Anna-Clara och Hennes Bröder - 1

Total number of words is 4874
Total number of unique words is 1395
32.1 of words are in the 2000 most common words
41.7 of words are in the 5000 most common words
45.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

ANNA-CLARA OCH HENNES BRÖDER
EN BOK OM BARN
AV
_HASSE Z._
FJÄRDE TILLÖKADE UPPLAGAN
MED TECKNINGAR AV _EIGIL SCHWAB_

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1921


ANNA-CLARA

[Bild]

OM ANNA-CLARAS FÖDELSE.

Anna-Clara kom sist av tre. Och hennes moder blev mycket glad då hon
äntligen kom. Hennes fader blev också mycket glad, men han visade det icke
fullt så mycket, _ty han var en man_.
Anna-Clara föddes en söndag, mitt i vintern, en mörk och tråkig
februarisöndag, så tung och dyster som endast en vintersöndag i en stad
kan vara.
Gatorna lågo öde och tomma, ty människorna ville inte gå ut i detta råa
väder.
Då klockan blev fem, gick Anna-Claras moder och fader för att äta middag på
en restaurang. Icke därför att de brukade göra det, utan därför att två av
deras vänner, som också voro gifta och leddes om söndagarna, bett dem om
sällskap. Människor som varit gifta några år, ha ofta mycket svårt att vara
ensamma.
På restaurangen var det inte mycket folk. Anna-Claras föräldrar hade valt
denna lokal just därför. De visste att de skulle få vara ensamma med sina
vänner.
Och så blev det en festmiddag denna döda tråkiga söndag. Detta trots att
ingen hade menat det. Det var den femte gästen som ordnade om alltsammans
och vände en enkel tråkig söndagsmiddag till något helt annat än vad man
tänkt från början. Den femte gästen var Anna-Clara. Hon kom inte till
början av middagen--men så var hon ju heller inte bjuden, så hon visste ju
inte om att hon skulle passa tiden. Hon kom till fågeln.
Hennes moder reste sig och sade:
--Jag tror ...
Och sedan hände en hel mängd i flygande fläng. Telefon--en bil--och en man
som stod ensam kvar på trottoaren, barhuvad, tittande efter vagnen som
försvann.
Anna-Claras moder ville vara ensam då hon mötte sitt barn.
Mannen gick tillbaka till vännerna. Han såg sig omkring. Det var som han
aldrig förut sett detta rum. Där hängde en vaktmästare mot en vägg och där
satt en kassörska vid en pulpet. De sågo trötta och döda ut.
I detta ögonblick kanske--
Han sprang ut i vestibulen. Någon ringt? Hör efter noga!
Där kom en gammal man in i matsalen. Han satte sig vid ett fönsterbord och
såg på matsedeln med den trötthet i blick och min som man ofta finner hos
de gamla uteätarna.
En vaktmästare kom rusande från vestibulen. Anna-Claras fader såg honom
komma och sprang emot honom.
Telefonens mikrofon låg på ett litet bord avlyftad från apparaten. Mannen
som kallats, tog luren i sin hand, såg på den och tänkte: ett ord är
nyckeln, till liv eller död.
Han hörde sin egen röst och så i sitt öra en annans, som sade:
--Tänk det var en flicka!
Han släppte luren och sprang uppför trappan till matsalen. Scenen var ny
mot nyss. Vaktmästaren vid sin vägg såg glad ut, fröken vid pulpeten smålog
och den gamle uteätaren gjorde en gest som ville han säga: Sitt ned unge
man och dela en flaska vin med mig!
Visste de vad som hänt?
Han stannade framför vännerna och ropade högt:
--Nu har hon kommit--Anna-Clara! Hon hälsar så mycket!
Han kände det som han plötsligt fått lust att skåla med hela lokalen,
med vaktmästaren vid väggen, med fröken vid pulpeten och med den gamle
uteätaren--men han gjorde det inte, ty han var en behärskad man.
* * * * *
De hade somnat då han kom. Han smög sig fram och såg på dem. Modern låg med
händerna knäppta som till bön. Han såg på henne och med en glimt av avund
tänkte han:
Så lycklig har jag aldrig sett henne.
Och Anna-Clara--
Han kom ut. Emanuel, som var åtta år, stod i dörren. Hans ögon lyste av
tusen nyfikna frågor.
--Är det sant, sade han, att hon är oppnäst?
--Ja, sade fadern, det är sant!
* * * * *
Han låg vaken och tänkte. Så sprang han plötsligt upp ur sängen och in till
Emanuel.
--Jag ville bara veta, sade han, om du hade något emot, att hon var
oppnäst.
--Nej, för all del, svarade Emanuel, som alltid varit så viktig, för mej
får det vara hur som helst med den näsan, jag tyckte bara att det var så
skojigt.
Det gamla daluret slog 12 korta snabba slag. Därute stod vinternatten mörk
och tung. Men ingen katt jamade, ty man var ännu bara i februari.

[Bild]

RELIGION.

Då Anna-Clara var sju år och gick i första förberedande klassen kom hon en
dag och begärde en psalmbok.
--Hur så, sade jag.
--Därför att Gunvor har en i morgonbön som hon är så mallig över.
--Det är möjligt, svarade jag, men jag har inte hört, att så små flickor
behöva psalmbok.
--Men Gunvor har en.
Alltså gick jag för att köpa en psalmbok.
Det finns många olika psalmböcker. Små, vackra böcker med mjuka skinnband
och guldkanter på bladen och så stora böcker med enkla rediga bokstäver.
Jag bestämde mig för en sådan, ty den var billigast och barn böra tidigt
vänja sig vid sparsamhet, framför allt i allvarliga ting.
Jag skrev Anna-Claras namn i psalmboken och gav henne den efter middagen.
Hon blev nästan lika glad som då hon fick sin första boll. Hon tog boken
och sade:
--Den är precis likadan som den Gunvor har. Varpå hon gick in för sig själv
och stängde dörren.
Jag satt en stund och tänkte över fallet, tills jag--må gentlemännens alla
helgon förlåta mig!--gick fram till dörren och kikade genom nyckelhålet.
Där stod Anna-Clara mitt i rummet framför den stora spegeln. Psalmboken
höll hon uppslagen framför sig och med sin falska röst sjöng hon ur boken.
Då och då tittade hon i spegeln för att se hur hon gjorde sig. Ibland satte
hon hårrosetten rätt och ibland var det ett veck på kjolen som inte låg som
det skulle.
Jag öppnade dörren och steg in.
--Min kära Anna-Clara, sade jag, en psalmbok är en mycket allvarligare sak
än vad du föreställer dig. För att sjunga ur en psalmbok behöver man ingen
repetition framför en spegel. Det passar sig inte alls. En psalmbok är
ingenting att kokettera med. Då du kommer högre upp i skolan kommer din
lärarinna att berätta dig vad en psalmbok egentligen är.
Anna-Clara satt tyst och allvarlig. Så såg hon mig rätt i ansiktet och sade
i en bestämd ton:
--Jag vill bara säga dig en sak: _man går inte in i ett stängt rum utan att
knacka först_!
Jag tror inte att Anna-Clara är mogen för de religiösa spörsmålen.

[Bild]

KAJSA.

Nu är det sagorna. Först alla dem om trollen. Om Bim-bam-bo som är så stor
och så lång att han kan titta över de högsta trän och se ned på andra sidan
om stora berg och skogar. Han har så stora fötter att hela hus och
trädgårdar försvinna mellan hans tår. Akta dig för honom när han kommer
gående.
Och så är det det lilla trollet, som bara är fult och springer omkring och
stjäl små barn och stoppar ned dem i en säck och bär hem dem till sin fru,
som är ännu fulare och som kokar de små barnen i en stor gryta. Det vill
säga, det vill hon gärna göra, men barnen bli alltid räddade i sista
minuten, ty annars sover Anna-Clara så oroligt.
Men så är det Kajsa. Det är något alldeles särskilt med henne. Hon är inte
något troll utan en liten flicka och hon föddes en kväll, då Anna-Clara
hade mässlingen. Febern var rätt hög, så att vi vågade oss inte på
Bim-bam-bo eller det lilla fula trollet, som springer omkring och tar små
barn.
--Nu skall jag berätta för dig om en liten flicka.
--Vad heter hon?
--Hon heter Kajsa.
--Hur mycket år är hon?
--Hon är 5 år som du.
--Var bor hon?
--Vänta skall du få höra.
Kajsa bor på landet i ett litet hus som hennes pappa rår om. Hon har en
bror, som heter Olle, och han är 7 år.
--Har hon några dockor?
--Hon har tre dockor och så en liten babydocka, alldeles som du. Och så har
hon ett dockskåp och en liten vagn för dockorna att åka i. Och kälke har
hon på vintern. Och hennes mamma hjälper henne att sy dockkläderna--
Det blir ingen saga om Kajsa. Ty det händer henne ingenting märkvärdigt.
Men sedan Kajsa kom till, äro trollen alldeles bannlysta. Vi glömma dem
alldeles.
Mitt på dagen händer det att Anna-Clara kommer och viskar i mitt öra:--I
kväll--_Kajsa_!
Ty Kajsa är en hemlighet mellan oss. Emanuel vet inte om henne och inte
heller Karl-Olof. Hon lever för oss om kvällarna, då det blir tyst och
sömnen gläntar på dörren. Ja, det händer ibland att Anna-Clara drömmer om
henne.
Kajsa firar sin födelsedag och sin namnsdag och hennes små väninnor, som vi
också känna, äro hos henne och leka med dockorna och Olle försöker spela
dem alla möjliga spratt, men då får han smörj av Kajsas pappa. Ty pojkar
ska inte vara elaka mot små flickor.
Men så en kväll händer något. Anna-Clara säger plötsligt:
--Vad är _existera_ för något?
--Existera--varför frågar du det?
--Jo, för i dag talade jag om för Emanuel alltihop om Kajsa och då sa han:
hon _existerar_ inte. Vad mente han med det?
--Emanuel är dum, säger jag, han pratar så mycket, som han inte förstår.
Anna-Clara är tyst, men hon tänker. Dagen därpå, då jag börjar tala om
Kajsa, säger hon:
--Jag bryr mig inte om henne mer, för hon existerar inte--_hon finns inte_!
Stackars Kajsa. Så gick det med henne. En flicka som inte existerar, kan
man inte tala om.
Vi ha återgått till det stora trollet Bim-bam-bo som är så stor att han kan
titta över de högsta skogar och berg. Hans existens har Emanuel ännu inte
vågat förneka.

[Bild]

ANNA-CLARA BERÄTTAR OM ETT FILMDRAMA SOM HON SETT.

--Jag har varit på bio med Sten för han har haft mässlingen och hans
mamma bjöd mej för han har badat så nu är han bra--ä mamma hemma?--och
så gick vi på Karla för de ä nära och där var ett filmdrama fast de
var inget kärleksdrama för de var för barn--ä mamma hemma?--och de
va om en pojke som bara var femton år men som utmärkte sig för stor
karaktäringsförmåga för de stod på programmet och hans mamma var död så
dom bodde på en station i Amerika med ett plank omkring men hans mamma
var ett porträtt som han stod och såg på och andades så underligt för
hans pappa ville gifta sig med en annan tant--ä mamma hemma?--och hans
pappa hade uniform för han var kapten på stationen innanför planket.
Stens mamma köpte knäckkola hos Agusta Jansson innan vi gick på bion.
Och så hade pojken en trumpet som han blåste i och så kom indianerna och
_anföll_ stationen och sköt genom planket så att dom som var innanför
föll omkull och dog och då var pojkens pappa borta och pojken tog och
grävde ett hål under planket och så kröp han ut med sin nya mamma och
gömde henne i en grotta med gräs omkring men när de blev paus sa jag
till Sten ä de säkert att du är bra från mässlingen nu och då flög en
gumma opp som satt framför och skrek har dom barn me mässling på
biografer--ä mamma hemma?--och sen tog pojken en häst och red i väg
utanför planket och började blåsa i trumpeten så att indianerna trodde
att soldaterna skulle komma och då blev dom rädda och red i väg men
pojken som räddade allesammans blev skjuten i armen fast han blev bra
sedan och så kom hans pappa hem för han hörde trumpeten och då flydde
alla indianerna och dom blev så glada allihop innanför planket och
pojken fick en ny trumpet av sin nya mamma och så blåste han i den fast
han hade ont i armen men han hade uniform som var vådligt stilig för
det hände i Amerika alltsammans fast Sten sa att alltihop var gjort på
en gård i Berlin där dom gör alla biografdramer fast det står att dom
spelar i Amerika--ä mamma hemma?--men inte tror jag att gumman fick
mässlingen fast hon satt framför oss. Äldre människor ä så underliga--

[Bild]

HAVET.

En morgon medan hela huset sover, står min dotter utanför stugan och
lyssnar till ett ljud, som hon aldrig hört förut. Det är icke blåsten, icke
någon fågel och heller icke någon motor som dunkar.
Då jag kommer ut på förstubron för att gå till hamnen och båtarna, kommer
hon emot mig och säger:
--Vad är det som hörs så underligt?
Jag lyssnar och så svarar jag:
--Det är ju havet. Vinden är sydlig, då hörs det hit. Det är dyningen.
--Vad är havet för något?
--Havet är det stora, stora vattnet på andra sidan ön. Det är så stort att
man inte ser slutet på det. Det går ända till Ryssland!
--Kan man gå till havet?
--Ja visst, tvärs igenom skogen. Vi hinna fram och tillbaka före frukost.
Kom!
Och så gå vi till havet. Mycket förväntansfulla. Vägen går först förbi
gruvorna, som äro fyllda med vatten och som skrämma oss med sina kala mörka
väggar och sina svarta blanka ödlor som kila i det gröna vattnet. Så gå vi
genom skogen, en smal stig, hal och glatt, över stenar och blanka hällar.
Och så äro vi vid stranden, vid havet. En hel vinter har gått sedan jag
sist stod här och med alla sinnen förnimmer jag det oändligas underbara
makt. Det är som att andas på nytt efter många, långa månaders fängsel och
tryck.
--Detta är det stora vida havet, säger jag till min dotter, där hon står
med händerna på ryggen och kisar mot solen.
Det blir tyst ett ögonblick och så svarar hon:
--Det var väl ingenting.
Och så vänder hon föraktfullt ryggen åt det stora, underbara, mäktiga
havet.
* * * * *
Vi gå tysta hemåt över klippor och hällar, på smala stigar över hala barr,
men jag vågar inte vända mig och se på det stackars havet. Jag har liksom
en känsla av att det försvunnit och sjunkit ned i jordens innandömen, i
skam och blygsel över en liten kvinnas hårda dom.

[Bild]

DELFINEN.

En morgon kommer Anna-Clara springande uppför backen. Hon springer inte på
vägen, hon kommer mitt i gräset bland blommorna och timotejen. Jag ser på
långt håll att det har hänt något, något mycket märkvärdigt, som måste
berättas.
Hon är mycket upprörd, då hon kommer fram. Alldeles röd i ansiktet av
ansträngning. Och ögonen lysa.
--Vad har hänt? säger jag, är det en orm eller en tjur?
--Nej, säger Anna-Clara, inte alls, utan två _riktiga_ sjöofficerare med
uniform, såna där som de stora flickorna dansa med på Sossitén kom och
_talade_ vid mej.
--Nej, så märkvärdigt, tänk. Vad sa dom?
--Först såg jag att det låg en stor pansarbåt alldeles vid Tallholmen och
han hade inte varit där förut, åtminstone var han inte här i går och så
stod jag just och frågte Olle om han hade fått någon ål för han metar ål
för de fick vaktmästarn på hotellet häromdan, en riktig ål som han sålde
för två och femti och då kommer en _barkass_ med sjömän som rodde och i
aktern satt dom där _officerarna_ på en svart duk och dom styrde med ett
styre som såg så konstigt ut alldeles som en stolsrygg och så gick dom i
land och kom rakt fram till mej och den ena gjorde _honnör_ så här och
frågade hur gammal jag var och vad jag hette och de sa jag och då skratta
dom och bad mej hälsa pappa.
--Tackar, sade jag, vad hette herrarna?
--Det sa dom inte, men det var alldeles riktiga officerare med _uniform_.
Denna sommar hade Anna-Clara bestämt att hon skulle gifta sig med en
tandläkare. Hon hade hört att de förtjänade så mycket pengar och tiderna
äro ju så dåliga. Men en dag ändrade hon tycke och sade:
--När jag blir stor ska jag gifta mej med en sån där.
_En sån där_ var en sjöofficer. Det låg ingenting nedsättande i
benämningen, det var bara en sorts förkortning.
--Varför just en sjöofficer, sade vi, av ett visst intresse för en blivande
måg.
--Därför att dom ä så snälla.
Jag tänkte: om tio år säger hon: därför att de äro så stiliga. En liten
flicka vill ha en god man. En stor flicka vill ha en stilig man.
En dag blev Anna-Clara riktigt bekant med en sjöofficer. Han var kapten på
en u-båt. Och det var något! Han var så förfärligt snäll och han visste
precis hur man skulle hantera en liten flicka.
Anna-Clara fick vara med om något så underbart, som att komma ombord på
u-båtens moderfartyg--hon undrade ett tag om den stora båten var riktig
mamma till den lilla. Hon fick titta på allting som fanns ombord och en
morgon, då hela ön sov, var hon med ute på fjärden i en motorbåt och fick
se på hur u-båten dök. Först gick det så sakta, men så, med ett, spolade
vågorna över däcket och man såg bara ett smalt rör som stack opp och så
försvann även det. Anna-Clara började frysa och hon blev rädd. Hon ställde
sig upp i båten och såg ut över vattnet. Hennes vän, kaptenen, var borta.
Tänk om han aldrig kom opp mer!
Sjön gick hög och motorbåten dök mellan vågorna. Men det gjorde
ingenting--sådant var Anna-Clara van vid. Det var bara i början det kändes
litet underligt i maggropen. Sjön stänkte i stora klara droppar över
ansiktet, det var lustigt. Men inunder vattnet, därnere med u-båten....
Någon ropar:
--Se! Och alla peka utåt vattnet. Där är han igen i vattenläge.
Anna-Clara far hem. Det är ännu tidigt på morgonen och uppe i land blåser
det inte så mycket som på sjön. Det är varmt och vackert men ändå är det
icke en vanlig dag. Morgonens stora äventyr bor ännu i hennes hjärta.
En dag får Anna-Clara ett långt brev från kaptenen på u-båten. Det är ett
vackert och roligt brev och hon läser det många gånger. Och tänk, inne i
brevet ligger en present, ett svart mössband och på det står i guld:
_Delfinen_. Det är ett sådant band som Anna-Clara önskat sig så länge. Ett
_riktigt_ mössband, inte ett sådant där som man köper i affärerna och som
det bara står Kungl. Flottan på. Det kan ju vara vad som helst. Anna-Clara
känner ingen flicka som har ett band med _Delfinen_ på. Hon måste ha mössan
var dag, när hon kommer till staden. Hon måste ha den i skolan.
* * * * *
Anna-Clara är med på den stora bjudningen. Hon var inte bjuden, men då vi
drucko kaffet stod hon utanför trädgården med händerna på ryggen och
tittade och undrade över vad stora människor egentligen ha för sig på sina
stora bjudningar. Och så fick den snälla värdinnan se henne och så togs hon
in och blev mottagen som en riktig gäst som bara hade kommit litet för
sent. Hon satt på trappan till verandan och såg och lyssnade med alla sina
ögon och öron. Vad herrarna voro glada och röda och så de skrattade, nästan
åt allt vad de sade. Hon förstod inte vad de talade om, ända tills att den
unge doktorn sade något som kom henne att lyssna ännu mera spänt än förut.
Doktorn sade:
--En sak har roat mig här på ön--bland mycket annat, för all del--och det
är de unga damernas hattar, de små vita segelhattarna. Förr i tiden bar
riddaren sin dams färger i sin fjäderbuske, nu är det tvärt om--har den
unga kvinnan någon god vän vid flottan så bär hon hans båtnamn på sin hatt.
Här finns en ung käck fru--över hennes vackra panna lyser _Tapperheten_ i
eldskrift, här gå unga flickor med _Äran_ och _Manligheten_ och _Fylgia_ om
sina vackra lockar och häromdagen mötte jag i en barnvagn en liten flicka
som förskräckte mig, ty mitt i huvudet på henne stod plötsligt utan
föregående varning: _Clas Fleming_.
Allt det där är mycket vackert, men för mig har det något av adress. Tänk
oss att vi droge ut konsekvenserna (Anna-Clara undrade vad det var som
skulle dras ut) och att en ung dam, som hade en vän i en affär, gick med en
hatt på vilken stod i guldskrift: _Karl August Perssons Garn- och
Vävnadshandel_ eller t. ex. _Oskar Johanssons Kött-, Korv- och
Fläskhandel_.
Man skrattade och tyckte att doktorn var en rolig karl. Men Anna-Clara föll
i tankar, och då vi gingo hem sent på kvällen stannade hon i mörkret mitt
på vägen och sade:
--Jag vill veta en sak.
--Vilken sak?
--Jag vill veta om det finns någon fläskhandlare som heter _Delfin_?
--Inte som jag vet--hur så?
Anna-Clara svarar inte, men jag förstår hennes oro och jag stillar den.
Hela sommaren bär hon Delfinens band på sin mössa och då hösten kommer,
lägger hon det i en ask och skriver på locket med stor och tydlig stil:
_Mitt vackra band som jag fick av den snälle kaptenen och sjöofficeren
sommaren 1917._

[Bild]

CHOKLADKAKAN.

En dag på hösten. Luften är hög och klar och himlen blå.
--I dag reser jag till landet, säger jag till Anna-Clara. Det kan inte
hjälpas. Jag måste se hur det står till i skogen och vid havet en sådan här
dag. Jag reser med båten på morgonen och jag är framme på middagen. Om du
inte skulle gå i skolan kunde du följa med.
Anna-Clara ser tankfull ut och så säger hon:
--Det är en sak som jag har på landet, som jag glömde då vi flyttade in.
Tag hem den åt mig.
--Så, vad är nu det?
--Jo, på översta hyllan i allra minsta garderoben ligger en chokladkaka,
jag vill ha den.
--Du skall få den. Jag skall hämta den. Det gläder mig att ha ett ärende,
då jag kommer ut. Det gör ett gott intryck på mig själv. Jag skall hämta
chokladkakan.
Så går färden och allt är sig likt, blott vackrare än på sommaren. Det är
liv i vattnet och luften, vinden blåser friskt och stora seglare stryka
fram över fjärdarna. I villorna är det tyst och stilla och badhotellen äro
tillbommade.
Solen går i moln och det blir kallt.
--Låt oss sitta i salongen och prata och ljuga för varann.
Han har bott i skärgården i 30 år. Han vet och kan allt om människor och
ställen. Han berättar just så som jag vill det, lugnt och stilla utan att
själv märka poängen och det karaktäristiska i en historia. Han överlåter
godhetsfullt den saken åt mig.
Vinden friskar i och sjön börjar gå hög. Båten rullar och snart är däcket
tomt. Genom salongens ruta ser jag vatten och himmel mötas, för att i nästa
sekund åter gå isär. Glasen skallra på brickan och min vän håller med ena
handen i soffan för balansens skull.
--Ser du kobben längst där ute, säger han, norr om fyren. Där ligger en
stuga. Jag har bott där en hel vinter, levat som en bland dem, i mörker och
kyla. Jag längtar inte dit igen, men ändå ångrar jag inte min tid där. Där
bor en gammal fiskare, en karl som livet kramat, utan att få kol på. Jag
reser ut för den gubben. Han har skrivit och bett mej komma. Låt oss segla
dit tillsammans!
* * * * *
Nu har jag varit på Storön och sett att allt var sig likt. Löven hade
gulnat och det var tyst på ängen. Där låg en tennisboll kastad som en
smutsig snöboll. Badhuset var stängt och inga båtar vid bryggan.
Människorna hade tagit sommaren med sig och rest.
Vi seglade till kobben, min vän och jag, och våta och kalla gingo vi i
land. Den gamle fiskaren satt i mörkret, vi förde lampor med oss och mat
och dryck och tobak till gamla pipor. Där gick kvällen i trygghet och
värme, med havet vräkande mot klippor och skär.
* * * * *
Ångbåten går hem nästa dag på kvällen. Och klockan är tio då vi nå min port
i staden.
--Farväl, säger jag, till min vän. Och tack för i år. Nu går en vinter--om
den går--och sedan fångar oss våren i skären igen!
Vi skiljas och jag letar efter nyckeln till porten. Då, med ett, står en
liten sak rätt upp och ned i min hjärna: _Anna-Claras chokladkaka_!
Jag har glömt att hämta chokladkakan på översta hyllan i allra minsta
garderoben!
Jag ser henne sitta där uppe i sin vita säng och bara vänta.
Vad angår henne alla mina äventyr, vad rör henne all höstens granna färg
över himmel och jord. Hon skall ha sin chokladkaka! Jag har rest ut för att
hämta en chokladkaka och jag skall ha den med mig, då jag kommer hem! Allt
annat är av intet värde.
Jag går ut på gatan och jag går runt kvarteret. Någon utväg måste finnas!
Att vänta och gå upp när hon somnat? Hon somnar inte. Och i alla händelser
vaknar hon före mig i morgon bittida.
Att gå upp helt frankt och djärvt och säga: jag har glömt chokladkakan! Här
har du en krona i stället! Det går inte. Det är inte pengar den här gången.
Det är en enda, en bestämd chokladkaka hon skall ha.
Jag stannar och funderar. Mitt framför mig på gatan står en poliskonstapel.
Jag känner honom, han är en hygglig karl. Han har gått på detta pass i
många år. Jag skall anförtro mig åt honom!
Konstapeln får min historia. Han förstår mycket väl hur saken ligger och
han säger:
--Man måste alltid hålla sina löften till barn. De äro så noga med det. Jag
har själv en liten flicka, så jag vet hur det är. Jag ser ingen annan råd
än att redaktören går och lägger sig på ett hotell och sedan i morgon köper
en chokladkaka.
Jag funderar och svarar:
--Det går inte. Jag vet inte vilket märke det är på kakan som ligger på
översta hyllan i minsta garderoben. Jag vet inte vad det är för fabrikat.
Jag kan inte vara med om ett bedrägeri!
--Då vet jag ingen råd, säger konstapeln. Och så går han ifrån mig och
lämnar mig ensam i mörkret mitt på gatan.
Men jag går hem och jag tänker:
Här är ett tillfälle för Slumpen och Försynen att visa vad de kunna. Nu få
vi se hur det går!
Anna-Clara är vaken då jag kommer. Naturligtvis. Hon sitter rätt upp i
sängen och nickar vänligt.
--God afton, säger jag. Nu är man hemma igen! Det är skönt att komma in i
ljus och värme från mörkret där ute. Men det var vackert bland skären. Ni
kan inte tänka er så vackert--jag talar fort och snabbt och byter hastigt
ämnen för att få bort den fördömda chokladkakan som svävar över våra
huvuden.
--Men det gick hög sjö på fjärden. Och bladen hade gulnat i backen upp till
villan. Men alarna stodo gröna. Det är märkvärdigt vad alar äro gröna länge
på hösten. Jag vet inga trän som äro gröna så länge om hösten som alarna.
Eken är inte grön så länge och inte lönnen heller. De vissna fort, mycket
fort....
--Jag tycker du pratar så mycket, säger Anna-Clara. Och så kommer det:
_Fick du tag i chokladkakan?_
--Chokladkakan, säger jag, den ja! Jo visst! Och så vänder jag på huvudet
för att se på något annat. Då hör jag ett fnitter. Anna-Clara har plötsligt
krupit ner under täcket och ligger där och bara skrattar.
Jag rycker av henne täcket och säger:
--Unge! Vad skrattar du åt?!
--Jag skrattar åt--att--du har--en chokladkaka--när det--aldrig--har
legat--någon--chokladkaka--på--översta hyllan i minsta garderoben--_för
det var bara--som jag hitta på_!
Då släppte jag täcket och gick in för mig själv och tänkte över den evigt
unga frågan: varför skola vi män, hur gamla vi än bli, låta lura oss av
kvinnor, hur unga de än äro?

[Bild]

EN FRÅGA.
(UNDER KRIGET 1914.)

Om morgnarna går jag ut i skogen med min lilla dotter. Hon leker i en
sandhög med en hink och en spade, hon gör grottor och fästningar, och jag
sitter bredvid på ett säte och läser min morgontidning om allt det
underbara som händer ute i världen. Ibland tala vi vid varandra, min dotter
och jag, om sanden och om en liten ekorre, som då och då kilar över vägen.
Men så en dag kommer hon på något nytt, ser på mig allvarligt och säger:
--Är det krig nu, pappa?
--Ja, mitt barn, tyvärr.
--Vilka är det som krigar?
--Det är tyskar och fransmän och serber och ryssar och japaner.
--Kriga inte engelsmännen också?
--Jo, de äro med.
--_Varför sa inte pappa det?_
Man får inte glömma något för barn. De äro noga.
--Varför krigar dom?
--Jag tror att det är för att dom inte tycker om varandra.
--Varför tycker dom inte om varandra?
--Det var en stilig grotta du har gjort.
--_Varför tycker dom inte om varandra?_
--Jag vet inte--det kanske är därför att dom bor för nära varandra.
--På landet bodde vi nära Malmströms och Fröbergs men inte krigade vi med
dom. Säj!
Paus. Så lades spaden och hinken bort och så kom det:
--Säj, pappa, varför kommer det ingen polis och tar dom när dom håller på
och bråkar och slåss så där förfärligt? Finns det kanske inga poliser i
utlandet?
I detsamma kilade ekorren över sandhögen. Gudi vare tack och lov!
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Anna-Clara och Hennes Bröder - 2
  • Parts
  • Anna-Clara och Hennes Bröder - 1
    Total number of words is 4874
    Total number of unique words is 1395
    32.1 of words are in the 2000 most common words
    41.7 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Anna-Clara och Hennes Bröder - 2
    Total number of words is 4896
    Total number of unique words is 1290
    32.4 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    47.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Anna-Clara och Hennes Bröder - 3
    Total number of words is 4701
    Total number of unique words is 1425
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Anna-Clara och Hennes Bröder - 4
    Total number of words is 4894
    Total number of unique words is 1382
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    41.5 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Anna-Clara och Hennes Bröder - 5
    Total number of words is 3269
    Total number of unique words is 1083
    36.8 of words are in the 2000 most common words
    46.1 of words are in the 5000 most common words
    48.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.