Baron Olson och andra historier - 6

Total number of words is 4473
Total number of unique words is 1633
29.5 of words are in the 2000 most common words
38.6 of words are in the 5000 most common words
42.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
»Precis detsamma, när fähunden kommer hit i morgon», svarade kollegan
lugnande.
Men tre veckor senare eklaterades Ottilias förlovning med hovmästaren på
Stadt.


WATERMANS IDEAL

Utrikesdepartementets mest obemärkte person gick in genom garaget, genom
en liten dörr, dold bakom en hög skräp, uppför en smal baktrappa, letade
sig igenom diverse krångliga korridorförhållanden, och stod till sist
framför en tapetdörr. Han lyssnade ett ögonblick, och då intet ljud
hördes tryckte han ljudlöst upp dörren och kikade in. I nästa ögonblick
slank han hel och hållen genom dörrspringan och stod inför
departementets mest bemärkte man.
»Ers excellens har kallat mig!»
»Ja, ritningarna äro färdiga, utförda på silkespapper såsom ni önskade
det.»
»Utmärkt!»
»Och det är ju onödigt att hos en så beprövad man som er inskärpa den
oerhörda vikten av att de komma fram till sin bestämmelseort?»
»Jag förstår fullkomligt den saken, ers excellens.»
»Dessa ritningar vore ovärderliga för den andra sidan.»
»Och de andra komma säkert att göra allt för att sätta sig i besittning
av dem.»
»Tror ni?»
»Men de skola misslyckas, ers excellens.»
Departementets mest obemärkte man tog ritningarna, som hans chef räckte
honom, och rullade omsorgsfullt ihop dem till en liten hård rulle, därpå
tog han en reservoarpenna ur fickan, skruvade av locket till
bläckbehållaren, stoppade dit pappersrullen, skruvade till locket och
stoppade pennan i fickan.
Departementets mest bemärkte man betraktade hans förehavande med
gillande.
»En god idé», sade han. »En utmärkt god idé. En reservoarpenna,
vårdslöst buren i fickan skola de aldrig misstänka!»
»Jag hoppas det, ers excellens. Det är vanligen de närmast till hands
liggande ställena, som aldrig bli undersökta, och min Watermans Ideal är
utan tvivel ett säkert gömställe. Om fem dagar skall jag enligt order
lämna papperen på vår legation i Kristiania.»
Och departementets mest obemärkte man avlägsnade sig på samma diskreta
sätt som han kommit.
* * * * *
Bergenståget hade redan dundrat mer än halva vägen till Kristiania, och
de resande hade redan hunnit tröttna på fjällscenerierna och ännu mera
på de evinnerliga snötunnlarna, som alltid kommo, när utsikten var som
mest intressant. Man dåsade över en bok eller en tidning, och en och
annan lade reskudden till rätta och försvann i drömmarnas rike.
Den medelålders herrn, som läst ett gammalt nummer av New York Heralds
kontinentalupplaga i sex timmar, tappade tidningen och började stillsamt
småsnarka i sitt hörn. Detta tycktes verka irriterande på den unga dam,
som var hans enda medresande i kupén sedan ett stojande sällskap
ungdomar av Bergens färskaste köpmanstyp avlastats i Finse. Elinor Glyns
senaste missroman tycktes inte längre ha samma grepp över hennes sinne
som förut, och allt som oftast smög hon en blick över bokens kant på
herrn mitt emot.
Han fortsatte fridfullt att dra sina timmerstockar.
Till slut lade den unga damen ned boken.
»Min herre...», sade hon.
Min herre svarade med en timmerstock.
»Förlåt, min herre...», sade hon igen.
Samma svar.
Då böjde hon sig fram. Hennes lilla vita hand vek snabbt och mjukt hans
rock åt sidan och tog en reservoarpenna, som stack upp ur västens
bröstficka, och ersatte den med en likadan, Watermans Ideal, senaste
konstruktion. Sedan försjönk hon åter i njutandet av Elinor Glyn.
Mannen fortsatte att snarka. Efter en stund reste damen sig tyst, tog
sitt pick och pack och bytte kupé.
Men hennes plats förblev inte länge tom. En herre med semitiskt utseende
hade då och då under resan haft ärende fram och tillbaka i korridoren,
och när han nu fann denna kupé tom med undantag av den sovande herrn,
gick han in och satte sig.
En kort stund lyssnade han till den andres snarkningar, så tog han upp
en reservoarpenna, Watermans Ideal, ur fickan. Hans svartkantade hand
dök snabbt in under den sovandes rock, och när den drogs tillbaka fanns
det fortfarande en penna i den. Med ett litet leende stoppade den
semitiske herrn pennan i fickan och lämnade kupén.
En liten stund senare vaknade den sovande herrn. När han fann sig ensam
i kupén stack han oroligt handen innanför rocken och kände på
reservoarpennan. Sedan tog han lugnad upp New York Heralds
kontinentalupplaga och fortsatte att studera den tills tåget närmade sig
Kristiania.
Då steg han upp, ordnade sitt bagage och gick ut i korridoren för att ta
på sig överrocken. Utanför kupén stod en herre, som artigt steg åt sidan
för att låta den andre passera, men tågets skakningar kastade dem för
ett ögonblick i famnen på varandra. De skildes om en sekund, med
ömsesidiga ursäkter, och medan den ene oförmärkt kontrollerade att det
fanns en reservoarpenna kvar i hans västficka, smög den andre med ett
belåtet litet leende en Watermans Ideal i sin ficka.
Utanför stationen tog den medelålders herrn med New York Herald en
droska och åkte direkt till sitt lands legation. Han gick rakt uppför
stora trappan och stod snart inför ministern.
»Nå, hur gick resan?»
»Utmärkt», svarade den resande och tog fram sin reservoarpenna. »Jag bar
hela tiden papperen på mig lätt åtkomliga för vem som helst med lite
företagsamhet, men fastän tre stycken konkurrerande agenter från andra
sidan voro i verksamhet för att få tag i dem, och fastän de ha en nästan
onaturlig förmåga att skaffa sig underrättelser om var man gömmer papper,
som de vilja åt, så anade de den här gången ingenting.»
»Var har ni papperen?» frågade ministern. »Här, innanför svettremmen»,
svarade den andre och räckte fram sin hatt.


EN HEMSK HISTORIA

Att bli kär när man ligger borta för att vila sina nerver, är ett av de
mera meningslösa företag, som en ung man kan inlåta sig på, ty dels
river kärleken upp hans redan förut trasiga nervsystem, så att han
känner nervdallringarna ända ut i fingertopparna, dels verkar han
därigenom så nervös, att flickan säkerligen inte tycker om hans
uppträdande, utan drar sig undan, vilket åter har till följd, att han
blir olyckligt kär och följaktligen mera nervös än någonsin. Som man
ser, en mycket olycklig växelverkan.
Det var emellertid just detta, som Gustav Oscarson råkade ut för.
När, efter en arbetsam vinter och vår, hans läkare rådde honom att
stryka arbete, vin och tobak från sitt program, och han, till följd
därav reste till Vindö pensionat för att vila upp sig, mötte han där
Gerda Palm, som var så söt, att Oscarson aldrig sett något så sött
förr. Tyckte han!
Och följden blev den ovan antydda. Han blev kär, och samtidigt ökades
hans nervositet i så oroväckande grad, att den sköna Gerda sprang långa
vägar för att slippa att möta honom ensam.
Detta märkte Oscarson blott alltför tydligt, men vad han inte tänkte på
var, att Gerda gärna var tillsammans med honom i andra människors
sällskap. Saken var nämligen helt enkelt den, att hon tyckte mycket bra
om honom, ja kanske till och med var en liten smula verliebt, men helt
enkelt inte vågade vara tillsammans med honom ensam innan han kommit i
bättre balans.
Men en ung man, som är kär, är energisk, och om det älskade föremålet
skall lyckas undvika honom när de bo på samma lilla ö, och i samma
pensionat, så måste hon vara i stånd att utföra underverk. Och det kunde
inte Gerda.
På grund härav hände det, att när Gerda en vacker förmiddag satt på en
soffa vid Flirtstigen och tittade på havet, uppträdde plötsligt Oscarson
på vadplatsen och gick genast till anfall.
Han slog sig ned, tog hennes hand med sin högra och slog samtidigt en
trumvirvel mot bänken med den vänstra. Hans hjärta slog 120 slag i
minuten, men han var beslutsam.
»FrökenGerdajagälskarer!!» sade han med rasande fart. »Älskarnimej?
Älskarnimej?? Svaraögonblickligenomniälskarmej!»
Gerda rodnade.
»Herr Oscarson--», började hon.
»Säjutsäjutgenastomniälskarmejannarsexploderarjag», sade Oscarson,
skälvande i hela kroppen av nervositet.
Med ett plötsligt ryck slet Gerda sig lös.
»Nej!» sade hon hårt. »Ni är otäck. Jag blir rädd för er.»
Sedan störtade hon iväg.
»Gerdagerdagerdagerdagerdagerda!» skrek Oscarson förtvivlad och störtade
också i väg. Fast inte åt samma håll. Först när han var inne i sitt rum
slutade han att skrika, och slog sig i stället ned på schäslongen.
Nerverna dallrade som telefontrådar i storm, och han kunde inte tänka,
men en cigarr brukade ofta hjälpa för sådant, och han rusade upp och
snurrade runt rummet för att leta reda på cigarrlådan.
»Enrökenrökenrökenrökvarkattenfinnscigarrerna!» mumlade han. Så fann
han dem.
Men i detsamma han satte tändstickan mot cigarren kom han att tänka på
sin värdinna. I ett svagt ögonblick hade han talat om för henne att
doktorn förbjudit honom att röka, och som hon, såsom varande änka, inte
hade någon att övervaka, hade hon gjort det till sin livsuppgift att
hindra honom att någonsin få ett bloss. Till den ändan brukade hon allt
som oftast slå ned på honom och nosa i hans rum för att upptäcka doften
av tobaksrök.
Men Oscarson lurade henne. När han någon gång behövde en rök hemma
ställde han in sin enda stol i garderoben och sig själv på stolen, ty
han hade upptäckt, att en stor präktig ventil utmynnade där. Och när han
blåste ut röken genom den, kunde han inte bli sedd, och ingen lukt blev
heller kvar.
Alltså såg han sig om efter sin stol. Den var försvunnen, tydligen lånad
för tillfället.
»Vemfankenhartattminstol!» röt Oscarson ursinnig. Sen satte han cigarren
i munnen, gick in i garderoben, grep med händerna tag i ventilens
underkant och hävde sig upp. Där hängde han sedan och rökte i lugn och
ro, ty han var en stark karl, och nikotinen bredde sakta sitt ljuva lugn
över hans uppslitna nervsystem.
Men medan han hängde där steg pensionatets tjänsteande, Johanna, in i
Oscarsons rum för att städa, såg den öppna garderobsdörren, såg även
Oscarsons underkropp hänga där, bleknade och störtade tillbaka ut, under
upphävande av höga skrik.
Oscarson rökte vidare utan att höra oväsendet.
Men när den vrålande Johanna kom störtande nedför trappan mötte hon
Gerda, som var på ingående, rödgråten och präktig efter en enslig stund
i skogen. Sedan hon rusat från Oscarson, hade hon nämligen upptäckt, att
hon älskade honom trots allt, och sedan hon följaktligen pipit en stund
var hon nu på hemväg för att tvätta bort spåren efter tårarna.
Hon och Johanna möttes i trappan.
»Vad är det?» frågade Gerda oroligt, när Johanna fyrat av ett kraftigt
illhoj mitt i hennes ansikte. »Vad har hänt?»
»Oooo!» svarade Johanna. »Kamrer Oscarson har hängt sig i sin garderob!»
Gerda tog trappan med två språng och ett skrik, som ställde Johannas
prestationer fullkomligt i skuggan.
»O, Gustav, Gustav!» skrek hon. »För min skull!»
Om ett ögonblick var hon inne i hans rum och stirrade skräckslagen mot
garderoben. Jo, där hängde hennes Gustav mycket riktigt, med benen och
halva kroppen synliga i garderobsdörren och resten tydligen ovanför.
»O, Gustav, min älskade älskling!» skriade Gerda. »Kom ner, kom tillbaka
till din Gerda.»
Och se: lugnt och stilla sänkte hennes Gustav sig ned, något förvånad
kanske, men fullkomligt levande, och med ett skri av lycka kastade Gerda
sig i hans famn.
Jag tror vi lämnar henne där.

MOTORDRIFT

När vi vandrade förbi logen kom agronomen ut, röd och förargad och
torkade svetten ur pannan.
»Begriper någon av herrarna sig på motorer?» frågade han.
Nej, det gjorde ingen av oss. Janson och Rosenberg, som båda hade
motorbåtar, svarade visserligen 'ja', men när de under en halvtimme
krånglat med motorn, som skulle dra tröskverket men inte gjorde det, och
blivit lika röda, svettiga ooh förargade som agronomen, gick sanningen
upp för oss allesamman, inklusive agronomen, men icke för Janson och
Rosenberg.
Sedan prövade vi vår uppfinningsrikedom litet var på tröskverksmotorn,
men utan aningen av ett resultat. Annars brukar ju en motor åtminstone
vara tillmötesgående nog att spluttra och fräsa litet, eller slå
tillbaks när man vevar, men den här mottog vår uppmärksamhet med en
kylig oberördhet som fullkomligt distanserade allt vad även den mest
bortfjäsade av damerna uppe på turisthotellet kunde prestera i den
vägen.
»Där ser herrarna», sade agronomen. »Det finns inga planer att få den
rackarn i gång. Jag har hållit på i fyra timmar med honom, skruvat isär
så mycket som jag vågat mig på, gjort rent överallt där jag misstänkte
att ett dammkorn kunde sitta hindrande i vägen, men ändå går han inte.»
»Kanske är det just därför», sade den lilla notarien, som alltid varit
en spyfluga.
»Tänk vad ni är kvick», svarade agronomen. »Det där skulle jag inte ha
kunnat hitta på.»
Agronomens humör var tydligen lite kort.
Rosenberg gick fram till maskinen och granskade den noga.
»Tja, allt tycks vara i sin ordning», sade han när inspektionen var
avslutad. »Jag kan verkligen inte förstå att den inte vill gå.»
»Det tror jag visst att ni inte förstår», sade agronomen. »Jag begriper
mig inte något vidare på motorer, men jag kan skilja på en förgasare
och en hästrävsa i alla fall, och det är alltid något. Kan herrn det?»
Rosenberg blängde ilsket.
»Kom, så fortsätter vi vår promenad», sade han.
Vi började rada ut ur logen, men plötsligt fick löjtnanten en lycklig
tanke.
»Är det bensin i tanken?» frågade han.
»Nej», bet agronomen. »Det är bensol! Och nu ringer jag till stan efter
en montör.»
Diskussionens vågor gingo högt under vägen tillbaka till hotellet.
Rosenberg och Janson höllo styvt på att motorn var behäftad med något
underbart och mystiskt fel, ty om det varit ett vanligt fel skulle dessa
experter ofelbart ha upptäckt det, vi andra voro eniga om att motorn var
betydligt mera felfri än Rosenbergs och Jansons motorkunskap. Vilket
dessa båda herrar ansågo för sig i hög grad kränkande.
På eftermiddagen kom montören efter fyra timmars järnvägsresa, och vi
infunno oss samt och synnerligen för att se hur det skulle gå.
Agronomen sade ingenting när vi tågade in på logen i hälarna på honom
och montören, men Janson och Rosenberg förklarade som sin samfällda
åsikt, att motorn knappast torde komma att snurra förrän ett antal av
dess ädlare delar ersatts av nya.
Montören hörde på dem en stund medan han kliade sig bakom örat och
betraktade motorn. Han vevade ett slag, men den var lika kall och
otillgänglig som förut. En gång till tittade montören.
Så öppnade han bensinkranen och drog i gång motorn.


EN BRA MEDICIN

När en människa här hemma i gamla Sverige får ont i halsen eller skoskav
eller magkatarr, går han vanligtvis till en läkare, som är specialist på
den sjukdom som han lider av, blir undersökt och får en medicin, som
tillsammans med något litet kolartro och god tur gör honom kry och frisk
igen. Såvida han inte dör.
Men ute i det land, som gamle Christoffer Columbus på sin tid drumlade
på när han skulle segla till Indien, går det mycket enklare till. Där
går man bara in i en butik och köper en flaska Ku--ri--ko eller
Pe--ru--na eller Kill--me--quick eller någon annan av de tusen
patentmediciner, som bota alla sjukdomar, och med litet kolartro och god
tur är man snart kry och frisk igen. Såvida man inte självdör.
För en svensk, som är van vid den mera omständliga och dyrare
proceduren här hemma, sitter emellertid kolartron i det senare fallet
litet långt inne. Man har litet svårt for att tro att det hela är
riktigt om man inte blir klämd på magen och knackad på bröstet och får
hosta och andas en stund först. Men det är bara en dum fördom, det vet
jag av egen erfarenhet.
För många herrans år sedan, i början av detta århundrade, när jag som
ung spoling var sysselsatt med att rycka upp Columbi gamla land en
smula, hände det en gång att jag kände mig sjuk och eländig. Jag led av
praktiskt taget alla kända sjukdomar, tandvärk och ont i halsen och
ryggskott m. m., m. m. Kort sagt allting utom liktornar.
»Vad i hela friden är det med dig?» frågade min kamrat Freedlund, när
jag på morgonen, mer än vanligt blek och glåmig infann mig på
redaktionen av den tidskrift för den amerikanska ungdomens förädlande
som vi båda gåvo ut.
»Jag mår som en hund, så jag skall gå upp till en läkare», svarade jag.
Om det var sanningsenligt vet jag inte, för jag har ingen aning om hur
en hund mår, men Freedlund begrep vad jag menade, och blev ganska
betydligt upprörd.
»Nej, för katten, gör inte det», svarade han. »Tag Painkiller i
stället!»
»Vad är Painkiller för något?» frågade jag.
»Medicin, yngling. En härlig medicin som hjälper just i sådana fall som
ditt.»
»För huvudvärk?» frågade jag.
»Visst!» sade han. »Tag Painkiller!»
»Men jag har ont i halsen också.»
»Tag Painkiller.»
»Och ont i magen!»
»Tag Painkiller.»
»Och ryggskott!»
»Tag Painkiller.»
»Och tandvärk!»
»Tag Painkiller.»
»Och reumatism och öronsusning och värk i lederna och dessutom litet ont
i håret sen i går kväll.»
Freedlund lyste som en sol.
»Härligt!» sade han. »Du är just ett Painkillerfall! Dom sjukdomarna
hjälper Painkiller osvikligt mot.»
Jag betraktade honom skarpt.
»Är du agent för Painkiller?» frågade jag eftertänksamt.
»Ja», medgav han utan att rodna, och drog fram en flaska ur en låda.
»Tjugufem cent, om jag får be.»
Jag kände en stor lust att slå Freedlund i planeten, men han var stark
och jag klen. Jag köpte flaskan.
Fram emot middagen orkade jag inte längre utan gick hem.
Det var nätt och jämnt jag lyckades släpa mig upp för trappan och in i
mitt rum, det sjöng för öronen, knäna veko sig och jag var fullt
övertygad om att denna dag var den sista då den amerikanska nationen
skulle ha nöjet att räkna mig som en ärad gäst. Med stort besvär fick
jag upp korken på Painkillerflaskan och kastade en blick på
bruksanvisningen. »Fyll en matsked--» stod där, och jag läste inte
längre utan tog närmaste cigarrkopp, hällde i den så pass mycket av
medicinen som jag ansåg motsvara en dryg matsked, och hällde i mig
klabbet.
Ett ögonblick tidigare hade jag varit slö, slö intill döden, men
Painkillern väckte plötsligt mina livsandar. En minut eller kanske två
låg jag baklänges på sängen och kippade efter andan, sedan rusade jag
upp med en spänstighet som nyss förut varit mig fjärran, och störtade
vrålande ut i min värdinnas kök för att gapa under vattenledningen.
Hela mitt inre brann. Munnen var flådd, halsen brände och i magen skedde
våldsamma omvälvningar. Vad Painkiller än hade för egenskaper, brist på
smak kunde ingen beskylla den för. Det kändes som om en glödande
lavaström runnit ned i mitt inre, en lavaström tillsatt med
cayennepeppar.
I två timmar låg jag sedan på min säng och kände svedan sakta avtaga,
medan jag funderade på vad jag skulle göra med Freedlund. Men när till
sist allt var över med undantag av en smak i munnen, som skulle sitta
kvar i flera dagar, steg jag upp och kände efter hur det stod till med
min sjukdom. Och resultatet var förvånande. Tandvärken borta,
huvudvärken, ryggskottet, alltsammans var sin kos och jag var frisk som
en nötkärna.
»Sablar i det», sade jag till mig själv. »Freedlund var inte så dum
ändå. Jag förlåter honom! Men det var en hästkur.»
Och med tacksamhet i hjärtat tog jag Painkillerflaskan och tittade åter
på bruksanvisningen.
»Fyll en matsked», stod där, »nästan till randen med vatten, och häll
däri några droppar Painkiller.»


NUTIDA JÄRNVÄGSRESOR

Kammarherre Rosenhane reste högst ogärna. Visserligen färdades man
ganska bekvämt i en första klass sovkupé, men han saknade dock där det
utrymme han ansåg sig behöva och tågets dunkande störde hans nattro på
ett högst obehagligt sätt. Men när hans syster i Göteborg för nittonde
gången ålade honom att fira sin födelsedag i skötet av hennes familj,
ansåg han sig inte gärna kunna neka längre, utan gav sin betjänt order
att beställa en första klass kupé med nattåget till Göteborg, varefter
han skrev och lovade att komma.
När betjänten kom tillbaka fick kammarherren en våldsam själsskakning.
Alla sovplatser voro beställda en månad i förväg, första klass funnos
för resten över huvud taget inte, och den enda möjligheten att komma
till Göteborg var att resa i sittvagn andra klass.
Andra klass. Kammarherrn rös. Han visste sig vara en högst förstklassig
person, och det bar honom emot att sätta sig i en vagn där orden andra
klass stodo som etikett på dörren. Och sittvagn. Trängas med kreti och
pleti i en trång järnvägskupé! Det var fasansfullt.
Men löftet var givet och måste infrias, och med tungt hjärta skickade
han betjänten till stationen för att köpa en biljett och en
platsbiljett. Fönsterplats.
Det var en mycket vemodig kammarherre, som på aftonen tog sin
fönsterplats i besittning i en kupé, där sju andra personer redan voro
installerade. Visserligen var kammarherrn aristokratiskt smärt, man
skulle till och med kunna säga mager, men det var trångt ändå, ty de tre
medresandena voro ganska gedigna och läto inga falska hänsyn hindra sig
att breda ut sina kroppshyddor så mycket som det begränsade utrymmet
tillät. Det var varmt i kupén, animalisk värme, och kammarherren lovade
sig själv att bosätta sig i Göteborg när han en gång kom dit, för att
slippa att ännu en gång stuva in sig på detta vedervärdiga sätt på
uppresan.
Till på köpet voro de medresande särdeles gemytliga personer, som
hastigt blevo bekanta och inledde en animerad konversation, i vilken man
gjorde flera misslyckade försök att indraga även kammarherrn.
Hettan blev alltmer kvävande och det dunkade olidligt i skenskarvarna.
Kammarherrn försökte för första gången på flera år läsa en bok, eftersom
han ju inte gärna kunde lägga patience i kupén, men typerna snurrade
runt för hans ögon.
Han led outsägligt.
Till råga på olyckan kommo Jones flickor, som sålde smörgåsar och
dricka, och nu började plebejerna runt omkring äta smörgås och dricka
krisöl. Ett par av dem satte till och med buteljerna för munnen.
Kammarherrn greps av vämjelse. Aldrig skulle han kunna förmå sig att äta
en bit i denna kvava järnvägskupé, och att sätta en butelj för
munnen--Ohyggligt!
Han slöt ögonen och föll i en barmhärtig dvala. Tågets dunkanden blevo
allt mer avlägsna, den hemska verkligheten slätades ut. Kammarherrn sov.
Vid Saltskog steg fru Anderson från Skövde in i kupén. Hon hade varit på
besök hos sin dotter i Södertälje och skulle nu hem igen. Men fru
Anderson kunde inte hitta någon sittplats. Alla kupéer voro fulla och
som fru Anderson var ett resolut fruntimmer och hade fattat ett
oryggligt beslut att inte stå med sina nittio kilo hela natten, steg hon
in i den kupé där kammarherren satt. Den var ju inte fullare än de
andra.
Att soffan endast rymde fyra personer generade inte på minsta sätt fru
Anderson. Hon slog sig ned ändå, och som ingen av de tre andra massiva
resandena gärna ville ha henne i knät makade de sig och beredde en liten
plats, som fru Anderson snart genom energiska bemödanden lyckades göra
fullt tillräcklig.
När tåget kom fram till Göteborg kunde kammarherre Rosenhane icke
återfinnas. Men en underbart porträttlik silhuett av honom fann man på
fönsterväggen i en andraklass kupé.


MÖRKSENS GÄRNINGAR.
_Äventyrsroman i fyra kapitel._

KAP. I.
Det hade varit en fruktansvärd afton. Blåköpings stadshotell hade
skakats i sina grundvalar, och dettas källarmästare hade med list och
böner förmåtts att langa fram betydligt mera av det åtrådda ransonerade
fluidet än han från början tänkt sig. Men när klockan slog tolv var det
i alla fall obönligt slut, och herrarna måste gå.
Handlanden Erlandssons svensexa hade varit glad. Och glada voro också
deltagarna när de vandrade Storgatan framåt för att vädra av sig det
värsta innan de drogo sig tillbaka till sina bäddars kvava iden. Deras
glada skratt ekade mellan husväggarna och väckte mången förtretad
borgare, som enligt stadens sed gått till sängs redan klockan tio.
Men så småningom minskades den glada skaran, splittrad i smågrupper, som
drogo av åt olika håll utefter tvärgatorna, och till sist återstod av
det glada laget endast handlanden Erlandsson själv samt två av vännerna,
som på grund av hans uppsluppna och äventyrslystna sinnelag beslutat att
följa honom hem.
Erlandsson lät sig rätt beskedligt föras den gamla kända vägen, utan
andra eskapader än att han nödvändigt ville stanna för att flirta med
vaxdockan i fönstret till Lundströms manufakturaffär, varjämte vännerna
fingo ingripa för att avstyra ett hotande slagsmål mellan festföremålet
och en lyktstolpe, som på ett lömskt och brutalt sätt sökt lägga krokben
för det.
Så småningom svängde man emellertid om hörnet till Erlandssons gata, men
där uppstod genast nya komplikationer. Utanför Erlandssons port stod en
droska. Och icke nog med att den stod där, utan--o fruktansvärda
frestelse för en företagsam man,--ingen kusk fanns inom synhåll.
»Var--hupp--var har kuschken ta-tagit vägen?» var den fråga som
Erlandsson ställde till den sovande hästkraken.
Kraken fortsatte lugnt sin lur utan att bevärdiga Erlandsson med ett
svar.
»Nu--nu ska vi åka!» var Erlandssons nästa yttrande, och med glatt mod
gjorde han sig redo att bestiga kuskbocken.
»Nä hörru, inga dumheter!» sade vännerna. »Gå och lägg dig nu!»
»Nej, va fadren,--hupp--nu ska vi ta en prome--homenix i vagn. Jag kör!
Hoppa upp--hopp gubbar!»
Men fyra händer grepo honom hövligt men bestämt och sköto honom innanför
porten.
»Nu går du upp och lägger dej i alla fall, min kära Erlandsson», sade
vännerna. »Och inga dumheter.»
»Tyst», sade Erlandsson. »Det är någon i trappan.»
Vännerna lyssnade.
»Det är nå-hågon i trappan», viskade Erlandsson hest. »Det är kanske
in-hinbrott, hupp.»
»Inte», svarade en av vännerna, som hade Sherlock Holmesanlag. »Det är
naturligtvis någon, som skall resa med nattåget. Nedgående från
Stockholm passerar ju en stund efter ett. Så har han beställt en droska
och nu är kusken uppe och hjälper till med kofferten.»
»De-he ger jag tusan», anmärkte Erlandsson. »Nu--hupp--går jag upp och
knyter mig.»
»Ja gör det, gamle sjörövare», svarade vännerna. »Hej på dej! Tjing!»
Och arm i arm tågade de ut ur porten och fortsatte sin glättiga väg
nedåt gatan.
Men Erlandsson stod kvar och lyssnade till ljudet av deras avtåg, och
när han tyckte att de hunnit lagom långt spred sig ett slött leende över
hans ansikte.
»Nu ska vi å-håka i alla fall», lallade han och dinglade ostadigt med
beslutsamt ut genom porten.
Hur han kom upp på kuskbocken vet endast han själv och hans
skyddsängel--eller hans skyddsängel och han själv, för att nämna dem i
rangordning--men dit kom han, och plötsligt väcktes den sovande
skinkmärren av ett rapp.
»Opp och hoppa, gamle stridshingst», lallade Erlandsson och åter ven
piskan. Märren ryckte till, satte ena benet framför det andra,
upprepade proceduren och droskan började rulla. Ett rapp till och märren
föll in i sin jämna lunk.
Erlandsson hojtade och körde, dubblerade ett hörn med ett par
millimeters luft emellan droskan och en lyktstolpe och befann sig åter
på Storgatan.
Men spritångorna började göra Erlandssons hjärna alltmera oredig,
ögonlocken föllo igen och han nickade till, katten vad han satt
obekvämt. Men när han flyttat sig ett trappsteg ned, så att ryggen satt
mot kuskbocken och benen hängde dinglande över fotstödet satt han skönt.
Och då somnade handlanden Erlandsson som ett gott barn.
Hästen fortsatte sin jämna lunk.

KAP. II.
Efter en timmes uppfriskande sömn vaknade Erlandsson. Han visste inte
vad han vaknat av, men ekot av en röst klingade ännu i hans själ.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Baron Olson och andra historier - 7
  • Parts
  • Baron Olson och andra historier - 1
    Total number of words is 4381
    Total number of unique words is 1529
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Baron Olson och andra historier - 2
    Total number of words is 4612
    Total number of unique words is 1628
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Baron Olson och andra historier - 3
    Total number of words is 4454
    Total number of unique words is 1618
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    35.5 of words are in the 5000 most common words
    39.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Baron Olson och andra historier - 4
    Total number of words is 4654
    Total number of unique words is 1727
    25.9 of words are in the 2000 most common words
    35.3 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Baron Olson och andra historier - 5
    Total number of words is 4591
    Total number of unique words is 1618
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Baron Olson och andra historier - 6
    Total number of words is 4473
    Total number of unique words is 1633
    29.5 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Baron Olson och andra historier - 7
    Total number of words is 4547
    Total number of unique words is 1573
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Baron Olson och andra historier - 8
    Total number of words is 1075
    Total number of unique words is 580
    29.5 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.