Språket en spegel av kulturen - 3

om en flods _armar_, om bordets _ben_, lampans _fot_, _bergsrygg_,
_bokrygg_ o. s. v. Bilder ha vi i sådana uttryck som politisk
_ryggrad_, stormens _vingar_, kärlekens _vingar_. Djurlivet ger upphov
till en mängd bilder. Jag nämner t. ex. plugghäst, syhäst, hästminne,
träbock, lathund, arbetsmyra.
Men bilderna nötas och blekna genom användningen. Vem tänker på
kroppsdelen _hand_, då han använder sådana vändningar som _ha om hand_,
_till hands_, _under hand_, _efter hand_, _handfallen_, _handgången_,
_tillhandahålla_, _omhändertaga_, _handkammare_, _handräckning_
o. s. v.? Eller vem tänker på _fågelns vingar_, då han talar om
_väderkvarnsvingar_?
Redan dessa exempel ge oss en aning om, hur omfattande användningen av
bilden är. Och med skäl säger författaren Jean Paul, att »språket är en
ordbok av bleknade bilder» (metaforer).
Men just därför att bilderna blekna, har man städse sökt efter nya slag
av bilder. Särskilt ha skalderna i alla tider övat sin fantasi på att
uppfinna nya livfulla och talande bilder. Sådana skapas i massa, och
intet föremål är för högt, intet för lågt, då det gäller att ge färg
åt en författares skildring. Jag tar t. ex. ordet _nät_, fiskarens
enkla fångstredskap. Vi finna det lätt nog i poesiens bilder. Tegnér
säger på ett ställe: »ett nät är den flygande lock.» I Vita frun talar
Snoilsky om hur kung Karl »knyter på tankarnas nät»; på ett annat
ställe i samma dikt heter det: »sin not han kastade föga öm i stridaste
loppet av tidens ström». Och Heidenstam talar i en berättelse om
»sammansvärjningens långa nät».
Som andra exempel på huru bilder nyskapas kunna vi nämna Frödings
»ungtallsmidig och enstamvig». Levertin talar om »längtans röda
skymningsbloss». Ur Karlfeldts målande bildvärld taga vi »höstmånens
röda kastrull», »molnens grå madrass».
Vi ha redan märkt, att den bildliga eller överförda användningen av
orden skapar dubbelbetydelser. Ordet _bock_ kan ju t. ex. betyda
såväl _getabock_ som _sågbock_, ja _bock_ (rättelse) i en skrivbok
och slutligen även bugning. Och vi ha i vårt språk _sänghimmel_,
_tronhimmel_, _stjärnhimmel_ och religionens _himmel_.
Likljudande ord med olika betydelse -- ofta av olika härledning --
finnas i större mängd, än vi i allmänhet ana, i språket: fågelns
_flykt_ och fångens _flykt_ är ej detsamma, ej en _våg_ i havet och en
_våg_ att väga på o. s. v. Dylika _homonymer_, som de heta, kunna ju
minska språkets tydlighet, men göra det vanligen icke, emedan meningen
och sammanhanget klargöra, vilken betydelse som avses, och hindra oss
att bliva vilseledda. Vem förstår ej innebörden av satsen: »Söner av
ett folk, som blött» -- t. o. m. om vi i skrift stava det sista ordet
med tt?
Av bilden begagnar sig, som vi sett, skalden; dubbelbetydelser äro
till glädje för skämtaren och ha gett upphov till otaliga s. k. roliga
historier, de mer eller mindre lyckade vitsarna och ordlekarna. Som
exempel på dylika kunna vi ju taga den gamla kända gåtan om klockan,
som »går och går utan att komma till dörren». Eller Svärdsjöbondens
svar på frågan, om sjön låg: »Hade den stått på ände, så hade den väl
synts ända hit». Skämtet här bygger på dubbelbetydelsen hos ordet
_ligga_: vara utsträckt och om en sjö: vara isbelagd.
* * * * *
Vi ha redan flera gånger haft tillfälle att framhålla, vilken betydelse
språket har för hela vår odling. Att ett ord finnes, gör den sak
det vill beteckna mera levande för oss. »Språkets makt över tanken»
är större än de flesta ana, språket ger verktygen åt vår tanke, och
språkets brister kunna stundom bli band på vår tanke. I känsla av
vilken vikt det kan ha, att ett värdefullt och talande ord finnes
till och ingår i det allmänna språkmedvetandet, prisar sig en av våra
yngre tänkare, Allen Vannérus, med rätta nöjd, om han endast kan få
hemortsrätt i språket för det vackra ordet _kulturidealism_. Liksom
tanken skapar ord för att få uttrycksmedel, så kan också ett ord i
sin tur skapa och väcka tankar. Måhända bidrager befintligheten av
den sammanfattande benämningen _Skandinavien_ till den upprepade
sammanblandning mellan Sverige och Nordens övriga länder, som ständigt
äger rum ute i världen. Måhända har enhetsnamnet även vid sidan av
djupare orsaker hjälpt till att ge liv åt de skandinavistiska drömmarna.
Men liksom vår kultur och vår bildning ha sina brister, så har även
språket sina -- också i detta en spegel av vår odling. Hur mången har
ej känt sig plågad av fula ord och svordomar, uttalade av en rå mun!
Vårt språk tyckes ju vara så särdeles rikt på dylika uttryck. Är det
ej en svaghet i den enskildes språkförråd, att han för att uttrycka sig
tillräckligt eftertryckligt och kraftigt skall behöva använda uttryck,
hämtade från tron på ondskans och mörkrets makter!
Och att ett sådant ord som »tjuvsamhället» skapats, vittnar ju om en
förvillad uppfattning om samhällets betydelse och värde för alla dess
medlemmar. Blott att ordet finnes, kan hos en svag själ ytterligare
stödja det gamla slagordet: »egendom är stöld». Språket bör stå i
samklang med vår kultur, vårt samhällsliv, vår uppfattning av rätt och
orätt. Sådant folket är, sådant är språket. Därför ter sig ett sådant
ord som det nämnda som en fläck på vår odling.
Skämtet, som nog ofta kan ha något av hälsosamt salt i sig, kan ock
någon gång bli till skada genom förlöjligande benämningar, som kanske
till sist komma att användas på allvar, t. ex. genom att ge hederliga
och samhällsgagnande medlemmar i staten sådana namn som _tullsnokar_,
_bylingar_, _borgarbrackor_, _bondbassar_ -- att ej nämna än värre
exempel. Ger språket allt för mycket fart åt illa placerade uttryck av
hån och förakt, kan det dragas ned och förråas.
Därmed vilja vi naturligtvis ej ha sagt, att språket skall ge
förskönande eller överskylande namn åt det, som i sig är ont och
skadligt. Nej, språket skall säga »högt och fritt, att svart är svart
och vitt är vitt», som Karlfeldt säger, det är just dess uppgift. Att
kalla bedrägerier och förfalskningar för _oegentligheter_, stöld för
_lån_ och mutor _belöningar_ eller att urskulda lögnen genom att kalla
den _nödlögn_ för att ej tala om än sorgligare företeelser, det är att
leda språket in på en farlig väg.
Emellertid visar språket, eller låt oss säga den allmänna
uppfattningen, ett så pass levande verklighetssinne, att dylika
förskönande uttryck (s. k. eufemismer), så snart de bliva vanliga,
avslöja sin rätta innebörd och ej längre bedraga någon. Därför blir
det t. ex. snart nog lika illa att anklagas för oegentligheter som för
förfalskningar. Dock kanske vi ändock kunna säga, att språket bäst
fyller sin uppgift genom att nämna var sak vid sitt rätta namn, så vitt
möjligt undvikande förkonstling och pryderi.
Vi vända oss till ett annat område för språkliga bedrägerier --
och försök till självbedrägerier. Det är en hel del uttryck, som
brännvinsdyrkandet skapat, som åtminstone kunde bli en fara, dock
kanske mera förr än nu. Jag syftar på sådana ord som _livsvatten_,
_tankeställare_, _tröstare_ och liknande såsom namn på en livets och
tankens svåra fiende och tröstlöshetens skapare.
Huru ingripande drickandet varit, antydes måhända av att det från
början fullkomligt oskyldiga »_gutår_», egentligen _gottår_ (d. v.
s. god äring, gröda), fått samma betydelse som ordet skål! -- i den
bemärkelsen användes det ju bl. a. av Bellman. Det är också ett exempel
på sedernas omskapande inverkan på språket!
Då vi tala om språkets svagheter och brister, må vi ej glömma den
kanske mest allmänt både kända och erkända bristen i vårt språk --
saknaden av verkligt gångbart enhetligt tilltalsord. Vi ha ju ordet
_Ni_, men de flesta, som vilja vara artiga, våga endast i vissa fall
använda det. Vi ha intet tilltalsord, som kan användas av alla till
alla, över- och underordnade, äldre och yngre, män och kvinnor. Även om
bristen ej direkt är en skapelse av fåfängan och kryperiet i förening,
så avspeglas dock häri en svaghet i vårt sällskapsliv, tvång och
förkonstling i umgänget och en brist på naturlighet. Till ersättning
har emellertid det gamla hederliga tilltalsordet _du_ genom sin
begränsade användning fått en i viss mån mera intim och personlig klang.
Den förut omnämnda dubbelbetydelsen av en del ord kan nog någon
gång kännas som en brist, dock ej alltid. Det är ingen fara för
sammanblandning av ordet _hopp_, som betyder förhoppning, och det hopp,
som är lika med språng. Men när vi ha att göra med ord, som verkligen
äro nära besläktade, kan den yttre överensstämmelsen bliva till förfång
för tydligheten. Hur lätt sammanblandas ej _känsel_ och _känsla_. Och
vilken oklarhet och missuppfattning på religionens område kan ej uppstå
genom att vi ej ha olika ord för att ge namn åt den religiösa _tron_ i
motsats till det ord _tro_, som endast betyder förmoda. Kanske mången
helst skulle vilja med olika ord beteckna _kärleken_ mellan man och
kvinna och den allmänna människokärleken.


LJUD- OCH FORMUTVECKLING.

Vad vi hittills sysslat med har huvudsakligen tillhört det område av
språkvetenskapen, som vi kalla _betydelseläran_. Det kan dock vara skäl
att även rikta blicken på den utveckling, som äger rum inom andra sidor
av språket.
Det är efter tre skilda linjer, som den språkliga utvecklingen
försiggår. Vi kunna hos språket särskilja tre olika sidor: de _ljud_,
av vilka orden bildas, den yttre _form_, som orden antaga vid
fyllandet av sina olika uppgifter, och slutligen den _betydelse_, det
tankeinnehåll, som orden äro bärare av. Vi få så en naturlig indelning
av språkläran, grammatiken, i ljudlära, formlära och betydelselära.
Vi ha redan tillräckligt framhållit, att en god språkutveckling inom
det område, som tillhör betydelseläran, kräver, att språket skall bliva
ett allt bättre uttrycksmedel för den mänskliga tanken. Men även på
övriga områden kunna likartade krav på klarhet, tydlighet och enkelhet
uppställas.
Vi vända oss först till _ljudläran_. Denna handlar om språkets yttre,
rent fysiska material, de av de mänskliga talorganen frambragta ljuden,
som sedan såsom en luftdallring ledas till ett mänskligt öra för att
där uppfattas. Om vi nu på ljudläran tillämpa våra regler för vad
språkliga framsteg vill säga (jfr sid. 11 f.), framgår omedelbart, att
utvecklingen bör gå ut på att göra språkljuden så lätta som möjligt
att frambringa för den talande, på samma gång som den hörande bör
kunna uppfatta ljuden allt mera klart och utan svårighet. Viktigast
är ju hänsynen till den hörande: ljuden böra bli så tydliga som
möjligt. Såväl praktiska skäl som skönhetskänslan kräva, att vokalerna,
självljuden, de egentliga röstljuden, bli klara och klangfulla, och att
konsonanterna, medljuden, få ett så tydligt, skarpt och distinkt uttal
som möjligt. Här gäller det att utan tillgjordhet och förkonstling, men
med omsorg och avsikt vårda talets renhet och klarhet, ty de krafter,
som oftast alldeles omedvetet verka på vårt talspråk, gå huvudsakligen
ut på att göra ordens uttal så lätt och enkelt som möjligt.
Vi skola bevara vårt språks goda rykte för klangfullhet. En orsak till
denna är bl. a. våra talrika och klara _a-ljud_, som t. ex. till så
stor del försvunnit i danskan. Många av våra landsmål eller dialekter
utmärkas ju just av oklara, grumliga, fula ljud, som ej äro så
lätta att utrota. Vi kunna tänka på de olika uttalen av de ljud, som
betecknas med bokstäverna _o_, _å_, _l_, _r_. Klarhet och skärpa böra
ju framför allt eftersträvas av _riksspråket_, d. v. s. det språk, som
gäller och eftersträvas som gemensamt meddelelsemedel över hela vårt
svenska språkområde.
Vi bruka kalla de krafter, som verka för att förenkla och förändra
uttalet, för _ljudlagar_. Dessa äro av många slag, men verka i
allmänhet likformigt och regelbundet omgestaltande på vissa ljud i
likartad ställning och vanligen inom en given tidsepok. Redan vårt
stavsätt, som ofta bevarar gamla uttalsformer, vittnar om ljudlagarnas
verksamhet för förenkling. Orden djup, djur, djärv o. s. v. ha en gång
hetat diup o. s. v. med uttalat d-ljud, ehuru detta sedan försvunnit
framför j-ljudet. Detta d-ljud uttalas fortfarande av de finländska
svenskarna. Så ha förr orden lius, liung, hiort, siö, skiuta o. s. v.
haft s. k. ljudenligt stavsätt, d. v. s. uttalats ungefär så, som de
ännu stavas.
Vanligen är det de yngsta generationerna, som omedvetet genomföra
uttalslättnader, under det de fullvuxna i allmänhet föga ändra sitt
uttal. Vi märka ljudlagarnas verkningar ännu i den dag, som är.
Liksom stiäla en gång blivit »själa», så får i våra dagar ordet
västgöte uttalet »väsjöte», östgöte blir ösjöte, gästgivare blir
’gäsjivare’ i vardagsspråket. Vidare blir i vårt tal åttondedel till
åttondel, annandag blir anndag, matsäck blir massäck, fastställa
uttalas faställa (med st endast en gång) o. s. v. Häri ligger tydligen
en kraftbesparing. Men förenklingen får ej strida mot tydlighetens
lag. Därför är t. ex. det Stockholmsuttal olämpligt, som gör e och ä
likljudande. Härigenom komma ju sed och säd, tre och trä att uttalas
lika. Det är naturligtvis ej något tillräckligt försvar för detta
uttal, att Heidenstam och Levertin med flera skalder genom sina rim
visa sig äga det!
Vi ha redan antytt, att de många oregelbundenheterna i vår stavning
avspegla gångna tiders uttal. Skriften har med större konservatism
än talet bevarat de gamla sedvänjorna. Även om kunskapen härom ej
underlättar rättstavningens mödor, så stämmer den oss dock försonligare
mot svårigheterna, då vi veta, att de många olika reglerna en gång
haft en förnuftig mening. Men varje tid har större skyldighet mot
sig själv än mot det förgångna, och så har allt sedan 1700-talet,
då vi började få ett allmänt antaget lika stavsätt, strävandena att
reformera stavningen till större överensstämmelse med talet fortgått.
Med försiktighet har det gått, och försiktigt komma vi helt visst att
fortsätta på samma väg. Det gäller att utveckla, ej att helt bryta
med det förgångna. Men förändringar måste ske på detta liksom på
alla andra livets områden. Lika väl som kärleken till gångna tiders
minnen ej kommer någon att använda tjärstickor eller talgljus till
belysning, lika litet får pieteten bevara ett föråldrat och opraktiskt
stavsätt, som kunde ersättas med ett bättre. Det är ju ej frågan om
någon förändring av själva språket härvidlag, endast en ändring av
dess beteckningssätt -- orden förbliva desamma. Tegnérs poesi är lika
»klassisk», efter vilka regler den än stavas.
Bokstäverna äro ej ljud, endast tecken för ljuden, och skriften är
naturligtvis bättre, ju noggrannare och enklare den förmår att återgiva
ljuden och de därav bildade orden. Men av vikt och värde är ock att ha
ett bestämt, vedertaget stavsätt, som man rent mekaniskt kan inlära,
så att man ej behöver särskilt tänka på, hur man skall stava orden --
rättstavningen skall så att säga sitta i fingrarna. De flesta ha ju nog
besvär med att tänka på det viktigare: det skrivnas form och innehåll.
Efter denna utflykt in på frågan om tillämpningen i skrift av
ljudlärans lärdomar må vi även kasta en blick på ljudens estetik, d. v.
s. ljudens skönhetsverkan i talet. Redan själva ljuden eller, rättare
sagt, de olika ljudförbindelserna kunna på ett egendomligt sätt tala
till skönhetssinnet och ha säkert så gjort under alla tider. Vi tala
om att ord och namn äga olika »klangfullhet» och »välljud». Eller för
att tala med skalden Orvar Odd: »Vissa namn äga i sig själva ett slags
musik, en metall, en klang, lik den av harmonika och triangel, under
det andra falla sig tungsamt, ljudlöst och platt som en mjölsäck,
vilken dunsar i golvet.» Eller märk, vilka förnimmelser ett namn kan
uppväcka enligt Sven Hedin: »Namnet Timbuktu har en egendomlig klang.
Det innesluter allt det hemlighetsfulla och tjusande, som är förbundet
med Sahara. Det leder tanken till karavanklockornas klang och klirret
av beduinernas stigbyglar. Det är, som om själva namnet klingade, och
som om man hörde plasket av Niagaras grumliga böljor mellan vokalerna».
Det vanligaste och mest kända exemplet på en avsiktlig användning av
ljudens skönhetsverkan erbjuder oss rimmet i poesien. Slutrimmet, byggt
på likljudande ordslut, känna vi ju alla. Ett annat slag av rim är det
klangfulla fornnordiska begynnelserimmet, som låter vissa betonade
ord i versen börja med samma ljud. Vi ha det efterbildat i Tegnérs:
»Nu rider rike Ring över Bifrost, sviktar för bördan bågiga bron.»
Begynnelserimmet användes ofta och tämligen fritt av våra moderna
skalder för att öka versens klangfullhet, exempel äro lätta att finna.
(Fröding: »blekaste blomst»; »i lätta lovar kring en flaggfregatt»;
»hårets gula gammalsvenska lin» o. s. v.) Även i prosa användes detta
rim stundom med tydlig avsikt. Vi anföra från Selma Lagerlöf: »Och
uppför och utför alla dessa klyftor och klippor krypa och krångla
rankor och revor.»
Men rimmet har ock bevarat en hel del gamla uttryck och
sammanställningar av särskilt intresse. På det sättet ha t. o. m. en
del ord bevarats, som helt säkert hade försvunnit ur språket, om ej
rimmet bundit det vid ett annat ord. Som exempel nämna vi uttrycken
_lyte och lack_, _i sus och dus_. En hel del sådana vändningar
förefalla oss vid närmare eftertanke, skäligen meningslösa, såsom _rubb
och stubb_, _si och så_. Som vi se, användas härvid än begynnelserim
och än slutrim. Ännu några exempel på mera lättförståeliga sådana
sammanställningar må tilläggas: _barn och blomma_, _hus och hem_,
_gammal som gatan_, _med hull och hår_, _buller och bång_, _rim och
reson_, _rätt och slätt_. Som bevis på, hur stark rimmets makt kan
vara, och hur hänsynen till ljudet kan besegra själva betydelsen, kunna
vi anföra det för oss tämligen meningslösa ordspråket: _Kaka söker
maka_. Detta har en gång haft god mening och hetat Kraka (d. v. s.
kråka) söker maka. Men när a blev å i kråka, ersattes ordet av det på
måfå gripna kaka, som rimmade bättre.
Vi övergå så till _formläran_. Här bör det vara klart för oss, att en
formförändring är av godo, för så vitt den gör språket enklare och
regelbundnare utan att minska dess klarhet och tydlighet. När vi t. ex.
äro vana att böja snäll, snällare, snällast, fin, finare, finast o. s.
v. och det då heter dålig, sämre, sämst bilda vi efter det vanligaste
mönstret formerna dåligare, dåligast. Nya former bildas ofta efter de
gamla och mest förekommande bildningarna. Så blir språket likformigare,
regelbundnare och därmed ofta klarare. Stundom leva gamla och nybildade
former fredligt vid varandras sida, vilket ju särskilt kan ha sitt
värde, om de olika formerna få uppbära skiftningar i betydelsen. Så ha
ju formerna värre och ondare, ja, i någon mån även bättre och godare en
viss olikhet i användningen.
De nya formerna bildas i likhet, överensstämmelse eller _analogi_ med
äldre och vanliga språkformer; vi kalla därför dessa nybildningar
_analogibildningar_. En dylik form är t. ex. _simmade_ av _simma_
i stället för det äldre _sam_ genom påverkan från det vanliga
böjningsmönstret _rimma_, _rimmade_ o. s. v. Av _tämja_ bilda vi det
regelrättare _tämjde_ för det gamla _tamde_, av _två_ få vi _tvådde_,
som ersätter _tvog_ (jfr _sådde_ av _så_). Böjningen _gräva_, _grov_
blir _gräva_, _grävde_; _het_ blir _hette_. I stället för _lyfte_ och
_miste_ få vi ofta se de efter vanligare mönster bildade _lyftade_
och _mistade_. Stundom kunna vi dock även få se våra författare ta
upp tämligen föråldrade, kanske i folkmålen kvarlevande, kortare,
»starka» verbformer, måhända därför att de finna dem klangfullare eller
kraftigare. Så kunna vi hos Fröding finna den gamla formen _vrok_,
som eljest nu heter _vräkte_. Heidenstam använder _halp_ vid sidan av
_hjälpte_. Även nybildningar av likartat slag kunna påvisas. Så har
Strindberg _röck_ för äldre och vanligare _ryckte_, hos S. Lagerlöf
förekommer formen _dög_ som biform till _dugde_.
En annan analogibildning är förändringen av _fager_, _fägre_ till
_fager_, _fagrare_. Och det gamla uttrycket _läsa_ ett _lås_ ha vi
förenklat till _låsa_ ett _lås_ -- uttrycket blir ovillkorligen
därigenom enklare, och ordens samhörighet framträder klarare.
Analogibildningarna gå ju ut på att skapa större likformighet vid
bildande av likartade former, vilket naturligtvis ofta har sin stora
fördel med sig. Hit hör t. ex., att främmande ord vanligen böjas
på samma sätt som svenska, när de upptagas i vårt språk. Även i
övrigt kunna de ju genom inhemsk påverkan förändras med avseende på
form, uttal och stavning. Det heter t. ex. en _allé_, flera _alléer_
liksom _kraft_, _krafter_. Andra slag av mera ingripande analogiska
ombildningar ha vi redan talat om (sid. 37). Vi ha kanske märkt
besväret med ord, som bevara en främmande böjning, såsom ett _plenum_,
flera _plena_, _faktum_, _fakta_. Man kan få höra mindre bildat folk
tala om, att de varit med om »ett plena i riksdagen», om »ett avgjort
fakta» o. s. v.
Titlar av främmande ursprung få ofta ett mera svenskt utseende genom
tillägg av den rent svenska ändelsen _-are_, särskilt vanlig vid
yrkesnamn, såsom _åkare_, _borgmästare_ o. s. v. Så få vi även jämte
_officer_, _officerare_, vidare _sekreterare_, ja även _kamrerare_.
Många andra exempel på begäret att göra språket regelrättare kunde
anföras: _värmar_ blir _värmlänningar_, _gutar_ blir _gottlänningar_
efter mönstret av _smålänningar_ m. fl. Något bättre står sig formen
_jämtar_ bredvid _jämtlänningar_.
Som exempel på, hur formerna bli enklare och kortare, kunna vi peka
på, huru vi av _hava_ få _ha_, av _bliva bli_, av _taga ta_, av _giva
ge_ -- former, som äro goda, därför att de äro korta och dock fullt
tydliga, ehuru de ännu ej fått burskap i den s. k. högre stilen.
En annan förenkling, som talspråket genomfört och som även arbetar
sig fram i skriftspråket är användningen av samma predikatsformer av
verbet, såväl när det hör ihop med ett ord i flertal som ental. Vi säga
sålunda allmänt t. ex. »gossarna kommer» likaväl som »gossen kommer»,
under det vi efter gammalt mönster pläga skriva: »gossarna komma». Men
språket älskar ingen onödig formrikedom. Och redan under 1600-talet och
tidigare påträffas sådana flertalsböjningar som _vi binder_, _vi band_
(för _binda_, _bundo_). Under medeltiden hette det även _vi köpto_,
_han köpte_. Nu heter det alltid _köpte_ i såväl ental som flertal.
Så komma nog ock sådana former som »vi gick» att tränga igenom.
Dylika formförenklingar äro även analogibildningar. Talspråket har
naturligtvis sin fulla rätt att införa förändringar och förenklingar
utan att känna sig bundet av skriftspråket. Språkhistorien visar, att
skriften oftast följer talet efter, där det så lämpar sig, ehuru i
något långsammare takt. En del av våra yngre författare ha ju ock redan
i skrift upptagit nyssnämnda förenkling av verbböjningen. Särskilt
kunna vi lägga märke till, att Selma Lagerlöf genomgående använder lika
former av verben i ental och flertal i sina sista böcker.
Även en utveckling av nya former kan förekomma, vilket naturligtvis
kan vara av godo i det fall, att de öka språkets uttrycksfullhet
eller tydlighet. Länge ansågs _ett härad_, _flera härad_ som den enda
riktiga böjningen, nu kan man ofta få se formen _härader_. Ännu äro
_skepp_, _bord_ o. s. v., ja, de ojämförligt flesta s. k. detkönsord
eller neutra lika i ental och flertal. Det kunde ju i många fall vara
lämpligt att i stället ha två olika former. En del namn på handelsvaror
ha även fått flertalsändelser, såsom _tyger_, _viner_, _teer_. Dessa
former ha dock den säregna betydelsen av flera olika slag av tyg o. s.
v.
Vi säga naturligtvis, att av två brukliga former är ej den äldsta
bäst, utan den, som är ändamålsenligast. För femtio år sedan hade vi
dock en livskraftig »klassisk» eller historisk riktning, som alltid
ville ge företrädet åt en äldre form. Ett exempel visar oss de olika
förhållandena då och nu. Viktor Rydberg, som strängt höll på den äldre
svenskans språkbruk, betecknade år 1873 formen _elementer_ (liksom
_systemer_, _landskaper_ o. s. v.) såsom »falsk böjning». Men år 1906
ger vår kände författare Per Hallström ut sin bok De fyra elementerna
och tar alltså upp denna »falska» böjning.
En annan förändring, som åsyftar att göra språket regelbundnare och
som trängt igenom i talspråket, må omnämnas, särskilt som den även
börjat visa sig i skrift. Det är strävandet att ge alla substantiver
(tingord) samma ändelser i bestämd form i flertal. Det heter ju
_hästarna_, _stolarna_, men hittills vanligen i skrift _barnen_,
_borden_. Dessa neutra få emellertid i talspråket även ändelsen _-na_,
varigenom de till sin böjning bliva mera lika övriga substantiver i
språket. Vi kunna också fastslå, att Selma Lagerlöf i en av sina böcker
upptagit även formerna _barnena_, _bordena_ o. s. v.; dessa förefalla
oss kanske till en början litet tunga, men ha den fördelen att vara
mera regelbundet bildade. Tydligen kunna de ju ej anses fullt upptagna
och »tillåtna» i s. k. vårdad normalprosa, därför att en av våra
främsta författare med skaldens rätt och frihet använt dem.
En förenkling, som kan anses fullt genomförd i riksspråket, är
upphävandet av »könsskillnaden» i språket mellan »döda» föremål, d.
v. s. skillnaden mellan han- och honkön. Landsmålen säga vanligen
_sola ho’_, _stoln han_ o. s. v. Vi säga emellertid nu: solen _den_
och stolen _den_. Detta är ett avgjort framsteg, då ju döda föremål
faktiskt ej ha något kön. Skalderna är det ju obetaget att i naturens
föremål dikta in manliga och kvinnliga väsen, att ge personlighet och
liv åt det i sig döda, men det praktiska språkbruket är ej främst
poetiskt, utan främst just praktiskt, d. v. s. så enkelt som möjligt.
En företeelse, som även berör genusförhållandenas språkliga uttryck,
är den, att kvinnan, samtidigt med att hon tillkämpar sig rätten
till allt flera tjänster, yrken och examina, också erövrar rätten
till motsvarande förut manliga titlar. Förr hette det _skald_ och
_skaldinna_, _konstnär_, _konstnärinna_ o. s. v. Nu blir det allt
vanligare att tala om kvinnliga _skalder_, _konstnärer_, _författare_.
I den riktningen går det, och de senast förvärvade kvinnotitlarna
av _doktor_ och _docent_ ha ingen direkt motsvarande feminin form,
vilket däremot den något tidigare förvärvade rätten till studentexamen
medförde -- den kvinnliga studenten kallades _studentska_. Men
_doktorinna_ betyder ju ej kvinnlig doktor!
Vi se sålunda även här, hur kulturrörelser inom samhällslivet trycka
sin prägel på språket -- spegeln av folkets liv och uttrycket för
dess synpunkter. Förr bildade också de kvinnodyrkande skalderna gärna
feminina nybildningar, sådana som _huldinna_, _tjusarinna_. Nu se vi ej
mycket sådant.
Vi ha här endast vidrört några spridda drag av språkets ljud- och
formutveckling för att visa, hur språket på alla områden strävar att
bli ett allt bättre och tjänligare redskap i kulturens tjänst. Och
även på detta område avspeglar sig odlingen i språket. I en tid med
intensivt liv och rask utveckling på många områden visar sig brådskan
även i tal och skrift. Strävanden efter korta, direkta uttryckssätt
framträda, onödiga ändelser, svagt betonade stavelser försvinna,
under det talet flyter i en snabbare takt. Särskilt i den brinnande
affärsbrådskans språk, engelskan, kunna vi tydligt märka en sådan
utveckling, men även i vårt språk se vi detsamma, ehuru ej i så hög
grad. Allt sedan fornsvensk tid har emellertid en förkortning av orden
genom bortstötande av en mängd överflödiga ändelser och andra orddelar
fortgått, och denna benägenhet förefinnes i hög grad än i dag, som vi
sett. Och vi ringakta gångna tiders omständliga och cirklade talesätt
med de långrandiga omskrivningarna och de överflödiga fraserna. Vårt
språk går rakt på sak och nämner också saken vid dess rätta namn.
Det är ju en utveckling i god riktning detta. Måtte den även vittna
om en god moralisk utveckling till större ärlighet, rättframhet och
uppriktighet! Vågade vi tro detta, så kunde vi ju också anse språket
som en så mycket betydelsefullare spegel av kulturen.


STILARTER. SPRÅKET OCH DE ENSKILDA.

Språket har alltså, som vi upprepade gånger framhållit, i första hand
en praktisk uppgift. Som vi skola se, förneka vi därför ej skönhetens