligt femton minuter efter utsatt
tid från Fälanda centralstation, och anlände som vanligt trettiofem
minuter försenad till Bondåkra dito. Senare på eftermiddagen gjordes
återresan i laga ordning.
Morgonen därpå kom Eriksson ned till Fröjd, som höll på att putsa loket.
»Strikar I fortfarande?» frågade trafikchefen och bjöd på snus.
»Ja vesst», svarade Fröjd. »Åtminstone har ja inte hört nå't annat.»
»Men I kör la tåget nu på förmiddan ändå.»
»De tänker'a väl vi gör! Han kan ju tala ve Johansson om'et.»
Johansson visade sig inte heller omedgörlig, och även på eftermiddagen
och nästa dag lät han tala med sig, så att den enda rubbning, som
strejken åstadkom var att trafikchefen för varje tågs avgång måste komma
överens med lokföraren.
Fälanda- och Bondåkraborna voro livligt intresserade av strejken, som i
Posten behandlades i spaltlånga artiklar, och varje gång tåget gick
eller kom vid endera av stationerna möttes det av väldiga människomassor
av ända upp till fyrtio personer, som voro ute för att se på strejken.
På fredagen kommo de strejkande som vanligt för att hämta sin avlöning.
»Hm», sade Eriksson. »Egentligen skulle ni inte ha nåka lön ättersom I
strikar, men I ä så hyggliga ändå, så här har I pengar. Men va strikar I
för egentligen. Vell I ha mer lön?»
»Vi strikar för att dom andra strikar», upplyste Johansson. »Men äss vi
får mera lön, så får vi la tacka.»
»Ja», sade Eriksson. »Ja har tänkt te öka på me en femma i veckan åt er
var äss I fortsätter te köra tåge.. Lövar I de?»
»De kan vi la löva», sade Johansson. »Och tack sa han ha, Eriksson. De
va hederligt av honom. Men ja vill bara säja de, atte strikar de gör vi
i alla fall.»
Så fortsatte strejken och trafiken tills några dagar senare en ung
ingenjör som bolaget i ett anfall av högfärdsvansinne anställt, kom för
att tillträda sin plats. När han fick höra talas om strejken fann han
tillfället lämpligt att genast visa sig på styva linan, och gick därför
ned till loket när förmiddagståget kört in för att avgå till Bondåkra.
»Ni strejkar ju!» sade han till Johansson.
»Vi gör de, schenjörn!» medgav lokföraren.
»Vad ska ni då på loket att göra?»
»Va?»
»Ni tänker naturligtvis göra sabotage, era lymlar, men det skall
förhindras. Gå ifrån loket!»
»Vecket?»
»Gå ifrån loket, säger jag! Annars--»
»Men vi har lövat--», protesterade Johansson.
»Jag ger katten i vad ni lovat», röt ingenjören. »Gå ifrån loket
ögonblickligen!»
Johansson och Fröjd hasade sig förvånade ned, och med ett spänstigt
språng hoppade ingenjören upp i förareboxen. Han såg på klockan. Det var
avgångstid. Stinsen syntes inte till, men utan att vänta på avblåsning
satte han i gång.
För första gången sedan banans öppnande avgick tåget på bestämd tid,
vilket hade till följd att personvagnen gick tom, och att det sades
många fula ord av de fälandabor, som den förmiddagen tänkt resa till
Bondåkra men rättat sig mera efter de verkliga tågtiderna än efter de
officiella.
Men lokmännen gingo bekymrade hem till Johansson för att vid en kopp
kaffe diskutera den situation som uppstått. Diskussionen övervars även
av Pelle Johansson, lokförarens minderårige son, och det var denne
förhoppningsfulle unge man, som löste knuten.
En stund senare begåvo lokmännen sig till trafikchefen.
»Det är en snygg historia det här», hälsade Eriksson dem med. »Där ser
I hur det går när en strikar. Det är elva stocken passagerare som inte
har kommit med tåget nu, och ibland dem är självaste borgmästaren i
Bondåkra, som skulle hem å hålla råstu.»
»Inte ä de varat fel», sade Johansson. »Hade vi bara fått strika i fre,
så hade detta allri hänt. Och så vet en ju allri va en sån där kan göra
mä tåget.»
»Åh nog kan han körat», sade Eriksson, »han ä ju schenjör.»
»Men tror Eriksson han kan få öppet för den stora backen ve Fäby?»
frågade Fröjd. »Jag vet bäst hur en får ella på för å klara den. Tänk om
tåget blir stående ute på linjen.»
»Vi tar la dressin å far dit», sade Johansson. »Äss Eriksson följer mä,
så kan vi ju åta oss te klara upp'et äss de behövs.»
Naturligtvis var trafikchefen genast med på den saken; de gåvo sig av,
och ovanför stigningen lyftes dressinen ur spåret.
Snart hördes det välkända pustandet på avstånd, expressen kom sniglande
mot kurvan och började kånka uppför backen. Det gick inte långt, farten
minskades ytterligare, och snart stod tåget stilla, med lokomotivets
hjul vansinnigt snurrande på samma fläck. Så började det sakta åka
baklänges.
Två gånger till försökte ingenjören förgäves få upp tåget, sedan inskred
Eriksson:
»Stig ner ifrå loket, schenjörn», sade han.
»Vafalls?»
»Stig ner ifrå loket, säjer'a. Johansson och Fröjd ska köra hem tåget!»
»Men det är ju strejk, och--»
»Lägg se; inte i det här, schenjörn, för det begriper han inte», sade
Eriksson. »Kom nu bara, så sätter vi oss i personvagnen, å så kör
pojkarna hem tåget.»
»De vell säja», sade Johansson. »Äss vi får strika i fre sen. Annars gör
vi't inte.»
»I får göra hur i vell, pöjkar», sade Eriksson. »Kom nu, schenjörn.»
De båda herrarna stego upp i personvagnen, lokmännen togo sin platser i
förarboxen, tåget backade, tog sats, och rusade med den vansinniga
hastigheten av nära två mil i timmen mot backen. Och ur buskarna hoppade
Pelle fram med en påse i handen och började, springande framför
lokomotivet strö sand på rälsen, som han en stund tidigare omsorgsfullt
såpat. Stolt ångade Fälanda-expressen uppför backen.
Strejken och trafiken gå fortfarande sin gilla gång på Fälanda--Bondåkra
järnväg.


EN SPRITAFFÄR

Det här hände i den gamla, goda tiden, då restriktionerna inte ännu voro
uppfunna. Runt kajerna i den stora sjöstaden vandrade många underliga
existenser, som togo emot fartygens trossar och gingo ärenden för
befälet för en tolvskilling, vilken sedan omedelbart omsattes i ett par
dragnaglar med tilltugg. Bland dessa hamnens typer var Kalle Skjorta en
bland de bäst kända och anlitade. Ty Kalles hjärna hade inte ännu
fullkomligt bortbränts av systemsprit, och gällde det en mera delikat
affär, som smuggling eller annat, så var hans medarbetarskap mycket
anlitat.
En het sommardag hade emellertid Kalle inte lyckats förtjäna ett
korvöre, och törsten var följaktligen ytterst pinsam. Stenpållaren som
han satt stödd emot brände het, presenningen över säckstapeln bredvid
luktade tjära, och över ångaren Venus' svarta plåtdäck stod luften
dallrande av värme.
Kalle Skjortas blick gled slött över Venus' däck. Skulle han försöka
tigga en tolvskilling av kapten Olsson eller styrman? Man var ju gamla
bekanta. Eller kanske det fanns något skrot ombord som man kunde lägga
vantarna på och realisera.
Nej, på däck låg ingenting utom en kutting om trettio liters rymd, och
den var det nog inte värt att knycka. Men---- Det fräste till i Kalle
Skjortas hjärna, och med ett flin, som blottade trettiotvå snusiga
tänder, reste han sig och gick ombord för att ta reda på styrman.
En halvtimme senare steg den välkände hamnbusen Kalle Skjorta in i
Larsons vinhandel bärande en kagge över axeln:
»Jag skulle hälsa från kapten Olson på Venus och få tjugu liter konjak
av den vanliga sorten på den här kaggen. Det är tio liter i förut.»
»Det skall bli», sade biträdet, tog emot kaggen och skickade en
lagerkarl bort att fylla den.
Kalle Skjorta väntade lugnt på sin vara och underhöll under tiden
biträdet med en del historier från hamnen, ty Kalle var sällskapligt
anlagd och alls inte hög. Så kom kaggen tillbaka, och Kalle svängde med
en elegant gest upp den på axeln:
»Kapten tittar in och betalar när han går förbi!» sade han flott och
närmade sig dörren.
Men biträdet var där före honom.
»Nej, stopp, min gubbe lilla, kapten Olson brukar alltid betala
kontant.»
»Vafalls», sade Kalle Skjorta. »Är inte kapten Olson betrodd i den här
giftbutiken, va?»
»Jo, för all del, det är han visst, men inte du. Ställ ner kaggen och gå
och skaffa antingen kontanter eller också en rekvisition från kapten
Olson, så lämnar vi ut spriten, men annars inte.»
Långsamt och med oändlig värdighet ställde Kalle ned kuttingen.
»Och ni tror att det skulle falla mig in att komma med en dylik hälsning
till min vän och gynnare kapten Olson? Faller mig aldrig in. Tappa ni ut
era tjugu liter svavelsyra, så skall jag gå tillbaka till kapten Olson
med kaggen och de tio liter han anförtrott mig och meddela honom hur ni
uppfört er. Det skulle förvåna mig om han någonsin mer köper en droppe i
den här butiken.»
Fullkomligt oberörd av Kalles förebråelser lät biträdet tappa av de
tjugu literna, varefter Kalle med sin skvalpande börda på axeln stolt
avlägsnade sig.
»Nu gjorde allt Kalle Skjorta ett bondförsök», sade biträdet till
lagerkarlen, »men det misslyckades. Oss lurar han inte så lätt.»
Men Kalle Skjorta fortsatte själaglad sin väg ned till hamnen för att
dricka sitt lystmäte av den utmärkta grogg han hade i kaggen. Han hade
nämligen tappat tio liter vatten i den innan han gick till spritaffären.


MAJUMBA

Decemberregnet strilade ned och piskade med ett entonigt, sövande
smatter mot kaférutorna. Himlen stod jämngrå och mulen och konturen av
Hotel de Villes vackra filigranstorn suddades ut i den mulna
ödsligheten.
»Fy tusan, vilken julafton!» sade jag. »Jag ångrar, att jag inte reste
hem.»
»Jeg ogsaa!» sade Tolnæs, norrmannen, med känsla och övertygelse. »Men
dels vilde jeg ikke rejse fra jer, och dels hade jeg slet ikke nogen
penge.»
»Ädla själ!» sade Strand. »Harrison hade pengar, han, och för resten är
ju biljetten till London inte en så blodig historia, att inte en karl
med någon energi kan klara den biffen. Harrison äter alltså plumpudding
i kväll medan vi, arma satar, får finna oss i att dricka vår vanliga
café-cognac på den vanliga syltan i Calais, där ödet behagat placera
oss för närvarande.»
Tolnses suckade och öppnade munnen för att säga något, men jag avbröt:
»Klaga inte, Tolnæs, fastän vi sitter ensamma och övergivna denna
heliga kväll. Du har aldrig varit borta från din mamma förr, men var
lugn, min son, fortsätt att vandra lite i världen, så får du nog fira
din helg på mycket besynnerligare sätt än nu. Julen för två år se'n var
jag med och fick smörj efter en spårvägsolycka i Amerika, och--»
»Och julen förut!» stack Strand in. »Den glömmer jag aldrig.»
»Berätta!» sade Tolnæs och jag samtidigt och vinkade åt kyparen att
fylla på våra kaffeglas och servera mera cognac. Vi visste av erfarenhet
att Strand var en god berättare, och att han upplevt en hel del under en
rad brokiga år ute i världen.
Strand log och tände en Maryland-cigarrett.
»Som ni vet, pojkar», började han, »var jag i min ungdom dum nog att
rymma hemifrån vid sexton års ålder. Gav fanken i gymnasiet och den
komfortabla handelsbana farsgubben stakat ut för mig, och gav mig till
sjöss. Efter tre år kom jag hem igen, och begick dumheten nummer två,
nämligen att ta värvning. Ytterligare tre år senare, när jag som
distinktionskorpral fick mitt efterlängtade avsked ur armén, begick jag
dumheten nummer tre; jag lät anställa mig i Kongostatens armé. Gossar,
gossar, det var den största dumheten av alla, men jag var bara vid er
ålder då, så man kan inte fordra, att jag skulle ha vett.»
»Hut!» sade vi.
»Tyst pojkar, ni kommer att instämma med mig om några år. Enfin, tiden i
Kongo var ett helvete. Hade jag inte tagit min Matts ur skolan när mina
fem år voro ute, hade jag nog med tiden blivit lika stor bandit som
belgierna själva. Hur negrerna behandlas vet ni förut genom
undersökningskommittéernas rapporter, som publicerats i pressen. Och det
var inte det värsta. Men att se kamraterna dö undan för undan. Friska,
präktiga svenska pojkar. Kommer dit ned med hälsans rosor på kinderna.
Så småningom målas de malariagula, och en vacker dag--good bye, little
girl, good bye! Vet ni hur man begraver en kamrat där inne i djungeln?