Anna-Clara och Hennes Bröder - 2

Total number of words is 4896
Total number of unique words is 1290
32.4 of words are in the 2000 most common words
42.5 of words are in the 5000 most common words
47.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

[Bild]

MIN DOTTERS FÖRLOVNINGAR.

Då min dotter var fyra år, steg Leonard in i hennes liv. Man skulle kunna
säga att han kom direkt från gatan. De möttes första gången på trottoaren
utanför huset. Min dotter hade ett rött rullband. Hon grep ett fast tag i
det, ty hon var övertygad om att den främmande pojken skulle ta det ifrån
henne. Hon kände nämligen endast sina bröder.
Men den främmande pojken tog icke rullbandet. Han såg på det och så sade
han, i det han lyfte sin vita mössa:
--Jag heter Leonard. Det var ett mycket vackert rullband du har. Det är
målat i en sådan vacker färg. Även jag skulle gärna vilja hava ett sådant
vackert rullband.
Min dotter gapade. Så hade hon aldrig hört någon pojke tala. Så talade icke
ens riktigt stora människor. Och så vacker han var! Och så fina kläder! Min
dotter såg på sin klänning. Där var en stor fläck mitt på magen. Att hon
skulle ta den på sig i dag! Så räckte hon Leonard rullbandet och sade:
--Vill du rulla runt kvarteret? Det är ingen konst! Det går så lätt.
Tio minuter senare kom min dotter rusande in till mig och sade:
--Jag har träffat en ny pojke! Han heter Leonard! Han talar så fint! Jag
har förlovat mig med honom! Jag ska få en ring av honom som jag ska ha om
söndagarna! Vi ä riktigt förlovade!
Vi gillade min dotters val. Leonard var en väluppfostrad gosse. Jag har
aldrig träffat någon som talat så grammatikaliskt som han. Man fick riktigt
vara på sin vakt då han var hemma. Pojkarna, som voro dubbelt så gamla,
vågade icke öppna munnen då han var närvarande. Han spred en allvarlig och
betänksam stämning över familjen så fort han kom.
Min dotters och Leonards förlovning varade i fjorton dagar. Min dotter bar
ring två söndagar. På torsdagen förlovade hon sig med Sten.
--Vad nu, sade jag, är det slut med Leonard?
--Han är så tråkig, sade min dotter. Och så är han inte _elegant_!
--Elegant!! Vem har lärt dig sådana ord?
--Får jag inte säga de? Ä de ett svärord??
--Nära på! Små barn använda inte sådana ord.
--Men tant Paula sa häromdan: du ä riktigt elegant! De ä sant att hon sa
de!
Vi tyckte inte att Sten var elegant. Men han var söt och snäll och lät sin
nya fästmö leka med alla sina leksaker. De voro mycket lyckliga, men på
tjugonde dagen av deras förlovning slogs förbindelsen upp. Det var min
dotter som gjorde det och man kan säga att hon gjorde det ordentligt.
De lekte i rummet intill. Jag hörde dem tala, högt och ivrigt, och så slogs
dörren upp och min dotter kom in. Hon såg allvarligt förargad ut och sade i
mycket bestämd ton:
--_Pappa! Var ä boxhandskarna??_
--Vad ska du med dem?
--Jag ska klå upp Sten! Var ä dom?!
--Dom ligger i ekskåpet.
Hon fick fram handskarna och jag hjälpte henne att knyta till dem om
handlederna. Det var stora, ordentliga boxhandskar--samma modell som Jack
Johnson använder.
Så flög hon i väg och jag hörde hur förlovningen slogs upp. Jag gick efter.
Sten låg uppkrupen i soffhörnet och min dotter bankade på honom med de
stora handskarna. Han var nog ridderlig att inte slå igen.
--Vad är detta för spektakel, sade jag. Varför slår du Sten, som är så
snäll? Vad har han gjort?
--_Han säger att deras tax är lika fin som våran Chapman, men jag säger att
deras tax är ingen äkta tax, för han har inget spader äss under svansen!_
--Det har han visst, sade Sten.
--_Han har inget spader äss! Han har inget spader äss! Han har inget spader
äss!_
Så slogs den förlovningen upp.
En tid därefter flyttade min dotter till landet och där förlovade hon sig
med herr Frenssen. Herr Frenssen var en ung tysk som bodde i stugan
bredvid. Han lekte med min dotter och en dag kom hon och anförtrodde mig:
--Nu ska jag förlova mig med herr Frenssen!
--Herr Frenssen, sade jag, är minst tjugufem år äldre än du. Kan det vara
riktigt förståndigt.
--Jag ska förlova mig med honom för han ä så snäll!
--Jaså. Jag skall tala med herr Frenssen. Så gick jag över till den unge
tysken. Han satt vid sitt morgonte, men tog emot mig mycket vänligt.
--Herr Frenssen, sade jag, min dotter har berättat, att hon förlovat sig
med er. Kan ni försörja en hustru? Vad har ni att bjuda henne?
Herr Frenssen såg på mig mycket allvarligt och så sade han:
--Jag icke ferstå. Jag varit så litet i Sverige, jag icke friat till svensk
flicka. Jag hava en fästemö i Tyskland.
Jag gick in till min dotter och sade henne vilken usel person hon kastat
sin kärlek på. Jag sade henne att han var förlovad förut, i Tyskland. Att
man icke fick vara förlovad med mer än en i taget, att den tyska flickan
skulle bli mycket ledsen om hon fick veta att han var förlovad även här.
Ingenting tog.
Min dotter svarade:
--Det gör ingenting att herr Frenssen är förlovad förut! _För hon ä ju i
Tyskland!_
Då tog jag min hatt och käpp och lämnade alltsammans.
Ungdomen har en underlig moral nu för tiden!

[Bild]

CLARA

Min dotter, som är 5 och 1/2 år--det är mycket viktigt med 1/2--har ett
litet barn. Någon tycker kanske att detta är väl tidigt, och man blir
kanske förskräckt, då man får höra, att min dotter fick det lilla barnet
redan då hon var 3 år.
Naturligtvis är det icke något riktigt barn. Det är en docka och hon heter
Clara. Hon kom på julafton och hon var mycket fin. Hon hade sidenklänning
och blå ögon och porslinshuvud och riktigt hår, som kunde kammas.
Då Clara var 2 år, hände något sorgligt. Hon tappade håret. Då min dotter
kammade henne en söndagsmorgon--det var mycket viktigt, att Clara kammades
på söndagen--tappade hon håret. Alltsammans satt på kammen och min dotter
gav till ett skrik, så att alla i huset lämnade sina sysslor och sade:
--Vad är det?
Lovisa, som stod i köket och stekte abborrar, tappade en stor smörklick på
golvet, min dotters moder, som såg efter att Lovisa stekte abborrarna, blev
_mycket_ förskräckt och själv sprang jag in och ropade som alla de andra:
--Vad är det??
--Man kan se in i huvet på Clara! skrek min dotter. Man kan se _rakt_ in i
huvet!
Och det kunde man. Huvudet var alldeles tomt, det vackra, blonda håret hade
dolt ett stort, svart hål.
--Så förfärligt, sade jag. Och så tog jag bort håret från kammen och sade:
--Jag skall gumma fast alltsammans med syndetikon, så blir hon som förut.
Var inte ledsen!
--Hon blir aldrig som förut, grät min dotter.
--Jo, precis som förut, sade jag, alldeles som förut.
--Nej, det blir hon inte, för förut visste jag inte att hon hade ett stort,
svart hål inuti huvut! Stackars lilla Clara! Nu vet jag ju det!
--Tänk på, sade jag, att det finns riktiga, gamla människor, som också
tappa håret. Tänk på morbror Per, han har en vit fläck uppe i huvudet. Och
han är lika glad för det.
--Men man kan inte se in i huvet på morbror Per!
--Nej, gudskelov, sade jag. Men tänk på tant Edla, jag skall säga dig en
sak, men du får inte berätta det: hennes hår är löst alltsammans! Men du
får inte berätta det!
Min dotter blev tyst. Så sade hon:
--Men tant Edla gummar inte fast håret med syndetikon!
--Nej, hon har något annat knep, som vi inte vet, men det är lika löst för
det.
Så lagade jag Clara. Hon såg ut precis som förut. Och när hon hade torkat,
kunde man börja kamma henne igen. Men min dotter gjorde det aldrig. Hon
lade undan Clara och lekte aldrig med henne.
Men på julafton, då min dotter var 5 år, kom en farbror åkande i bil. Och
han hade med sig ett stort paket och i det paketet låg en ny, stor docka.
Det var den finaste docka vi sett och vi sade allesammans, att det var för
galet att komma med en så fin present. Men min dotter blev så glad, att hon
hoppade och skrek av glädje. Just en sådan docka hade hon alltid önskat
sig.
Hon var klädd i en grön sammetsklänning, hon hade svart hår eller nästan
svart, och hon kunde sova riktigt. Det vill säga, hon snarkade inte, men
hon kunde blunda helt och hållet, när man lade henne ned. Och satte man
henne upp, så blev hon alldeles vaken igen.
Min dotter höll henne i sin famn och glömde alla sina andra saker för den
fina dockan, hon satte henne i soffhörnet och såg på henne och sade:
--Gissa, vad hon skall heta! Hon skall heta Anne-Marie!
Och då sade vi alla:
--Anne-Marie är ett mycket vackert namn! Hon skall heta Anne-Marie!
Och så var det som på alla vackra julaftnar. Vi åto gröt och den snälle
farbrorn som kommit med Anne-Marie lekte med barnen tills de blevo trötta
och började blinka mot alla ljusen och deras moder sade:
--Nu gå vi och lägga oss--i morgon är åter en dag!
Så kommo de i säng, men vi gamla sutto uppe, som man gör på julnatten och
pratade och skämtade.
Klockan blev mycket och vår vän gick. Jag öppnade fönstret och tog snö från
blecket och kramade en boll och kastade på honom, då han kom ned på gatan.
Så ropade vi god natt åt varandra och allt blev tyst.
Jag gick in i barnkammaren. Min dotter låg i sin lilla säng. Hon hade
krupit ned under täcket och sov.
Jag tänkte: Var har hon dockan? Var är Anne-Marie?
Så lyfte jag sakta på täcket. Hon låg så stilla och sov, som lyckliga glada
barn sova och i sin lilla famn höll hon hårt tryckt en docka, men det var
inte Anne-Marie, den stora, vackra Anne-Marie, med grön klänning och
riktiga spetsar på ärmarna--det var gamla Clara, den förskjutna gamla
Clara, med syndetikon i håret och ett stort, svart hål i huvudet, som min
dotter höll i sin lilla famn. Tyst lade jag tillbaka täcket och log. Ty det
var ju som jag sade i början av berättelsen: min dotter hade fått ett litet
barn, hon hade blivit mor för allra första gången----
I salen stod min hustru. Jag nickade åt henne och sade:
--God natt, gamla mormor!
Men hon förstod mig inte alls. Gamla karlar, som ha en liten dotter, äro
ofta så besynnerliga.

[Bild]

ANNA-CLARA LÄR SIG SIMMA.

En dag vid frukosten--det var mot slutet av augusti och sommaren hade
äntligen börjat komma--sade Emanuel så där i förbigående, som om det gällt
en högst alldaglig sak:--I går läste jag i en tidning om en flicka, som
tagit simmagistern vid nio års ålder.
--Såå, sade jag, det var duktigt gjort, och så tänkte jag: i vilken avsikt
berättar han detta? Emanuel är alltför högfärdig för att intressera sig för
en flicka, som tar simmagistern vid nio års ålder. Han skulle inte ens
intresserat sig för henne, om hon också hoppat direkt ur vaggan för att
avlägga alla proven.
Hans meddelande måste ha en adress, och den kom också:
--Anna-Clara är också nio år, och hon kan inte simma alls!
Anna-Claras grötsked sjönk beredvilligt, lugnt och stilla, ned i tallriken,
och så sade hon:
--Var så god, jag är bara åtta och ett halvt, var så god!
Emanuel talade rätt ut i luften som till en osynlig församling:
--I går såg jag en pojke vid havet, han var högst sju år, och han hoppade
på huvudet och simmade precis som vi andra.
Här kände jag att det gällde att försvara en värnlös kvinna, och jag sade:
--Märkvärdigt, jag känner alla pojkarna på ön och jag vet ingen som är
sju år och kan simma. Jag har aldrig upptäckt den pojken. Han lever i
skymundan, dold och gömd för alla och så, plötsligt en dag, står han
på en klippa vid havet, hoppar på huvudet i vattnet och simmar som ni
andra. Jag skulle vara dig mycket tacksam, om du, då du går och badar
i dag, ville ta med dig min kamera och fotografera den där pojken åt
mig. Vi vill så gärna ha hans porträtt att se på i ensamma stunder.
--Ta honom just när han hoppar! sade Anna-Clara, ta honom på en
femtiondedels sekund!
Varpå Emanuel tackade för maten och gick ut och tjuvrökte en cigarrett av
körsbärsblad på baksidan av huset.
Men då vi blevo ensamma, sade jag till Anna-Clara:
--Det är verkligen en stor skandal att du inte kan simma--du som bott så
länge här ute i skärgården.
--Jag kan simma _tre tag_, sade Anna-Clara, bara jag känner botten med
fötterna.
--Du skall simma utan att känna botten. Och vi skola börja lektionerna
genast!
Badhuset på ön är mycket gammalt och mycket förfallet. Isarna,
vinterstormarna och pojkarna ha förstört det. Men vattnet i stora bassängen
finns kvar, ehuru trappan, som leder till det, är borta. Men vi behövde
ingen trappa. Vi satte bara en simgördel på Anna-Clara, och så släppte vi
ned henne i bassängen allt under det vi höllo i linan, som var fäst i
gördeln. Anna-Clara skrek förfärligt, och pojkarna skreko och kommenderade:
--Ta lugna tag!
--Gapa inte! Du får hela Mysingen i magen!
--Spreta inte med fingrarna!
--Ligg stilla! Du sjunker inte! Kruka!
Anna-Clara sprattlade som en ljusbrun groda i vattnet, och slutligen tog
hennes fader, som är ömsint, och halade upp henne. Och så klädde hon sig,
och så sprang hon i land och berättade för alla människor, som inte varit
närvarande, att nu kunde hon simma. Hon hade simmat runt nästan hela
bassängen och kunde alldeles säkert simma utan simgördeln också. Det skulle
hon göra så fort hon fick tillfälle.
Anna-Clara fick ett tillfälle. Hon seglade i viken med pojkarna, och då hon
skulle gå i land, steg hon galet och föll rätt i sjön alldeles vid bryggan.
Med kläder och allt.
--Ta opp henne! skrek Emanuel.
--Vi ska se om hon kan simma! sade Karl-Olov, som inte heller ville bli
våt.
Anna-Clara sprattlade och skrek och var nära att sjunka, då Emanuel nedlät
sig att hugga henne i armen och hala henne ombord.
Vid middagen debatterade vi saken. Och vi kommo alla överens om att det var
en stor skandal att inte Anna-Clara kunde simma. Och Emanuel sade, att
nästa gång fick hon ta sig upp bäst hon kunde.
Anna-Clara teg och led som en liten flicka ofta får göra, om hon har äldre
bröder. Redan från barndomen är den svenska kvinnan förtryckt av den hårde
mannen.
Men för Anna-Clara kom upprättelsens dag. En dag gör hon en expedition inåt
ön för att leta efter ett kilo smör till maximipris som skall finnas i ett
litet torp. Det är långt att gå, men det är ny väg, ny skog och nya marker.
Och nya människor, utanför den egentliga världen, utanför badorten och alla
hotellen. Ensamma människor med annat liv än det Anna-Clara känner till.
Hon kommer igen på eftermiddagen utan smör men med något annat, som betyder
oändligt mycket mer. Kommer direkt in till mig och berättar i ett andedrag:
--Nu finns det en ännu större skandal än mej här på ön. Vid Lilltäppan
träffade jag en flicka som var _precis_ lika gammal som jag, och hon hade
för det första aldrig varit i Stockholm, hon hade aldrig sett en spårvagn,
hon hade aldrig åkt i en bil, och hon hade aldrig, _aldrig varit på bio och
sett Douglas Fairbanks_!!
Därmed är saken klar. Så länge det finns en flicka, som är så djupt sjunken
att hon inte sett Douglas Fairbanks, så länge behöver inte Anna-Clara lära
sig simma!

BARNET OCH DET MODERNA SAMHÄLLET.

_Fröken Anna-Clara har anhållit om publicering av nedanstående uttalande
i ett ämne och en fråga, som bör vara aktuell just nu, då världen och
människorna, om man får tro de hoppfulla idealisterna, stå färdiga att
pånyttfödas._
_Anna-Claras stil och uttryckssätt ha bibehållits i det stora hela. Att
hon tagit intryck i formen av äldre förf. kan icke gärna läggas henne
till last. Det är icke hennes fel, att hon föddes så sent som 1910.
Hennes sätt att stava har däremot korrigerats. För det goda intryckets
skull._
* * * * *
Det göres verkligen mycket för barnen nu för tiden. Felet är bara, att det
som göres kommer från de äldre, från människor som icke veta något om ett
barns liv och tankevärld, människor, som glömt att de själva varit barn och
som inte vilja eller kunna påminna sig, huru de då hade det, huru de tänkte
och levde.
Jag känner en pojke, som går i ett elementarläroverk i Stockholm. Han har
en arg och ilsken lärare, som säkerligen har det mycket tråkigt hemma.
Sådant få barnen i skolan ofta umgälla. Den läraren höll en dag en
straffpredikan för pojkarna, en lång och hård predikan, med många svåra och
grymma ord. Mot slutet blev han dock sentimental, som ofta inträffar med
äldre personer, och sade med tårfylld stämma:
--Ja, det vill jag säga er pojkar, det är inte så roligt att vara lärare
inte!
Då sträckte den pojken, som jag känner, upp handen, och då läraren gett
honom lov att tala, sade han:
--Jag vill bara säga: _det är inte så roligt att vara pojke heller_!
Om de äldre ville tänka på det litet oftare! Huru behandlar man icke barnen
nu för tiden! Vilka närgångenheter får man icke utsätta sig för ensamt
därför att man är ett barn! En äldre träffar ett barn i en spårvagn, och
strax börjar han--eller hon--med tillgjort vänlig röst:
--Vad heter den här lilla flickan? Vart skall den här lilla flickan ta
vägen då? Vad heter den lilla flickans mamma och pappa? Hur gammal är den
lilla flickan? Är det roligt att gå i skolan?
Svarar icke den lilla flickan på alla dessa oförskämda och närgångna
frågor, anses hon ouppfostrad och blir kanske dragen i håret av den absolut
främmande mannen! Tänkom oss att vi barn skulle handla på samma sätt. Att
vi började i en spårvagn:
--Vart skall den här lilla gubben ta vägen då? Vad heter den lilla gubben?
Tycker den lilla gubben att det är roligt att sitta och sova i verket
mellan tio och tre, eller var sitter lilla gubben?
Varför skall man ha mera rättighet att störa ett litet barn i dess tankar
än en äldre, som kanske inte har några tankar. Åtminstone förefaller det så
ibland.
Jag har varit i familjer, där jag lagt märke till att de äldre behandlas
helt annorlunda än barnen. Jag var häromdagen på middag hos min farbror.
Det var kroppkakor. Det finns barn, som inte tycka om kroppkakor. Min
farbrors lilla gosse hör till dem. Han vägrade också att äta kroppkakan.
--Ät kroppkakan, Per! sade hans moder.
--Nej, sade Per, helt naturligt, jag tycker inte om den. Jag har många
gånger sagt, att jag inte tycker om kroppkakor, och i går sa pappa till
faster Ida, att man inte mår väl av att äta det man inte tycker om.
Matsmältningen rubbas.
--Barn ska äta det man ger dem! sade Pers mamma. Annars blir det ingen
ordning i huset.
Per satte i sig kroppkakan _för min skull som var bjuden där och för
husfridens skull_, men tant Augusta, som också var med, gömde sin kroppkaka
under kniven och gaffeln, fast jag såg det!
Nu frågar jag: är det mera ordning i ett hus, när de äldre inte äta vad man
ger dem? Det är väl samma kroppkaka som kommer ut.
Men jag har också ätit i ett annat hus. Det var hos farbror John. Han sade
genast vid bordet:
--Om det är något du inte tycker om, så låt bli det! Låt det vara! Jag vill
inte att du pinar i dig maten.
Men farbror John är ungkarl. Han har inga barn, och är det kanske därför
som tant Augusta säger, att man inte kan ha honom i möblerade rum. Men tant
Augusta har heller inga barn, och varför kan man då ha henne i möblerade
rum?
Här göres ofantligt mycket för barnens uppfostran, men hurudan skall
denna uppfostran bli då den handhaves av äldre personer, som varit med
om och även anordnat något så förfärligt som världskriget. Tror man att
barnen någonsin skulle ställt till något sådant! Absolut inte flickorna!
En amerikansk läkare skrev en gång: _för fridens skull en flicka_! Ack
huru många små flickor skulle det inte behövas i världen för att få de
äldre människorna litet fridsammare! Vi ha en stor uppgift och ett stort
ansvar, vi barn, då det gäller att uppfostra de äldre.
Man säger att barn äro grymma och känslolösa och att de ha lätt att glömma.
Inte äro vi grymmare än de stora och heller inte känslolösare.
Min broder Emanuel, som är 17 år, råkade ut för en olycka. En tändsticksask
exploderade i hans näsa. Det är mig motbjudande att berätta huru därvid
tillgick--tobaksrökning är nämligen förbjuden enligt skollagen. Allt nog,
Emanuel kom hem med en näsa som var flådd. Nu skulle man tro att han togs
emot med medlidande och deltagande. Så blev idet inte. Hans broder
skrattade, hans moder sade: _det är straffet!_ och hans fader smålog på ett
sätt som gjorde att Emanuel bröt ut:
--Men tänk på att det gör ont! Den är ju flådd!!
Men ingen tänkte på det.
Dagen därpå klev Emanuels fader genom ett hål i en brygga, fastnade och
skavde bort skinnet på framsidan av ett ben. Han leddes hem och mottogs med
det största deltagande samt våtvärmande omslag. Familjen samlades kring
hans säng i beklaganden och verop, som saktade något, då han plötsligt steg
upp och åt en stor portion kräftor. Men Emanuels näsa var nästan lika röd
som kräftorna....
Man kräver också att vi barn skola hålla oss till sanningen--samtidigt som
en advokat och författare skriver i tidningarna och berättar att det finnes
absolut ingenting i lagen, som förbjuder en anklagad att ljuga hur mycket
som helst. Det är honom tillåtet. Frågan är bara om advokaten bör hjälpa
honom eller ej!
De äldre människorna ha också rätt att skämta med barn, men ve det barn,
som vågar roa sig med en äldre.
Häromkvällen var tant Maria hos oss. Hon stannade så länge, att det var
nödvändigt att bjuda henne på en kopp te. Min yngre broder gick ut i köket,
och då ingen märkte det, tog han ett stycke tvättvål och lade det på en
tallrik och lät det följa med tebrickan. Tvålen såg alldeles ut som ett
stycke getmesost. Tant Maria gjorde sig en smörgås, och så skar hon en
tjock skiva av tvålen och lade på smörgåsen. Då hon, började tugga, reste
sig min yngre broder och sade, att han måste gå hem till en kamrat för att
få reda på en läxa. Men tant Maria fortsatte att tugga tills tvållöddret
började sippra i mungiporna. Då gav hon tappt. Och det fordras en annan
penna än min att skildra vad som sedan hände. Men då tant Maria äntligen
stod i tamburen och fått på sig hatt och kappa, skrek hon med hög röst:
--_Om han gjort det med någon av sina syskon, skulle jag inte ha sagt
något, men med mig, en #gammal# människa._
Sådana äro de gamla människorna. Det är sannerligen inte roligt att vara
barn nu för tiden. Och hur det skall gå för framtidens barn vet jag inte,
med den uppfostran som man består deras blivande föräldrar.

ANNA-CLARAS ÖNSKNINGAR.

En dag då Anna-Clara var åtta år, sade hon:
--I min klass finns en flicka som har en ring.
--En ring på fingret?
--Ja, en riktig ring på fingret. Den är av äkta förgyllt guld och hon har
den på ringfingret.
--Då är hon väl förlovad?
--Inte--hon har fått den av sin farbror.
Här inställde sig en paus, varpå jag sade:
--Så tråkigt, att du inte har någon farbror.
--Det finns väl andra än farbröder, sade Anna-Clara.
Anna-Clara fick en ring på sin födelsedag. Det kunde helt enkelt inte
undvikas. Jag törs inte tänka mig, vad som kunde inträffat, om hon inte
fått den ringen. Den var av äkta franskt guld och den passade på
ringfingret. För den ringen glömde Anna-Clara alla sina dockor och en
alldeles ny klänning. Hon glömde alltsammans för nästan hela tre dagar. Men
sista dagen sade hon med en liten bitterhet i tonen:
--Nu är det en flicka till i klassen, som har en ring. Och Maud har också
fått lov att få en, så nu är det inte så märkvärdigt med ringar.
Anna-Clara bar dock sin ring utan att lägga märke till den och utan att
tala om den, alldeles som äldre folk göra med sina vigselringar, så länge
de äro gifta. Men en dag sprack Anna-Claras ring mitt itu. Sprack alldeles
av sig själv. Franskt guld är kanske inte så starkt. Anna-Clara lade ringen
i en liten ask och skrev på locket: »Till min dotter.» Anna-Clara har många
sådana små saker, som äro testamenterade till hennes dotter. Tyvärr äro de
allesammans litet trasiga, men Anna-Clara säger, att de bli alldeles som
nya då de bli lagade.
Det året med ringen blev det jul, som det brukar bli, för snälla barn, och
en dag i början av julveckan sade Anna-Clara:
--Det finns bara _en_ sak i hela världen ...
--Vilken sak, sade jag.
--Bara _en_ sak ...
--Det finns många saker i världen.
--Nej, bara en! Och jag har sett den i dag. Alice har den.
--Är den dyr, säger Anna-Claras moder, som vet att det kostar pengar med
jul.
--Jag vet inte, vad den kostar, men om--så har jag ju pengar på min
sparbanksbok.
Saken som Alice hade, var en liten vävstol, som man kunde väva riktigt på.
Inte några stora dukar eller tyger, men små mattor, riktigt vackra mattor,
som kunde ligga i dockskåpet.
Anna-Clara fick vävstolen till jul. Och den räddade den julen. Hon vävde
band och mattor på den, blå och vita, men en dag på nyåret tog det slut
alltsammans. Det gick inte längre. Det måste läggas upp en ny väv och det
kunde endast göras i affären, där vävstolen var köpt. Det blev ingen ny
väv, men Anna-Claras dotter är en vävstol rikare.
På våren, då solen började värma, hoppade Anna-Clara hage på en gata,
där hon aldrig varit förr. Och där blev hon bekant med en alldeles ny
flicka, som hon aldrig sett förut. På middagen kom hon hem varm och röd
och sade:
--Nu har jag gjort en bekantskap. Jag vet inte, vad hon heter, men hon
kallas för Beth och så har hon en kamera.
Jag smög mig sakta ut ur rummet, ty jag förstod vad det gällde.
Men det blev i alla fall en kamera. En riktig kamera, med rullfilm och
bländare och sökare. Och det blev filmrullar i oändlighet, ty alla måste
fotograferas. Alla barn i huset, alla barn i klassen, spårvagnar, hus och
träd och små hundar, som sutto stilla. Och det framkallades och kopierades
och köptes album och klistrades upp och så med ett slag tog det slut
alltsammans.
Det var i de dagarna, då de stora pojkarna och flickorna togo
studentexamen. Anna-Clara var med och tittade på vid varenda skola. Hon
visste precis hur mycket blommor pojkarna fingo och vilka som gett dem. Hon
kände riktigt en flicka, som tog studenten. Det var nästan lika märkvärdigt
som att hon en gång fått en chokladbit av den flickan, som tog första pris
i konståkning på skridskor.
Anna-Clara kände en studentska och flera av hennes kamrater hade sett då
hon talat med studentskan. Anna-Clara skall också ta studenten. Hon skall
bli advokat, då hon blir stor. Hon tänkte först bli tandläkare, men sedan
hon fått en oxeltand plomberad, har hon absolut övergivit det yrket.
Advokaterna pina inte sina medmänniskor, på det sättet.
I de ljusa vackra vårdagarna inträffade två händelser i Anna-Claras liv.
Greta som går klassen _under_ Anna-Clara fick en cykel, en riktig damcykel.
Anna-Clara berättade nyheten så där i förbigående, dock så att en person
med fin hörsel kunde ana en hel del.
Efter några dagar sade Anna-Clara:
--Två hundra kronor är mycket pengar.
--Ja, sade jag, för det kan man gå i skolan och få lära sig en hel massa
saker under ett helt år. För två hundra kronor kan man få en hel mängd
nyttiga saker.
--Gretas cykel kostar två hundra kronor.
--Det tycker jag inte är dyrt, om man har råd till det.
--Nej, sade Anna-Clara, det är billigt. Och så sprang hon ut och ned för
alla trapporna. Hon stannade inte förrän nere i parken och där satte hon
sig på ett säte och för var liten flicka, som åkte förbi på cykel, slöt hon
ögonen och tänkte: två hundra kronor, det är mycket pengar, två hundra
kronor, det är billigt, två hundra, kronor, det är många nyttiga saker, två
hundra kronor det är ett helt år i skolan. För två hundra kronor får man en
cykel!
Då Anna-Clara kom hem igen, satt hennes kusin Per-Olof, som är tio år och
väntade på henne. Han hade kommit på visit utan att någon bett honom om
det. Men det kunde nu inte hjälpas. Han satt där, och man måste stå ut med
honom, tills han hade förstånd att gå.
--Per-Olof är här, sade jag till Anna-Clara. Gå in och hälsa på honom.
Anna-Clara ryckte till, lade handen på ryggen och svarade:
--Nej, absolut nej! Jag hälsar inte på honom!
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Anna-Clara och Hennes Bröder - 3
  • Parts
  • Anna-Clara och Hennes Bröder - 1
    Total number of words is 4874
    Total number of unique words is 1395
    32.1 of words are in the 2000 most common words
    41.7 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Anna-Clara och Hennes Bröder - 2
    Total number of words is 4896
    Total number of unique words is 1290
    32.4 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    47.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Anna-Clara och Hennes Bröder - 3
    Total number of words is 4701
    Total number of unique words is 1425
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Anna-Clara och Hennes Bröder - 4
    Total number of words is 4894
    Total number of unique words is 1382
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    41.5 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Anna-Clara och Hennes Bröder - 5
    Total number of words is 3269
    Total number of unique words is 1083
    36.8 of words are in the 2000 most common words
    46.1 of words are in the 5000 most common words
    48.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.