Språket en spegel av kulturen - 1

SPRÅKET
EN SPEGEL AV KULTUREN
AV
_EINAR ODHNER_
STOCKHOLM -- WAHLSTRÖM & WIDSTRAND


_EINAR ODHNER_
SPRÅKET
EN SPEGEL AV KULTUREN


SPRÅKET
EN SPEGEL AV KULTUREN
AV
_EINAR ODHNER_
REKTOR VID FELLINGSBRO FOLKHÖGSKOLA
[Illustration]
STOCKHOLM
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
PAPPERSLEVERANTÖR LESSEBO BOLAG
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEB.
STOCKHOLM
1918


INNEHÅLL

SID.
SPRÅKETS BETYDELSE 7
SPRÅKETS UPPKOMST 15
DRAG UR SVENSKA SPRÅKETS HISTORIA 20
SPRÅKET SOM SPEGEL AV KULTURUTVECKLINGEN 40
LJUD- OCH FORMUTVECKLING 59
STILARTER. SPRÅKET OCH DE ENSKILDA 74
LITTERATURANVISNINGAR 80


SPRÅKETS BETYDELSE.

En innerlig förbindelse äger rum mellan kulturens och språkets
utveckling. Hela den mänskliga kulturen med dess skiftande rikedom
och föränderlighet har språket som sitt förnämsta uttrycksmedel. Så
kunna vi säga, att språket utgör en trogen spegel av hela kulturen.
Språket blir naturligtvis därmed en del och en betydelsefull del av den
mänskliga kulturen. Men trots den betydelse vårt språk har för var och
en, äro få sidor av vår odling föremål för så litet verkligt och mera
allmänt intresse som just detta. Måhända tro vi oss så väl känna till
språket, detta förträffliga redskap, som vi dagligen begagna oss av.
Men det är nog i grunden så, att ju närmare en sak ligger oss, dess
mindre uppmärksamma vi den. Budet: Känn dig själv! kommer först sent
till oss.
Visserligen tala och sjunga vi ofta om vårt vackra språk, vår
»klingande svenska tunga», »ärans och hjältarnes språk». Vi kalla med
skalden vårt tungomål »en härlig skatt, musik och stål, behag försmält
med kraft». Men vi skulle också älska vårt språk så, att vi ville lära
känna något om språkets utveckling och betydelse, dess samband med vårt
folks hela liv, odling och historia.
Börja vi att tänka över språkets uppgift och studera dess utveckling,
skola vi snart finna, vilken rikedom av gåtor, möjligheter och
intressanta uppslag språket bjuder oss. Det är ett område, där det
är lätt för var och en att göra iakttagelser, ty materialet för sina
undersökningar har han runt omkring sig, närliggande och tillgängligt.
Den, som på egen hand börjar att fundera över t. ex. ordens släktskap
eller deras ursprungliga betydelse, begår nog visserligen en hel del
misstag, men man kan lära även av sådant, ens tanke utvecklas och
skärpes, steg för steg går det framåt, och så småningom bliva misstagen
allt färre och färre. Det gäller naturligtvis då också att samtidigt
studera, vad andra utrönt, sagt och tänkt i ämnet, för att så finna
utgångspunkter och ledning. Men här som på andra studieområden gäller
det att söka komma fram till verklig självverksamhet, göra rön och
iakttagelser på egen hand, först då får man en levande förståelse för
sitt ämne. En dylik litet djupare inblick i en vetenskap kan man i
viss mån vinna även i det fall, att området för ens mera självständiga
arbete är ytterst begränsat. Man behöver -- för att använda en bild --
endast gräva på _en_ punkt för att nå ned till ett rikt källflöde; man
måste endast känna _en_ väg till en fjälltopp för att komma upp och få
en lyftande anblick över stora vidder.
Mitt syfte med denna uppsats är att peka på några frågor, som kunna
vara av intresse för var och en, som känner kärlek till den svenska
odlingen och dess historiska utveckling. Språket är en viktig del
av det oerhörda kraft- och kulturkapital, som vi fått i arv av våra
fäder. Ej blott vår litteratur, utan redan vår ärvda talförmåga, vårt
ordförråd erbjuda oss en samlad rikedom av kunskap, erfarenheter,
uttrycks- och tankemöjligheter av så omfattande betydelse, att vi
svårligen därom kunna göra oss en klar föreställning. Jag ville här
söka att med några spridda drag visa språkutvecklingens nära samband
med kulturutvecklingen, visa, hur språket städse som en lydaktig
tjänare ställer sig i kulturens och tankens tjänst.
Med _språk_ mena vi i första hand avsiktligt frambragta ljud och
ljudgrupper, som äro bärare av en given betydelse och åsyfta att göra
en individs tankar klara och levande för en annan, förstådda, som vi
säga.
_Kultur_ är på samverkan byggt framåtskridande i ett mänskligt
samhälle. Då tydligen arbetsfördelning, samhällsliv och samverkan
höra till kulturens viktigaste hävstänger, är det också tydligt,
att språket är ett av kulturens oumbärligaste redskap. Direkt kunna
vi ju ej överföra våra tankar till en annan människa, utan måste ha
språket som ett medel. Detta kan ju bli ett hinder, en begränsning,
särskilt för den, som har ett rikt själsinnehåll, ett djupt tankeliv,
men liksom avstänges genom svårigheten att uttrycka sig, att finna
det rätta ordet för sina tankar. Och hur lätt kunna ej missförstånd
uppkomma! Svårigheten att uttrycka sig kanske vi alla ha känt någon
gång. Dock bryter sig nog den verkliga begåvningen väg och skapar
sig uttrycksmedel. Och tycka vi, att språket ej är tillräckligt
tjänstaktigt, så beror det i de flesta fall på våra egna brister.
Vidare få vi betänka, att det är oerhörda uppgifter, som vila på
språket. Det skall kunna omfatta allt mänskligt, det högsta som det
lägsta, allt, som kan bli föremål för mänsklig kunskap, mänsklig
längtan, tro och hopp. Av ett kulturspråk fordra vi med ett ord, att
det skall kunna ge uttryck åt alla tänkandets möjligheter. En brist i
språket kan nog också stundom motsvaras av en brist i uppfattningen.
Ett folk, som t. ex. saknar våra moderna språks många namn på olika
färgskiftningar, får nog ej heller sin blick så skarpt öppnad för den
rika mångfalden i naturens färgprakt.
Om _språkriktighet_, d. v. s. om vilken norm eller prövosten, man skall
använda för att se, om ett uttryck är gott eller ej, om språket går
framåt eller tillbaka, har man länge stritt, tills äntligen den lika
enkla som värdefulla sanningen dagades, att det språk är bäst, som
bäst fyller sitt ändamål som meddelelsemedel (prof. Noreen). Här är en
dubbel hänsyn nödvändig: till den talande och till den hörande. Den
talande skall ge ett fullgott, ett adekvat uttryck åt sin tanke, men
han skall ock förstås av den, han talar till -- först då är språket
verkligt ändamålsenligt. Så kunna vi säga, att det språk är bäst,
som med minsta möjliga ansträngning och möda för den talande förmår
att hos den hörande framkalla en klar insikt om den tanke, som den
talande åsyftar att meddela. I korthet sagt, det språk är bäst, som,
lättast frambragt, lättast förstås. Det kunna vi alltså sätta upp som
norm, som grundregel, då det gäller att bedöma, vad som är gott eller
dåligt språk, vad som är verkligt framåtskridande i språkutvecklingen,
det må sedan vara fråga om en ny ordbildning, en ljud- eller en
formförändring: språket skall så klart och enkelt som möjligt ge
uttryck åt den mänskliga tanken och på samma gång ådraga såväl den
hörande som den talande minsta möjliga besvär.
Enkelhetens och tydlighetens krav kunna synbarligen lätt nog komma i
strid med varandra -- förenklingen kan ju drivas intill otydlighet.
Härvid är naturligtvis tydligheten viktigast. För övrigt kan
framåtskridandet sägas vara betingat av en ständig tävlan mellan kraven
på tydlighet och enkelhet.
* * * * *
Huru mycket än kulturen utvecklas i riktning mot en gemensam
världskultur, bibehålla sig dock de språkliga olikheterna mellan
folken. Språket är folksjälens uttryck, är ett med fosterlandet, med
friheten, och varje livskraftigt folk bevarar sitt eget språk. »I orden
som tanke- och känslobärare, i deras förmåga att skärt och tydligt,
kort och kraftigt, ljuvt och rent överflytta förnimmelser från själ
till själ uttalar sig folkets innersta gry», säger Viktor Rydberg.
Visserligen resa språkolikheterna andliga gränser mellan folken -- och
även den bästa översättning gör ej ett diktverk fullt levande för ett
annat folk, den blir alltid något främmande, kan ej helt ge orden deras
rätta valör, ej återge den finaste doften, den fulltoniga klangfärgen.
Varje språk har sin innersta själ, som endast den, som med kärlek
vuxit sig in i det, lär känna och förstå. Så kunna vi ock till fullo
säga med skalden, att vårt språk är »vår andas stämma i världen». Och
även om vi stundom känna språkgränserna som bojor, som hindra oss att
helt förstå ett annat folks odling, så ville vi dock ej, att vårt
eget språks stämma skulle tystna. Så blir diktkonsten emellertid mera
nationellt betonad och begränsad än vad t. ex. musiken och målarkonsten
behöva vara -- ehuru naturligtvis utbyte och påverkan mellan folken
äger rum på alla områden.
Även inom sitt eget språk äga nog de flesta en mängd ord, som i grunden
äro dem skäligen oklara, ord, som man endast genom trägen beröring
får ett verkligt grepp på; det gäller särskilt det andliga livets
områden. Det är ej säkert, att man känner en sak, därför att man bär
den på läpparna. I språkets utvecklingshistoria går saken före namnet,
men så är det oftast ej för den enskilde, han känner namnet först
och lär kanske endast småningom känna den sak, det betecknar. Och
ord, som en gång blott varit döda ljud för oss, kunna helt plötsligt
få en oanad och rik innebörd på grund av en motsvarande fördjupning
av vårt själsliv -- vi tänka på sådana ord som kärlek, tro, plikt,
arbetsglädje, fosterland. Och människors mottaglighet och känslighet
kunna vara olika. Fredrika Bremer t. ex. sade med tanke på sin
barndom: »Blotta anblicken av vissa ord i en bok, såsom sanning,
frihet, ära, odödlighet, väckte hos mig känslor, som jag fåfängt skall
söka beskriva.» I vårt umgänge med orden liksom i vårt umgänge med våra
medmänniskor gäller det, att det finnes olika grader av förstående
-- intill den grad, att förståendet blir förståelse, varvid även en
samklang i känslan tillkommer.
Men ofta är det även så, att man tycker sig ej fullt förstå en sak, ett
förhållande, ett begrepp, förrän man har ett namn att ge det. Så ger
språket på många områden klarhet, ordning och system. Så får språket en
oöverskådlig betydelse för all mänsklig kunskap.
Men naturligtvis finnes ej något nödvändigt och obetingat samband
mellan ordet och vad det betecknar. Orden återge ej tingens väsen och
förefalla ofta som slumpvis valda tecken, som vi genom vana förbinda
med det betecknade. Men väl inlärda, bliva orden i sin tur en den
viktigaste hållpunkt för minnet.


SPRÅKETS UPPKOMST.

Varifrån har människan fått språket? Är det något, som vi fått som en
gåva direkt av naturen, liksom vi fått förmågan att se, höra och känna?
Tydligen icke. Romulus och Remus, Roms grundläggare, som enligt sagan
uppföddes av en varginna, lärde sig nog att se och höra, men ej att
tala mänskligt tungomål, förrän de återkommo till människorna. Och våra
små barn kunna utan vår undervisning se och höra, men tala lära de sig
endast långsamt och med möda.
I forna tider föreställde man sig nu vanligen, att språket
ursprungligen hade meddelats människan såsom en uppenbarelse från Gud,
en uppfattning, som t. o. m. motsäges av bibelns första blad, där det i
1 Mos. 2 kap. heter med dess naiva språk, att »Gud förde markens djur
fram till mannen för att se, huru denne skulle kalla dem; ty såsom
mannen kallade var levande varelse, så skulle den heta».
Språkforskningen ger också vid handen, att språket är en mänsklig
skapelse, alltså en konstprodukt, en frukt av den mänskliga
intelligensens verksamhet, än omedveten och än medveten och avsiktlig.
Sex tusen, åtta tusen, ja möjligen tio tusen år tillbaka i tiden kunna
vi följa den mänskliga kulturens utveckling å vissa områden. Så sluta
vi härifrån till den föregående utvecklingen. Språket kunna vi ej följa
så långt tillbaka, dock äro vi ej alldeles okunniga om gestaltningen
av vårt svenska modersmåls stamspråk för sju tusen år sedan. Då hade
emellertid språket redan tillryggalagt en lång utvecklingsbana,
om vilken vi nästan intet känna. Även här kunna vi dock sluta ett
och annat om hur man kan tänka sig, att ett språk först uppkom och
utvecklades.
Nu levande vildar kunna ej lära oss så mycket härom, då även deras
språk genomgått en lång utveckling. Något lära oss barnen, om vi noga
studera deras sätt att inlära och använda språket. En s. k. jämförande
språkforskning kommer nog också att i framtiden ge värdefulla uppslag i
denna sak.
Redan djuren förstå ju att genom vissa läten och andra tecken meddela
sig med varandra. Vi kunna ju tänka på en mängd locktoner och
varningsljud, orrspelet, hundarnas jaktskall, myrornas känselspråk o.
s. v. Vi kunna väl alltså antaga, att den s. k. urmänniskan, om vilken
utvecklingsläran talar, haft samma förmåga. Och meddelelsebehovet
växte med växande samverkan vid anskaffande av föda eller avvärjande
av hotande fara. Ett ofrivilligt smärteskri visade sig kunna väcka
uppmärksamhet och så användes samma skri en annan gång avsiktligt för
att varna eller anropa om hjälp. Början är gjord till ett verkligt
_språk_ -- därmed mena vi ju just ett avsiktligt meddelande.
De första språkljuden äro helt visst ytterst begränsade till antalet.
Det är släktingar till våra känsloljud och utropsord, sådana som
»spottljuden» tvi och fy (för avsky), hu, husch (för fruktan), ack, o,
aj. Därmed är naturligtvis ej alls sagt, att just dessa ord härstamma
från urspråket.
Gemensamt arbete underlättades genom taktfasta arbetsljud, liknande t.
ex. vårt _å-hå, å-hå_ vid utskjutande av en båt. Detta är ju också ett
slags meddelelse.
En stor grupp av ord uppkommer genom att man lär sig att härma
naturljud, såsom _plask_ i vatten, _sus_ i skogen och särskilt
djurläten. Även här kunna vi finna besläktade företeelser i vårt
levande språk, bildningar, skapade efter samma urgamla metod, som då
användes, ehuru en del synas vara skäligen unga. Sådana _ljudhärmande_,
onomatopoetiska, ord -- om också ej ursprungligen av denna natur
-- äro t. ex. _kraxa_, som härmar kräkans läte, _kackla_, _brumma_,
_pipa_, _jama_. Så ha vi barnens obestridligt ursprungliga _vov-vov_
för hund, _pipi_ för fågel. Dylika härmningar bliva småningom
likvärdiga med språkets övriga ord. (Med ett _ord_ mena vi en viss
begränsad ljudmassa, som, redan tagen för sig, är bärare av en given
betydelse.)
De första stegen på språkutvecklingens som på all utvecklings väg äro
de svåraste, sedan går det allt lättare och fortare. En mångtusenårig
urtid måste vi förvisso förutsätta för den äldsta språkbildningen
liksom för kulturutvecklingen över huvud. När början väl är gjord,
finner man emellertid snart allt flera sätt att skapa nya ord, man
lär sig att allt bestämdare särskilja ljuden, att allt skarpare och
tydligare uttala dem. Sedan nyskapas med ledning av det befintliga
ordförrådet. De gamla ordstammarna få rikare användning genom
förändring av former och betydelser, genom sammansättning o. s. v.
Meddelelsen blir allt mera medveten och avsiktlig. Ett ljud, en
ljudgrupp, som i och för sig var död och meningslös, får liv, själ,
innehåll genom att förbindas med ett föremål, en varseblivning, en
tanke. Tusende sätt användas för att uttrycka nya tankar. Räkna lär man
sig t. ex. med tillhjälp av kroppsdelarna; ännu i dag är ju fingramas
antal, tiotalet, grunden för vårt talsystem. Sättet är oss välbekant
från sen tid: länge ha vi ju som mått använt foten, tummen, underarmen
(alnen) och famnen.
En mängd åtbörder och andra tecken ha naturligtvis i alla tider och ej
minst i de äldsta använts vid meddelelse. Om buschmännen påstås ju t.
o. m., att de ännu i dag av detta skäl ej kunna tala i mörkret. De stå
också i övrigt synnerligen lågt och skola ej kunna räkna längre än till
två. Vi kunna tänka oss, att urtidens språk varit högeligen torftigt.
Faktiskt är det också endast ett mindre antal språkrötter (stamord),
som ligga bortom all historia. Sedan ha nya ord bildats av dessa. Om
urgammalt ursprung vittna t. ex. sådana enkla, upprepade läppljud som
_ma-ma_, _pa-pa_.
Ett betydelsefullt steg framåt i fråga om uttrycksmöjligheter tog
språket, då man lärde sig att sammanställa orden till verkliga
_satser_, varigenom det blev lättare att t. ex. tala om företeelser,
som ej lågo omedelbart under ögonen.


DRAG UR SVENSKA SPRÅKETS HISTORIA.

Gå vi så till den tid, då historiens ljus i någon mån börjar falla
över språken, så finna vi, att mer än 5,000 år före Kr. föd. talades
av våra förfäders förfäder ett formrikt, mångsidigt utvecklat språk,
som vi kalla _det indoeuropeiska urspråket_, från vilket de flesta
av Europas, Indiens och Persiens språk härstamma. Om detta språk
känner man mer, än mången kan tro, och redan här visar det sig, vilken
stor betydelse språkforskningen kan ha för kulturhistorien. Språkens
släktskapsförhållanden höra till våra viktigaste vittnesbörd om
folkens frändskap. Vidare röjer ordens grammatiska form ofta, om de
äro ursprungliga i språket, och om ett ord möter oss i besläktad form
i de flesta språk, som tillhöra samma stam, kunna vi i allmänhet härav
sluta, att det tillhör det gemensamma urspråket. Men därmed veta vi
ock vanligen, att det föremål, som ordet betecknar, även varit känt
och brukat bland det urfolk, från vilket de yngre stammarna utgrenat.
Sålunda kunna vi endast ur de indoeuropeiska språkens ordförråd sluta
till, att våra gemensamma urfäder -- de må nu ha varit bosatta vid
Östersjön eller Svarta havet eller på hela det område, som sträcker
sig mellan dessa båda innanhav, en sak, varom man ännu ej är fullt
ense -- redan idkade åkerbruk och boskapsskötsel. Innan ännu någon
verklig folk- och språksplittring inträffat, hade detta folk fasta
boplatser, kände en del metaller, kunde väva ylle och bygga båtar. Som
husdjur hade de hästar, nötboskap, svin och får. Detta och mycket annat
upplyser oss språkforskningen om.
Vi finna sedan, huru detta språk delar sig i flera dialekter, bland
vilka _den germanska språkgruppen_ för oss har det största intresset.
På grundvalen av djupgående jämförande språkstudier hava forskare
framställt den förmodan, att germanerna ursprungligen endast bodde i
södra Skandinavien, på de danska öarna och tyska Nordsjökusten samt
grekiska folk sydost och keltiska väster eller sydväst om germanerna.
Härifrån skulle folken sedan småningom ha rört sig söderut. Det är
ju ett uppslag, som till hälften gör till sanning Olof Rudbecks
stolta dröm om Sverige som alla kulturfolks urhem, denna tanke,
att Skandinavien, kanske Skåne med grannlandskap, är de germanska
folkens ursprungliga hemland. Det är värdefulla upplysningar, som
språkvetenskapen kan giva historien.
Från de övriga germanska språken -- de förnämsta blevo ju omsider
tyskan och engelskan -- skiljer sig något före tiden för Kr. föd.
_urnordiskan_, och redan från 200 à 300 år efter Kr. föd. ha vi
nordiska runinskrifter, som vittna om detta språks beskaffenhet. Ett
årtusende efter Kr. föd. har _svenskan_ som ett språk för sig skilt
sig från danskan, norskan och isländskan för att sedan inom sig gå en
dialektsplittring till mötes, som dock i någon mån hejdas genom de
allt starkare politiska enhetsbanden. I allmänhet går ju utvecklingen
under dessa äldre tider tämligen långsamt, en förändring tränger endast
småningom igenom. Likhet i språk och dialekt vittnar om släktskap
mellan folk och stammar. Så har språkforskningen även kunnat bevisa,
att svear och götar tillhört skilda stammar.
* * * * *
När det gäller de språkliga företeelsernas oändliga rikedom och
mångfald, är det naturligtvis ej möjligt att åstadkomma något
slag av fullständighet. Endast ett och annat drag av _vårt språks
kulturhistoria_ vilja vi stanna vid för att klargöra för oss det
nära sambandet mellan språket och kulturen. Vi skola se, huru
språkutveckling och ordförråd avspegla vårt folks odling, den andliga
som den materiella, huru språket bär vittne om vårt folks förhållande
till främmande folk, ja, om dess tro, livsåskådning, seder och oseder
under olika tider.
Börja vi med vårt fornsvenska samhälle, så finna vi, huru språket
bestyrker historiens uppgift om familjelivets betydelse och
släktskapsbandens styrka. Det var en tid med flera ord än vår för olika
släktband. Så betydde t. ex. ordet _fädgar_ far och son, _mödgor_ mor
och dotter -- en vacker enhet, som vi ej kunna uttrycka i ett ord. Att
ett ord finnes, gör naturligtvis saken mera levande. Lägre språk finnas
t. ex., som ha orden man och kvinna, men sakna begreppet människa; så
blir kvinnan helt säkert uppfattad ej blott som något mannen mycket
olikt, utan även som något honom högeligen underlägset. Men det är här
som ofta snarast den allmänna uppfattningen, som speglar sig i språket.
Om vad som var huvudsaken vid ett fornnordiskt gästabud, vittna sådana
ord som _gravöl_, _arvsöl_, _välkomstöl_ -- det var en tid, då högtid
och dryckeslag var detsamma.
Den lågt stående människan ser i allt, vad som rör sig och finnes
omkring henne och i naturen, personliga andekrafter, och hela
tillvaron är uppfylld av varelser, som likna henne själv. Hon befolkar
naturen med gudar och naturandar, goda och onda. Även härom vittnar
språket. När åskan går, är det Tor, som åker efter sina bockar, och
_åska_ (för _rasikia_) betyder gudaåkning. Ordet _tordön_ har ju än
genomskinligare betydelse. Att föreställningen levat kvar, veta vi
ju, och därom vittnar Frödings Värmlandsuttryck: »ett dön som när
guffarn går». Ett slags utslag kallades förr av folket _älvablåst_
eller _älvabläster_, ord, som tala om tron på älvornas farliga makt.
Och trollen kunde tillfoga _trollslag_. Genom trolldom blev en sak
»_förgjord_». En människa, en ko blev »_modstulen_» genom att modet
stals ifrån dem. »_I ogjort väder_» kom man ut, om vädret ej förut var
»gjort» (trollat). En »_byting_» var bortbytt av trollen. Orden vittna
än i dag om flydda tiders vidskepelse.
När ett folk genom andra folk får kännedom om nya företeelser,
lånas ofta även namnen, men man kan också hjälpa sig med sitt gamla
ordförråd. Så betydde ordet _hammare_ i forntiden helt enkelt sten.
Ordet _gryta_ betydde ett kärl av sten. Av samma stam är vårt
stengryt. När så de nämnda föremålen började tillverkas av järn,
användes fortfarande de gamla namnen hammare och gryta. En verklig
betydelseförändring hade sålunda här så småningom genomförts. I
förbigående må här den självklara sanningen påpekas, att ordens
_betydelse_ ej beror på deras härledning eller ursprungliga innebörd,
utan helt och hållet betingas av den innebörd, det tankeinnehåll, som
det levande allmänna språkmedvetandet inlägger i ordet.
En blixtbelysning över gångna tiders mödor kastar härledningen av ordet
_gnista_, som torde vara släkt med gnida och talar om en tid, då man
fick skaffa sig eld genom gnidning av två trästycken.
Under språkets utveckling är det många ord, som utträngas av andra och
dö, andra bli allt ovanligare. En del föra ett tynande liv som delar
av andra ord; många leva i egennamn, men den betydelse de en gång
haft är vanligen längesedan glömd. Dylika namn kunna emellertid, om
de rätt tydas, ge oss värdefulla upplysningar om landets bebyggelse
och äldsta kulturplatser. Så betyder t. ex. ordet _harg_ offerplats,
_vi_ betyder helgedom. Sådana namn som _Torsharg_ och _Odensvi_ (Odens
tempel) vittna sålunda om gammal odling från heden tid. Namnet _Ryd_
(rud, röd) med dess många sammansättningar betyder röjning, alltså
nybygge i skogen, och är från en något senare tid, då befolkningen blev
talrikare och från huvudbygderna började kolonisera de kringliggande
skogsmarkerna. Ortnamnens stora värde för kulturhistorien har först
vår tid på allvar upptäckt, och på detta område pågå betydelsefulla
forskningsarbeten.
I historiens skildringar och tideböcker bevaras naturligtvis en mängd
ord som ett slags museiföremål, som endast sällan tagas fram till
förevisning. Saken är glömd och därmed namnet. För att ej nämna för
de flesta alldeles okända ord kunna vi ju från fornskildringarna t.
ex. i Tegnérs Frithiofs saga påminna om sådana fornord som _disarsal_
(gudasal), _drott_, _valkyria_, _alfer_.
»Blott barbarit var en gång fosterländskt», sjunger Tegnér, och då
Sverige allt ifrån vikingatiden kommer i en från tidevarv till tidevarv
allt livligare beröring med främmande folk, avspeglar sig detta även
i att massor av lånord strömma in och starkt förändra det gamla
fornspråket -- särskilt som ingen insåg eller brydde sig om den fara
för vårt språks renhet och vår nationella egenart, som kunde ligga i
denna massinvandring av främlingar. Lånorden berätta om våra yttre
politiska förbindelser. Då många språkliga lån under en viss tidsperiod
gjorts från ett visst land, är detta ett språkets vittnesbörd om en
livlig kulturberöring.
Kristendomens första förkunnare införa i Sverige liksom i andra
länder en mängd lånord, som härstamma från de latinska och grekiska
språken, kyrkans språk i alla länder. Dessa ord, som bli vanliga allt
ifrån 1100-talet, ha nu så länge tillhört vårt språk, att vi visst
icke uppfatta dem som främlingar. Hit böra de vanliga orden _kyrka_,
_altare_, _präst_, _biskop_, _munk_, _mässa_, _kors_, _påsk_, _pingst_
o. s. v. Hårda tider var det, därom vittnar ännu ordet _vapenhus_, det
rum, där det alltid väpnade folket ställde sina vapen före inträdet i
helgedomen.
Med kyrkan följer undervisning, och så inflytta orden _skola_,
_rektor_, _grammatik_, men även orden _räkna_, som förut hetat _tälja_,
och _skriva_, som förut hetat _rista_ eller _rita_.
_Persilja_ och _palsternacka_ äro förvrängningar av latinska namn på
växter, som infördes av munkarna, och dessa namn vittna sålunda om
dessas omtanke om trädgårdsskötseln.
Med 1200-talet börjar riddaretiden och med den ett allt mer växande
tyskt inflytande. Riddareväsendet tillför oss från tyskan orden
_riddare_, _greve_, _fogde_, _banér_, _pansar_; gamla svenska ord äro
däremot orden _sköld_ och _svärd_. Nu införas även de vackra orden
_ära_ och _plikt_, som vi tycka låta så äktsvenska. ’_Hedern_’ är
däremot ursvensk.
Från riddaretiden förskriva sig en del ord, som kunde komma oss att
tycka, att hästen en gång kastat en särskild glans över den han bar.
Det är rusttjänstens och adelskapets betydelse, som häri avspeglar
sig. Det vackra ordet _riddare_ betyder ju blott en, som är beriden.
_Kavaljer_ betydde ock en gång hästkarl. _Mar_ (honkön _märr_) hette
hästen även och _skalk_ betydde tjänare -- men _marskalk_ har blivit
något helt annat än stalldräng. Av detta ord ha vi också formen
_marsk_, länge titel på en av rikets högsta ämbetsmän.
Bland titlar från denna tid, som senare undergått betydelseförändring,
må nämnas _herre_ och _fru_, som ursprungligen voro adelstitlar, men
tack vare förändringar i det sociala livet fått en vidgad användning.
Än mer har ordet _jungfru_, en gång en adlig frökentitel, sjunkit på
rangskalan. Även det något yngre ordet _fröken_ var ju uteslutande en
adelstitel, som de ofrälse i en sen demokratisk tid ryckt till sig.
Tvärtom betydde det för oss så poetiska ordet _tärna_ ursprungligen
tjänstflicka.
1300- och 1400-talen, Hansans och unionens tidevarv, äro oroliga
tider för vårt land, tyskt inflytande på vår handel, danskt på vår
politik. Och tidsförhållandena åstadkomma en stegrad språkförbistring.
Städerna utvecklas, och så införas från tyskan sådana ord som _rådman_,
_borgare_, _betala_. Nya yrken uppstå. Hittills hade _smed_ betytt