Anna-Clara och Hennes Bröder - 3

--Varför det? sade jag. Per-Olof är en snäll gosse. Han rår inte för att
han är rödhårig. Han sitter och väntar på dig.
--Jag hälsar _inte_ på honom! Jag tar honom _inte_ i hand!
I detsamma stod Per-Olof i dörren. Han gick fram till Anna-Clara, räckte
henne sin hand och hon tog den. Men så fort det var gjort, vände hon,
sprang in i sitt rum, körde huvudet bland kuddarna i sin säng och stortjöt.
Det tog tio minuter innan förklaringen kom och då hade Per-Olof äntligen
haft det förståndet att gå.
--Det är så, sade Anna-Clara och snyftade och grät, att man ska räkna till
ett hundra studenter och den hundrade ska man knuffa till och sedan ska man
se två vita hästar och så ska man möta ett rött parasoll och den första
gosse man sedan tar i hand, blir man gift med. Nu har jag gjort alltihop
det där och nu blir jag gift med Per-Olof! Men jag vill inte ha honom! Jag
avskyr honom!
Situationen var svår och på något sätt måste den redas upp. Jag började med
att försöka inge henne den förhoppningen att Per-Olof troligen skulle gifta
sig med en annan.
--Nej, sade det gråtande offret, det går ju inte, för _jag_ har ju tagit
honom i hand och då måste ju _jag_ bli gift med honom.
--Nåja, om vi då tänka oss den förfärliga möjligheten, sade jag, så finns
det ju ändå den räddningen, att det inte är angivet, när du skall gifta dig
med honom. Gör om alltihop med studenterna och vita hästarna och röda
parasollet och tag en annan pojke i hand, så kanske du blir gift med honom
först. Sen kan du ju ta Per-Olof om det blir tillfälle.
--Det är båg![1] sade Anna-Clara. Och så grät hon igen.
[Fotnot 1: Skoj.]
--Tror du, sade jag, att du skulle kunna glömma Per-Olof, om du fick en
cykel?
Det blev en cykel. Naturligtvis med all den utstyrsel den skulle ha. En
cykel som hela huset, ja hela kvarteret inte sett maken till. Anna-Clara
levde i en himmel av lycka och glädje och något litet oro att någon
förfärligt elak tjuv skulle komma mitt i natten, bryta sig in i huset och
stjäla cykeln. Visserligen hade hon den låst och visserligen låg nyckeln
var natt på ett särskilt ställe, men vad hjälpte det, om tjuven hade dyrkar
som tjuvar bruka ha.
Anna-Clara åkte mycket på sin cykel, både inom och utom staden. Och då hon
flyttade till landet, tog hon cykeln med på båten och såg mycket noga efter
att den kom i land. Och då hon sedan stod på bryggan med cykeln vid sidan
och kameran i handen, fanns det ingen av de små flickorna på ön, som inte
tyckte, att hon var det underbaraste och märkvärdigaste i flickväg de
någonsin sett.
Så gick sommaren precis så fort som den brukar gå. Och då hösten kom,
flyttade Anna-Clara till staden. Som då hade hunnit bli alldeles ny och
lockande igen. Gator äro i alla fall gator och tänk så många butiker det
finns i alla hus. Och så mycket det finns i alla butiker.
En dag då Anna-Clara äter middag med sin fader och moder och sina bröder,
säger hon plötsligt utan någon som helst föregående varning:
--I dag såg jag och Alice en liten bil på trettio hästkrafter--den var
smaskens!
Då lade jag ned kniv och gaffel, vek ihop min servett, tog på mig hatt och
rock, gick ut, fick fatt i en bil och for direkt till Alices pappa.
--Förlåt, sade jag, om jag stör, men skulle min herre vilja göra mig en
verkligt stor tjänst?
--Gärna det, sade Alices pappa. Vad är det?
--Det finns här i staden en liten bil på trettio hästkrafter som är
smaskens. Var snäll och köp inte den bilen till er dotter, ty då blir jag
ruinerad!
--Det lovar jag, sade Alices fader. Det lovar jag bestämt!
Och så togo vi varandra i hand på det löftet. Så nu kan jag åtminstone vara
säker för den utgiften.

BÖRA BARN AGAS?

Fröken Anna-Clara anhåller om plats för följande i det aktuella ämnet. De
uttalade vanvördiga åsikterna stå naturligtvis helt och hållet för
författarinnans räkning.
* * * * *
Jag har lagt märke till att då äldre personer tala och besluta i ärenden
som röra oss barn, så göra de det helt och hållet på egen hand utan att vi
på minsta sätt tillfrågas. På samma sätt gå de äldre personerna till väga
då de stifta lagar--de fråga aldrig brottslingarna till råds, ehuru saken
ju närmast angår dem. I det fallet kan man ju förstå de äldre personerna,
men varför skola vi barn behandlas som brottslingar? På ett sätt ha de
riktiga brottslingarna det bättre ställt än vi. För dem är det ordentligt
och noggrant bestämt hur mycket de skola ha i straff. Så mycket för stöld,
så mycket för bedrägeri och så mycket för allt annat. Men då vi barn få aga
så är det mycket obestämt hur mycket vi skola ha. Den saken är mindre
beroende av vårt brott än av den ägande humör, temperament och tillfälliga
sinnesstämning, som i sin ordning är beroende av umgänget med de andra
äldre personerna.
Och hur länge bör man aga ett barn? Jag menar hur gammalt skall barnet vara
för att slippa aga? Skall det ha konfirmerats? Men i en del familjer är
konfirmationen bortlagd, hur gammalt skall barnet vara i de familjerna? Jag
tror mig ha upptäckt att en del äldre personer aga sina barn så länge tills
de misstänka att barnet möjligen kan slå igen.
Häromdagen hörde jag ett samtal mellan två herrar som tyvärr inte fäste
något avseende vid min närvaro. Det lät så här:
--I dag var jag tvungen att ge min pojke stryk.
--Vad hade han då gjort?
--Jag fick händelsevis veta att han fått stå i skamvrån i skolan.
Det blev tyst och så sade den andre herrn:
--Fick han stryk för att han stått i skamvrån, så blev det ju dubbelt
straff, först i skolan och sedan hemma. (Det var en mycket klok herre.)
Den andre svarade:
--Han fick naturligtvis smäll därför att han uppfört sig så i skolan att
man måste ställa honom i skamvrån.
Då teg den kloke herrn och jag tänkte: Om gammalt folk inte hade så lätt
att glömma, så skulle de veta att skamvrån inför alla kamrater är mycket
värre straff än ris och rotting hemma. Det är nog med skamvrån.
Och så en annan sak: Man lär ha tagit bort vanfrejdsstraffet i den riktiga
strafflagen, men för barnen finns det kvar--i vissa fall. Jag skall berätta
en liten historia om den saken. Här slutade den bra, ty här fanns det en
försyn.
Det var en gång några små gossar på 8 och 9 år som gingo i en utmärkt
skola. När de gingo hem om middagarna, roade de sig med att knacka på
fönstret till en liten affär, som ägdes av en äldre dam som naturligtvis
blev störd av gossarnas beteende. Hon blev också mycket ond över att bli
störd och satte in all sin kraft på att få tag i pojkarna. Det gick till
slut. Anmälan till skolan, förhör, bekännelse och så slutade alltsammans
med att pojkarna i samlad tropp tågade in till den onda gamla damen och
bådo henne om ursäkt för sitt dåliga beteende. De fingo förlåtelse och så
var den saken klar, trodde pojkarna. Men det var den inte. Mot slutet av
terminen hölls betygskollegium i skolan och där beslöts att pojkarna skulle
ha nedsatt sedebetyg för sitt uppförande mot den onda gamla damen. Pojkarna
hörde det och tänkte:
Men den affären är ju slut! Vi ha ju bett om ursäkt och fått förlåtelse. Är
det inte nog? Så osäkert allting är.
Nå, pojkarna fingo inte nedsatt sedebetyg--även äldre personer ta ibland
sitt förnuft till fånga, om man talar vid dem på rätt sätt. Och så finns
det ju en försyn.
Till slut ber jag i fråga om barns aga få instämma med den irländske
författaren G. (det är mycket viktigt med G. säger doktor Goodwin) Bernhard
Shaw som en gång skrev:
--Då du agar ditt barn så bör du se till att du gör det i överilning.

[Bild]

MIN MODERS HUS

--Säg, sade min dotter en dag, då hon var trött på att leka, hur var det då
du var liten. Vad lekte du med?
--Å, med så mycket. Jag hade en stor, stor gunghäst.
--Hur stor? som en riktig levande häst?
--Nästan som en riktig häst. Och så hade jag tennsoldater.--
--Hur många?
--Jag tror det var flera hundra. Och de sågo ut som om de voro av silver
allesammans, så fina voro de. Och så hade jag en stor röd boll.--
--En sparkboll?
--Nej, mycket finare. Den kunde studsa så högt, så här högt. Och så var jag
klädd till indian och lekte i skogen. Jag var Buffalo Bill.
--I vilken skog?
--I min moders skog--eller det var ingen skog, det var en park, en stor,
stor park, med stora träd och många, många blommor som voro så vackra, så
vackra.
--Fick du plocka hur många du ville?
--Ja, så många jag ville! Och där var fruktträd med äpplen och päron.--
--Stora äpplen?
--Ja, så stora och så goda. Och så var där en damm och där lekte jag med
små båtar och fiskade riktiga små fiskar och så kunde man ro i en liten
båt, en riktig båt.
--Var bodde du?
--Jag bodde i min mors hus. Och det var ett så fint hus.
--Lika fint som slottet?
--Lika fint. Där var marmortrappor och ledstänger som sågo ut som guld och
stora fönster med glas i alla färger. Där var stora salar med vackra möbler
och ljus som strålade i stora vackra lampor. Och där var tjocka fina mattor
på golven, så tjocka att det inte hördes när man gick. Och jag fick leka
och göra allt vad jag ville. Det var som ett riktigt slott, så vackert och
fint. Och över det lyste alltid solen.
Min dotter såg på mig med stora undrande ögon.
Vi sutto tysta ... och jag såg min moders hus. Där högt uppe på berget, där
nässlorna växte vid vägen, där rusiga män och kvinnor skrålade om nätterna,
där slaktarehundarna tjöto och skällde, där svordomen var bön och käppen
tal, där tårarna torkat och där hjärtana frusit. Där låg min moders hus, på
hatets berg i ondskans dal.


HENNES BRÖDER

[Bild]

EMANUEL.

Barn är något förtjusande. Jag har ett litet barn som är två och ett
halvt år gammalt. Det är förtjusande. Det är en gosse och heter Emanuel,
och i söndags for jag med det i elektrisk spårvagn från Djursholm.
Vagnen var full av gamla förståndiga människor, som alla smålogo vänligt
åt det lilla barnet. Det lilla barnet satt alldeles tyst och såg noga
på alla passagerarna. En i taget och trettio sekunder åt varje. När vi
hunnit till Sveavägen, hade Emanuel upptäckt vagnens tjockaste herre.
Han satt längst upp i högra hörnet, och Emanuel blev mycket glad, då han
fick se honom. Han såg honom rakt i ögonen och sade högt och tydligt:
--Tjocka farbror!
Det gick ett synnerligen glatt leende genom vagnen och den tjocke herrn
blev blodröd i ansiktet. Emanuel såg endast leendet och han fortsatte:
--_Farbror mycke tjock! Tjocka farbror!_
Leendet som gick genom vagnen blev ännu gladare, men Emanuels moder nöp
Emanuel i benet och sade:
--Små gossar ska inte tala högt. Små gossar ska vara tysta. Emanuel blev
tyst och den tjocke herrn gav Emanuels moder en blick full av förakt.
Vi voro vid Stocksund, när Emanuel fick se vagnens äldsta dam. Hon satt
mitt på bänken och var mycket gammal. Emanuel hade aldrig sett något så
gammalt. Han såg på henne länge, och då han märkte, att hon putsade sin
näsa, sade han:
--_Gamla tant inte peta näsan!_
Nu skrattade hela vagnen--konduktören mest--och Emanuels moder sade:
--Så får Emanuel inte säga! Emanuel skall vara tyst!
Emanuel kunde inte förstå detta. Själv var han förbjuden att peta näsan,
varför fick då gamla tant göra det? Få gamla människor göra det, som små
gossar inte få göra? Emanuel vände sig till sin fader och sade:
--Emanuel också peta näsan!
--Nej, sade Emanuels fader, det får icke Emanuel göra. Ingen människa får
peta näsan. _Inte gamla människor heller!_
Det blev alldeles tyst och stelt i vagnen, och Emanuels fader fick två
vilda blickar från den gamla tanten och Emanuels moder.
Emanuel förstod att stämningen var tryckt. Han ville göra något för att
höja den. Han ställde sig upp på soffan, såg ut genom fönstret och sade:
--_Ävla väder i da!_
Det uppstod en egendomlig rörelse. Emanuels fader och moder blevo i hög
grad förlägna och allas blickar sade:
--Detta är en mycket illa uppfostrad gosse. Hans fader och moder äro dåliga
människor, som lära sitt barn sådana fula ord. Samtalstonen i familjen är
synnerligen dålig.
Emanuels moder, som satt vid förtvivlans brant, nöp Emanuel mycket hårt i
benet och sade:
--Så får Emanuel _aldrig_ säga! Det är mycket fult!
Passagerarnas blickar sade:
--Det är så dags nu att säga ifrån! Det skulle ni ha gjort hemma!
Emanuels fader, som såg detta, blev het och sade högt:
--Gossen förstår inte, vad han säger. Någon dålig människa har lärt honom
att säga så.
--_Det är hans fader som lärt honom!_ sade alla blickarna.
Fadern vände sig till barnet och sade:
--Emanuel får inte säga ävla väder. Det är mycket fult. Pappa säger aldrig
så.
Vagnen var vid Östra stationen. Fadern, modern och barnet gingo ur, och då
Emanuel gick genom vagnen, skrek han högt:
--Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder!
Passagerarna sågo ut genom fönstren och försökte tänka på något annat, men
den gamla tanten sade:
--Krökes i tid, det som krokigt skall bli! Så nu är Emanuel krökt!

[Bild]

S.S.U.H.

Emanuel är 14 år och går på gymnasiet. Han är längre till växten än sin
moder och då han blir arg och talar högt hör man att han är i målbrottet.
Vid den tiden kommer han en dag till mig och säger:
--Kan jag få 75 öre?
--Till vad?
--Till inträdesavgiften i S.S.U.H.
--Är det någon ny idrottsförening?
--Nej, det är Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.
Jag sjönk ned i en soffa.
--Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Då jag var så gammal
som du hade jag nästan aldrig 75 öre och längtade jag efter dem så inte var
det till Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.
--Ja, tiderna förändras, svarade Emanuel allvarligt.
Jag gav honom pengarna och önskade honom lycka i den nya föreningen.
* * * * *
Det var middag. Min vän, som var min gäst, tog en sup till smörgåsbordet
och jag gjorde honom sällskap. Vi skålade som karlar, sågo varandra i
ögonen, och kastade ned den förfärliga drycken. Då det var över, mötte jag
Emanuels blick. Den sade ingenting särskilt, men över hans huvud såg jag i
luften fyra lysande bokstäver: S.S.U.H.
Till desserten drucko vi ett lätt portvin. Anna-Clara kom och viskade:
--Får Karl-Olof och jag litet Muscatelle?
De fingo några droppar i små, små glas. Men Emanuel vägrade och rodnade då
jag bjöd honom. Karl-Olof smålog på ett sätt, som gav honom obehaget av ett
kok stryk då bröderna litet senare blevo ensamma i barnkammaren.
Efter middagen drucko vi kaffe och min vän drack ett glas punsch.
--Skall du inte ha?
--Nej, svarade jag, ty jag hade just då ingen lust på punsch.
Emanuel hörde det och då min vän gått, kom han till mig och sade:
--Pappa får naturligtvis dricka hur mycket pappa vill. Pappa är ju inte
medlem av S.S.U.H.
I detta ögonblick gjorde jag det enda som kunde göras. Jag tog hans hand,
tryckte den och sade:
--Tack--tack!
En stund senare föll det mig in, att det inte alltid är vi äldre människor,
som äro de överlägsna.

[Bild]

KVINNAN.

Det är ännu icke utrett varför bröder alltid slåss och gräla. Många försök
ha gjorts att finna anledningen till att just dessa bröder alltid kommo i
gräl och vilt slagsmål. I enskilda fall har man funnit orsaken, eller trott
sig ha funnit den, då den plötsligt givit rum för en ny och svävande
förklaring av det hela.
Under många år började striden redan vid uppstigandet på morgonen och
fortsatte under hela dagen för att kulminera vid sängdags. En morgon hände
det att magasinsfrun i kvarterets hörna kom utrusande på gatan, stannade de
två bröderna och sade:
--Mina kära gossar, hur står det till i dag? Vad har hänt? Ni slåss ju
inte! Ha ni verkligen blivit vänner?
Pojkarna sågo generade ut, och då de kommo utom synhåll för den vänliga
frun röko de ihop igen med stärkta krafter efter en kort och pinsam vila.
Karl-Olof är familjens elegante herre. Han ägnar lång tid åt sin toalett.
Hans hår är omsorgsfullt benat och kammat samt fullt av stulen kosmetik och
hårvatten. Man känner honom komma på långt håll. Den doft han sprider,
påminner lätt om en andra klassens rakstuga i en mindre småstad.
I halsduken bär han gärna någon kråsnål och på sommaren har han ofta,
framför allt på aftonen, en nyponblomma i blusen. Till denna elegans hör
även vita, nypressade byxor och en kort käpp som bäres lätt och lekande i
högra handen. Så utstyrd går han till societetssalongen, där han med stor
överlägsenhet och elegans dansar one-step och boston med de sötaste och
finaste flickorna på ön.
Emanuel står i en dörr och flinar.
Astrid är 10 år. Hon har ljust hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant
än vacker. Hon vill gärna dansa med Karl-Olof och hon möter honom på
vägarna så att det ser alldeles tillfälligt ut. Och så skriver hon brev,
små lustiga brev som Emanuel hittar och läser upp högt för hela familjen
och för alla andra som vilja höra på.
Astrid börjar så småningom besvära Karl-Olof. Man pikar honom för henne och
man drar sig inte för att insinuera att de rent av skulle vara förlovade.
Karl-Olof börjar uppträda kyligt mot Astrid. Han gömmer sig då hon kommer
och han undviker att dansa med henne på Societen.
Emanuel lägger märke till allt detta, och vid en frukost säger han i en ton
som illa döljer mycken list och ondska:
--Jag tycker att du är så elak mot Astrid. Hon är en riktigt snäll flicka.
Karl-Olof svarar inte. I det längsta vill han behärska sig.
Emanuel går vidare:
--Jag tycker hon är dum som bryr sig om dig--för resten spelade hon tennis
med Tage i går.
Då är det färdigt. Karl-Olof rusar upp. Stolar åka över golvet. Dukar dras
ned, väggarna darra och rutorna skallra. Tjut och vrål. Då öppnas plötsligt
dörren och en liten söt flicka med ljust lockigt hår, blå ögon och en näsa
som är mera pikant än vacker, står plötsligt mitt i rummet.
Karl-Olof får se henne. Hon är upphovet till allt ont--hennes fel är
alltsammans, och han skriker åt henne allt vad han orkar:
--Du jänta, vad vill du här? Ut med dej! Kan jag inte få vara i fred för
dej--här jag rört dej, vad?!
Då drar sig Astrid diskret tillbaka och med högst allvarlig uppsyn går hon
sakta ned mot hamnen.
* * * * *
Det blir kväll och det är dans på Sossi. Utanför skymmer sommarkvällen och
fjärden ligger blek och stilla. Där inne i det stora stenhuset dansar
ungdomen i takt med musiken från det ostämda pianot. De små flickorna ha
sina bästa klänningar och pojkarna äro nakna om de bruna halsarna i vita
sjömansblusar. Små fötter trippa och hasa över det glatta golvet.
Alltsammans är högst allvarligt och värdigt, precis som på en riktig bal.
Runt väggarna sitta de lyckliga mödrarna och ute på verandan stoja de unga
herrar som förakta dansens enkla nöje.
I små mjuka vågor som stiga och falla och bli till en bränning i vitt går
dansen där inne, i ett, i ett, då plötsligt något händer, som bryter
harmonien, och som kommer pianisten att vända sig på stolen och se efter
vad som är på färde. Man trängs i en grupp vid dörren till terrassen, och
ur den gruppen tumlar fram en pojke, varm och röd, icke av dans och lek,
utan av sårad manlig stolthet, kränkt i djupet av sitt unga hjärta.
Kamrater ta emot honom, man frågar och undrar: vad är det? Och han svarar:
--Det var hon, Margit! Jag kom fram och bockade mig och bjöd opp henne och
då svarade hon:
--_Jag dansar inte med småpojkar!_
--Ååååååå--och sen??
--Jag tog naturligtvis och gav henne en smocka! Det var väl rätt, när hon
var mallig! Hon är bara 15 år!
--Att du kunde göra så, säger en flicka, och så tillägger hon: tycker ni
det är rätt, ni andra?
Men ingen av pojkarna svarar, och han som saken gäller, vänder bara helt
om, kör händerna i fickorna och lunkar ensam hem.
Där inne går dansen vidare, par om par, i glidande rytm och våg. Där trippa
de små flickorna i sina svarta skor och vita strumpor och där dansar
Karl-Olof med den stackars föraktade, förskjutna Astrid. Över deras
ansikten ligger det djupa högtidliga allvar som stunden kräver.
Men i en dörr står Emanuel och flinar.

[Bild]

EMANUEL GER EN LEKTION I HISTORIA.

Emanuels bror, som är 11 år och går i andra klassen, kom hem med
anmärkningsboken full av varningar. Emanuels moder gick på
föräldramöte--fadern är för feg för sådant--och fick veta av
klassföreståndaren, att gossen skulle behöva hjälp med sina läxor. Man
funderade på att ta en informator, och gossens far, som är snål, föreslog,
att moster Amalia skulle ägna sina eftermiddagar åt Karl-Olofs uppryckning.
Inför detta skräckinjagande perspektiv sade Emanuel:
--Jag skall läsa med honom! Jag kan mycket väl förhöra hans läxor, jag har
så god tid!
Sålunda kom det sig, att Emanuel denna dags eftermiddag började sin första
lektion. Fadern, som satt i rummet utanför, har berättat händelsen på
följande satt:
Emanuel sätter sig i soffan, lägger ena benet över det andra och säger med
allvar och värdighet:
--Nå, vad har du för läxor tills i morgon?
Karl-Olof tar det hela mycket glatt och svarar rappt:
--Tyska och historia.
Läraren fortsätter:
--Har du fått varning i historia?
--Nej.
--Då ska vi se, vad du kan där. Vad har du i läxa?
--Erik den fjortonde.
Läraren lägger ned benet, som blivit trött, och säger:
--Har du någon tjång? (Tjång är namnet på en ny sorts karameller.)
--Nej.
--_Ta hit tjången!_
Lärjungen nödgas ta upp en tjång ur byxfickan. Magistern sätter i sig den,
och så börjar lektionen:
--När levde Erik den fjortonde?
--Från 1560-1568.
--Vad menar du med det? Var han åtta år, när han dog?
--Det står i boken.
--Nej, det står, att han _regerade_ från 1560 till 1568. Säg om!
--Var inte mallig. Jag ska säja dej, att i går spelte Östermalms fyra mot
Elementars femma och dom fick spö.
--Det var lögn!
--Fråga Nilsson!
--Vad var Erik för konung?
--Han var tokig.
--Han var en _svensk_ konung. Säg om!
--De ä väl klart, att han var svensk!
--Vad hade Erik?
--Vad han hade?
--Ja.
--Inte vet jag.
--Han hade ett besynnerligt lynne. Vem var det, som stod i målet för
östermalmarna?
--Det var Wallin.
--Det var lögn. Han ä sjuk!
--Fråga Nilsson!
--Nå vad gjorde Erik med sitt lynne?
--Han förvärvade det genom dryckenskap och andra laster.
--Det var rätt. Var förvärvade han det?
--På Stockholms slott.
--Nej, han gjorde det i sällskap med dåliga personer. Du kan ingenting. Ta
hit en tjång till!
Tjången kommer, ehuru icke tvångsfritt.
--Nå, vad var det, som kom efter ruset?
--Göran Persson.
--Nej, efter ruset kommo stunder av samvetskval och ångest. Du kan inte ett
dugg! Hur många mål gjorde östermalmarna i går?
--6 mot 4.
--Det var lögn!
--Fråga Nilsson!
--Vad var Göran Persson? Och vad underblåste han?
--Han var bördig från Västmanland och underblåste Eriks hat mot adeln och
stormännen.
--Det var rätt. Vad var han mer?
--Arbetsam och duglig samt fylld av ett avundsamt hat mot dessa.
--Jaha. Vad gjorde nu Erik?
--Han dödade Sturarna.
--Vilka Sturar?
--Samt den yngres sonsöner.
--Vad hände då?
--Han blev förgiftad och avsade sig därpå kronan samt ingick äktenskap för
att reta adeln med Karin Månsdotter, som sålde nötter på Stortorget, för
hon var dotter till en fångknekt och tjusade honom genom sin ovanliga
skönhet. Hon var god och fick en gård i Finland.
--Det är rätt.
Läraren gör en paus och säger därpå för att få en sammanfattning av läxan:
--Vad kallas i historien det, som Erik gjorde med Sturarna?
--Vilke då?
--Han dödade ju Sturarna. Vad kallas det i historien?
--Halshuggning.
--Nej! Tänk efter ... Sture ... Nå?! _Sture_ ...
--Stureplan.
Här hördes en bok smattra mot något hårt, kanske ett huvud. Därpå ett tjut.
Så en ny smäll och en dunk. Därpå lät det som möbler fallit ikull. Ett nytt
tjut. Så tyst.
Och dagen därpå fick Karl-Olof varning även i historia.

[Bild]

MITT ÄKTENSKAPS VÄL.

Karl-Edvard är 5 år. Han vet en hel del och det han inte vet, tar han snart
reda på. Frågan om döden har han redan lämnat. Han funderade länge på hur
det kom sig att människor, som stoppades ned i jorden, kommo upp i himlen.
Men så lade han det problemet bredvid automobilen och spårvagnen, som gå
utan att någon drar dem. Och nu besvärar döden honom icke vidare.
Han har börjat tänka på något annat.
Häromdagen kommer han in till mig där jag ligger med händerna under nacken
och tänker. Han stannar i dörren och säger:
--Pappa, jag ville fråga om en sak.
Då slutar jag upp att tänka och frågar:
--Vilken sak?
--Ä de sant att mamma telefonerade efter mig, när jag föddes? När storken
kom?
Jag är en modern man. Jag ljuger icke för barn. Men så tänker jag: han är
för ung. Och så säger jag:
--Jo, mamma telefonerade. Hon sa till om en tjock pojke och då kom du.
--Och så sa hon till om en smal en, och så kom Karl-Olof?
--Ja, då kom Karl-Olof.
Han går ut igen och jag fortsätter att tänka. Det regnar där ute på gatan
och från Gärdet hör jag en automobil surra.
Då öppnas dörren igen och Karl-Edvard kommer in. Han går rakt fram till mig
och säger kort och allvarligt:
--Pappa, jag är så ensam där ute i salen. Karl-Olof har gått och lagt sig
och jag har så tråkigt--kan vi inte be mamma ringa på efter en pojke till?
På den punkten står saken.

[Bild]

PROLOG TILL SKOLUNGDOMENS TÄVLINGAR.
EN INTERIÖR FRÅN EN FAMILJ MED MODERNA BARN.

De börja i dag. I min familj ha de börjat för längesedan. En dag säger
Emanuel:
--Nu ska vi börja träna på Östermalms idrottsplats. Landsorten ska ha
smörj!
Emanuels moder fick sitta uppe om kvällarna och sy löparebyxor, och om
middagarna låter samtalet så här:
--Vad har ni för läxor till i morgon?
--Historiageografibiologidetkanjag alltihop, men i går var Dahlérus fin.
--Vem är Dahlérus?
--Han blir säkert tvåa på hundra meter.
--Haha, skrattar Emanuels bror, aktare när Östermalmarna komma!
--Ät hårt bröd! säger Emanuels moder.
--Det är ingenting med Östermalmarna!
--Ha vi inte Andersson på 60 meter, va? Och Hedly? Va?
--Vi ä bäst av seniorer--bröderna Zätterström ha sprungit under rekordet!
--Ät hårt bröd! säger Emanuels fader.
En dag kommer Emanuels broder:
--Jag måste ha 25 öre!
--Du fick 30 öre i går till ett ritblock, du fick 60 öre i förrgår till
skrivböcker, du ruinerar mig! Varför ska du ha 25 öre?
--Jag ska anmäla mig till stafettlöpning på 300 meter. Nilsson är för tung.
Han får 25 öre. Dagen därpå rusar han runt i alla rummen och letar efter
något. Ingen vet vad. Jag stannar honom i serveringsrummet och frågar:
--Vad söker du?
--Emanuel har gömt mina löparebyxor! Han har gjort det för att vårt lag
inte ska vinna över deras! Jag _måste_ ha tag i dom!
Emanuel svär på att han inte sett byxorna.
Emanuels moder får sy ett par nya byxor.
När de äro färdiga, säger han som skall ha dem:
--Jag måste ha 55 öre!
--Du fick 25 öre i går och 60 öre i förrgår, varför ska du ha 55 öre i dag?
--_Jag ska väga Nilsson!_
--??????
--Han vill vara med i vårt stafettlag, men jag vet att han väger mer än