Sockerpullor och Pepparkorn: Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu - 4

-- Åh, Herre du gode! hviskade han uppskakad. Så du ser ut, käre Anders!
Och så låta de dig ligga här utan vård och tillsyn! Känner du inte igen
mig? Jag är ju din köttslige bror Stenkil, fast du alltid varit så hög
och stram och inte velat kännas vid mig. Nu ville jag inte byta med dig,
så fattig jag är.
Anders började mödosamt röra på ena handen och kunde slutligen sträcka
fram den mot brodern. Och hans läppar begynte arbeta. Det var länge
förgäfves, men slutligen fick han fram ordet: »hit!»
Han höll ögonen riktade på skrinet.
Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke började röra i det, vände
det upp och ner, pekade på en stor bundt sedlar, såg på brodern med
tindrande ögon.
Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade dem på sig och strök
sedan reverser och sparbanksböcker ner i skrinet igen.
Han följde sedan broderns brinnande blickar. De voro fästa på ett paket
fosfortändstickor, som lågo på kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade
dem i skrinet.
-- Är det mer du vill? hviskade han.
-- Gå! fick brodern med möda fram. Och Stenkil smög sig ut som en skugga
och drog igen dörren.
Det var som om den dödssjuke i sin fruktansvärda upphetsning fått en
smula krafter och rörelseförmåga igen. Han vred sig så att han kunde
stödja sig på vänstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet, strök och
strök -- --
Svetten pärlade i stora droppar på hans panna och ögonen trängde ut ur
sina hålor, bröstet flämtade och rosslade -- -- --
Ändtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg först en hvitgrå rök och
sedan en blå låga; det började fräsa och knastra i papperen. Med en sista
ansträngning vräkte Anders skrinet i golfvet och drog hufvudet så långt
ner under dynan han kunde.
Stugan började alltmer fyllas af rök. Sjuklingen i sängen rörde sig
icke.
Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet. Han högg drickeskannan och
slog den öfver skrinet, som stod i ljusan låga. Röken blef svart men
elden släcktes. Hustrun fick opp ett fönster, och röken strömmade ut. Så
rusade hon bort till sängen och ryckte undan dynan.
Hennes ögon mötte mannens stirrande blick; hans mun var förvriden till
ett ohyggligt vidrigt grin. Var han verkligen död? Det såg snarare ut som
han legat och hånlett mot dem.
De stodo där stumma och förstenade. Hade han varit oppe? Dynan låg snedt
i sängen.
-- Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande af ilska och blek
som liket i sängen. Han har hört allt hvad vi sagt, och nu har han
hämnats. Åh, hvarför har du inte sett opp bättre, ditt dumma åsnefä!
-- Jag!
-- Ja, just du, som borde känt till hans illmarighet. Åh, jag skulle
kunna lägga upp dig och klå dig, ditt kreatur! Men det är rätt åt mig. Nu
äger du ingenting, och alla förakta dig -- mig med för resten.
-- Gården är väl värd något! sa hon spakt.
-- Nog är den värd mer än du, förstås. Men hvad är det för skräp att
sälja heder och sin själs salighet för? Undras, om han är död.
-- Se du efter! Jag -- jag törs inte.
-- Nej tack! Jag ger mig ut till folket. Så får du själf eller pigan
titta efter. Låt henne inte komma in förr än röken har dragit ut --
annars kommer det att heta att vi ha rökat ihjäl honom. Kom ihåg, att vi
i dessa dagarna gå med lifvet i händerna!
Och därmed sprang han på dörren.
Hon föll handlöst ner på en af stolarna, och där blef hon sittande en
lång stund. Hon kände sig som lam i kroppen, och benen ville inte bära
henne.
Så gick hon med dröjande steg fram till sängen och höll en liten spegel
för mannens mun. Nej, inte ett tecken till imma! Han var således död. Hon
öppnade dörren och vädrade, satte eld på en enegren »för att få frisk
luft» som det heter, när någon dött, torkade opp fläckarna på golfvet
efter drickat, slängde de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, låste in
skrinet i den stora byrån och sprang sedan ut på vången och viftade mot
pigorna.
När de kommo hem, låg hon med hufvudet i händerna på stenbordet och
snyftade högljudt. De nästan undrade att hon tog mannens bortgång så
hårdt: han var ju som en död ting i alla fall, när han lefde, och måste
passas som ett barn, så det borde ju nästan varit som en lättnad att bli
af med honom. Och nog kunde hon, som hade så mycket gods, få en annan!
Hon borde väl snarare tackat Vår Herre än satt sig att lipa på det
sättet. Men se det är nu så att många människor inte förstå sitt eget
bästa -- -- --
Ja, hon fick ju också en annan. Ett års tid efter mannens död gifte hon
sig med Flint. Hennes barn från förra giftet dog snart, och det ärfde hon
ju, så att hon var ett godt parti.
Men den gamla sanningen om vedergällningsrätten fick äfven hon erfara
efter hvad som allmänt påstods. Flint blef elak och hård mot henne redan
strax efter giftermålet, och det sades, att ibland när han kommit rusig
hem från staden, talade han i yrsel om att röka ihjäl folk och trodde sig
se spöken.
Där gick också man och man emellan en otäck historia om att, när hon låg
sjuk efter att ha födt ett barn i andra giftet, satt han en kväll och
skämtade med tjänstflickan och tog denna på sitt knä. Då skulle den
stackars hustrun ha sagt:
-- Du kunde då väl åtminstone vänta, tills jag blir död.
Då hade han gått bort till henne och sagt med ett otäckt flin:
-- Du vet väl själf, att det inte är så godt att vänta, när det dröjer
för länge!
Hon svarade inte utan vände sig mot väggen.
När de ut på natten sågo på henne, var hon död. Barnet hade hon tryckt så
tätt intill sig, att det var kväfdt och blåsvart i ansiktet.
Hur det nu var, började rysliga rykten att gå om Flint. Tösen, som han
hade haft kurtis med, blef dödligt förskräckt öfver hustruns och barnets
bortgång och tordes inte stanna i huset. Ingen ville längre vara i lag
med Flint, och han bjöds aldrig mer på gillen, fast han hade så stort
hemmantal. Så började han förfalla allt mera, blef smått vriden och
folkskygg, låste in sig och kunde ligga eller stappla omkring dödfull
inom fyra väggar hela veckor.
Märkligt var, att han aldrig tordes röra vid en tändsticka. Om ingen
tände åt honom, blef han sittande hela kvällen i mörker.
Och ändå fanns han en morgon liggande död i sin säng, till hälften
förbränd. Rummet var fullt med rök, och elden hade börjat i sänghalmen
utan att dock sprida sig i rummet. Hur det gått till, vet ingen.
Men sägnen om alla dessa ogärningar lefver alltjämt kvar, och det dröjde
länge innan någon ville flytta in i gården, ty det påstods, att där
alltjämt spökade och att hemska läten, suckar och stönanden hördes
därinne vid midnattstimman.


När man ska ritas af.
Bilder från fotografiens barndomsår.

-- Där hände bra många märkvärdiga ting i slutet af 1850-talet: först
fick Sissa Bengt Mårtens trillingar, och något sådant hade aldrig händt
förr här i Magerdala. Se'n kom den stora kometen, och om han nu var ett
Guds ris, som prästen sa, eller en stor vilsekommen stjärna, som andra
små vilsekomna stjärnor rände efter, liksom fruntimmerna ränna efter en
vinkelpredikant -- som skolmästaren sa -- ett är visst: den hade nödår i
spåren, och på många ställen fick man vara glad, om man kunde skaffa nog
ärtabröd eller bröd af blandade agnar och potatisskal, berättade
klockaren i Magerdala en gång.
Men så en sommar kom någonting, som var vida märkvärdigare än både
kometer och missväxt samt bragte gummorna att häpna och gapande ängsligt
hviska om den antikristiska nöden eller världens undergång. Det var ett
förfärligt vidunder, som drog fram på Skåneslättens vägar och skrämde
skjutsar i sken.
Först kom en häst. Vare det nog sagdt, att han troligen var stamfar för
de sedan så sorgligt beryktade Ottenbykrakarna! Och i hasorna på hästen
rullade mödosamt och gnisslande en väldig tingest, som liknade ett litet
hus eller godsvagn. På dess ena sida stod: AUSTRALIA.
En kolportör, som händelsevis uppehöll sig på orten, förklarade, att det
måste vara de märkliga djuren i Uppenbarelseboken: lejon och hvalfiskar,
örnar, krokodiler, pelikaner och kanske Behemoth eller Leviatan, som stå
i Jobs bok. Det blef skräck hos dem, som hade onda samveten att bära på,
och Marna Snickarens kom in till Karna Toffelmakarens med gråtande tårar
i ögonen och två tjog ägg i en korg, dem hon olofligen tillägnat sig från
Karnas höna, när denna gick och värpte i grannens potatisland.
Fantasien växte: en kom hem och berättade, att det var Noaks ark, som
kommit loss från berget Ararat, och andra gissade, att det var hin onde
själf, som var ute, sökande hvem han uppsluka månde. Skräcken var allmänt
utbredd på slättbygden.
Så kom en alldeles splitter ny uppgift: »Australia» ägdes af en
»fortigraf», som reste omkring och »tog af» folk. Det var nästan ändå
märkligare än Leviatan. Många hade ju hört talas om »påträck»: prosten
hade låtit »rita af sig», och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort på
samma sätt. Men för den skull kunde det då vara lika galet, för han hade
gått in i frimureriet och annan dålighet också. Men själfva kungens
»poträtt» fanns att köpa i bokhandeln i sta'n, och om båda Herrans
smorde, konungen och prästen, kunde låta »påträckera» sig, måste det
åtminstone inte vara någon stor synd.
Hur väl jag minns, när »Australia» stannade utanför Fader Mårtens gård
uppe på backen! Jag satt just på gåsabänken och smorde mig med siktebröd
och gåsister, när vaktpojken kom på hufvudet in genom stugudörren och
stod på näsan öfver två väldiga »mullstöflar», som far hade lagat och
jag nu nyss burit hem.
-- Vilddjuret är här! skrek pojken.
-- Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader Mårtenskan och tappade
hornskeden i filbunken.
-- Det, som tar af folk! bölade han.
»Han hade hört att byn hette snärpa men visste inte hvar den snärpte
hän,» säger ordstäfvet.
Småpysarna klämde i att tjuta och hängde sig i gummans kjortlar.
-- Prat! Ditt dumma nöt! Han gör ju bara »påträcker» af folk.
Om en stund kom »vilddjuret» in. Ungarna klämde i en ters högre, och det
dröjde en god stund, innan gumman kunde genom örfilar och luggar få dem
tysta och lugna.
Det hördes på den svartmuskige karlens tal, att han var dansk. Godt
snacketyg hade han, som danskarna gärna ha. Han sporde, om han inte kunde
få fotografera någon.
En skånsk husmor skulle inte för allt smör i Småland svara _ja_ genast på
en sådan förfrågan. Hon upplyste därför, att far var ute på vången, och
själf hade hon förstås inga pengar -- det ha ju nästan aldrig kvinnorna,
som hon sa.
Men dansken visste hur han skulle knipa sitt folk. Han tog sig annat
snack före, bad att få köpa mjölk och »smörrebröd» och slog sig ned och
låtsade som det regnade. Och mat fick han.
Så dök han ner i sina fickor och plockade upp en hel hög af fotografier.
Svarta och suddiga voro de, så inte prisade verket mästaren. I stället
kunde mästaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora och små
storbligande på hans bilder. Till och med jag, som smugit mig fram,
häpnade öfver karlens öfvernaturliga konst, när jag fick se en bekant
präst. Jag visade bilden för gumman, och snart vände vinden sig. Ett
ögonblick trodde jag, att hon skulle skicka Fattigstugu-Sissa åstad med
ett par tjog ägg bak mannens rygg för att få »Lillen» »fortigraferad».
Så sporde hon efter priset.
Det var tre daler d. v. s. 50 öre för ett kort och två riksdaler för
ett halft dussin. Flera hade aldrig någon tagit.
Gumman började svettas. Ett kort var då öfvervinneligt! I nödfall finge
hon i år neka sig den vanliga sommarschaletten, som hon brukade köpa af
Kalle Västgöte.
Så kommo far och folket från marken för att äta merafton. Dansken började
prata, och det blef nya frågor och nya svar, upplysningar och
uppmaningar. Först samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga
funderingar.
Den, som först resolverade sig, var drängen -- Siver Soneson.
-- Vill du bli »puttegraverad», Malena? sa han.
-- Du tramsar, sa tösen. Men det syntes på de röda kinderna hur glad hon
blef.
-- Vill du eller vill du inte? sa Siver bestämdt.
-- Det skulle justament vara en däjelig kungens markatta att rita af! sa
hon.
-- Gör dig nu inte till, ditt pjåk! Alla veta ju hur det är oss emellan i
hjärteväg. Om inte förr, så kunna vi väl nästa år få det så ställdt att
vi kunna flytta samman. Jag tyckte det skulle vara så roligt att ha ett
poträtt af dig nu jag ska ut och exera. Jag är så van vid att gå och se
på dig hvar dag nu här, så jag ville allt bra gärna ha dig i bröstalomman
ute på heden. Där får jag inte se dig, och lika godt kan det vara, för de
helsefyrs fanjunkarna och schersanterna ä som de vore galna, bara de få
se ett vackert ansikte. Se så. Jag betalar kortet; vi behöfva inte mer än
ett -- det kunna vi ha ihop liksom allt annat. Stå nu inte och dröna och
dröm, utan gå genast och ta söndagskläderna på dig!
Hon vred sig och skrufvade sig förstås för skams skull en liten taga, men
så försvann hon och kom igen andtruten och varm och blyg och förtjust.
Det bar af med oss allihop ut till »Australia».
Men nu kom det smolk i mjölken: inte mer en fick gå in åt gången. Dels
var där så trångt, och dels blef aldrig ett kort bra, om någon stod och
såg på, för den, som skulle porträtteras, kunde då aldrig sitta stilla,
sa dansken.
Siver drog öronen åt sig.
-- Då får det vara sin sak! sa han. Sådana där landstrykare kan en aldrig
lita på! Ensam får du inte gå in där. Han kan förtrolla dig.
Dansken började svära och bedyra.
-- Jeg skal ikke kysse det Pigebarn -- det maa den söde Gud vide! Jeg
vilde ikke kysse henne for mange Penge! sa han.
Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och de andra gjorde likaså
utom Malena, som hängde läpp. Hvad hade hon nu för att hon tvättat och
kammat sig midt i veckan och tagit på sig det bästa, hon hade?
-- Tror du jag är rädd för den där smalbenade spetan? sa hon. Jag är allt
karl att ge honom på hösen, så att han inte duger att »poträcka» af på
långa tider.
-- Skrik bara på mig, om du vill jag skall komma! Så ska jag vända opp
och ned på både Europa och Australia och vilddjur och bur och hela
konkarongen, sa Siver och knöt näfven mot dansken.
Så försvunno Malena och »påträckaren». »Det dröjde en faslig tid, innan
hon kom ut, eldande röd och med svettpärlor på pannan. Det var hög tid,
för Siver hade farit fram och tillbaka som en pendel utanför vagnen utan
att höra ett ljud därinne ifrån. Hon slog ihop bägge händerna, när hon
kom ut.
-- Å gubevars! sa hon. Jag vill hellre ta råg upp efter dig, Siver, en
hel dag än sitta där inne som Loths hustru. En får inte röra sig och en
ska se på samma prick. Det går rundt i skallen på en, och ögonen rinna.
Stå nu inte och se sur ut -- han kysste mig inte och försökte inte en
gång, din dummerjöns!
-- Det är hans lycka, det! sa Siver och blängde argt.
-- Han bara vände på mina axlar och satte en stång i nacken på mig. Jaa,
blir det likt en mänsklig varelse, så är det lycka mer än konst, för det
var det rysligaste jag har gått igenom.
-- Vänta! När du blir gift, så kan du nog få gå igenom hvad ändå värre
är! sa mor Faders och skrattade.
När dansken kom ut, sa han att det hade lyckats utmärkt, och han log med
hela ansiktet.
-- Kan en få se på't? undrade Siver.
Nej, det gick inte. Ingen förstode sig på det, förrän det blifvit
afkopieradt på papper, och det kunde inte ske förrän om åtta dagar.
-- Ja, någon betalning ges inte, förrän kortet fås, sa Siver bestämdt.
Det finge bli sin sak, sa dansken. Men då vore det nog bäst att vänta i
fjorton dar, tills det skulle bära samma väg tillbaka igen. Om inte någon
ville gå och hämta det i Gåsaberga, där »Australia» skulle stå stilla en
vecka, efter som byn var så stor. Men det var ju sju fjärdingsväg.
Så frågade Fader, hvad det kunde kosta att få »Lillen» afritad. Han var
ju så liten -- tre år bara. Nog ginge han för lite billigare, hva? tyckte
gubben.
Men dansken sa _nej_, han. För Vår Herre och fotografen, sa han, ä
människa som människa, hon må vara stor eller liten. Och alla ä lika
välkomna, bara där inte ä några fläckar, som behöfva tas bort.
Nu kom mor fram med ett annat förslag. Den lille kunde ju i alla fall
inte sitta stilla utan att någon hölle honom. Kunde hon då inte ritas af
med pysen på knä't? Det kunde då på sin höjd räknas som en och en half
människa -- knappt mer än en och en fjärdedels för resten. Och i så fall
kostade naturligtvis mat och mjölk ingenting. Kanske far till och med
kunde söka fram lite foder åt kraken och en toddy åt »afritaren» själf.
Hva tycktes om det förslaget?
Jo, naturligtvis -- det enades man strax om. »Lillen» fick på sig sin
dopdräkt, och så försvunno gumman och han och den svartmuskige dansken i
det inre af »Australia».
Ingen kan tänka sig, hur hon jämrade sig, när hon kom ut. På stackars
»Lillen» kunde där då aldrig bli folkafason: han hade vändt sig minst tre
gånger. Och som gumman själf skulle sitta »styf som en pinal», hade hon
inte vågat öppna munnen och lugna honom. Nå, det kunde ju inte vara så
galet att ha försökt det en gång -- men bevares väl för att göra om
det!
Fader trakterade ordentligt och betalte kortet på förhand och postporto
också för att slippa vänta för länge. Siver sa, att sex skilling för ett
frimärke också va pengar. Han ville hellre gå de tre och en half milen än
bestå sig onödiga utgifter, och om Malena hade blifvit i ordning, ville
han hellre bära henne själf än låta den gamle snusige brefbäraren gå och
kånka på henne. Och det hade man roligt åt där i gården flera dagar.
En tid efteråt lyckades det mig att få se »Australia»-mannens mästerverk.
Malenas kort var ju ganska skapligt, men också var då tösen så grann, att
dansken nog skulle gett henne ett helt dussin »puttegrafier» för en kyss,
fast han skulle stå och göra sig grön för den arge Siver.
Mor Faders kort var mycket mörkt, men som hon hade kolsvart hår, ansågs
det som ett ytterligare bevis för likheten.
Lustigast var emellertid »Lillens» konterfej. På gummans gammaldags
randiga förklädes öfra rand syntes en stor rundad fläck, som inte var
randig utan närmast erinrade om ett hvitkålshufvud. På denna fläck syntes
två små svarta prickar, insatta med en spetsig blyertspenna och närmast
liknande två pepparkorn.
-- Det blef inte så rysligt olikt ändå, fast han vände sig om tre gånger.
En kan ju inte begära orimligheter -- inte en gång af en dansk. Och för
resten kan hvarenda själ genast se, att det är »Lillen». En sådan haklapp
som hans finns inte i hela bygden: hans farmor har broderat den och hon
var den styfvaste att brodera som har funnits i sju konungars tid. Och
haklappen är rent utmärkt. Det är i alla fall en förunderlig konst! sa
gumman. Bara en sluppe sitta en sådan förfaselig tid och stirra på samma
prick. Dansken sa, det var bara tie minuter, men jag tror ändå, att det
var en halftimme.
* * * * *
Så småningom blef det en riktig fotograferingsfeber bland ungdomen i
trakten, och dansken höstade in pengar som gräs. Men så försvann han till
andra nejder, och de, som inte passat på att föreviga sig, gingo och sågo
slokörade ut.
När så en dag nämndemannen Elias Fajersson kom hem från Ystad, där han
varit inne och sålt spannmål, säger han oförhappandes till sin kvinna på
kvällen:
-- Ni har jämrat er att ni inte togen porträtt af er, när den danske
strykaren kom fram här. I Ystad bor där en fortigraf, som är mycket
finare. Där hänger en låda vid hans dörr, och där sitta bilder af både
befälspersoner och handelsmän och töser, så granna, att en kan inte bli
mätt af att se på dem.
-- Då är det väl att där är gästgifvaregård! sa nämndemanskan skarpt. Det
är inte underligt, om du kommer sent hem, när du har stått och hängt
utanför ett hus och sett på beläten af skapade ting --
-- Såså, mor! Jag bara stod och längtade efter att få dig in en gång och
ha dig afritad, du, som är så rar och grann.
Nu töade gumman opp.
-- Hvad heter den »fortigrafen»?
-- Ja, är det inte underligt? Jag satte mig för att komma ihåg namnet,
för det var lika som på en af evangelisterna, men ändå är ja inte
människa att dra mig det till minnes.
-- Det kan väl snart redas ut, far! Var det Matteus?
-- Nej, så tyckte jag inte det var.
-- Lukas, då?
-- Nää, och inte Johannes heller! Hvad är det han heter, den där ene, den
jag alltid glömmer? Jag kunde honom inte heller den gång jag läste mig
fram.
-- Marcus!
-- Javisst, jag är ändå lycklig, som har dig -- du vet allting, mor.
En dag följde gumman med. Och hennes kort blef så ypperligt, att alla
förundrade sig. En annan gång fick Lina följa med, och hon hade samma
tur. Nu taltes det inte om annat än porträtt. Lina fick fritt hvar
söndagskväll, för de andra flickorna lofvade att mjölka i hennes ställe i
tur och ordning hela sommaren, bara de finge hennes kort. Och det sades
allmänt, att Prästa-Olan, som hade fått ett, bar det i söndagströjefickan
om söndagarna och tog upp det och såg på det, när församlingen och
prästen lågo nedböjda och läste »Fader Vår» tyst. Lina skulle få det bra,
hon. Ola hade både stuga och ko och gris och höns -- utom sin gamla mor,
som kunde bli rysligt bra till barntös på gamla dar.
Så en kväll var Erland i stallet och Ingeborg satt och mjölkade. De vore
de äldsta och bäst betrodda bland tjänarna. Erland ställde sig hos henne.
»Först teg han en taga, och se'n sa han inte ett ord på en lång stund»
-- som det heter i ett gammalt ordstäf. Slutligen kom det.
-- Har du aldrig tänkt på att låta »puttegrafera» dig?
-- Hvad skulle det tjäna till? Ett så'nt hampaspöke!
-- Åh, du ser inte sämre ut än andra, när du är rentvättad och har
»hyggat till» ditt rufsiga hår en smula.
-- Mm. Kanske du funderar på att gå dit?
-- Nog har jag tänkt på't ibland. Jag ska in till sta'n i morgon efter
bräder till det nya svinhuset. Om du sa till husbond, finge du nog åka
med; så kunde vi följas åt till »påträttaren». Jag tänkte jag skulle
först fråga dig -- är det så du inte vill, hör jag mig väl för med
Stina.
-- Gör du det? Nå, då följer jag väl hellre med. Men du får lägga ut
pengarna för mig, tills vi få ut årslönen. Du far väl som vanligt klockan
sex? Då ska jag nog vara färdig, och inte tror jag husbonden nekar mig
att få åka med dig.
Och dagen efter stodo de utanför Marcus' atelier i Ystad. De stego
slutligen in i förstugan.
-- Gå du först, som är karl! hviskade Ingeborg.
-- Du kan väl gå först -- inte bits han, om han är evangelist. Fruntimmer
har han väl åtminstone försyn för.
-- Nej, det gör jag inte. Du har kommit opp med det och jag har följt med
dig, och du får ta ansvaret på domedag -- -- --
-- Nåå, så!
Därmed öppnade han beslutsamt dörren till ateliern och sköt Ingeborg före
in.
En karl dök plötsligt fram bak en skärm.
-- Åh, Herre Je! skrek tösen.
-- Är det herrn, som ritar af folk i »portergrafi»? sa Erland.
-- Ja, det är det! sa karlen och skrattade. Ska ni sitta?
-- Tack, annars kunna vi godt stå, för vi ha åkt till sta'n.
-- Jag menar, om ni ska fotograferas?
-- Joo, det vore nog meningen. Hvad kostar det?
-- Två riksdaler för ett halft dussin. Men sitter ni båda på ett kort, så
är det tre riksdaler bara.
-- Då bli vi på ett -- det vinna vi en riksdaler på! hviskade Erland till
Ingeborg.
-- Den är rent som hittad! sa Ingeborg sakta.
-- Vi skulle vara på ett! sa Erland.
-- Nå, då ska vi göra i ordning här! Varen så goda och sitten fram på
soffan!
-- Det var ståtligt, du. Lina hade bara suttit på stol.
-- Sitten nu så! Vänden er mot hvarandra och sen glada ut! Ska ni hålla
hvarandra i hand?»
-- Nej för hundingen, Erland! Jag skäms. Det skulle bli en skön
historia.
-- Det behöfs inte! sa Erland beslutsamt.
-- Jaja, efter behag. Och nu riktigt stilla! Dra'n inte andan, förr än ni
ä tvungna, och nysen inte! Vänden inte på ögonen, men blinken gärna!
Glada i synen -- sen på den vackra mamsellen där på väggen. Så ja!
Och så tog han en duk öfver hufvudet och begynte flytta på ett
besynnerligt åbäke.
-- Herre Gud, Erland! Det ser ut som den gamla kanonen på herrgården! Han
måtte väl inte skjuta?
-- Gör dig inte till ett spektakel -- karlen såg så hygglig ut.
-- Han kan ju ha krut i fickorna -- du är ett sådant godtroget lif,
Erland!
-- Sitten stilla och praten inte! sa fotografen.
-- Rätt som det är, smäller det! Herren välsigne och bevare -- -- -- kved
Ingeborg.
-- Var nu ingen höna, tös! Bry sig inte om henne, herrn! Hon har aldrig
varit »afdagatagen» förr! sa Erland i hastigheten.
Fotografen vred sig för att inte brista i skratt. Sådant var han vand vid
på den tiden.
-- Sitten nu stilla! Andas först riktigt! _Nu_: ett, _två_, _=tre=_ --
Det dröjde både länge och väl. Ingeborg såg på den vackra mamsellen, så
att hon till slut såg sju solar.
-- Seså, tack! Nu är det gjordt, sa karlen och försvann.
-- Det var i elfte timmen! stönade Ingeborg. Hade det dröjt en kvart
till, hade jag dånat -- usch, allting vill vända sig i mig.
-- Det är nog inte bättre med honom därinne, hviskade Erland. Hör så det
plaskar -- han badar nog vatten på pannan. Jojo, så'nt frestar. Hvem vet
hvad han läser för trolldom?
-- Bara vi inte få igen det på sotsängen! suckade Ingeborg.
Dörren öppnades och karlen kom ut med en glasbit i handen.
-- Utmärkt! Fruntimrets krusiga hår står så stiligt.
-- Jag kände också, hur det reste sig på hjässan, sa Ingeborg.
-- Om ni ser mot min ärm -- nej, kom inte med tassarna!
-- Jesses, tös! Visst är det din peruk -- som en törnbuske!
-- Jag kan inte se ett tecken -- det är som jag kikade i en
blanksmörjebutelj. Men säger han det är bra, så är det väl bra -- annars
är det hans skam.
-- Lita på mig! Och så var det tre riksdaler!
-- Ja, när vi få korten, ja. Han kunde ju ta pengarna, och så kunde vi
sitta hemma och slicka oss om munnen -- åhnej, såna dummerjönsar ä vi
inte hemma i vår by.
-- Vill ni hellre ge en riksdaler särskildt för profkort, så gärna för
mig: då får jag fyra riksdaler för sju kort. Tror ni jag skulle vara så
dum att lura er? Då skulle ni ju inte rekommendera mig hos era bekanta.
Betala ni de tre riksdalerna och 25 öre till, så skickar jag korten på
posten.
-- Den är så inpiskadt listig, så han är ärlig. Jag betalar -- det blir
på min egen risk, hviskade Erland. Här ä de tre riksdalerna, sa han till
fotografen. De 25 örena ger han nog efter, hva?
-- Får gå. Ja, nu ska de små bli glada, när de få se mor och far
lifslefvande.
-- De små! Hvilka små? Inte i helsefyr ha vi några små!
-- Jaså inte. Det trodde jag. Det är ju bara förlofvade och gifta, som
sitta på ett kort. Och eftersom ni inte brydde er om att hålla hvarann i
hand, trodde jag att ni voro gifta. Adjö med er! Jo, adressen skref jag
upp -- -- -- adjö -- -- --
När de kommo ner på gatan, stodo de och tittade en lång stund åt hvar
sitt håll.
-- Det här var ett elände! sa Ingeborg och tog fram näsduken.
-- Hvem hade reda på det? Den djäkeln kunde kläckt fram det i tide.
-- Vi kunna aldrig visa dem för folk -- det blir bara flin.
-- Och du, som var så grann -- ditt hår stod som ett skatbo. Du _har_
grant hår, fastän det är lite rödt.
-- Det är det visst inte -- har aldrig varit rödt.
-- Det enda skulle vara -- --
-- Sa du något?
-- Nej.
Lång tystnad.
-- Hihihi!
-- Hvarför fnittrade du -- du tänkte bestämdt detsamma som jag?
-- Hihi -- jag kan inte säga det! Men det skulle förarga det spöket Stina
in i ryggmärgen -- hon har sagt hon kan få dig när hon vill.
-- Så'nt hår får hon aldrig som du.
-- Inte en gång, om hon glödgade sockertången, som hon smusslar undan om
lördagskvällarna.
-- Så drifva vi med dem allihop och säga, att vi ha varit öfverens länge.