Ada - 2

leva, Adolf! Ingen ska slakta dej! Du ska få leva. Du kan vara alldeles
lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig!
En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. Plantorna
voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var stulen! Där
fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade kommit på natten
och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var borta! Almblad
sprang till telefonen. Han måste tala vid någon. Han började veva, men
han stannade tvärt. En hemsk tanke sprang blixtsnabbt upp i hans hjärna:
_Adolf!_ Almblad tumlade ut till svinstian. Den var tom! Adolf var lika
borta som potatisen. Adolf var stulen! Onda människor hade kommit på
natten, bedövat honom för att han inte skulle ropa på hjälp och fört
bort honom. Vart? Vart?! Almblad såg inga spår åt något håll. Eller
kanske -- kanske hade Adolf blivit så skrämd av potatistjuvarna att han
sprungit sin väg, gett sig av i mörka natten bort från det kära hemmet,
bort från den gode husbonden som sov sin lugna sömn därinne.
Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: -- Adolf! Adolf!
Men intet svar. Adolf var borta.
Almblad sökte och ropade hela dagen och då kvällen kom, hängde han en
lykta i svinstian för att Adolf skulle hitta hem, om han händelsevis kom
på den vägen. Men Adolf kom icke. Fjärdingsman och länsman konstaterade
efter en noggrann undersökning att han var stulen _levande_, bortförd
med våld av illasinnade rövare.
Almblad stängde villan och flyttade till staden och i affärernas och
nöjenas vimmel glömde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som
bleknade med höstens storm och oväder.
Det led mot jul, den härliga signade juletiden. Snön föll i vita flockar
över staden och människorna, allt var som det skulle vara, bara litet
dyrare. En sådan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och telefonerade och
sålde och köpte aktier och förtjänade sitt uppehälle, då dörren
plötsligt öppnades och hans hustru kom inrusande direkt från förstugan,
direkt från gatan. I hatt och kappa sjönk fru Almblad ned i soffan
framför sin man och sade med upprörd, andfådd stämma:
-- _Jag har sett honom!!_
-- Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen?
-- Nej, _Adolf!_ _Jag har sett Adolf!_ O, Gustav, han låg i Avéns
matvaruaffär mitt i fönstret med bara huvudet på ett fat och han hade
ett stort äpple i munnen!
-- Hur vet du att det var han, sade Almblad.
-- Jag kände igen honom! Han hade ett litet ärr över vänstra ögat -- han
fick det en gång då han stötte sig mot en spik i vedboddörren -- jag
kände igen ärret. Det måste vara han! Där låg han mitt bland sylta, korv
och köttbullar och alla människor gick förbi och ingen visste att det
var han, vår Adolf!
Dagen därpå när Almblad gick nedåt staden tog han vägen förbi Avéns
matvaruaffär. Han stannade på trottoaren och kastade en skygg blick i
fönstret. Där fanns ingen gris!
-- Amalia har sett i syne! tänkte Almblad. Där fanns ju ingen gris.
Så gick han in i affären och frågade expediten:
-- Här fanns ett grishuvud i går, var är det?
-- Det är sålt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett mycket
vackert grishuvud.
-- Är det bekant vem som köpte det? sade Almblad.
-- Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i dag på
morgonen.
-- Har Landegren köpt Adolf? sade Almblad.
Expediten smålog undrande, ty hon visste icke vem Adolf var.
Landegren var en av Almblads bästa vänner. De umgingos ofta med varandra
och då juldagen kom blevo Almblads som ofta förut bjudna på middag hos
Landegrens. Men Almblads skickade återbud den här gången, de voro tyvärr
upptagna -- man går inte gärna bort på middag för att nödgas äta upp sin
allra bästa vän, även om han en gång varit ett svin.


[Illustration]
LÖVGRODAN.

Han satt på sin vanliga bänk i skogen, då jag kom. Det var tidigt på
morgonen. Naturen var så ung och frisk som den endast kan vara på våren.
Han satt i solen och höll sina gamla, litet frusna, händer på
käppkryckan. Vinterrocken hade han ännu inte lagt av trots att vi
närmade oss juni. Men de tjocka blå muddarna voro borta.
Jag såg honom på avstånd, där jag kom framåt vägen och jag tänkte:
En lycklig gammal herre. Så lycklig en gammal herre kan bli. Gammal
militär, pensionerad. Ungdomssynderna bakom sig, festerna på
Hasselbacken och även all exercisen på Gärdet. Det glada livet på
utvärdshusen också slut. Frukostarna på gamla Björngården däruppe på
söder -- granris på golvet -- de vackra flickorna -- alla kamraterna --
unga löjtnanter allesammans. Herregud, den tiden! Nu går han om
morgnarna i skogen. Tidigare och trognare än alla andra. Ser efter att
allt är i ordning, som det skall vara, pratar med gamla Lund, som städar
och håller snyggt i parken efter alla söndagsgästerna. Och så har han
ekarna, de gamla hundraåriga ekarna, som trotsat alla årens hårda
stormar, men som en gång skola falla, då staden växt och kommit hitut.
När den tiden kommer, vill han dö. Så är det kråkorna, som följa honom
mellan källan och järnvägen och som han matar med bröd och kakbitar ur
en liten påse. Han är djurvän. Hans tax Lisa ligger begraven härute
under en gammal gran. Ingen känner platsen mer än han och Lund -- det är
förbjudet med gravkullar i parken. Då och då lägger han en blomma på
graven till minne av den bästa och trognaste vännen.
Denna morgon är han tyst och sluten och jag ser att det hänt något. I
gräset ligger en hårnål. Han tar upp den, lägger den i fickan och säger:
-- Kvinnorna borde ha hårnålar, som inte föllo ur. Här ligga tusental av
dem på vägarna och i gräset. Sen slås gräset, och så kommer en sån där
nål kanske i magen på ett djur som äter gräset. Det är inte bra med en
hårnål i magen.
Han blir tyst och så fortsätter han:
-- Djuren ha det alltid svårt. Jag har varit så ledsen hela dagen i går
för ett djur. Det var bara en liten lövgroda, en sådan där liten groda,
som inte är större än en nagel. Det var i går morse och jag kom över
järnvägsbron därborta. Den är byggd av sten, men mellan stenarna är det
små hål. Jag har försökt att fylla de där små hålen med sand, men den
rinner bort, när det regnar. I går kom jag där, och då såg jag två små
lövgrodor, som hoppade på bron. De skulle tvärs över den, och jag
stannade för att inte trampa på dem. Men den ena blev skrämd, då hon
hörde mig komma, och hon hoppade rakt ned i ett hål mellan stenarna. Jag
tittade ned i hålet, och jag såg henne därnere, men jag kunde inte
hjälpa henne upp, och hon kunde själv inte komma upp för de flata
väggarna. Jag stack ned min käpp, men hon fick ingen hjälp av den. Jag
försökte också med grässtrån, men det gick inte heller. Hon var där i
hålet och måste vara där, tills hon dog av svält. Jag kunde inte göra
något för henne. Hela min vackra morgon var förstörd för den där lilla
lövgrodans skull. Till slut måste jag gå hem, och jag var mycket ledsen
och hela dagen tänkte jag bara på grodan. Hon satt där i hålet och kunde
inte komma upp.
Min hustru märkte, att det var något som fattades mig, och vid middagen
berättade jag henne alltsammans. Hon blev också mycket ledsen, ty hon är
så god mot djur. Vi sutto hela kvällen och bekymrade oss för lövgrodan.
Men då jag gått och lagt mig, kom min hustru in till mig och sade:
-- Vi skola inte oroa oss längre för lövgrodan. Är det försynens mening,
att hon skall vara där, så _skall_ hon vara där. Vi kunna ingenting göra
åt den saken.
Och naturligtvis är det så. Jag kan _absolut_ inte göra något.
Vi sutto tysta och så sade jag:
-- Skulle vi inte gå bort och titta, om hon är kvar?
Han reste sig och svarade:
-- Nej, nej, på inga villkor -- jag vill det inte -- det vore ju att
tvivla på försynen! Och det gör jag inte.
Klockan var åtta och det ringde till morgonbön i stadens alla
kyrkklockor, de stora och de små, alla på en gång. Ett järnvägståg
brusade fram bakom oss rakt under bron, där den lilla lövgrodan satt --
kanhända.


[Illustration]
BROMSEN.

Skådespelaren, den bekante komikern, har kommit till stan och sitter på
Grands veranda och berättar historien om bromsen. Det är hans
sommarhistoria för i år och han nedlägger mycken möda för att få den så
bra som möjligt. Han berättar livligt och medryckande, med korta snabba
gester och en talande mimik. Då bromsen gör sin entré i berättelsen,
härmar han djurets surrande läte -- sssss -- och då dramat blir som mest
spännande, står han upp på golvet och visar med energiska rörelser och
gester det olyckliga offrets hjältemodiga kamp. Vid berättelsens
huvudpunkt, då spänningen är som starkast stelnar han plötsligt till,
står rak med stirrande ögon och faller sedan ihop på en stol. Effekten
är storartad.
Berättelsen lyder så här:
Jag har bott i skärgården i sommar på en ö mitt i havet. Jag bodde på
ett pensionat och där hände detta med bromsen. Vi voro rätt många gäster
i huset, allesammans mycket hyggliga människor. Sommaren har ju varit så
vacker i år, ehuru litet torr, men det är nu böndernas sak.
En sådan torr sommar bli bromsarna stora, tunga och feta men dock fullt
arbetsföra.
På pensionatet bodde en äldre dam. Jag älskade henne icke, ty hon
förargade mig genom sin blotta närvaro. Det finns sådana människor. Jag
hyste en djup motvilja mot denna dam och denna motvilja växte till hat
då hon en middag, sannolikt med avsikt, tappade en anjovis i hummersås
på mina vita flanellbyxor.
Jag låg vaken den natten och tänkte på hämnd, som varje verklig man gör,
som får en anjovis på sina vita flanellbyxor.
På morgonen gick jag ut i stallet. Där stodo många tama djur, som
viftade sina svansar och stampade i sina spiltor. En dräng gick omkring
med en spade och skovlade föda åt de goda djuren. Han var en man med ett
allvarligt utseende. Då han såg mig komma, hälsade han vänligt god
morgon och jag sade:
-- Hur står det till med Karlsson i dag? Jag hade nämligen hört, att han
varit i staden några dagar förut.
Drängen svarade: -- Tack, gott! och jag tillade omedelbart:
-- Kan Karlsson skaffa mig en broms?
-- Skall han vara levande? sade Karlsson.
-- Ja, sade jag, och han skall ligga i en tom tändsticksask.
-- Titta in i kväll, sade Karlsson. Och fortsatte sitt arbete med den
stora skoveln.
På kvällen tittade jag in till Karlsson. Det var en vacker, stilla
juliafton, sjön låg nästan blank och ekorrarna hoppade muntert från gren
till gren och så vidare.
-- Har Karlsson bromsen? sade jag.
-- Har så, sade Karlsson. Har så i lådan som det skulle vara.
-- Är han stor och stark?
-- Det är den bästa och största broms jag sett sedan 1892, men den
sommarn var också varmare än den här. Den bromsen, som jag såg 1892,
slog sig en gång ned på en häst så att han, hästen, blev svankryggig.
Den här bromsen har jag följt med ända sedan i våras. Han är liksom en
bekant till mig och jag skiljes icke gärna ifrån honom.
-- Hur mycket kostar han, sade jag.
-- Eftersom det ännu icke är något maximipris på bromsar, så säjer vi
väl en och femti, sade Karlsson och räckte mig en tändstickslåda.
-- Är han bunden, sade jag.
-- Nej, det är han inte, men jag andades på honom i morse, så han är nog
liksom lite bedövad.
Jag tog lådan, betalade Karlsson, som stod länge i stalldörren och såg
efter mig, då jag gick. Det var som om han haft svårt att skiljas från
bromsen.
Jag gick upp på mitt rum. Fönstret stod öppet, men icke en fläkt rörde
sig. Luften var ljum och stilla. Jag tog upp tändstickslådan, stack
några små hål på dess övre sida, för att djuret skulle kunna andas, och
därpå gick jag till sängs.
Dagen därpå var en vacker och solvarm dag. Termometern visade över 30
grader och alla pensionatets gäster gingo strax efter frukosten för att
bada.
Jag var ensam, ensam med bromsen. Jag tog fram lådan, som jag satt under
en byrå, och öppnade den helt försiktigt. Bromsen levde och surrade.
Ssss -- sss -- tssss -- tssss.
Så kom middagen, och de timmar som nu följde skall jag aldrig glömma.
Där sutto vid småborden alla de celebra personligheterna. Där var den
förnäma konsulinnan och hennes två döttrar. Där var revisorn med sin fru
och unge son, som flirtade med fröken Nilsson, som såg ut som en
manikurist om naglarna -- och där var också min dam, hon med anjovisen.
Hon gick tvärs över golvet för att hämta en tallrik. Jag hade väntat på
detta ögonblick. Jag stod bredvid henne, tappade min servett, böjde mig
ned, tog servetten och släppte samtidigt ut bromsen innanför kvinnans
kjolkant. Det hela gick lika fort, som en motor tänder om den är bra.
Så dröjde det ett ögonblick och så skar ett fasans skri genom luften.
Den gamla damen stod med armarna rätt upp i vädret, bromsen surrade --
sssssss -- en allmän panik bröt ut -- ssssssss -- man sprang upp från
borden -- sssssss -- man ropade om varandra och över alla hördes den
ensamma gamla damens gälla röst:
-- Ett djur är på mig!!! Ett djur är på mig!!!
Revisorn som varit med då ett fartyg var nära att förlisa, ställde sig
på en stol och ropade:
-- Lugn! Lugn! För ut kvinnor och barn! Ssssssss!
Konsulinnan fördes ut av kandidaten och fröken Nilsson skrek:
-- Ni ska få se, att det är en huggorm! Ni ska få se, att det är den jag
mötte i torsdags åtta dar! Han såg förskräcklig ut.
Ssssssss!
-- Häll ett ämbar vatten över henne! skrek jag själv. Det lugnar!
Bromsen surrade och damen började nu gno runt i rummet. Alla veko undan
för henne. Högt ropade hon:
-- Jag känner honom! Jag känner honom!
Plötsligt stannade hon och stod alldeles stilla. _Bromsen surrade icke
längre._ Ögonen fingo ett undrande, frågande uttryck, hon drog en lång
djup suck och så föll hon pladask i golvet.
Jag gick ut på verandan. Nedanför låg viken blek och stilla. Jag tände
en cigarr och njöt av naturens stora stillhet. Då kom en ensam man
uppför trappan till verandan. Han bar en strut i handen. Det var
stalldrängen. Han stannade mitt framför mig och sade så högt, att det
hördes genom hela huset:
-- Här har jag en ny broms, men den får herrn ge 3 kronor för, för den
är dubbelt så stor som den andra.
Jag låg i en sjöbod den natten och på morgonen for jag till stan.
Drängen stod på bryggan, då båten lade ut, och skrek:
-- Ska vi säja två och femti? Sista pris! Med låda till! Ett för allt!
De ä gott pris!
Då skådespelaren slutat sin berättelse och sjunkit ned i stolen, säger
någon:
-- Hur gick det med den gamla damen?
-- Jag tror, säger berättaren, att hon dog -- av skam.


[Illustration]
CHAPMANS MORMOR.

Chapman är vår tax. Men han är ingen märkvärdig tax utom det att han har
ett spaderess under svansen, men det har ju alla äkta taxar. Det är så
att säga deras adelsmärke. Men han är en fin och väluppfostrad tax. Och
han är också en god jakthund, ehuru vi ha så få tillfällen att använda
honom till det. Det finns så få vilda djur i den stadsdel där vi bo. Men
på landet har han jagat både hare och räv och en gång ute i skärgården
har man gått med honom på älg och det gick bra.
Ingen har egentligen fäst sig vid Chapman. Han hör ju till familjen, men
han är inte märkvärdigare än de andra -- utom det där med spaderesset
förstås.
Men så en dag händer det något som gör Chapman med ett slag till något
alldeles särskilt märkvärdigt.
Det kommer en ung fru på besök och då hon får se Chapman säger hon:
-- Å, är det han! Tänk, jag kände hans mor.
Ingen av oss har tänkt på Chapmans mor. Vi ha inte ens vetat att han
haft en mor.
-- Det var en mycket fin tax, säger den unga frun. Hon var alldeles brun
över hela kroppen. Hon tillhörde greve Lewenhaupt. Ni känna väl
Lewenhaupts taxar?
Alla känna vi naturligtvis Lewenhaupts taxar. Det måste man ju göra. Och
gör man det inte, bör man inte tala om det.
-- Och när jag tänker närmare efter, fortsätter den unga frun, så känner
jag också Chapmans mormor. Hon var en av de allra vackraste taxar jag
sett. Hon var också alldeles brun över hela kroppen och hon tillhörde
Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Men hon bet får så dom måste
skjuta henne.
Det blev alldeles tyst och nu förstå vi vad som hänt oss. Vi ha i vårt
hus en varelse som haft en mormor som varit vid hovet! Som gått i
slottets salar och kanske fått socker av riktiga prinsar och prinsessor,
kanske av konungar och kejsare! Och ättlingen till denna höga varelse
går här omkring oss som en helt vanlig tax, visserligen med ett
spaderess där det skall sitta men ändå -- och denna varelse får äta ur
en bleckskål i ett kök och ligga i en korg i en tambur och ha till täcke
en gammal uttjänt aftonkappa!
Då den unga frun gått, gå vi allesammans ut och titta på Chapman där han
ligger i korgen. Ingen förändring. Han är fortfarande lika enkel och
vänlig i sitt sätt. Rör litet på svansen och ser på oss med sin vanliga
litet trötta världsmannablick. Jag lägger på honom aftonkappan och vi
dra oss diskret tillbaka.
Men Anna-Clara, som nu är 8 år, kan inte glömma detta med Chapman. Då
och då smyger hon sig till honom och ser på honom och klappar honom på
huvudet. Inte som förr, så där i förbigående, utan mera vördnadsfullt
och underdånigt.
På middagen tar hon honom i koppel och går ut med honom runt kvarteret.
Och då hon kommer utanför hyrkuskverket, träffar hon alla barnen från
huset bredvid och hon berättar för dem om Chapmans underbara mormor. De
stå i en vid ring och höra på med öppna munnar. Och då Anna-Clara går,
följa de henne med stora, beundrande blickar.
På kvällen, då Anna-Clara gått och lagt sig, ligger hon stilla och
tänker som barn bruka innan de somna. Så säger hon:
-- Min mormor är inte så fin som Chapmans mormor, för hon har inte varit
hos Hennes Majestät Drottningen av Danmark.
-- Nej, säger jag, hon är inte så fin.
Det blir tyst och så fortsätter Anna-Clara:
-- Men min mormor har aldrig bitit några får.
-- Nej, säger jag, det har hon aldrig, efter vad jag vet, men så behöver
vi heller inte skjuta henne och det är ju en god sak.
Anna-Clara tänker en stund och så fortsätter hon:
-- _Det tror jag heller inte att någon skulle våga!_
Då säger jag god natt och sov nu, ty det är inte bra för ett litet barn
att ligga och tänka och prata för mycket i sängen om kvällarna.
[Illustration]


[Illustration]
KIDNEY AND BACON.

Det var en vacker dag. Våren hade nyss kommit. Människorna kände sig
lättare och bättre där de strömmade fram i solskenet på den breda
trottoaren. Klockan var ett -- det var min lunchtid och jag gick in på
den stora restaurangen i hörnet vid torget.
Det hade gått rätt lång tid sedan jag sist var här, men allting var sig
likt. Den stora, ljusa matsalen var fullsatt med unga herrar med frisk
aptit, solen låg in genom de stora fönstren, lyste mot det vita
bordslinnet och bröts mot glasen och bordssilvret. Jag fick ett ensamt
litet bord och en ung flicka räckte mig en matsedel.
Där fanns många rätter, jag gled igenom dem alla och så stannade jag vid
_Kidney and bacon_. Å, tänkte jag, det är njure med fläsk, det kan vara
mycket bra. Just nu vill jag ha det!
Jag beställde Kidney and bacon.
Den unga uppasserskan försvann och om en stund kom hon tillbaka med min
mat. Den låg mycket nätt och vackert serverad i en silverkarott och var
köttbullar med potatis.
Jag såg på den unga flickan. Hennes ansikte sade mig ingenting. Hon
ställde karotten på bordet och försvann.
Jag tänkte: hon har missuppfattat min beställning. Någon annan har fått
Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Men så är det ju ofta i
livet. När få vi det vi önska? Och huru ofta händer det icke att just
det vi önska skänker oss besvikelse när vi få det. Makterna leda våra
öden. Det var bestämt att jag denna dag skulle äta köttbullar och jag
gjorde det. De voro för resten utmärkta.
Då jag ätit, knackade jag för att få betala och då flickan kom sade jag:
-- Det var utmärkta köttbullar. Äro de alltid så bra?
Hennes ansikte lystes upp helt svagt -- tiderna ge icke anledning till
alltför stora glädjeyttringar -- och hon svarade:
-- Vi äro kända för att ha utmärkta köttbullar.
Så betalade jag och gick.
Dagen därpå var också en dag. Våren levde ännu och solen lyste som i
går. Det blev åter lunchdags och åter ledde min väg till den stora
restaurangen i hörnet vid torget. Jag gick in och fick samma bord som
dagen förut.
Flickan från i går kom strax till mig och räckte mig matsedeln. Där
stodo många goda rätter och där stod som i går _Kidney and bacon_. Jag
tänkte: det är en stående rätt på denna restaurang, det är ställets
specialitet. I går fick jag den ej. Ödet ville köttbullar -- låt oss se
hur det går i dag!
Och så beställde jag Kidney and bacon.
Det gick en stund. Runtom mig sorlade publiken och ute på gatan hörde
jag kolportörerna ropa ut tidningarnas stora nyheter. Spårvagnarna
rullade. Och över alltsammans lyste vårens vackra sol.
Uppasserskan kom med min rätt. Den låg, som i går, i en vacker karott av
silver och det var köttbullar med potatis, som i går. Hon ställde
karotten på bordet och försvann.
Och jag tänkte: Visserligen ligga vi helt och hållet i händerna på
makterna. De kunna husera med oss hur de vilja. Men det bör finnas en
gräns. Vi böra själva ha något att säga. Det duger inte att tänka:
Försynen är sysslolös -- låt den få arbeta! Sådant kan misslyckas. Men i
dag driver makterna med mig. Det kan inte tillåtas. Jag är en fri man.
Jag vill bestämma själv över min lunch.
En hovmästare gick förbi. Jag knackade och han kom, artigt bugande.
-- Förlåt, sade jag, _Kidney and bacon_ är det icke längre njure och
fläsk?
-- Jo, naturligtvis, sade hovmästaren.
-- Det kan aldrig vara köttbullar?
-- Nej, inte här. Vi ha Kidney and bacon.
-- Då har här skett ett misstag, sade jag. Jag har beställt Kidney and
bacon och jag har fått köttbullar. Köttbullar är också mycket bra,
framför allt på denna restaurang, men jag har icke beställt dem.
Hovmästarens ansikte blev mycket allvarligt. Han såg på min karott som
var av silver, tog den och försvann. På vägen mötte han den unga
uppasserskan och jag såg att han talade vid henne. Jag förstod att han
grälade och jag ångrade genast vad jag gjort.
Jag tänkte: Nu är konflikten färdig. Du har tryckt på knappen.
Händelserna rulla upp sig och makterna förbereda sin hämnd.
Om en stund kom den unga uppasserskan. Hon var mycket allvarlig. Jag såg
att hon hatade mig. På bordet, framför mig, satte hon ett fat, även det
av silver, och på det låg _Kidney and bacon_.
Det gick ett år. Livet gav och tog. Riken störtades och troner föllo.
Det var åter vår. Solen sken som förr på strömmen av människor som gled
fram på den breda gatan. Och åter var det lunchdags. Och åter stod jag
utanför den stora restaurangen vid torget. Jag gick in och jag fick mitt
samma bord som förra våren. Jag satt mitt bland de unga ätande herrarna
och flickan från i fjol stod åter vid mitt bord. Hon räckte mig
matsedeln och jag såg på hennes blick att hon kände igen mig.
Det är mannen som skall ha _Kidney and bacon_, tänkte hon -- _Kidney
and bacon_, _Kidney and bacon_ -- det måste jag komma ihåg!
Där fanns många rätter på matsedeln och där fanns köttbullar med
potatis. Jag beställde köttbullar.
Flickan såg på mig ett ögonblick. I hennes ögon låg undran och tvivel.
Så gick hon. Och om en stund var hon tillbaka med ett fat av silver och
på det fatet låg Kidney and bacon.
Därute på torget rullade spårvagnarna, skreko kolportörerna och lyste
vårsolen.
Jag åt min njure och mitt fläsk och då jag betalade, sade jag till den
unga uppasserskan:
-- I dag voro köttbullarna alldeles utmärkta. Äro de alltid så bra?
-- Ja, svarade hon, vi äro kända för våra utmärkta köttbullar. Det är
vår specialitet.
Men jag tänkte: huru litet förmå vi här i världen. Huru små och svaga
äro vi icke. Och när skola vi äntligen lära oss förstå att när makterna
önska att vi skola äta köttbullar, så skola vi icke beställa Kidney and
bacon eller tvärtom. Huru outrannsaklig är icke Försynen!


[Illustration]
FJÄRDE MAN.

Det var en sådan dag -- solen hade börjat värma och sommaren var på väg.
Det var en sådan dag, då man lämnar sitt arbete och går ut på gatorna
och torgen.
Så kom jag till den stora parken, där blommorna växa i rabatter och där
barnen leka i stora sandhögar. Jag satte mig på ett säte mitt i solen
och ritade i sanden med min käpp som människor göra som äro lata och
icke besvärade av trängande göromål. Jag ritade en halvcirkel, runt om
mina fötter. Sen ritade jag en halvcirkel utanför den första och så kom
John.
-- Inte får man sitta på säten i parker, sade han och såg på mig
bestraffande. Sätena äro till för fulla personer och pigor från landet.
-- Du har alldeles rätt, sade jag. Alldeles rätt, men så här på våren
vet man ju inte vad man gör. Men om du sätter dig här bredvid, ser det
ut som om vi hade något viktigt att tala om och då kanske allmänheten
förlåter oss.
John satte sig och sade:
-- I går var jag med om något besynnerligt. Tor och Bertil voro hemma
hos mig för att få en liten poker. Ernst var också bjuden men han kom
inte, måste resa och revidera i någon bank. Nå, vi voro bara tre och det
var pinsamt. Det är pinsamt att spela poker på tre man. Spelet blir inte
balanserat.
-- Man kan ju ta bort en del kort, sade jag, som också spelat poker då
jag var ung.
-- Ta ut! Vi togo bort till och med femmorna, men det är ju det som
förrycker spelet. Joker hade vi också.
-- Du sa att du var med om något besynnerligt?
-- Ja, vi hade spelat ungefär en timme, då vi plötsligt slutade upp med
några jackpottar och togo en grogg i stället. Då ringde det på
tamburklockan och Tor sprang och öppnade. Kristin hade gått ned efter
sodavatten och jag kom mig icke för.
Det dröjde innan Tor kom igen. Men så kom han och vi frågade:
-- Vem var det?
Tor vinkade åt mig och vi gingo ut i tamburen, lämnande Bertil ensam. I
tamburen stod en sluskigt klädd herre med en sorts portfölj under armen.
-- Herr Söderberg, sade Tor och vi bockade oss för varandra. Söderberg
är en gammal vän till mig, vi äro skolkamrater, sade Tor, och nu kom han
hit i kväll för att sälja några vykort, det har gått dåligt för honom.
Jag kände i fickan efter min portmonnä -- nåja, ett par vykort kunde man
ju köpa, då det var Tors gamla skolkamrat. Jag tittade på karn. Han var
trasig och smutsig och orakad och oklippt och jag inbillade mig att han
luktade sprit. Man vill gärna att illa klädda personer skola lukta
sprit. Men hans ögon voro kloka och klara. Kanske var det bara en
tillfällig olycka som kunde repareras -- re-pareras -- repareras -- jag
upprepade ordet för mig själv tills idén kom: _om vi skulle klä upp
Söderberg, raka honom och frisera honom och ha honom till fjärde man!_
-- Förlåt, herr Söderberg, sade jag, spelar herr Söderberg poker? Vi äro
bara tre i kväll och behöva en fjärde man. Ni gjorde oss en tjänst, om
ni vore med.
Herr Söderberg såg på mig med förvåning i sitt ovårdade ansikte, så sade
han:
-- Poker har jag spelat mycket både här och i Amerika, men jag har inga
pengar och som jag är klädd --
-- Den saken ordna vi, om ni tillåter.
Jag tog ifrån herr Söderberg hans portfölj och tog in honom själv i min
sängkammare. Vi badade honom inte, så långt gingo vi inte, men vi klädde
om honom i en av mina bättre kostymer och vi rakade honom. Då han var
färdig såg han nästan elegant ut. Han gick fram och tillbaka på golvet
och man märkte att han trivdes i sin nya form. Tor bjöd honom en
cigarrett och i detsamma öppnade Bertil dörren och frågade om han fick
gå hem. Han hade tröttnat på ensamheten.
Jag presenterade herr Söderberg, en gammal vän till mig och Tor, och vi
återvände till rökrummet.