Sockerpullor och Pepparkorn: Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu - 3

knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hederskänsla af
många bra pojkar.
Men Esbjörn stod sig -- inte ett ondt ord hördes om honom. Jag var så
stolt -- han var ju mig ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte på honom
om dagarna och drömde om honom på nätterna.
Så kom han hem, och vi träffades som vanligt. Ibland när vi voro ensamma
något ögonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig
och kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så glad som jag var.
Jag gick bara och längtade efter att vi skulle gifta oss -- vi hade ju
ingenting att vänta på precis, någon af oss.
Så kom midsommarafton.
Han var hemma hos oss och hade just suttit och talt riktigt med mor. Hans
far skulle flytta in i undantagslängan och vi skulle ta hemmanet. Mor
var glad, och jag var ännu gladare. Jag skulle kunnat hoppa öfver taken,
som det heter. Och han och jag sutto ett par timmar ute i trädgården och
kysstes, och han talte så vackert om hur trefligt vi skulle ha det.
Så gick han. Jag vet inte hur det föll mig in att smyga mig efter honom:
jag var rent yr och visste knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid
den lilla ekparken ämnade jag ropa på honom och säga: »Gif mig en
midsommarskyss till!» Jag glödde i hela kroppen.
Som han kommer midtför parken och jag just ämnade ropa honom an, hoppar
han öfver diket. Och där reser sig en kvinna och tar honom om halsen, och
han får henne om lifvet och de satte sig innanför gärdesgården. Först
trodde jag att jag skulle dö och föll så lång jag var. När jag vaknade
till, hörde jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplöf och
kröp närmare så att jag både kunde se dem och höra allt hvad som sades.
Det var dragonens Lotta -- de hade naturligtvis blifvit bekanta under
exercisen: då brukade hon hvarenda kväll ränna till lägerplatsen. Det var
ett kräk till tös, och ingen ville tala med henne, om hon kom på en dans
-- åtminstone inte någon af de hyggliga åbosönerna. Nu hade hon träffat
Esbjörn och fångat honom i sina garn, det godtrogna lifvet. Och där satt
hon nu och förtalade mig, och han hjälpte till och sa fula lögnaktiga ord
om mig. Och de voro öfverens om att vara sams i synd och last, se'n
Esbjörn och jag hade blifvit gifta också. Där finns ingen, som kan tänka
huru usla ord där kan vara i en genomfördärfvad kvinna.
Jag trodde jag skulle gå från förståndet, där jag låg hopkrupen. Var
detta verkligen Esbjörn -- min Esbjörn? Jag måste nypa mig i armen för
att få klart för mig, att jag inte drömde eller gick i sömnen. Nej, jag
var nog vaken -- Gud nåde mig så visst!
Men gå därifrån kunde jag inte, utan väntade, tills de bröto upp. Då
sprang jag fram, spottade honom i ansiktet, där han stod blek som ett
lik, och slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills hon rullade
rundt. Så sprang jag hem.
Det dröjde månader innan jag kom till förnuft igen, fast det hölls ju
tämligen tyst. Esbjörn kom och gick därhemma gång på gång, men han fick
aldrig se mig hur han tiggde och bad och hur mycket hans far och min mor
lade sig ut för honom och talte om hur han ångrade sig och hade rent
slutat upp att träffa Lotta, det kreaturet. Mor grät och sa, att jag
skulle förlåta: det ska en kvinna isynnerhet kunna här i lifvet. En karl
är ju inte mer än en fattig syndig människa, sa hon. Ack, det är inte en
stackars kvinna heller. Hvad hjälper det att hon lofvar förlåtelse, när
hon inte kan glömma? Gud hjälpe hvar och en, som har stått på lur och
fått gift i blodet!
Så såg han då slutligen att det tjänte ingenting till utan att jag var
obeveklig. Och så tog han ju Lotta långt om länge, och hon blef hans
kvinna. Och du minns nog så'nt väsen där blef hemma och hur fadern
hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade hemifrån och hyrde in
sig hos en husman och steg ner i grafven, tärd af sorg och bekymmer. Och
det blef uppståndelse i hela församlingen och Esbjörn blef så utskämd
bland sina likamän, att knappt någon brydde sig om att umgås med honom.
Nu vet du hur det är, att om inte en kvinna har andras aktning, mister
hon snart sin mans. Och det finnes ingen kärlek, som varar i längden, om
andra spotta på den. Så gick det med Esbjörn också. Ingen ville hälsa på
honom bara för att slippa tala med henne, och tog han henne med på ett
gille, fick hon sitta som en pestsmittad. Så började han fara till sta'n,
där ingen brydde sig om hurudan kvinna han hade hemma, bara han bjöd
friskt och gick gladeligen i borgen.
Så begynte hemmanet gå vind för våg, kreaturen vansköttes och han blef
ett kräk, helst sedan det började glunkas om att Lotta hade besynnerliga
historier för sig än med en och än med en annan och lät bägge pojkarna
både fara illa och dras med smuts och ohyra. Snart var hatet mot henne
riktigt djupt hos alla. Och han betraktades som en schajas, som inte
kunde hålla henne i tukt. Det var nära att de skulle tagit från honom
nämndemansbefattningen.
-- Så dog hon i behaglig tid då.
-- Hon gjorde så, ja, det gjorde hon. Men vet du, _hur_ hon dog?
-- Hur hon dog?! Det veta ju alla människor: hon föll i ån en natt.
-- Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne dit -- det var jag.
-- Människa! Hvad säger du?
-- Spring inte din väg -- jag rörde henne inte med ett finger. Men på
bron mötte jag henne en natt och jag ställde mig framför henne och såg på
henne. Hvad jag så sa, när jag kunde få tungans bruk, står bara för mig
som en dröm. Men jag visade henne, hvilken eländig varelse hon var och
hvilken helvetesgärning hon hade gjort inte bara mot mig utan mot den
stackars Esbjörn och hur hon nu höll på att göra honom olycklig för
evigheten liksom hon redan hade gjort det för detta lifvet och hur
pojkarna en dag skulle behöfva blygas, när deras mors namn nämndes, och
tänka på skriftens tydliga dom, att ingen skökoson skall komma i Herrans
församling. Och slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af
kärlek till de små eller medlidande med Esbjörn, skulle hon rymma och det
i denna natt, och ville hon, så skulle jag ge henne respengar, så hon
skulle kunna ge sig af till Amerika eller Köpenhamn eller hvart som
helst, där hon kunde lefva efter sin lust men utan att göra de sina
olyckliga.
Hon stod en stund, och ögonen flammade på henne.
-- Du har rätt i hvad du säger, sa hon slutligen. Jag har sagt mig själf
det många gånger. Men inte behöfver jag fara utrikes för att frälsa dem
-- det finns kortare väg.
Därmed hoppade hon öfver räcket och rakt ned i ån.
Hvad skulle jag göra? Hon var borta och blef borta. Inte tordes jag ropa
på hjälp, och i alla fall skulle det dröjt så länge innan någon kunnat
komma, att ingen hjälp varit möjlig. Hade någon kommit, skulle jag
blifvit trodd om att ha kastat henne i ån. Jag ville inte lida mer för
hennes skull än jag redan hade gjort. Men den natten blef mitt hår grått
och se'n är jag så blek.
-- Men det var ju inte din mening att -- -- --
-- Nej, men jag satte mig till domare i Guds stad och ställe. Jag gjorde
det därför att jag allt fortfarande hade Esbjörn kär, inte som förr, men
jag höll af honom som ett kärt minne, och det gjorde mig ondt att det
skulle befläckas.
Nå, han upprättade sig och fick åter allas aktning. Vi ha aldrig talt ett
ord samman, han och jag, sedan den natten annat än ett »goddag» eller
»godnatt» på ett gille.
-- Men att ni inte blefven ett efter hennes död?
-- Åh, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde att jag alltjämt var lika
hatfull och hämndgirig, kan jag förstå. Men har jag talt om så mycket,
kan jag ju tala om en sak till. Det var ju dåligt med hans ställning, när
hon gick bort, och det dröjde länge innan han kom på säkra ben igen.
Därför är det jag, som har låtit bägge hans pojkar studera, så att den
ene nu är prästvigd och den andre får sitta ting. Det har gått genom
prosten, och om Esbjörn nå'nsin hade en aning om hvem det var eller om
pojkarna veta något, känner inte jag. Kanske prosten sa något till honom,
när han var hemma och gaf honom nattvarden på sotsängen. I alla fall har
jag sökt rädda alla tre, och var jag för hård den natten, så mente jag
väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa förmåga. Jag
tycker jag är inte rädd för domedag ändå.
Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu, se'n han är borta, skall
jag tala om alltsammans för dem, och de skola få ett hem här hos mig --
det gamla göra de sig nog helst af med. Och efter min död ska de ha allt
mitt -- mer kan jag inte göra.
Nå, tycker du att jag är en mörderska?
-- Nää -- --
-- Ser du! Du törs inte svara rent kort och godt _nej_. Men hur många
tusen gånger tror du jag har gjort mig själf den frågan och inte heller
vågat svara _nej_ på den? Och ändå gjorde jag hvad jag gjorde af kärlek.
Aldrig kunde jag väl heller tänka att hon skulle hoppa i genast. Jag har
talt om allting för prosten. Han dömde mig inte, och jag tror inte
heller, att Gud skall döma mig.
-- Stackars Kersti! sa mor och började snyfta. Ni, som kunde varit så
lyckliga! Hvarför skulle en sådan där maruggla komma till världen som den
där Lotta?
-- Ja, hvarför? Hur många lugna timmar tror du jag har haft på tretti år?
Nej, nu ska jag väcka Lillen, så ni kommer i säng innan det blir dager.
Jaså, han tyckte jag är så blek. Ja, han har rätt. Måtte hans dar bli
gladare än mina!
Men, nu se'n Esbjörn är nermyllad blir det kanske lite lättare för mig --
jag tror att han på sistone ångrade sina villors väg och blef en bättre
människa. Och då är det ju som han vore min gamle Esbjörn igen från
ungdomsdar.


En pojke för sig.

-- Han har alltid varit så egen den pojken -- aldrig som andra utan en
pojke för sig själf. Jag minns, när han låg i den där farliga febern --
han var väl en elfva, tolf år då. De två äldste hade jag förlorat, och
han var ensam kvar. Jag satt vid hans säng natt och dag, och jag grät, så
jag tyckte mitt arma modershjärta ville brista. Jag blef tio år äldre på
de två månader som sjukdomen varade. Så sa jag till honom en kväll: »Bed
till Gud, Harald lille, att Han låter dig bli frisk igen!» Men pojken
bara riste på sitt lilla, svettiga hufvud. »Kan du inte bedja med
barnslig förtröstan?» sa jag. Han svarte inte på en lång stund.
-- Inte kan Gud tycka om att jag ligger och ber att få slippa komma till
honom? sa han långt om länge.
Jag blef så förbluffad, att jag fick inte fram ett ord.
-- Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen.
-- Jo, visst vill jag det. Mor känner jag från det jag var mycket liten,
men Gud har jag bara hört talas om. Och så är han så stor, så stor och
mäktig, och jag är bara en liten spenslig stackare. Men mor kan ju be
Gud att få behålla mig: det förstår nog Gud, att mor vill, eftersom mor
inte har någon annan, och Han har änglarna och alla de saliga. Nog vill
jag gärna lefva lite längre, nej riktigt mycket, se'n jag börjar på att
kunna göra någon nytta och hjälpa mor någon gång.
Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick också behålla min Harald. Han
har aldrig varit sjuk en timme se'n -- fast han nu är öfver 25. Men han
skötte undan i ett tag -- doktorn sa, att han nästan aldrig hade sett ett
barn så inne i dödens käftar. Glädje har jag af pojken också. Hemmanet
sköter han som han hade gått på landtbruksskola och läser så mycket
böcker och följer med i allting på lediga stunder. Och på landtbruksmöten
och utställningar har han gärna varit med, om det har burit sig, och han
har haft ögonen med sig och lärt lite här och lite där. Så han har visst
varit »min mandoms glädje och min ålderdoms tröst», som där står i
ordspråket. Det har han visst och sant.
Och ja minsann är det inte han, som har börjat på att rutscha upp
gubbarna här i församlingen, och det kan behöfvas, sådana »dröslehasar»
som här ä. Det var han som tog ihop med skolan -- den låg ju rent i
lägervall. Den gamle skolmästaren var inte med, när krutet fanns opp, och
han är nog bra klen i sina stycken, säger Harald. Men hurudan ska också
en gammal man bli genom att sitta år ut och år in och slita och plita med
öfver hundra barn? Prosten ville nog att förbättringar skulle göras, men
de gamla stöttepinnarna höllo på styfvern, sa det var stört omöjligt att
få småskola här.
Men så steg Harald fram på en kyrkostämma och ställde sig på prostens
sida, och det blef värre än kattabaliken i Bender. Men pojken stod på
sig, och nästa år satt han i skolrådet, och så blef här först
småskollärarinna och se'n biträdande lärarinna. Och gamle »mäster» fick
anslag af stämman att fara in till Lund och vara med i den allraförsta af
sommarkurserna. Gubben blef rent som ung på nytt. Och sockenbiblioteket
är upprustadt och tillökt, en del gammal bråte är utplockadt, och det är
en ren lust att se, hur ungdomen börjar läsa lite öfverallt i stället för
att bara spela kort och tänka ut uselhet de långa vinterkvällarna.
Hönsskötseln och ägghandeln äro hans lif, och han har hela trädgården
full med bin. I fjol köpte han upp så många bär, som husmännens kvinnor
och ungar kommo hem med till honom. Inte för det han precis spann silke
det året, för han kunde inte själf afsätta alla med någon förtjänst. Men
de fattiga lärde sig ta vara på Guds gåfvor, och det var hufvudsaken för
honom. I år finnas här familjer, som ha förtjänt sina hundra kronor hvar
på bärplockning. Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, när
fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång.
Nu är det bara en sak, som jag har gått och väntat på och längtat efter i
flera år -- se'n kunde jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju så gärna
vilja se honom lyckligt gift. Men det tjänte ingenting till att komma
saken på tal: ingen här i bygderna föll honom i smaken. Han tyckte de
voro för dödbakade och för mycket för grannlåt -- klädhängare, som inte
ha vaknat till lif, sa han. Det har nog kommit ut, så han står just inte
så väl hos töserna, fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle
tagit honom med uppräckta händer, om han bara sagt ett halft ord. Ja, han
har alltid varit en pojke för sig.
Jag minns, när vi voro på bröllopet i Brödåkra i fjol. Bland många andra
rika och fina skulle riksdagsmannens döttrar också komma dit. Och därför
sa jag till honom, att han skulle kasta ett öga på dem -- där är både
utseende och gods och grunkor, sa jag. Och förstånd ska de väl ha, när
deras far har kunnat bli riksdagsman -- äpplet faller väl inte så långt
från trädet, mente jag på mitt vis.
Ja, Harald pratade med dem och dansade med dem, och riksdagsmannen och
han blefvo dusbröder och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att
komma och hälsa på där.
När vi så hade kommit hem på ottan, säger jag till Harald: »Nåå? Hvad
tyckte du om dem?»
-- Tjaa! Hm! Inte slogo de an på mig riktigt. De ha hört en del ord af
gubben, och med dem slå de omkring sig och åbäka sig liksom när en katt
leker med ett nystan. Men vidare reda på hvad de orden betyda ha de nog
inte. Så är det för resten nog med gubben också. Mest ord och skryt! Han
går med de stora i vått och torrt! Hela tiden talte han om sina fina
bekantskaper, men bara om adelsmän och landshöfdingar och borgmästare och
brukspatroner. Han nämnde inte namnet på någon enda af våra bästa bönder.
Han är inte en karl för sig, den! sa Harald.
Och han gjorde aldrig allvar af det där påhälsandet hos riksdagsmannen.
En gång frågade jag honom, hvad han tyckte om prostens Hilma. Det är en
rar tös, och han kunde nog få henne om han ville -- så mycket vet jag.
-- Ja, sa han, nätt och godt ser hon ut och sjunger och spelar bra, både
fortepiano och orgel, och är flink i sina händer och är inte rädd att ta
i. Men hon törs inte tänka själf: då skulle hon känna sig som ett får på
blankis. De ha alltid inpräntat hos henne hvad hon får tro och tänka, och
hon har hela sitt lif gått och sagt efter andras tankar.
-- Det kan du då omöjligen veta, sa jag lite stött, för jag tyckte han
var orättvis mot den snälla flickan. Tankarna kunna väl vara hennes egna,
fast de gå i samma spår som hennes fars.
-- Nej, mor! sa han. Den, som tänker själf, har aldrig precis likadana
tankar som någon annan. Det är liksom där aldrig på ett träd finnas två
blad, som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två flickansikten ä
riktigt lika hvarandra. När hon talar, är det ju nästan som hon läste ur
ett af faderns predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne
utantill.
Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag är så glad, så glad -- en
börjar ju ändå bli gammal så smått, och det känns i alla fall bra skönt
att veta honom väl i hamn, när stunden är inne att man ska skiljas
hädan.
För en tid sedan voro vi på julkalas hos Mårten Anders i Stendala. Och
där var mycken ungdom samlad både från fjärran och när. Bland många andra
voro där kyrkovärden Bengt Eskilsson och hans kvinna och hans bägge
döttrar. Modern var i unga dar den grannaste tös i hela häradet, och
döttrarna brås på henne. Den yngsta, Ingrid, är som en ros och en lilja
i Saron. Och hon dansade lätt som en solstråle på ett löfverk; det var en
lust och glädje att se henne och Harald svinga om.
När så det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen i rummen, och där
blef ett bunkalag här och ett annat där. Inne där prostinnan och hennes
döttrar och klockarens Amalia och kyrkovärdens flickor och jag och några
andra bastanta gummor hade trängt ihop oss, kommo vi att prata om
nymodiga påfund och sådant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet
voro öfverens om att det var en styggelse när flickor åkte på velociped.
En karl -- det kunde gå an men en flicka -- usch då!
Men Ingrid bara skrattade.
-- Jag har kommit hit på velociped i dag, sa hon. Om farmor skulle få
plats på vagnen, skulle jag, som är yngst, antingen sprungit bakefter
eller blifvit hemma, om jag inte satt mig upp på mitt »rockahjul». Den
sommaren, jag gick på folkhögskolan, for jag hvarenda dag fram och
tillbaka på hjulhästen. Hvarför skulle inte en kvinna kunna spara tiden
och spara sina ben, om hon kan?
Prostinnan, som är snäll och rar på alla vis, hör ändå till den gamla
tiden. Hon såg på Ingrid och vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud.
-- Inte skulle en flicka, på den tiden jag var ung, velat sitta och visa
sina strumpor för hvar enda själ, som strök landsvägen fram, sa hon.
-- Ja, är där någon, som är så blyg, att han inte törs låtsas om, att han
vet hur många ben ett fruntimmer har eller inte för sin själafrid kan se
att de ä två, så kan han ju vända sig åt andra sidan och se på någon af
gässen på fäladen, sa Ingrid.
Harald började skratta. Och många med honom.
-- Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skäligen
långt ner, så jag tror inte blygheten var stort större då än nu. Och ännu
i dag ska ju damerna på festerna på kungens slott vara fasligt urringade
-- komme en tös här i bygden i kyrkan klädd på det viset, skulle hon
aldrig kunna visa sig för folk mer. Det är ju ingen människa, som stöter
sig öfver att vi gå uppskörtade ända till knäna nere vid bron och tvätta
kläder, fast vi ä alldeles barfota.
Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped hade, höllo
naturligtvis med prostinnan, utom Harald, som öppet tog Ingrids parti.
Det nästan förvånade mig, för själf tyckte han inte om det där
vägaskumpandet och han hade ett par gånger sagt, att han tyckte, det
missklädde fröknarna på herrgården. Nå, jag vet nu inte hvad som
egentligen skulle klä de där högfärdiga viporna, som tro att de stå ett
trappsteg närmare Vår Herre än vanliga syndiga människor.
Nu tror jag också att många fler än Harald tyckte, att Ingrid hade rätt,
men för prostinnans skull ville de ju inte säga något. Hur det var taltes
Harald och tösen rätt mycket vid den kvällen, och när vi reste hem, satt
pojken bara och funderade och sade inte ett ord mer än hvarannan kvart.
Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på munnen för mig själf och
tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han
så där fundersam och tyst.
Och så en dag säger han:
-- Hvad tyckte mor om henne?
-- Hvilken? sa jag så oskyldigt.
-- Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor!
-- Du menar Ingrid Bengtsson?
-- Hvem skulle jag annars mena?
-- Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjöng så rent ut, men --
-- Just det tyckte jag så bra om. Tar man tolf åbotöser och ställer dem i
en flock, och en gammal fru eller en rik knase eller en högt uppsatt man
säger att nånting fult är vackert eller något vackert är fult, så stämma
de elfva in eller tiga och samtycka. Jag har alltid förargat mig öfver
den där rädslan och fegheten hos allmogen -- det är den, som gjort att de
förnäma så många och långa tider ha haft bönderna till apespel och
gyckel. För karlarna ha i allmänhet lika stor tunghäfta som kvinnorna.
Jag har aldrig kunnat lida, när valpar, som inte ä torra bak öronen,
klifva upp och göra sig viktiga och »blaffa» om hvad de inte begripa. Men
det är en härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga sin mening
och ge skäl för den. Jag skulle aldrig kunna trifvas ihop med en hustru,
som bara vore ett »mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille,
naturligtvis» eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju klart,
Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl. En kvinna, som gnatar, måste vara
ryslig, men en, som bara sade _javisst_, skulle ta lifvet af mig, för jag
skulle begripa, att hon sade så bara därför att hon inte gitte tänka.
-- Men hon kunde väl få säga _ja_, när du friade, sa jag.
-- Och tusen gånger till! sa han, bara jag visste att hon skulle säga
_nej_, när hon menade det. I alla fall ska jag väl ta och åka ner där en
af dagarna och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, när hon inte går
i gillestass. Jag ska komma tidigt en morgon och se, hur de då ta mot
mig.
Han reste.
När han kom, såg han rent förtjust ut.
-- Jag fick syn på henne ute på klöfverfältet. Hon satt och mjölkade. Jag
steg af och gick bort och pratade med henne. Och se'n gingo vi in i
sällskap bak efter min vagn: jag bar ena mjölkspannen, och hon den andra.
Hon bad mig stiga in, och där var fint och i ordning, så tidigt det var
på dagen. Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del, både gubben
och jag och töserna och kvinnan och gamla farmor. Och när jag reste,
följde hon mig ut, Ingrid jag menar, och så frågade jag, om jag inte
skulle ha något för jag hade burit mjölkspannen. Och hon såg så rar ut,
skälmungen, när hon sa: »Du skulle ju haft 'molkedrick', men jag glömde
det rent. Emellertid har du den till godo till nästa gång!» Och så sprang
hon in.
-- Nå, du sa ingenting? frågade jag.
-- Det var ju första gång jag var där, sa han.
Se'n har han gjort sig ärende dit många gånger. Men han har ingenting
sagt och jag har inte velat fråga.
Så i förrgår kom hon min lif farande hem till oss på sitt gumpahjul. Jag
visade henne omkring öfverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor,
och hon tyckte vi hade allting så trefligt och bra.
Se'n satte hon och Harald sig i trädgården och snackades vid en lång
stund. När de så kommo in, såg jag, att allt var klart dem emellan.
När så Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade jag till henne: »Nåå?
Tycker du riktigt om honom? Han har alltid varit en pojke för sig. Men
när en kommer riktigt underfund med honom, är där guld på
hjärtegrunden.»
Då tog hon mig om halsen. Och hennes ögon tindrade, när hon sa:
-- Nej, han är en pojke för mig.
Så på eftermiddagen kommo kyrkovärden och hans kvinna och systern. Och så
blef allting aftaladt.
Men roligt var det att se, hur glad Harald var, och hur de två unga sågo
på hvarandra.
När de skulle resa, sa Ingrid:
-- Nu åker jag hem, och velocipeden kan bli här. Jag får väl börja på att
bli stadig nu ändtligen, om jag ska bli din lilla gumma.
-- Det var snällt af dig -- jag hade ändå varit orolig för att du skulle
råkat ut för någon olycka: blifvit öfverkörd eller vält öfver en sten.
-- Nu törs jag inte heller: jag får väl vara rädd om min blifvande mans
hustru! sa den lilla tjyfungen och tog Harald om halsen.


Mörksens gärningar.

På skånska slättbygden har man en sägen om en gammal friherre Bennet. När
han låg på sitt yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde ha
kvar att lefva, och då doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog
vore slut i morgon, sa högvälborne herr baronen: »Det var mycket
obehagligt!»
En liknande känsla hade nog Anders Ervastson, där han låg i den stora
sängen i stugan. Han kallsvettades svårliga, och ögonen stodo alldeles
stela i det vaxgula anletet. Det var klart för både honom och alla, som
sågo honom, att han snart skulle anträda den sista färden. Och fast han
under de senaste åren inte haft så särdeles mycken glädje af lifvet, hade
han som vi alla ändå lifhanken kär. Och att mista den föreföll honom lika
obehagligt som gubben Bennet.
Som nu Anders Ervastson låg där, gled hans förflutna lif förbi honom som
ett växlande panorama.
Barndoms- och ungdomsåren, då han som förkelad son till en af byns
mäktigaste stöttepinnar gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju både
böter och barnuppfostringsbidrag för honom. Så kom hans äktenskap med en
god och blid kvinna, den han pinade och bedrog, tills hon efter ett
långvarigt aftynande gick bort. Den första änkemannatiden med vildlif och
mörka hemligheter, som knappast någon vågade hviska bakom den mäktige
mannens rygg. Och så hans nya gifte med »tattarkonan», som hon kallades,
hans slaganfall och sängliggande under ömsom klart förstånd och pinsamt
skarpsinne, ömsom vilda syner och omtöcknad själ.
Han såg henne sitta i halfskymningen därborta vid stenbordet. Men hon
satt inte ensam. Han hörde hennes hviskningar med Flint, husaren, som
skulle ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men som redan länge
varit hustruns allt och med hvar dag tog sig allt pösigare
husbondefasoner.
Ingen af dem brydde sig ett spår om den sjuke. De vände inte ens på
hufvudet, när han stönade, och han hörde med vanmäktig ilska hur de
kysstes och fnittrade utan att bry sig om döden, som så att säga stod på
tröskeln. Och de hjärtlösa orden nådde tydligt den dödsdömdes öra.
-- När tror du kräket storknar? sa Flint.
-- Nu skulle han väl snart vara mogen, tycker jag. Inte kan han väl hålla
ut natten öfver! sa hon.
Och så begynte de tala om hur de skulle ställa det efter gamlingens död,
och hur hans släkt ingenting skulle få af kvarlåtenskapen, eftersom det
lilla, som snart skulle komma till världen, ju skulle ärfva sin far. Och
så skrattade de.
Mannen på dödslägret led de ohyggligaste kval. Han skulle velat göra hvad
som helst för att hämnas.
-- Har han alltsammans i det där lilla skrinet?
-- Ja, både sedlar och reverser och sparbanksböcker. Det är en idé hos
honom att han ska ha det hos sig i sängen. Och den glädjen kan en ju
unna den gamle skråpuken -- han kan ju i alla fall inte ta det med sig i
grafven. Och han kan ju knappt röra en fena, fast ibland glindra ögonen
rent djäfligt på honom.
Anders stönade, och det rosslade hemskt i halsen på honom.
-- Nu har han snart legat på det sättet ett halft år -- en borde nästan
ha hjälpt honom ett stycke på väg, sa hon.
-- Ts, ts! Min hjärtans du! Sådant kommer alltid surt efter. Hvad gör han
oss för ondt, där han ligger? Kom nu, så gå vi in i kammaren eller salen
-- där hör en inte knyst af honom, om han lefver eller han dör. Så låsa
vi dörren -- vänta lite: jag ska ta med en flaska rom. Det är godt med en
tröstetår, när man väntar.
Han tog buteljen, och så gingo de.
Anders ristes af raseri som han haft frossan. Bilden af hans första
hustru stod med ens så lefvande och klar för honom. Henne hade han utan
hänsyn bedragit -- nu mättes honom med samma mått. Åh, att han skulle
ligga så här hjälplös som ett barn! Han skulle velat vråla som ett
vilddjur, men tungan vägrade att göra tjänst. Han tyckte han ville
kväfvas -- -- --
Då öppnades dörren sakta. In smög en tarfligt klädd man med skygg blick
och ljudlösa steg. Han närmade sig sängen och mötte den sjukes glasartade
blick.