Ada - 3

-- Riktiga chips! sade Söderberg och tog en näve pokermarker mellan
fingrarna. Precis som i Amerika. Hur hög max spelar herrarna? Tor såg på
mig och vi smålogo!
-- Fem kronor, sade jag. Jag sade det på skämt, men Söderberg svarade:
-- Kör till!
Och så satte vi oss ned och spelade. Det är nu så med poker i en del hus
att man inte behöver kontanter förrän man gör upp, men då behöver man
vanligen. Söderberg kunde alltså spela med markerna till dess.
Och han spelade. Vi märkte snart att vi fått över oss en karl som kunde
spelet. Han var född med kort i händerna som amerikanarna säger. Han
vann. Han kunde alla knep och han kunde dem på rätta ställen. Han
bluffade och han ökade -- alltid i rätt ordning. Han rökte cigarrer och
han drack whisky, men måttligt som en gentleman. Vi spelade halva natten
och då vi kommo till de oundvikliga jackpottarna hade Söderberg vunnit
400 kronor, 300 av mig och 100 av Bertil, som lade bort titlarna med
honom vid tretiden. Han hette Karl i förnamn.
-- Fick han tillbaka sina vykort då han gick? sade jag.
-- Vi talade inte om dem. Och inte om de gamla kläderna heller.
Han telefonerade efter en bil och gjorde sällskap med Tor. Sen har jag
inte sett dem.
Var det inte en besynnerlig historia? Har du nånsin varit med om något
liknande?
-- Inte precis, sade jag, men förlorat på poker har jag. Över huvud är
det väl likgiltigt vem man förlorar till.
Vi sutto tysta och så sade John:
-- Ja, jag blev alldeles pank på det där -- kan du låna mig hundra
kronor till i morgon?
Jag ritade med min käpp en tredje halvcirkel utanför de bägge andra och
så sade jag:
-- Under flera år träffade jag på gatorna två herrar, som inte kände
varandra, men som hade ett gemensamt intresse som gällde mig. Den ene
ville låna 10 öre till ett frimärke för att svara på en annons om en
plats, den andre ville ha 20 öre för att gå och raka sig, han skulle
också söka en plats.
Jag lånade dem flera gånger 10 öre och 20 öre, men då jag märkte att de
aldrig fingo några platser, slutade jag upp. Hundra kronor tycker jag är
litet för mycket på en gång. Vill du inte ta 10 öre?
John reste sig, såg mig rakt i ögonen och sade med rätt fast stämma:
-- Du är en fähund!
-- Hälsa herr Söderberg, sade jag och ritade en fjärde cirkel utanför de
3 andra, ty det var en sådan dag, då en lat människa, som icke har några
viktiga göromål, icke kan göra något annat.
[Illustration]


[Illustration]
EN JULBERÄTTELSE.

Det var en gång en författare, som satt vid sitt skrivbord och tänkte.
Han hade nyss fått en beställning på en julberättelse och han satt och
tänkte över vad han skulle skriva om.
Det var i slutet av oktober. Höstregnet hade börjat och himlen var grå
och mulen. Författaren såg ut genom fönstret. Han såg över en stor slätt
ända bort till en vik av ett stort vatten. Slättens gräs var ännu grönt
men vattnet därborta var grått av regn och dimma.
Jul, tänkte författaren. Jul -- skall det bli jul i år också? Jul med
snö och granar och barnaglädje och allt det andra som hör till.
Det är möjligt, tänkte han vidare, att man drar in julen i år såsom man
dragit in så mycket annat. Man drar in den alldeles som en överflödig
hållplats vid spårvägen. Eller också sätter man den på kort: en halv jul
eller bara en kvarts jul per individ. Och så tillsätter man en extra
julkommission med många ovänliga tjänstemän, som ta emot den stackars
allmänheten.
Där kommer en liten gosse och han frågar:
-- Blir det någon jul i år? Får vi någon gröt i år och några julklappar?
Får vi någon gran med konfekt och vackra ljus i?
Där kommer en gammal kvinna. Hon är tärd och tunn av nöd och svält:
-- Det var så länge sedan jag firade jul. Jag minns det knappt. Det är
bara i drömmen jag ser den lilla kyrkan lysa till ottesången. Jag hör
hästarnas bjällror klinga och känner den goda doften av det färska
brödet och ser barnens ögon stråla. Blir det någon jul i år?
-- Nej, säger kommissionens tjänstemän, vet ni inte av att det är krig
ute i världen och att vi alla måste leva på surrogat tills det blir fred
igen.
-- Finns det något surrogat för julen, ropar en ung man med hån i
rösten. Ge mig ett kilo att ta hem till familjen! Eller ha kanske
jobbarna köpt upp det med!
-- Surrogat för julen, tänker författaren, det är ingen dum idé. Man
skulle kunna göra en julberättelse på det. I själva verket är
julberättelsen ett surrogat för julen. Om jag skulle skriva en sådan, en
riktigt god och vacker julberättelse som kom alla människor att glömma
att den gamla goda julen icke mera finns till.
Författaren fyllde sin reservoarpenna, tog fram ett block papper och
skulle just börja sitt arbete, då dörren sakta öppnades och en herre kom
in. Han gick lugnt fram och satte sig vid skrivbordet mitt emot
författaren och sade:
-- Du är en gammal humbug!
-- Å, inte så värst gammal, sade författaren.
-- Jo, nu för tiden då allt går så fort, är du gammal, som humbug.
-- Vem är ni, sade författaren. Jag kan inte påminna mig att vi träffats
förr.
-- Nej, det är rätt längesedan, sade mannen och smålog. Du har inte
behövt mig -- det har gått bra ändå. Men nu behöver du ett varningens
ord. Jag hoppas att jag kommer i tid för att hindra dig från en
högfärdig tanke -- att ge människorna ett surrogat för julen med din
enkla barnsliga julberättelse.
-- Jag har inte skrivit den än.
-- Nå, gudskelov, låt då bli. Människorna behöva ingen jul -- tycker du
att det är rätt att fira jul mitt i jämmern från blodiga fält och mörka
skyttegravar. Tror du att det går att stänga ute dånet och larmet från
kanoner och granater.
Författaren reste sig och sade:
-- Ni upptar min tid, jag har bråttom, säg fort vem ni är.
Den besökande smålog:
-- Min fader var Klokheten och min moder var det Praktiska Förståndet
och själv är jag Tidens barn. Det låter underligt men kanske du förstår
vad jag menar. Jag skall ge dig goda råd:
-- Köp livsmedel och sälj och tag dubbelt betalt. Lägg på lager. Smuggla
varor och lura staten och tjäna pengar så behöver du ingen jul. Och lär
du andra människor att göra detsamma så behöva de heller ingen jul.
Tänk, att det ännu finns så sentimentala idioter som du! Tror du att det
går att dansa kring en karbidlampa och tro att det är en julgran. Det är
något i den vägen du försöker inbilla mänskligheten genom din dumma
julberättelse. Var nu klok och förnuftig för en gångs skull. Jag kan ge
dig adressen på ett ställe där du kan få köpa prima grönsåpa så billigt
att du i morgon kan sälja den för det tredubbla.
Författaren gick bort till dörren för att tända det elektriska ljuset
och då han kom tillbaka var den främmande borta.
Så besynnerligt, tänkte författaren. Skulle det inte längre finnas någon
mening med julen? Är alltsammans bara pengar och affärer --
Då hörde han steg i rummet utanför, små korta, snabba steg och han hörde
strax vem det var som kom.
En liten flicka stod på tröskeln och såg på honom med nyfikna blå ögon.
-- Vad sitter du och tänker på, sade hon.
-- Jag sitter och tänker på julen, sade författaren till den lilla
flickan som var hans dotter. Tror du att det blir någon jul i år?
Den lilla flickan stängde dörren mycket försiktigt, smög sig på tå fram
till fadern och viskade:
-- Om du lovar riktigt säkert att inte säga _något_ för _någon_ så
skall jag tala om vad jag vet att du får av mamma -- det är en sådan
förfärligt fin sak som hon sytt på hela sommaren fast du inte sett
det! Och jag vet vad Karl-Axel skall få och vad Anne-Marie skall få och
jag vet att jag tror att jag får en sak som jag _förfärligt_ gärna vill
ha -- å, om det vore jul nu riktigt snart!
-- Säg mig en sak, sade fadern, om du hade ett stort, stort fat med
grönsåpa, riktigt fin grönsåpa, som du kunde sälja och förtjäna
förfärligt mycket pengar på, skulle du inte vilja ha den såpan i stället
för julen?
Flickan såg på fadern och så svarade hon:
-- Vad pratar du för dumheter?! Jag vill bara ha julen, precis som den
skall vara, riktiga julen! Förstår du inte det?
-- Det är bra, sade författaren. Och så tänkte han: Det behövs intet
surrogat för julen. Hennes existens är säkerställd. Hon kommer i egen
hög person -- till dem som förstå att ta emot henne.
1917.


[Illustration]
FARBROR TEODÅR.

Då jag var liten var jag en mycket snäll gosse. Jag var därför mycket
hatad och föraktad av mina jämnåriga kamrater, vilkas goda föräldrar
aldrig tröttnade att säga:
-- Se så snäll den gossen är! Så skulle ni också försöka vara, så fingo
vi föräldrar litet glädje av er!
Jag var ett verkligt dygdemönster ända tills jag blev 13 år. Då
inträffade en vändpunkt i mitt liv. Vändpunkten låg på den lilla vackra
Mariagatan på Söder. Där mötte mig en dag på trottoaren en pojke som jag
aldrig sett, varken förr eller senare. Han kom rakt fram till mig,
stannade, såg mig i ansiktet och sade:
-- Det är ju du som är en ängel!
Därpå tog han mig i kragen med bägge händerna och gav mig en dansk
skalle så att näsan sprang i blod och blev sned, vilket den varit allt
sedan.
Jag förstod nu att det icke passade sig för en pojke att vara ett
dygdemönster och dagen därpå startade jag händelsen med _ringledningen
och Farbror Teodår_.
Farbror Teodår var portvakt i ett hus som vi passerade då vi gingo hem
från skolan. Porten till Farbror Teodårs hus öppnades sedan man tryckt
på en elektrisk ringknapp. Farbror Teodår hörde ringningen och så
öppnade han porten. Mina kamrater brukade ringa och så fort springa om
hörnet av huset. När portvakten kom ut för att se efter vad ringningen
betydde skreko de alla på en gång:
Farbror Teodår!
Gott nytt år!
Ont i dina tår!
Detta skämt hade aldrig tilltalat mig, ty portvakten var en äldre man
och jag var lärd att respektera ålderdomen. Dessutom tyckte jag att det
var olämpligt att önska gott nytt år i september eller fram på vårsidan.
Men dagen efter den danska skallen på Mariagatan hade jag en annan
mening. Då pojkarna skulle trycka på knappen sade jag:
-- Jag vet ett sätt som är bättre! Pass på ska ni få se!
Och så tog jag upp ur fickan en kork, tryckte fast den mot ringknappen
så att ringningen blev permanent och så sprang jag.
Farbror Teodår kom utrusande, fann gatan tom, svor och förbannade och
drog sig slutligen tillbaka till sitt lilla rum. Men, då han kom in,
ringde klockan igen (den ringde i ett sträck men det förstod inte
Teodår) och så bar det av ut på gatan igen. Ingen där! Nya eder och
förbannelser över rackarlymlarna och så småningom återtåg till
portvaktsrummet. Där ringde klockan allt fortfarande! Ut på gatan igen!
Så höllo vi Teodår löpande en dryg halvtimme tills han slutligen
upptäckte tricket med korken. Dagen därpå sökte han fånga oss med list.
Han stod gömd i porten och sprang ut då vi kommit förbi. Jag var sist.
Och jag sprang som för livet. Jag var ovan vid pojkstreck, jag hörde den
gamle mannens skrik och eder bakom mig och jag kände hur hjärtat bultade
och slog i bröstet. Han kom mig allt närmare. Han skrek: -- Tag fast!
Tag fast! Men då kom en möjlighet till räddning. En port stod öppen: jag
sprang in och upp för trapporna. Jag sprang fortare i trappor än Teodår.
Jag sprang en trappa, två, tre, fyra och väl där ringde jag på närmaste
dörr. En jungfru öppnade. Jag gled in i tamburen. Det var en hygglig
familj jag råkat in i. Man satt till bords i matsalen och åt middag.
Jungfrun steg in och sade:
-- Det är en pojke därute som vill vara här. Han säger, att han är
förföljd av en galning, som rusar efter honom på gatorna!
Hela familjen reste sig från bordet och kom ut till mig. Jag satt på
galoschhyllan och tiggde och bad:
-- Snälla, goda människor, låt mig stanna här en liten stund, så att han
inte får tag i mig. Han är alldeles galen!
-- Lugna dig min lilla gosse, sade familjefadern, här kommer ingen att
göra dig något ont, det lovar jag!
Och så tog man mig in i våningen och gav mig ett äpple och en kaka och i
detsamma ringde det på dörren!
-- Det är han, det är han, snälla, ädla herrskapet, släpp inte in honom!
Han dödar mig!
Jungfrun gick och öppnade och jag hörde Farbror Teodår skrika:
-- Är han här den lymmeln?! Jag måste ha tag i honom om jag också ska
stupa där jag står. Undan där! Han måste vara här!
Då steg familjefadern fram. Han var en stor, stark karl. Han tog Teodår
i kragen och kastade ikull honom på golvet i tamburen i det han ropade
till familjen:
-- Spring ned på gatan efter en polis! Den här tosingen måste spärras
in!
Då gled jag stilla in i våningen genom alla rummen ut i köket och ned
köksvägen.
Sedan ringde vi inte vidare på Farbror Teodårs port. Man bör inte utmana
ödet och en pojkes fantasi får icke arbeta för ensidigt.
Stockholmspojken får leka på en gård bredvid soptunnorna eller på en
kyrkogård mellan gravarna, men tro icke därför att hans liv är dystrare
och tyngre än lantpojkens vid hagen, bäcken och den gröna ängen. Hur
många äventyr gömmer icke en port, en vind, en genomgång eller en
källare! Vilka strider ha icke utkämpats på Maria kyrkogård och gatorna
däromkring! Hur många päron snattades icke på gården till slottet vid
S:t Paulsgatan -- de härligaste franska päron, stora som barnhuvuden,
skulle inte kunna få mig att glömma min barndoms stulna sura kart, dolda
i en trasig ficka och tuggade i ensamheten i en portgång eller förstuga.
Vintern var en härlig tid! Med snö och is och jumpning. Jag beklagar
nutidens Stockholmspojkar. De få icke jumpa, hoppa på isstyckena vid
Mälarkajen, stå i iskallt vatten till fotknölarna och se en arg
poliskonstapel på kajen.
En vårdag jumpade jag vid Söder Mälarstrand. Isstycket delade sig
plötsligt i två stycken. När jag något senare hemförts av en äldre,
obekant dam och en något mera bekant poliskonstapel delade sig även min
faders rotting i flera stycken.
-- -- --
Dyfverman hette han. Dyfverman. Han var bildhuggare och gjorde
snögrupper åt stockholmarna, stora, vackra grupper som visades mot en
billig avgift för välgörande ändamål. Dyfverman gjorde en vinter
Barmhärtigheten. Den stod vid Nybroviken och föreställde en kvinna med
ett litet barn på armen. Omkring det hela var rest ett plank och en
afton stod jag utanför det planket. Det var en stjärnklar kväll,
ungdomen åkte skridsko på Nybroviken och slädarna -- ack, slädarna! --
kilade utåt Djurgården. Källaren Flaggens fönster lyste -- jag tog en
snöboll, kramade den hård och fast och kastade den över planket till
snögruppen. Snöbollen träffade Barmhärtigheten mitt i planeten så att
huvudet föll av. -- -- --
Min barndomstid hade sina stunder av spänning och fröjd, men jag vill
ändå icke ha den tillbaka. Där fanns så mycket annat.
Dyfverman gjorde ett nytt huvud åt Barmhärtigheten. Han var en god
människa.


[Illustration]
EN ALLVARLIG HISTORIA.

Nu skall jag berätta för er en historia om en man, som blev djupt
olycklig därför att han mötte en kvinna.
-- Ack, det är en gammal historia, säger den noggranne läsaren.
Visst är det en gammal historia, men dock evigt ny och ung.
Och nu ska ni få höra:
Klockan hade nyss slagit 8 i Hedvig Eleonora och jag gick på trottoaren
fram och tillbaka och väntade på D. Jag hade väntat en hel kvart och
blev allt ondare för var minut som gick.
Det finns bara en punktlig människa, tänkte jag, och det är jag själv.
Alla mina vänner äro opunktliga, jag skall aldrig stämma möte med dem
vidare.
-- Det är gott och väl, säger läsaren, men när mötte ni kvinnan, som
gjorde er så djupt olycklig? Vi ha inte tid med några långa förspel och
preludier.
Till att börja med var det inte jag, som mötte kvinnan, och alltså inte
heller jag, som blev djupt olycklig. Denna berättelse måste berättas i
denna ton och takt.
Då jag alltså gått på trottoaren i ytterligare 10 minuter, öppnades
plötsligt en dörr med glasruta. Denna dörr ledde in till en restaurang,
ett litet kafé, som jag många gånger passerat, men aldrig besökt. Det är
mycket sällan jag numera går på kaféer. Jag finner ingen glädje på
sådana ställen.
-- Var det mannen, som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig,
som kom ut genom glasdörren? frågar nu den ivrige läsaren.
Nej, mannen, som kom ut, var en revisor i poststyrelsen. Han spelar
ingen roll i denna berättelse. Han endast kom ut genom en dörr och
försvann sedan ur dramat.
Jag såg på klockan och så tänkte jag:
-- Jag går in på kaféet och sätter mig vid fönstret, så kan jag se, om
D. kommer. Jag kan då låta honom gå en stund utanför och möjligen känna
samvetskval över att han låtit mig vänta så länge.
Jag gick in genom glasdörren. En rockvaktmästare tog emot min rock och
hatt och hängde alltsammans på 2 hängare, hatten överst och rocken
inunder.
Därpå gick jag in i kaféet. Där var först ett litet rum, där voro alla
bord upptagna, och jag fortsatte därför till nästa avdelning. Där var en
soffa ledig vid fönstret, och jag satte mig där.
Tobaksröken hängde tung i luften, och vid borden sutto idel ensamma
människor. Vid bordet bredvid mitt under en stor, förgylld spegel satt
en gammal herre med ena benet under sig. I handen höll han en pincené,
som han vände upp och ned, allt under det han nickade med huvudet.
Ibland rörde han också läpparna som om han sade något, men ingen hörde
vad det var.
I soffan mittemot mig satt en medelålders, slätrakad herre och läste en
tidning. Bredvid sig i soffan hade han en svart hund, som var för fet
för sin ras. Mannen, som tydligen var närsynt, hade tidningen utbredd
framför sig på bordet och läste den så att säga med näsan. Då och då
ryckte han plötsligt till, som om han fått en idé, klappade hunden åtta
gånger på huvudet, riktade så blicken mot taket, försjönk i en minuts
djupa tankar, ryckte till på nytt och tog en pris snus ur en liten
silverdosa. Snuset höll han mellan högra handens tumme och pekfinger,
och över hans ansikte låg den verklige snusarens njutningsrika glädje.
Det såg ut som om han tänkte: Här i handen har jag hela världens lycka,
jag håller den fast, ingen kan röva den ifrån mig. Fast och hårt håller
jag den, och när det faller mig in stoppar jag den rätt in i näsan!
Och han gjorde det, då tiden var inne. Och då det var gjort, slöt han
ögonen av lycksalighet, men blott för en minut, den nästa stod han på
näsan i tidningen, och den nästa klappade han hunden åtta slag i
huvudet.
En uppasserska, som såg ut som om hon bad om förlåtelse för att hon
djärvdes leva i närheten av dessa höga och mäktiga personer, kom fram
till mitt bord och tog min beställning, och då hon gått, _kom mannen,
som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig!_
Han stod mitt på golvet. Det är möjligt, att han kom från gatan eller
från ett inre rum, det är också möjligt, att han kom rätt upp genom
golvet. Det föreföll mig som om det vore det mest sannolika. Han såg på
mig med ett glatt igenkännande, och så kom han närmare. Jag reste mig
artigt och tog emot honom, och han sade:
-- Det var längesedan!
-- Ja, sade jag, det var längesedan, och tänk vad det blev sent.
Jag begagnar alltid denna replik åt personer, som jag glömt, men som
dock tyckas känna mig mycket väl.
-- Ja, det blev sent, sade mannen. Men roligt var det! Det var då!
Tillåter ni att jag sitter ett ögonblick?
Vi satte oss, och min gamle vän, som jag glömt, sade:
-- Jag har aldrig sett er förut härinne. Besynnerligt.
-- Det är icke besynnerligt, jag har aldrig varit här förr.
-- Nej, nej, men jag går här. Jag går här var kväll. Jag kommer hit
efter middagen och sitter här hela kvällen. Jag trivs inte hemma, jag
trivs bättre här, bättre här. Och varför ska man inte vara där man
trivs, där man trivs?
-- Det är alldeles rätt, sade jag. Här är ju också mycket trevligt,
ungefär som i förstugan till helvetet.
-- Gamle skämtare där! Glad och trevlig som alltid! Inga bekymmer! Bara
roligt och glatt! Ack, när man var ung! Men, ser du, det säger jag dej
(han kallade mig för du, helt plötsligt, utan titelbortläggning, jag
förstod att han druckit) det säger jag, gamla, stiliga gosse, för jag
tycker om dej, akta dej för kvinnan, kvinnorna ska du akta dej för! Det
säger jag!
-- Om det är mig möjligt, sade jag, så skall jag göra det. Är det någon
särskild, bror menar?
-- Särskild, _särskild_! Det har bara funnits _en_ särskild för mig, en
enda!
-- Såå, det var vackert!
-- Du ska få höra det alltsammans, för jag tycker om dej! Det är tjugu
år sen nu, tjugu år sen! Jag kom en middag på en gata här i stan, kom
som om ingenting skulle hända, kom gående på gatan, då hon kom emot mej,
på samma trottoar! Jag har aldrig i mitt liv sett en sådan kvinna. Hon
var ung och ljus och smärt och vacker, jag hade aldrig sett en sådan
kvinna! Och hon kom rätt emot mej på trottoaren, och hennes blå ögon
sågo rätt in i mina. Jag stod där och bara såg, och till slut måste jag
gå ett steg åt sidan för att hon skulle komma fram. Då hon gått förbi,
vände jag och gick efter. Jag följde henne som förhäxad, och jag såg
henne gå in i en port vid Stora gatan. Jag tänkte gå efter, men jag
vågade inte, vågade inte för mig själv, och så stannade jag utanför. Jag
stod och väntade utanför porten. Hon kom inte. Jag väntade en kvart, så
gick jag in i porten och gick en trappa upp. Jag måste se henne igen.
Det var ju vanvett alltsammans, förstår väl bror, men jag visste inte
vad jag gjorde.
Där var en pantbank en trappa upp, och när dörren öppnades för en, som
gick ut, såg jag henne sitta därinne, bakom en disk! Hon var kassörska
på en pantbank! Jag gick genast in. Ett manligt biträde såg på mig och
sade: »Belåning?»
»Ja,» sade jag och tog upp min klocka och lade den på disken. Hon satt
vid en liten pulpet och skrev i en stor bok.
»Huru mycket?» sade biträdet.
Jag kände att jag älskade henne.
»Tolv kronor,» svarade jag alldeles på måfå.
»Remontoirur av guld, tolv kronor,» sade biträdet till henne, som jag
älskade. Och hon skrev ut ett kvitto och räckte mig det jämte pengarna
utan att se på mig.
»Tack,» sade jag, och så tillade jag för att få höra hennes röst:
»Hur stor är räntan?»
»Åtta procent!»
Hennes röst var lika underbar som hon själv.
»När kan jag lösa ut den?» sade jag för att få tala vid henne så länge
som möjligt.
Hon såg upp på mig och svarade:
»Hur kan jag veta det!?»
»Förlåt!»
Och så gick jag. Jag gick hem, och jag såg henne framför mig på gatan.
Hon följde mig hela dagen, och på kvällen, då jag lade mig för att sova,
såg jag hennes blå ögon mot mina --
Dagen därpå löste jag ut klockan. Hon tog emot pengarna och kvittot, och
biträdet gav mig klockan. Jag försökte säga något, något roligt, förstår
bror, för att visa mig trevlig, och så sade jag så där på skämt:
»Det är väl samma klocka som jag lämnade i går!?»
»Tror ni vi byter ut de belånade varorna?» sade biträdet och gav mig en
arg blick. Hon såg icke upp från sin bok.
Och nu började det! Jag kom igen dagen därpå, jag belånade min klocka,
hon svarade vänligt, då jag hälsade god dag, hon började betrakta mig
som en kund. Jag kom igen dagen därpå och alla dagar. Jag belånade allt
vad jag hade löst, till och med kläder och böcker. Ibland löste jag ut
en del, men alltid hade jag något stående. Så småningom blev hon vänlig
emot mig, kanske tyckte hon synd om mig, kvinnan är sådan, ser bror, men
en kväll, då jag stod och väntade på henne utanför porten, bara för att
se henne och följa efter henne, kom hon ned med biträdet, och han följde
henne framåt gatan. Jag kände förfärliga kval, där jag följde dem:
älskar hon honom, tänkte jag, älskar hon honom? Men han skildes snart
vid henne, och hon blev ensam. Då begick jag en av de modigaste
handlingarna i mitt liv, jag gick fram och tilltalade henne. Jag hälsade
god afton.
»Ah, är det ni,» sade hon. Och så gjorde vi sällskap. Jag följde henne
till porten, och då hon räckte mig sin lilla hand till farväl, kände jag
mig så glad och lycklig, så lycklig.
Dagen därpå gick jag upp på pantbanken och löste ut allt jag hade där,
och då jag skulle gå, viskade jag till henne:
»Får jag följa er i kväll?»
Jag hörde hennes ja som den vackraste musik i mitt öra -- ack, bror, vad
man var ung och rik! -- och så sprang jag.
Vi träffades på kvällen, och efter en månad voro vi förlovade. Det var
den lyckligaste tiden i mitt liv, lyckligaste tiden.
Och så gifte vi oss. Man skall aldrig gifta sig, aldrig gifta sig! Jag
är inte lycklig, bror. Därför går jag här, går jag här var kväll. Det är
så mycket, jag kan inte säga dig allt. Hon är inte snäll emot mej, hon
är hård och grym, och hårdast är hon, då hon säger: »En sån där som du,
som levat som ett svin innan jag fick tag i dig, _en sån där, som levde
och svirade och pantsatte allt vad han ägde och hade!_»
Det säger hon till mig. Och jag har inte hjärta att säga henne, varför
jag pantsatte alltsammans! Hon skulle inte tro mig. Hon skulle tro att
jag var full och tokig!
Det blev tyst. Min vän höjde sitt glas och sade:
-- Skål, skål för mej!
-- Skål! sade jag.
Mannen i soffan under den förgyllda spegeln hade somnat. Hans huvud hade
fallit ned, och pincenén hade ramlat på golvet. Mannen med hunden hade
gått, och på hans plats satt min vän D., som jag väntat i 25 minuter på
gatan. Jag tog mitt glas och gick över till honom, lämnande min
olycklige och obekante vän ensam i sin djupa sorg och förtvivlan.
Var icke detta en allvarlig berättelse?


[Illustration]
TVÅ SOM GÅTT.

Isaak Hirsch är död och har fått de vackra minnesord han förtjänar. Han
var en god människa och en originell man, en man av den typ som blir
allt mera sällsynt.
Tidningarna överflöda med historier om honom. De flesta äro mycket
karaktäristiska, en del verkligt roliga.
I ett fall vill jag dock göra en liten rättelse. Den mest kända
Hirschhistorien är icke äkta, den är en förfalskning och det är på tiden
att den avslöjas. Jag menar historien om då Hirsch rusade in på Du Nord
och beställde:
-- _Smörgåsbord, soppa, fisk, kött, dessert, betala_!
Den historien har aldrig hänt. Den är gjord på Söndags-Nisses redaktion,
införd i tidningen och på sin tid illustrerad av Oskar Andersson.
Historien gjorde stor lycka -- den var ju typisk för mannen -- och den
bevisar endast att en populär man ofta icke bär skuld till de legender,
som omsväva hans person. Förr i tiden lade man alla roliga historier på
Bellman, Kalle Scharp, Färsken, Feychting och andra. Och när vi, som nu
leva, en gång försvunnit, kommer man att beljuga oss lika friskt som de
andra. Vilket inte gör någonting, bara man ljuger roligt. En historias
värde ligger inte däri att den är sann utan däri att den är sannolik.
Jag kände Isaak Hirsch, något litet. Träffade honom första gången på en
middag på Gamla Fenix -- vart tog det vägen? På den middagen fanns
Daniel Fallström, som då champagnen serverades, kraftigt sade ifrån:
-- Champagne skall vara kall, men inte iskall! Det är bara brackor, som
dricka iskall champagne!
Strax därpå kom vaktmästaren till Hirsch:
-- Söt eller torr?
-- Det gör detsamma, svarade Isaak -- _men inte för kall, inte för
kall!!_
Jag minns en historia om Daniel och Hirsch. Man talade om en affärsman
som blivit utsatt för olaga häktning. Daniel försvarade mannen med all
den värme han har för en oskyldigt anklagad:
-- Han är absolut en hedersman, något annat kan ej sägas om honom!
Hirsch såg fundersam ut och så svarade han stilla och saktmodigt:
-- Han var i alla fall inte ute, när han var inne.
Isaak Hirsch var verkligt hjälpsam mot dem han ansåg behöva hjälp och
tröst. Till dem räknade han inte precis unga fattiga konstnärer.