Wäinämöinen: Lyriskt försök i tre akter - 3

Nej, stilla din förfäran,
Din far går i sitt kall.
Den Finska kämpa-äran
Sin Höfding skydda skall.
PATER ANTON.
Hvad är väl kämpa-äran?
Ett rö för vindars kast.
Blott vid försoningsläran
Står min förtröstan fast.
EMOINA.
Då alla strida, mörda,
Hvar finns försoning? Hvar?
Jag skall den Gudom vörda,
Mig återger min far.
TURILAS.
Hans fäder, Finlands Gudar,
De styra stridens gång.
Snart till ditt öra ljudar
Den Gamles segersång.
PATER ANTON.
Försökom ej förklara
Hvad utgång striden tar.
På vägar underbara
Går nåden underbar.
EMOINA.
Den Gud, mitt hjerta anat,
Jag tänkte mig som god,
Ej att min väg han banat
Bland tårar och bland blod.
PATER ANTON.
Allt luttras här i gruset,
Styrs mot ett högre väl.
EMOINA.
Så ren, som himlaljuset,
Är Wäinämöinens själ.
PATER ANTON.
Han irras om det sanna.
TURILAS.
Den Gamles tro är sann.
EMOINA.
O! låten tvisten stanna,
Jag den ej slita kan.
(Starkt stridsbuller.)
Men hvilket gny?
TURILAS.
Det striden är som rasar,
Dess häftighet förökes mer och mer.
EMOINA.
Min far, min far, mitt hjerta fasar.
PATER ANTON.
Der synes Riddar Carls baner.
EMOINA. med utrop, i begrepp att ila ut.
Ah! Riddarn skall min far försvara.
PATER ANTON, hindrande henne.
Min syster.
EMOINA.
Hvarför hindra mig?
TURILAS.
För våra kämpars kraft är Riddarn sjelf i fara.
EMOINA, staplar tillbaka.
Den ädle Riddarn! ah!
TURILAS, försmädligt.
Hvad rör hans öde dig?
(Emoina närmar sig i ångest mot Avant-scenen. Turilas och Pater Anton
draga sig mot fonden, och synas uppmärksamma på striden.)
EMOINA.
Fasor kring mig sväfva.
I mitt qvalda bröst
Alla känslor bäfva.
Himmel, hör min röst:
Denna stund af fara
Ej din ynnest spar,
Riddarns lif bevara!
Segra låt min far!

ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRE. BIRGER, åtföljd af en tropp Svenske Soldater.
BIRGER, med sin tropp, smygande sig oförnärkt af de andre på scenen
fram bakom Turilas kula, närmar sig Turilas och Anton, som mot
fonden synas hafva all sin uppmärksamhet på striden, och omringar
dem hastigt.
Stämplare Turilas! Fängslen barbaren.
TURILAS, med anskri.
Frälsen mig, Finnar, Svensken är här!
BIRGER, till någre Soldater.
Fören dem hädan! fort! för dem ansvaren!
(Turilas och Anton bortföras med skyndsamhet. Till en Soldat.)
Till Riddarn flyg med bud att Anton räddad är.
(Soldaten går, Finska krigare inkomma.)

NIONDE SCENEN.
EMOINA. BIRGER. Svenska soldater. Finska Krigare.
(Strid i fonden. Både Svenskar och Finnar erhålla förstärkningar,
så att striden mer och mer uppfyller Teatern; sluteligen segra
Svenskarna, och Finnarna dels fängslas, dels fördrifvas.)
EMOINA (i ångestfull förskräckelse, döljande sig för de stridande
vid Turilas kula).
Hvem skall beskydda mig? Hvem sig förbarma
öfver min ångest? Hvart skall jag fly?
Gudar, o Gudar, rädden mig arma!
Fiender störta med buller och gny
Från alla kanter. -- Min fara sig öker.
I denna kula en fristad jag söker.
(Inne i kulan, betraktande dörren med ifver.)

Dörren är säker, låset är fast;
Inifrån kan jag det stänga i hast.
(Hon tillsluter dörren och höres tillstänga låset, då Svenskarnas
seger på Teatern blir allmän.)
BIRGER.
Halt! fatten posto här!
(till en del af sin tropp)
Er må det nu tillhöra
Att hedna styggelsen förstöra,
Nedrifva, störta, hugga ner.
(utmärkande de andra af troppen)
Mot fienden vi skydde Er.
(Betäckningen utbreder sig. Förstöringen begynnes. Birger till
en soldat af betäckningen, som han vinkar fram.)
Vi lyckats. Turilas föll, i sin egen snara.
Din fästmö räddat oss ur en ohjelplig fara,
Då, lyssnande på sammansvurnas tal,
Hon varnat dig, du oss, och vi oss sammanhöllo
Vid borgen. Riddarn kom; vi ryckte fram, och föllo
På fienden, som trängt sig hop i denna dal.
(Afguda-belätena hafva emellertid blifvit störtade, offer-tillredelserna
förstörde. Nedhuggning af det heliga trädet företages, och nedrifning af
kulan, hvars starka ingång man förgäfves sökt öppna, begynnes.)
BLANDADE RÖSTER.
Hedna Gudar, ingen skoning!
Hedna tillhåll, ingen fred!
Detta trädet, denna boning
Rifvom ned, huggom ned!
(Det heliga trädet faller med brak och dân.)
BIRGER.
Bra, gossar! hurtigt! raskt!
(Stenar nedfalla från kulan, som rifves.)
EMOINA, innanföre, med ett gällt anskri.
Hjelp!
BIRGER, med förvåning.
Nödrop af en qvinna
Hos gubben Turilas! Besynnerligt minsan!
(Uppehåll med rifningen. Birger vid dörren af kulan.)
Så öppna, skynda dig! -- Opp, säger jag. -- Välan,
Då du dig icke vill besinna,
Så skyll dig sjelf för hvad som sker.
(Stridsbullret utom Teatern tilltager, kulans hvalf ramlar,
och Emoina synes afdånad ibland ruinerna.)
Är det en Engels bild jag ser!
(Svenskarna betrakta henne med bestörtning, som afbrytes genom
en häftig strid.)

TIONDE SCENEN.
DE FÖRRE. RUHO, med en stark tropp Finnar.
RUHO.
Gudaförstörare, hämden Er kalle!
BIRGER.
Kämpande vikom! Stridshornet skalle!
(Det stötes i stridshornet, Svenskarna vika långsamt och i god
ordning från Teatern, förföljde af Ruho och hans tropp häftigt,
men utan ordning.)

ELFTE SCENEN.
EMOINA, afdånad. Villervalla af Finnar, sedermera WÄINÄMÖINEN,
sist RUHO.
(Stridsbuller på båda sidorna af Teatern.)
CHOR af flyende Finnar.
Skräck och död oss väntar här,
Helga trädet fallit är.
(Rådvill förvirring, Wäinämöinen inkommer.)
Räddom, räddom oss ur striden.
WÄINÄMÖINEN.
Stån! Rädden äran! Er ej spriden,
Stån kring Er Höfding! Stån mot fienden! --
SÄRSKILTE RÖSTER.
Från alla kanter oss Svenskarna tränga;
Oss flygten de stänga;
Hvad återstår? --
WÄINÄMÖINEN.
Att dö som män
Kring Gudarna.
RUHO, åter tillbakadrifven.
Som de vi falla
I stoftet trampade...
WÄINÄMÖINEN, uttrycker fasa vid åsynen af den hedniska helgedomens
förstöring, blir varse Emoina och ilar till henne.
Min dotter!
(med genomträngande ton)
Hon är död! --
Afdånad blott! Mitt barn! mitt sista hopp! mitt stöd!
(Gör försök till hennes vederfående.)

TOLFTE SCENEN.
DE FÖRRE. RIDDAR CARL. Segrande Svenskar framträngande
från alla sidor.
RIDDAR CARL.
Frid och försoning bjuds Er alla
I Sverges ädle Konungs namn.
(Finnarna nedlägga sina vapen.)
WÄINÄMÖINEN, som med ena handen omfattat Emoina, hvilken ger
tecken att hon börjar återkomma till sansning, höjer svärdet med
den andra, hotande, mot Riddar Carl.
Kom, barnet ryck ur fadrens famn.
(Riddar Carl hastar fram mot Emoina, sänker svärdet och faller
på knä ej långt från hennes fötter, då Rideaun faller.)


TREDJE AKTEN.

Teatern föreställer nejden i Birkala kring kullen Junturin-mäki,
som synes midt på Teatern inemot fonden, hvilken visar, mellan odlade
stränder, tvänne stora, af holmar, fjerdar och sund, uppfyllde
vattendrag, förenande sig till Satakundas eller Kumo elf, invid en
Riddarborg, belägen på en udde, formerad af elfven och en djup vik,
vid hvars stränder synas en myckenhet båtar.

FÖRSTA SCENEN.
Finsk Allmoge af båda könen, unge och gamle, i mera hyfsade
drägter. Äldre Finnar, hvaribland isynnerhet märkes TUISKO,
något afsides, synas rådslå. En afskiljd groupp samtalar hemligt.
Åtskillige varubyten sysselsätta en del Allmoge, och ungdomen
är innebegripen i Finska lekar och dansar.
CHOR.
Vid Junturinmäki åter vi oss samla
Under sång och dans och lekar, unga, gamla.
Höfdingen, vi Riddaren kalla,
Glädjas låter alla.
Ljungelden han säges likna uti striden.
Då han segrat, i hans ögon strålar friden,
Bjudande alla fångne skoning,
Frihet och försoning.
CHOR af sammansvurna inom sig.
Vi kommo hit hemligt till blodig lek,
En qvinna förrådde oss, hämden oss svek.
EN FINSK YNGLING, till en Tärna, som aflägsnat sig något ifrån de andra.
Hvi ser jag dig ej mer i lunden och i hagen?
TÄRNAN.
Derför att löfven gulnat, ängen ligger slagen.
YNGLINGEN.
Känslan förblir nog varm, fast himmelen blir mulen.
TÄRNAN.
När sommarns blommor vissnat, säges den bli kulen.
YNGLINGEN.
Hyddan är varm och egen, blif dess ordnarinna.
TÄRNAN.
Är det ditt alfvare, tör du din önskan vinna.
(Dans.)
CHOR af Ynglingar
Tärnor, då glädtigt i dansen J svingen,
Kärleken slår med den skiftande vingen;
Hjertats och naturens Gud
Unga tärnan gör till brud.
CHOR af Tärnor.
Stojande Ynglingar, J mågen glamma
Om denna Guden, han är dock densamma
Skalken oss vår mamma sagt.
Tärnor, varom på vår vakt.
CHOR af gifta Qvinnor.
Liksom ett löf uppå glansk-isen drifvet,
Värnlösa tärnor, sådant är lifvet
Utan stöd af troheten.
Tärnor, skapen, vården den.
CHOR.
Hvilken mängd af fångar tåga hit från borgen?
Skola våra nöjen störas utaf sorgen?
Få vi ömkans känslor lyda?
Hvad må allt betyda?

ANDRA SCENEN
DE FÖRRE. BIRGER. JOUKAVAINEN. RUHO. Fångne Finske Krigare.
BIRGER, införande fångarne.
Här, tappre, på en ort, för Er af helig art,
Vill Riddarn söka slut uppå den långa tvisten,
Med landsmän språken fritt. Hit Riddarn kommer snart,
Han kommer såsom Svensk och Christen.
(Birger går.)

TREDJE SCENEN,
DE FÖRRE, utom Birger.
(Den Finska Allmogen närmar sig till fångarna och blandar sig
bland dem med deltagande och uppmuntran.)
CHOR af sammansvurna.
I högen äro vapen och hit kommit män.
I tysthet det fallna kan uppstiga än,
JOUKAVAINEN, framkommen ensam, främst på scenen.
Jag, Joukavainen, öfvervunnen!
En tapprare än jag är funnen;
Och dock jag andas än! -- Och grämelse och harm
Ej förmågan i min barm,
Ej släckt mitt ögas ljus! Hur kan med Riddarns mildhet
Förenas sådan kraft? -- Nu blygs jag för min vildhet.
Mitt segervissa mod mig fram mot honom dref;
Han mig på lifvet sprang. -- Jag föll, och fången blef --
Men huru fången? -- Ej förnedrad,
Ej skymfad. -- Nej, tvärtom af fienderna hedrad.
Ej hämd för Kyros brand. -- Jag, här bland Finske män! --
Det är en högre dygd, jag kände icke den.
CHOR af Allmogen till Joukavainen.
Herre, hvars tapperhet alla berömma,
Stå ej så dyster, dela vår ro.
Sök ibland oss att Er olycka glömma,
Kom ibland oss att bygga och bo.
DE SAMMANSVURNA, till Joukavainen.
Forntida Gudar vi, lycklige, glömma
Kring denna kulle i christelig ro.
JOUKAVAINEN.
Fången kan icke sin olycka glömma,
Tvungen af segrarens vink att bero.
CHOR af Allmogen.
Svenskarna mottaga mandomen, äran,
Som sine bröder, det känne vi;
Och hvar och en, som blir christen till läran,
Hyllas och skyddas och genast blir fri.
DE SAMMANSVURNA.
Trefnad och ödmjukhet alstrar den läran,
Ljufligt att lyda och kalla sig fri.
JOUKAVAINEN.
Fåfänga maningar! Veten att äran
Följer blott styrkan, som känner sig fri.
TUISKO.
Vår fordna Furste, han, som ifrån denna kulle
Uttalat Guda-ord, och tjusat med sin sång,
Han kommer, Finnar, varen vördnadsfulle,
Och stören ej den gamles gång.

FJERDE SCENEN.
DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA.
WÄINÄMÖINEN.
Fosterlandskänsla, Guda-flamma,
Som lättar tyngden utaf mina band,
Du återstår ännu, du är ännu densamma
Du fordom varit! -- Sköna strand,
Ej mer densamma du! -- Förtyngd af Riddarmuren,
Är ej så fri, som förr, naturen.
Dock ännu hög står mina fäders graf.
Folk, som mig segrarn nalkas låter,
Se en förjagad Drott framstaplar till dig åter,
Stödd af sin dotter och sin vandringsstaf.
En dyster hamn från fordna tider,
Han emot ättehögen skrider,
Beröfvad allt hvad förr han ägde här
Ett rum, ett litet rum, att hvila han begär.
Min harpa skall ej mera klinga,
Du helga kulle, från din höjd;
Och känslan sig mot molnen svinga,
Som fordom vid naturens fröjd.
Då framkom allt hvad skapadt andas
Med ilad flygt, med störtadt språng
Då såg man lamm med ulfvar blandas,
Att lyssna, tjuste, till min sång,
Och fiskarna i fjerden spritta;
Och Sjöfrun maka sig på strand;
Och björnen fram ur skogen titta;
Och masken kräla opp ur sand.
Och fält och lunder sig beskruda
Med lifvad grönska, färgors prakt
Och stjerne-rymden hördes ljuda
Om jordens tjusning, Ukkos makt.
Men snart...
Med stormvindens fart --
Sågs blodströmmar gjutas,
Och sällheten slutas
I Borgtornets natt;
Der Jätten bevakar,
Med svärdvana drakar.
Vår röfvade skatt.
EN MAN af de sammansvurna, som smygt sig till Wäinämöinen, hemligt.
Låt harpan få klinga
Från Junturis topp,
Och svärd skola svinga
Ur grafvarna opp.
WÄINÄMÖINEN, som lyssnat, utbrister med smärta, högt.
Den eld är förkolnad
Mig Gudomen gaf.
Jag är blott en vålnad
På frihetens graf.
TUISKO nalkas, vördsamt men med värdighet, åtföljd af allmogen.
Vår frihet är ej död, den lefver i den trefnad
Som Svenska Styrelsen ingjuter i vår lefnad.
Höj blicken, gamle Drott, och säg, om du ej ser
Fält, rikare än förr, och hyddor mera trygga.
Så Svenskarna oss lärt att odla och att bygga.
(Joukavainen och Emoina hafva emellertid ställt sig på hvar
sin sida om Wäinämöinen.)
EN FINNE, framvisande hvarjehanda trädredskap ock bohagsting.
Jag önskar att få visa Er
De redskap sjelf jag gjort.
EN ANNAN, framvisande hvarjehanda jernsaker.
De jern jag sjelf kan smida.
EN ANNAN, framvisande åtskilliga fiskredskaper.
De nät jag knutit sjelf.
JOUKAVAINEN, som betraktat allt med uppmärksam förundran.
Det är förundransvärdt.
Hvem lärt Er detta allt?
FLERE RÖSTER.
Det Svenskarna oss lärt.
TUISKO.
Se, våra qvinnor här på Edra blickar bida.
EMOINA, till en ung qvinna af hopen.
Dig denna drägten kläder bra.
QVINNAN.
Jag sytt den sjelf.
EN ANNAN, framvisande en garnhärfva.
Det garnet sjelf jag spunnit.
EN ANNAN, framvisande ett stycke tyg.
Jag sjelf väft detta tyg.
EMOINA.
Allt min beundran vunnit.
Hvem lärt Er detta?
FLERE QVINNO-RÖSTER
Svenskarna.
WÄINÄMÖINEN, djupt.
J ären med era öden
Belåtne?
EN MÄNGD RÖSTER, högt.
Ja.
FLERE SAMMANSVURNE bakom Wäinämöinen, hemligt.
Nej.
WÄINÄMÖINEN.
Genom segrarns nåd
Jag står här bland ett folk jag älskar in i döden.
Ännu en gång jag önskar ge ett råd.
Vill någon utaf Er från en snart slocknad gnista
Af eld uti mitt bröst nu hämta opp det sista?
FOLKET.
Ja, alla.
WÄINÄMÖINEN.
Följen mig, J männer. Jag begär
Att qvinnorna må dröja här.
(Wäinämöinen, åtföljd af alla männerna, begifver sig till kullen
i fonden, bakom hvilken de synas omgifva Wäinämöinen, i en krets som
tillkännagifver en rådplägning. De sammansvurne omgifva den delen af
kullen, som är vänd emot åskådarena, och synas sysselsatte med något
som ej tydligen kan skönjas. Qvinnorna qvarblifva framme på scenen,
jemte EMOINA, försänkt i så djupa tankar, att hon icke märker de
henne på ett vördnadsfullt afstånd omgifvande qvinnorna.)
Allt hvad jag sett och hört i dessa sköna dalar,
Om Riddarn med förtjusning talar.
Med hvilken skonsamhet bemöttes ej min far
Som fången, af förtviflan slagen,
Uti sitt sista hopp bedragen,
Ett mål för Riddarns omsorg var.
Och hvilken omsorg! Ömheten och styrkan,
Som lugnar sinnet och som hjertat rör,
Förente sig deri. O! det min plåga gör,
Att ej min tacksamhet får sträcka sig till dyrkan! --
Till dyrkan -- ja, jag känner här,
(lägger handen på hjertat)
Att han mitt hjertas afgud är.
Min själ är ren, det vet du store
Försonare och Gud, på hvilken Riddarn tror.
Det förekommer mig som han din afbild vore.
Din lära, tolkad af min bror,
Sig väg till mina känslor banat,
Med lidelser jag rönt, med dygder som jag anat.
Gjut äfven i min faders bröst
Din höga sanning och din tröst.
(Hennes åtbörder röja en brinnande och stum andakt.)
CHOR af Tärnor.
Försökom skingra denna smärta,
Som herrskar i dess ädla hjerta.
(De närma sig.)
Hon synes vara stadd i bön.
Hvad hon är ung, hvad hon är skön!
(Emoina, som hört de sista orden, sansar sig under synbart bryderi.)
CHOR af Tärnor.
Då Sverges Kung din fader unnat
Det skydd, som Riddaren förkunnat;
Sänk ej din blick mot jorden ner.
Sköna Furstinna, sörj ej mer.
EMOINA, märkande ett korss, som den främsta Tärnan bär på bröstet.
Jag ser, du tror de christnas lära.
TÄRNAN.
Min Brudgum gaf mig det att bära.
EMOINA.
Han är?
TÄRNAN.
Det väcke ej ditt hat,
En Riddarns kämpe, Svensk soldat.
CHOR af Tärnor.
En Finlands tärna.
Ger gerna
Sin hand
Åt en Svensk, han kommer från frihetens land.

Svenskarna skydda
Vår hydda
Vår ro.
Åt en Svensk vårt öde vi gerna förtro.

FEMTE SCENEN.
DE FÖRRE. RIDDAR CARL. (Då Riddaren inkommer, aflägsna Tärnorna
sig småningom ifrån Emoina under den sista strophen af sången.)
RIDDAR CARL, som nalkas Emoina vördnadsfullt.
Om alla fångar, dem jag skonat
Och kring sin Höfding stå på en dem helig ort,
Er med de ödens kast försonat,
Som mig till deras, -- ack! till eder ovän gjort;
Så tillåt nu, då pligter tvinga
Till stridens fasor mig ej mer,
Att alla fångars frihet bringa
Som tacksam offergärd åt Er.
Ni räddade mitt lif. Höj, dyrkade Furstinna,
Höj, värdet af Er skänk med gåfvan af Er hand.
Blif fridens Engel i Ert fosterland!
Blif Edra landsmäns skyddarinna.
O! blif min maka...
(Faller på knä. Redan vid Riddarens första inträde på Teatern förmärkes
mycken rörelse ibland de sammansvurne vid högen, och under hans
förklaring till Emoina skönjes att högen är öppnad och att vapen
utbäres derifrån. Joukavainen, som af några sammansvurne blifvit förd
till öppningen, synes villrådig vid deras uppmaningar, men då någre
af den smyga sig bakom Riddaren, i synbar afsigt att mörda honom
i detsamma han faller på knä för Emoina, utbrister)
JOUKAVAINEN, i det han framrusar.
Håll!
EMOINA, med anskri.
Hjelp!
(Riddarn reser sig lifligt och drar sitt svärd.)
JOUKAVAINEN (hetsigt till de sammansvurne. Till Riddaren).
Hämden den är min.
Brudröfvare, nu kommer stunden.
Försvara dig.
RIDDAR CARL.
Mot hvem?
JOUKAVAINEN.
Mot mig.
RIDDAR CARL.
Din arm är bunden.
JOUKAVAINEN.
Min arm?
RIDDAR CARL.
Ja, fånge, din.

JOUKAVAINEN, utom sig, i begrepp att angripa.
Ha!
EMOINA, som kastat sig emellan Riddaren och Joukavainen, återhåller
Joukavainens arm.
Ifren öfvervinn.
EN AF DE SAMMANSVURNE.
Hvar stund är dyrbar nu, fort, frie männer, hasten.
(De nalkas Riddaren.)
WÄINÄMÖINEN, som trängt sig fram, myndigt.
Jag afskyr detta svek. Folk! vapnen från Er kasten.
(Rop bakom Teatern, larmtrumman höres.)
RIDDAR CARL, blixtrande.
Nej, de behålle dem, sin frihet äge de,
Som svekfulle förrädare.
Gudlöse, kommen, jag trotsar Er alla.
RÖSTER af gubbar, qvinnor, ynglingar och barn, som tränga sig
fram emellan de på scenen varande och omgifva Riddaren.
I fara vår Höfding, vår skyddsgud, vår vän!
Kring honom, kring honom, vi lefva, vi falla.
(De bilda en groupp omkring Riddaren.)
JOUKAVAINEN, förvånad.
Sällsamme syn!
RIDDAR CARL, hvars blixtrande stridslust öfvergått till förtjusning.
Afundas mig den.

SJETTE SCENEN.

DE FÖRRE. BIRGER, i spetsen för Svenska Soldater, hvilka störta fram
från ena sidan af Teatern. De sammansvurne Finnarna, äfvensom, de
fångne och nyss åter beväpnade, intaga den andra, och synas vilja
försvara sig.
BIRGER.
Skyndom oss, Höfdingens lif att försvara.
RIDDAR CARL, midt emellan Svenska och Finska troppen, omgifven
af förutnämda groupp, till de anryckande Svenskarna.
Halt, hjertan omge mig, jag sväfvar ej i fara.
WÄINÄMÖINEN, till Riddar Carl.
Försöket mot ditt lif jag icke gilla kan,
Men då det nu är gjort, mig tillhör, Riddersman,
Att dela mina vänners öden,
Och bana dem och mig en frejdad väg till döden.
(Tar ett svärd och ställer sig i spetsen för Finska kämparna. Emoina,
som hittills varit ibland dem som omgifvit Riddaren, staplar, under
synbar förtviflan, till sin far.)
JOUKAVAINEN, till Riddaren.
Ställ dig framför din tropp; jag ställer mig för min.
(Skakar sitt svärd.)
Emoina älskar du, försök om hon blir din.
RIDDAR CARL, till Väinämöinen.

Befall att dina vapen hvila
Tilldess jag blifvit hörd.
WÄINÄMÖINEN.
Välan.
JOUKAVAINEN, otåligt.
Låt tungan ila.
RIDDAR CARL, till dem som omgifva honom.
Min tjusning tackar Er. O! må jag blifva värd
En dag de trohetsprof, jag nu hos Eder funnit.
Gån.
(De skingra sig. Riddaren till Finnarna.)
Striden önskar jag, men, Finnar, ej med svärd,
Ty nog af blod har redan runnit.
Nej, strid med tankans fria magt
Jag haft till ändamål allena,
Då här jag låtit Er förena
Förutan något tvång. Jag känner, att man sagt:
När Wäinämöinens harpa klingar
Från samma höjd den fordom gjort,
Då dåna hämdens starka vingar
Från rum till rum, från ort till ort.
(till Wäinämöinen)
Väl, Furste, på den jord som dina fäder gömmer,
Omgifven af ditt folk, träd opp! Nu är det tid. --
Jag vågar mana dig till strid
Emot den Religion du hatar och fördömmer.
Din harpa tag; din stämma veckle opp
De Gudar hämdens läror yrka.
Försoningslärans tro och hopp
Skall möta dig med andans styrka.
WÄINÄMÖINEN.
Jag antar striden. Än en gång
Man höra må den Gamles sång.

SJUNDE SCENEN.
DE FÖRRE. PATER ANTON inkommer, bärande ett korss. Honom följer
en CHOR af christne lärans bekännare, hvitklädde. Wäinämöinen
betraktar Pater Anton med synbar känsla.
RIDDAR CARL.
Träd, Pater Anton, fram, att inför landsmän bära
En helig gärd åt sanningen.
(till Wäinämöinen)
En röst, mer kär än min, utveckla må den lära,
Som manar till försoningen.
WÄINÄMÖINEN, efter att en stund hafva kämpat mot ett mägtigt intryck
framträder med sin harpa. Pater Anton möter honom med ett korss.
Bestrid ett Väsen, om du gitter,
Som uppbyggt uti djupets famn
En verld nedom sin fot, från klippan der han sitter;
Och Ukko Jumala är detta Väsens namn.
(Sätter sig vid harpan.)
Herrskaren sitter på klippiga stolen,
Verldsödets harpa invid honom står.
Lifvet upprinner och upp ljungar solen:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
Gudarna kommo på tonerna neder;
Och hvarje makt öfver fasorna rår.
För deras verkan sig stoftet bereder:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
Hvar utaf dem fick sitt Rike att styra,
Men efter den öfver gränsorna går
Kommer en ton, som bestraffar hans yra:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
De kallas hämd dessa straffande toner.
Snart eller sent uti våldsmaktens spår
Gjuta de kraft i förtryckta nationer:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
Hvarifrån fick menniskan sitt välde öfver djuren?
Från den ton som tankans krafter sänkte till naturen.
Hvarifrån kom ungdomskänslan, kärleken och våren?
Från den ton som lifvets glädje alstrar uti spåren.
Hvarifrån få sanningarna, dygderna sin dyrkan?
Från den ton som lifvets värde gjöt i mannastyrkan.
Hvarifrån kom visheten, som ålderdomen stöder?