Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter - 3

Hvar är väl den kärlek, som en gång var så stor --?"
KERTTU.
Hade jag bara ett vapen, så dödade jag dig här på stället.
TOPPO.
Det där är en argbigga af den rätta sorten.
RISTO.
Hon har en riktig björngalla.
KERTTU.
Ja, björngalla, och naglarna ä' tio liar. Kom bara hit, så -- --
RISTO.
Tror du att jag är rädd för dig ändå? Jo, pytt också. Jag sluter dig i min
famn, innan du vet ordet af.
KERTTU.
Låt mig vara, eller jag trollar dig hufvudstupa i en lergrop, så att du
skall vända ut och in på ögonen.
RISTO.
Inte kan du trolla, Kerttu lill.
Tar fatt i hennes lifbälte.
KERTTU
rifver sig lös och kastar potatis på honom.
Där skall du få, där, där och där -- --
RISTO.
Åhå, kära barn. Tror du dig kunna rå på en duktig karl med potatis till
vapen?
Försöker åter att ta fatt i henne.
KERTTU
tar sand ifrån marken och kastar rakt i ögonen på honom.
Än nu -- -- än nu då --?
RISTO.
Låt bli, för böfveln i våld. Tusan, om hon har förderfvat ögonen på mig.
KERTTU.
Fick du ändtligen nog?
TOPPO.
Nåå, Risto, kunde du också bli stukad?
RISTO.
Låt bli att drifva gäck. Det här är allvarsamt.
KERTTU.
Kantänka, om de nu också skulle svida en stund. Du kan då komma ihåg att
hädanefter låta mig vara i fred.
TOPPO.
Du kunde ha lydt mig och blifvit qvar på krogen.
RISTO.
Hjelp, godt folk. Fins det ingen, som har en droppe vatten eller mjölk?
Folk samlas rundt omkring honom. _Kerttu_ sätter sig på kanten af sin
kärra.
EN KLOK GUMMA.
Hvad har kommit åt ögonen?
RISTO.
Flickan där kastade dem fulla af sand och mull.
GUMMAN.
Hvilken flicka?
KERTTU.
Jag.
EN RÖST UR FOLKHOPEN.
Tatterska, hedning.
EN ANNAN.
Du skulle förtjena stryk, din slyna.
GUMMAN.
Sätt dig där på kärran, så får jag se på dem litet bättre.
_Kerttu_ stiger upp och ger plats.
RISTO.
Åh, de bränner som eld.
GUMMAN.
Är det underligt? Gode Gud, det flyter ju renaste blod ifrån dem. Men gnid
dem inte så, stackars man. Aj, aj, aj. De kommer aldrig i verlden att duga
mer, de där ögonen.
TOPPO.
Åhå? Skulle det verkligen ha gått så galet?
GUMMAN.
Karlen stackare blir ohjelpligt blind. Sanna mina ord.
KERTTU.
Blind. Blir han blind? Ni ljuger.
EN RÖST UR FOLKHOPEN.
Det vet nog Badstu'-Anna bäst. Hon är en skicklig ögondoktor, hon.
KERTTU.
Inte kan synen gå bort för så litet.
GUMMAN.
Kom och se sjelf, ögonen ä' ju som riktiga blodkulor.
RISTO.
Är du nu belåten, Kerttu? Aj, satan, hvad de svider.
KERTTU.
Dryp något i dem.
GUMMAN.
Hvad skulle man kunna drypa i dem?
KERTTU.
Droppar -- eller lägg salva på dem. Kan ni inte råda till någonting?
GUMMAN.
Jo bevars, om det blott funnes pengar.
KERTTU.
Det skall fås. Det skall jag skaffa om det också vore från månen.
Tar från sitt bröst en penningpung.
Se där, tag det där så länge. Skicka någon till apoteket. Till det nya
apoteket här i närheten. Fort, fort. Jag skall under tiden skaffa mera
pengar. -- Vill ingen köpa potatis?
_Gumman_ hviskar några ord till en pojke, som därefter beger sig af.
Spring, pojke, spring allt hvad du förmår.
RISTO.
Smärtan blir värre och värre. Nog lär jag mista mina stackars ögon.
KERTTU.
Ängslas inte ännu. Låt oss vänta. Snart kommer pojken med droppar. Kanske
det hjelper om du får mycket droppar, riktigt mycket.
Springer till fonden, hvarest några herrar stå, rökande cigaretter.
EN RÖST UR FOLKHOPEN.
Nu är flickslinkan rädd, skall jag säga.
EN ANNAN.
Jo, det kan du tro. Men man kan också bli det för mindre.
KERTTU.
Gode herrar, ger ni mig pengar, om jag dansar för er en underskön
zigenardans?
FÖRSTE HERRN.
Tusan till vacker flicka.
ANDRE HERRN.
En zigenerska, tror jag.
KERTTU.
Ger ni mig pengar?
FÖRSTE HERRN.
Så innerligt hon ber, den sötungen.
TREDJE HERRN.
Nej, men se på de ögonen.
FJERDE HERRN.
Charmanta.
KERTTU.
Gode herrar, får jag dansa för er?
FÖRSTE HERRN.
Vi låter henne dansa.
ANDRE HERRN.
Ja, ja, naturligtvis.
TREDJE HERRN.
Ypperligt.
FJERDE HERRN.
Dansa, dansa, du vackra flicka. Vi ska ge pengar. En vacker flicka får
alltid mycket pengar.
KERTTU
kastar kärran ur vägen.
Gif plats och sjung.
Folkhopen sjunger. Kerttu dansar.
"Qvällen är härlig.
Trefligt att hoppa få.
Tonerna sköna
Locka till dans också.
Skåda nu alla
Som ögon fått.
För er jag dansar
Och sjunger blott.
Jag hoppar, och jag sjunger, jag,
Jag hoppar, och jag sjunger, jag."
Svart är mitt hår, ja,
Vacker min växt också.
Fattig dock går jag.
Ödet det ville så.
Dansar om dagen
Med sång och skratt,
Gråter och suckar
Hvarenda natt.
Jag gråta får hvarenda natt,
Men nu blott dans och sång och skratt."
Samlar in pengar i sitt förkläde, hvarefter hon ger dem till Risto.
Ridån faller.


TREDJE AKTEN.

En skogstrakt. Till höger en hölada. Månsken.
KERTTU
kommer från höger.
Bort härifrån, långt bort. Dit, där månen inte skiner och solen inte lyser.
Eller dit ner i sjöbotten, så djupt i gyttjan, att inte ens vågorna kunna
återfinna den försvunna. Hvad gör jag i verlden? Här fins ingen plats för
mig. Inte en enda menniska skall sakna eller begråta mig. Hvarför, o Gud,
skapade du en så eländig varelse, som inte är till glädje för någon och som
ingen, ingen, ingen älskar?
Kastar sig ned vid foten af ett träd till venster och utbrister i bitter
gråt. -- Från venster kommer en zigenarflock, _Helka_ främst, _Hagert_,
_Ilona_ och deras båda barn efteråt.
HELKA.
Hör, kom hit. Här är en lada. Där får vi ett förträffligt nattläger. På
höet där ska vi ligga bättre än på fjäderbolster.
ILONA.
Mor, ser du, där ligger någon under trädet.
HELKA.
Sannerligen är det inte en menniska. Hej, hvem där?
KERTTU.
Ett jordkryp, en grafmask, fiskmat.
HELKA.
Gud förbarme sig, då är du ju nästan eländigare än vi. Hvarifrån är du,
stackare?
KERTTU.
Hvarifrån jag är? Ja, det skulle jag säga, om jag visste det. Har den
försvarslösa väl en hydda? Har den fullkomligt värnlösa något hägn? Anden
har sitt varma skjul och alfågeln sitt trygga bo, men den vanlottade har
blott vildmarken till hem och skogsdungen eller åkerrenen till fristad.
ILONA
afsides till Hagert:
Hör du, Hagert, hvad hon säger? Hon är ju lika hemlös som vi.
HAGERT.
Var stilla. Tror du att hon ändock skulle vilja följa med oss?
HELKA.
Du ser ännu mycket ung ut och likväl är du redan så olycklig. Har du ingen
i verlden som kan ta vård om dig? Föräldrar, slägtingar eller åtminstone
bekanta?
KERTTU.
Ingen. Min mor vandrar på okända stigar; min far hvilar under torfvan på
kyrkogården. Jag har inga andra bekanta än himmelens väder och vind, ingen
kärare vän än fältets friska vårluft. Men hvad gör det? De skymfar en inte
för sitt nöjes skull. De bedrar inte så fegt som menniskorna.
HELKA.
Sant, mitt barn, sant.
KERTTU.
Hädanefter går jag inte heller mer till de trakter där menniskor vistas, ty
jag passar inte bland dem. Det är godt att vara ensam. Då är man ingen i
vägen. Då fins det ingen som hånar en, ingen, hvars ögon man kan förderfva.
ILONA.
O Hagert, det gör mig så ondt om den olyckliga.
HAGERT.
Stilla nu, när mor talar till henne.
HELKA.
Hvad är ditt namn, stackars flicka?
KERTTU.
Kerttu.
HELKA.
Kerttu? Hör du, Hagert, hennes namn är Kerttu. Än ditt slägtnamn, ditt
slägtnamn, barn?
KERTTU.
Väänönen.
HELKA.
Från Tuusniemi?
KERTTU.
Ja, min far var därifrån.
HELKA.
Och din mor, barn, hvem var din mor?
KERTTU.
Det sägs att hon var af er stam. Det sägs att hon lemnade min far medan jag
ännu bara var ett lindebarn. Sedan dess har man inte hört något af henne.
HELKA.
Kom hit, barn, bort från trädets skugga hit i månskenet, att jag måtte få
se dina ögon. Åh, himmelska fader, du är ju min egen Aili, helt och hållet
hennes lefvande afbild. Hagert, se på de här ögonen, den här pannan, det
här håret. Sannerligen för Gud, du är mitt eget kött och blod. Kom i min
famn, barn, kom i din mormors famn.
HAGERT.
Var helsad, Kerttu, här ser du din morbror.
ILONA.
Och här hans hustru. Nu är du inte mera ensam, Kerttu. Du har slägtingar
och vänner.
KERTTU.
Jag slägtingar och vänner? Är det möjligt? Än min mor, hvar är hon?
HELKA.
I jordens sköte, barn. I dödens sömn ha hennes ögon varit slutna redan
sexton år. Din mor fick slita mycket ondt, Kerttu, under det hon trampade
lifvets stig. Alla sina skarpaste vindar lät himmelens Herre fara fram
öfver hennes hufvud.
KERTTU.
Min stackars mor.
HELKA.
Hon öfvergaf sin stam, ser du, Kerttu, försköt sin egen slägt, och därför
drabbade straffet henne. Hon trodde sig få skydd och en bättre
lefnadsställning när hon skilde sig från oss, men först då börjades de
bittra bekymren för den arma. I sin mans hus var hon lik ett lam i en
vargflock. Hon hatades för sin slägts skull, förtrycktes och förföljdes,
tills hon med barnet i sin famn flydde tillbaka till oss. Men de vilddjuren
jagade efter henne och slet dig från hennes bröst, och från den stunden
hade din mor inte mer en frisk dag. Sorg och saknad förtärde hennes hjerta
och förde slutligen den olyckliga från lifvets qval till dödens lugna
tjäll.
KERTTU
sakta gråtande:
Lycklig hon.
HELKA.
Långa år ha svunnit hän sedan dess, och ännu vandrar vi alljemt omkring i
verlden. Men först nu förde vår väg oss tillbaka till dessa förhatliga
trakter. Hvilken underbar tillfällighet är det väl som fört oss
tillsammans? Nu följer du hädanefter med oss, eller hur, mitt barn?
HAGERT.
Naturligtvis, Kerttu. Tänk inte heller på annat.
ILONA.
Vi förblir tillsammans ända till döden. Inte sant, Kerttu?
HELKA.
Och fast vi inte har gods eller gårdar i vår ägo, så ha vi i dess ställe
den gyldene friheten. Hvad fattas väl oss, då vi genomströfvar kärr och
länder, då vi i skogarna lyssnar till gökens galande eller sträcker ut oss
i solskenet på de bärrika markerna? Härberge finner vi på landsvägen eller
på tufvorna, och som en värmande härd öfver allt ha vi kärlek och endrägt.
Nej, ehvad man än bjöde mig, detta lif ville jag inte byta bort, inte mot
en konungs spira.
KERTTU.
Mormor, jag följer er. O, nu dagas ett nytt lif. Och dessa barn? Ä' de era?
Kom i min famn, ni små, kom. Jag håller så mycket af er, så riktigt,
riktigt mycket. Får kusin alltid bära er i sin famn på färderna och sköta
och vårda er? Säg, får hon?
BARNEN.
Ja, ja.
KERTTU.
Och dessemellan ska vi leka blindbock och kurra gömma och sista paret ut.
Och så skall kusin också lära er att dansa. Åh, vi ska få så roligt, så
rysligt roligt. Men fryser du inte, stackars liten, då du är så bar om
halsen? Se här skall du få se. Nu skall kusin knyta en halsduk om dig. Se
så, nu blir barnet snart varmt. Hvad heter du, min lilla unge?
FLICKAN.
Ilona, liksom mor.
KERTTU.
Jaså, du heter som mor. Och du, min lilla gosse, du heter väl som far?
GOSSEN.
Nej, jag har mitt eget namn: Herman Gabriel.
KERTTU.
Vi ska säkert bli goda vänner, Herman. Tror du inte det?
HERMAN.
Jo, det tror jag. Och jag kan redan laga potatislåda, men det kan inte
Ilona. Hur skulle också flickorna kunna förstå sig på sådant?
KERTTU.
Så-å -- potatislåda -- --
Lösgör sig från barnen och stiger upp orolig.
Hur kunde jag glömma det. Mormor, du är ju gammal och erfaren. Du känner
säkert många läkemedel. Skulle du inte kunna laga en sådan salva för
ögonen, som hindrar en från att bli blind. Jag kastade i dag sand i ögonen
på en karl, och man säger att han kommer att bli blind af det. Tänk dig,
blind, blind för hela lifvet. Och jag, eländiga, gjorde honom så olycklig.
Mormor, om det är dig möjligt, så bota hans ögon. Annars får jag aldrig ro
mera.
HELKA.
Hvarför kastade du sand i hans ögon, barn?
KERTTU.
Därför att jag är så ondsint, mormor. Jag hatade honom alldeles ursinnigt
och ville störta honom i förderfvet. Hade jag haft ett vapen, så skulle jag
säkert ha dödat honom. Jag är så häftig och har ett så förfärligt lynne.
HELKA.
Och hvarför hatade du honom, Kerttu?
KERTTU.
Hvarför jag hatade honom? Ja, hvarför? Säkert endast derför att jag förut
älskade honom så gränslöst.
HELKA.
Har han bedragit dig?
KERTTU.
Fråga inte om allting, mormor.
HELKA.
Har han bedragit dig, Kerttu? Jag vill veta det.
KERTTU.
Och om han också skulle ha gjort det, hvad mer? Kan man klandra honom för
att han öfvergaf zigenarflickan, när han hade tillfälle att få en bättre?
Alla andra skulle ha gjort på samma sätt.
HELKA.
För visso, det är ju deras sed. Det är inte någon synd, om en man förför en
ringa flicka och gör henne olycklig. Tusentals ha gjort det utan att någon
räknat dem det till last. De ha hvarken fått bota för det eller kommit i
fängelse. O, ni kristne, hurudana ä' ni? Skrymtare, skenhelige, ingenting
annat. Nog låtsas de vara fromma, när de sitter så andäktiga i kyrkan och
lyssnar till prestens tråkiga predikan, men, pass på bara, knappt ha de
vändt ryggen till kyrkan, förr än ulfven sticker fram under fårakläderna.
De lär ett; de lefver ett annat. Det är dagens klara sanning. Och låt mig
inte vara annat än en zigenerska, men det säger jag: Jag vämjes vid dessa
menniskor.
HAGERT.
Skär likväl inte alla öfver en kam, mor. Det fins äfven goda ibland dem.
HELKA.
Jag har inte sett några, hur mycket jag än har vandrat omkring i verlden.
De ä' likadana allesammans. Den ena är inte bättre än den andra. Och oss
föraktar de dessutom; de anser oss sämre än hundar. De säger att deras Gud
har förbannat oss och dömt oss till evig landsflykt. Och ändå skulle vi gå
i deras kyrkor och tjena deras Gud? Jo, visst också. -- -- Hur var det? Du
ville att jag skulle hjelpa den där karlen, som har bedragit dig? Laga en
salva till hans ögon?
KERTTU.
Ja, mormor, om du bara på något sätt kan göra det.
HELKA.
Nog skulle jag kunna, men jag vill inte. Hör du, jag vill inte. Jag skulle
hellre laga en sådan salva åt honom, som skulle röfva äfven den sista
ljusstrålen från hans ögon. Ja, det skulle jag, vid Gud, ha lust till.
KERTTU.
Du skulle kunna bota hans ögon, och du vill inte? Vill du inte ens, om jag
säger dig att jag måste ta lifvet af mig, ifall han blir blind?
HELKA.
Hvilken galenskap. Du skulle ta lifvet af dig för den mannens skull, som
har bedragit dig? Du skulle ömma så för dessa vilddjur som jagade din mor
till döds och som förbannar din stam? Nej, så vanvettig kan inte min
dotterdotter vara. Det får du mig inte att tro.
KERTTU.
Mormor, kort och godt: Botar du hans ögon eller ej?
HELKA.
Nej. Om han också för evigt skulle komma att vandra i mörker, nej. Inte då
heller, nej.
ILONA
lindar sin arm kring Kerttus hals.
Kerttu, tala inte mer nu med mormor om den saken. Vänta tills hennes sinne
veknat.
HELKA.
Hvad är det du hviskar, Ilona? Gå in i ladan där med dina barn och lägg er
allesammans att sofva i höet. Du också, Kerttu. Eller afkyl först ditt
sinne härute, om du så vill. Men tala inte mer ett ord till mig om den där
karlen. Kom ihåg det.
Går in i ladan efter de andra.
KERTTU.
Farväl, mormor. Farväl allesammans. Mig ser ni inte mera. Bättre att vara
på sjöbotten till rof för fiskarna än tillsammans med sådana hårdhjertade
slägtingar.
Ämnar gå.
RISTO.
från höger.
Nå, hej. Där fick jag verkligen fatt i dig. Jag gissade just att det inte
var värdt att söka dig nå'n ann'stans än vid Niittyläs hölada.
KERTTU.
Hur är det med dina ögon, Risto? Blir du verkligen blind?
RISTO.
Jag fruktar det värsta. Jag kan inte se synnerligen mycket, isynnerhet inte
med det här ena ögat.
KERTTU.
Men droppar och salvor? Kan inte de hjelpa?
RISTO.
Fan heller. Det började bara att svida dubbelt värre.
KERTTU
lutar hufvudet mot Ristos axel.
Hvarför hämnas du inte på mig, Risto? Du skulle ta din knif och stöta den i
mitt bröst.
RISTO.
Hvad skulle det tjena till. Skulle ögonen bli bättre af det?
KERTTU.
Om jag åtminstone på något sätt kunde göra det godt igen Risto?
RISTO.
Skulle du verkligen allvarsamt vilja det, Kerttu? Sant att säga, så var det
i det hoppet jag kom efter dig hit.
KERTTU.
Om jag skulle vilja? Och det frågar du? Jag skulle vilja ge mitt lif, om
jag kunde skaffa dig din syn igen.
RISTO.
Det är omöjligt. Men du skulle ju på annat sätt kunna gagna mig.
KERTTU.
Risto, nu vet jag. Du kan inte längre sjelf förtjena ditt uppehälle om du
blir blind. Men jag skall arbeta och försörja dig. Och jag kan arbeta, det
skall du få se. Ingen har så mycket krafter som jag. Så galen jag var. Jag
ville kasta mig i sjön, emedan jag var så förbittrad på mig sjelf och mitt
lif. Jag kom ju inte att tänka på att jag kunde vara dig till hjelp och
nytta.
RISTO.
Det skulle du verkligen kunna. Men en qvinnas arbete betalas så dåligt. Man
kommer inte långt med de inkomsterna.
KERTTU.
Ja, så vet jag ett annat råd. Jag färdas på marknaderna och dansar och
sjunger. Och något ännu bättre, på värdshusen och caféerna. Åh, jag skall
nog finna på råd. Mins du, så mycket pengar jag fick i dag af de där
herrarna på torget?
RISTO.
Ja, det är ingen dum idé. Jag tänkte också på någonting ditåt.
KERTTU.
Du skall lefva som en grefve hädanefter, Risto. Litet emellanåt skall jag
föra pengar till dig. Och då blir du ju glad för hvar gång. Inte sant,
Risto?
RISTO.
Det tror jag, det. När jag får pengar.
KERTTU.
Hvad jag är för en toka. Jag gråter och skrattar på samma gång. Jag känner
mig så lätt och glad nu, fast tårarna ändå tränger sig i ögonen. Så
besynnerligt, att jag inte genast tänkte på, på hvad sätt jag skulle kunna
något försona min olycksaliga handling.
RISTO.
Du är i alla fall riktigt vacker, Kerttu. Och ett så'nt underligt lynne du
har. Så häftig och ondsint som du var i morse, och nu är du så mild och
god. Hvart tog din vrede vägen, då det inte mer fins ett spår qvar af den?
KERTTU.
Den smälte som vax i elden; den försvann som dagg på heden. Tänk inte mera
på det, Risto. Jag skäms ju sjelf öfver min dumhet.
RISTO.
Men vet du hvad, Kerttu?
KERTTU.
Låt höra.
RISTO.
Tag mig med dig, så färdas vi tillsammans från marknad till marknad och
samlar pengar som gräs.
KERTTU.
Tillsammans? Du och jag?
RISTO.
Ja, just vi båda. Jag känner ju ändå bättre till herrarnas samlingsplatser
och så'nt där, ser du. Du får aldrig reda på dem, om inte jag kommer med
för att råda och leda dig.
KERTTU.
Men hur kan du göra det, om du blir blind?
RISTO.
Åh, kanske jag inte blir det heller. Ja, jag menar naturligtvis. Kanske jag
inte blir riktigt alldeles stockblind, förstår du.
KERTTU.
Än Johanna?
RISTO.
Får bli här och föda sig sjelf. Det går ingen nöd på henne. Hon får så
mycket arbete hon nå'nsin vill ha.
KERTTU.
Ja, men -- --
RISTO.
Hon saknar inte mig. Var inte rädd för det. Hon tackar till, om hon slipper
mig.
KERTTU.
Dig, sin man? Hur är det möjligt?
RISTO.
Tro det om du vill, men så är det. Nå, hvad funderar du på? Ska vi bege oss
i väg tillsammans?
KERTTU.
Om jag skulle fråga mormor.
RISTO.
Mormor?
KERTTU.
Ja, mormor och morbror, som sofver därinne i ladan. I deras sällskap måste
vi i alla fall komma att vandra.
RISTO.
Fan besitta. Är det folk därinne i ladan? Låt oss då tala sakta. Kom och
låt oss sätta oss där under trädet, Kerttu, så får vi prata -- där litet
längre bort.
KERTTU.
Hvarför just där? Här är ju lika bra.
RISTO.
Nej, kom med dit, så skall jag hviska något i örat på dig. Nå -- hvad
tvekar du för?
KERTTU.
Jag vet inte. Det är redan natt nu och där är så mörkt.
RISTO.
Seså, var inte barnslig nu, utan kom bara.
Fattar Kerttu i handen och vill draga henne med sig.
HELKA
ropar från ladan:
Kerttu. Hej, Kerttu. Är du därute?
KERTTU
drar undan handen.
Släpp mig. Mormor ropar. Och gå genast din väg, Risto. Gå, gå, att inte
mormor får se dig.
RISTO
griper fatt i henne på nytt.
St, stilla. Låt oss vänta en stund. Hon kommer säkert inte hit.
HELKA.
Kerttu, hvar är du?
KERTTU.
Släpp mig, Risto. Jag är viss på att hon kommer. Om ett par dar skall du få
bud ifrån mig. Farväl till dess.
RISTO.
Är det riktigt säkert?
KERTTU.
Du kan lita på det. -- Nu kommer hon.
RISTO.
Adjö då så länge.
Går.
HELKA
ser ut genom ladudörren.
Hvarför dröjer du därute så länge? Kom nu och lägg dig att sofva.
KERTTU.
Mormor, hör. Älskar du mig, om också aldrig så litet?
HELKA.
Hvad nu, barn? Hvarför frågar du det så häftigt? Visst älskar jag dig. Du
tillhör ju vår egen förtryckta stam, och du är ju mitt eget kött och blod.
Ja, visst älskar jag dig.
KERTTU.
Då upptar du också min vän som din egen ibland er och anser honom liksom
mig tillhöra vår slägt. Gör du det, mormor?
HELKA.
Menar du den mannen, som bedrog dig?
KERTTU.
Han gör det inte mer.
HELKA.
Och om jag inte skulle gå in på att ta honom med oss, hvad se'n, Kerttu?
KERTTU.
Då vandrar vi våra egna vägar.
HELKA.
Barn, barn, du är blind, men inte den mannen du kallar din vän. Kom nu in i
ladan från den här nattkölden. Det är inte helsosamt att vaka om nätterna i
ensamhet, Kerttu. Din mor hade den vanan, och det lindrade inte hennes
hjertesorg.
KERTTU.
Svara mig först: Samtycker du eller ej?
HELKA.
Jag måste väl. Det hjelper ju inte med mindre.
KERTTU.
Tack, mormor.
HELKA.
Men kom också ihåg: Om han ännu en gång bedrar dig, så dödar jag honom.
KERTTU.
Om han ännu engång bedrar mig, så skall inte _du_ döda honom, utan _jag_.
Ridån faller.


FJERDE AKTEN.

_Johannas_ och _Ristos_ boningsrum. Till venster en väfstol med en under
arbete varande klädningsväf uti. Till höger en vagga. Vid fondväggen till
höger en bädd. Midt i fonden en dörr till farstun. _Johanna_ sitter på en
pall och vaggar sitt barn. _Risto_ ligger utsträckt på bädden.
JOHANNA
sjunger sakta:
"Vyss, vyss, barn till grafvens gömma,
Dit till kyrkans stilla sofrum.
Där med torf din stuga täckt är,
Sanden fin till åkerjorden.
Dödens lund, fridens lund,
Fjerran strid från fridens blund,
Fjerran den falska verlden ----"
RISTO
vänder sig otåligt åt andra sidan.
Var tyst, så att jag får sofva.
JOHANNA
upphör att sjunga. Vaggar ännu en liten stund, ser efter om barnet har
somnat och stiger sakta upp.
Risto, är du vaken?
RISTO.
Ja, än se'n?
JOHANNA.
Jag ville be dig att se efter barnet en liten stund. Jag måste gå till fru
Vörsky för att få nytt inslagsgarn till väfven.
RISTO.
Dröjer du länge där?
JOHANNA.
Nej, bara några ögonblick.
RISTO.
Ja, för jag är alldeles hjelplös, om ungen vaknar undertiden och börjar
skrika. Jag kan inte få honom att tiga se'n, om jag bjuder till eller ej.
JOHANNA.
Det ar inte troligt att han vaknar, då han just nu somnade in.
RISTO.
Du kunde gerna be fru Vörsky om ett par mark som afbetalning på ditt
arbete. Det nekar hon dig visst inte.
JOHANNA.
Det är så svårt, Risto. Jag kan inte begära betalning på förhand. Inte ha
vi ju heller för ögonblicket något större behof, då vi ha både bröd och
sofvel hemma.
RISTO.
Man behöfver väl pengar till annat också och inte bara till mat. Mina
stöflar ä' sönder. De skulle behöfva lagas.
JOHANNA.
Du har ju ett annat par, som ä' hela. Nyttja dem så länge tills jag får
väfven färdig.
Vid dörren:
Du stannar väl säkert hemma, så att inte barnet blir ensamt?
RISTO.
Åh, gå bara. Jag sköter väl om det.
_Johanna_ går.
_Risto_ ropar:
Eller -- Gick hon redan? Johanna. Så hör då, när jag säger: Jo -- han --
na.
_Johanna_ öppnar dörren och stannar på tröskeln.
Hemta åtminstone litet pengar med dig hem, i alla fall så mycket att jag
kan få en butelj öl igen efter långliga tider.
JOHANNA.
Omöjligt. Hvad skulle frun säga, om jag begärde pengar af henne till öl?
RISTO.
Är du tvungen att tala om det för henne, din fjolla? Du kan ju säga att jag
är sjuk och att jag behöfver droppar.
JOHANNA.
Jag börjar inte att ljuga, Risto.
RISTO.
Du börjar inte; du börjar inte. Jo, sådan är du. Alltid och evigt emot, men
aldrig med om någonting. Gå din väg då, så att du en gång kommer tillbaka
igen. Gå nu bara.
_Johanna_ går.
_Risto_ gäspar långt och reser sig upp i sittande ställning.
Nej, det här går inte. Tråkiga qvällar och dagarna så långa som
hungersåren. Inte hörs det något af den där Hopptossan heller, fast hon
lofvade det så bestämdt. Jag måste väl bege mig af att söka henne igen.
TOPPO
sticker hufvudet in genom dörren.
Morjens. Ser man på bara att han är hemma.
RISTO.
Hvar skulle jag eljest vara?
TOPPO.
Och det frågar du? På krogen har du hitintills varit säkrast att träffa.
RISTO.
Hvad skall jag där att göra, när pengarna ha gått för böfveln i våld?
TOPPO.
Inte räckte de heller särdeles länge i dina klor, det måste man bekänna.
RISTO.
Var det något underligt? En sexhundra mark. Med den summan kommer man
minsann inte långt.
TOPPO.
Nåja, inte är den just så stor när det gäller att göra af med den, fastän
man nog får svettas, innan man får ihop den.
RISTO.
Har du eljest varit något på krogen?
TOPPO.