Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 4

Jag kommer just derifrån.
RISTO.
Var det några der?
TOPPO.
Ja, visst var det, ja. Där är ju alltid folk, det må vara hvilken tid på
da'n som helst.
RISTO.
På da'n eller på natten. Nog ä' vi ändå ena rummelkurrar, Toppo, när allt
kommer omkring.
TOPPO.
Prata inte. Vi ä' just de bästa karlarna, om du tänker riktigt efter. Utan
oss skulle verlden knappt ha bestånd en gång.
RISTO.
Stopp nu litet. Du säger ju det där alldeles som på allvar?
TOPPO.
Nå, hör på. Hvilkas skuldror är det som bär bördan, herrarnas eller
arbetsfolkets? Hvem är det som arbetar och hvem njuter frukterna af
arbetet? Svara mig på det.
RISTO.
Ja, ja, det må så vara. Men jag menade egentligen så'na här glada laxar som
du och jag och många andra.
TOPPO.
Som dricker, menar du? Men det är just knuten. Ser du, här i landet är det
så ytterst visligt inrättadt att vi inte i något tillfälle är onyttiga
medlemmar i samhället. Vi må lefva si eller så, alltid hjelper vi likväl
landets bästa framåt. Om vi arbetar, så är det bra. Om vi dricker, är det
heller inte illa. Om det inte funnes några bränvinsdrickare, så skulle det
inte finnas några bränvinsbrännare, och om det inte funnes några
bränvinsbrännare, så skulle det inte finnas några bränvinsskatter. Och hvad
skulle man då bygga skolor och jernvägar för?
RISTO.
Ja, det är min själ sant. Att jag inte har kommit att tänka på det där. Du
är inte någon dum karl, du Toppo.
TOPPO.
Men herrarna i dess ställe. De dricker dyra utländska viner. De går i
utländska kläder. Mat, husgeråd, ja, ända till de allra obetydligaste
småsaker, allt måste hemtas från utlandet. Tynger inte det på landet
kanske? Och med hvad skall det ersättas, om inte just med folkets svett och
möda?
RISTO.
Och hunger.
TOPPO.
Ja visst, ja. Hunger till på köpet. Vi må anstränga oss hur mycket som
helst, så förtjenar vi ändå inte så mycket att vi hederligt kan slå oss ut.
Den är galen som arbetar mycket. Den vise lefver med mindre. Jag för min
del bryr mig inte om att nöta ut mina axlar med för mycket arbete. Då super
jag hellre, när jag därigenom ännu mera storartadt kan gagna menskligheten.
RISTO.
Än genom arbete?
TOPPO.
Ja visst, för tusan. Hör nu, är det inte klart? Om jag arbetar, så riktar
jag blott dem, som förut ä' rika, så att de får lefva i ännu större
öfverflöd, men om jag super, så befrämjar jag bildningen i landet, och det
är, ta mig fan, något annat, det. När jag härom sistens läste i tidningarna
hur stora inkomster krogarna hade gifvit i fjol och hur dessa medel räckte
till en lässalong, ett folkbibliotek, en flickskola och allehanda goda
inrättningar, så tänkte ja för mig sjelf:
Sjunger:
"Drinkarn bör man inte klandra, inte klandra, inte klandra.
Då är mannen på sin plats, ja, då är mannen på sin plats --"
Slutar plötsligt, talar:
Kom med till krogen, lille bror.
RISTO.
Dengi nietu.
TOPPO.
Har du ingenting här som kan pantsättas?
RISTO.
Vänta. Åter en ljus tanke -- du sa' ordet. Låt se. Skulle vi inte kunna
skära ner Johannas väf och föra den som pant till krogen. Hvad tror du? Går
det för sig?
TOPPO.
Hvarför skulle det inte gå? Men hvad skall hustru din säga?
RISTO.
Hvad bryr jag mig öm Johanna? Hvad kan hon göra mig? Hon kommer först att
lipa. Se'n skaffar hon nog pengar och löser ut väfven. Därmed är det
gjordt. Kom nu och råd mig, för jag vet inte riktigt hur man skall bära sig
åt med det här.
TOPPO.
Klipp inte så nära, lemna ett qvarter af det väfda och låt det se'n gå
längs den där randen. Just så ja. Nu är den af. Nu ska vi bara få lös den
från bommen. Hvad är det nu för nöd? För en så'n här väf får vi nog
bränvin.
Sjunger:
"När jag behöfver att dricka,
Pengar jag får af min flicka.
Därför jag gladeligen trallar
Och sjunger och rallar och rallar --"
RISTO.
Låt nu bli att tralla, utan hjelp mig i stället att rulla ihop väfven. Om
lyckan är god, kommer väl Johanna hem, innan vi hinner härifrån.
TOPPO
slår takten med fötterna.
"När jag behöfver att dricka,
Pengar jag får af min flicka.
Därför jag gladeligen trallar
Och sjunger och rallar och rallar --"
RISTO.
Är du alldeles galen eller har du redan fått några supar för mycket på
morgonqvisten?
TOPPO.
"Mannen äter, och mannen får.
Allting honom i handom går."
Ä' vi inte nu också välsignade med något nytt, så fort det förra tog slut.
Vi ä' riktigt ena lyckans gullgrisar, Risto.
RISTO.
Men jag är alldeles olycklig med den här väfven, som är så lång. Jag kan
inte få ihop den. Och du står bara där och sladdrar dumheter i stället för
att hjelpa mig.
TOPPO.
Du är då en äkta drummel. Gif hit. Hvad är det här för konst. Du jemrar dig
bara för ro skull. Så här skall det göras. Så, så och så. Seså. Tag den nu
vackert under armen och fort i väg till krogen. Nu kan man se stursk ut,
när man har en sådan tygpacke att bära.
RISTO.
Bara vi inte möter Johanna på vägen. Då skulle det väl bli ett väsen, innan
vi slapp förbi.
TOPPO.
Var inte rädd, hon kommer inte. Vår goda tur följer oss nog.
De ämna gå, då dörren i detsamma öppnas och _Leena-Kajsa_ stiger in.
RISTO
förskräckes, tar ett skutt så att han kommer bakom Toppos rygg och
försöker gömma väfven.
Nu är fan lös.
TOPPO.
Pulihit, sa' ryssen, när skägget brann.
LEENA-KAJSA.
Guds fred. Hvarför blir ni så rädda för mig?
RISTO.
Jag trodde det var Johanna som kom. God morgon.
LEENA-KAJSA.
Hvart gäller färden?
RISTO.
Åh, just ingenstans. Vi tänkte bara som hastigast ta en titt ut i sta'n.
LEENA-KAJSA.
Är Johanna hemma?
RISTO.
Nej. Hon har gått till fru Vörsky. I ett ärende, tror jag.
LEENA-KAJSA.
Men hur kan ni då gå bort och lemna barnet ensamt?
RISTO.
Tusan. Jag kom inte alls ihåg barnet.
TOPPO.
Är det karlars göra att se efter barn? Nu håller väl verlden på att bli upp
och nervänd.
RISTO.
Kanske Leena-Kajsa blir här en stund hos gossen? Johanna kommer nog snart.
Hon dröjer säkert inte länge.
LEENA-KAJSA.
Det är detsamma. Jag kan ju bli här, eftersom ni har något att uträtta.
RISTO.
Så beger vi oss af, Toppo.
TOPPO.
Napletsoo, marsch.
De gå.
LEENA-KAJSA.
Hvarför gömde han den där väfrullen bakom ryggen så där? Var han rädd att
jag skulle ta ett stycke af den med ögonen?
Sätter sig på pallen och för vaggan med foten. Tar fram en stickstrumpa
ur fickan.
Inte är det rätt af Johanna heller att lemna sin man att sköta barnet,
medan hon sjelf ränner omkring i gårdarna. Ett ärende, sa' Risto. Jo visst
också. Det skall man tro. Man hittar lätt på ett ärende, när hågen leker ut
i sta'n. Håhå ändå, dessa menniskor.
Sjunger med sakta röst:
"O syndaträl, som i din dvala dröjer,
Där syndens lust din säkra själ förnöjer,
Vak upp och se dig om. Det är hög tid.
Ännu dock är din Gud dig huld och blid."
JOHANNA
kommer in.
Se, Leena-Kajsa. God dag.
LEENA-KAJSA
vänder sig om.
Gud signe.
JOHANNA.
Hur står det till?
LEENA-KAJSA.
Inte bättre än vanligt. Hur är det med dig sjelf?
JOHANNA.
Tack som frågar. Med Guds hjelp skall det väl återigen börja reda sig litet
för oss också. Ni vet väl att jag var så lycklig att få klädningsväfning.
Vappu skaffade mig det från fru Vörsky. Hon är en riktigt hjertegod
menniska, den Vappu.
LEENA-KAJSA.
Hur mycket betalar fru Vörsky för alnen?
JOHANNA.
Inte mer än tjugufem penni, men det blir ju ändå något. När jag får sitta
vid hela dagen, kan jag väfva fyra alnar, och det blir en mark. Med hvad
kan vi annars förtjena så pass mycket? Och för det kan ju två menniskor
nästan lefva. Skada bara, att jag för barnets skull inte alltid kan få vara
så flitig.
LEENA-KAJSA.
Det är en påminnelse till dig, att du inte allt för mycket måtte börja att
fika efter denna verldens goda.
JOHANNA.
Det kan så vara. Men hör, Leena-Kajsa, tror ni inte också att jag
hädanefter kommer att få fullt upp af arbete, när fruarna lär att känna mig
och får se hvad slags tyg jag väfver? Jag har också varit så glad öfver det
att jag inte kan säga det.
LEENA-KAJSA.
Bry dig inte om att glädja dig allt för mycket öfver sådana fåfängliga
ting. De för dig likväl inte till himlen.
JOHANNA.
Nej, de för ju en inte dit, det är nog sant. Men när lifsuppehället är så
mödosamt, fäster tanken sig med makt vid det. -- Fru Vörsky kommer strax
hit för att se på tyget. Få se hvad hon tycker om det. Inte skall hon komma
att klandra mitt arbete, det svarar jag för.
LEENA-KAJSA.
Alltid vänder du tillbaka till din väf. Månne du kan tala om något annat nu
mera.
JOHANNA.
Ja, en så'n där toka är jag. Jag måste riktigt skratta åt mig sjelf. Men
inte är det ju så underligt, när man rätt tänker efter. Här satt jag natt
och dag med min stickstrumpa i handen och var nära att dö af hunger med
mitt barn. Hur lugnt han nu sofver, stackars liten, se'n han har fått mat.
LEENA-KAJSA.
Har du längre, stackars menniska, någon omsorg om din odödliga själ?
JOHANNA.
Det blir, Gu'na's, inte mycken tid öfrig till det. Sedan jag fick gossen
har jag inte en gång kunnat komma i kyrkan om söndagarna.
LEENA-KAJSA.
Det är högst beklagligt. Tänk, om du skulle dö i denna stund. Hvarthän
skulle du då ta vägen?
JOHANNA.
Det vet jag inte.
LEENA-KAJSA.
Till den onde, utan nåd och barmhertighet.
JOHANNA.
Måtte den gode Guden bevara oss från en hastig död.
LEENA-KAJSA.
Du blir småningom så förhärdad, att du inte ens längre önskar att förbättra
dig eller höra Guds ord.
JOHANNA.
Nog läser jag det ändå litet emellanåt här hemma, Leena-Kajsa. Och inte
glömmer jag heller att tacka Gud för att jag har så pass goda dagar. Mången
annan stackare får lida mycket mera brist och elände än jag.
LEENA-KAJSA.
Så-å, du är således nöjd. Då är det väl ingen grund i det ryktet, att Risto
har börjat dricka så fasligt.
JOHANNA.
Folk vet också allting. Nåja, det hjelper väl inte att säga att det är
osanning. Men de andra dricker ju också. Och Risto är i alla fall bra med
det att han inte är elak emot mig, när han är drucken. De ondsinta männen
misshandlar beständigt sina hustrur, men Risto har ännu inte en enda gång
slagit mig.
LEENA-KAJSA.
Du har allt blifvit bra mycket ödmjukare än du var förut. Jag mins ännu hur
egensinnig och uppstudsig du var på din bröllopsdag.
JOHANNA.
Lifvets skola lär en hvar af oss åtskilligt, Leena-Kajsa.
LEENA-KAJSA.
Jaja, det är väl så, det. -- Men hör du, Johanna, hvad var det för en väf,
som Risto nyss bar bort?
JOHANNA.
Väf? Det vet jag ingenting om. Jag tänkte just fråga om han var hemma ännu,
då ni kom.
LEENA-KAJSA.
Han var just på väg att gå ut med Toppo. Vi stötte emot hvarann där i
dörren.
JOHANNA.
Och Risto hade en väf under armen?
LEENA-KAJSA.
Ja, och det såg ut att vara en vacker väf. Hvit botten med blå och röda
ränder.
JOHANNA.
Besynnerligt. Jag kan inte begripa hvad det var för en väf -- hvit botten,
sa' ni, med blå och röda ränder?
Går till väfven, skriker till och sjunker ned öfver väfstolen.
LEENA-KAJSA.
Nå, hvad är det nu? Johanna, hvad fattas dig?
_Johanna_ försöker att tala, men kan inte.
Har det händt någonting?
JOHANNA
qvidande:
Gode Gud, gode Gud -- -- --
LEENA-KAJSA.
Väfven?
JOHANNA.
De ha tagit ifrån mig fru Vörskys väf -- hela långa väfven --
LEENA-KAJSA.
Är det sant? Nå, det var inte för ro skull Risto gömde den bakom ryggen.
JOHANNA.
Hvad skall jag göra? Hvad skall jag olyckliga nu göra?
LEENA-KAJSA.
Det begriper jag inte. Men sörj inte så. Det blir inte bättre af det. Låt
oss hellre finna på något råd.
JOHANNA.
Om vi kunde få fatt i dem -- om vi kunde få väfven tillbaka. Kära, goda
Leena-Kajsa, hjelp mig. Såg ni åt hvilket håll de gick?
LEENA-KAJSA.
Försök inte. Du träffar dem inte i alla fall. De ha nog redan sålt den. Och
hvar skulle du dessutom söka dem?
JOHANNA.
På krogen naturligtvis.
LEENA-KAJSA.
Det tjenar till ingenting, tro mig. Det skulle bara bli tvist emellan er,
och sådant är bäst att undvika. Folk säger nog ändå att det är din skuld
att Risto dricker så mycket.
JOHANNA.
Min? Hur skulle det kunna vara min skuld?
LEENA-KAJSA.
Det vet jag inte, men så säger man. De kan väl inte heller ha så alldeles
orätt i det, ty -- tyck inte illa vara -- men det är alltid mer eller
mindre hustruns fel, när mannen dricker. Om du vore annorlunda -- Ämnar du
gå ändå?
JOHANNA.
Jag måste ju. Kanske jag åtminstone kan få pengarna af dem.
LEENA-KAJSA.
Inte kan du gå, stackare, i ett sådant tillstånd som du nu är. Du ser ju ut
som döden och raglar ju rent af. Blif hemma och försök att lugna dig litet.
Jag skulle förr kunna gå att söka dem, men jag vet att det gagnar till
ingenting. -- Gud nåde och bevare, hvad är det du gör?
JOHANNA.
Jag? Jag gör ju ingenting.
LEENA-KAJSA.
Du kastar ju alla dina kläder på golfvet. Se nu där.
JOHANNA.
Föll de på golfvet? -- Goda Leena-Kajsa, jag är förlorad. Mig frälsar
ingenting -- ingenting.
LEENA-KAJSA.
Det var illa gjordt af Risto. Man kan inte säga annat.
JOHANNA.
Om han hade slagit mig lam och förderfvad, skulle det ha varit ingenting
emot det här. Jag skulle låta hacka mig i stycken, om jag bara kunde få
väfven tillbaka.
LEENA-KAJSA.
Den ena pröfvas på ett sätt, den andra på ett annat. Gud har lika många ris
som han har barn.
JOHANNA.
Den som kunde lita på att detta kommer från Gud, men det gör det inte. Gud
dref dem inte till att stjäla min väf. Det var väl snarare den onde.
LEENA-KAJSA.
Gud tillät likväl att det skedde, och det tillkommer dig att vara
undergifven Hans vilja. Och hvad mer, om menniskan lider aldrig så mycket i
denna jemmerdalen? I det tillkommande lifvet får hon belöning för allting.
"Så aga här,
Men hjelp oss där",
sjunger vi också i psalmen. Du borde hellre glädjas, Johanna, ty din krona
blir strålande på detta sätt.
JOHANNA.
Hörde ni? Det var någon, som körde in på gården. -- Fru Vörsky.
Går darrande till ett hörn af rummet.
Gode Gud -- gode Gud -- --
LEENA-KAJSA
ser ut genom dörren.
Var lugn, det är ingen. Det kom troligtvis från gatan. Men kära Johanna,
stå inte där borta i vrån. Du är ju alldeles ifrån vettet, som kan ge dig
till att på det sättet sörja öfver fåfängliga, verldsliga ting.
JOHANNA
griper om sitt hufvud.
Kronan blir strålande på detta sätt, sa' ni. O, jag skulle vara nöjd med en
mycket dunklare krona, om blott Risto upphörde att dricka och lefde som en
menniska -- och om fru Vörsky finge sin väf igen.
LEENA-KAJSA.
Nog hörs det, nog hörs det att du är ett sorglöst, verldens barn. Gud får
ännu tukta dig mycket, stackars qvinna, innan du börjar vandra den rätta
vägen.
JOHANNA.
Leena-Kajsa -- nu är det någon i farstun.
LEENA-KAJSA
ser ut genom dörren.
Det var inte annat än blåsten, som smälde till yttre dörren.
JOHANNA.
Snart kommer hon likväl, och då -- då är jag förlorad. Jag uthärdar inte
det här, Leena-Kajsa. Det är omöjligt.
LEENA-KAJSA.
Den, som lägger bördan på, hjelper en också att bära den.
JOHANNA.
Anklaga inte Gud för denna börda. Det är endast Ristos verk, men han
hjelper en minsann inte att bära den.
LEENA-KAJSA.
Alltid samma visa: Inte från Gud, inte Guds verk. Hur djupt har inte du
stackare sjunkit i vantrons rysliga synd?
JOHANNA.
Men sjelfva förnuftet säger ju, att Gud inte tvingar menniskorna till onda
gerningar.
LEENA-KAJSA.
Hvad är ditt förnuft? Blindt, förmörkadt. Det fattar inte dem, som tillhöra
Guds rike. "Förnuftet måste tagas till fånga under trons lydno", säger den
helige Paulus.
JOHANNA.
Om jag åtminstone hade pengar, så att jag kunde betala fru Vörsky för
väfven.
LEENA-KAJSA.
Fins det ingen, som du kan låna af?
JOHANNA.
Ingen. -- Jo, vänta --
LEENA-KAJSA.
Nåå --?
JOHANNA.
Om jag skulle be Yrjö?
LEENA-KAJSA.
Hvarför inte? Det går ju an att försöka.
JOHANNA.
Men det är också så svårt, så rysligt svårt.
LEENA-KAJSA.
Inte tycker jag det är någonting. Frågan är fri. Se'n kan han göra som han
vill.
JOHANNA.
Nej, nej -- jag kan inte vända mig till honom.
LEENA-KAJSA.
Fruktar du ett afslag?
JOHANNA.
Nej, inte det, men det käns ändå så omöjligt för mig.
LEENA-KAJSA.
Ja, gör som du vill. Jag säger hvarken ja eller nej. Men nog vore det bra,
om du kunde ge fru Vörsky pengarna i handen strax som hon kommer.
JOHANNA.
Ja, visst vore det bra. Kanske hon då inte skulle bli så ond. -- Hörs det
inte nu steg där ute.
LEENA-KAJSA.
efter att ha lyssnat en stund.
Nej, dina öron bedrar dig.
JOHANNA.
Ja, om jag hade pengar att ge henne strax. Kanske likväl -- eftersom ni
också tycker att det inte är någonting. -- Snälla, goda Leena-Kajsa, gå ni
till Yrjö.
LEENA-KAJSA.
Ja, nog kan jag gå.
JOHANNA.
Kanske ni kunde hinna tillbaka innan frun kommer.
LEENA-KAJSA.
Ja, jag dröjer inte länge där.
Går.
JOHANNA
ser ut genom fönstret.
Det syns ingen på gatan.
Ser ut genom dörren.
Inte heller här. Kanske kommer hon inte ännu. Kanske hon inte alls kommer i
dag. Det kan ju ha kommit hinder i vägen, främmande eller något annat.
Lyssnar. Med ett qväfdt skri:
Ett åkdon stannade vid trappan. -- Det är hon -- det är hon.
FRU VÖRSKY
kommer in.
Här är jag ändtligen. Jag dröjde så länge i garnboden, då jag inte riktigt
visste hvad jag skulle ta till inslag. Ty olika måste vi nödvändigt ha det.
Ni sa' ju att ni hade tjugufem alnar färdiga? Det blir just lagom åt mig
och lilla Alma. Mer behöfs det inte. Här har jag några nya proflappar. Hvad
säger ni om det där mönstret till exempel?
_Johanna_ tar maskinmessigt emot lappen. -- _Fru Vörsky_ ger henne en
annan lapp.
Än det där? Det är heller inte fult. Där är visserligen litet olika
ränning, men inte gör det något. Kanske det till och med blir ännu vackrare
med den ränning vi ha. Eller hvad tror ni?
JOHANNA.
Kanske.
FRU VÖRSKY.
Väf en liten bit till prof, så får vi se. Jag sätter mig ner här så länge.
Tar af sig ytterplaggen och sätter sig.
Se så, och nu kan jag berätta er något roligt. I garnboden träffade jag fru
Hanhinen, som är ordförande i fruntimmersföreningen, och hon lofvade att ge
er arbete för hela vintern. Inte just väfning, men sömnad, och det är väl
detsamma eller hur? Ni kan naturligtvis sy? Ja, det behöfver jag väl inte
fråga om heller. Fruntimmersföreningen, ser ni, har fått stora
beställningar från en kasern, och därför behöfver de skickliga och ärliga
sömmerskor. Nå -- ni svarar ingenting? Jag trodde mig göra er en stor
glädje, när jag så snart uppfylde er begäran.
JOHANNA.
Goda fru Vörsky, om ni blott först ville höra -- Om jag skulle våga -- --
FRU VÖRSKY.
Lita på det? Visserligen, när fru Hanhinen har lofvat.
JOHANNA.
Nej, nej, hvad bryr jag mig om det nu? Om jag skulle våga tala om för er --
--
FRU VÖRSKY.
Tala om? Hvad då? Hvad fattas er, Johanna? Har någonting händt?
JOHANNA.
Ja.
FRU VÖRSKY.
Någon skada? Med väfven? Det kan jag väl aldrig tro.
Stiger upp och går fram till väfstolen.
Du milde Gud, hvad är det? Har ni klippt af den?
JOHANNA.
Den är afklippt.
FRU VÖRSKY.
Och hvar är väfven?
JOHANNA.
Det är just det värsta att den fins inte mer.
FRU VÖRSKY.
Fins inte mer? Hvad vill det säga?
JOHANNA.
Den är borttagen. Jag kan inte hjelpa det. Jag kan inte --
FRU VÖRSKY.
Borttagen? Afklippt och borttagen? En tjugufem alnars väf. Nej, men det är
verkligen -- Jag vet inte mer hvad jag skall tänka.
JOHANNA.
Jag har varit i en sådan förfärlig ångest öfver det, goda fru Vörsky. Om
jag åtminstone på något sätt kunde få den tillbaka, men därom fins inte det
minsta hopp.
FRU VÖRSKY.
En sådan skada. Hvad skall nu min man säga. Åh, att jag skulle börja på
hela den här historien. -- Efter det här får ni troligtvis inte något
arbete från fruntimmersföreningen.
JOHANNA.
Inte från någon menniska, det är klart. Ett olycksöde förföljer mig i
allting.
FRU VÖRSKY.
När togs den bort då? Ni talade ju nyss inte något om det.
JOHANNA.
Det hände just under den tiden som jag var hos frun.
FRU VÖRSKY.
Och hur slapp tjufven in? Var dörren inte låst?
_Johanna_ tiger.
Var dörren inte låst, frågade jag?
JOHANNA.
Nej.
FRU VÖRSKY.
Ni lemnade den öppen? Hvarför? Hur kunde ni vara så oförsigtig?
_Johanna_ tiger.
På så sätt har ni ju utmanat olyckan. Är det underligt, om man blir
bestulen, när dörren är öppen och ingen fins i rummet?
JOHANNA.
Frun misstar sig. -- Det var inte så.
FRU VÖRSKY.
Hur då? Så tala.
JOHANNA.
Jag skulle säga sanningen, men det är så rysligt svårt.
FRU VÖRSKY.
Inte förstår jag heller hur ni kunde lemna ert barn ensamt. En sådan liten
stackare. Han hade ju kunnat alldeles gråta ihjäl sig. Ni måtte inte älska
ert barn särdeles mycket.
JOHANNA.
O, hvem skulle älska honom, om inte jag?
FRU VÖRSKY.
Men ni lemnade honom ändå utan vård en timmes tid? En skön kärlek.
JOHANNA.
Han var inte ensam.
FRU VÖRSKY.
Var inte ensam? Ni talar kors och tvärs. Ah -- nu klarnar det för mig. Ni
bedrar mig. Ni har ljugit för mig hela tiden. Ni har sjelf förstört väfven.
Er fruktan och bäfvan förråder det. O, jag stackare, för hvilka menniskor
har jag inte råkat ut.
JOHANNA.
Blif inte så ond, kära fru Vörsky. Låt mig förklara alltsammans för er ända
från början.
FRU VÖRSKY.
Jag vill inte höra någonting. Jag tror er inte mer det allra minsta, när ni
är så förskräckligt falsk. Jag går genast och berättar hela saken för min
man och låter honom sköta alltihop. Det är det allra bästa, för ett fint
och bildadt fruntimmer kan inte reda sig med råa och oärliga menniskor.
Karlar ha ni ändå litet mera respekt för.
Tar på sig ytterkläderna.
JOHANNA.
Åh, dröj en stund, så att jag sanningsenligt kan få tala om för er hela
tilldragelsen.
FRU VÖRSKY.
Jag har ju redan sagt er att jag inte tror er. Hur kan ni också vänta det,
efter att ni så har belönat all min godhet? Och hvad tror ni er ha vunnit
med det här? Ni har gjort er sjelf mycket större skada än mig.
JOHANNA.
Om ni inte vore så häftig -- --
FRU VÖRSKY.
Bort, kom mig inte nära. Jag måste ut härifrån. Eljest qväfs jag.
Öppnar dörren. I farstun syns _Yrjö_, som viker åt sidan för _fru Vörsky_
och kommer in efter att hon har gått ut.
JOHANNA.
Yrjö. Gud ske lof. Af er får jag hjelp.
Springer ut i farstun.
Fru Vörsky, fru Vörsky, vänta, kom tillbaka.
FRU VÖRSKY.
Ni anstränger er förgäfves. Fort, Matti, först till Vappu och sedan hem.
JOHANNA
kommer tillbaka.
Nu berättar hon också åt Vappu allting på tok. Nej, af det här blir en
menniska snart alldeles galen.
YRJÖ.
Hvad har händt er, Johanna? Jag måste komma för att höra det af er sjelf,
ty Leena-Kajsas tal var så besynnerligt att jag inte kunde tro allt. Men
det måste väl ha varit sant ändå, eftersom ni är i en sådan ångest.
JOHANNA.
Allt är förloradt. Jag förmår inte tänka mer hvarken hit eller dit.
YRJÖ.
Lugna er. Kanske vi kan reda den här saken, om vi rådslår tillsammans.
JOHANNA.
De tror mig vara en tjuf. Hitintills ha alla litat på mig, nu ingen mera.
Det här förkrossar mig. Jag uthärdar det inte. Mitt stackars barn.
YRJÖ.
Men så hör då, Johanna. Menniskan får inte låta sorgen öfverväldiga sig på
det sättet. Det skadar helsan.
JOHANNA.
Nu är hon säkert redan hos Vappu och grälar på henne. Det är den lön hon
får för sin godhet. Hvad skall hon tänka om mig?
YRJÖ.
Ingenting. Hon känner ju er så väl. Jag skall gå och tala med henne om
saken. -- Nej, sannerligen, det här går an. Ni måste försöka att återhemta
er, Johanna.
Lägger sina händer på hennes axlar.
Här är egentligen ingen fara å färde, om ni tänker närmare efter. Jag ger
pengar; ni betalar väfvens fulla värde, och då ha de ingenting att säga.
Hör ni?
JOHANNA.
Jag hör. Men kan jag ta emot pengar af er, när jag inte vet hur jag skall
kunna återbetala dem? Jag kan det inte. Nej, nej. Må de hellre föra mig i
fängelse.
YRJÖ.
I fängelske ska de inte föra er i någon händelse, det kan ni vara lugn för.
Och hvad betalningen vidkommer, så behöfver ni inte oroa er det minsta
öfver den. Jag blir inte fattigare af det, om jag också aldrig skulle få de
pengarna igen.
Böjer sig öfver Johanna.
Seså, Johanna, var nu förnuftig. Här är min börs. I den ä' femtio mark, och
mer kostar säkert inte väfven. Nå, Johanna, hvad tvekar ni för?
KERTTU
kommer hastigt in, blir ett ögonblick stående.
Åhå. Risto hade således rätt, då han sa' att här skulle man inte sakna
honom. Nåja, hvarför skulle jag då längre hysa några betänkligheter?
JOHANNA.
Hvem där?
YRJÖ.
Blif inte rädd. Det är bara den där fjolliga flickan. Hvad har du för
ärende?
KERTTU.
Hvad skulle väl en fjolla ha för ärende? Jag vill bara säga er att ni inte
längre kommer att ha någon förtret af Risto. Nu skall jag nog dra försorg
om honom. Adjö.
JOHANNA.
Ämnar hon göra Risto något ondt?
YRJÖ.
Åh, hvem bryr sig om hvad en sådan där halfgalning pratar. Risto sörjer nog
för sig sjelf. Tänk ni på era egna affärer. Jag trugar med våld på er den
här börsen, om ni inte vill ta den med godo. Seså. Och nu måste ni betala
väfven till sista pennin, så att den där frun inte mer kan komma åt att
förolämpa er. Ni får inte se så där rädd och skygg ut. Var modig. Ni har ju
inte gjort något ondt. Här i verlden måste man stå på sig. Annars kommer
man ingenstans.
JOHANNA.
Det är lätt för er att säga, som är en man. Det är annorlunda för oss
qvinnor. Hvad förmår vi?
YRJÖ.