Språket en spegel av kulturen - 4

rätt och betydelse. Men språkets uppgifter äro av mångahanda slag.
Därför få vi ock många olika stilarter. Med _stil_ mena vi då de
språkliga uttrycksmedlens anpassning efter det ändamål, som den talande
eller skrivande åsyftar, formens överensstämmelse med sitt innehåll.
Ej blott det olika innehållet, utan även många andra faktorer inverka
på stilen, såsom den krets man vänder sig till, den offentlighet
det talade eller skrivna har och andra yttre omständigheter, såsom
tid och rum. Så få vi en indelning i lägre stil, högre stil och
mellanstil eller normalstil, men även andra indelningar äro ju
tänkbara. Stilarterna skilja sig med avseende på ordval, formbildning
m. m. Stilen kan naturligtvis också vara mer och mindre personligt
egenartad. Till _lägre stil_ hör det vanliga, mer eller mindre
vårdade samtalsspråket. _Högre stil_ finna vi ofta i predikningen, i
högstämda tal, i vissa skönlitteraturens alster o. s. v. Vid den s. k.
vältaligheten bruka vi ju fästa den innebörden, att den på ett särskilt
sätt skall tala till känslan och fantasien. Den verkliga vältaligheten
föraktar onödiga prydnader och älskar ett rent och klart ordval -- de
många, granna orden stå ej högt i kurs i vår tid. Dock utmärkes den
högre stilen vanligen av rikedom på friska, talande och levande bilder.
_Normalstilen_ är skriftspråkets breda ström, vetenskapens,
föreläsarens, ämbetsmannens, tidningarnas språk, den väl vårdade
prosan, som vänder sig till en större skara av läsare eller åhörare,
främst av allt sökande det klara och enkla uttrycket för tanken. Kravet
är högt nog: att återge tankens finaste skiftningar.
Undersökningar av olika stilarter och deras kännetecken sakna ej sitt
intresse.
Naturligtvis finnes en mängd olika slag av stilar, lika visst som
språket har otaliga vitt skilda uppgifter. Dessutom kanske vi strängt
taget borde kunna säga, att varje människa har sin säregna stil, så
vitt som varje människa i något avseende är olik alla andra. Framför
allt gäller detta om de stora författarna. Varje diktare har sin egen
stil, liksom vi ock kunna skönja vissa drag, som särskilja de olika
arterna av diktning. Olikartade bliva med avseende på stil och ordval
den glödande känslolyriken, den objektiva verklighetsskildringen, den
på bitande satir byggda kritiken av människor och samhällen o. s. v.
För en författare är friheten livsluften. Naturligtvis ledes även
han av lagar, men ej småaktiga lagar, skrivna av »vittra pysslingar,
utan av naturen», som Thorild säger. Det är den personliga smakens
och det odlade skönhetssinnets lagar, som skola leda honom, och dessa
lagar kunna ej i några givna formler uttryckas. Har han dem ej inom
sig själv, så hjälpa yttre påbud föga! Låtom oss komma ihåg, att
det är de stora språkkonstnärerna, diktarna, författarna, som gå i
spetsen för vårt språks utveckling. Det är de, som genom sin diktning
skapa allt fullödigare, vackrare och klarare uttryck för sina tankar,
fantasier, drömmar och känslor. Så bidrager även diktningen att föra
språket framåt mot dess mål, att bli ett allt bättre och smidigare
uttrycksmedel för den mänskliga tanken. »Klarhet i begrepp och renhet i
språk», som Geijer säger, är den verkliga vältalighetens mål. Sanningen
bör man ej våga »belasta med prydnader, som hon ej behöver».
Ja, vad är all konst i grunden annat än en stor tanke eller känsla,
klädd i åskådlig dräkt, i en form, som ger ett fullgott, starkt och
levande uttryck åt ett rikt innehåll. Så sammanfalla djupare sett i
viss mån kraven på språkets ändmålsenlighet med kraven på dess skönhet.
Vad kunna då vi vanliga dödliga göra? Vi kunna älska vårt språk och vår
litteratur. Vi kunna vårda vårt eget språk, vaka över vårt uttal, vårt
ordval, men naturligt, utan överdrift, onatur och förkonstling. Vi må
komma ihåg, att talspråket ej är en efterhärmning av skriftspråket,
utan har sina egna fria och naturliga lagar. Skriften skall ofta kunna
läsas och förstås av många, den skall bevaras för framtiden, och den
har därför även sina egna lagar.
Måhända kunde mången av oss behöva en varning för att använda
överdrivna eller för mycket sägande uttryck om vardagliga ting, t. ex.
sådana ord som _rysligt_, _förtjusande_, _härligt_, _gudomligt_. Vi
skola spara de betydelsefulla orden, tilldess de verkligen behövas,
kanske de eljest ej räcka till, då vi stå inför det verkligt stora.
Men språket har också blivit ett så förträffligt och smidigt redskap,
att det för den, som behärskar det, liksom »skriver sig självt». Må vi
därför akta oss för att låta de många orden endast dölja en tankarnas
tomhet! Det finnes intet ihåligare än ord utan innehåll och tanke.
En betydelsefull och omfattande apparat är språket. Och säga vi, att
det svenska språket har ett ordförråd av 200,000 ord, är det snarare
för litet än för mycket, särskilt om vi tänka på alla de möjligheter
att bilda nya ord genom sammansättningar, som språket äger. En hel
del ord tillhöra ju yrkes- och fackspråk, som vi nog ej alla känna
till; men man har trott sig kunna säga, att minst 45,000 äro allmänt
brukliga i det vanliga folkspråket -- därmed är dock ej sagt, att var
och en använder och förstår dem alla. I det dagliga livet reda vi oss i
vanliga fall med ett betydligt mindre antal. Dialekterna, vilka många
djupt förakta, och vilkas allt för oklara ljud och oförståeliga uttryck
vi i viss mån måste motarbeta, äro dock ofta synnerligen uttrycksfulla
och ha ett rikt flöde av förträffliga och målande ord, liksom de i
fråga om ordförrådets _svenskhet_ stå på ett helt annat plan än vårt
riksspråk. Vi kunna ock se, huru flera av våra författare tagit intryck
av sin hemorts dialekt, t. ex. Fröding och Strindberg samt de sista
tidernas många hembygdsdiktare.
Dessutom pågår ett intensivt upptecknande av de försvinnande
dialekternas ordskatter.
* * * * *
Att språket ej är någon naturprodukt, vars utveckling står utom vår
viljas räckvidd, framgår av vad vi redan sagt. Språket är av människan
skapat, är en spegel och ett uttryck för den genom mänskligt arbete
skapade kulturen, och det sammanhänger på det intimaste med hela
vår odling och dess utveckling. På oss beror det, om språket skall
utvecklas i god eller dålig riktning.
Kärleken till vårt språk, intresset för dess rykt och renhet lever i
våra dagar starkare än någonsin. Språket går framåt. Och ett omfattande
studium av språkets historia, liv, uppgift och väsen pågår likaväl som
av vår litteratur och dess hävder.
Vad vi här ej kunnat mer än antyda, är den ofta omärkliga, men
betydelsefulla fördjupning språket vinner samtidigt med fördjupningen
av hela vårt andliga liv. Orden äro oftast desamma, ha samma betydelse,
men ha dock för den tänkande och förstående fått en rikare innebörd.
På ett storslaget sätt är det, som språket fyller sin uppgift såsom
uttryck för mänskligt själsliv. Vi kunna i vår egen tid se, huru
språket förmår ge uttryck åt skaldens drömmar och tänkarens tankar,
åt forskningens och vetenskapens alla oerhörda framsteg, åt otaliga
nyvinningar på teknikens, samfärdselns och industriens områden.
Språket är en väldig spegel av vår odling, forntids och nutids. Språket
är det, som mer än något annat binder oss samman med våra fäder,
binder oss samman till ett folk, binder oss vid släkten, som gått, och
släkten, som komma.