Allvarsord om allting och ingenting - 3

avvisade denna angelägenhet. Tal. hade under besök i Paris å
boulevarderna därstädes sett dylika inrättningar av en enkel men
tilltalande konstruktion. Ytterväggarna behövde knappt vara en meter
höga och ingalunda räcka ända ned till marken, varigenom en avsevärd
besparing kunde ske. I det inre behövdes också endast _en_ apparat, då
kommissarien säkerligen ändå icke menade att en besökande skulle använda
mera än en sådan åt gången. Yrkade att utskottet måtte anslå 30 kr. för
uppförande av en enkel byggnad enligt tal:s förslag.
_Kommissarien_ utvecklade ytterligare skälen för det av honom väckta
förslaget--och yrkade bifall till detsamma.
Ledamoten _Gunnarsson_ ville på fullt allvar fråga om kommissarien
ämnade ruinera utställningen innan denna ännu öppnats. I tal:s gård hade
under de 40 år, han innehaft den, icke funnits någon särskild
toalettbyggnad och det hade gått ändå. Kommissarien kunde tala om sin
erfarenhet från så många utställningar han ville. Om det vore han, som
skulle råda här, och icke utställnigsstyrelsen, så bleve kanske hela
utställningen ett toaletthus. Tal. ämnade åtminstone freda _sitt_
samvete.
Ledamoten _Andréehn_ instämde.
Ledamoten _Jöns Johansson_ bad hr kommissarien icke fästa sig vid vad
Gunnarsson anfört, då Gunnarsson nämligen vore en känd tasse, som av
misstag kommit in i utställningsstyrelsen.
Ledamoten _Andréehn_ skulle häri instämt men avstod från ordet.
Hr _ordf._ anmärkte att han väl, i likhet med kommissarien, fann det
nödigt att en toalettanordning gjordes å utställningen men däremot icke
kunde finna det lämpligt att därmed belasta utgiftssidan. Under den
estrad, som skulle uppföras för Herr Landshövdingens tal vid
utställningens öppnande, bleve ett tomrum, som mycket väl kunde till
toalettinrättning anordnas. Då emellertid ordinarie ordföranden, Herr
Direktören och Riddaren Svenhanius, lämnat sammanträdet just under detta
ärendes handläggning och Herr Direktörens avgång säkerligen icke skett
utan sin givna anledning, så ansåg hr Persson att det skulle vara en
förolämpning mot Direktör Svenhanius, om ärendet avgjordes i dennes
frånvaro. Ordf. ansåg sig därför förhindrad att framställa proposition i
ärendet men yrkade detsammas bordläggning.
Ledamoten _Andréehn_ instämde.
Utskottet beslöt att bordlägga ärendet, varvid dock ledamoten Gunnarsson
ville till protokollet ha antecknat att Jöns Johansson icke skulle tala
om rep i hängd mans hus. Den mystiska eldsvådan i Johanssons ladugård
vore därtill i allt för färskt minne.
* * * * *
Som ovan
Sekreteraren.


SKALLIG PÅ EN NATT.
Yddingeodjuret.

En ganska ledsam historia inträffade i förrgår å säteriet Gullnäs vid
Yddingesjön i det att porslinsblåsaren Efraim Jönsson då blev illa
skrämd med en högst beklaglig påföljd.
Då hr Jönsson vid 5-tiden på morgonen nere vid den lummiga stranden var
sysselsatt med att sylta ollon, såg han plötsligt ute på den av stormen
upprörda sjön att ett föremål av okänd natur rörde sig sakta upp och
ned. Med anledning härav skyndade han hem och intog lunch, varpå han
tillkallade lägenhetsinnehavaren Johannes Hansson, som var bortrest.
Jönsson, som är född i Kivik men i all sin tid åtnjutit en god och
hederlig vandel i Stora Svedala, gick därpå ned till sjön och seglade
med revad fock ut på det skummande vattnet. Kommen ungefär mitt för
Lillö stannade båten häftigt, varvid hr Jönsson med ögonen iakttog att
rakt förut ett gredelint föremål av enormt omfång reste sig ur vattnet
och fräste som ett lokomotiv. Hr Jönsson blev härav så skrämd att han
rodde hem, intog sängen och blev skallig.
Händelsen har i orten väckt så mycket djupare medlidande som samma dag
en ung gosse i Holmeja på ett mindre tilltalande sätt djupt förolämpat
en äldre kvinna, mot vilken man hittills aldrig någonsin haft någonting
egentligen allvarligt att invända...


PIGAN SOM VÄRPTE.

En nästan knappt trolig, men rätt rolig historia meddelas oss från vår
bygd, där gammaldags heder och dygd guskelov ännu är bunden vid torvan,
som hänger fast vid bonden.
Det hela gäller en skomakare, som har ett hus, i vilket bor en bakare,
som är frälst, men tuggar snus. Hans piga låg i vintras på lasarettet i
Lund och led som en hund, ty hon hade skavigt sig på benet, så att hon
fick ältan och blodet gick avigt. Nu var hon kommen hem, litet mager,
men svajig och fager, och skojade inte så lite här hite och där dite i
hagar och ängar, där hon dansade med byns drängar.
Så en kväll innan hon ordet visste miste hon sansen och slog i en vägg.
Folk kom till och fick tag i'na och märkte då--död och pina!--att
människan värpt ett ägg. Och sedan dess var kväll, då solen står i
väster, samlas byns folk och präster och bevittna med andakt och skärpa,
att pigan kan värpa.
Hur underbar är inte livets mystik? Billige läsare, lyft dess flik och
se hur det är tillagat! Allt går till en tid. Sen blir det uppdagat.


GLASMÄSTARE JÖNSSON.

Det är oss smärtsamt att i dag nödgas meddela den ärade allmänheten att
i går var glasmästare Jönsson så i tag och ånyo förveten på denaturerad
sprit att han fördes till lasarettet och kom dit som ett lik, för vilket
ögon, öron och förnuft och alla andra lemmar voro som luft.
Egentligen är Jönsson ett beskedligt skrå, som tar sig en sup då och då
och för resten knogar med ramar och rutor och kitt och låter var och en
vara i fred med sitt. Men så plötsligt blixtrar det i klotet: »Skall
jag, en friboren man, stå här som en slav? Nej, så anamma» och med
detsamma vräker han ramarna och skrotet och det bär av till apoteket,
där han hampar sin liter, gudaboret obekymrad om dess sviter.
Nu ligger Jönsson och begrundar sin levnad. Hans enda trevnad består
däri att hans bakre parti är hyddat med plåster och dukar och klutar.
Det hände sig nämligen i går då han ingenting visste att han tog miste
och satte sig relativt lugn på en glödhet ugn så att dess ringar och
det namn, som gett ugnarne rykte, sig vackert tryckte av uppå Jönsson
där Jönsson slutar.
Sens moralen av denna händelse är en kall maning till drinkare och
gaminer att omedelbart skrida till omvändelse och akta sig för
denaturerad sprit och varma kaminer.


PANTALONGER OCH BONDÅNGER.

Det var en gång en människa, som inte betalte sin skräddare.
Till slut blev skräddaren ond och drog sin tredskande kund till
rådhusrätten i Lund. Men innan målet kom före, hade människan betalt
vartenda öre--det var hela 40 lock för pantalonger och rock. På samma
gång svor han och sa', att hur det än ville bära åsta, så skulle ingen
kunna avtvinga honom så mycket som ett ruttet lingen för stämning och
resolution och annan tocken där don, varmed man pungen får lätta, då man
blir stämd inför rätta.
Följden blev, att målet ropades om igen och om, och kostnaderna hopades,
då människan aldrig kom. Där satt rätten och väntade--vaktmästare
Larsson ropade och gläntade,--men människan var beständigt väck, och det
såg ut, som om han ville driva gäck med käranden och hans advokat och
vår vällovliga magistrat. Kan väl någon förtänka, att rätten började
betänka den kitsliga situationen och dömde personen att böta gång på
gång, tills hans böteslista blev så lång, att den sprang upp till hundra
riksdaler.
Då tar karlen reson och betaler 70 kronor--det täcker hålet för
kostnaderna i målet. Men böterns hänga ännu och vänta och växa med ränta
på ränta.
Sens moralen, min vän, den är den: kritar du pantalonger, så får du
bondånger, ty den, som icke betalar för stycket, får satsa fem gånger så
mycket.


TEATERRECENSIONER.
THEATER OCH OECONOMIE

På den academiske theatern i Lund spelades i går comoedie af en
skådespelaretrupp, som uppgafs wara från Stockholm.
Det stycke, som derwid framstäldes, war benämndt Jeppe på Berget eller
Den förvandlade Bonden, en pièce, som skall wara diktad af en dansk
norrman wid namn Holberg. Denne herr Holberg, som lärer hafwa fört ett
widlyftigt och kringswäfwande lefwerne, skall slutligen hafwa stannat i
Köpenhamn, der han utfört ett ordnadt arbete men sedermera aflidit. Hans
nu uppförda skådespel innehade många lustigheter och amuserade mycket
publiquen. Det framstälde huruledes det är galet att den, som icke är
född adlig, kommer till werldslig ära och magt, hwilket altid slutar med
att denne upkomling dricker sig full, faller på en gödselhög och blifwer
tyrannisk.
Herr Oscar Bæckström, som uppgifwes wara anstäld wid ett theaterhus i
Stockholm, är en ung man, hwilken derstädes hafver wäckt gode
framtidsförhoppningar. Nu framstälde han wår Jeppe så fullständigt att
man, utan att förgripa sig på sanningen, måste säga att herr Bæckström
äger mycket naturlige anlag. Dock brukade han månge swordomar samt
jemtväl fule ord. Wi undra mycket om detta kunde vara aldeles
nödwändigt. Konsten är wäl dock det ädla, som skall försköna lifvet, men
intet är det wackert att höra en skådespelare tala om smuts och sådant
då han i stället kunde nämna solens up- och nedgång, fåglarnes sång samt
den förunderliga alwisheten i naturen.
Utom herr Bæckström framträdde äfwen åtskillige andre comoedianter,
deribland twenne mamseller. Om äfwen alle desse woro af mosaisk börd är
oss icke weterligt; men det såg så ut.
Publiquen hade kommit tillstädes i rikt antal, och syntes bland densamme
flere af stadens fruar, en academisk lärare och åtskillige studiosi. Det
förnams jämwäl att wid hwarje paus flere af desse studiosi reste sig upp
och gingo ut samt återkommo om en liten stund. Nu uppgifwes det att de
gingo ned i en källare och drucko starka drycker, hwilket oskick för sed
blifwit. Dock syntes det icke att någon af dem somnade eller på annat
sätt sig oskickligt uppförde. Men det bör allwarligen frågas om icke
procancelleren borde wid ett sådant tillfälle wara tillstädes och
förmana de unge att icke lämna sina windsrum efter det mörkret fallit
på. Nu applauderade de flitigt jemte den andra menigheten, hwilket wisar
att de till och med ega wana att bewista publique förlustelser.
Jemväl i dag framträder skådespelaretruppen med ett lustigt spel,
benämt Första fiolen. Det begynner kl. 8 på aftonen och densamme herr
Bæckström kommer dervid att änno agera, hwilket är glädjande att erfara
då man befinnar att han i går uppe på teaterscenen drack så mycket att
han flera gånger der ramlade aldeles omkull.
* * * * *
_Den trötte Theodor_.
Med anledning av uppförandet av det bekanta Shakspearska sorgedramat
»Den trötte Theodor» på vår akademiske teater i går i aftonstunden hade
så många människor infunnit sig att ingen tom plats kunde upptäckas och
att somliga medborgare sutto ovanpå varandra.
Sedan ridån gått upp började diverse människor inne på scenen att tosas
och galna sig på ett högst besynnerligt sätt. Särskilt utmärkte sig
härvid en hit nerkommen person vid namn Sjöström, kallad Victor. Vi
skola icke inlåta oss på någon beskrivning, då denne lille pennen
därtill är för ringa. Men så mycket vilja vi likväl ha sagt att så som
Sjöströmmen skapade sig ha vi hittills aldrig sett maken till. I sus och
dus skuttade han omkring, bedrog sin hustru och misshandlade även på
annat sätt sin lekamen, vilket vållade en naturlig trötthet. Till följd
därav snarkade han så förskräckligt att han väckte hela publiken.
Sedan detta var gjort, var spelet förlorat. Den ene tittade på den
andre, och rätt som det var började dom skratta, och skratta, och
skratta ... så vidunderligt att många blevo alldeles fördärvade. Till
slut jämrade sig hela allmänheten som 6,093 kattor i mars. Och när
skynket för sista gången föll voro flerfaldiga personligheter alldeles
upplösta.
Det kunde dock icke förmärkas att någon hade något ont i sinnet mot herr
Sjöström. Tvärtom funnos flera som tillkännagåvo ett försonligt sinnelag
och tillönskade honom lycka och framgång i det kommande livet.


NOTISER.

_Vi äro glada_ att i dag kunna meddela våra läsare att _nu_ har
domkapitlet på 1:sta förslagsrummet till kyrkoherdeskapet i Kristianstad
och Vä uppfört vår docent i exegetisk teologi Matheus Lundborg. Vi äro,
dess bättre, icke av den sortens folk, att vi vilja skräppa över vår
andel häri, men så mycket anse vi oss dock i förtroende kunna nämna, att
kyrkoherden Thulin i Skepparslöv och lille komminister Lundblad i
Fleninge kommo å andra och tredje förslagsrummen, vartill vi önska dem
lycka och glädje.
Exegetisk är den teologi, som förklarar. Huru oändligt mycket behöver nu
icke Kristianstad ha förklarat? För att icke tala om Vä! Begagnen nu
därför tillfället, infödingar i Kristianstad och Vä, och förvissen er om
Lundborg.
Eljes kommer han kanske tillbaka till Lund igen.
* * * * *
_Av en huggorm_ blev i går morse i Holmeja en medelsålders, ogift man
biten i det nedersta bakbenet. Som mannen hade träben, vilket ormen
antagligen ej observerade, generade missödet honom icke utan intog han
omedelbart middag hos en person, vilken varit gift med en kusin till
hans faster.
* * * * *
_En sannfärdig berättelse_ berättas till rättelse av en notis om en
gris, som i en obevakad stund kommit ner i kryptan i Lund. Svinet--så
berättade malisen--hade rymt från sin vaktare när det skulle till sin
slaktare och då förföljts av polisen, en äldre jungfru och en skomakare
samt en organiserad bakare. I kryptan hade blivit kalabalik med språng
och hopp och skrik tills bagaren huggit grisen i svansen och gjort slut
på dansen...
Det är gruvligt vad folk kan prata när dom gå omkring och ä lata och
göra ingenting. Det hela är nonsens från början till slut men tar sig
för resten inte sämre ut än det telegram, som i dag förtälja lät, att hr
Lindqvist, Hans Grönaste Majestät, haft den övergående nesan att bli
hängd och få »frikort på resan.»
* * * * *
_Munskänken, kandidaten och glasrutan_. Ett förargligt missöde
inträffade i natt i Lilla Fiskaregatan, där en större, till 500 kr.
värderad butiksruta hoppade ut på en överstemunskänk med påföljd att
rutan gick i bitar men munskänken höll jämförelsevis väl ihop.
Saken var egentligen den att munskänken A. under nattens timmar
förvärvat en evig vän i kandidaten B., varunder de tittat litet djupt i
kristallglasen. När spöktimman kom, skulle de ut och beundra månen och
råkade därvid in i Lilla Fiskaregatan, vilken förargligt nog inte ville
ligga stilla utan rörde sig i bukter med påföljd att munskänken rätt som
det var stöp på näsan.
B. skulle nu hjälpa upp A., vilket icke precis var så lätt då gatan
alltjämt var i svår gungning. Så kom händelsevis en chaufför C. och
skyndade till hjälp. Med förenade krafter fingo nu B. och C. upp A. på
det torra igen. Till tack för hjälpen slog munskänken genast chauffören
på kraniet och även kandidaten gav chauffören en liten kroppslig
påminnelse om hans dödlighet. Man torde inte förtänka chauffören att han
blev något förbluffad över dessa uttryck av människovänlighet, och som
han inte begrep sig på skoj, så tog han munskänken i ena vingbenet och
hyvade honom mot butiksrutan så att det small.
Epilogen avspelades på poliskontoret, och bland åsyna vittnen inställde
sig även månen. Nu är det blott _en_ fråga, som är avgjord, nämligen vem
som skall betala rutan. Som emellertid både A. och B. och C. äro
millionärer, så är det spörsmålet av en relativt underordnad natur.


BREVLÅDA.

_Kandidat Olsson!_ Vad menas! Vet ni inte, att det är prof. Rydberg och
inte vi, som uppfunnit elektronerna? För övrigt är er teori om dem nog
oriktig. Enligt vår uppfattning äro elektronerna små astronomiska djur,
som leva, ovanpå luften. De livnära sig av atomer samt sakna ben. Vid
inträdande svårare köld gnugga de sig häftigt mot varandra, varigenom
utvecklas värme, som framkallar norrsken. Påståendet att de skulle
orsaka magnetiska stormar måste däremot vara oriktigt, enär intet väder
råder där de leva.
Det kan väl hända, att denna uppfattning i någon liten obetydlig detalj
kan justeras. Men i regel är det rätt, som vi tro.
* * * * *
_D. J.!_ Kära Jönsson, är Jönsson galen? Inte kan Jönsson väcka
tryckfrihetsåtal mot oss bara genom att skriva till oss. Utan Jönsson
skall slå sig ner vid sin pulpet och skriva på ett papper att Jönsson
yrkar oss respektive halshuggning eller livstids fågelbur. Jönsson går
härefter till en kardmakare och blir hyvlad i hår och skägg, sen ikläder
sig Jönsson Jönssons söndagsbyxor, varpå Jönsson talgar håret väl. Nu är
Jönsson färdig, och Jönsson tager papperet under armen och går mitt över
Stortorget upp till borgmästaren, där Jönsson knackar så nätt. Då
Jönsson kommer in bockar Jönsson vackert, lämnar aktstycket och bockar.
Det kostar omtrent två kronor, varpå Jönsson bockar och betalar. (Har
Jönsson ingen kova, får Jönsson låna här mot första inteckning i
fastighet). Jönsson bockar sen och går baklänges ut, bockar igen och
försvinner.
Jönsson kan nästan vara lugn tills han skall sitta av böterna. Det
dröjer alltid ett stycke, och ju bättre de bli, dess större rabatt
lämnas å burtiden.
* * * * *
_Narkissos_. Vårpoem! ... sällan! Skall det vara, så må det vara hänt
mot erläggande av dubbel annonsavgift, medlens överlämnande till något
hem för sedligt försummade eller vanartade barn samt rättighet för oss
att skriva inledning och marginalanteckningar, allt efter som nöden
kräver. Endast under dessa villkor införa vi poemen. Skalderna själva
utföras genast, utan dom och rannsakning.
* * * * *
_E. L._ Poemet »Mitt hem» kan införas under vissa villkor: 1) att det
betalas som annons; 2) att författarens porträtt bifogas och klicheras i
tidningen; 3) intyg av trovärdiga personer att författaren verkligen
författat poemet; 5) under edlig förpliktelse avgiven förklaring över
varför förf. begått denna gärning; samt 5) bindande garanti för att
förf. omedelbart emigrerar.
I övrigt möter införandet intet väsentligt hinder.
* * * * *
_U--n_. Tack för det anonyma brevet. Det går till samlingen, som med
tiden blivit rätt nätt. Att redaktören är en »ovanligt stor idiot»
gläder honom bra; han har alltid tyckt sig vara så liten. Att han till
på köpet har ett »sanning att säga mycket dåligt huvud» erkännes
välvilligt. Men han tar det som det är; han har icke något annat.
* * * * *
_Skaldiske författaren C. O. O._
Aktade Olzonh!
Du missförstår mig, vilket gör mig ont. Jag är verkligen ansvarig för
vad som står i denna tidning, men icke för vad som ej står där. Dina
verser ha icke fått plats i tidningen. De komma aldrig dit. Vi ställer
du mig då till svars för dem som säger mig i prosaisk stil, jag är
vorden en åsna.
Olzonh lille! Hon är nu 4 på morgonen. Natten har varit möda och slit.
Men se! För dig och mig och oss alla tindra stjärnor uppå himlafältet,
och i rappet glimtar dagen ur österled. Genom rutan ser jag en
nattsudd, som mitt på torget skrålar naturens lov, medan en ensam
poliskonstapel trår sina tysta fjät mot hans nacke.
Olzonh, hör och se nattens sublima skönhet! Vänd då åter till naturen,
kyss moder jorden och snyfta ut vid hennes hjärta, dikta och skalda, men
vad du än gör så för Guds skull publicera det aldrig.
Olzonh! Nu går jag och lägger mig, men dessförinnan ... ett ord! Tillåt
mig säga du!
* * * * *
_Lic. Lx._ Till svar å ärade förfrågan få vi meddela att ni fått denna
saken alldeles galet för er.
Obadja var ingalunda något fruntimmer eller eljest något obestämt utan
en liten profet, som levde under h.m. Jorams tid. Han är särskilt arg på
Nebukadnezar för det denne förstörde Jerusalem. F.ö. är det mycket litet
man vet om Obadja. Han skall till det yttre ha varit litet ruggig men
eljest en korrekt gentleman.
Vi hänvisa er i övrigt till en man i Uppsala, som heter Kolmodin och som
skall vara styv på mindre profeter. Räcker inte hans visdom så kom
tillbaks. Ju mindre vi veta, dess mera skola vi med nöje meddela.
* * * * *
_Fru Helga O.!_ Om man kan odla champinjoner i kök? Jo, alldeles
förträffligt.
Man tager en korg jord, en köksjungfru samt ett stycke champinjonyngel.
Blandar dem försiktigt med varandra och begjuter dem rikligt med
diskvatten och matolja. Placerar det hela med hästspillning varvtals i
vasken samt lyfter varje fredagsmorgon varligt på locket och skjuter
alla flugor.
Om sex veckor böra champinjonerna vara uppe. Äro de icke det, avskedar
man jungfrun och tager en ny. Experimentet är alldeles lönlöst under den
årstid, då jungfrurna aldrig kunna hålla sig stilla.
* * * * *
_Herr Patron B.!_ Vad i all världens frid är meningen? Vi ha bett Er
skaffa oss en _kopia_ av omskrivna aktstycke, vilken vi omedelbart
skulle använda. Kopia betyder avskrift och har icke det ringaste med
_kopiga_ att skaffa, vadan det är oss absolut ofattligt huru Ni i vår
begäran kunnat finna någon ärekränkning mot er arbetspersonal.
Men ... bevars, tar Ni det på det viset, så kom. Ett äretjyvamål mer
eller mindre spelar ingen teater.
* * * * *
_Poetissan Disa_. »Livets intigaste ve»--förlåt, va ä' dä' för slag?
Tag några glas punsch jämte kaffe med saltgurkor och snus i samt härtill
några längder kavring med stekflott på. Förtär detta dagligen på
fastande mage, varpå veets intighet dör bort av sig självt inom 8
månader.
Lyckas det inte så är ni obotlig.
* * * * *
_Tacitus_. Ädle yngling! Kom hit, så skola vi känna dig på huvudet och
se, om du äger förutsättningar för att plöja den vida slättens feta
jord, som tigger starka armar, eller gräva de diken, som skola famna
vårens häftiga flöden och omsider prydas av Veronica beccabunga, vars
grönska dock är intet mot den, som färgar dina jamber, vilka ljuda såsom
återklang från grodkväket i den lugna pölen eller från kobenstrampet i
det stilla alträsket.
Bemanna dig, yngling, och kom, och det kanhända du gör din lycka för
evigheten!
* * * * *
_Herr Patron Johannes Andersson_, Flinkaby!--Nej, för all del.
Fläsktullens borttagande blir även så tillvida till en välsignelse för
vårt land som vi måste öka vår inhemska svinproduktion och framför allt
göra billigare svin.
Såsom herr Andersson vet, ha vi ju gott om svin i Sverige, stora och
feta. Men de kosta oss för mycket och bli därigenom för dyra för
konsumenterna. Genom en radikal omläggning av vår svinodling skulle vi
genast förbättra situationen. Herr Andersson är mannen att göra't. Hör
ett råd: importera vårtsvinet! Renodla det. Var 6:e vecka lägger dess
hona 22--24 ägg. Det blir i lyckligaste fall bortåt 200 grisar om året.
Gör om det, hr Andersson, eller tro oss på vårt ord.
Vårtsvinet är för övrigt ett både fint och trevligt svin. Den
omständigheten att det lever mest om natten möjliggör för badgästerna en
relativ dagsro. Det trivs helst i gamla termithögar, vilka äro rätt
billiga att uppföra, samt har en trevlig hårkvast på svansen. Det låter
lätt dressera sig till salongsvanor, blåser utmärkt occarina och går i
Afrika upp till 2,000 meters höjd. Som detta är 884 meter mera än
Sveriges högsta fjäll, Kebnekaise, så bör alltså vårtsvinet ha de
vackraste utsikter att för Sverige bli vad man i ordets bästa mening
skulle vilja kalla: ett nationellt svin.
* * * * *
_Fru A_... Att bemälde unge man utan att ha betalt hyran avflyttat,
kvarlämnande endast 28 tömda punschbuteljer, en söndrig
sodavattensbutelj, en av honom såsom slaskspann använd glasskål,
ursprungligen avsedd för aquarium, samt en halv byxhängsla anse vi vara
mycket orätt gjort. Och det bästa råd vi kunna ge är följande: hyr ett
centralt beläget, stort butiksfönster. Anordna där en utställning av
föremålen och sätt ut ägarens namn. Hyran blir tvivelsutan betald.
* * * * *
_Herr Reservunderlöjtnant S. i X._ I besittning av Herr
Reservunderlöjtnantens ärade av den 9 d:s rörande vår uppfattning av det
krigspolitiska läget be vi vördsamt att vördsamt få tacka Herr
Reservunderlöjtnanten för att Herr Reservunderlöjtnanten behagat
uppmärksamma bemälda vår uppfattning på samma gång vi bemärka att Herr
Reservunderlöjtnantens uppfattning om vår uppfattning är att denna är
»rent åt h----te» samt att vi »borde skämmas» m.m., såsom Herr
Reservunderlöjtnanten har godheten att meddela oss.
Vi tillåta oss samtidigt göra en vördsam förfrågan om huruledes Herr
Reservunderlöjtnanten mår. Skulle Herr Reservunderlöjtnanten möjligen
eventuellt besväras av illamående eller kväljningar eller nervös
oro i Herr Reservunderlöjtnantens mage eller eljest i Herr
Reservunderlöjtnantens ädlare delar, så tillåta vi oss föreslå att Herr
Reservunderlöjtnanten låter bädda ned sig under 7 täcken och 6 filtar
med våtvärmande omslag omkring Herr Reservunderlöjtnantens förnuft samt
varma flaskor under Herr Reservunderlöjtnantens personlighet. Desslikes
behagade Herr Reservunderlöjtnanten vördsamt intaga ricinolja,
acetylsalicylsyra, vismuthpulver, aspirin, Thielemanns droppar,
Frangulapiller, saltgurkor, levertran och ansjovis, varpå Herr
Reservunderlöjtnanten är välkommen upp till våren, då solen skiner.
Skulle Herr Reservunderlöjtnanten därtill vilja öka sin godhet med att
sända oss Herr Reservunderlöjtnantens fotografi från dels nu, dels efter
det att Herr Reservunderlöjtnanten genomlevat nämnda kur, så att vi få
känna och jämföra Herr Reservunderlöjtnantens särskilda drag, så skulle
vi vara Herr Reservunderlöjtnanten ytterligare tacksamma.
Vi tillåta oss teckna oss såsom Herr Reservunderlöjtnantens synnerligen
bevågne
_F. T._
* * * * *
_Fröken kandidat!_ Vi dela hjärtligt edra bekymmer och anse det vara
rysligt styggt av studenterna att spela Uarda utan hjälp av
studentskorna. Så till exempel skulle det gjort sig över hövan väl om
åtminstone en av mumierna varit kvinna; på den tiden torkade de som
bekant även damer, vilka som sådana nästan togo sig bättre ut än männen,
höllo sig längre och krävde mindre utrymme. Och vidare skulle det
onekligen icke skadat om Uarda själv spelats av en kvinna. Han var ju
visserligen mycket söt; men på scenen kunna även studentskor bli söta.
Och det skulle nästan gjort sig bättre om _ni_ stultat omkring med en
liten Moses än att se kandidat X. i den mänskligt att döma omöjliga
situationen.
Men, en liten tröst! Gadda er ihop med kamratskorna, skriv ett spex och
tag revanche. Låt även de manliga rollerna spelas av studentskor. Och
skall där nödvändigt vara ett hittebarn med, så låt det för en gångs
skull vara kristet. Judebarn kunna ju nog vara mycket rara. Men se,
kristna glyttar! Det är ändå toppen.
* * * * *
_Hr Johansson_, Växjö. Nä, hr Johansson, det är fel.
Man kan inte skilja giftiga svampar från ätliga genom att lägga en
silversked i anrättningen. Lika gärna kan man ditlägga en galoscha. Och
ett säkert medel vore visserligen att låta sin svärmor prova
anrättningen, vilket dock icke kan rekommenderas såsom i vissa givna
fall stridande mot lagen och dessutom rätt oridderligt.
Det finns inte mera än en väg för att lära skilja giftiga svampar från
ätliga. Det är att lära sig de olika svamparnas kännetecken. Köp en
svampbok, lås sig inne i ett rum, rulla ner gardinerna, tänd pipan och
läs så att ögonen stå på skaft. När hr Johansson kan boken utantill,
framifrån och bakifrån, så res till Evedal, gå in i djup och öde skog,
löp runt där i en vecka--om nätterna med acetylenlykta--och lär sig alla
där växande svampar. Kom så fram en söndagsmorgon, då solen skiner, så
få vi se, hur han ser ut. Kan hr Johansson då skilja Rödlätta Fasta