Ada - 5

stackars hustru, som lidit så mycket för honom, sakta går fram och
klappar honom på kinden. Vet ni vad han gör? Jo, han öppnar ögonen och
med fullt hörbar och tydlig stämma säger han:
-- _Jag vill inte bli klappad!_
Kan man tänka sig något mer hänsynslöst! I månader har hustrun oroat sig
och vakat dag och natt för hans skull och så får hon denna vackra
belöning, då hon av gott hjärta går fram och smeker honom!
Ingen sade något i sällskapet utom en herre, som lugnt frågade:
-- På vilket sjukhus ligger han?
-- På Vita Korset -- hur så?
-- Därför att jag vill så gärna, när han blir litet bättre, skicka honom
ett telegram och uttrycka min djupa förståelse av hans handlingssätt.
-- Ni är en hård och kall människa -- som de flesta män, sade den unga
damen.
-- Nej, svarade mannen, men jag låter mitt hjärta uttrycka sig på rätt
ställe och vid rätta tillfällen. Det finns ingenting som vi män avsky
mer än att bli kyssta och smekta när vi inte önska det. I allmänhet tror
jag inte att det passar oss med kärleksorgier då vi ligga nyopererade i
en sjukhussäng. Var kyss på rätt tid och rätt tid för var kyss.
-- Ni är ju gift, sade den unga damen, jag beklagar er hustru!
-- Det är onödigt. Hon beklagar sig inte själv. Hon visste redan från
början hur det skulle vara med kärleksbetygelserna. Jag tror att det är
den kunskapen som är grunden till vår lycka. Jag prövade henne en gång.
Jag gav henne en kyss då hon vaknade och en till middagen och en till
kvällen. Efter en vecka sade hon, att hon var trött och ville fara bort
och vila sig. På sträng tillfrågan erkände hon sedan, att hon trodde att
jag bedrog henne. Hon hade hört att män, som voro alltför vänliga mot
sina hustrur, alltid bedrogo dem. Nu är hon säker på mig i det
avseendet.
-- Men då ni var ung och kär, var ni då lika klok och kall?
-- Nej, det var jag inte, men så blev det också därefter. Vem glömmer
någonsin den första kyssen? I månader drömde jag om min innan den
slutligen gick av stapeln. Det var en vinterkväll och jag tog farväl av
henne utanför hennes port. Vi talade om allt utom det vi båda tänkte på.
Och så, plötsligt, tog jag henne om halsen och kysste henne på näsan.
Det blev aldrig mer, ty dagen därpå skildes våra vägar för evigt. Hade
jag då varit lika tekniskt bildad som nu borde alltsammans gått till på
annat sätt. Efter många år råkades vi igen, men då var hon gift med en
karl, som såg ut att inte bara kyssa henne på näsan.
-- Kysser ni heller aldrig edra barn, sade den unga damen, som envist
höll fast vid ämnet.
-- Jag kan inte påminna mig att jag gjort det någon gång. Jag är rädd
för att mina pojkar skulle tycka att jag vore löjlig om jag ens
försökte.
-- Men er dotter?
-- Jag kysser inte heller henne. Om jag vill visa henne litet vänlighet
så vänder jag upp och ned på henne och klappar henne i stjärten tre
eller fyra gånger. -- Då förstår hon att vi äro goda vänner. Men kyssas
göra vi aldrig.
Jag skall berätta en liten händelse. En gång var jag på middag hos en
högre ämbetsman, en allvarlig herre, som bjudit mig på middag för att se
hur jag såg ut inuti. Middagen var så tråkig den kunde vara. Då den
äntligen var slut, gick värdinnan fram och kysste sin man och sedan
gjorde alla barnen detsamma. Den allvarlige mannen och fadern såg på mig
med en blick som sade: så lycklig är jag i mitt familjeliv -- hur har du
det?
Nå, vi drucko kaffe och jag stannade i huset ett gott stycke in på
aftonen, ty jag hade för tillfället ingen annanstans att ta vägen.
Husfadern satt i en länstol och då klockan slog tio, såg jag, att han
stelnade till som väntade han något. Det kom. Det var hustrun. Hon gick
fram till länstolen, böjde sig ned, kysste sin make på pannan och sade
god natt. Efter en stund kom äldsta sonen, han var 20 år, och upprepade
ceremonien. Så kom en yngre son, en äldre dotter, en ännu yngre son och
en ännu yngre dotter. Allesammans kysste på pannan och alltsammans
skedde mekaniskt utan känsla eller övertygelse och utan smackande
biljud. Men alltsammans äcklade mig. Slutligen kom en ung flicka, som
jag inte sett förut, jag hörde sedan, att hon var en avlägsen släkting
som bodde i huset. Hon kysste också värden på pannan ehuru med tydlig
motvilja.
Då reste jag mig och sade god natt.
-- Skall ni redan gå, sade värden.
-- Ja, sade jag, jag förmodar att även pigorna och portvakten och
hisspojken ska komma in och kyssa er i pannan och jag tror inte att jag
nog allvarligt skulle kunna klara det ögonblicket.
Vi umgås inte vidare. Nej, man skall inte gå till överdrift med sina
kärleksbetygelser och man skall heller inte planlägga dem i förväg. Låt
dem komma spontant och i rätta ögonblicket.
Jag kände en gång en ung nygift man som en afton kom hem till sin
hustru. Hon tog emot honom klädd i päls men för övrigt rakt ingenting.
Pälsen smög sig mjukt och varmt kring hennes unga vackra lekamen. En
lång tid efteråt kunde mannen icke tänka på denna underbara afton utan
att bli varm och aldrig undrade han över hur hustrun kommit på denna
raffinerade idé. En del kvinnor äro ju så uppfinningsrika. Så man hinner
inte undra över dem.
Så en afton, var mannen på sitt kontor. Han ringde hem och pratade med
sin hustru.
-- Kommer du snart hem, sade hon.
-- Ja, snart -- tar du emot mig? sade han.
-- Kom, sade hon.
-- I päls? sade han och skrattade.
Då ringde hon av.
Då mannen skulle lämna sitt kontor, ringde det i telefonen och mannen
fick ett kort meddelande om att han på dagen förlorat 50,000 kronor på
börsen.
Inför detta glömde han alltsammans. Både hustrun och pälsen. Men han
gick hem.
Då han kom till porten, mindes han plötsligt telefonsamtalet med
hustrun. Han hade satt nyckeln i låset, men han tog åter ut den, stod en
stund stilla i tankar och gick sedan och lade sig på ett hotell.
Det blev alldeles tyst i sällskapet. Så sade en herre, sannolikt för att
bryta en pinsam stämning:
-- Det måtte ha varit före kriget -- nu äro hotellen ju så överfulla att
man måste tinga rum flera dagar i förväg.
-- Ja, det var före kriget, svarade berättaren.


[Illustration]
HOPPTÅGET.

Det kan icke förnekas att Robert är rätt fet. Hans kroppslängd är 175
cm. och han mäter ungefär detsamma om magen. Om bröstet är han smalare.
Han har svårt för att andas lugnt även vid de tillfällen då det är
hausse på börsen och han går ogärna upp i hus utan hiss.
Robert är emellertid min vän. Ty man skall se även något litet till
själen då man väljer sina vänner. Roberts själ är tunnare än hans kropp.
Härom dagen möttes vi i solskenet på en bred gata och Robert sade:
-- Du har blivit mager. Varför det?
-- Därför att det är osunt att vara fet.
-- Hur bär du dig åt?
-- Jag arbetar mer och äter mindre. Så enkelt är det. Gå ut och gå om
morgnarna, ät inte om kvällarna och gymnastisera litet ibland.
-- Det där är lögn, sade Robert. Jag har försökt alltsammans. Det
hjälper inte.
-- Då skall jag skicka dig en liten sak som hjälper.
Så skildes jag från Robert och dagen därpå köpte jag i en leksaksaffär
ett hopptåg, ett sådant som små flickor hoppar med. Hoppning med ett
sådant tåg tar ganska snart bort all överflödig fetma. Magen -- den
yttre -- försvinner och man blir smärt som jag. I Amerika hoppar alla
medelålders herrar med tåg. Idrottstränarna rekommendera det livligt och
måhända skulle det även kunna rädda den något för fetlagda nationen.
Jag skickade hopptåget till Robert och skrev på ett kort:
_Här är din räddning. Med detta tåg får du bort din mage på en månad._
Efter 14 dagar besökte jag Robert. Det var tidigt på morgonen och jag
beredde mig på att få se en rationell träning. Robert var hemma.
Jungfrun öppnade med bortvänt ansikte dörren till hans sängkammare. Jag
stannade på tröskeln och såg på min vän. Fullkomligt naken gick han
omkring i rummet och kring magen hade han bundet mitt hopptåg.
Hans ansikte var djupt allvarligt.
-- Har du gått länge? sade jag.
-- I tio minuter, svarade Robert.
Då stängde jag dörren och satte mig att tänka en stund utanför Roberts
rum.
Så öppnade jag dörren på nytt och sade:
-- Det är orätt av mig att inte säga dig sanningen: det var meningen att
du skulle _hoppa_ med tåget och inte bara ha det kring magen!
Robert såg på mig en sekund, så löste han upp hopptåget kring magen,
knöt hårdknut på det _och slog mig hårt i huvudet med knuten_.
Vi umgås inte längre.


[Illustration]
EN PROMENAD.

Jag gick och tänkte på vad jag skulle skriva just här. Det är nu så med
mig, att jag tänker bättre, då jag går. Måhända är det annorlunda med
andra. Måhända andra tänka bättre, då de sitta eller ligga. Nu slår mig
en tanke: De som endast kunna tänka, då de åka bil eller då de ätit en
festmiddag ha det säkert svårt just nu. Måhända är det därför som så
mycket förefaller tanklöst här i landet just nu.
Jag gick alltså och tänkte. Jag gick på Strandvägen och det var mitt på
middagen. Jag mötte människor och människor gingo om mig. Och så mötte
jag Hesselman. Jag kan inte med Hesselman. Han tillhör de karlar, som
jag inte vill möta någonstans eller vid någon tid på dygnet. Hesselman
är tråkig. Och han har varit det i alla år jag känt honom. Han besvärar
mig.
Naturligtvis stannade han och naturligtvis måste jag stanna.
-- Hur mycket har du magrat? sade Hesselman.
-- Ja, sade jag, jag har magrat.
-- Hur mycket har du magrat, sade Hesselman.
-- Två kilo.
-- Det var inte mycket.
-- Nej, men det är på den sista kvarten. Få se om jag finns kvar då jag
kommer till Djurgårdsbron. Så långt som till Hasselbacken har jag inte
beräknat.
-- Gamla skämtare, sade Hesselman, och så tillade han: Var skall du vara
i sommar?
-- På Gripsholm, sade jag. Jag har hyrt slottet. Med möbler och spöken
och torn och vallgravar. Och du själv?
Hesselman svarade med ett rätt underligt leende:
-- Jag vet inte riktigt var jag skall vara i sommar.
-- Hur så?
-- Jo, saken är den att i januari sade min läkare att jag inte skulle
leva längre än till mars.
Det kändes som om det plötsligt blev kallt omkring oss. Jag såg
Hesselman på ett helt annat sätt och jag stammade:
-- Skulle du dö i mars, men nu är det ju i juni.
-- Ja, läkarna ha ju inte alltid så noga reda på tiden. Jag har lurat
honom nu i 2 månader -- men jag vet inte hur det går i sommar.
-- Å, sade jag, man ska aldrig förtvivla! Du ser så frisk och stark ut!
-- Tycker du, sade Hesselman och jag såg att hans ögon lyste till.
-- Det går nog bra ska du få se! Och så skildes vi. Besynnerligt, tänkte
jag, där jag fortsatte gatan fram, Hesselman blev mig helt plötsligt en
annan människa, då jag fick höra att han skulle dö. Han har nog sina
goda sidor. Människorna äro säkert mycket bättre än vi tro. Vi skulle
bara visa dem litet mera sympati så skulle allt bli bättre. Här har jag
gått och avskytt Hesselman och så blir han plötsligt en man som jag vill
ge all min vänlighet.
Men kanske beror allt detta på den allmänna olusten som sprider sig allt
mer. Även till djuren.
Härom morgonen gick jag som vanligt i skogen för att se till min bok.
Min bok är ett träd som står på Norra Djurgården. Jag följer det under
alla årstider. Jag ser hur det knoppas, hur det lövas och hur det fäller
sina blad och jag ser det tyngt av snö över sina spröda vackra grenar.
Min bok är min morgonvän, som aldrig vållar mig bekymmer eller oro, bara
glädje.
På vägen till boken mötte jag en ekoxe. Han var stor och svart och gick
mitt på vägen. Jag stannade och såg på honom. Han var passgångare. Han
gick med höger bakben och framben på en gång och strax därpå tog han
till vänster fram- och bakben. Jag tänkte:
-- Det här är en farlig plats för dig, käre ekoxe. Du kan när som helst
bli överkörd av en vagn. Kanhända sitter det en ekko med kalv och väntar
på dig och kommer du inte hem, så är det kanske för att ett hjul gått
över dig.
Så tog jag en pinne och lyfte ned ekoxen i diket. Men han kröp upp på
vägen igen. Jag lyfte ned honom på nytt. Han kröp upp igen. Mitt på
vägen.
Då förstod jag att han ville offra sitt liv. Och då lät jag honom vara.
En trilsken ekoxe får man ingenstans. Måhända äro förhållandena bland
ekoxarna sådana nu för tiden att de icke anse sig ha något att leva för,
att de med berått mod gå ett kärrhjul till mötes. Vad vet jag.
Men jag återvänder till Strandvägen. Just vid Djurgårdsbron mötte jag
fröken Anstrin. Jag tycker inte om fröken Anstrin. Men jag beslöt att
vara vänlig mot henne. Det kanske var med henne som med Hesselman. Att
hon skulle dött i mars.
Vi hälsade och stannade.
-- Ni har magrat, sade fröken Anstrin.
-- Ja, sade jag, jag har magrat.
-- Hur mycket? sade fröken Anstrin.
-- Sjuttiofem kilo.
-- Det var förfärligt! Hur mycket vägde ni förut?
-- Åttiofem.
-- Då väger ni ju bara tio kilo nu -- det förstår jag inte.
-- Nej, jag förstår det inte själv. Men jag mår mycket bra. Jag är i god
form. Man skall för resten vara mager. Kom ihåg att det finns inga feta
hundraåringar.
-- Nej, det är sant, sade fröken Anstrin, men det finns väl inga magra
heller.
-- Jo, två -- Frippe och v. Essen. Det vill säga Frippe är egentligen
120 år men han gör sig till så att man märker inte att han är mer än 55.
-- -- --
På ett säte i allén satt den unge skulptören som jag träffat en sommar
ute i havsbandet. Jag slog mig ned och vi pratade.
-- Kommer ni till Storön i sommar?
-- Nej, sade skulptören, jag får inte. Jag har stört friden där.
Klockaren och prästen ha förbjudit mig att bo på ön.
-- Besynnerligt. De äro ju hyggliga karlar.
-- Ja, mycket, men jag har stört friden. Det hände förra midsommaren.
Jag bodde i gubben Malms stuga och på midsommarafton bjöd jag prästen
och klockaren på en liten fest i all enkelhet. Den räckte till morgonen
därpå -- nätterna äro ju så ljusa den här årstiden. När gästerna skulle
tåga hem, fick jag för mig att ett litet bad inte skulle skada. Men
vattnet var för ljumt i Kyrkviken, varför vi seglade ut på havssidan med
min kutter. Prästen och klockaren fingo var sin ända och släpade efter
båten. De fingo en uppfriskande dopp men plötsligt fick jag en idé, lade
om rodret och gick rätt upp i Kyrkviken med hela prästerskapet på släp.
Det ringde i kyrkklockorna och allt folket som gick till kyrkan blev
vittne till prästens och klockarens underliga seglats upp i viken.
Vattnet forsade om deras vackra kroppar och då och då talade de till mig
på ett språk som inte passade på en midsommardagsmorgon. Med
klockringning till.
De fingo klä på sig på bryggan under kyrkan och i den intresserade
menighetens åsyn. -- -- --
Men jag får inte bo på ön. Jag har stört friden.
-- Det är synd, sade jag, ty det är en härlig ö. Och så tänkte jag:
-- Där fick jag en historia alldeles gratis och en midsommarhistoria
till. Kors, så underligt!


[Illustration]
PAKETEN.

-- Vi tar en bil, sade F.
-- Nej! sade jag, vi tar en spårvagn. Det blir billigare. Sockret håller
på att ta slut och man får bara köpa ett kilo i taget.
Vi togo en spårvagn. F. hade tre paket. De voro rätt vanliga paket i
brunt omslagspapper och det hör alls inte hit vad de innehöllo.
F. lade paketen på motorn till plattformen och så foro vi till den
restaurang där vi ämnade äta frukost. Då vi suttit ett ögonblick och
sett på matsedeln, ryckte F. till, stirrade rätt ut i luften och sade:
-- _Paketen!_
Därpå rusade han upp och ut på gatan. Efter femton minuter kom han
tillbaka och var rätt varm.
-- Hur gick det, sade jag, jag förstår att du glömde paketen i
spårvagnen.
-- Javisst! Man ska inte åka spårvagn! Men jag fick dem! Jag tog en bil
och sa till chauffören:
»Kör efter alla spårvagnar på vita linjen och stanna vid var och en!»
Han gjorde så och sedan jag undersökt 6 vagnar fann jag paketen i den
sjunde. Har du beställt någon mat?
Vi åto en god och lätt frukost, ty det var på sommaren, och då vi kommo
till kaffet sade jag:
-- Var det något värdefullt i paketen?
-- Paketen, svarade F., dom glömde jag i bilen.


[Illustration]
PÅ EN ÅNGBÅT.

Jag stiger upp klockan 5 på morgonen för att resa till staden. Så gott
som hela ön sover. Det är bara fiskarna som lämna av morgonens
strömmingsfångst, och så några resande med affärer i staden, som gå
ombord på båten.
Båten heter Södertörn och är ett utmärkt fartyg. Med en restaurang som
kommer oss att glömma att resan tar 4 timmar. Men då och då göres
Södertörn ren i pannan och då går någonting annat, som heter Prins
Gustav och som förr i tiden fördes av en kompositör vid namn Morsing. På
den båten finns också en matsalong, som tyvärr ej kan rekommenderas.
Häromdagen tog det mig en timme att få en bit skinka som sedan var så
salt som Lots hustru skulle varit om hon vänt sig om två gånger.
Men Södertörn har också ett fel som Vaxholmsbolaget bör reparera. Båten
medför andra passagerare än mig och de andra hyggliga stamgästerna på
Utö och Dalarö. Kaptenen är nog vänlig att släppa ombord nykomlingar,
som aldrig rest på traden, och som inte veta att uppföra sig så hyggligt
att det passar våra vanor. Dessa passagerare, om vilkas sällskap vi
aldrig bett Vaxholmsbolaget, störa vår ro och fördärva ofta nog hela
resans behag. Härutinnan bör en ändring med snaraste vidtagas. En
kommission bestående av oss, bättre Utö- och Dalaröbor, bör tillsättas
för att genom befullmäktigat ombud redan vid landgången mota bort löst
folk, som visserligen ha 5 kr. till tur- och returbiljett men som sakna
allt annat som berättigar ett umgänge med oss på vår båt.
Dessa passagerare medföra ofta barn, illa uppfostrade barn. En ung fru
kom i början av sommaren ombord med två pojkar, som anordnade
kapplöpning runt däcket med _oss_ såsom hinder. Dessa barn, som sattes i
land vid Dalarö, borde förvarats i tillstängda hytter tillsammans med
modern, som var en dålig uppfostrarinna. Andra medföra små barn, som
skrika och ta upp plats för oss. Dessa barn skola sändas på pråmar till
Eliassons ö i norra skärgården. Vi vilja icke ha dem.
Men de värsta äro de medelåldriga damer som komma ombord i Dalarö, som
sladdra och prata redan på bryggan, på landgången, och som, rädda för
frisk sjöluft, gå direkt ned i aktersalongen, där vi som stigit upp
tidigt försöka få en stunds vila. Dessa damer sätta sig på våra fötter
och så sladdra de högt och i gälla toner om mat, om sina bekanta, om
sina familjeförhållanden, om mat igen, om priser på mat, om vad de ätit
i går och vad de skola äta i dag.
Dessa damer besvära oss. Förra året bodde på Utö artisten Schwab. Han
bor nu på Jylland. Schwab brukade vila om morgnarna i aktersalongen. Och
han stördes mycket av sladderkäringarna från Dalarö. Men den sommaren
drevo vi bort dem. Schwab ägde en papegoja vid namn Ada, ett ädelt djur
med ett läraktigt sinne och ett vackert ljudande organ. Vi arbetade en
tid med Ada och till slut lyckades vi lära henne fem ord, som hon
uttalade högt, klart och tydligt, i en skarp befallande ton. Då vi voro
fullt säkra på henne, togo vi henne en morgon ombord på Södertörn och
placerade henne i aktersalongen, där vi lade en duk över hennes vackra
bur. Ada trodde nu att det var natt och teg så länge duken låg kvar.
Vid Dalarö kommo fyra äldre damer ombord. Ned på våra fötter.
Konversationen i gång, överröstande det jämna bullret från propellern.
Prat om allt livets elände på en gång. Schwab reste sig, drog in sina
fötter och tog duken från Adas bur.
-- En sån vacker goja! sade en av damerna. Min syster Adolfin har också
en vacker goja.
-- Ack ja, sade en annan av damerna, vad det är roligt med djur!
Ada såg sig omkring med sina runda stela ögon, så öppnade hon näbben och
skrek med hög befallande röst:
-- _Alla käringar opp på däck! Alla käringar opp på däck!!_
Det hjälpte. Ada räddade den sommaren åt oss. Men nu är Ada på Jylland
för att skrämma bort lustresande matsvenskar. Så nu är det slut med
friden i aktersalongen på Södertörn. Härom morgonen låg jag där med
Ytterman, då de vanliga damerna kommo. Vi vaknade genast och våra
hjärnor arbetade för att få bort inkräktarna.
I en liten kort paus sade Ytterman:
-- Vid nästa brygga bor Gösta Ekman. Han kommer alltid ned till
morgonbåten.
Damerna tystnade helt men ingen rörde sig. Gösta Ekman tillhörde inte
deras åldersklass. Ytterman skulle tagit Personne eller kanske Frippe.
Sladdret började på nytt. Då sade jag:
-- Det är märkvärdigt vad vetenskapen gjort stora framsteg inom
sprängämnestillverkningen. Den här lilla pennan, som jag har här, är
ingen penna, det är en bomb. Den innehåller en frätande syra som
förbränner en kopparhylsa, och då allt är klart, exploderar bomben. En
hel båt förintas fullkomligt, med passagerare och allt. I kriget
använder man sådana för att få fartyg att spårlöst försvinna. Den här är
laddad.
Damerna tego och stirrade på mig. Slutligen sade en av dem:
-- Det där är ingenting att bry sig om! Jag känner igen den där karln!
Förra året satt han i en järnvägskupé och beskrev ett smittsamt eksem
som han hade på benet bara för att bli av med medpassagerarna. Men mej
fick han inte ut!
Ytterman vände sig mot väggen och jag såg att han skrattade.
Sladdret fortsatte. Det pågick i 10 minuter. Då reste sig Ytterman, tog
sin väska, tömde den på allt innehåll och gjorde sig i ordning att gå
upp på däck.
-- Vart skall du hän? sade jag.
-- Vi komma strax till Grenö, sade Ytterman, och där på bryggan står ju
den där fiskargumman, som säljer smör för sex kronor kilot. Jag fick tre
kilo i går...
Det blev ett liv! Ytterman knuffades ned på soffan och de fyra damerna
stredo en hemsk kamp om vem av dem som skulle komma först upp på däck.
All vänskap var borta. Hat glödde ur deras ögon, de trampade, drogo och
sleto i varandra och då de slutligen allesammans kommit uppför den
branta trappan, sprang Ytterman efter och stängde dörren.
Vi sovo lugnt och skönt tills båten med en mild stöt tornade mot
Nybrovikskajen.


[Illustration]
HANDBOK FÖR NYA MILLIONÄRER.

_Huvudregel._
Sök ditt umgänge bland dina gelikar -- bekantskaper med årsinkomst under
100,000 kr. bör man inte odla. Man kan lätt bli utsatt för obehag från
de lägre klasserna.

_Uppförande ute._
På gatan.
Åk. Och åk naturligtvis i egen bil. Åk inte för sakta! Kom ihåg att
gatorna äro till för bilar. De promenerande ha god plats utefter
husväggarna och utanför staden. Har man inte mer brått än man går så får
man också behandlas därefter. Råkar du genom någon gåendes
ouppmärksamhet köra över en eller annan så tag icke den saken så noga --
fortsätt, helst med starkare fart. Din tid tillåter dig icke att vänta
och reda ut bagateller. Hur mycket kan icke hända på börsen medan du är
borta.

_I affären._
Se till att du blir först expedierad. Efterkommer icke biträdet din
önskan i detta fall så befall honom (henne) att genast kalla på chefen,
som, då han får höra vilken kund han har att göra med, säkerligen
behandlar dig som det passar ditt stånd.
Pruta inte! Endast medelklassen prutar och ser på slanten. Får du för
litet tillbaka, så låtsas inte om det. Visa att du har råd att betala
_vad som helst_ för det du vill köpa.
Välj inte länge bland varorna. Tag det dyraste. Då vet du att du i det
fallet icke kan bli övertrumfad.
En av mina vänner (taxerad inkomst 1915: 256,789 kr.) besökte en dag ett
stort varuhus för att köpa ett möblemang.
-- Vad är detta för avdelning? sade han till biträdet.
-- Det är möbelavdelningen, svarade detta.
-- Vad kostar den? sade min vän.
Han fick veta priset och köpte naturligtvis hela avdelningen. Därigenom
sparade han mycket tid, ehuru det ju i början generade honom att han
fick 4 pianon, 6 bufféer och 18 toalettbyråar. Men i dess ställe fick
han 24 spelbord och sådana behöver alltid en gentleman.
Tag aldrig med dig något av det du köper. Butiksfolket kan lätt få den
föreställningen att du tillhör de enkla människor som själva bära hem
sina paket. Även den minsta småsak skall skickas hem. Kommer ej det
köpta på den tid du bestämt eller du får något annat så låt din betjänt
sparka ut budet.

_På restaurangen._
Kom ihåg att du skall ha det bästa bordet. Beställ för guds skull ingen
mat i detalj -- det är högst ofint! -- utan ge din order till
hovmästaren så här:
-- Middag för fem personer till 200 kr. kuvertet. Champagne så att det
blir en butelj över per man. En låda cigarrer à 100 kr. lådan per man.
Och absolut dyraste konjaken. Jag försäkrar dig att de andra sorterna
kunna helt enkelt icke drickas.
När du betalar notan, så är det absolut nödvändigt, att du ej ser på
den. Du får ej låtsas om beloppet utan betala så mycket du kan och tag
icke emot det som blir över! När du går in i kaféet kan du klappa
hovmästaren i ryggen och säga:
-- Det här var bra, men champagnen ska vara kallare nästa gång!
Champagne skall alltid vara så iskall som möjligt -- det är bara mobben
som är rädd om magen.
Apropå magen så bör du varje morgon se till att du är bredare om magen
än om bröstet. Ett motsatt förhållande tyder på enkla och fattiga
förhållanden. Skaffa dig också en våg på vilken du kan väga dig var dag
så att du ser att du ökar i vikt. Folk kan annars lätt tro att du har
det dåligt.

_På teatern._
Se till att du för all del kommer sedan föreställningen börjat! Låt inte
skådespelarna på scenen avbryta din konversation. Du har viktigare saker
att tala om än de. Du får dessutom absolut inte ha reda på vad som
spelas. Det intresset är till för radpubliken och de herrar som skriva i
tidningarna. I dem kan du dagen därpå läsa vad du sett.
Sitter du mitt på en parkettbänk så tacka inte när man reser sig för att
ge dig plats. Alltför stor hövlighet har man bara otack för. Rusa inte
in i salongen genast som mellanakten är slut. Sådant är fjäskigt. Sitt
du lugnt kvar i kaféet och drick din punsch. Kom in när du har lust.
Och så en sak till: applådera inte! Det passar sig inte att visa att man
är intresserad. Undantag från denna regel ges endast om du har någon
väninna i baletten. Hon kan ju behöva en liten uppmuntran. Begagna
kikare endast för att se på baletten. Är din fru med så se till att hon
håller kikaren i den hand på vilken hon har de flesta och största
ringarna.
Vad beträffar din fru så bör även hon varje morgon företaga
kroppsmätning, dock med omvänt resultat mot dig: så att hennes vidd över
bröstet måste vara större än den över magen. En stor barm är i hög grad
klädsam för en dam ur den förmögnare klassen. Ovanpå densamma bör dock
vila en briljantbrosch -- briljanter omkring mannens fotografi är mycket
vackert.

_I hemmet._
En man i din ställning är ju icke så mycket i hemmet. Men då du är där
bör du ha det trevligt. Lägg dig på någon av dina divaner och vila ut.
Tag av dig i strumplästen och knäpp upp västen -- det är skönt.
Ser du några vänner hos dig på middag så knussla inte. Låt gästerna från
början förstå att du har råd till litet av varje. Taffelmusik skadar
inte. Inte heller en sångare, som dock, om han är vid operan, skall äta
med vid bordet.
Ni kan gärna dansa efter middagen. Skulle grannarna anse att de bli
störda, så låt dem veta att du betalar högsta hyran i huset och att de
kunna flytta, om de inte trivas med bättre folk.

_Allmänna regler._
Bry dig inte om politiken. Den ger inga pengar. Undvik att uttala dig i
sådana frågor. Man vet aldrig vem man talar med. Beträffande sådant som
konst och litteratur bör du ha reda på att Strindberg var tokig, att
Zorn tar 50,000 kr. för ett porträtt samt att prins Eugen är hemligt
gift.