Anna-Clara och Hennes Bröder - 5

och gått här på jorden, hade han bara varit en vanlig pojke, lik alla andra
pojkar, med en pojkes alla fel och svagheter i karaktären.
Men så kom vändpunkten, den stora händelsen i hans liv, då han blev en
hjälte, en person som en hel ö med 300 invånare kände och talade
uteslutande gott om. _Han hade räddat ett människoliv._
Tack vare honom hade en liten flicka, som var sina föräldrars lilla
älskling--det äro ju alla små flickor, huru de än se ut--ryckts undan en
säker död.
På morgonen, då Ernst-Olof vaknade, visste han ingenting om det som skulle
hända på aftonen. Han var bara trött och sömnig som vanligt, och det första
han tänkte på var, att det var hans tur att bära vatten och ved den dagen.
Tanken på dessa besvärande arbeten beredde Ernst-Olof obehag. Det såg ut
att bli en varm dag, och då var det dubbelt svårt att knoga med de stora
vattenhinkarna den långa vägen från källan till villan.
Men dagen gick. Och då eftermiddagen kom, hade Ernst-Olof det värsta bakom
sig. För 25 öre hade han fått sin yngre bror att övertaga vattenbäringen
och vedhämtningen och själv hade han legat vid havet och badat. Han kom hem
till middagen, som han åt med frisk aptit, och sedan han med stort besvär
letat reda på en chokladbit, som hans lilla syster gömt under en soffa i
sitt dockskåp, gick han ut för att se på naturen.
Och två timmar därefter var han en hjälte.
Han stod vid ångbåtsbryggan, då det hände. En flottans barkass hade nyss
kommit in. En kapten och några flottister gingo i land och på bryggan stod
en samling unga herrar och damer ur Ernst-Olofs umgängeskrets och följde
intresserat sjömännens arbete med båten.
Då föll Ingrid i sjön. Ingen vet hur det gick till. Hon bara föll i sjön.
Direkt från bryggan och rätt ned i vattnet, som var så djupt, att Ingrid
aldrig hade bottnat, även om hon varit tio gånger så lång.
Ingrid kunde inte simma, ty hon var bara fem år. Ernst-Olof såg då Ingrid
föll i, och han hoppade genast efter ned i vattnet. Han reflekterade inte,
som om det varit en vattenhämtning eller en vedbäring. Han bara hoppade.
Han kände att vattnet var kallt och att det var obehagligt att ha kläderna
på sig i sjön. Men han tänkte icke mycket eller länge på den saken. Han
fick tag i Ingrid, och då han kände, att hon inte gjorde motstånd, visste
han att saken var klar. Han simmade på rygg med säkert tag om Ingrids arm
runt om bryggan fram till viken, där stranden var lång och grund, och där
gick han upp med flickan.
Armar sträcktes emot honom. En äldre herre gav det allra första
erkännandet:
--Det var en duktig pojke! Riktigt duktig!
Och så kom hela ön springande. Ingrids mamma slöt sitt våta barn till sitt
hjärta och bar hem henne. Två fruar togo Ernst-Olof i vardera handen och
ledde hem honom. Han kläddes av. Han fick varm mjölk, han fick torra kläder
och runt omkring hörde han i ett surr:
--Tänk, så bra och duktigt gjort! Han hoppade i efter! Utan betänkande! En
sådan pojke finns det inte många! Hur skulle det gått, om inte han varit
där! Han borde ha något för det där!
En herre, som Ernst-Olof aldrig sett förut, han var gäst på hotellet,
tryckte hans hand och i handen låg en femkronesedel. Ernst-Olofs mamma kom
med en skål konfekt och hans pappa stod mitt i högen och såg bara högst
överraskad och förvånad ut.
Ernst-Olof själv kände ett djupt allvar lägra sig över sin unga själ. Han
blev en man. Han tog en konfektbit och sade:
--Vad är det att bråka om! Jag tog opp jäntan. Det var väl ingenting!
Så kom Ingrids mamma. Och hon var mest besvärlig. Hon föll den unge
räddaren om halsen och kysste honom, grät och sade, att när hon kom till
stan skulle hon köpa honom något riktigt vackert. Var det något särskilt
han ville ha?
Ernst-Olof försökte rodna av blygsamhet och längtade ifrån alltsammans.
Men kvällen var hans. Vid dansen på Societeten var han favoriten. Alla
flickorna skulle dansa med honom. Och för alla mammor och pappor fick
han berätta hur alltsammans gått till. Och man klappade honom på huvudet
och frågade om hans ålder och vad han tänkte bli och om det gick bra för
honom i skolan.
Ernst-Olof svarade snällt på alla frågor, och då lilla Ingrid själv kom och
tackade honom, tog han henne i hand och kände sig som om han plötsligt
blivit 25 år äldre.
Den kvällen kom Ernst-Olof i säng en timme senare än vanligt. Men det var
ju också en högst ovanlig kväll. Ernst-Olof somnade lätt och lycklig men
något undrande över allt det märkvärdiga som hänt honom.
Ernst-Olofs ära gled icke bort med en dag. I stället växte den och blev
allt större. Men så är det ju alltid, och varför skulle en pojkes ära vara
olik alla andras. Ernst-Olof har liksom en gloria över sin rödhåriga
hjässa, en gloria som för var dag besvärade honom allt mer och mer. Han var
van att gå barhuvad--även då det gällde karaktären.
Det kom ett visst allvar och en tvungen värdighet över hans uppträdande.
Pojkarna stannade upp med sina lekar, då han kom, och hemma i familjen
sattes han upp som ett exempel för de andra syskonen.
--Se på Ernst-Olof! sade fadern, och tag honom till föredöme! Han är som en
pojke skall vara. Kom ihåg vad han har gjort!
Så blev det höst. Dagen började litet senare, vattnet blev kallare och
kvällarna mörkare. Pojkarna kände en viss längtan till staden, till
gatorna, fotbollen och biograferna. Men ännu fanns ju en del kvar att göra
på landet. I trädgårdarna mognade äpplen och päron, och plommona kunde ätas
fast de voro hårda och sura.
En dag säger Ernst-Olofs fader:
--Nu stjäls det äpplen i pastorns trädgård.
--Ja, kvällarna börja bli mörka, sade Ernst-Olof.
Den kvällen togs en pojke, just då han snattade äpplen hos pastorn. Pastorn
tog honom själv. På bar gärning. Med fickorna fulla av frukt och smygande
fram under träden. Pastorn tog ut pojken på vägen, där det var ljust, såg
honom i ansiktet och sade:
--För den här gången får det vara, men nästa gång blir det tråkigt!
Dagen därpå visste alla att det var Harry, som varit i pastorns trädgård.
Ernst-Olof sade, då han fick höra det:
--Det där att stjäla äpplen tycks vara en osäker sysselsättning. Åtminstone
hos pastorn.
Denna dags afton dröjde det innan Ernst-Olof kom hem. Man väntade en timme
med kvällsvarden, men han kom inte.
Ernst-Olof hade sina skäl, varför han inte kom. Det förnämsta och avgörande
skälet hette Buck och var en bulldogg. Han satt under det äppelträd i
direktör Pilmans trädgård, i vilket Ernst-Olof av en händelse befann sig.
Kvällarna förut hade Ernst-Olof varit ensam i trädgården, men denna vackra
afton fick han sällskap av doggen. Ernst-Olof hade flera gånger försökt gå
ned ur trädet men Buck tillät det icke. Han var en envis hund. Ernst-Olof
började med att kasta äpplen på honom. Små hårda kart, som träffade Buck
mitt i huvudet. Han tog emot dem, blinkade litet och morrade men satt kvar.
Ernst-Olof försökte lämna trädet. Då reste sig Buck på bakbenen och pojken
förstod, att så länge hundar icke kunna klättra i träd, var det säkrast att
stanna där han var. Hans väntan på de hårda, obekväma grenarna blev lång,
men den fick dock ett slut, när direktör Pilman kom.
Ernst-Olof kom hem till sin faders hus i sällskap med Buck och direktör
Pilman.
Den aftonen tilldrog sig mycket i det huset. Då allt var över, smög sig
Ernst-Olof ut bakvägen till villan. Han kände ännu svedan efter faderns
spanska rör, nå, det gick över, men djupast inne bodde en smärta som ej
läktes så lätt: han, hjälten, öns bäste pojke, exemplet för alla de
andra, hade fått stryk, stryk som en helt vanlig pojke.
Ernst-Olof gick sakta uppför backen till Societetshuset. Han gick med
händerna i byxfickorna och försökte vissla, men det gick inte. En nedstämd
och dyster pojke kan inte vissla, åtminstone inte fullt musikaliskt.
Ernst-Olof såg någon komma nedför backen. Det var en liten flicka. Hon kom
sakta trippande och småsjöng för sig själv, som små flickor ofta göra. Det
var lilla Ingrid, den yttre och påtagliga orsaken till Ernst-Olofs stora
ära och rykte.
Ernst-Olof gick rätt emot henne, och då hon stannade, knöt han näven under
näsan på henne och sade så hårt han kunde:
--Det vill jag bara säga dej, unge, att om du ramlar i sjön en gång till,
så kommer jag absolut inte att dra opp dej--så mycket du _vet det, jäkla
jänta_!
Aftonen var stilla och vacker. Solen hade gått ned bakom sitt vanliga
berg och skogens mörka dunkel drog in bland hus och villor. Allt var
tyst. Man hörde bara en ensam hund som skällde. Kanske satt han under en
pojke, som stal äpplen ur en annans trädgård. Men vad angår han oss? Det
var säkert bara en helt vanlig pojke, utan ära och rykte och en sådan
kan man ju inte ha något djupare intresse för. Om man inte händelsevis
rår om trädgården.

UR LIVET.

Häromdagen gingo två små snälla barn, en gosse och en flicka om 8 och 12
år, för att köpa en födelsedagspresent till sin mamma. De bestämde sig för
en flaska eau de cologne, men då de skulle köpa den, fingo de underteckna
en förbindelse där de på heder och samvete förbundo sig att inte förtära
eau de colognen. De skrevo på, ty de äro snälla och laglydiga barn, men då
de kommo ut på gatan, sade den lille gossen:
--Det var då väl att det inte var choklad, för då hade vi blivit menedare!

POKER

--Ska vi ta de här bordet?
--Har du inget annat--jag vill ha ett med falluckor och extra lekar inunder
skivan.
--Hur många ä vi?
--37.
--Jaså 5. Ska vi ta ut kort?
--Ja, till och med åttorna. Det blir bekvämast.
--Låt oss tala allvarligt.
--Varför de?
--Då bryr jag mig inte om det hela.
--Alltså bli vi bara fyra. Skönt.
--Bråka nu inte. Sitt ned. Vi ta ut till och med fyrorna.
--Förlåt jag frågar, var det inte poker herrarna tänkte spela? Alla korten
med och ingen joker!
--Ingen joker!! Var ä min överrock? Jag går in i en annan klubb!
--Sitt ned. Vi ta alla korten med och joker.
--Det är inte poker, men det gör detsamma. Jag uppoffrar mej! Hur hög ä
maxen? Ä de dom här korten ni tänker använda? Finns de någon mangel i
huset? Och kemisk tvättinrättning? Spår dina barn? Lägger jungfrun patiens?
--Det här blir ingen ordning. Hit med korten! Jag ger!
--Varför det?
--Maxen 1,25 och dubbelmax 2,50.
--Det var enkelt och smakfullt. Är du bortbjuden på kaffe? I vilka familjer
går du? Bor du i Vasastan? Maxen 5 kronor och ingen dubbelmax.
--Kan du låna mej 100 kronor?
--Nej, kan du? Ge nu och prata inte smörja!
--Man brukar ge ett i taget.
--I bättre mans barns hus, ja. Här ge vi 3.
--_Sats!!!_
--Flåt, flåt!
--_Straddla!!!_
--Nä.
--De här va trevligt! Hur ser joken ut i den här boskapen?
--Går du med? Sitt inte och söla! Tekniken! En krona kostar de!
--Kort!
--Nå, blir det något av? Hur länge dröjer de?
--Fem friska.
--Det fattas en krona.
--Jag har satt.
--Det är ingen som betvivlar de.
--Du har väl glömt själv.
--Det är jag som har glömt. Varsgå!
--Nå, du är blind. Får du någe ur dej?
--Så gott va de ja.
--Har du tretal då?
--Innan vi gå vidare, hur mycket får man för royal straight?
--Nu frågar jag dig allvarligt på heder och samvete: har du något att
föreslå?
--Nej!
--Då frågar jag dig ännu en gång utan heder och samvete: har du något att
föreslå?
--Nej!
--Sakta. Ska vi öka?
--Nej!
--Tänk på ditt tillkommande liv: ska vi dela?
--Nåja, de va inte mycket.
--Du klagar--25 öre.
--Ja sa inte vad som inte var mycket.
--Kan tro de! Du menade väl håret på din gamla mormor??
--Jag har fått _sex_ kort.
--Angår oss inte.
--Vad skulle du köpa på dom här?
--Inga råd.
--Jag har lagt mej.
--Tag guldet!
--Vad hade du?
--Arton äss på given hand.
--Nej, men jag hade verkligen en straight till ässet.
--Då gör vi jack.
--Nå, träffade du henne i går?
--Jo, var lugn.
--Ä hon vid Vasan?
--Jojomän.
--Jäkla stilig flicka. Känner du systern?
--Den lilla ljusa?
--Åja, inte så liten.
--Hör nu!! Vad är meningen? Ska vi sitta och ta opp tiden med era privata
arvsangelägenheter?! Ha vi kommit hit för att spela kort eller ej?
--Jag såg henne på Fredsgatan i går.
--Va hon ensam?
--Jag _har_ satt! De va då fan!! Räkna efter själv!!!
--Hon hade Elsa med sej.
--Vad öppnade du på?
--Ä inte flush bättre en full hand?
--Inte när alla kort ä me.
--De va lögn!
--Ta hit lexikonet! Ring upp Berggren! Han vet det!
Så långt har man hunnit, då dörren sakta öppnas och en liten gosse med
ljusa lockar blir synlig i dörröppningen. Han är klädd i en lång vit
skjorta, vars nedre kant täcker hans bara fötter.
Spelet stannar och allas ansikten vändas mot dörren. Gossen ser på
alltsammans med sina frågande, undrande ögon och så säger han litet
darrande i rösten:
--Jag ville--bara--säga god natt--åt pappa--pappa glömde det.
Det blev alldeles tyst för några sekunder. Tankar försökte tänkas. Så kom
en jungfru, tog in barnet och gav det smäll, varpå spelet fortsattes som
förut.

[Bild]

SARA.

Eva blev mycket glad då jag kom på visit.
--Så roligt, sade hon och kom emot mig i dörren. Edvard har rest till stan,
han har så mycket att göra.
--Det är så vackert väder, sade jag. Litet kallt, men klar luft, man går så
lätt.
--Jag har suttit och undrat om jag törs ta ut Sara. Tror du det är farligt?
--Jag känner så litet till småbarn och jag kommer inte själv ihåg om jag
brukade gå ut när jag var åtta månader.
--Ser du, doktorn har sagt, att hon mycket väl kan vara ute om det är ända
till fem grader kallt, men inte mer.
--Och det är i dag?
--Jag har tittat på termometern. Det är fyra grader, men Edvard säger att
fönstertermometrar visa alltid fel. Husets värme inverkar på kvicksilvret.
Alltså skulle det vara kallare än det är.
--Det är mycket möjligt. Om du nu mäter upp husets värme och drar den ifrån
kylan ute, du förstår, så får du veta hur kallt det är ...
--Hur menar du? Hur skall jag kunna mäta upp husets värme?
--Det vet jag inte. Jag förstår inte alls sådana saker, men jag tror att om
du hänger upp en termometer i ett träd i trädgården och låter den hänga en
stund, så kan du sedan se efter om du törs ta ut Sara.
Eva stannade på tröskeln till det stora vardagsrummet. Hon stod alldeles
stel och rak som en staty och hennes pupiller vidgade sig och blevo stora
som de bli på den som spänt lyssnar.
--Hörde du något? viskade hon till mig.
--Nej, andades jag dovt tillbaka. Icke ett ljud!
--O Gud, jag tyckte hon skrek. Hon brukar vakna vid den här tiden, hon
skall ha mat.
--Jaså, sade jag, och så gingo vi in och satte oss i den vackra gamla
björksoffan.
Eva tog sitt handarbete, det gamla kära handarbetet, som från början var
avsett att bli en liten duk till en liten bricka. Det är åtta år sedan
dess. Evas handarbete skulle nu passa som ridå till en medelstor teater.
Jag såg på hennes händer, då hon sydde, och jag tänkte: tiden står still,
de äro lika vackra som för tio år sedan.
Så sade hon:
--Edvard berättade, att du tänkte köpa det där huset, är det sant?
--Ja, sade jag, jag har tänkt över affären, och jag kommer nog att göra
den. Ser du--
Eva lade ned arbetet och sade:
--I går hörde vi _alldeles tydligt_ att hon sa mam-ma, mam-ma! Tycker du
inte det är underbart?
--Jo visst, sade hon det alldeles tydligt?
--Så _tydligt_ som jag säger det nu.
Det blev tyst och så sade Eva:
--Du sa något om huset. Hur mycket kostar det?
--Tre hundra tusen, men det är mycket intecknat.
--Hör du, vad menas med intecknat? Edvard talar också om inteckningar.
--Jo ser du, om du äger ett hus och du behöver--
Eva lät arbetet falla i golvet, reste sig sakta ur stolen, smög sig på tå
tvärs över rummet, stannade vid en dörr, lyssnade och kom leende tillbaka.
--Jag trodde att hon vaknat. I går, när jag kom in, låg hon _alldeles
vaken_ och bara såg på mig. Är det många våningar i huset?
--Ja, rätt många. Och så är det butiker.
--Då kan du få in stora hyror. Tänker du höja dem?
--Inte ännu, det är så dåliga tider, men när krisen--
--Tänk, vi måste ställa stolar runt omkring henne. Edvard talade om att han
haft en kusin, som ramlade ur vagnen, när hon var sex månader och hon blev
låghalt för hela livet, vad kostar en sexrumsvåning?
--Det är olika, 2,400 och 2,600. Med alla bekvämligheter.
--Varmt och kallt vatten i toaletten?
--Ja visst.
--Du kan inte tro, vad man har nytta av det. När vi bada Sara, så går det
så lätt, men tänk, i går tog Jenny det två grader kallare och hon skrek
inte alls, men när jag fick se det, hällde jag på, så det blev två grader
varmare än annars och så har du väl hiss i hela huset?
--Ja visst, även i köksuppgången.
Det ringde i telefonen. Eva sprang ut i tamburen och svarade:
--Hallå, nej kan du tänka dej, inte ännu, hon har sovit i tre timmar.
Varför vill du inte köpa den? Faster Amelie säger att det inte alls är
farligt, om man tvättar dem ordentligt och kokar dem i ett par timmar. Å,
det är väl andra som har nappar. Sa doktor Jonsson det, frågade han hur
mycket hon vägde? Nej, vad säger du, kan hon inte gå ännu? Och i Italien
som dom lindar barnen på en bräda för att de ska växa raka. Nej, det är
fyra grader. Jenny har gått till speceriaffärn för att köpa tvål, vill du
hämta de där bindlarna när du--
Här tog jag upp ett visitkort ur min plånbok och skrev:
_Förlåt, men jag blev hastigt upptagen. Kommer igen en annan gång!_
Jag lade kortet på handarbetet och gick ut i tamburen. Eva fortsatte att
tala i telefon. Jag tog på mig hatt och rock. Eva såg och hörde intet. Hon
talade i telefon.
Jag lämnade huset och gick till stationen, for hem.
I dag på morgonen mötte jag Evas man.
--Så roligt att träffa dig, sade han. Eva talade om att du köpt det där
huset. Hon ville så gärna veta något om det.
--Säg henne, sade jag, att om hon lindar henne väl och lägger varmt på
henne så kan hon ta ut henne om hon inte sover när hon vaknat och det är
fyra grader kallt om man bortser från husets värme och dessutom lägger på
minnet att badvattnet inte är för kallt när det är två grader varmare än
i Italien, där dom har napp från faster Amelie och lindar barnen på bräder
så att dom inte ramlar ur vagnen och blir raka i ryggen--
Evas man såg sig om efter en poliskonstapel och då ingen kom, vände han
mig tvärt ryggen och sprang hela gatan utför. Förmodligen sprang han ut
till landet. Han trodde att något hade hänt Sara.