Wäinämöinen: Lyriskt försök i tre akter - 1

WÄINÄMÖINEN
Lyrisk försök i tre akter

af
G. A. BRAKEL.

Stockholm, 1829.
Tryckt hos Direct. Henrik And. Nordström.



FÖRETAL

Samma inskränkta förmåga, som uti Oden i Svithiod dramatiskt
framställt Svenska Hedendomens förnämsta Guda-gestalt, har genom
Wäinämöinen försökt framställa den Finska Hedendomens. Ämnet
fordrade en lyrisk behandling, och deraf härleder sig djerfheten
att göra försöket lyriskt. Författaren, sjelf icke musikalisk, har
ej haft någon kännare af musik att rådfråga. Han har endast haft
till rättesnöre sitt tycke, och några Finska melodier, som han
hört sjungas på den ort handlingen framställes. Alla de verser,
som äro utmärkte med en stjerna vid början, äro författade efter
sådane melodier, och röja sig merändels sjelfve genom versslagets
ovanliga art. Som stycket saknar tonsättning, så har något erbjudande
åt Teatern af detsamma icke kunnat komma i fråga, och mindre
uppmärksamhet på scenens möjligheter att framställa, har jemväl
deraf blifvit en följd. Författaren har med afsigt sökt använda så
många idéer ur Finska sånger som förekommit honom lämpeliga till sin
uppställning; och han erkänner ett lån från Fransyskan af Ducis, som
låter Abufar säga om könet:
_Fait pour aimer, pour plaire, et prompt à s'attendrir
Il nous engage à vivre, et nous aide à mourir._


Personerne:

WÄINÄMÖINEN, kallad den Gamle, föreställd såsom en Finsk Furste,
förjagad då Finland eröfrades af Svenske Konungen Eric
den Helige.[1]
SOINI, eller PATER ANTON, Wäinämöinens Son, ung Munk,
Sanct Henrics Lärjunge.
EMOINA, Wäinämöinens Dotter.
JOUKAVAINEN, kallad den Unge, Finsk Anförare från
den öfre Skogstrakten.
TURILAS, Finsk Eremit, Vårdare af Gudabilder.
RUHO, Finsk Anförare under Wäinämöinen.
RIDDAR CARL, Svensk Höfding öfver Satakunda Härader,
eller det så kallade Björneborgs Län.
BIRGER, Svensk Officer.
FINSKE KRIGARE.
TUISKO, en ansedd Finsk Bonde.
FINSK ALLMOGE af alla åldrar och af båda könen.
EN LAPPSK BÅLMAN.
LAPPAR.
DRÖMMAR, föreställande SJÖFRUN, jemte SJÖ-RÅN, SKOGS-GUDEN TAPIO,
jemte SKOGS-RÅN, BERGS-KUNGEN, jemte BERGS-TOMTER, VÅLNADEN
af Soina, Wäinämöinens afledna maka.
Händelsen anses tilldraga sig uti Tavast Kyro och Birkala till
hvarandra gränsande Kyrk-Socknar uti Öfre Satakunda Öfredels Härad
af det egenteliga Finland, hvilket skiljes ifrån Österbotten genom
stora skogar och vattendrag.[2]


FÖRSTA AKTEN.

Teatern föreställer en plan emellan klipporna vid ena stranden af Kyro
forss, som ifrån den längst oppe i fonden till liten del synlige
Ikalis-fjerden, genom klyftor störtar sig ned, och föreställes
ytterligare sjunka i djupet på Teaterns ena sida. På den andra, nära
Avant-scenen, under en brant, men remnad, klyfta står en förfallen
koja, i skygd af tvänne på ömse sidor om ingången växande tallar.
Bakom kojan röjes en smal gångstig uppföre, längs efter remnan. För
öfrigt synas här och der stenar, passande till säten, samt tallar.
Det är en mörk September-natt.

FÖRSTA SCENEN.
WÄINÄMÖINEN, EMOINA, RUHO, FINNAR.
WÄINÄMÖINEN (framträder uppå en mot fonden vid det starkaste
forssfallet utstående klippa, hållande i ena handen en finsk skogslur.
Han stödes af sin Dotter Emoina, som upplyser deras stig med
ett bloss. Efter dem synes en blossbärare med Wäinämöinens harpa.)
(Ur luren.)
Hembygd, frälsning!
(Echo repeterar dessa ord. Wäinämöinen fortsätter sedermera
samma melodi, men icke ur luren.)
På min hälsning
Återsvara
Djup och kullar.
CHOR (af Finnar med bloss, som draga ned sina båtar utföre
bergshällarna:)
Dragom båtar
Uppå rullar[3]
Kända stråtar.
Bråddjupens faror lysom med bloss.
WÄINÄMÖINEN, ur luren.
Lön för dygden!
(Echo repeterar, Wäinämöinen fortsätter sedermera melodien,
men icke ur luren)
Fosterbygden
Hörs förklara
Sina söner.
CHOR _af Finnar, som nedkomma_:
Gudalära;
Trycktas böner;
Fädrens ära,
Fädernas hamnar nedkalla oss.
RUHO, fram på scenen.
Nedan om forssfallet alla sig samle.
Nu tar han harpan, vår Höfding, vår far,
Kalewas Son, Wäinämöinen den Gamle.
Lyssnen till ljuden; o! lyssnen en hvar!
WÄINÄMÖINEN, uppe på klippan vid sin harpa.
Vaknen, vapenföre, vaknen,
Friheten i Finland saknen!
Ödsligt öfver öde grafvar
Tryckta tyna tysta slafvar.
Irrande i imme-skrudar
Hasta hamnar, hasta Gudar
Mana mandomen och styrkan
Hämnas hädda fäders dyrkan.
Gudarna hädas;
Stjernor ej skina.
Fädren försmädas;
Vindarna hvina.
Vinden hvinar, tallen susar;
Glömda gömmors kraft framrusar;
Glömda Gudar nederstiga
Hämdens här till härnad viga.
Ur hemlandets vallar
Nu hamnar framrusa,
Vid vågen som svallar,
Vid forssen de brusa,
Kring skakade tallar,
Kring harpan de susa:
Vaknen, vapenföre, vaknen,
Friheten i Finland saknen!
CHOR.
Vi vaknat, vi vaknat,
Vi tändt våra bloss.
Den griftro J saknat,
Förvänten af oss,
J hamnar, som stigen
Ur hemlandets barm.
J hem-Gudar, vigen
Till seger vår arm
Mäktige Ukko, helga vår harm![4]
För Wäinämöinen med silfrade håren,
Och för Emoina, så fager som våren,
Sträck utur molnen din skyddande arm!
WÄINÄMÖINEN, nedkommen på scenen jemte Emoina.
Trofaste Finnar! Korsets läror härjat
Nog länge öfver våra fäders ben.
Tid är, på renad jord, att dagens klara sken
Höjs, öfver kullens topp, mot friheten J bergat.
De forssar, sjöar, fält, der lifvets första år
Likt glada morgondrömmar ilat;
De tegar fädren plöjt, de hyddor, der de hvilat,
Allt väntande framför oss står;
Och hösten närmar sig; och hämden vägen visar;
Och Svensken, oberedd, med fasa sakna skall
All hjelp ifrån sitt land; den stängs af hafvets isar.
Må våren vittna om hans fall!
Anropom Gudarna. Vi deras bilder finne
Hos Siarn Turilas. Vid helga trädets stam
Han lyckligen dem doldt. I morgon är hon inne
Den stund de åter träda fram.
Från Kyro skogens djup ren hinna bordt hit nära
Den unge Joukavainens tropp.
RUHO.
Får han din dotters hand?
WÄINÄMÖINEN.
Den mäst sig höljt af ära
Uti vår frihetsstrid, har rätt till detta hopp.
Åt den som själens höghet parar
Med tankans eld i styrkans år;
Som ypperst mot min väntan svarar,
Uti den strid som förestår;
Bland minnen af de flydda åren,
Vid foglars sång på friad strand,
Och glädjen, blommorna och våren;
Jag skänker min Emoinas hand,
HOR
Kucku, kucku, hembygdens kucku
Ljudar på befriad strand,
Då när Räddarn af vårt land,
Får till lön Emoinas hand.
EMOINA, afsides.
Kucku, kucku, anande, kucku,
Känner du mitt hjertas val,
Tystna då i lummig sal,
Rörd af mina gömda qval.
WÄINÄMÖINEN.
Sjung, kucku, sjung, från denna mängd af sjöar,
Kring uddar, vikar, näs, i slingrande förbund,
Der forssars vreda svall förbyts emellan öar
I lugna, spegelklara sund.
Vid åsars tall och dalars ljusa grenar,
Till Satakundas elf, af vexlad fägring rik,
Två stora vattendrag du moderligt förenar
Invid din strand, du vackra Vik,
Der är jag född, der önskar jag få hvila.
Der är en luft så frisk, der är en äng så grön,
Der gjuts i själen lugn, dit mina tankar ila,
Jag aldrig sett en nejd mer skön.
(till Emoina)
Du har ej fått de första åren
Vid elfvens lummigt krökta strand
Uppväxa, likt en ros om våren
Uti ett fredadt blomsterland;
Nej, dina första blomningsdagar
Hos en förjagad far, i öknars djup förgått.
Nu skall den hämd, som mig ledsagar,
Bereda dig en bättre lott.
EMOINA.
Ack! hämden ej min själ behagar
Jag danades att älska blott.
Nej, din Emoina aldrig saknat
En sällhet som för hjertat var.
Jag gladt ur milda drömmar vaknat,
Att slutas i din famn, min far.
Då sommarns fägring ögat glädde,
Jag njöt dess lifvande behag.
Då vintern allt i drifvor klädde,
Jag lyssnat till din harpas slag.
Ett bättre öde jag ej känner,
Men sakna skall det lugna tjäll,
Der, i en krets af dina vänner,
Jag njöt naturen och var säll.
För detta målet, dit du sträfvar,
En hemlig oro varnar mig.
Förlåt, min far, din dotter bäfvar,
Men skall i döden följa dig.
WÄINÄMÖINEN
(till Emoina) (till folket)
Ej bäfva, hoppas blott. Gån, våra båtar lagen
I ordning nedom forssens fall,
Vid lugna bugten der. Vid första skymt af dagen
Min röst till aftåg mana skall.
CHOR af folket i det de gå af scenen.
Gryningen på glittrande bölja
Tyde Wäinämöinens makt.
Kraftfullt tagom då i akt
Åraslagens jemna takt,

Sjöfrun hastar opp att oss följa[5]
Frusande i våra spår
Kammar hon sitt långa hår;
Manar segren att bli vår.

ANDRA SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA. KARLAR och TÄRNOR af Wäinämöinens betjening,
som vid ett tecken af honom i början qvarblifva, men sedermera
aflägsna sig.
WÄINÄMÖINEN, (som under slutet af Choren gått in i kojan, återkommer
derifrån med uttryck af sorglighet).
Förgängligheten tryckt sin stempel
På detta fridens fordna tempel;
(till betjeningen som qvarstadnat)
Nu bräckligt, fugtigt, kallt. Man nedom denna sten
En björnhud brede öfver mossa, ofvanföre
Vid trädens grenar fäst ett skygd man göre;
En stockeld der; oss lemnen sen.
Mitt barn, i denna nejd jag hvilat
Från jagtens mödor mången gång;
Och bildningen kring rymden ilat
Med ungdomskänslans djerfva språng.
För sinnena naturen blänkte.
Vid böljor, gnyende förbi,
Som perlors glans mot solen stänkte,
Flög rik och hög min fantasi.
Harmoniskt sammangjöt sig dånet
Af forssens fall med vindens sus;
Och hjertat kände himla-lånet
Af lifvets kraft och tankans ljus.
Från branten der jag lärde echo
Att genljuda min Soinas namn
Men alla drömda bilder veko
För verkligheten i dess famn.
J, ljufva minnen af det flydda,
Den åldrige J lifven än
Se, min Emoina, denna hydda!
Hör, åt din mor jag reste den!
Du hör mig ej. Med drömmen som dig dårar,
Mig anar att din själ är åter sysselsatt.
EMOINA, liksom uppvaknande.
Natt är omkring min syn, och kring mitt hjerta, natt.
WÄINÄMÖINEN.
En bättre dag som gryr skall klarna opp de tårar,
Hvari, en töcknig stund, dig sänkt
Den Svenske Riddersman, som kom så oförtänkt
Upp mot min tillflygtsort, att mina fjät förfölja.
EMOINA
Hans bild mitt hjerta söker dölja.
WÄINÄMÖINEN.
Nej, sök förjaga den.
EMOINA
Och minnet att han var
Vår hyddas skyddsgud och försvar
Då Svenska jägarhorn rundt kring oss hördes skalla.
Din sjukbädd blef ej störd, ty Riddarn lydde alla,
Vid dörren länge dröjd, liksom att vakta den.
WÄINÄMÖINEN.
Att forska i din själ med rofbegärigt öga.
EMOINA.
Jag såg blott i hans blick det ädla, milda, höga.
Han önskade att bli din vän,
Och derföre i höst han ville komma åter.
WÄINÄMÖINEN.
Vän med en Svensk! Jag minnet har
Af sonen som jag mist, af makan jag begråter.
EMOINA.
Är hvarje Svensk då en barbar?
WÄINÄMÖINEN.
Törhända ej; men dem från Finland drifva,
Det är vår rätt, det är vår pligt.
Den känsla Riddarn väckt, du bör ej insteg gifva
Uti din själ, mitt barn, det är af vigt.
EMOINA.
Hulda far, förlåt mitt svaga hjerta,
Som förgäfves lyssnar till din röst.
Det är något, både fröjd och smärta,
Ljuft och sorgligt, som bor i mitt bröst,
O! det är, liksom på rosen-skyar,
Han, den ädle, höjdes för min syn.
Denna syn hvar morgon sig förnyar,
Sjunker, tårfylld, ned på aftonskyn.
WÄINÄMÖINEN.
Allt irrsken sjunker så tillbaka.
Din bädd är färdig, hvila der.
(Visar den färdige mossbädden.)
EMOINA.
Hvar hvilar du?
WÄINÄMÖINEN.
Mig tillhör vaka,
Mitt kall som Höfding det begär.
Gå att i sömnens sköte digna.
(Emoina sänker sig på mossbädden i bedjande ställning.)
Bed, förrn ditt öga sluter sig,
Din moders ande dig välsigna
Och sväfva himmelskt öfver dig!
(Emoina lägger sig ned på björnhuden vid stockeldens sken.
Wäinämöinen tar sin harpa, sätter sig på en sten ett stycke
derifrån, och sjunger vid harpan.)
Hvila dig, fromma
Öknarnas blomma.
Lifvets öden,
Flodens flöden,
Fåfängt jordbäddar bomma.
Verldsanden bryter
Klippan, som skryter;
Vågen vaggar,
Kufvas, fraggar,
Finner banan och ryter.
Böljor på bölja
Dånande följa,
Alla stupa
I det djupa,
Der dem dälderna dölja.

TREDJE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande. TURILAS, nedkommande från
gångstigen bakom kojan, med en lyckta i handen.
TURILAS.
Wäinämöinen!
WÄINÄMÖINEN, hastande honom till mötes.
Turilas!
(De omfamna hvarandra.)
TURILAS.
Hvad fröjd att åter råkas
Efter tjugu långa år. Kom sitt och låt oss språkas.
(De sätta sig på 2:ne nära hvarandra belägna stenar.
Turilas släcker lycktan.)
WÄINÄMÖINEN.
Du, som verkat obemärkt, förtrycket skådat nära,
Säg, har folket minnen qvar af fädrens Gudalära?
TURILAS.
Hopens tro är vanans dotter; makten leder vanan.
Minnen jag dock hållit vakna dig att öppna banan.
WÄINÄMÖINEN.
Känner du de Svenskes Höfding öfver dessa bygder?
Är det sant att han är tapper, att han äger dygder?
TURILAS.
Ja, ty värr och christne Patern Anton han predikar
Fridsamhet, och folkets kraft med bojans tyngd förlikar.
WÄINÄMÖINEN.
Ur den christna lärans villor skimrar fram en blanning
Af försonlighet och frid, som kunde vara sanning.
TURILAS.
Låt ditt sinne ej med grubbel vid det skimret stanna.
Segra blott, och dina Gudar skola bli de sanna.
WÄINÄMÖINEN.
Sanningen är ingen slaf af segren eller döden,
Fri, i ljusets rymd, den sväfvar öfver våra öden.
TURILAS.
Fastän samma solen lyser, samma åska dundrar,
Ena tiden jagar bort hvad annan tid beundrar.
Men hör
(Seende sig omkring.)
Hvem hvilar der?
WÄINÄMÖINEN.
Min dotter.
TURILAS.
Lyss hon?
WÄINÄMÖINEN.
Nej,
Hon sofver.
TURILAS.
Är det visst? Det könet tror jag ej,
Det gynnar främlingar.
WÄINÄMÖINEN.
Hvad säger du?
TURILAS.
Att flärden
Styr det, lär det att le och gäcka alla band
I alla stånd, i alla land.
WÄINÄMÖINEN.
Ej då vi rätt förstå att vårda lifvets värden.
Ack, Turilas du aldrig var
Säll såsom make, säll som far.
Ljufva kön, vid känslans morgonljusning
Himlasyner du framkalla vet.
Styrkans ålder vid din fot med tjusning
Anar lifvets stora hemlighet.
Du är skapt att älska och behaga;
Du förstår att glädjens blommor strö;
Plågans tyngd du lär oss att fördraga;
Lär oss lefva, hjelper oss att dö.
TURILAS.
Ha! bara svärmeri! Mig kan det ej förblända.
Man sagt att Riddaren din dotter såg
I somras på sitt spejartåg
Och funnit henne skön.
WÄINÄMÖINEN.
Kanhända.
Se sjelf och döm.
TURILAS.
Jag ser men Joukavainens brud,
Hon hatar Riddaren?
WÄINÄMÖINEN.
Hon lyder mina bud.
TURILAS.
Som qvinnor lyda.
WÄINÄMÖINEN.
Hörde män mig möta skulle
I Birkala, säg, fylla de mitt hopp.
TURILAS.
På sagdan dag till fädrens offerkulle
De närma sig: jag ordnat deras lopp.
WÄINÄMÖINEN.
Men Svenskarna från borgens murar?
TURILAS.
Misstänka ingenting, ty folket samlas plär
Vid kullen nu som förr, då skörden slutad är
Och Svensken från sin borg på folket endast lurar,
Som, glömmande sitt slafveri,
Får, efter gammal sed, fortsätta samma vandel,
Med lekar, rådslag och byteshandel
Blott offring tillåts ej.
WÄINÄMÖINEN.
Stort offer der skall bli.
TURILAS.
Stort offer denna natt oss hämden vill beskära.
Hör! Svenske Riddaren, följd af en utvald hop
Och Patern Anton, är oss nu helt nära.
WÄINÄMÖINEN, eldigt.
Helt nära!
(fattar sin lur, för att sammankalla sitt folk, men hindras af)
TURILAS.
Hör till slut, och upphöj inga rop,
Hans afsigt vet jag; men blott att nu i hvila
I Kyro by försänkt, når han sitt sista mål
För Joukavainens tropp, som smygande lärt ila
Att tända hämdens första bål
I christna kyrkans torn, i christna härens bäddar.

WÄINÄMÖINEN.
Hvad säger du?
TURILAS.
Ur byn sig ingen räddar.
Då lågan flammar opp, till tecken, trakt från trakt
Upptändas eldar; då begynnes fejden
Vid borgen; Svenskarna, kringspridde der i nejden,
Förgöras med en hast; och borgens svaga vakt
Angripes plötsligen af sammansvurnas skara.
Förmår den värja sig mot denna första fara,
Den, då du hunnit fram, dig icke motstå skall.
Från kullens höjd sjung borgens fall.
När Wäinämöinens harpa klingar
Från kullen, som den fordom gjort,
Då dåna hämdens starka vingar
Från rum till rum, från ort till ort.
WÄINÄMÖINEN.
Och frihet skall mitt härrop vara
Från kullens höjd till sjö och land.
TURILAS.
Och frihet tjusta genljud svara
Från Saimens våg till Auras strand.
WÄINÄMÖINEN
Och fädrens offerkulle vare
Föreningspunkt för allas mod.
TURILAS.
Och Ukkos makt sig uppenbare
Der korsets brutna fäste stod.
BÅDA.
Du, fädrens Gud, som vi åkalle,
Ifrån oss träldoms-oket hvälf!
Och frihet öfver Finland skalle
Från Satakundas höga elf.
TURILAS.
Men natten skrider fram. Snart hämdens stund är slagen.
Jag går, sen nu om allt åt dig jag lemnat del,
Att Gudabilderna framställa uti dagen
Och elda hopens mod med heligt gyckelspel.
WÄINÄMÖINEN.
Men hvarför gyckelspel? Mig skälet nu förklara.
TURILAS.
Styr menskan som hon är, ej som hon borde vara.
Jag Joukavainen sagt att Patern offret är.
Dröj här i stillhet du: ro fram vid morgonranden
Mot helga trädets dal, ej långt från Sjuro-stranden.
Kom, offra; derifrån mot borgen för din här.
(Turilas, som emedlertid tagit sin lyckta och tändt den åter,
går tillbaka densamma gångstigen som han kom.)

FJERDE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande.
WÄINÄMÖINEN.
Välan, må hämdens lågor rasa
Ren denna natt!
(Hans blick faller uppå sin sofvande dotter, och efter att hafva
betraktat henne en stund fortfar han med en, nästan till sorglighet
nedstämd ton.)
Sof, dotter, hvila du! --
Vid matta flämtningar, som från en tynad brasa
Mot skuggorna sig bryta nu,
Sällsamma skepnader kring djup och kullar
Så tyste sväfva; sus af vinden blott jag hör
Och forssens jemna dån, som oupphörligt rullar.
En oförklarlig tyngd mitt väsen rör.
Jag måste sätta mig; jag skall ej ögat sluta,
Men blott mot detta träd en stund mitt hufvud luta.
(Somnar in.)

FEMTE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN och EMOINA, sofvande. DRÖMMAR, föreställande SJÖ-FRUN,
SKOGSGUDEN, BERGS-KUNGEN, SJÖ-RÅN, SKOGS-RÅN, BERGS-TOMTER,
HAMNAR af aflidne Finske män, VÅLNADEN af Wäinämöinens maka.
OSYNLIG CHOR.
Stigen, stigen, stigen
Ur böljornas, skogarnas, klippornas barm,
Dolda makter, och vigen
Till seger hämnarens arm.
SJÖFRUN, uppstigande ur starkaste forssen.
Dig Sjöfrun vill hälsa
Ur sjudande dån.
Kalewas Son,
Gå, hemlandet frälsa.
Andar,
som hvirflen i brushingens immor,
Bilden kring Svenskarna villande dimmor.
SKOGS-GUDEN synes, öfver ett berg, föregången af en örn.
Dig Skogs-Guden kallar
Från ljungande örn;
Vredgade björn,[6]
Rif lejonets vallar.
Gastar, som herrsken i skogarnas hiden,
Fasa och död ibland Svenskarna spriden.
BERGS-KUNGEN, framträdande ur en klippa, som öppnar sig.
Från klippornas bäddar
Står Bergs-Kungen opp.
Hemlandets hopp,
Mitt välde du räddar.
Dvergar, som kraftigt i bergena svingen,
Sluten kring hämnarn den skyddande ringen.
CHOR och BALLET af Skogs-Rån, Sjö-Rån och Bergs-Tomter.
Vi helge din harm.
Fädernas ära,
Fädernas lära
Väpne din arm.
Må Svenskarnas Borgar med jorden jämnas.
Hämnas! hämnas! hämnas!
HAMNAR, som upstiga omkring Wäinämöinen.
Hvilar du Son?
Vårt stoft trampar våldet. Hör du dess hån!
ALLMÄN CHOR.
Kivutar, rör i din väldiga gryta,[7]
Maka om bränderna, elden gör stark.
Härlig är fångsten hvaraf du får skryta,
Svenskarmas hamnar till plågornas mark
Drifvas i hopar. Öppna din boning;
Hämd! hämd! hämd!
(Vid en harmonisk och ljuf melodi visar sig hastigt ofvan om den
sofvande Emoinas läger Vålnaden af hennes mor, omgifven af ett
klart sken.)
VÂLNADEN, med mild stämma.
Försoning.
WÄINÄMÖINEN spritter till, vaknar, och alla syner försvinna.
Hvad syner? Hvilka ljud? -- En dröm. Hvad kan den båda?
Osynliga makter omgifva mig här.
Försoning! -- Ljusa hamn! -- Hvad känslor hos mig råda!
(Fonden har emellertid mer och mer börjat blifva upplyst af ett
tilltagande sken, som tillkännagifver en i nejden varande stor
eldsvåda. Wäinämöinen blifvande det varse)
Ha, Joukavainen du är der!
Af flammorna färgas den sjudande forssen,
(hastar opp på en hög sten)
Se, kyrkan så hög i den brinnande byn,
Med lågor som fladdra kring glimmande korssen.
De svigta! -- De ramla! -- Dråpliga syn! --
(Med utrop)
Folk, Gudarna vakna! --
(Hastar af scenen.)

SJETTE SCENEN.
EMOINA, ensam.
(Störtar opp ur bädden vid Wäinämöinens utrop.)
Jag kommer!
(blir eldskenet varse)
Hvad fasa!
O Gudar, jag darrar -- Hvar är du, min far? --
Är detta din vilja att lågorna rasa
Och varelser lida?
(En Svensk Riddersman synes från en klippa på andra sidan om forssen,
förföljd af Finnar. En, som på något afstånd ifrån de andra är nära
att upphinna honom, störtar han i forssen, hvarefter han försvinner
bland klipporna i rigtning uppåt, förföljd af Finnar.)
Ha! -- Riddarn det var.
Han, skyddarn af min faders dagar!
Barbarer, hören mig! --
(Ilar till forssbrädden, der hon stannar med uttryck af förtviflan.)
För klipporna jag klagar
Och kan ej rädda! --
(Högt oppe i fonden synes en båt, häftigt roende öfver elfven
i lugnvattnet ofvanom forssen, och kort derefter flere andra
båtar, som förfölja.)
Ack! -- Der syns han i en båt --
Nu når han denna strand. -- -- De honom förfölja! --
Han flyger bland klyftorna, kommer hitåt
Mot Finnarnas skaror. -- Skall honom jag dölja? --
Ja, ropar känslan, som bor i mitt bröst.
(till Riddarn)
Kom, skynda hit, skynda! --

SJUNDE SCENEN.
EMOINA. RIDDAR CARL. Sedermera FINNAR af Joukavainens
och Wäinämöinens folk.
RIDDAR CARL, studsar.
Gud! hvilken röst!
(Vill att hasta utföre samma väg som Wäinämöinen och Finnarna,
då de lemnade scenen.)
EMOINA, hejdande honom.
Nej, nej, icke dit! Följ mig hit, hit i kojan,
Som förr du min far, nu dig skydda jag kan.
RIDDAR CARL.
Du? skydda mig?
EMOINA.
Ja.
RIDDAR CARL.
Blott den tjusande bojan,
Som tänds af ditt öga...
EMOINA.
Fort, lyd mig!
RIDDAR CARL.
Välan.
(Går in i kojan, Emoina lägger sig på mossbädden tätt utanför dörren,
låtsande en djup sömn. Finnarne af Joukavainens folk, som förfölja
Riddaren, framkomma.)
BLANDADE RÖSTER af Finnar.
Skyndom oss, flygtingen undan oss ilar!
Han ur vårt sigte förlorades här.
Hvem är den qvinnan på mossbädden hvilar?
Hvad hon är skön! Furstens dotter hon är.
Hennes sömn må ingen störa.
Ilom, sökom öfverallt.
Alla Svenskar nedergöra,
Joukavainen oss befallt.
NÅGRE, som begifvit sig utföre, återkomma.

Finnar hvimla åt den kanten,
Ej bland dem han finnas må.
ANDRE.
Forssen der, och klippe-branten
Lodrät der -- hvar är han då?