Allvarsord om allting och ingenting - 2

eftersom nu Ellen Key har sagt det. Oss gör det för all del ingenting.
Men om nu Svenska akademien ger den Nobelpriset, som började sin
skaldiska bana med en hymn till den onde, vad ger akademien då oss? Vi
började en gång vår poetiska dekadans med en dikt om Waldenström.


KORKEN.

För en tid sedan reste jag till Köpenhamn. Jag skulle dit och vända. På
båten träffade jag en bekant. När vi gingo förbi danska flottan tittade
vi på pansarfartygen.
--Hör du, sa' han, jag begriper egentligen inte ... men, inte kan det
vara järn till dom alltihop? Det är fysiskt omöjligt. Di skulle ju
sjunka.
--Kära du, inföll jag, det vet du väl, det är det inte heller. Det är
järn ner till vattenlinjen, som ju också är skottlinje. Sen är hela
fartyget undertill klätt med kork.
--Kork!? Vad menar du med det? sa han och såg misstänksam ut. Varpå jag
tydligt förklarade att det _måste_ vara det lättaste av allt för att
bära upp järnkolosserna. Ergo var det verkligen kork.
--Ja ... ja, det har du ju förresten rätt i, mumlade han efter en stunds
funderare och tillade: Det är ju egentligen märkvärdigt. Men det har jag
aldrig tänkt på förut.
Så blev det landgång och vi skildes åt för den dagen.
* * * * *
Det gick så en månads tid tills häromdagen, då jag kom in i hallen på
hotell Mollberg i Hälsingborg. Jag var inte väl kommen in förrän H.--han
hette så--kom rusande mot mig, av uppsynen att döma något irriterad och
hotfull.
--Hör du, vad var det där för nåt nonsens du slog i mig på båten? Vad
menade du med det? Var det din mening att driva med mig?
--... båten?... nonsens...? Vad menar du med detta? inföll jag och såg
mycket ovetande ut.
--Du behöver inte göra dig till, fortsatte H. Du minns nog att du ville
inbilla mig att där var kork i botten på pansarbåtarna. Men den lögnen
lyckades inte ... nu så mycket så du vet det, svarade han i en något
stolt ton som om han med ens hade besegrat den onde.
--Lögn, sa jag med eftertryck och tog H. ner på ett par stolar. Hör du,
vem har inbillat dig att det är lögn?
--Jo, det skall jag säga dig, sa H. Jag träffade häromdagen vår
gemensamme vän ingeniör Å. Och han sa jag skulle hälsa dig att det var
en evig lögn.
--En evig lögn, upprepade jag, tog en djupt allvarlig uppsyn och
förmanade H.: Hör du, du känner synbarligen inte Å. riktigt, det hör
jag. Han skojar med alla. Du kan väl begripa att när jag säger en sak,
så är det sant. Tror du mig inte, så kan du gå över till marinen när du
kommer till Köpenhamn och fråga. Förresten kan du väl själv begripa att
där _måste_ vara kork i botten; annars skulle dom ju sjunka!
--Ja ... ja ... det var det jag sa Å., replikerade H. Visst f--n skulle
dom sjunka! Ja, du skall inte misstycka. Jag har aldrig trott att du
inte talade sant. Det är ju förresten alldeles tydligt att där måste
vara kork. Och när jag kommer till Köpenhamn i nästa vecka skall jag
dessutom gå bort och höra.--
* * * * *
Så kramade vi hand och skildes åt. Nu har jag ingen lust att träffa
honom mer. Nästa gång skjuter han.


STATIONSHÅLET I KRISTIANSTAD.

Nu ligger Skåne bländande vackert i nyfallen snö, slätterna blänka i
solljuset och skogarna stå som frusna buketter i vitt. Men hur i all
världen sköter hr översteprästen i Kristianstad sitt kall? Eller ligger
järnvägsstationen där utanför hans fålla? Huru som helst, men kalla
genast styrpinnarna i Blekingebanan in för kyrkorådet och ge dem en
varning att för framtiden laga med så, att då passagerarna från Blekinge
lastas ut på stationen i Kristianstad de slippa att fastna i djupan dy
utan kunna taga sig ut i livet utan att medföra så lerbehängda
galoscher, att var enda människa nödvändigt skall ha reda på att de
varit i lilla Paris. Och skall det nu så vara att 1:sta klassens väntsal
där allt fortfarande skall vara klippt i två bitar, av vilka den ena,
som nu är III:e klass, får 1:a klassens sol och ljus och luft, och den
andra, som skall vara 1:a klass, får 4:de klassens sol, 5:te klassens
ljus och 9:de klassens luft, så slå i Herrans namn itu taket och släpp
in den granne solen och vädra hålet.
Detta säger jag icke i ond mening, käre Matheus Lundborg, ty du vet att
mitt hjärta flödar av kärlek till såväl dig som människorna. Men rätt
skall vara rätt. Och jag kräver bestämt, att dina undersåtar skola varda
om icke precis luttrade och fejade i bedrövelsens ugn, så dock
allvarligen tillhållne om vad deras frid gentemot farandes gentlemän
tillhörer.


BREV TILL PÅVEN.

_Herr Giuseppe Sarto Pius X.
Vatikanen.
Rom._
Helige Fader!
Taxamt mottagit Eders Helighets ärade av 8 d:s och beklaga de
portugisiska kalamiteterna.
Sverige är--såsom E. H. högsinnat anmärker--ett mycket präktigt land.
För munkar sakna vi dock användning, tack vare någon sorts paragraf i
lagen. Icke ens nunnor äro tillåtna, vilket här i staden alltid väckt
ett livligt beklagande. Vi nödgas därför be E. H. dirigera det
portugisiska överskottet annorstädes hän, t.ex. till Norge, där hovet
lärer känna sig litet ensamt och allmän rasförbättring icke skulle
skada.
Skulle däremot E. H. själv ha lust att slå sig ner här i landet nu sen
Frankrike, Spanien och Portugal blivit kitsliga, så hjärtligt välkommen
till Lund. Här ha vi en gammal bra domkyrka, en hygglig biskop och ett
trevligt domkapitel, en teologisk fakultet, som varierar mällan svart
och rött med stark skiftning i grönt, landets enda verkliga
stiftstidning, i vilken E. H. kan få redigera predikoturerna, en mild
ordningsmakt och ett kulturhistoriskt museum, där E. H. kan bli predikant
i Bosebo kyrka om Han bara kan samsas med Karlin. Men en sak: skall det
vara, så rappa Sig medan vårt nuvarande kyrkoråd ännu sitter vid makten!
Det har nämligen alltid visat en berömlig omsorg om främmande
potentater. Och vart det kan ta hus med det intresset längre fram i
tiden kan man inte så noga veta.
Alltid med nöje emotseende Edra värda ordres teckna vi
Högaktningsfullt
_F. T._


BÖN OM REGN.

_Såsom att_ gräsen uppå marken förtorka uti sine strån,
fåglarna i himmelen tystna att blåsa,
floderne stanna uti sine lopp,
djur och människor lida utav torkans kval
och tidningar på gott och ont bliva jämmerlige att skåda,
alltså och emedan måne och förmane vi härmed alle
trogne och otrogne överstepräster och skriftlärde, födde
och ofödde, att sig vända och omvända i böner om att
himmel ens alla fönster måge öppnade varda så att
betor, panntofflor och allehanda jordens örter kunna
svullna och bönderna fete vara vordne,
djur och människor tillväxa till kommande släktens trivsel,
krigsmakten till lands och vatten röras och formeras samt
rikets övriga inbyggare frodas och glädjas tills de
i livets tysta småtimmar viska ett stilla godnatt och
tåga in uti Evighetens Säkra Hamn.
_OLSSON_,
djur- och människovän.


POTATISBÖSSA I STADSFULLMÄKTIGE.

Får man medföra potatisbössa till stadsfullmäktiges sammanträden och i
nacken tussa de fullmäktige, vilka tala för länge, frågar oss en benägen
insändare.
Vi måste obetingat svara nej. Jakträtten å stadens mark tillhör staden
själv. Och stadsfullmäktiges sessionsrum är stadens område så gott som
något, så vida man icke rent av får likställa det med en »hägnad
jaktplats» eller »djurgård». Emellertid hänvisa vi insändaren att söka
överenskommelse med drätselkammaren. Den fick senast så illa på huden av
åtskilliga fullmäktige, att den kanske icke är obenägen att arrendera ut
jakträtten.
Vidare frågar oss insändaren, om man åtminstone har rätt att kasta s.k.
tollar på fullmäktige. Vi betvivla det svårligen; men påpeka dock, att
det därvid delvis kommer an på storlek och tyngd. Och tyngdlagen har,
som bekant, grundlags natur och upphäver jaktlagen.
För resten fästa vi uppmärksamhet å Jaktstadgans § 10, däri det heter:
»Träffar någon tillfälligtvis, evar det vara må, skadligt rovdjur, då må
han det fälla och behålla». Det hela kan således bero på, om man
träffar eller icke. Att skjuta över målet eller slå ett slag i luften är
alltid olämpligt, i all synnerhet i stadsfullmäktige.


MÅNGA VACKRA BREV

få nog tidningsredaktörer i allmänhet mottaga under år och dag. Och vår
redaktör är i det fallet icke sämre än andra. Då han t.ex. i dag på
morgonen öppnade sin post, låg i den ett litet lokalbrev, som innehöll
följande enkla, men läsvärda ord:
»Din förbannade knöl».
Detta; och icke ett ord mera. Förgäves spanade han efter namnet, såsom
man ju eljest brukar finna under synonyma försäkringar sådana som »din
tillgivne vän» N. N., »din skalliga moster» N. N., o.s.v. Men intet mera
fanns, intet mer än »din f--de» o.s.v.
De enkla orden angiva, att bakom dem döljer sig en olycklig, som pinats
innan han fått säga ut vad han är för något. 1:o) framgår ju nämligen
att brevskrivaren anser sig vara en »knöl»--läsaren ursäkte att vi
begagna hans egna ord; 2:o) att han känner sig vara förbannad; och pro
3:o) att han förmenar sig vara vår redaktörs »f--de knöl».
Det är egentligen inte mycket att vara. Bättre ställning i livet kan
man ha. Men när nu brevskrivaren inte har någon annan, så får man
förlåta honom att han skämts för att sätta ut sitt namn och gömmer sig i
obemärkt löndom. Liksom haren då han går i smyg och idisslar.


SKÅNSKA KONSTNÄRSLAGET OCH KONSTEN.

Till Konstnärsartesten Albert Larsson.
Stockholm.
Di Skånske målarna.
Högädle Larsson!
Som att jag bor i Skillinge men hafwer målat En Tafla som att jag ser
att Herrn är putträtterat i Tidningarna och som är ett Fartyg en
slättopadt Skonare i full Storm så dett hoppar oppet och ner ute i
hafvet och gungar så så ingen Menniska dett kan förstå så frågas om jag
får utställa dett i Stockholm där som att jag aldri varit men längtat
ditet och länktat om igen. Jag spelar på giutarr samt sjunger och är
artist till Lif och Blod samt Snickare och Taflan har blifvit berömd af
många framstående Personligheter. Gästgifvaren i Borrby har bjutt ända
till 12 kr. men då kan hon hänga där hon hänger. Om jag får skjicka
henne det är full storm och ett räligt väder och hon står fint emot
sjöarna. Var så beskedlig och svara jag bor i Skillinge.
Anders Johansson, artest.
adrs Borrby,
detta är hemligt.
* * * * *
Till Den ärade Redaktören för Folkets tidning i Lund.
Anhålles att ärade Redaktören måste skrifva ett stycke i sin tidning om
ett missförhållande i Skillinge som har uppstått genom di Skånske
konstnärerna i Stockholm. Undertecknat har ända sedan sin barnatid
föröfvat Målarekonsten samt spelar på giutarr och sjunger och är artest
till lif och blod och snickare; så hafver jag målat en Tafla som är ett
fartyg en slättoppat Skonare i full storm och hon står fint emot sjöarne
och går opp och ner; och hafver skrifvit till Konstnärsartisten Herr
Albert Larsson ved di Skånske Målarne i Stockholm som är så hög att han
intet hafver svarat, om nu detta kan anses för riktigt! När en person är
i den ställningen som han är i och icke svarar en person som är i
Skillinge hvad skall man kalla sådant för--Är det örkesafund eller är
det ett vanligt offer på fåfängans altare; jag har gjort rätt för mig i
all min tid och slitit som en hund men att få utställa en Tafla ibland
di andre Målarne det får man icke lof när man bor i Skillinge.
Nu vill jag intet krusa längre utan säga ett ord till alla Målarne i
Sveriges rike och den ärade allmänheten! Kommen hit ner till sommaren
till Skillinge så ska vi göra en målareutställning i Skillinge, den
store skolesalen är utmärkt; när den gamle skoleläraren blef död så
klädde vi väggarne med grane och hadde basar där och kulörta lyktor och
transpirang och kaffe med föredrag om hedningarna som var alla belåtna.
Där är rent utmärkt och spik och allt sådant fås gratis och vår
skolelärare är ordförande i en sångförening som kan sjunga och är det så
det inte generar så tar vi en bit på giutarr.
Här är mycket utmärkt och en utmärkt strand med utmärkta bad och mycket
ungdom med många flickor och rätt som det tar dom så går alla Målarna
ner och badar i hafvet och Borrby sångförening kommer hit och sjunger,
och kommer Herr Albert Larsson hit så kan han också bli tvättat men hans
Taflor ska också bli dedömta därefter.
P. S. Var så god och skrif litet om detta; det är hemligt.
Högaktningsfullt
_Anders Johansson_
artest i Skillinge
adrs Borrby.


EN ENKEL MÄNNISKA.
(Från Hälsingborg).

Herr Redaktör!
Jag ber om ursäkt, att jag är litet påträngande, men jag rår inte för
det. Jag är i litet trångmål och skulle vilja be Herr Redaktören säga
mig hur jag skall bära mig åt.
Saken är den att jag såsom varande mycket frisinnad tillhör Frisinnade
valmansföreningen härstädes. I min egenskap av lägre tjänsteman i en
inrättning, som idkar handel med och avslutar köp om pänningar, har
jag ansett mig böra tillhöra även stadens handelsklubb och dess
köpmannaförening. Såsom tjänsteman anser jag det tyvärr vara min plikt
att i dag ingå även i den tjänstemannaförening, som nu skall bildas. Och
såsom bekant med flera av stadens fabriks- och hantverksidkare är jag
jämväl medlem av Fabriks- och hantverksföreningen, varjämte jag sedan
flera år tillhör Djurskyddsföreningen samt Stadens Pastoratskomité av
Malmöhus Läns Kongl. Hushållningssällskap.
Nu har i samhället uppstått ett slags kommunal angelägenhet, som kallas
för stadsfullmäktigeval, och till min ganska förvåning haver jag bemärkt
att flera av här nämnde föreningar utlyst stämmor för att dryfta bemälde
fråga eller s.k. »kommunalval». Nu ville jag fråga Herr Redaktören, som
ju ligger i den allmänna lagen, om jag, såsom varande betald medlem i
samtliga här ovan uppräknade föreningar, jämväl är skyldig infinna mig
på allas deras möten och rätta mig efter allas deras beslut. Jag är en
enkel människa och lever enkelt. Därför ville jag ock be att få veta
huruledes jag såsom en hederlig person bör handla, därest nu alla dessa
föreningar stanna i olika beslut, som bliva mot varandra stridande.
Jag ber Herr Redaktören om ursäkt, men det hjälper väl inte. Om Herr
Redaktören i stället vill förlåta mig, vore det bättre; ty jag vet
varken vad jag gör eller skall göra.
_Ynglingen Jönsson_.


DEN VÄRLDSLIGA NÅDEN.

_Lillemor Jönsson!_
Ärade Fröken! Ni har alldeles rätt i alltihop men har fått den
världsliga nåden galen.
Detta slag av nåd är nämligen av många slag.
_1:o_ ha vi den kungliga nåden. Denna sönderfaller i tvenne
underavdelningar:
a) sådan, som tilldelas hyggliga människor, vilka icke behöva bättra
sig. Denna nåd består stundom i ordnar, vilka vid festmiddagar och andra
livets högtider hängas utanpå hjärtat. Ju flera ordnar en varelse har,
desto bättre människa är han. Detta är nämligen alldeles sant;
b) sådan, som tilldelas ohyggliga människor, vilka bättrat sig. Nåden
består då av ett papper, som dock saknar bankvärde.
_2:o_ ha vi »hennes nåd», ett tilltalsord, som kom till en gång, då
gamle kung Gösta klappade en ung hovdam under hakan. Hittills har det
använts uteslutande i fråga om mognare damer av blått blod. Nutilldags
mottages det med nöje även av damer ur hästhandlareadeln. Däremot säger
man aldrig »hans nåd», icke ens till adelsmän eller verkliga ädlingar.
Deras nåd är nämligen uteslutande hennes nåd, vilket beror därpå att det
svenska ridderskapet--på fem undantag när--ända sen Gustav III:s tid
stått under toffeln.
_3:o_ förekommer även min nåd och din nåd, vilka i regel icke äro mycket
värda. De äro i alla fall icke brukbara på en gång, enär de aldrig
trivas ihop.
Till slut finns det en hel del nåd, som det är en ren nåd att slippa.
Ett undantag härifrån utgör vår nåd, som Ni får gratis. Fröken lilla,
behåll den gärna som ett minne för livet!


VIS MAJOR.

F.d. sergeant G. E. skriver till oss följande:
Med anledning därutav att det i Folkets Tidning för den 3:e dennes
lästes en så lydande artikel:
»Starkt snöyrväder rådde här i orten i går----(Red:s förkortning). Så
där omotiverade yrväder mitt i vårbrytningen anse vi vara oberättigade,
så vida det ej kan styrkas, att de bero på en vis major, som makt haver
i vädret»
Så tillåter jag mig fråga om Tidningen verkligen menat någon viss major
eller av frucktan för tryckfrihetsåtal ej vågat utsätta namnet eller att
det kanske skall vara en av tidningens vanliga s.k. »kveckheter» varmed
den vill nedsätta armén uti allmänhetens ögon! Men simpelt är det i alla
fall.
_G. E., f.d. sergeant_.
Vi nödgas vänligen erinra hr schersanten om 1) att uttrycket »vis
major», som är litet vårlatin, icke har med någon krigsman att skaffa;
2) att vi så mycket mindre velat nedsätta den svenska armén som vi för
denna hysa en särdeles vördnad; samt 3) att vi, till vårt eget fredande,
eventuellt nödgas draga hr schersanten inför Krigsrätt att där inför
Lagens Majestät stånda till ansvar för att han i sin skrift falskeligen
beskyllt oss för att hava begått ett brott, till vilket vi äro relativt
oskyldiga, samt dessutom kastat okvädingsord på oss och kallat oss för
»simpel».
Vill hr schersanten ta tillbaks och sluta fred och få nåd, så kom genast
hit. Men kom i parad.


MORMONERNA OCH RÄVSAXEN.

Vi äro ledsna att i dag nödgas meddela Folkets Tidnings läsare, att vi
råkat i konflikt med här varande mormoner, vilka tillsänt oss en protest
med anledning av en notis i tidningen rörande i vår brevlåda nedstoppade
omvändelseskrifter. Författarna betyga oss sitt djupa förakt och
meddela, att vi ha att emotse både andliga och lekamliga straff, därest
vi dels upprepa tilltaget, dels underlåta att göra offentlig avbön för
detsamma.
I anledning härutav få vi, som i Council Bluffs personligen skakat hand
med hans högvördighet ärkebiskopen Brigham Young, meddela att vi i
ägande hand innehava ett ex. av Förbundets Bok, den vi snott åt oss på
ett ärligt sätt och den vi allvarligen begrundat i de nattens stunder,
då Lund sovit de mer eller mindre rättfärdiges sömn. Vi ha därunder med
ett särdeles nöje iakttagit bokens goda vinkar för såväl det praktiska
som opraktiska livet och jämväl granneligen ventilerat villkoren för den
befordran, som ligger i den i boken utlovade eviga upphöjelsen. Men då
det förnämsta, i kap. 132 för upphöjelsen stipulerade villkoret,
nämligen månggiftet, synes oss vara snuskigt, önska vi de siste dagarnas
helige en lyckosam resa dit till det Sion, där pepparen växer, vilket
skall vara beläget någonstädes i Saltsjödalen. Och vi kunna icke
underlåta att kraftigt missunna dem det ressällskap, de här söka värva i
våra jungfrur, vilka i sina hjärtan böra begrunda, att fosterlandet av
dem kräver, att de här hemma fylla sin bestämmelse, till landets ära,
till krigsmaktens förmerande och trivsel samt till förgörande av de
fiender, vilka tilläventyrs vilja hota landets gränser.
Till dessa varma önskningar foga vi meddelandet, att vi, tack vare
kemisk hjälp från Karolinska universitetet, lyckats med vår brevlåda
kombinera en synnerligen sinnrik rävsax, som fungerar ordentligt, men
endast så snart något osande nedstoppas i lådan. För denna praktiska och
hemtrevliga inrättning ämna vi söka patet hos något mindre lärt än
snedigt ämbete, vars välvilja vi godhetsfullt tillförse oss.


PERSSON OCH KVINNAN.

Ärade Persson!
Vi äro i besittning av H. Hr Perssons ärade av gårdagen och tacka hr
Persson för Perssons däri gjorda uttalanden. Då han emellertid söker
klargöra att vi skulle ha visat ovilja eller illasinthet mot den nutida
kvinnan, så har Persson fått den saken alldeles om bakfötterna och måste
tåla en liten revision.
Se, Persson,--var så god och sitt ner--som han nog bör kunna begripa så
äro vi, liksom alla andra, entusiastiska beundrare av kvinnan, vilken
för samhällets fortbestånd och angenäma trivsel egentligen är nästan
lika nödvändig som mannen. Även Persson bör lära sig denna beundringens
vackra konst. Han skall tänka på att när han var ett litet, mycket litet
barn, såsom han tvivelsutan varit, så hade det antagligen nu icke varit
mycket med honom om han saknat modersmjölken eller om icke tilläventyrs
en ömsint kvinna räckt honom den lilla flasknapp, tack vare vilken icke
så få människor nått en nästan mogen ålder. Han skall vidare besinna att
när han då var en liten gris så var det inte något ont i det, eftersom
han levde i oskyldighetens tillstånd. Men om han då saknat den renande
handen, som aldrig tröttnade--om dagen och den långa natten igenom, då
hans mors nog ofta av bekymmer, omsorger, möda och vakor trötta kropp
behövde sömnens vila--så skulle Persson kanske ännu i dag sett mycket
rälig ut och varit sig och alla till en fruktansvärd vämjelse. Och så
skall han tänka på mycket, mycket annat, som han själv kan tänka ut, och
han skall då komma till precis samma tanke, som vi ha, nämligen att av
allt, som finns på jorden, är kvinnan ändå det allra, allra bästa. Och
varhelst han än vänder sig--i Skåne eller i Hottentottiens land--så
skall han finna att både han och vi andra män nog i somt kunna vara rätt
bra men att de renaste själarna och de trognaste hjärtanen bo icke i oss
utan i kvinnan.
Detta var nu egentligen bara en liten inledning, som Persson kan lära
sig utantill om han så vill. Vad vi ville komma till var H. Hr Perssons
uppfattning om kvinnan och försvaret och hans förmenta mening att
kvinnan icke bör syssla med något som helst, som har med vårt lands
försvar att skaffa, och att det ity är orätt även om kvinnan ägnar t.ex.
sjukvården i ett ev. försvarskrig sitt arbete.
Det är här som Persson råkat alldeles på avvägar, och vi be vänligen att
någon välsinnad kvinna måtte taga P. om hand och bättra honom. Vi tro
tvärtom att även kvinnan kan rycka någon stund från hemmets arbete och
offra litet för fosterlandet, eftersom det ju även är hennes
tillhörighet. Och när vi se exempelvis så många (mer och understundom
något mindre) vackra studentskor valla av och an på Boulevarden, så
undra vi mycket starkt varför de aldrig komma på den idén att bilda ett
litet amazongarde, gå vi in vid Södra Skånska Infanteriregementet, där
det är oroväckande gott om ogifta löjtnanter, få en vacker uniform och
öva sig i vapnens bruk. Det skulle vara något splitter nytt och få ett
skallande bifall över hela landet. Och det skulle kunna hända att de i
farans stund bleve dubbelt farliga för den välaktade fienden.
Anförare skulle de med all sannolikhet icke sakna. Det finns kanske
folk, som skulle slåss om platsen. Och Persson--rätta på sig,
yngling--vad säger han, om han skulle gå med dem och med tiden kanske
stiga till GENERAL? Men han finge inte springa när det gällde, såsom
ofta de för sed hava, vilka äro mycket stora i orden men ogrändalöst små
på jorden.--
Så tacka vi nu Persson för hans välvilja att höra på oss, önska hr
Persson en glad jul och emotse med nöje H. Hr Perssons vidare brev, dem
vi icke hava tid att läsa.
Ärade Perssons in i döden trogne vän
_F. T._


EN FRIDFULL ORT.

_H. änkefru Johansson!_
En fridfull ort! Jo, för all del, av den sorten ha vi flera st. på
lager. För exempel Värnamo.
Där är så skönt och så lugnt och så fridfullt så att det aldrig i livet
kan vara bättre. 1,046 människor samt två hotellägare bodde där
häromsistens och fördelade sig lekamligen på 1 liten kyrka, 1 stort
missionshus, 1 lokal för svenska frälsningsarmén, 1 för amerikanska
dito, 1 stort baptistkapell, 1 metodistkapell samt 3 st.
goodtemplarehus. Varjämte desslikes funnos KFUM, KFUK, en vegetarisk
förening, en teosofisk dito, en »förening för det godas befrämjande», en
avdelning av svenska föreningen »bort med tobaken» samt en filial av
andeskådare, vilka när sommarsolen skiner och junken faller på tidtals
lära samlas på en holme i Lagan, vilken syndaflod är hygglig nog att
tvätta samhället utvärtes.
Modern kultur står alltid där i härligaste blomning, och dess främsta
språkrör är Värnamo-Ropet, som till på köpet är frisinnat; och det så
att det ryker om det. På ena spalten bevisar det hurusom den otäcka
högern förstör fäderneslandet, och på den andra klargör granneliga en
rättsinnad yngling huruledes vi skola älska vår nästa såsom oss själva
och icke hysa agg i vårt hjärta mot någon, eho det vara månde, vid
äventyr av påföljd. På tidningens kontor får Ni köpa gravkransar,
guitarrer, bastubor, ljusstakar, m.m. till upplysningens och
framåtskridandets tjänst. Och i fönstret hänger ett jätteplakat om
amerikanska frälsningsarméns »Filadelfiamöte». »Kommen mangrant!»
»Samlens alla!» skriker Ropet.
--Så att där uppe, snälla Fru Johansson, är det visst och sant
fridfullt. Nedanför de dödas gamla gård glider Lagan, förtjusande
vacker, så som den runnit i tusen år, och inne i kyrkans vapenhus möter
Er en gammal gravplatta av järn, på vilken Edra ögon skåda följande
skrift:
Här hvilar den
som dygds och flitens egen Wän
ej nånsin kände smickrets färg
med namnet utaf HAMMARBERG.
Så enkelt och fridfullt har nämligen folket där varit att ingen blivit
högfärdig och kaxig ens för det att han burit ett genom tidevarven så
lysande namn som Hammarberg. Däremot berättas det om en stådare
däruppe, som hette Hammarspik. Han förlorade de sista hopsamlade
resterna av sitt förnuft när han varit där i 8 dagar.
På grund av vad vi sålunda anfört rekommendera vi alltså på det
hjärtligaste Värnamo såsom en vederkvickande station på vägen till
evigheten.
Obs.! Torrlagd. Medtag lilla nubben!


VÄRLDSUTSTÄLLNINGEN I OXLANDA.

Protokoll, hållet vid sammanträde med
verkställande utskottet den 3 april.
* * * * *
§ 9.
_Kommissarien_ föreslog att utställningsstyrelsen måtte besluta, att
låta uppföra en toalettbyggnad i omedelbar närhet av A.-B. Dominicas
blivande utställning i det fria. Ritning och kostnadsförslag (Bil. 6)
förelades, och skulle kostnaden för byggnaden uppgå till 220 kr.
Ledamoten _Andréehn_ instämde.
Ledamoten _August Johansson_ fann det högst besynnerligt, att
kommissarien ens ville komma med sådana förslag. Vad utställningen
behövde, vore besökande och icke toaletthus. Kunde kommissarien skaffa
utställningen så många besökande att en särskild toalettbyggnad vore
ofrånkomligen behövlig, så skulle tal. med all sannolikhet icke gärna
motsätta sig uppförandet av en enkel sådan. Men till dess så inträffat,
ansåg han frågan vara för tidigt väckt. Yrkade avslag.
Ledamoten _Andréehn_ instämde.
_Kommissarien_ framhöll ytterligare nödvändigheten av uppförandet av en
toalettbyggnad å utställningen----
Ledamoten _Thornérbergh_ hade aldrig kunnat förstå detta märkvärdiga
skrikande på toletthus, som på senare tiden gjort sig hört i samhället.
Tal. vore principiell motståndare mot dylika moderna hönsburar och hade
i stadsfullmäktige i detta avseende med kraft och framgång värnat om de
mindre skattdragarnas medel. Genom ett skrivet anslag vid ingången till
utställningen kunde allmänheten i tide upplysas och dylika påhitt
undvikas.
Hr _ordföranden_ meddelade, att han på grund av tvingande skäl vore
förhindrad att längre närvara. Och då v. ordf. icke kunnat med kallelse
anträffas, utsågs ledamoten Persson att leda de återstående
förhandlingarna.
Ledamoten _Linnér_ erinrade om den moderna hygienens betydelse för
individen och samhället och om de krav, som i sanitärt hänseende kunna
ställas på det sistnämnda. Han fann för sin del kommissariens förslag
vara ganska välbetänkt men ansåg dock, att kostnaden för den föreslagna
institutionen vore alldeles för hög. Å andra sidan ville tal. likväl
icke påtaga sig ansvaret för att utställningsstyrelsen helt och hållet