Ada - 4

En dag sökte jag upp honom och bad honom hjälpa en ung, verkligt begåvad
målarinna.
Isaak sade absolut nej.
-- Konstnärer intresserar jag mig inte för -- jag har så många andra!
Jag gav mig inte. Och slutligen sade Isaak:
-- Jag ger inte ett öre, men jag skall sätta opp en förteckning på folk
som ska hjälpa flickan. Och hälsa från mej!
Jag fick en namnlista. Först stod där Handelsbankens direktör, Fränckel.
Jag behövde aldrig gå längre. Den unga målarinnan fick ett månatligt
underhåll som betalades så länge givaren levde. Så hjälpte ändå Isaak
Hirsch.
--
Albin Lavén är också borta. Han var en god skådespelare och han var
dessutom något som är rätt ovanligt på den svenska scenen: han var
humorist.
Axel Engdahl har skrivit om Lavén och på sitt utmärkta sätt givit det
bästa och roligaste om honom. Må han förlåta att jag faller honom i
ämbetet med några minnen.
För rätt många år sedan gjorde Lavén på en middag bekantskap med baron
Carl Cederström, som senare i tiden överraskade folket med att bli
Sveriges förste flygare. Lavén och Cederström funno strax varandra och
litet längre fram på aftonen, då man blivit bröder, sade Cederström:
-- Titta ut till mej någon söndag på Brunn, Ingarön, och ät middag!
-- Går det båt dit, sa Lavén.
-- Javisst. Till Kolström. Sen får du gå en bit. Det är vacker väg.
Lavén kom redan nästa söndag. Och han stannade i 3 månader. Cederström
blev ofta bedrövad, då han tänkte på den tomhet Lavén efterlämnade, då
han äntligen reste. Som en rättare gick han omkring på gården, ordnade
och ställde och talade med folket:
-- Havren ser ut att bli fin i år, bara man kupar den i tid.
Kronärtskockorna bli nog också bra bara dom inte fjälla för tidigt.
Varför sätter ni inte små håvar under äpplena så att dom inte behöva
falla på marken och bli stötta?
En dag inspekterade han ladugården. Cederström visade honom den största
tjuren.
-- Den var inte dålig, sa Lavén, och höll sig på aktningsfullt avstånd.
Varpå Cederström, som ofta nog inte var något att lita på, knuffade
Lavén rätt på tjuren. Lavén gjorde en snabb vändning, men halkade och
föll pladask med händerna mitt i gödselrännan. Cederström fick plötsligt
något annat att göra i ladugården, men Lavén smög sig bakom honom, lade
sina nu högst angenäma händer för ögonen på honom och sade helt vänligt:
-- _Gissa vem de' ä'!!_
Lavén tillhörde Stockholms få morgontidiga herrar. Man påstod att han
hade sina rendez-vouser i skogen om morgnarna. Jag brukade se honom
ibland på Norra Djurgården, vid Skuggan och Fiskartorpet -- som man nu
vill vandalisera med flottstationen, skola vi tillåta det? -- Lavén tog
sin morgonritt härute och han gjorde sig utmärkt till häst, elegant i
stil och dräkt. Oftast var han ensam.
Men en morgon föll det mig in att gå på Södra Djurgården. Jag kom till
Manilla och tog en genväg ned genom skogen. Klockan var mellan sju och
åtta. Det var en härlig morgon, tyst och stilla. Så hör jag steg och
röster. Det är Lavén och en ung dam, som promenera. Vi hälsa stelt och
korrekt.
Dagen därpå går jag min vanliga väg på Norra Djurgården. Lavén kommer
ridande. Då han får se mig, håller han in hästen, hälsar och säger:
-- Hör du, skulle vi inte kunna komma överens om att du _alltid_ går på
Norra Djurgården?
Jag lovade. Och jag tror nästan jag har hållit mitt löfte -- ända tills
döden gett mig rätt att bryta det.
Men det gör mig ont att aldrig mera möta Albin Lavén.


[Illustration]
EN SKÅNSK POET.
_Sigurd P. Sigurdh._

En gång i slutet på 90-talet satt jag på Metropols kafé i Stockholm,
där man på den tiden satt. Publiken var den vanliga: unga konstnärer,
författare, aktörer och en och annan grosshandlare som övergivit Du
Nord.
Det var en afton på våren och jag minns den rätt väl, ehuru det nu är så
länge sedan att man gudskelov glömt mycket annat. Därute på torget stod
luften blå och ljum. Spårvagnarna rullade mot Djurgården, till Cirkus,
till Kristallsalongen, till Hasselbacken, där stockholmarna gärna skulle
sitta ute året om, då som nu.
Plötsligt stod en ung man vid mitt bord. En ung elegant herre. Smoking,
hög krage, mycket hög. Ett ljust ansikte med två goda blå ögon.
Han höll naturligtvis ett punschglas i handen. Man gjorde så på den
tiden. Och så sade han:
-- Mitt namn är Sigurd P. Sigurdh, får jag lov att slå mig ned?
Han sade allt detta på den dialekt som gläder oss stockholmare mest och
som vi förgäves försöka härma.
Naturligtvis voro vi tillsammans den aftonen. Aftnarna voro rätt långa
den tiden, även om det inte var på våren. Ibland slutade de inte alls.
Sigurdh var tandläkarekandidat, men en sådan som skrev vers mer än
plomberade tänder. Slutligen skrev han så mycket vers att han inte alls
plomberade tänder. Han blev helt och hållet författare och journalist.
Över hela hans lilla ljusa uppenbarelse med de trogna, svekfria blå
ögonen låg något försök till stram militär. Han trodde alldeles säkert
att han såg ut som en ung löjtnant.
Sigurdh hade inte bott länge i Stockholm förrän han blev en av stadens
kända figurer. Men han gjorde icke blott sig själv -- Söndags-Nisse
gjorde honom. Den oförliknelige tecknaren Oscar Andersson hittade rätt
snart Sigurdh för sitt galleri. Han gjorde honom till en typ som inte
alltid var Sigurd P. Sigurdh, men som alltid var en rolig karikatyr.
Sigurdh blev inom kort så känd och populär i Stockholm att en
ung skådespelare till och med gjorde hans mask i en pjäs på
Djurgårdsteatern. Och längre kan man inte komma. Om man inte möjligen
når till vaxbild på Svenska Panoptikon. Men den inrättningen har så föga
intresse för unga skalder. Om de inte möjligen begått andra brott och
kunna visas i Skräckkällaren.
En tid körde Söndags-Nisse med Sigurdh något för ofta. Sigurdh,
som var en god och oförarglig människa, var road av dessa nidbilder --
i början och till en tid -- men så en dag hände det, att han kom
upp på redaktionen, slog näven i stora redaktionsbordet så att
telefonapparaterna försökte hoppa och sade på sin vackra skånska:
-- Nu får det ta mej fan vara slut med det här skandaliserandet! Absolut
slut! Jag tål det inte längre! Mina vänner ha sagt åt mej att jag inte
ska tåla det en dag längre. Och jag gör det inte heller!
Redaktören blev naturligtvis förfärligt rädd och lovade i ödmjukhet att
det skulle vara slut. Han telefonerade till O. A.:
-- Du måste upphöra med Sigurdh! Hans framtid blir förstörd.
O. A. lovade, och så försvann Sigurdh ur Söndags-Nisse för ett par
tre veckor. Livet gick märkvärdigt nog sin gilla gång ändå. Men en
dag stod Sigurdh på nytt på redaktionen. Den här gången hoppade inte
telefonapparaterna. Den besökande var mild och stilla och uttryckte bara
sin undran över hur tidningen kunde bära sig utan hans karikatyr varje
vecka. Skulle det inte vara lämpligt att i nästa nummer -- ?
Då kom Sigurdh igen och allt var som det skulle.
Så kom bråket med Norge 1905. Det var en het sommar. Söndags-Nisses
redaktör låg vid Baggensfjärden och eftersom han var i värnpliktsåldern
ville han inte ha krig med Norge. Sigurdh bodde hos redaktören. Villan
var liten, bara två rum, så vi måste gå ut på landsvägen då vi talade om
Norge för att inte väggarna skulle rämna. Sigurdh var högerman, han
ville klå norrmännen och till ett tecken på sin politiska hållning bar
han sin äkta panamahatt uppvikt på högersidan. Vi stredo förfärligt om
Norge de dagarna. I synnerhet dagen efter den vackra afton då Sigurdh
och de andra stockholmarna vandrade ut från Hasselbacken till Rosendals
slott för att ge H. M. Konungen sin undersåtliga hyllning. Den dagen
blev grälet så starkt att vi måste ta ett dopp i Baggen för att svalka
våra känslor. Vi badade från ett litet badhus.
-- Kan du simma? sade jag till Sigurdh.
-- Visst fan kan jag simma! sade Sigurdh.
Varpå han gick ut på djupt vatten och sjönk fort och väl. Jag gav mig
efter och lyckades få upp honom levande ehuru något vattenfylld.
-- Du sa ju att du kunde simma, sade den ädelmodige räddaren.
Varpå Sigurdh svarade:
-- _Jag kan väl inte simma när jag inte känner botten under fötterna!_
Affären med Norge avgjordes så småningom utan Sigurdhs ingripande --
herr Mickelsen fanns tyvärr till hands -- och Sigurdh fick ett annat
intresse i livet utom diktningen och kåserandet i dagspressen. Han ville
flyga i ballong. Att stiga upp i en gondol, att sväva högt över jorden,
att glida fram mellan moln, över skogar, berg och sjöar, det blev hans
dröm. Han kände hela Aeronautiska Sällskapet och slutligen lyckades det
honom att få löfte om en tripp med ballongen Svenske på dess första
färd. Är det någon som minns den seglatsen? Annars har Jörgen så utmärkt
skildrat den att ingen gör det bättre. Här endast de korta dragen av den
underbara tilldragelsen.
Ballongen stod äntligen fylld en vacker morgon i Idrottsparken. Allt var
klart för avresan. Där var färdledaren, ingenjör Hans Frænkel och den
tredje passageraren, en ung löjtnant, och så naturligtvis Sigurdh.
Söndags-Nisse hade i flera nummer ägnat en stor del av sitt innehåll
åt denna märkliga händelse. Sigurdhs utrustning, sinnesstämning och
testamente hade meddelats. Bakom det sista låg en smula allvar. Sigurdh
hade verkligen anförtrott Söndags-Nisses redaktör sin yttersta vilja i
händelse av ett olycksfall med ballongen. Det blev ett olycksfall, men
inte det möjligen beräknade.
Man stod där omkring den ankrade ballongen och konstaterade att allt var
klart för en lycklig färd, då någon sade:
-- Vi äter väl litet frukost innan vi ge oss av!
När äter en svensk inte en liten frukost -- vem kan väl hindra honom
från denna höga akt? Knappast ett världskrig.
Alltså gick man och åt frukost. Sigurdh gick till sitt hem på Östermalm.
Han åt bräckt skinka med ägg. Han åt med skånskt lugn och han skulle
just ta den lilla snapsen, då pigan, som uppehöll sig vid fönstret,
skrek till:
-- _Nu gick ballongen!_
-- Han gör så fan! skrek Sigurdh, för jag ska ju med!
Han sprang till fönstret. Och där for ballongen! Ensam, utan gondol,
utan färdledare, utan passagerare, utan Sigurdh, som hade allt klart,
t. o. m. testamentet, för avfärden.
Ballongen hade slitit sig och gett sig av på egen hand. Man lär ha
hittat en liten bit av den nere i alperna, men den biten räckte inte att
flyga med. Trots att man hade gondolen kvar.
Så det skojades med Sigurdh i de dagarna! Jag minns, att han, då det var
som värst, kom fram till mig en afton i Rydbergs kafé, ställde sig vid
mitt bord och bara sade ett högst innehållsrikt och uttömmande ord:
-- _Knölföda!_
Nå, Sigurdh kom i alla fall att flyga med ballong, en ny ballong, som
gjorde en lång resa uppåt Norrland. Sigurdh skötte sig utmärkt. Han
begick endast det lilla felet, att då man bad honom ta temperaturen i de
högre luftlagren, så höll han med handen om kvicksilverkulan, så att man
så småningom fick Sigurdhs temperatur i stället för de högre
luftlagrens. Men det justerades.
Sigurdh blev sedan en hjälte och hyllades till och med av knölfödan.
Man blev inte ond på Sigurd P. Sigurdh. Därtill var han alltför god och
bra. En ärlig vän och en man med ett hjärta av guld -- en banal fras,
men jag finner ingen bättre.
Hans vackra minne lever och skall alltid leva hos hans många vänner.


[Illustration]
WALLENBERG.

Herr K. A. Wallenberg har skänkt bort halva sin förmögenhet till
välgörande ändamål. Det var 20 millioner. Och en vacker gåva. Men vad
fick han för det? N. D. A. sa strax på aftonen något om ont samvete från
den vackra tid då Wallenberg satt som utrikesminister (stackars karl)
och i Social-Demokraten gjorde Hjalmar en bugning för pengarna och
tyckte att N. D. A. varit ohövlig. Men -- donationen visade i alla fall
att här är för mycket pengar på privathänder. Vilket gör att
socialdemokratien är det enda rätta.
Ja visst är det för mycket pengar på privathänderna (ehuru inte på
mina). Men då bör man väl vara tacksam för att de privata lämna ifrån
sig en del. Även om det kommer av ont samvete. Vilket jag på det
livligaste betvivlar är fallet med K. A. Wallenberg. Om han tjänar
pengar med gott samvete, det vet jag ej -- sannolikt är han av samma
mening som Ernest Thiel att inte blir man millionär utan att det kommer
ett och annat litet stänk på änglavingarna -- men då han ger ut pengar,
är jag säker på att han gör det med gott samvete.
Jag har en viss erfarenhet av den saken. Egentligen tillhör händelsen
mina memoarer avsedda att utgivas 50 år efter min död -- bokförläggare
med arvtagare böra passa på redan nu och göra affär.
Jag var ung den tiden, mycket ung. Och behövde pengar nästan jämt, som
fallet lär vara med ungdomen även nu för tiden. Satt en förmiddag på Du
Nord, gamla hederliga Du Nord -- fäll en tår, du stockholmska hjärta! --
och åt frukost med en redan då rätt flintskallig kapellmästare. Små
honkräftor med dill, stor kupa pilsner -- Du Nords blandning -- minns
ni?
-- Jag behöver pengar, sade jag till kapellmästaren. Var får man sådana?
-- Bankerna har. De äro till för att låna ut pengar.
-- Vad finns det för banker?
-- Enskilda Banken lär ha ett gott namn. Och så finns det ju andra,
mindre banker. Men de äro nog inte så säkra.
-- Då går jag till Enskilda Banken. Vem är direktör där?
-- Wallenberg.
-- Jaså, han. Då går jag till honom.
-- Det är fel. Man går till kamrern och lämnar en växel med säkra namn
och så får man komma igen och så vidare.
-- Jag går direkt till Wallenberg. Det är bekvämare och ser bättre ut.
Jag har nyss exercerat beväring och då umgicks jag endast med överstar
och generaler. Umgänge med lägre befäl bör undvikas. De äro bara
misstänksamma. Jag går direkt till Wallenberg. Beställ kaffe av
Håkansson i kaféet så länge. Jag kommer strax.
Jag gick till Enskilda Banken. På Nygatan i stan. Där ledde en trappa
rätt upp i huset, stor och bred. En vaktmästare stod vid dörren. Över
bröstet bar han ett brett band och på det stod något i silverbokstäver
som jag glömt.
-- Träffas bankdirektören?
-- Ja, men han har sammanträde just nu -- är det något brådskande?
-- Ja, det är mycket brådskande (jag tänkte på kapellmästaren som satt
och väntade).
-- Hur var namnet?
Jag lämnade mitt visitkort. Det bars in på en silverbricka, och så satte
jag mig att vänta. Det dröjde inte länge förrän bankdirektören kom. Han
såg ut som nu, ehuru mera undrande och förvånad. Kanske över mig. Eller
kanske har världskriget gjort honom resignerad.
-- Ni önskar? sade han.
-- Låna ett tusen kronor -- kontant, tillade jag för att undvika alla
tvivelsmål.
Det blev en stunds paus. Wallenberg såg på mig med ett par ögon fulla av
förvåning. Här kom en ung herre rätt upp till honom, störde honom mitt i
ett sammanträde, skickade in sitt kort och ville bara på det ha 1,000
kronor. En okänd ung herre, varifrån? och varthän! Vem visste det? Vi
stodo länge tysta och så sade bankdirektören:
-- Dröj ett ögonblick.
Jag tänkte: går han direkt efter pengarna eller blir det bråk med kamrer
och växlar som jag inte förstår ett smul av.
Så kom Wallenberg tillbaka med en ung elegant herre. Presentation och så
säger bankdirektören: -- Var god och lämna herr Zetterström ett tusen
kronor!
Det hela var så enkelt och naturligt precis som det skulle vara. Just
som jag sagt till den redan då rätt flintskallige kapellmästaren som
satt på Du Nords kafé och väntade.
Pengarna kom. Jag tog dem, tackade och gick. Vi sågo alla tre mycket
glada ut. Till och med vaktmästaren med det breda bandet över bröstet
smålog då han öppnade dörren för mig.
Jag kom lagom till kaffet på Du Nord. Kapellmästaren blev litet förvånad
men han tog 200 kr. av mig för att dämpa sin rörelse. Han ansåg att idén
var hans.
Nå, så gick det år. Rätt många år. Jag blev en äldre herre och skaffade
mig pengar på ett bättre och mödosammare sätt än att låna dem. Men på en
middag berättade en bankman hela historien om den unge mannen som gick
direkt till Wallenberg och lånade tusen kronor på sitt visitkort. Då
sade någon:
-- Ja, det går en gång men han skulle nog inte kunna göra om det.
-- Alldeles säkert kan han det, sade berättaren. Ty det egendomliga är
att den unge mannen betalade igen pengarna.
Då blev det tyst i sällskapet. Det hade man inte väntat. Och kanske inte
Wallenberg heller.


[Illustration]
FÖRSÖK MED VÄNLIGHET.

En snäll herre har i Sv. Dagbladet meddelat ett enkelt sätt att avhjälpa
bråket och trasslet med Rikstelefonen, som hela svenska folket nu är så
argt på. Man ska bara vara vänlig och tålig, så går det bra säger den
snälla herrn: blir jag felexpedierad och telefonisten ber om ursäkt, ger
jag henne ett kort, artigt, tröstande svar.
Jag försökte den där metoden, med vänlighet, för en stund sedan. Så här
gick det till:
Ringde upp stationen. Intet svar. Väntade i 3 minuter. Intet svar.
Ringde på nytt. Intet svar.
-- Du skall vara lugn, tänkte jag. Det tjänar ingenting till att bråka.
Det blir inte bättre eller fortare för det.
Ny signal. Telefonisten svarade, något som ej kunde uppfattas, och jag
sade:
-- Jag ber om ursäkt om jag besvärar er, så mycket som ni har att göra
och så många utlänningar som kommit till stan --
_Telefonisten_, i skarp ton:
-- Vad ska ni ha för nummer?
-- Jag skulle vördsammast be att bli sammankopplad med 52 60 om det inte
är alltför mycket besvär. Jag kan annars vänta tills i eftermiddag, då
det kanske är liksom litet ledigare.
Intet svar. Jag väntar 5 min. Jag byter om hand och väntar ytterligare 5
min. Intet svar.
Då ringer jag på nytt. Intet svar. Väntan. Ny ringning. Svar:
_bubbelbubb!_
-- Det är bara jag igen, säger jag, jag medger att jag stör er, men --
-- Vilket nummer ska ni ha?! (skarp ton):
-- Bara 52 60.
-- Kallat!
Väntan. Därpå svarar en obekant röst.
-- Var är det, säger jag.
-- Det är 52 16.
Avringning.
Då återtog jag det andra, vanliga sättet, med ilska, skrik, ovänlighet,
bråk, samtal med föreståndarinnan, vaktföreståndare, avdelningschefen
och hot med generaldirektionen. Inom 3 min. var jag framme vid rätt
nummer.
Jag tror inte på vänlighet mot allmänhetens tjänare. De äro inte vana
vid sådan. Den svenska allmänheten är ohövlig, otillgänglig, oartig och
otacksam. Och de som expediera denna allmänhet ha blivit likadana eller
värre. Det är ingenting att göra åt den saken. Världen är för sorglig.


[Illustration]
PÅSKHATT.

I dag är det påskaftons morgon och solen lyser som på riktiga våren. Jag
har gått i solgata till min byrå och lagt märke till att landsorten
kommit till stan. På Hamngatan mötte jag en äldre dam med röda
mustascher. De klädde henne. I denna råa brutala tid måste ett par röda
mustascher klä en äldre kvinna.
Litet längre fram kom en dam i kort päls och tunna svarta silkesstrumpor
med naturligtvis snögaloscher till. Hon frös om benen så att hon var blå
i ansiktet.
Utanför Kompaniet stannade jag. Där lågo i ett fönster vårens herrhattar
i alla möjliga former och färger. En del vackra och en del avskyvärda.
Så tänkte jag: vilken hatt har du på dig i dag? Jag visste att det var
en mjuk hatt men jag hade glömt om det var den bruna Stetson från
Silvander eller den grå eller den mullvadsfärgade. Naturligtvis kunde
jag icke med bibehållen aktning för mig själv ta av mig hatten på gatan.
Jag kunde icke heller gå in i en port -- det skulle förefalla skamset.
Det återstod mig ingenting annat än att gå in på Kompaniet och köpa en
ny hatt för att få veta vilken jag bar på huvudet.
Jag gick in. Nere i stora ljusgården stodo långa bord med påskägg i alla
färger och storlekar. Jag gick dem stolt förbi ty jag hade nyss hos
Siwertz (inte författaren, utan konditorn) köpt 3 ägg åt mina barn, 1 åt
min hustru och 1 åt en annans barn som är sjukt. Jag gick till vänster,
till hattarna. Men så stannade jag plötsligt och tänkte: det kan gå som
med den lille gossens pälsmössa! Hela din dag kan bli förstörd. Vänd om
medan det är tid!

+Den lille gossens pälsmössa.+
Det var en gång en man från landsorten som reste till Stockholm med sin
lille gosse för att köpa honom en pälsmössa. Mannen reste inte enbart
för pälsmössans skull men den var med som led och länk i det hela.
Mannen sade till en vän:
-- Medan jag kommer ihåg det skall jag gå och köpa en pälsmössa åt
Edwin.
Edwin är inte något vackert namn men det kan inte f--n (fan) hjälpa.
-- Då gå vi till Kompaniet sade mannens vän och så togo de en bil dit.
Bilen hör till historien. Dess roll kommer i sista akten.
Mitt i ljusgården stod en man i uniform och på hans mössa lästes ordet
Upplysningsman. Herrarna gingo till honom och sade:
-- Var kan man få köpa en pälsmössa till en liten gosse?
-- På gossavdelningen tre trappor upp -- hissen därborta!
Herrarna gingo till hissen. Den var sönder. Förmodligen på grund av
bristen på brunsten som gör att telefonister inte kunna höra eller
svara. Den man som uppfann brunstenen som orsak till allt telefonslarvet
är nästan lika genialisk som den som uppfann telefonen.
De togo trapporna.
_På Gossavdelningen._
-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
-- Nej, det ha vi inte. Det finns på pälsvaruavdelningen -- hissen till
höger.
Herrarna togo trapporna, ty de visste vad de gjorde.
_På Pälsvaruavdelningen._
-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
-- Nej, det ha vi inte. Det finns på Konfektionsavdelningen, nedra
botten till vänster!
Herrarna kommo slutligen till Konfektionsavdelningen. Under vägen köpte
de 3 tvålar, en sidenkudde och en korsettskyddare.
_På Konfektionsavdelningen._
-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
-- Nej, det finns inte här. Det ha vi på Sportavdelningen, nedre botten
till höger.
Herrarna gingo till Sportavdelningen och under vägen fotograferade de
sig, skrevo vykort till Falköping och drucko alkoholfria drinkar vid en
bar.
_På Sportavdelningen._
-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
-- Nej, det ha vi ej. Det finns på Gossavdelningen.
-- Försök inte. Vi ha varit där.
-- Då finns den på Pälsvaruavdelningen.
-- Vi ha varit där. Och på Konfektionsavdelningen. Pälsmössa för gosse
finns inte.
Biträdet bugade, medgivande.
Herrarna lämnade sportavdelningen och leksaksavdelningen och
bokavdelningen och karamellavdelningen och mjöl- och grynavdelningen och
gungstolsavdelningen och stoppademöbelavdelningen och kulörta
västavdelningen och förnicklade dörrhandtagavdelningen och stodo på
Hamngatan. Där stod också bilen. De tittade på den och så kastade de ett
sista öga på Kompaniet. _Där mitt i ett fönster på en rak pinne hängde
pälsmössan för en liten gosse!_
Mannen från landsorten och hans vän snurrade in igen genom virveldörren
och ramlade rätt på en liten elegant herre som stod behagfullt lutad mot
en disk full av porslinshundar, i vilka man kan sätta en elektrisk lampa
för att de skola lysa bättre.
Mannen från landsorten tog den unge eleganten i knapphålet och ledde
honom ut ur ljusgården, ut genom virveldörren, ut på gatan, fram till
fönstret med pälsmössan på pinnen och sade:
-- Just den mössan vill jag köpa! Just den mössan! De tre herrarna
återvände i affären. Det eleganta biträdet sprang fram till en
avdelningschef, denne sprang till en annan avdelningschef som
telefonerade till 18 andra avdelningschefer. Slutligen lade denne
avdelningschef ned luren, försvann i en hiss utan brunsten, kom tillbaka
en trappa och viskade något till det första eleganta biträdet som bugade
sig för mannen från landsorten och sade:
-- Den mössan som min herre önskade köpa kan vi inte sälja _för vi vet
inte vilken avdelning vi ska skriva den på_.
Nu kommer bilens roll. Den förde de båda herrarna till en restaurang.
Taxametern visade 38 kr. och 25 öre, däri inberäknat de 10 procent som
tillagts med anledning av det ännu pågående världskriget.
På Hattavdelningen köpte jag en mörkblå Christyhatt, mjuk och med rätt
raka brätten. Den hatt jag bar förut var min bruna Stetson från
Silvander.


[Illustration]
ETT PROBLEM.

-- Nu ska ni få höra, sade Nykvist. Jag kan en gåta eller ett problem.
-- Jag tycker inte om gåtor, sade Brink. Är det den där med galoscherna?
-- rött inuti och svart utanpå?
-- Jag kan en annan gåta, sade Sundström. Vad är det för likhet mellan
ett piano och en huggorm?
-- Duger inte ett pianino? sade John.
-- Jovars -- nå vad är det för likhet?
-- Jag tycker inte om att bli avbruten, sade Nykvist, min gåta är ett
_matematiskt problem_. Den är intressant.
-- Jag vill veta det där med huggormen och pianot, sade Laura.
-- Båda börjar med b, sade Sandström.
-- Nej, sade Brink, huggorm börjar med h och piano med p.
-- Det är möjligt, sade Sandström, men _båda_ börjar med b. Om man kan
stava.
Då körde vi ut Sandström.
-- Mitt matematiska problem lyder så här, sade Nykvist:
Det går två tåg. Ett från Stockholm och ett från Örebro. Bägge tågen
avgå samtidigt, men det tåg, som går från Örebro, går fortare. När de
två tågen mötas, vilket av dem är då närmast Stockholm?
-- Huru mycket fortare går tåget från Örebro, sade Brink, som är
nyfiken.
-- Det vet jag inte, det hör inte till saken. Men vi kunna ju säga att
det gör fem knop mer.
-- Tåg gör inga knop, sade Laura, som varit bekant med en sjökapten. Det
är bara båtar som gå med knop.
-- Nå, sade Nykvist, låt oss då antaga att tåget från Örebro går åtta
kilometer i timmen under det att tåget från Stockholm bara går fem.
Huvudsaken är att bägge avgå på en gång och att de mötas på linjen.
Vilket tåg är då närmast Stockholm?
-- Är det dubbelspårig bana? sade John.
-- Naturligtvis, det är inte meningen att det skall bli sammanstötning,
sade Nykvist. Idiot.
Därmed var John borta ur denna historia.
-- Jag förmodar, sade Laura, att Örebrotåget, som går fortare, måste
vara närmare Stockholm än det andra, då de mötas.
Brink tänkte, och så sade han:
-- Stockholmståget, som går långsammare, är närmast, ty det har ju inte
hunnit så långt från stationen.
-- Nej, ingen har rätt, sade Nykvist. Det är ju så enkelt. Bägge tågen
äro, då de mötas, _precis lika långt från Stockholm_. Det kan ju ett
barn begripa!
-- Inte jag, sade Laura. Jag förstår det inte alls.
-- Du är inte heller något barn längre, kära Laura. Men kom skall jag
visa dig. Du ställer dig vid den där väggen, och jag vid den här, och så
gå vi emot varandra på en gång. Nå, hur långt äro vi från väggarna?
-- Det förstås, vi äro lika långt, sade Laura, men det är väl mycket
längre mellan Örebro och Stockholm?
-- Nykvist har händelsevis rätt, sade Brink. Det är ju så naturligt. Låt
oss tala om något annat.
Då återkom Sandström.
-- Var har du varit? sade Brink.
-- Jag har varit ute och köpt en tågtidtabell -- _det går inga tåg på en
gång från Stockholm och Örebro och därmed förfaller ju hela historien_.
Då talade vi om något annat.

P. S. Den uppmärksamme läsaren finner strax att Sandström kördes ut
_innan_ problemet började debatteras. Och därmed förfaller ju historien
en gång till.


[Illustration]
KÄRLEKSBETYGELSER.

-- Kan ni tänka er, sade den unga damen, som visste hur allt hade gått
till, kan ni tänka er, hur han behandlade sin egen hustru efter
operationen! Något hänsynslösare kan man knappast tänka sig. Han var
nyss opererad -- det hade tagit 2 timmar alltsammans och alla voro vi
mycket oroliga. Han låg där och hade just vaknat ur narkosen då hans