Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 5

Total number of words is 4397
Total number of unique words is 1078
35.9 of words are in the 2000 most common words
46.4 of words are in the 5000 most common words
51.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Försök, försök i alla fall. Ni ä' ju också menniskor. Glöm inte det. -- Nu
körde det igen in på gården. Kanske är det bäst att jag går. Hon behöfver
inte veta att ni har fått pengarna af mig. Adjö, Johanna. Låt henne inte
sätta sig på näsan på er. Kom ihåg det. Var ni också behjertad en gång.
Lofvar ni mig det?
JOHANNA.
Jag skall försöka.
YRJÖ.
Nå, bra. Så går jag min väg.
JOHANNA
fattar ännu en gång hans hand.
Yrjö, Gud välsigne er.
YRJÖ.
Tack.
Går.
_Herr_ och _fru Vörsky_ jemte _fru Hanhinen_ komma in.
FRU HANHINEN.
Var det där hennes man?
FRU VÖRSKY.
Nej, det var någon annan. Kom hit och se, Ville. Så här är det skuret af
och väfven borta. Tjugufem alnar. Tänk, hvilken skada. Tjugufem alnar. Jag
är så, så bedröfvad, att jag vore färdig att gråta.
HERR VÖRSKY.
Hvad behöfver man lita på alla slags menniskor? Har jag inte sagt dig det
många gånger?
FRU VÖRSKY.
Hur skulle jag kunna tvifla på den här, som Vappu så säkert borgade för?
HERR VÖRSKY.
Med rätta borde Vappu nu få betala väfven.
FRU HANHINEN.
Hvad säger Vappu om det här nu?
FRU VÖRSKY.
Åh, hon. Hon håller bara med den där menniskan och tror inte det minsta
ondt om henne. Föga fattades att hon inte drifvit mig till lögnerska.
HERR VÖRSKY.
Hon har naturligtvis gjort sig till för Vappu och dragit henne vid näsan
liksom dig, tänker jag. Det måtte vara ett riktigt stycke.
FRU HANHINEN.
Sådan är stadens lägre befolkning öfver hufvud taget. Den lär nog att känna
dem, som har så mycket med dem att göra som jag till exempel.
HERR VÖRSKY.
Är det hon som står där?
FRU VÖRSKY.
Ja.
FRU HANHINEN.
Åh, man ser strax att det inte är någon bra menniska. En sådan orolig blick
är alltid kännetecken på ett ondt samvete.
_Herr Vörsky_ betraktar skarpt Johanna och närmar sig henne ett par steg.
FRU VÖRSKY
afsides till fru Hanhinen:
Hu, hvad det här är obehagligt. Jag mår riktigt illa.
FRU HANHINEN.
Bry dig inte om det. Sådana där måste man ta i med hårdhandskar. Annars
vore man förlorad.
HERR VÖRSKY.
Nåå, käring, hvart har du gjort af vår väf?
JOHANNA
förskräckt och ängslig:
Jag har inte -- den -- inte jag -- den där -- --
HERR VÖRSKY
bultar med käppen i golfvet.
Redigt svar. Hvar är väfven?
JOHANNA
stammande:
Jag -- vet inte -- hvar den är.
HERR VÖRSKY.
Vet du inte? Inte?
JOHANNA.
Nej.
HERR VÖRSKY.
Än om jag skulle ge dig litet prygel? Kanske du se'n skulle veta.
FRU VÖRSKY.
Åh, låt bli, snälla Ville. Det pinar mig så.
HERR VÖRSKY.
Nog borde hon få smaka käppen.
FRU VÖRSKY.
Nej, nej, låt bli. För min skull, Ville. Jag fruktar nog ändå dåliga
följder för min helsa af alla de här sinnesrörelserna.
HERR VÖRSKY.
Hvarför kom du hit, då du är så finkänslig? Du kunde hållit dig borta.
FRU HANHINEN.
Herr Vörsky, jag ber också för den stackarn. Hon skulle visserligen
förtjena en grundlig aga. Det vore alls inte för mycket. Men det vore så
svårt för oss att se på det.
HERR VÖRSKY.
Ni fruntimmer ha allt för ömt hjerta. Nå, det får vara. Du kan tacka de här
fruarna att du slipper stryk. Men tro inte att det är slut med det. Du
skall dras inför rätta. Du skall få plikta, så att det förslår, och
dessutom dömas till fängelse. Du skall sättas på vatten och bröd. Ja, du
skall få sitta i bojor, det lofvar jag. Vi ska väl se, om du får lust att
bedra bättre folk en gång till.
JOHANNA.
I fängelse? -- Dyre, himmelske fader. Blir det aldrig något slut på dessa
sorger?
HERR VÖRSKY.
Aha. Börjar du nu att märka att det är allvarsamt.
JOHANNA.
Hvarför skulle jag sättas i fängelse? Jag har ännu aldrig i mitt lif gjort
orätt åt någon, hvarken stulit eller bedragit någon menniska. Fråga dem som
känner mig, om ni inte tror mig. Jag har alltid försökt att sträfva framåt
genom redligt arbete. Det kan de bevittna.
FRU HANHINEN.
Nej, men hör en sådan oförskämdhet. Hon försöker ännu att ställa sig
oskyldig.
HERR VÖRSKY.
Vågar du ännu fortfarande ljuga oss i midt i ansigtet? Jag skall lära dig.
JOHANNA.
Jag skulle ha berättat er sanningen, bekänt allt från början till slut, men
ni ha ju inte tillåtit det. Ni ha inte velat höra någonting, som jag kunde
säga till mitt försvar.
HERR VÖRSKY.
Hör opp att sladdra, eller jag -- --
JOHANNA.
Stäm mig inte inför rätta. Förbarma er för mitt barns skull. Hvart skulle
han ta vägen, om hans mor skulle föras i fängelse? I främmandes vård, en
sådan liten en, som ännu inte är fyra månader gammal?
FRU VÖRSKY.
Ja tänk, hon har också ett barn. Hurudan menniska skall det väl en gång i
verlden bli af en sådan stackare, som skall uppfostras af en så dålig mor
och som ända från sin spädaste ålder inte får se annat än uselhet omkring
sig?
FRU HANHINEN.
Vi skulle riktigt göra en Gudi behaglig gerning, om vi kunde frälsa honom
från moderns händer. Jag skall tala till fruntimmersföreningen om saken.
JOHANNA.
Mitt barn skulle ta's ifrån mig? Aldrig i evighet. Jag ger honom inte. Nej,
inte fastän hela verlden skulle uppresa sig emot mig. Ni ä' grymma
vilddjur. -- Åh, nej, nej. Jag yrar. Jag vet inte mer hvad jag säger.
Vredgas inte. Haf medlidande med mig olyckliga. -- O, ja, jag har ju inte
kommit ihåg det. Jag har pengar här, femtio mark. Det är mer än tyget
kostar. Tag dem, herr Vörsky, tag allt. Låt oss förlikas. För Guds skull,
låt ert hjerta bevekas. Hvad har ni för nytta af, om ni kastar mig i
fängelse och sliter mitt barn ifrån mig? Goda, nådiga herre, här är dubbelt
mer än väfvens värde.
HERR VÖRSKY.
En sådan ordström. Nå, hur ska vi göra? Ska vi förlikas? Och skall jag ta
pengarna? Du vet bäst om de räcker till att ersätta skadan?
FRU VÖRSKY.
Tag dem inte, innan du vet hvarifrån hon har fått dem.
JOHANNA.
Jag har inte stulit dem. Frukta inte. Tag dem bara, herr Vörsky. Det kommer
ingen att ta dem ifrån er.
FRU HANHINEN.
Jag anar någonting.
FRU VÖRSKY.
Jag också, jag också. O, o, allt rysligare, allt rysligare.
HERR VÖRSKY.
Huru? Att --?
FRU HANHINEN.
Den där menniskan har säkert också andra laster.
HERR VÖRSKY.
Åhå. Mycket troligt. Hvad var det väl också för en karl, som nyss skyndade
härifrån så hastigt, då vi kom?
FRU HANHINEN.
Det menade jag just. Tro mig, de där pengarna ä' från honom.
FRU VÖRSKY.
Hvilken gränslöst dålig moral. Kära Ville, låt oss gå härifrån. Jag börjar
redan må illa. Det käns, som om sjelfva luften här vore förpestad. Du kan
ju sedan genom rätten få ut vår fordran.
FRU HANHINEN.
Ja, i sanning, här är inte godt att vara längre.
HERR VÖRSKY.
Ja, låt oss gå.
Fruarna gå.
Du skall få höra ifrån oss.
JOHANNA
på knä.
Herre, herre, goda herre, gå inte utan förlikning. Tag pengarna, kläderna,
allt hvad jag har --
HERR VÖRSKY
i dörren.
Håll munnen -- sköka.
JOHANNA.
Å-åh, å-åh.
Faller först framstupa, men reser sig åter hastigt upp.
Sköka, sa' han.
Betraktar börsen i sin hand.
Sköka och tjuf.
Kastar börsen långt ut på golfvet.
Har Gud också öfvergifvit mig? Fins det ingen hjelp, intet stöd någonstäds
i verlden? Ska alla få förtrycka och trampa mig? Och mitt barn ska de röfva
ifrån mig, min egen vackra gosse? Nej -- vid himmel och jord, det ska de
inte. Risto kommer hem. Han skall hjelpa mig. Han är barnets far. Ja, ja.
Denna olycka, som han störtat mig i, skall röra honom, och han skall hjelpa
mig, skall rädda mig och barnet. Om han bara komme snart. Denna ångest --
denna -- St -- tyst. Det hörs röster på gatan. Han kommer -- han kommer.
TOPPO.
sjunger i det han går förbi fönstret in i farstun:
"Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann'.
Farväl då med hela ståten.
Inte sörjer jag minsta grand."
Kommer in.
God dag. Här är jag. Tag inte illa upp att jag har en liten florshufva. Vi
ha druckit afskedsskålar, ser ni.
LEENA-KAJSA
kommer in efter Toppo.
Ja, har du någonsin hört på maken, Johanna?
TOPPO.
Den där Leena-Kajsa har släpat mig hit för att framföra helsningar från
Risto. Ja. --
"Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann'."
LEENA-KAJSA.
Åh, tig med era eviga slagdängor. -- Ditt mått var ännu inte fullt,
stackars Johanna. Nu först kommer det värsta. Kan du höra det?
JOHANNA.
Hvad? Säg fort.
TOPPO.
Risto bad helsa så mycket. Han är sin kos, kos, kos. Långt i fjerran med
Hopptossan.
LEENA-KAJSA.
Ja, tänk dig. Är karlen klok längre? Att på vinst och förlust ge sig till
att vandra kring verlden med en halfgalen flicka.
JOHANNA.
Hvilken flicka? Hvad talar ni om?
TOPPO.
Hej, om Hopptossan. Förstår ni inte det? Många, många helsningar från
Risto, fast han egentligen inte sände några. Han glömde allting i glädjen
att komma tillsammans med sin gamla flamma. Ja, nog har han nu lemnat er
att reda er sjelf, men lägg inte det på sinnet. Sjung ni bara:
"Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann'.
Farväl då med hela ståten.
Inte sörjer jag minsta grand."
JOHANNA.
Risto farit sin väg? Nej, det är inte sant. Det kan inte vara sant. Hur kan
ni, Leena-Kajsa, genast vara färdig att tro hvad en full karl pratar?
LEENA-KAJSA.
Det var fler än Toppo som berättade det. Han hade bjudit alla karlarna där
på afskedsglas och sagt att nu skulle man inte få se honom här på långliga
tider. -- Ja, ja. Guds vrede drabbar dig hårdt, stackars Johanna. Men tag
emot allt med ett ödmjukt hjerta och mins, att han endast tuktar af kärlek.
JOHANNA
sjunker ned på pallen vid vaggan.
Far har lemnat oss. Stygge, stygge far.
LEENA-KAJSA.
Man kan ändå inte anklaga Risto så mycket för det. Den där flickan -- ja,
det är inte bara mina ord -- hade enkom gått till krogen för att locka
honom. Nog förstår så'na där att lägga ut sina snaror. Är det se'n
underligt om en stackars karl blir galen och förlorar vettet?
_Johanna_ ligger på golfvet, jemrande sig.
Gif nu inte så fritt lopp åt sorgen i alla fall. Hvarför ligger du där på
golfvet? Hör då, Johanna, hvad fattas dig?
JOHANNA.
Ingenting, ingenting.
TOPPO
ser på väfstolen.
Kors i Je. Hvem har tagit bröd från renseln? På qvällen var det fem, och nu
är det bara sex. Tst, Toppo. Låtsas inte veta något. Inte det ringaste
dyft.
"Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann' --"
LEENA-KAJSA.
Tyst, Toppo. Se hit. Här står det inte bra till. Stig upp, Johanna. Hvarför
skall du så där -- Stig upp.
JOHANNA.
Jag kan inte. Golfvet gungar så.
LEENA-KAJSA.
Där ha vi det. Hon är sjuk.
JOHANNA.
Nej. Det är bara hufvudet som bränner för att kronan skall bli strålande.
Hela hufvudet står i ljusan låga. Tag bort den, bort.
LEENA-KAJSA.
Hon yrar. Jo, nu är man väl fast.
JOHANNA.
Fruarna -- Hjelp min gosse. De röfvar mitt barn. Där, där. De springer och
skrattar. Tag fast dem. Jag förmår inte. Jag kommer inte från stället. --
Åh, slå inte, herre. -- Risto, Risto, kom och hjelp mig. Han har en så grof
käpp.
TOPPO.
Åhå, det här är allt bedröfligt.
JOHANNA.
Det är stickmörkt. Jag hittar inte hem. Och Risto försvann också. Lemnade
mig ensam i ödemarken, i mörkret. Det är röfvare i hvar buske. Förbarmar
sig ingen? -- Hör ni. Barnet gråter. Herrn slår det. Ve, ve. Hjelp,
barmhertiga menniskor, hjelp.
TOPPO
torkar sina ögon.
Stackars qvinna.
LEENA-KAJSA.
Kom och hjelp mig att få henne i sängen.
TOPPO.
Jag kommer; jag kommer. Vet ni, Leena-Kajsa, nog ä' vi karlar ändå ena
uslingar. Det måste man erkänna.
LEENA-KAJSA.
Bry er inte om det nu. Skynda er bara hit och hjelp mig, för jag kan inte
ensam få henne någon hvart.
TOPPO.
Vi ska lyfta tillsammans. Det ska vi.
JOHANNA.
Bort, bort. Gör mig inte illa.
TOPPO.
Nej, var inte rädd. Vi ska bara helt sakta föra er till bädden. Se så.
Stackare. Månne det är hjernfeber?
LEENA-KAJSA.
Hvem vet det? Om Risto åtminstone vore hemma.
TOPPO.
Ja, säg det. Att han också skulle ge sig af just nu. Men hur kunde han ana
det här? Ser ni. Det ligger en penningpung här på golfvet -- och den tycks
minsann inte vara tom. Se där, tag den i er vård. Den kan komma väl till
pass, om hon får hjernfeber.
LEENA-KAJSA.
Ja, minsann. Den kom som från himlen.
JOHANNA.
Det bränner -- bränner --
LEENA-KAJSA
Spring och sök en läkare, Toppo.
TOPPO.
Ja, ja. Jag är ju redan alldeles nykter. Inte märks det väl mer någonting
på mig? Jag skall nog hemta en läkare hit, Leena-Kajsa. Herre Gud ändå, så
bedröfligt.
Går.
JOHANNA.
Bort med kronan, bort med den, bort. Det bränner -- bränner -- bränner.
Ridån faller.


FEMTE AKTEN.

Samma bostad. _Leena-Kajsa_ håller på att städa rummet. _Risto_ kommer
utifrån.
LEENA-KAJSA.
Nå, där kommer han nu ändtligen. Gud vare lof. Vet du hvad som har händt
här under tiden?
RISTO.
Barnen där ute på gården berättade mig det. Hvem hade kunnat ana något
sådant? Hon var alldeles frisk, när jag gick hemifrån.
LEENA-KAJSA.
Menniskan vet ju inte när hennes stund är kommen. "I dag röd, i morgon
död." Men må detta vara oss en varning, att vi inte bekymmerslöst bortkasta
nådens dagar, utan noga betänka att: "som en ström vår tid förrinner; som
en dröm vårt lif försvinner".
RISTO.
Ja, inte hade väl Johanna kunnat tänka att hon så snart skulle dö. Det är
visst och sant.
LEENA-KAJSA.
Tyck inte illa vara. Risto, att jag säger det åt dig, men du hade inte bort
lemna henne så där.
RISTO.
Jag ångrade det också strax jag fick höra hvad som hade händt. Men det kan
nu mera inte hjelpas. Hvad som är skedt, är skedt. -- Johanna tog väl
mycket illa vid sig öfver det?
LEENA-KAJSA.
Åh, inte särdeles. Hon yrade redan, när det berättades för henne. Hon
fattade det visst knappast riktigt.
RISTO.
Det var åtminstone väl, det.
LEENA-KAJSA.
Men öfver väfven var hon i en ryslig ångest. Hon var alldeles förskräckligt
rädd för fru Vörsky.
RISTO.
Ja, väfven, ja. Det var sant, det. Jaså, var hon i en sådan ångest öfver
den? Nå, vi hade ju gerna kunnat låta bli att göra det, om man vetat det
här. Men kunde hon inte begripa att vi inte sålde, utan bara pantsatte den?
-- Hon var rädd för frun, sa' ni? Ja, jag kan tänka mig det. Johanna var
fasligt lättskrämd och ängslades alltid i onödan öfver allt möjligt skräp.
-- Hon var väl mycket ond på mig öfver det?
LEENA-KAJSA.
Inte så farligt ändå. Hon berömde dig just kort förut. Hon sa' att du ingen
enda gång hade slagit eller pryglat henne som så mången annan man gör med
sin hustru.
RISTO.
Sa' hon det? Ja, det är verkligen sant också. Vi lefde ganska bra
tillsammans. Det var aldrig någon skarpare tvist emellan oss.
LEENA-KAJSA.
Det länder dig till heder. Om du har felat litet i andra hänseenden, måste
man förlåta dig det. Köttet är svagt, och frestelserna ä' stora. Du
behöfver emellertid inte gräma dig öfver att du skulle ha bemött din hustru
med hårdhet, piskat eller på annat sätt misshandlat henne, som man här
tyvärr så ofta får se och höra.
RISTO.
Nej, det har jag inte. I det fallet har jag en bra karakter, att jag lägger
inte gerna hand på någon. -- Jaså, Johanna talade också om det innan hon
sjuknade?
LEENA-KAJSA.
Ja, det var en liten stund förut. Sedan, stackare, tycktes hon inte bekymra
sig om något annat än sitt barn. Om det yrade hon, och det var också i
hennes tankar, när hon emellanåt var litet redigare.
RISTO.
Ja, det är sant. Hur skall jag nu bära mig åt med barnet?
LEENA-KAJSA.
Det har jag också funderat på.
RISTO.
Om han åtminstone vore äldre, hvad skulle det då vara för nöd? Då kunde han
gå och tigga, om det inte fans någon annan råd. Men ett så'nt där litet
kräk. Hvad kan jag göra med honom? Nej, nu är jag illa ute. -- Månne de
skulle ta emot honom i fattigvården? Om man skulle försöka?
LEENA-KAJSA.
Det tror jag inte de gör. Men vet du hvad Johanna hoppades?
RISTO.
Nej, säg.
LEENA-KAJSA.
Att Vappu skulle ta gossen till fosterson.
RISTO.
Ja, tänk om hon skulle göra det.
LEENA-KAJSA.
Det går alltid an att fråga. Om jag skulle bära gossen till henne och tala
vid henne om det? Hvem vet, kanske skulle hon förbarma sig öfver honom.
RISTO.
Det vore utmärkt. Då behöfde jag inte bry mig det minsta om pojken.
LEENA-KAJSA.
Ja, så går jag.
RISTO.
Gör det. Jag kommer efter så fort jag har snyggat mig litet.
LEENA-KAJSA.
Brådska inte för mycket. Om inte Vappu går in på det, så tar jag gossen med
mig tillbaka igen.
Tar upp barnet från vaggan.
Stackars liten. Ett innerligt vackert litet barn är det.
RISTO.
Vappu tar honom nog. Det skall ni få se. Uppfostrar pojken till prest till
på köpet, om allt går väl.
LEENA-KAJSA.
Tänk att han sofver så djupt att han inte vaknar. Ja, adjö då på en liten
stund.
RISTO.
Adjö, adjö. Lycka på resan. Men hör ännu ett ord, Leena-Kajsa. Det där --
det -- Hvad var det nu jag skulle säga utan att ljuga? Jo. Om det faller
sig så -- så nämn åt Vappu -- så där i förbigående, hur snäll jag var emot
min förra hustru. -- Om det faller sig så, menar jag.
LEENA-KAJSA.
Hvarför inte? Men tänker du redan på en annan, fast den förra ännu inte är
kall?
RISTO.
Åh, bry er inte om det. Gå ni bara och gör som jag sa'. Jag kommer efter
strax på stund.
LEENA-KAJSA.
Om jag dröjer, så förstår du att Vappu samtycker att ta barnet.
Går.
RISTO.
Bra, bra.
Öppnar en skåpdörr, tar därifrån spegel och en kam och begynner att ordna
sin klädsel.
Jag är i alla fall en ganska ståtlig karl.
Ser sig i spegeln.
Hvad skulle hindra att jag ännu kunde behaga en qvinna? Nå, vi får väl se.
Det bultar på fönstret.
Hvem där? Aha, Toppo. Kom in, din lurk.
TOPPO
kommer in.
Du kom snart igen.
RISTO.
Ja. Jag hade inte lust att stryka omkring i det här höstvädret. Det var
rysligt ruskigt.
TOPPO.
Det var underligt att Hopptossan släppte dig.
RISTO.
Jag rymde. Tror du att jag annars skulle ha sluppit lös ifrån henne? Jo,
pytt också. Sådan som hon är.
TOPPO.
Men fan tar dig, om hon ännu en gång får fatt i dig.
RISTO.
Låt henne försöka. Jag skall nog hitta på medel, om hon börjar plåga mig
för mycket. Jag skall ett, tu, tre laga att hon kommer i kurran som
lösdrifverska. Men hon kommer inte. Hvad kan hon göra mig? Ingenting. Det
vet hon nog.
TOPPO.
Tacka din lycka, om du slipper så lätt. Den flickan har fan i blodet. Jag
fruktar att det inte är rådligt att leka allt för mycket med henne.
RISTO.
Pytt.
TOPPO.
Och gumman din som dog ifrån dig under tiden.
RISTO.
Ja, hon gjorde det.
TOPPO.
Inte lär du, din kanalje, komma att sörja henne länge heller? Du tar dig
nog en ann, så fort du bara kan.
RISTO.
Ja, det är säkert. Hvad tjenar det till att sörja? Det skall inte heller
dröja länge, innan jag har mig en igen.
TOPPO.
Hör man på den slyngeln. Man skall få se att han ännu visar oss några
underverk.
RISTO.
Titta ut genom fönstret, om du ser Leena-Kajsa komma hitåt.
TOPPO.
Hvad? Är det henne du har i kikarn?
RISTO.
Leena-Kajsa? Är du galen?
TOPPO.
Nå, jag tänkte väl också. -- Det syns ingen alls på hela gatan.
RISTO.
Bra. Godt tecken.
TOPPO.
Hvad är det du bråkar och putsar dig så fasligt för? Skall du gå nånstans?
RISTO.
Jag tänkte gå på "visit" till Vappu.
TOPPO
hvisslar.
Hö -- hö -- hö -- hö -- hör bara. Så-å, till Vappu. Inte mindre än så.
"Fint skall det vara", sa' käringen. Men "den, som gapar efter mycket,
mister ofta hela stycket." Kom ihåg det.
RISTO.
Lugna dig, du. Lyckan står den djerfve bi. Ingen vet hur det kan gå. Ska vi
byta rockar? Din ser i alla fall snyggare ut.
TOPPO.
Tag den.
De byta.
Men jag vill vara skapt som en nors, om Vappu bryr sig om dig. Det tror jag
aldrig i evighet.
RISTO.
Låt bli att tro. Det är ingen som tvingar dig. -- Så, för hin. Här fins
inte en vattendroppe, och jag borde ha tvättat mig i syna.
TOPPO.
Jag skall hemta åt dig från brunnen. Har du någon bytta?
RISTO.
Det tycks inte heller finnas. Se efter där ute på gården eller i lidret,
bara du kan få fatt i ett kärl.
_Toppo_ går.
_Risto_ står med ryggen till dörren och speglar sig.
Leena-Kajsa hörs inte af. Således behåller Vappu barnet. Nå, det vore väl
underligt, om hon inte då skulle samtycka att ta fadern också.
Dörren öppnas. Risto spritter till och vänder sig om.
Hvad, kommer hon nu? Nej -- Hopptossan -- Fan anamma.
_Kerttu_ står orörlig.
Hvad gör du här?
_Kerttu_ tiger och pressar en revolver i sin hand.
Hvad gör du här, frågade jag.
KERTTU.
Jag kommer för att ta farväl af dig, Risto.
RISTO.
Farväl? Jaså. Nå, får gå, då du inte vill något annat. Du har bara kommit
litet olägligt.
KERTTU.
Hur så?
RISTO.
Jag ämnade just gå ut.
KERTTU.
Jag skall inte uppehålla dig länge.
RISTO.
Inte? Nå, det är en annan sak. Men du ser så besynnerlig ut. Och -- hvad
har du i handen?
KERTTU.
Min morbrors revolver. Ett ganska godt arbete.
RISTO.
Hvarför för du den med dig?
KERTTU.
En sådan tingest är ibland behöflig.
RISTO.
Du håller den så oförsigtigt. Är den laddad?
KERTTU.
Ja.
RISTO.
Lägg den ifrån dig. Med skjutvapen skall man inte leka.
KERTTU.
Hvarför inte?
RISTO.
Du kan råka att skjuta dig sjelf.
KERTTU.
Eller dig.
RISTO.
Ja eller mig.
KERTTU.
Eller oss båda. Hvart går du?
RISTO.
Jag går bara ut som hastigast. Jag kommer strax igen.
KERTTU.
Om du rör dig ur fläcken, så skjuter jag genast.
RISTO.
Du har ondt i sinnet, Kerttu?
KERTTU.
När hade jag annat?
RISTO.
Jag fruktade det just. Zigenarblodet sjuder och jäser beständigt i dig.
Försök en gång att beherska dig, kära Kerttu. Försök för himlens skull.
KERTTU.
Onödigt besvär. Himlen är ändå inte gjord för min skull.
RISTO.
Jag lofvar dig hvad som helst, bara du styr ditt sinne.
KERTTU.
Jag litar inte på löften.
RISTO.
Du trodde kanske att jag ämnade lemna dig, därför att jag gaf mig i väg så
hastigt, men det är inte min mening, Kerttu. Så fort jag fått Johanna i
grafven, så förenar jag mig med dig igen. Det är dagsens sanning.
KERTTU.
I jordens sköte förenas vi, när vi begge ä' mull. Inte förr.
RISTO.
Men tänk dock litet på saken, älskade Kerttu. Om jag nu låter viga mig vid
dig och du blir en hederlig mans äkta hustru? Då skall du inte längre vara
förkastad af hela verlden som hitintills.
KERTTU.
Du har bedragit mig två gånger. Du skall inte göra det den tredje.
RISTO.
Men hör då hvad jag säger dig. Skjut inte, för Guds skull. Vänta åtminstone
ett litet ögonblick. Du ser ju att jag inte kan komma härifrån, om jag
också skulle vilja.
KERTTU.
Så tala fort.
RISTO.
Om jag bara visste hvad du egentligen vill. Vid min själ, nu vore jag
färdig till hvad som helst. Säg, önskar du någonting?
KERTTU.
Ja.
RISTO.
Hvad? Kerttu, säg: Hvad önskar du?
KERTTU.
Hämd.
RISTO
torkar sin panna. Afsides:
Hvar dröjer Toppo så länge?
KERTTU.
Har du något annat att säga?
RISTO.
Ja. Ja, mycket, mycket. Men du skrämmer mig så, att jag inte kan säga
någonting. Lägg revolvern ifrån dig. Bara en sekund. Sötaste Kerttu, gör
det.
KERTTU.
Nej.
RISTO.
På den där stolen och stå sjelf bredvid.
KERTTU.
Hvarken där eller annanstans. Och låt oss sluta det här. Tiden går till
spillo.
RISTO.
Nej, vänta.
Toppo kommer in.
Gudskelof. Ändtligen kom du dock.
TOPPO.
Du skulle ha sagt mig att liket stod i lidret. Jag skulle sannerligen inte
ha gått dit för att söka en bytta, om jag hade vetat det.
RISTO.
Stod det der? Ja, hvart skulle de eljest ha fört det?
TOPPO.
Gud bevare mig, så ohyggligt det var. Jag går in, går bort till en mörk vrå
-- och plötsligt ser jag liket framför mig. Hjertat hoppade riktigt till i
bröstet på mig, fastän jag just inte är någon kruka. Hon hade ju ögonen
öppna. Det var det hemskaste af alltihop. Ja, stirra inte på mig så där.
Jag har inte en droppe vatten. Skulle jag kanske hemta det i näfven, då jag
inte fann något kärl? Hu-uh, det ryser ännu i mig. Man säger det betyder
ondt, när ett lik ligger med öppna ögon. Det väntar andra efter sig, sägs
det.
KERTTU.
Just så. Hon väntar andra efter sig.
TOPPO.
Hvad, är den där här? Nåå, Risto, hvad sa' jag?
RISTO.
Du kom i grefvens tid. Hon ämnade just döda mig här.
KERTTU.
Ämnar ännu och gör det också.
Höjer revolvern.
RISTO.
Toppo, Toppo, hjelp.
KERTTU.
Om du kommer emellan, så skjuter jag dig först.
TOPPO.
Gud sig förbarme. Här är man såld.
Skyndar till dörren.
RISTO.
Gå inte, Toppo; gå inte. Hon skjuter inte dig.
TOPPO.
Det vet icke fan.
KERTTU.
Packar du dig i väg, eller -- --?
_Toppo_ hastigt ut.
KERTTU.
Är du färdig, Risto?
RISTO
på knä.
Förbarma dig, Kerttu. Hvad gagnar det dig, om du dödar mig? Haf
förbarmande.
KERTTU.
Hade du förbarmande med mig, skurk? Du bedrog mig illistigt på nytt. Du
lockade och förförde värre än förut. Du tänkte: Hon är en förkastad
varelse. Man får inte något straff om man skändar och tillintetgör henne.
Men du misstog dig. Den förkastade, som ingen bryr sig om, hämnar sig
sjelf.
RISTO.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 6
  • Parts
  • Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 1
    Total number of words is 4412
    Total number of unique words is 1287
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 2
    Total number of words is 4554
    Total number of unique words is 1184
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    46.0 of words are in the 5000 most common words
    51.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 3
    Total number of words is 4392
    Total number of unique words is 1149
    35.1 of words are in the 2000 most common words
    46.1 of words are in the 5000 most common words
    51.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 4
    Total number of words is 4500
    Total number of unique words is 1076
    36.6 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    50.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 5
    Total number of words is 4397
    Total number of unique words is 1078
    35.9 of words are in the 2000 most common words
    46.4 of words are in the 5000 most common words
    51.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 6
    Total number of words is 1651
    Total number of unique words is 561
    45.8 of words are in the 2000 most common words
    54.9 of words are in the 5000 most common words
    59.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.