Allvarsord om allting och ingenting - 1

ALLVARSORD OM ALLTING OCH INGENTING
AV
WALDEMAR BÜLOW

C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG, LUND, 1917.

INNEHÅLL:
Företal
Kyrkoherdebostället i Svalöv
Thorild Wulff
Karl XI:s staty i Lund
Då Lagan invigdes
Gå i oktober!
Knutsgillets ordensdräkter
Ellen Key
Korken
Stationshålet i Kristianstad
Brev till påven
Bön om regn
Potatisbössa i stadsfullmäktige
Många vackra brev
Skånska konstnärslaget och konsten
En enkel människa
Den världsliga nåden
Vis major
Mormonerna och rävsaxen
Persson och kvinnan
En fridfull ort
Världsutställningen i Oxlanda
Skallig på en natt
Pigan som värpte
Glasmästare Jönsson
Pantalonger och bondånger
Teaterrecensioner:
Theater och Oeconomie
Den trötte Theodor
Notiser
Brevlåda
Tankar av Flodqvist
Från allmänheten


FÖRETAL.

Välaktade läsare!
Understundom (ett gammalt bra ord) har det även för mig inträffat, att
jag inte haft något annat att göra än att tänka. Vid dessa besynnerliga
tillfällen har det kommit för mig, att det ändå finnes bra mycket, som
aldrig blivit ordentligt utrett, många tilldragelser, som ej blivit rätt
skildrade, och många den nästan fullt ärade allmänhetens frågor, som
icke blivit nöjaktigt besvarade.
Detta förhållande har synts mig olidligt, och jag har därför funnit det
vara min plikt att söka bidraga till ett bättre i dessa avseenden. Jag
har då tidtals låtit pännan raspa ned litet, som jag smugglat in i mitt
blad. Och då jag nu gripits av den villomeningen, att dessa små
allvarsord kunna vara fosterlandet till nytta, så har jag plockat ut en
del av dem ur årgångarna för att nu sända ut dem i ett samlat olivoblad.
De böra helst icke missförstås. Min avsikt med dem är i alla fall god,
och då jag äger tillräckliga kroppskrafter, varnar jag för obehörig
kritik, vilken i dessa kritiska tider för resten är alldeles onödig.
Till slut anser jag mig böra meddela, att om det finnes någon, som icke
är nöjd med boken, så bör han icke skicka den tillbaks utan inställa sig
personligen. Ingenting är så lärorikt som människokännedom, och jag är
tacksam för material till en eventuell ny upplaga. De, som utan vidare
behålla boken, få skylla sig själva.
Jag tvår mina händer.
_Förf._
* * * * *
_Andra upplagan._
Då allmänheten så missuppfattat mina Allvarsord att den utrotat dem från
bokhandeln, anser jag mig skyldig att omedelbart utgiva en ny upplaga,
vilken jag på det varmaste rekommenderar.
Samtidigt begagnar jag tillfället att tacka dels den okände människovän,
vilken efter inhämtande av bokens lärdomar sänt mig en skinka såsom
hedersgåva, dels de ärade recensenterna, vilka samtliga äro välkomna så
långt skinkan räcker.
_Förf._


KYRKOHERDEBOSTÄLLET I SVALÖV.
(1908).

Nu söker vår pastor Adrian det efter ABCD lediga kyrkoherdebostället i
Svalöv, dit vi önska honom en lyckosam resa. Men aldrig finns det något,
som man får ha i fred för sig själv. Och här komma nu komministern i
Trälleborg och komministern i Ringamåla och vicepastorn i Stångby och
vilja göra vår Adrian platsen stridig, vilket på det allvarligaste rört
upp våra bekymmer.
Varför vill t.ex. komministern i Trälleborg övergiva sin trogna stad?
Var i Svalöv plaska storsjöböljor så lent som vid Trälleborgs strand och
var i Svalöv framglida kontinentroutens ångande svanor så stolt som vid
Trälleborg? Skådar icke hr komministerns öga från Trälleborg konturerna
av Europa, men vad bidar hans inre blick från synranden av det fjärran
Svalöv? Kantas icke där horisonten av medborgaren Bondesons besatta svin
och doftar det icke från vångarna av blasten från utsädesföreningens
välgödda rovor. Ärade hr komminister! Handen på hjärtat; svin och
rovor--hav och liv. Var så innerligen beskedlig och gäck in i kammaren
och välj.
Och Ringamåla, Ringamåla! Vi önskar herr komministern där byte på luft
och natur? Ser han icke genom sina flugfläckade rutor den fagra
Asarumsdalen, som i vårens tid snöar i apelblom, och njuter han icke av
en blekingsidyll, blidare och vackrare än den Svalöv någonsin kan bjuda.
Och då det bolmande lokomotivet larmar förbi Svalöv och störer livsron,
kan han då icke i Ringamåla stoppa sin pipa i frid och på den trebenta
bänken under den stora granen på byns tysta griftegård stilla sin
brinnande världssmärta och med stoiskt lugn meditera över den täcka
gravskriften å det enkla träkorset:
Här vilar en Familjegrav
En Moder med Tre barnabarn
Från Ringamåla voro de
Ty Gud dem alla Hade kär.
... Hr Komminister! Ringamålas hjärta gråter: torka dess tårar och bliv!
Men mest av allt gör det oss ont att vår vice pastor i Stångby, broder
Nils Groos, vill övergiva den feta slättens bygder och draga upp till
det ännu endast på försök uppodlade Svalöv. Groos, Groos, skådar du icke
från arla morgon till serla afton de böljande fälten i milavägsfång, de
fetmande Ayrshires beta på doftande klövervall, gässen, de älskvärda
fåglarna, gräsa i tusental på Bellisklädda ängar och trinda nassar vagga
julens sköna sågel kors och tvärs på trädorna! Groos, Groos, horra dig
runt och titta på dômens båda vårdtorn, som lysa i morgonsolen långt
bort över Stångby, och känn sen om du kan slita dig från dem. Jag tror
det inte. Och jag tackar dig, ty jag ser redan på dina ögons ljuvhet att
mitt tal är vordet hört.


THORILD WULFF.

Denne dagen är egentligen ganska besynerlig. Det är nämligen i dag som
fil. d:r Thorild Wulff å studentaftonen kl. 9 håller föredrag om
»Strandhugg i Japan», belyst med många och vackra bilder. Det blir fullt
hus och applaus.
Thorild Wulff är som bekant född på Island, där han tillsammans med den
sedan likaledes till Sverige överflyttade psalmisten Albert Engström i
yngre dar vaktade får. Här i landet studerade han diverse bättre
vetenskaper, i vilka han tog doktorsexamen. Kort därefter utrustade han
sin berömda expedition till Tibet för att befria Hedin, som hölls fången
i en hönsbur därför, att han velat omvända Dalai L'hama till judendomen.
Länge dröjde det härefter icke förrän vi funno Wulff i Kina, där han
ingick morganatiskt äktenskap med änkekejsarinnan, därpå under
boxareupproret flera gånger blev ihjälslagen, störtade kejsardömet och
införde republicken, till tack varför han av Juanschikai upphöjdes till
Mandarin med Höga Knappen och fick Spräckta Västens orden i äkta nickel.
Sedan han civiliserat Kina, överflyttade Wulff till Japan. Vid
landstigningen i Kumamoto mottogs han av 6,000 gudasköna geishor, vilka
överhöljde honom med körsbärsblommor och förde honom i förgyld rickshaw
till kejsaren, som lade bort titlarna med honom. I Japan verkade nu
Thorild Wulff länge som missionär, införde toppspel, pomril och
kubernetik, upprättade soppkokningsanstalt i Jamagata samt släckte
Fujiyama, som länge sprutat eld i onödan.
Höljd av ära återvände Wulff därpå till Sverige för att bli
ecklesiastikminister, då herr Westman tröttnat. Och på genomresa till
Danmark, där han ämnar återupprätta den europeiska freden, gästar han
oss nu i kväll.
Vi hälsa den frejdade medborgaren hjärtligt välkommen!


KARL XI:s STATY I LUND.
_Underdånigt förslag, godkänt av Karl XI själv._

Kommittén för åstadkommande av en ryttarstaty i Landskrona över
Konung Karl XI har i dagarna utsänt ett av 65 namn undertecknat
upprop, i vilket läses bl.a.:
»Allt för länge har den store konungens minne varit försummat av
svenska folket. Andra konungar hava ihågkommits med vedermäle av
vördnad och tacksamhet för allt vad stort de hava utfört för
Sveriges folk och Sveriges rike, men Carl XI, en av våra största
konungar, väntar alltjämt på svenska folkets kärleksfulla
erkännande.
Försummad av förmyndareregeringen i allt, vad tillhörde en
konungslig uppfostran, emottog han vid sitt tillträde av regeringen
ett rike, som i allo låg i lägervall, en uttömd skattkammare, ett
försummat försvar och en fruktansvärd upprorsanda uti de av hans
store fader återförvärvade provinserna, vilkas erövring återgivit
Sverige dess naturliga gränser i söder och väster.
* * * * *
Stödd på sitt folks kärlek och uppoffrande tillgivenhet, på sin
visserligen till antalet svaga, men till dess mod ojämnförliga här,
utkämpade Carl XI den ena striden efter den andra, alltjämt
segrande över den övermäktiga fienden och slutligen genom slaget
vid Landskrona vinnande _en för krigets utgång avgörande seger_.»
* * * * *
_En öppen och redeligh skrifft till Waldemar Bülow.

Stormechtigste_ Redacteur, _högtärade elskelige käre_ Waldemar.
_Thet hafwer inför mine öghon kommit en_ akt, _hwaröfwer iagh blifwit
så_ accablerad _at iagh thet als intet_ exprimera _kan. Ack att iagh_
kapabel _wore at_ aucteuren _uthaf then smädelighe och_ insidieuse
_skriften medh eghen handh kindpusta och thereffter hånom och hwar
tijondhe mann af_ soubscribenterne _hängia, såsom iagh the_ rebelliske
_snapphaner_ traiterade _uthi mijn kraffts daaghar, då iagh et hetsigt
prompt och lefwandes gemöt hade.
Hwaad er thet för lastelight taal at mit minne_ negligerat _warit uthaf
Sweries folck? Jagh wil hafwa den_ presumption _om migh siälf at iagh
hafwer_ miraculeuse actioner _bedrifwit, så at hwar och en af Sweries
inbyggiare är skyldigh med_ veneration _och trogen_ devotion _sådant
uthi hugh komma. Men hwar hafwa nu_ aucteuren _och the_ 65 soubscribenter
_af_ pasquillen _thenna_ connaissance _förwerfwat at iagh af the Swenske
försatt är uthi en otacksamh_ oubli? _Själf hafwer iagh intet sådant
kunnat_ constaterat. _Twert therimot_ considererar _iagh at thet swenska
folcket af skiljda_ conditioner _migh_ placerar _widh sijdan af the
höghprijslighe_ maijesteter Gösta Wasen _och thes sons son_ Gustavus
Adolphus.
_Hwi hafwer_ aucteuren _thessuthom en slijk lögnacktigh_ infamie
inventerat _at iagh intet blifwit ihughkommen medh wedermähle af würdtno
och_ reconnaissance _såsom andre konunghar. Om the_ 65 soubscribenter
_wilje nogra fåå skerfwar tillhoopa läggia åt_ aucteuren _til en
förnöjeligh_ excourse _til stadhen_ Carlscrona, _så må han therstädhes
en god_ occasion _finna at min bildstod_ admirera.
_At iagh uthi min förste_ jeunesse _blifwit af rycksens råder_
negligerad _til min_ education, _thet wil iagh intet_ negera, _men thet
er mijn_ private affaire, _och theruppå lärer thet nu ingen tidh wara
at_ ameliorera. _Thessuthom wil iagh intet_ cachera _at iagh nogon tijd
widh_ academian _uthi_ Upsala _minna studerningar uthi acht tagit och
gofwo widh min ankombst dijt tillochmed professorer samt Borgmester och
rådh och borgerskappet i gewehr twå gånger salua så wäl medh stycker som
med_ musqueter.
_Men elskelighe_ redactuer, _at iagh nu uthi thenna affaire Digh_
molesterar, _thet skier besynnerligen therföre, at iagh gönom Din_
journal _wil med all_ force _och_ auctoritet protestera _mot then_
ridicule imagination _at man genom en ryttarestodh uthi then_ modesta
_stadhen_ Landscrona _migh_ remarquabelt glorifiera _kunde. Ther som nu
thenna_ aucteuren _intet wet om min_ statue i Carlscrona, _som dockh
uthi_ importance _thet beskiedeligha_ Landscrona _mycket_ supererar, _så
monde_ posteriteten _så mycket thesmindre förmå at mig uptäcka i thenna_
caderade _lille plett uthaf riket.
Genom Digh, stormecktigste_ Waldemar, _wilje wi nu_ resolvera, at derest
wij medh ytterlighare en ryttarestodh skole_ celebreras, _så skall
thenna als intet annorstädhes_ posteras _än uthi stadhen_ Lund, _ther wi
wår mest_ fameuse action _hafwe utfört. Och skall thenna_ statue
_thessutom så_ placeras _at wij_ dirigere _spettsen af wår wärjo mot
thet fenster therifrån Thu daghligen och_ continuerligen _framhärdar
uthi wårt werck och inbyggiarne i stadhen_ Lund _medh good_ effect
_tucktar. Ja, elskelighe_ cousin, _therest thet Digh intet_ incommoderer,
_wil iagh_ proponera _at man Din billd och liknelse wid_ basen _af
thenna_ statue arrangerar, _enkannerligen som iagh fuller wet at thu est
»af et härlight utwertes anseende» såsom thet sades om_ de la Gardien
kansleren.
_Stockholm uti Riddareholmens kyrckia anno_ 1911.
_Förblifwer din gamble_ cousin
CAROLUS XI.
_Effterskrifft.
Förtälj migh_, cher ami, _hwadh_ qualitet _thesse personer ägha, som
sine nampn hafwa under thetta actstycke prenta låtit. Jagh läser många
adelighe_ signaturer _icke utan_ surprise. _Thet wil migh tyckias at the
Swenske icke fyllest mit werck_ propagerat _och at mycket_ resterar
_til en blifwande_ reduction. De la Gardien _kienner iagh, så och_
Gyllenstiernen _och_ Wrangeln, Bonden _och_ Wachtmeistern, _men ingen
hafwer migh noghot förtalt om then herren som skrifwer sigh_ J. P.
Jesperson. _Om_ Professoren _uthi_ Historian, nomine Stille, _hafwer
iagh erfarit gönom minna glorwürdigha kolleger_ Saxo _och_ Apsalon, at
han i sin_ jeunesse _mycken snälhet hadhe uthi allsköns luftight_
plaisanteri _och thesslikes_ pretenderar _min herr son, at_ Stillen
_är flinck och rapper uthi_ interpretationen _af_ documenter _och_
acter. _Hwi hafwer nu slijkt skickelight hufwud låtit sigh_ persuadera
_at thenna als intet spetsfundiga skrifft signera?
Idem.


DÅ LAGAN INVIGDES.
(1910).

Vid genomseende av det av redaktören personligen lämnade referatet,
vilket redaktionen av hänsyn till hans kroppskrafter icke ansett sig
böra vägra införande, hava vi funnit, att han beklagligt nog råkat göra
en del förbiseenden och överdrifter, vadan vi tillåtit oss supplera hans
referat med följande riktiga skildring av färden:
Hit kom extratåget med ett 50-tal Malmöbor, tyngda av allvar från livets
handel och vandel, mest handel, och här steg ett nytt 40-tal på, rysligt
allvarliga och högtidliga. Det såg till en början trist ut, tills vi
upptäckte den ende humoristen i hela skaran, biskop Billing, vilken i
själva verket är den roligaste biskop, som Sverige haft sedan
smålänningarna underläto att skona Tegnér från kallelsen till Östrabo.
Vi passerade Eslöv och Hässleholm och fäste föga avseende vid de
hyllningar, som vederforos oss å båda dessa hållplatser, tills vi
äntligen nådde smörgåsserveringen mellan Hässleholm och Bjärnum. Här
utfördes ett vackert arbete i den mänskliga odlingens tjänst. För vår
del hunno vi med 5 smörgåsar, överingenjör Montgomery tog 9, i anseende
till hans större kraftstation.
Vid Bjärnum stucko vi ut huvudet och tackade 66 kommunalordförander, som
beredvilligt givit möte för att beundra oss alla.
Så voro vi i Majenfors och lärde oss kraftstationen. Av den hade vi icke
begripit mycket, om icke kyrkoherden Roslund från Landskrona förklarat
det. Nere i ett underjordiskt hål sitter en mölla, som driver vattnet.
Vattnet går upp i en elektricitetsmaskin och blir positivt. Härigenom
verkar det på en hop trådar och bråte, som mest äro till för syns skull.
För att bereda sysselsättning åt så många överingenjörer, ingenjörer,
underingenjörer, övermaskinmästare, maskinmästare etc. som möjligt, äro
en massa maskiner och konstruktioner uppförda. De se mycket bra ut. Rör
man vid dem i vardagslag, så osar det katt. Detta kallas för elektrisk
energi, vilken därpå föres ut på långa ledningar, genom vilka i
framtiden en ny stiftsindelning blir möjlig.
Detta gladde pastor Lysander från Malmö, enär han då hoppas bli biskop.
Det kan han förresten gott passa, till, ty han vet allt sen han var nere
i Amerika. Där jagade han bufflar, vilka äro 4-benta. Nu jagar han
Värner Rydén, som går på 2 ben.
Då vi gingo tillbaka till hållplatsen voro vi mycket hungriga.
Redaktören Österdahl i Malmö stoppade fickorna fulla av en
samhällsvådlig svamp. Hans tillstånd lärer i dag vara betänkligt.
Så foro vi till Knäred, väl bekant sen en del år tillbaka. 88
kommunalordförander voro oss här till mötes och sjöngo för oss. Vi
sjöngo tillbaka. I ett väl format anförande erinrade en trälleborgare
dem om traktens betydelse. Här, från höjden av deras berg, blickade
århundraden ner på dem. 30-åriga krigets avslutande genom freden i
Knäred mellan Karl XII och Napoleon vore för alla tider en lysande
bragd, vars storhet de aldrig finge förglömma. Sedan vi tagit dem alla i
hand och de högtidligen lovat att vara minnesgoda, fanns icke längre
någon anledning att kvarhålla dem, varför vi reste på decauvillen till
Bassalt.
Detta såg betänkligt ut. Vagnarna höllo på att kapsejsa, vadan vi
flyttade de mera vägande, såsom stadsnotarie Heyden från Lund, redaktör
Hägge från Halmstad samt ingeniör N. Gust. Åberg från Malmö m. fl. över
till högersidan. Så pep tåget och gick. Men rätt som det var
tvärstannade det vid en stupande brant, med det lodräta berget på ena
sidan och floden tvärbrant under oss på andra sidan. Det orkade icke
längre, entan fram eller tillbaka.
Det resonnerades icke länge. 17 av de närvarande släpptes i floden, där
de med lekande lätthet simmade till Knäred. Vi fortsatte.
Så stannade det bums. Det kunde icke mer. De mera ädelt tänkande hoppade
av och drogo i lokomotivföraren, som höll i lokomotivet. Det lyckades
alldeles förträffligt. På det viset släpade vi hela tåget till Bassalt,
som vi icke tittade på. De övriga begagnade vår frånvaro till att
inviga kraftanläggningarna. Vid vår återkomst luktade vi tydligt på
kanonröken att något varit på färde.
Så åto vi middag. Mitt emot oss satt d:r Ninian Wärnor. Han drack ut all
champagnen och skylde på oss. Vi hade det riktigt trevligt.
Vi hörde många bra tal. Statsministern tyckte vi om. Han talade som en
karl. Men vi voro ängsliga, då han ideligen knyckte på huvudet. Om han
hade tappat det! Låtom oss icke tänka oss följderna.
Så foro vi hem. Det var rätt fridfullt i kupéerna. Lektor Edw. Lindahl
och Arbetets redaktör debatterade en kommunal dagsfråga så livligt att
vi måste gå emellan och bilda skiljenämnd. Det gick som det alltid går.
Kontrahenterna blevo vänner men grälade på oss.
Av förekommen anledning meddela vi härmed att vi frånbedja oss alla
anbud till inträde i skiljenämnder.
Vid återkomsten till Lund gingo de bättre av oss till hemmets härd.
Somliga drogo till Grand. Om deras öden är oss ingenting vidare ont
bekant.


GÅ I OKTOBER!
(1911).

_Herr Lindman, Stockholm!_
Nä, herr Lindman, vi tro honom inte. Skall han gå, så skall han skynda
sig. December är alldeles omöjlig. Dröj för all del inte till dess, ty
då ser det ut som om han fikade efter ett Nobelpris i belöning; och det
vill vi inte föreslå honom till. Dessutom är det ju jul då. Alla
tidningar fyllas av annonser och murvlarna få inte tid att skriva hans
historia så vackert som sig bör. Ergo december komplett oduglig.
November är åtminstone olämplig. Det är egentligen en simpel månad, full
av dimmor, rusk och köld. Under och tecken äro visserligen då många:
Saturnus sitter i Vädurens och Oxens bilder, vilket ju kunde tydas som
en vink från ovan. Men så ha vi ju gamla Mårten, Luther, vet vi. Det var
i alla fall en ärans människa, och åt honom är november helgad. Första
10 dagarna föreberedelsen till gåsen, så 10 dagar gås och resten av
månaden matsmältning, madaro. Var så innerligen vänlig och beskedlig och
stör oss inte i november, för då äro åtminstone vi här i Skåne absolut
upptagna.
Men oktober, hr Lindman, _oktober!_ Sicken en härlig slaktmånad! Då
ramlar frukten, då dala bladen till evinnerlig ro i de tysta skogarna,
rovor, betor och pantofflor ryka upp ur den sköna skånska jorden såsom
fordomtima manna regnade från himlavalvet, och allt vad fett och
levnadstyngt är av kringvandrande fågel och fä undergår förvandlingens
lag och varder till medvurst och skinka och revbensspjäll och sylta och
blodkorv och palt och alltihop detta, vars höga uppgift är att breda ett
försonande skimmer över jordelivets motigheter och vedermödor.
Och så många dagar sen som där är att välja på! Först ha vi den 7, då
det är jämnt 520 år sedan lilla rara Birgitta blev kanoniserad till
helgon. Alltså alls ingen oäven dag. Men passar den ändå inte, så
proponera vi t.ex. den 10, då det är jämnt 440 år sedan våra tappra
förpappor vid Brunkeberg räddade det svenska fosterlandets
självständighet samt 10 år sedan den proportionella valkommittéen
tillsattes. Den senare dagen kunde väl åtminstone smaka, men anses den
icke förty oduglig, så låtom oss ta den 12, då det är 419-års-jubileet
av hr Columbi uppstigande, icke till himmelriket, utan till Guanahani,
vilket lär vara en ö, som ligger långt inne i det svartaste Ryssland,
enligt meddelande från Hedin någonstädes nere i Uralbergen.
Men--bevara oss väl!--hur kan vi egentligen sitta och titta så galet
och glömma den bästa av alla oktoberdagar, den tjugofjärde Michaeli, den
sköne gamle brae flyttedagen, då alla ledigblivne eller på annat sätt
uppsagda omgjorda sina länder, samla sina förråder och under glädje och
suckan överge husbönder och andra bönder. _Då_, hr Lindman, _res då_,
och hjärtligt välkommen! Tag hit ned och rekreera sig ett slag i
ängderna. Här är månen absolut förmörkad och evangeliet för veckan
handlar då om »den borttagne», vilket med litet god vilja bör kunna
uttydas till det bästa. Här ligga då ännu ängarna i mjuk grönska, och i
aftontid dansa där fagra älvor lika tilltalande såsom då han i ungdomens
förlåtande vår en 14 juli på kvällen å Place de la Sorbonne dansade
cancan med m:me Boulanger. Härnere är det landet Gosen, som flödar av
mjölk och honung. Och skall det vara särskild diet, så ha vi vid den
tiden, om naturen sköter sig, kanderad flugsvamp och griljerad liksopp i
vacker välsignelse jämte god skånsk valsoppa med ingredienser
proportionellt avvägda. Tja, herr Lindman, välkommen hit och res inte
värdshus förbi till utlandet, utan gynna det gamla Sverige. Ty det är i
alla fall av det vi leva, han som vi, och ju förr vi levat ut, dess
bättre plats blir det för de rälige att leva.


KNUTSGILLETS ORDENSDRÄKTER.

Till
Bröder och Systrar i S:t Knuts Gille!
Undertecknad tillåter sig härmed avgiva ett förslag, som torde omfattas
av en mycket allmän mening inom gillet.
De tider äro ju nu lyckligtvis sedan länge förbi, då gillet var allenast
ett likbärarelag eller ett sällskap, där man sköt till måls på papegojor
och därjämte berusade sig av öl. Nu har gillet helt andra uppgifter, och
till dem hörer ju alldeles särskilt att anordna den stora årshögtiden
och vid denna utveckla så mycken--helst gammaldags--ståt som möjligt.
Det synes mig då ligga makt uppå att man också i denna årshögtid
inlägger så mycken sollennitet som möjligtvis kan åstadkommas. Dit hörer
ju icke minst den rent yttre ramen, lokalen, musiquen, den ledande
överheten samt systrar och bröder.
I all särskildhet vill jag nu fästa uppmärksamheten därå att det alltid
förefallit mig litet pauvert att se t.ex. ceremonimästaren leda det
stora intåget, iförd en vanlig frackdräkt. Det kan icke gärna vara
Knutsgillets mening att detta är alldeles i sin ordning. Man vill vid
detta tillfälle se litet mera festivitas, och jag tror mig uttala mångas
mening, då jag här framställer att Knutsgillet till bruk nu och
framdeles borde anskaffa en särskild högtidsdräkt, som vid tillfället i
fråga borde ceremonimästaren påföras.
Om huru denna dräkt bör vara beskaffad, därom kunna förvisso meningarna
vara mycket delade, och vore det nog gagneligt om i detta avseende olika
förslag komme till synes. För min ringa del vågar jag föreslå en
klotformig, röd huvudbonad, på vars höjd gillets symbol, papegojan,
borde trona; (eller, om man så hellre vill, någon symbol på vishet och
förstånd). Vidare borde mästaren iklädas en mantel eller lätt kappa av
något tyg, som medgåve plastisk attitude. På denna kappa kunde lämpligen
sinnebilder av papegojor eller andra liknande företeelser målas. Så
borde till dräkten höra ett par mindre benkläder, likaledes av något
sirligt tyg, varpå benen borde fortsättas nedåt med linor eller något
slags längre strumpor samt avslutas med uppåt riktade tåhättor i gotisk
stil.
Härtill borde komma att ceremonimästaren vid sin högra hand förde, icke
en stav eller sådant, utan något, som allegoriskt påminde om gillets
äldre historia, då gillet var en sammanslutning för målskjutning. En
bössa av gammal konstruktion vore nog det tjänligaste. I anseende till
detta vapens våda vore det dock kanske lämpligast att ceremonimästaren
bure en båge, dock utan pilar eller andra kastföremål.
Det är min oförytterliga mening att en sådan omgestaltning av gillets
yttre ceremoniel, som här föreslagits, skulle vara till dess fromma. Och
tillåter jag mig vördsamt föreslå direktionen att taga detta förslag i
beaktande och om möjligt genomföra det till nu stundande årshögtid.
_Gammal Knutsbroder_.
* * * * *
Till Redaktionen av Folkets Tidning, Lund.
Med anledning av »Gammal Knutsbroders» anförande i Folkets Tidning
angående officiell ordensdräkt åt Knutsgillets ceremonimästare, ber jag
att, i princip anslutande mig till förslaget om sådan dräkt, få
framhålla att dräktens beskaffenhet visserligen kan i allmänna grunddrag
en gång för alla fastställas men att dess detaljer alltid måste lämpas
_efter varje individuellt fall_. Om t.ex. ceremonimästaren är en lång
och ståtlig man, med högburen och reslig gestalt, som sätter stil på
ämbetet, så krävas naturligtvis däremot svarande jämkningar i dräkten,
såsom exempelvis längre benkläder--korta sådana skulle i det fallet
verka riddare, vilket ju icke är meningen, eller rent av förlöjliga
mannen. Skulle däremot ceremonimästaren vara en kort man, till huvud och
kropp som till lemmar, måste andra modifikationer i dräkten inträda,
anslutande sig till stommens arkitektur så att former och linjer så vitt
möjligt harmoniskt sammansmälta. Att till en sådan dräkt komma med en
kalottliknande hätta, vore naturligtvis orimligt. Här måste figuren
höjas, icke genom ett postament utan genom åtgärder ovanom håret.
Därtill tjänar exempelvis en mycket hög huvudbonad, t.ex. hälften
mitra, hälften sockertopp, gärna med allegoriska bilder på sidorna och
med en liten gul vippa i toppen. Vad så beträffar benkläderna böra
dessa, för att icke störa ensemblen, naturligtvis vara _mycket_ korta.
Ja, det kan väl t. o. m. vara fråga om huruvida icke byxor helt och
hållet borde saknas och benen i stället överklädas med någon hudfärgad
shirting eller madapolam eller eljest något textilt alster, som kunde
giva en stämningsfull påminnelse om Gillets skyddshelgon, Knut den
Helige, om vars benklädnad historien dock med berömvärd finkänslighet
underlåter att lämna något närmare meddelande.
Det ena som det andra bör likväl enligt min uppfattning överlåtas åt en
sakkunnig kommission, som bör framlägga förslag. Och får jag tacka
»Gammal Knutsbroder» för hans initiativ att ha framfört detta ämne till
en diskussion, av vilken det viktiga ärendet endast har att vinna.
_En ung Knutsbroder_.


ELLEN KEY.

Vi måste allvarligen förehålla vår kollega och konkurrent i Venedig,
Gazetta di Venezia, att icke kränka det svenska fosterlandet med
sanningslösa uppgifter. Så skriver bladet i sitt senast hitkomna nummer
att »den framstående tyska skriftställarinnan Ellen Key» har meddelat
att Nobelpriset i litteratur för detta år skall tillfalla Giosuè
Carducci, som därtill redan är utsedd och som kommer till Stockholm till
Nobelfesten.
Det är en dålig ursäkt att kollegan låter telegrafera nyheten till sig
från Florens. I ingen stad på jorden, näst Trälleborg, ljuger folk så
mycket som i Florens. Vi för vår del hade ingenting där att göra. Men
Gazetta di Venezia skall veta att Ellen Key är barnfödd på Sveriges
jord, där vaccinerad, mantals- och skattskriven, och att vi, d.v.s. det
svenska folket, icke tillåta att man berövar oss vår nationalegendom.
För övrigt tro vi fullt och fast att Carducci skall ha Nobelpriset,