Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 6

Hämna dig på annat sätt. Skona endast mitt lif.
KERTTU.
Nej, du måste dö. Och jag också.
RISTO.
Nåd, nåd.
KERTTU.
Ingen nåd hvarken åt dig eller mig.
RISTO.
Vänta. Låt mig åtminstone bedja först.
KERTTU.
Det tjenar till ingenting. Du kommer ändock lika litet som jag till
himmelen.
RISTO.
Jo, jag är inte sämre än andra. Det fordras inte mer af menniskorna än att
de ska tro. Och jag tror, tror. Jo, det gör jag. Jag kommer säkert dit, om
du bara ger mig tid att göra bön.
KERTTU.
Så bed.
RISTO.
Skjuter du inte förr än jag har sagt "amen"?
KERTTU.
Börja. Eljest skjuter jag strax.
RISTO.
Jag börjar; jag börjar. Om jag bara komme ihåg någonting utantill. Nej --
jag mins ingenting. Jag olycklige -- Vänta, nu vet jag: "När min sista
stund månd' vara, Uppehåll mig med din hand." Tänderna skallra i munnen på
mig af rädsla. "När min sista stund månd' vara, Uppehåll mig med din hand.
Låt min ande --" Nog är du ändå förfärligt hårdhjertad. -- Nej, nej, jag
fortfar. "När min sista stund månd' vara, Uppehåll mig med din hand. Låt
min ande salig fara Hädan till ditt fröjdeland." -- Hur var det se'n? --
"Hädan till ditt -- --
Ute i farstun hörs buller. _Kerttu_ spritter till och blickar mot dörren,
hvarifrån _två polisbetjenter_ jemte _Toppo_ komma in. Hon skjuter.
_Risto_ skriker till och faller. Den ene polisbetjenten slår revolvern ur
Kerttus hand och griper tag i henne. _Kerttu_ sjunker ned på golfvet.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Aha, din vargunge, nu råkade du i fällan.
TOPPO.
Vi kom för sent. Det var sjelfvaste hin.
ANDRE POLISBETJENTEN
böjer sig öfver Risto för att undersöka honom.
Ingen fara. Han lefver ännu. Hvar träffade skottet?
RISTO.
Jag vet inte riktigt.
ANDRE POLISBETJENTEN.
Försök om ni kan resa er.
RISTO
stiger upp med polisbetjentens hjelp.
Kanske det inte alls träffade. Jag blef kanske bara skrämd.
TOPPO.
Träffade det dig inte? Nå, det var tusan så lyckligt.
RISTO.
Tack, Toppo. Det här skall du inte ha gjort för intet.
TOPPO.
Ingenting att tacka för. Så pass mycket skall väl alltid den ena karlen
hjelpa den andra. Men nu är väl flickan ändtligen tämd. Hon ser ju ut som
ett lik. Månne det fins något lif qvar i henne mer?
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Åh, hon qvicknar nog till igen.
RISTO.
Låt henne bara inte rymma ifrån er. Tag er i akt.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Ingen fara. Det är inte svårt att få bugt med en så'n där flickslinka.
RISTO.
Men hon har niomanna styrka, när hon börjar rasa.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Det hjelper inte att rasa, när man kastas i fängelse. Då kommer man bara i
tyngre bojor.
RISTO.
Men om de släpper lös henne? Då är mitt lif återigen i fara.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Hon slipper inte lös. Var inte rädd. Så mycket känner jag lagen. Först
dömmes hon för mordförsök till flera års fästning, och se'n dömmes hon till
tvångsarbete. För ingen menniska tar ett så'nt där kräk i beskydd.
ANDRE POLISBETJENTEN.
Nej, det är säkert. Kronan får nog hädanefter dra försorg om henne.
RISTO.
Bra. Det är i alla fall en välsignad sak, att det fins lag och rätt i
landet, som värnar om menniskornas säkerhet. Hvilken karl skulle kunna reda
sig om sådana där skulle få gå lösa? Men när de genast tagas i förvar --
När lag och rätt --
TOPPO.
Hvad säger hon? Tst, låt oss höra.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Flickan? Hon säger visst ingenting.
TOPPO.
Hon sa' något, för hon rörde läpparna. Ser ni, nu igen.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Hon rör läpparna, men det kommer inte något ljud ifrån dem. Res på dig,
flicka, ty jag tänker inte bära dig. Du är minsann duktigt tung. Nå, försök
nu om du kan stå på benen.
ANDRE POLISBETJENTEN.
Och tala tydligare, om du har någonting att säga.
TOPPO.
Ja, tala rent ut så att vi också får höra. Mumla inte bara för dig sjelf.
RISTO.
Och skynda dig se'n.
KERTTU.
Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha.
TOPPO.
"Era lagar och er rättvisa." Hvad menar hon?
KERTTU.
Dem hade jag bort skjuta.
TOPPO.
Hon är rubbad. Usch, det här börjar att kännas kusligt. Ser ni, hur ögonen
rullar i hufvudet på henne?
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Kanske hon nu är fullständigt galen. Men månne hon nånsin har varit riktigt
klok?
Fattar Kerttu i armen.
KERTTU.
Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha --
ANDRE POLISBETJENTEN
fattar i den andra armen.
Ska vi gå nu?
KERTTU.
Dem hade jag bort skjuta.
RISTO.
Galen, hon? En illistig kätterska är hon. Det är bara af ilska som hon
smädar till och med den höga rättvisan. Hon är inte för ro skull
zigenerska. Det passar för öfrigt bra att sätta i protokollet att hon har
hotat lagen och rättvisan.
KERTTU.
Era lagar och er rättvisa -- --
TOPPO.
Det är väl inte nödvändigt.
RISTO.
Jo, visserligen.
TOPPO.
Hon gör ju det i sitt vanvett, stackare.
KERTTU.
Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha --
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Låt oss gå nu.
KERTTU.
Dem hade jag bort skjuta.
RISTO.
Får jag lof att bjuda herrarna till utskänkningsstället, sedan ni fört
flickan i förvar. Jag skulle gerna vilja dricka några glas med er till tack
för hjelpen här.
POLISBETJENTERNA.
Tackar ödmjukast. Vi ska komma.
KERTTU
i dörren och i farstun:
Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha -- --
RISTO.
Gud ske lof. Nu är man fri ifrån den.
TOPPO.
Stackars flicka. Det gick illa för henne.
RISTO.
Hvems fel är det? Hon kunde ha lefvat som en menniska. -- Men hör, hur ser
jag egentligen ut nu?
TOPPO.
Åhjo, så där.
RISTO.
Jag är väl smutsig i syna?
TOPPO.
Nå, kantänka, hvad gör det?
RISTO.
Hvad det gör? Då tycker inte Vappu om mig, kan du förstå. Vänta litet. Jag
går ut och tvättar mig vid brunnen.
Öppnar dörren till farstun, men drar sig i detsamma tillbaka, då _Vappu_
kommer in.
Se bara, här kommer ju Vappu sjelf.
VAPPU.
God dag.
RISTO.
God dag, god dag. Jag ämnade mig just till er. Var så god och stig fram och
sitt.
TOPPO.
Var så schangtil. Här är en stol.
VAPPU.
Jag orkar nog stå den stund jag dröjer här.
RISTO.
Nej, för ingen del. Var så god och stig fram. Er plats är inte vid dörren.
VAPPU.
Det är likgiltigt hvar den är. Jag skulle vilja tala ett par ord om ert
barn.
RISTO.
Om barnet, ja. Ja, det ville jag också.
VAPPU.
Får jag vårda och uppfostra det som om det vore mitt eget?
RISTO.
Du gode Gud, och det frågar hon. Skulle jag kunna begära något bättre.
VAPPU.
Ja, jag menar, att ni inte sjelf skall ha det minsta att säga i det
hänseendet.
RISTO.
Jag skall inte befatta mig ett grand med hela ungen. Det lofvar jag.
VAPPU.
Bra. I det fallet tar jag er son och skall med Guds hjelp försöka att göra
folk af honom.
RISTO.
Men jag hade också ett litet annat ärende. Kom nu ändå och sätt er. Inte?
Nå, gör som ni vill. Ja, jag hade också ett litet annat ärende. Ni kan väl
nästan gissa det? Ser ni, jag är ju enkling nu, och det är icke godt för
mannen att vara allena, som det står skrifvet. Skulle det inte passa sig --
men ni tycker väl att det är allt för tidigt? Enligt min mening skulle vi i
alla fall kunna språka litet om det.
VAPPU.
Prata inga dumheter. Det lyckas er ändå inte att förleda mig. Var nöjd med
att ni redan har förstört två qvinnors lif. Det borde vara tillräckligt för
en man.
RISTO.
Förstört två qvinnors lif? Hvad är det för tal?
VAPPU.
Er hustru dog af sorg och bekymmer för er skull.
RISTO.
Hvem har sagt det?
VAPPU.
Inte nog med det. I dubbelt rysligare läge har ni bragt den olyckliga
flickstackarn, som polisen nyss förde förbi mig härifrån.
RISTO.
Jaså, Hopptossan? Var obekymrad. Med henne förfares det enligt lag och
rätt.
VAPPU.
Och enligt hvad förfares det med _er_?
RISTO.
Med mig? Hvad skulle jag kunna dras till ansvar för?
VAPPU.
För ingenting, det är klart. För ingenting. Verlden har fått af er hvad den
har velat. Den straffar inte er, ty den anser ju inte era fel vara några
fel. Till och med presterna och domarena står på er sida, ty synden
förblindar deras ögon. I mörkrets tjenst använda ljusets tjenare sin makt.
Men allt är inte slut med det. Det sista ordet är ännu inte sagdt. Och så
sant som att äfven den mäktige har en herre öfver sig och den eländige en
Gud, så sant är det också att ni och alla era likar en gång ska stå inför
den thron, hvarest menniskorna inte efter eget behag kan förfalska rätt och
sanning. Då först skall er dom fällas.
RISTO.
Hvar är den thronen?
TOPPO.
Ja, hvar? Det frågar jag också.
VAPPU.
Där, hvarest _rättfärdigheten_ lefver och herskar nu och i evigheters
evighet.
Går.
RISTO.
Hvad menade hon?
TOPPO.
Månne hon inte menade Gud? Så fattade jag det.
RISTO.
Ja, det var väl något så'nt där. Nå, men månne det verkligen också skulle
--? Åh fan. Inte är jag rädd ännu. Hvad vet Vappu om den saken? Hon har väl
inte haft något samtal med Gud. En qvinsperson.
TOPPO.
Men jag kan inte heller låta bli att ha litet medlidande med det där
flickkräket.
RISTO.
Åh, hvad är det för prat, bror lilla? Du vill väl inte beklaga ett sånt där
stycke. Hvem bad henne komma och försöka döda en? Beklaga en sådan? Allt
annat.
TOPPO.
Ja, säg hvad du vill, men, men -- --
RISTO.
Men hvad?
TOPPO.
Om du har stält så till att hon --? Det påstås att somliga qvinnor råka
alldeles ur jemnvigten när de bli på det viset.
RISTO.
Pytt. Slidder sladder. Nu går vi till krogen.
De gå.
Ridån faller.