Wäinämöinen: Lyriskt försök i tre akter - 2

RUHO, med åtskillige af Wäinämöinens folk inkommande.
Hvilket gny? Hvad är å färde?
JOUKAVAINENS FOLK.
Här en Svensk försvunnit har,
Som oss syntes utaf värde.
Höfdingen det säkert var.
EN RÖST.
Vi i kojan söka böre.
RUHO.
Håll, omöjligheten finn.
Då hon hvilar utanföre,
Ingen kunnat slippa in.
JOUKAVAINENS FOLK..
Trogen lydnad oss tillhöre.
Uti kojan, öfverallt
Flygtingen vi söka böre,
Joukavainen så befallt.
WÄINÄMÖINENS FOLK.
Vi det läger skydda böre
Fursten åt sin dotter valt.
Hennes hvila ingen störe,
Wäinämöinen så befallt.

ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN.
WÄINÄMÖINEN.
Att störa friden här, hvem vågat det försöka?
EN RÖST.
En flygting här försvann, det är vår pligt att söka.
WÄINÄMÖINEN.
En gångstig, föga känd, här bakom kojan går
Längs bergets remna opp.
FLERE RÖSTER.
Oss skyndom, här är spår.
EN RÖST.
Att flygtingen undkom jag nu kan förklara.
CHOR af dem, som skynda uppföre gångstigen.
Gången opp mot höjden går.
Skyndom, skyndom, här är spår.

NIONDE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA. RIDDAR CARL. FINNAR.
WÄINÄMÖINEN, till Ruho och Finnarna.
Gån! --
(väcker sin dotter)
Vakna! -- Vi segrat. Snart skole vi fara;
Kom, följ mig mot stranden. -- Hvi darrar du så? --
Du synes ångestfull? --
EMOINA, utom sig.
Dröj, dröj! Jag kan ej gå
Från dessa rum ännu! --
WÄINÄMÖINEN.
Säg skälet, unga qvinna.
EMOINA.
Jag kan ej ord för fruktan finna.
För min skull -- o för min! -- förbarma dig, min far;
Ett lif, ett enda lif, i denna fasan spar.
WÄINÄMÖINEN.
Och hvadan denna bön? -- Säg ut, hvad du syns erna!
EMOINA.
Hvad lågor! -- Hvilka mord! --
WÄINÄMÖINEN.
Sof du ej, unga tärna?
EMOINA.
Nej.
WÄINÄMÖINEN.
Flygtingen du såg?
EMOINA.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Såg, hvart han försvann?
EMOINA.
Ack! frälsa Riddaren!
WÄINÄMÖINEN.
Förmätna, hvar är han?
EMOINA.
Han döljs.
WÄINÄMÖINEN.
Af hvem?
EMOINA
Af mig.
WÄINÄMÖINEN.
Hvar?
EMOINA.
Låfva först förskoning.
(på knä)
Jag drömde om min mor, den ljusa höjde sig
i härlighetens glans och stämman ljöd försoning.
WÄINÄMÖINEN, bestört.
Försoning! -- Samma dröm!
EMOINA.
Låt minnet föra dig
På den som hägnade din hydda.
Betala nu din skuld och Riddarns dagar skydda.
WÄINÄMÖINEN,
Hvad vågar du begära?

EMOINA.
Ädelmod
Utaf en upphöjd far.
WÄINÄMÖINEN
Men hämnens andar sväva
Kring mig och känslor jäfva.
EMOINA.
Hvi höjs min moders hamn om himlen ej är god.
WÄINÄMÖINEN, som försöker att göra sig lös ifrån Emoina och gå
till kojan.
Döljs han i kojan?
EMOINA. i ångest.
Nej, vid knän jag hänger.
RIDDAR CARL som öppnat dörren till kojan, kommer fram med
blottadt svärd.
Jag detta tillstånd ej förlänger.
EMOINA, med anskri.
Ah!
WÄINÄMÖINEN kastar att taga sin lur, och ropar ur den.
Finnar!
RIDDAR CARL, ställer sig med ryggen mot en klippa i en ställning,
som utmärker föresatts att försvara sig. Finnar framkomma
med skyndsamhet på scenen.
Dyrt, jag sälja skall mitt lif.
EMOINA. i ställning som ger tillkänna att hon ernar betäcka honom
med sin person.
Jag lofvat honom skydd.
WÄINÄMÖINEN.
Min vilja, kämpar, hören,
Och denna främling, oskadd, fören
Så han kan undanfly.
(till Riddaren)
Dig härifrån begif.
Säg det förtryckarfolk, hvars färgor du ses bära,
Att hämd är vårt begär, att frihet är vår rätt;
Att Wäinämöinen, son utaf en Furste,
Som länge vårdat Finlands ära,
Hvars välde våldets härar kränkt;
Hvars maka dog af skräck, då Svenska vilddjur ryckte
Från hennes famn den son, hon mot sitt hjerta tryckte;
Dig både lif och frihet skänkt.
Jag uti skogars djup försökt att undandölja
En dotter, som till tröst jag äger ensam qvar.
Hör Svensk! Den tigerhjerta har,
Som vågar hennes förfölja.
Gå hädan långt.
RIDDAR CARL.
Hvad mig du om min frihet sagt,
Är fästadt vid mitt svärd, och står ej i din makt.
Mitt lif, det är en skänk utaf ett ringa värde,
Dock tackar jag för den, så som det höfs en Svensk;
Och skattar högt en dygd, som ädelt fosterländsk
Hos fiender jag känna lärde.
Förtryckar-lynnet blef ej Svenska krigarns lott.
Dock vill han stäcka våld, så det sig ej förnyar.
Oss Svenska kustens brända byar
Till Finlands hyfsning drifvit blott.
Jag fattade ej klart din mening med: _Förfölja_
_Din dotters lugn_. Dess dyrkan i mitt bröst
Jag aldrig tänkt för dig att dölja;
Men tänkt bereda dig en lugn och firad höst
Inom din fosterbygd. Med fridens bud i handen,
Utfärdadt af min Kung, jag gick att söka dig.
Den Son du saknar följde mig;
Försök att rädda undan branden,
Barbar, din egen son. Jag läser i din själ -- --
(Wäinämöinen röjer den djupaste bestörtning.)
Spörj Pater Anton, flyg, farväl. --
(Hastar af scenen, följd af betäckning.)

TIONDE SCENEN.
DE FÖRRE, utom Riddaren.
WÄINÄMÖINEN, utom sig.
Min son, min son! -- Förskräckeliga irring! --
Man ile, flyge härifrån
Att sluta mördandet. -- Hvad dröjsmål! -- Hvad för virring?
Fräls, fräls, barbar, din egen son.
(Alla hasta af scenen.)


ANDRA AKTEN.

Teatern föreställer uti en bergig ock vild skogstrakt en mera behaglig
däld. Midt i fonden står ett lummigt löfträd, dyrkadt som heligt,
i närheten af en källa. Sex stycken groft i träd skurna Afguda-bilder,
föreställande Ukko, Pohjola och Tapio, hvar med sin maka, äro uppställde
invid trädet, Gudarna på högra och Gudinnorna på den vänstra sidan.
Hvarje Afgudabild är omgifven af en nisch, formerad af friskt granris
och prydd med löf och blommor. Midt på Teatern står, med roten i marken,
en bränd träd-stam. Turilas kula synes på ena sidan nära Avant-scenen.
Den är beklädd ofverallt med tallbark, och försedd med en stark dörr,
som tillstänges inifrån.[8]

FÖRSTA SCENEN.
TURILAS, ensam.
Skön denna morgon är, och festligt jag beskrudar
Kring helga trädet Finlands Gudar,
Dem jag ur kulan dragit fram.
Ett härligt offer snart blir fast vid denna stam.
Jag hämdens flammor såg; gny hördes; den är mogen
Och hämnarena snart bordt hinna hit i skogen.
Men Joukavainen syns.

ANDRA SCENEN.
TURILAS. JOUKAVAINEN.
JOUKAVAINEN.
Jag är i raseri,
Och jag begär ditt råd emot förräderi.
TURILAS.
Hvem är förrädaren?
JOUKAVAINEN.
Det Wäinämöinen blifvit;
Han, på sin dotters bön, åt Riddarn frihet gifvit.
TURILAS.
O! det är oerhördt!
JOUKAVAINEN.
Hör mera. Patern, han,
I yra om sin son, ifrån mig rycka söker;
Men jag fört Patern hit från Kyro by, som röker...
TURILAS, med ilska.
Att offras genast.
JOUKAVAINEN.
Ja, rätt talat, vise man.

TREDJE SCENEN.
TURILAS. JOUKAVAINEN. Folk inkommande under en vild marsch,
förande PATER ANTON bunden emellan sig.
CHOR och Marsch.
Genom skogar, öfver vågor,
Ila vi med svärd och lågor.
Fram mot borgen taga vi.
Hämd och död åt tyranni.
Gudar, detta offer tagen!
Gudar, våra fjät ledsagen!
Gudars hägn än Finland har,
Helga trädet än står qvar.
TURILAS.
Qvar helga trädet står, och härligt i dess hägnad
Sig Finlands Guda-bilder te.
Ej någon våge fram. Må här till deras lugnad
Åt Plågomöjan offret ske.
Ymnigt med halm omkring Christ-Patern linden;[9]
Zirligt sen honom vid trädstammen binden;
Eldbrasan under sen antändas må.
CHOR.
Af detta offer stor gamman vi få.
(Bränsle sammanföres vid roten af den midt på teatern befintelige
kolade trädstammen, under det att Joukawainen synes ifrigt samtala
med Turilas, och halm lindas omkring)
PATER ANTON, som utbrister:
J blinde hedningar, J kunnen ej förfära
Sanct Henrics lärjunge med edert raseri.
Med tjusning möter jag min tidigt vunna ära,
Att bland martyrer räknad bli.
Martyrer för sin tro! Ah vildar, kännen styrkan
Utaf den andas kraft sig gjuter i mitt bröst,
Och bjuder genom denna röst
Er vända om från falska Gudars dyrkan.
(Folket röjer förskräckelse vid dessa ord.)
Ja, falska Gudar. Stock och sten,
Som edra drömmars yra skapat,
Och edra egna lyten apat...
JOUKAVAINEN, afbrytande otåligt.
Fort, smädarns skrud är färdig ren.
(Pater Anton fastbindes vid offerstammen öfver det
ännu icke itända bränslet under vild dans och)
CHOR.
Här får du, Kivutar, gräsliga möja
En knapp i din tröja,
En rem i din sko,
Ett bloss i din stuga,
I taket en fluga,
Som kan, må du tro,
Messa och skria
Litamin
Lustigt och bra.
Ha, ha, ha, ha.
PATER ANTON.
Sanningens bekännare
För er lära tåligt blöden.
Må ett villadt slägte se
Andans seger öfver döden
Stigande från vanskligheten
Härligt mot odödligheten.
CHOR och Ringdans kring trädet.
Messa, messa, käre Pater, messa.
Dansen går rätt muntert och bra.
Lustiger om, må kring helgonets hjessa
Lågorna fladdra. Ha, ha, ha, ha.
JOUKAVAINEN, som slutat sitt samtal med Turilas.
Medan han uppstämmer messan den sista,
Skyndom att börja vår heliga stund.
Lycklig den först finner Tapios gnista
Som tänder bålet. Slut om vår rund.
(De lägra sig i ring och börja hvar för sig att gnida tvänne
trädstycken mot hvarandra, för att, enligt de gamle Finnarnas
sed, erhålla offer-eld.)[10]
PATER ANTON.
Blinda skara, återvänd
Denna falska Gud att dyrka.
Himlaläran skall bli känd
Öfverallt i all sin styrka.
Förrn min aska är försvunnen,
Ljusets seger här är vunnen.
CHOR.
Gnistan icke finna, vi
Och dock ifrigt vi arbeta.
Hvad har kunnat elden reta?
Här är trolleri.
Mäktige Tapio, trolldomen från oss vänd!
Skogarnas Herre, eldgnistan tänd!
JOUKAVAINEN, uppstigande, ropar med hetsighet.
Lapp, gör din skyldighet, trolldomen häf.
(En Lappsk Bålman framkommer, slående, allt efter som han uppropar
efterföljande Gudomligheters namn, med en hammare på figurerna
tecknade på hans trumma, under särskilte grimacer för hvart slag.)[11]
BÅLMANNEN.
Sarakka, Juxakka, Maderakka, Hattara,
Stor-Junker, Lill-Junker, Beiwe, Ajattara![12]
Nåd, Jabmiakka, mig icke förqväf!
(Han faller ned, efter rysliga åtbörder, i sanslös dvala,
omgifven af Lappar.)
CHOR af Lappar.
I Jabmiaimo nu får han veta
Hvad eldens vrede så kunnat reta.
Han vaknar. Nu rör han på armar, på ben.
Och eld har han med sig.
ALLMÄN CHOR.
Heliga sken!
(Rörelse i ändamål att antända bålet.)

FJERDE SCENEN
DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA. Wäinämöinens folk.
WÄINÄMÖINEN, inkommande med hastighet.
Håll!
EMOINA, ångestfull.
Gudar, hvad fasa!
Gå icke, min far.
De vilddjuren rasa,
O! spar dina dar.
JOUKAVAINEN, betagen vid Emoinas åsyn.
Den qvinnan förtjusar!
Hvad skönhet! Hvad röst!
Hvad känsla berusar
Mitt manliga bröst!
TURILAS, till Joukavainen, hvars förtjusning han märkt.
Till kärlekens yra
Sänk, hjelte, ditt tal.
Låt qvinnan dig styra,
Som frälst din rival.
JOUKAVAINEN, hetsigt.
Som frälsat min rival! Nej, bålet måste tändas.
WÄINÄMÖINEN.
Håll, jag befaller det.
JOUKAVAINEN.
Vår offring skall fulländas.
WÄINÄMÖINEN.
Bor ingen lydnad mer för Wäinämöinens röst
Uti hans tappra Finnars bröst?
JOUKAVAINEN.
Ej sen förrädare du blifvit
Dig Joukavainen lyda kan.
WÄINÄMÖINEN.
Den blinda hetta, som dig drifvit,
Dig tillhör styra, unge man.
JOUKAVAINEN.
Den unge kan den gamle lära,
Att offrens helgd och Gudars ära
Ej störas utan öfverdåd.
WÄINÄMÖINEN
Den af oss, som vet mer om Gudars dolda råd.
Uti naturens gång, må fram som Höfding stiga;
Men den som mindre vet, må tiga
Och lyda. Täflar du med mig?
JOUKAVAINEN.
Jag täflar. Hvari röjer sig
Din visdom, gamle Man, som ej försvara kunnat
Mot Svenskarna de fält du ärft.
Min kraft, den har jag sjelf förvärft
I skogarna, som skygd dig unnat.
Göm detta minne i din barm,
Och frukta för den Gud, som herrskar i min arm;
Hans namn är styrka. Räds, att mot hans lagar bryta.
Han segrade i natt; han ernar segra nu,
Han alltid segra skall. Men du,
Af hvilka bragder kan du skryta?
Jo, af förräderi, att rycka undan mig
En flygtinge, hvars digter dárat dig.
För qvinnoböner vek du gått att äfventyra
Den aktning ibland oss du njutit, gamle man.
Den egen känslas svaghet ej kan styra,
Ej frie männer styra kan.
EMOINA.
Barbarer, låten mig förklara...
WÄINÄMÖINEN, afbrytande henne.
Tag hit min harpa, jag vill svara.
(Han præluderar.)
JOUKAVAINEN, till sitt folk.
Gubben på sin harpa slår,
Hörom svaret, som jag får.
WÄINÄMÖINEN, vid harpan.
Dårliga Ungdom, låt styrkan ej rasa.
Kraften som härjar skall åldras och dö.
Vådeldens broder, den slocknar med fasa.
Vindarna komma och askan förströ.
Styra tillhör ej en kraft som försvinner.
Det föll ett frö ned i jordlifvets famn,
Som växer opp, och ju närmre det hinner
Höjden, sitt ursprung, blir vishet dess namn.
Anar du andan som lifvar naturen?
Röjer du målet för krafternas gång?
Tankarnas väsen hos vetande djuren?
Då är du vis och då tystnar min sång.
CHOR af Joukavainen och Finnar, efter någon stunds väntan.
Sjung, Wäinämöinen, ännu en gång,
Låt höra mer af din härliga sång.
WÄINÄMÖINEN, vid harpan.
Säg, hvem har ordnat de lummiga öar
Du uti böljan ser spegla sin prakt?
Säg, hvem har gjort dessa fiskiga sjöar?
Tryckt uti djupet sin alstrande makt?
Säg, hvems är kraften, som vågorna häfver?
Silar i källan dess svalkande drick?
Färgrika kläder åt blommorna väfver?
Öppnar naturen för vårsolens blick?
Hvem öppnar rymden för foglarnas skara?
Vexternas kalk för de idoge bin?...
Höjderna, lunderna, fjärdarna svara:
Skaparens andedrägt, Verldsharmonin.
JOUKAVAINEN, rörd.
Ja, jag är kufvud af känslornas tvång,
Det bor en Gud i den åldriges sång.
ALLMÄN CHOR, under djup rörelse.
Guden, som bor i den åldriges sång,
Lede vår styrka och styre dess gång.
WÄINÄMÖINEN, med befallande åtbörd, stödd emot harpan.
Jag mer än någon för hämden skall sörja;
Gudarna, friheten, elda mitt bröst.
Vigtigt är det jag af fången vill spörja;
Skynden att lyda den åldriges röst.
CHOR.
Lyda vi vilje och vörda ditt kall.
Fången är här, om hans öde befall.
(Pater Anton, befriad, framföres till)
WÄINÄMÖINEN.
Du är en christen klerk?
PATER ANTON.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Ung du synes vara.
Du kallas Anton?
PATER ANTON.
Ja.
WÄINÄMÖINEN, afsides.
Hans blick till själen går.
(högt)
Din ålder?
PATER ANTON.
Fem och tjugu år.
WÄINÄMÖINEN.
(afsides) (högt)
Min Soinis ålder. Mig förklara,
Hvar föddes du?
PATER ANTON.
I Finland.
WÄINÄMÖINEN,
Finland! -- Hvar?
På hvilken ort?
PATER ANTON.
I Birkala.
WÄINÄMÖINEN.
Din far?
PATER ANTON.
Jag känner honom ej. Ett värnlöst barn af nöden
Jag var vid lifvets morgonrand.
WÄINÄMÖINEN,
Hvem vårdade dig? säg, förtro mig dina öden.
PATER ANTON.
De äro tecknade utaf en högre hand.
Af Eric, Sverges Kung, jag faders huldhet njutit.
Min barndom vid hans hof förflutit;
Men då den Helige, den store Kungen dog,
Sanct Henric i sin vård mig tog.
Den ädles läror och exempel
Mig vigt till Herrans tjenst i Herrans tempel.
Se der om hvad mig rör det enda som jag vet.
WÄINÄMÖINEN.
Din faders namn för dig är då en hemlighet?
PATER ANTON.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Kände du i byn, som gick i lågor,
En Wäinämöinens son?
PATER ANTON.
Hvart syfta dina frågor?
WÄINÄMÖINEN.
De söka opp mitt barn som lefde, sade mig
Den Svenske Höfdingen...
PATER ANTON, afbrytande lifligt.
Ack! värdes mig förkunna
Hans öde.
WÄINÄMÖINEN,
Han är fri.
PATER ANTON, med innerlig glädje.
O Gud! jag prisar dig
För detta ädla stöd din lära du vill unna!
Jag icke om din son har något mig bekant,
Men om dig Riddar Carl det sagt, så är det sant.
Hur kallades din son?
WÄINÄMÖINEN.
Jag Soini honom nämde.
PATER ANTON, med liflighet.
Det var mitt namn som barn.
EMOINA.
Du ofta talt, min far,
Om märket, som min bror på högra skuldran bar.
En korsad qvist, som föll och skrämde
Min mor, kort förrän han blef född...
PATER ANTON, ytterst lifligt.
Jag bär
Ett märke...
WÄINÄMÖINEN, utom sig.
Låt mig se!
(Blottar Pater Antons skuldra och utropar.)
Min son, min son du är!
(Omfamnar Pater Anton med häftig känsla. Allmän rörelse.)
Min Soini, o mitt barn! Dig sluter jag i famnen --
Hvad känsla utan namn! -- Jag gråtit dig som död! --
Du lefver, o hvad fröjd! --
(till Emoina)
Och du, mitt ljufva stöd,
Min hulda dotter, kom!
(Sträckande andra armen mot henne, sluter han sina båda barn
emot sitt bröst.)
EMOINA.
Bror!
PATER ANTON,
Syster!
WÄINÄMÖINEN.
Dessa namnen,
Uttalade vid fadershjertats slag,
Med lifvet mig försont! -- Af glädje gråter jag,
O, mina barn! vid detta fadershjerta
Nu sluten ömt ett syskonligt förbund,
Stödjen hvaran, vid lifvets år af smärta;
Stödjen hvaran, vid glädjens korta stund.
Sällhetens frö kan endast gro i skygden
Af uppfylld pligt och fasta ömhetsband.
Helgen Ert lif, åt Gudaläran, dygden;
Helgen Ert lif, åt frihet, fosterland.
ALLMÄN CHOR.
Helgom vårt lif, åt Gudaläran, dygden;
Helgom vårt lif, åt frihet, fosterland.
WÄINÄMÖINEN.
Och Finlands Gudar, J, min känsla icke jäfven,
J, hvilka blidkade kring helga trädet stån.
Af årets rika skörd J endast offer kräfven
Åt Tapio en tupp.
(till folket)
Tillreden offret, gån;
Jag vill ett ögonblick åt fadersglädjen unna,
Sen offra, strida, segra.
(De andre på scenen varande aflägsna sig.)

FEMTE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA, PATER ANTON.
WÄINÄMÖINEN, till Pater Anton.
Kom, du bör
Aflägga denna drägt.
PATER ANTON.
Nej, den min ära gör.
Den offring afskyr jag du hördes nyss förkunna.
WÄINÄMÖINEN,
Du Finlands Furste-Son?
PATER ANTON.
Inför den Högstes thron
Det sanna gäller blott, ej skillnad till person.
WÄINÄMÖINEN.
Det sanna för en man af ära
Är fosterlandets väl.
PATER ANTON.
Är himlens rena lära.
WÄINÄMÖINEN.
Den christne är det ej.
PATER ANTON.
Den, endast den är sann.
WÄINÄMÖINEN.
Är dina fäders...?
PATER ANTON.
Falsk.
WÄINÄMÖINEN.
Du rasar, unge man,
Som ej förglömma bordt den fara,
Hvarur du rycktes nyss.
EMOINA.
Besinna dig, min bror.
PATER ANTON.
Jag bär mitt vittnesbörd inför en villad skara;
Min sak är Herrans sak; jag vet på hvem jag tror.
Hans finger styr det ljus, som tränger fram i verlden,
Och dessa dygders kraft...
WÄINÄMÖINEN, afbrytande.
Som blixtra fram ur svärden.
PATER ANTON, fortfarande.
Som mana till försoning.
WÄINÄMÖINEN, liksom träffad af ett mägtigt minne.
Hvilket ljud!
PATER ANTON.
Till jordens barn jordens Gud.
WÄINÄMÖINEN.
De Svenske, svara mig, hur följa de hans lära?
PATER ANTON.
Igenom alfvar, ädelmod och ära.
WÄINÄMÖINEN.
Den ära som de röjt, då här de farit fram,
Syns ädelmodig ej, men rysligt alfvarsam;
Och sist, skall jag försoning finna
Uti förföljelsen mot Lalli...?
PATER ANTON.
Lalli, han,
Affällingen, Sanct Henrics baneman!
På lagens bud att honom hinna
Var det som Riddar Carl, den ädle, med en tropp
I skogarna sig trängde vågsamt opp,
Fann honom ej, men såg...
WÄINÄMÖINEN.
Jag vet, han såg din syster.
Nog Soini.
EMOINA.
O min far, din blick är kall och dyster.
WÄINÄMÖINEN.
Min själ är sysselsatt.
PATER ANTON.
Hör Riddarns ädelmod...
WÄINÄMÖINEN.
Min skuld är gäldad ren.
PATER ANTON.
Vet dock, att han förstod
Hvem denne sjuke far i hyddan vara torde.
Han derom föga unga dottren sporde;
Men inom sig beslöt, att på ett värdigt sätt
Förmildra lyckans oförrätt,
Ja, hör mig. Sverges Kung nyss funnit godt besluta,
Att Wäinämöinen fritt, inom sin fosterbygd,
På Riddarns ansvar, må den gärd af aktning njuta,
Som egnas åt hans börd, hans olyckor, hans dygd.
EMOINA.
Jag mina tårar ej kan dölja.
PATER ANTON.
Af glädje strålande, bad Riddaren mig följa
Med honom, och en tropp, i skogars spaning lärd,
Att söka dig. I går vi samlades till färd
Vid Kyro by. Ej sömnen vågad syntes,
Allt fredligt var och tyst.
WÄINÄMÖINEN.
Då hämdens dag begyntes.
PATER ANTON.
Säg, mordets och förvillelsens,
För hvilken Riddarns kraft snart sätta skall en gräns.
WÄINÄMÖINEN.
Hör: Svenske Kungens nåd, hans like, jag, föraktar:
Men lemna fäders arf åt dig jag eftertraktar.
Afsvärj din christna tro!
PATER ANTON.
Nej, aldrig.
WÄINÄMÖINEN.
Aldrig, då
Förbannar jag den stund du föddes.
PATER ANTON, med djup känsla.
Gud!
WÄINÄMÖINEN, ömt.
Du tvekar?
PATER ANTON.
Min salighet jag ej förnekar
För något jordiskt pris, hur högt det vara må,
WÄINÄMÖINEN.
Dig gifs besinningstid. I minnet fäst de orden
Jag sagt, och tänk på mig, tänk på ditt fosterland.
PATER ANTON.
Så högt som himmelen sig hvälfver öfver jorden,
Är pligten emot Gud höjd öfver jordens band.
(Skall af Svenska jägarhorn höras från flera håll. Allmänt allarm.)
ROP, bakom Teatern.
Till vapen! --

SJETTE SCENEN.
DE FÖRRE. RUHO, inkommande med hastighet, kort derefter TURILAS.
RUHO
Svenskarna mot oss sig kasta.
WÄINÄMÖINEN.
Stridsmärket höj, ställ opp kämparna; hasta!
(Ruho skyndar af scenen. Till TURILAS.)
Tag vård om mina barn!
EMOINA, utom sig, under bemödande att följa med Wäinämöinen.
Min far, jag dig besvär...
WÄINÄMÖINEN. öfverlemnande henne åt Turilas.
Jag dig befaller att bli här.
(Starka ljud af blandade stridshorn ifrån många håll.)
Hör Stridshornen skalla
Och blodet käns svalla
Så ungt i min barm.
Kom, frihet, gif styrka,
Den Gud jag lärt dyrka
Skall styra min arm.
(Ilar ut.)

SJUNDE SCENEN.
TURILAS. PATER ANTON. EMOINA.
EMOINA. försökande att följa sin far.
Nej, intet hindrar mig.
TURILAS.
Haf sansning, unga qvinna.
EMOINA.
Man fängslar mig, min far! O hör! o hör min röst!
PATER ANTON.
Håll inne dessa rop, min syster! Dig besinna.
EMOINA.
Besinna dödarna, som rasa mot hans bröst.
TURILAS.