Sockerpullor och Pepparkorn: Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu - 1

SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN
SMÅ BILDER UR SKÅNSKA FOLKLIFVET FÖRR OCH NU
AF
HENRIK WRANÉR
STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG


STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907


De kostliga fruntimmerna!
En sann historia från "den gamla, goda tiden".

I.
-- Men kan du inte svara ordentligt, Helena lilla? Det är då bra
besynnerligt med fruntimmer: de ä de kostligaste och obegripligaste
människor på jorden. En kan stå en hel timme och förklara och lägga ut
allting och ge dem in det med tesked och spörja och fråga, men att få ett
svar rentut -- nej, se det är lika omöjligt som att gå på händerna uppför
ett kyrktorn. Nu har jag väl i fem år, hvarenda gång vi träffats, stått
och repat upp den gamla historien och slutat med den gamla frågan. Inte
har jag kommit längre för det. Säg nu någonting en gång för alla, snälla
Helena!
Hon skakade sakta på hufvudet.
-- Hvad ska jag svara? sa hon.
-- Du måtte väl åtminstone i Herrans namn kunna svara _ja_ eller _nej_,
människa! Säger du _ja_ och tar mig -- ja, så är ju saken klar, och säger
du _nej_, blir det också slag i saken. Tar du inte mig, ska du väl ha
någon annan. Men på hela Guds gröna jord finns det då ingen människa, som
håller tiotusendelen så mycket af dig som jag, ser du, Helena.
-- Inte behöfver jag ta någon alls -- -- --
-- Prata persilja och kantnagga kaffekoppar är ingen konst. Men annars
vet väl du lika bra som jag, att det aldrig har funnits och inte finns
och inte i eviga tider kommer att finnas ett fruntimmer, som inte vill
gifta sig, när bara den rätte kommer.
-- Den rätte, ja! Där sa du ett sant ord. Mor brukade alltid säga: »En
lär aldrig känna en karl i grund och botten, förrän en är gift med honom,
och då är det jagu så dags!» Hon hade fått försöka det, stackaren. Mellan
far och henne var det så rart, innan de blefvo gifta, så en kan inte säga
hur hett det var. »Han kunde ätit upp mig,» sa mor ibland. »Det var
nästan synd att han inte gjorde det!» sa hon och suckade. »Då hade pinan
inte blifvit så lång!»
-- Ja, det har jag hört hundra gånger nu -- -- --
-- På äldre dar bara gnatade och traggade och kältade han på henne och
rände efter andra, så han gjorde sig till ett spektakel för hela häradet.
Och ändå skötte han sitt arbete, och det kunde gå hela år som han inte
smakte en droppe starkt, så det kunde han inte skylla på. Men han var
alldeles utledsen på mor och gitte inte se åt henne, därför att hon blef
gammal och ful och vissen af det myckna besväret med alla oss ungar.
-- Så tror du, att jag skulle bli likadan?
-- Inte kan jag veta, hur du skulle kunna bli? Det första, en minns i
lifvet, sitter djupast och fastast -- det går _aldrig_ bort, du Jesper.
-- Men du vet, att jag håller dig så innerligt kär.
-- Så sa far också till mor -- _innan_ han hade fått henne.
-- Om _en_ stjäl, ska man väl inte tro _alla_ om att vara tjufvar. Alla ä
väl inte likadana?
-- Hvem vet?
-- Jaja, då tjänar det ju inte till något att tala med dig om det mer, sa
han tungt och långsamt. Det är likså godt att jag då säger godnatt.
-- Godnatt, Jesper!
Han gick några steg. Så vände han om.
-- Hör du, Helena. Det är bara en sak till, som jag skulle vilja spörja
dig om.
-- Nåå? sa hon och stannade.
-- Finns det någon, som -- som står dig närmare? Någon, som du har fäst
dig vid?
-- Nej, visst inte, snälla du. Om jag skulle våga försöket med någon i
hela världen, skulle det vara med dig.
-- En tröst var det ju, fast den inte var mycket värd. Lofva mig nu bara
en sak!
-- Det skulle vara?
-- Sök opp mig och säg mig till den dag, du blir klar med dina egna
tankar. Den kan kanske ändå komma.
Hon svarade inte. Han gick. Oupphörligt vände han sig om. Hon stod kvar
på samma ställe i djupa tankar. Men hon kallade honom inte tillbaka.

II.
De voro stadda på vandring hem från en danstillställning den vackra
sommarkvällen. De hade ju samma väg, efter Helena tjänte i prostgården
och Jesper hos häradsdomarens midt emot. Föröfrigt voro de ju bekanta
»från barnaben», hade gått i skola samman, plockat ax ihop på
storgubbarnas afmejade sädesfält och läst sig fram på samma gång.
Alla trodde, att där fanns någon slags klockarekärlek dem emellan, fast
den då inte syntes, vare sig i ord, åthäfvor eller gärningar. Men det
finns ju som gamle klockaren sa -- folk som kan dölja både kärlek och
procenteri -- hårolja är svårare, sa han.
Nu hade Jesper emellertid många gånger sagt sin mening till Helena, när
de voro riktigt för sig själfva. Alltid hade det slutat på samma sätt,
och denna kväll beslöt han, att nu skulle det för hans del vara slut med
frågorna i den vägen. Men han kände sig mycket nedslagen, när han gick in
och kröp till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en människa
kunde vända sig där. Hvad är all dans den vackraste sommarkväll, när en
inte har något för att en håller af en människa så, att man kunde vilja
dö för henne? Det förstås, att helst ville man ju lefva för och ihop med
henne. Men när hon inte kan ge ett ordentligt svar -- --
Inte var det just mycket med Helenas humör heller, sedan hon och Jesper
hade skilts åt. Hon kom å ena sidan ihåg sin moders pinos historia och
gummans många förmaningar, att dottern aldrig skulle göra sig till
skotrasa för en karl. Hennes sista ord hade ju varit: »Om du är så
enfaldig och tror på någon och tar honom och han gör dig olycklig -- och
det gör han -- så vänder jag mig i grafven!» Inte skulle gamla mor
behöfva störas i sin griftero för den sakens skull!
Men å andra sidan hade det sina sidor att tjäna. Så länge hon ännu var
ung och kunde ta i med bägge näfvarna, kunde det nog gå; men när åldern
toge till och krafterna toge af -- ja, hvad skulle då bli hennes lott?
Fattighuset, förstås. Nog skulle väl alltid prosten ha en vrå och en beta
bröd åt henne, om han lefde. Men han hade ju hunnit ut på ålderdomen och
kunde falla ifrån när som helst, och man vet, hur det går, när »det
kommer en ny konung, som ingenting vet om Josef». Det är inte alla
präster, som göra prästgården eller dess torp till änkesäte åt orkeslösa
trotjänarinnor, hade biskopen en gång sagt om Helenas prost. Det var nog
ett sant ord.
Och Jesper var en snäll karl, som alltid visat henne vänlighet och gått
henne till handa med råd och dåd efter tillfälle och lägenhet samt ställt
om att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven. Helena var
minsann skyldig honom tie riksdaler för den välgärningen än i dag. Men
aldrig han hade sagt så mycket som ett halft ord om det, fast han hade så
liten lön.
Om hon skulle våga sig? Inte kunde väl modern vända sig i grafven, om
galet skulle gå och han skulle bli elak mot henne! Om hon skulle fråga
prosten -- -- -- Men han komme nog att skratta åt henne. Och så skulle
han locka alltihop ur henne: han behöfde ju bara fråga, hvarför hon kom
med ett sådant spörjsmål. Nej, det dugde inte.
Men om nu Jesper skulle vända sin håg till någon annan? Det vore kanske
värre än om modern vände sig i grafven!
Helena blef alldeles het ända ner på ryggen. Om hon ändå åtminstone hade
sagt honom ett vänligt ord i afskedsstunden! Tänk, om Johanna, som tjänte
samman med honom hos häradsdomarens, skulle börja lägga ut sina krokar
för honom! Hon hade minsann granna ögon, den apan, och lade all sin lön i
kläder -- hade hvita strumpor som en karl, så att alla glodde på henne,
det belätet. Man hade nu aldrig hört, att Jesper var slamsig med töser
eller brukade stå på tå för dem, men kanske, när han nu gått förgäfves så
länge efter en, skulle han ränna tosing efter så många flera.
Hade Jesper den kvällen gått ut i trädgården i stället för att ligga och
sucka på sitt ensamma läger, skulle han funnit Helena sitta orolig och
förgråten i prästgårdens löfsal midt emot, färdig att genom en liten
hostning ge sin närvaro tillkänna. Men nu låg han och läste halfhögt för
sig själf ur psalmboken:
»I världen är så mörkt och tungt,
hvarthelst jag än må lända.
Hur skall mitt hjärta blifva lugnt?
Till hvem skall jag mig vända?»
Den versen kunde han utantill: den hade sjungits, när han stod på
kyrkogolfvet i världen -- -- samman med henne -- Helena.
Och när den stackars tösen förgäfves suttit i löfsalen, tills
morgonrodnaden började rinna opp i öster, gick hon också in och lade sig.
Och läste samma vers -- hon kom ihåg den alltifrån den dagen, då hon
läste sig fram. Tillsammans med Jesper -- -- --

III.
Två år hade gått. Helena och Jesper sågo som oftast hvarandra, både i
kyrkan och därhemma, hälsade kort men taltes aldrig närmare vid. Bägge
två hade slutat upp att gå på dans.
Så en dag säger prosten till Helena:
-- Nå, mitt barn! Hur ska vi ha det nästa år? Blir du kvar?
-- Ja, vill prosten ha mig, så stannar jag. Åtminstone har jag inte tänkt
annat.
-- Ser du, jag trodde att du möjligen tänkte på att gifta dig?
Hon blef röd som ett blod.
-- Som du vet, fortsatte prosten utan att låtsa om något, så flyttar
Magnus, så jag är tvungen att skaffa mig en annan prästadräng. Kunde jag
få en gift, så vore det bäst på alla vis, och han kunde få de två rummen
i gafveln på loglängan. Hade du nu haft någon i tankarna, så kunde han
och du ha blifvit ett par och så kunde du hjälpt till lite här i
prästgården efter tid och lägenhet -- det kunde ju alltid varit bra att
fylla någon rynka med, hva?
Helena bara fingrade på förklädet utan att kunna få fram ett enda ord.
-- Jag hade tänkt lite på Jesper här inne hos häradsdomarens. Det är en
dunderpojke. Hur är det? Har du inte också tänkt på honom någon gång i
världen? Jag tycker, jag har hört en fågel kvittra om någonting ditåt?
-- Nog har han frågat mig och det mer än en gång.
-- Nåå?
-- Sista gången sa jag rent _nej_.
-- Hvarför det då?
-- Jag har sett så mycket tråk hemma, när jag var liten. Far och mor
lefde som hund och katt, ja, det är då inte någon riktig liknelse, för
mor bara teg och led. Men då förstod jag, att se'n en är vigd och smidd
vid någon, är det för sent att ångra sig.
-- På hur många ställen tror du inte, att enigheten är för smalt
tillklippt? Men det skall väl inte skrämma alla andra! En får väl lita en
smula på Vår Herre och på hvad hjärtat säger. Där trillade en tegelpanna
från kyrkotaket i fjol och tog döden på den gamle kyrkvaktaren, som stod
nedanför och klippte buxbomshäcken -- skulle nu ingen människa våga
nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla ner och slå ihjäl
alla i församlingen? Skildes ni i vredesmod?
-- Nä jösses! Han bad mig låta honom veta, om jag skulle bli på det klara
med mig själf.
-- Och det har du aldrig gjort?
-- Bevares väl! Jag skulle skäms ögonen af mig.
-- Slet du bandet, är det din skyldighet att ta första steget -- förstår
du inte det? Och i sådant är en kvinna alltid »nimmare i nyporna» än en
karl. Ni ä ju båda två bra människor med godt anseende hos alla.
-- Jag skulle inte kunna! sa hon sakta.
-- Håller du inte en smula af honom då?
-- Visst gör jag det -- för prosten kan jag ju godt erkänna det. Så fort
jag hade sagt _nej_, var jag på det klara genast. Och hade han frågat en
gång till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat och gråtit
många nätter för det se -- se'n! sa hon och smålipade.
-- Ni ä roliga, ni kvinnor! sa prosten och smålog.
-- Det sa Jesper också -- samma kväll, erkände hon naivt.
-- Där ä hufvud på skaft på den där -- det har jag alltid sagt. Men då är
ju hela saken enkel som fot i strumpa?
Hon bara skakade på hufvudet.
-- Du kan väl begripa, att ni inte får gå bägge två och plåga er på hvar
sitt håll på detta viset! sa prosten ifrigt. Det skulle då väl vara
ynkligt, om inte jag, som är både filosofie och teologie doktor, skulle
kunna reda ut den här härfvan.
-- Aldrig så mycken lärdom hjälper inte i kärlekssaker, sa hon.
-- Jag tror där är lika bra hufvud på dig som på honom -- å bevars! Det
var jamen ett sant ord, sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna på
någon utväg. Hör du, Helena! ska jag vara din böneman? Du ska slippa att
ge mig några strumpeband för besväret.
Hon kunde inte låta bli att skratta, fastän tårarna pärlade på hennes
kinder.
-- Inte skulle väl prosten vilja göra sig besvär med nåt sådant? sa hon.
Men blicken tindrade.
-- Hvarför skulle inte en gammal präst kunna försöka på att göra en
tjänst mot en sjåpig tösunge, som ligger och lipar om nätterna och låter
en duktig karl gå och sucka om dagarna? Ska inte människorna lätta
hvarandras bördor? Jag måtte inte ha inplantat katekesen riktigt hos dig,
innan du läste dig fram! Nu vet jag, hur det ska gå till. Du går ut --
nu, i denna dag, som i dag är -- och söker få fatt i honom och ber honom
titta in till mig i kväll. Du kan ju säga honom, att det är fråga om
prästgårdstjänsten, så att han inte tror, att han skall stå enskild
skrift, om han nu skulle ha något på sitt samvete. Det tror jag då inte,
men du misstänker honom naturligtvis för allting.
-- Det gör jag visst inte! sa hon eftertryckligt.
-- Nå, ge dig då i väg och få honom i vingabenet och säg till honom!
-- Det skulle jag väl kunna våga mig på, sa hon tveksamt.
-- Så tycker jag med! sa prosten torrt.
-- Nu är jag tvungen att fråga prosten om en sak.
-- Gå på du bara, medan du är i tagen!
-- Innan mor dog, sa hon, att hon skulle vända sig i grafven, om jag
gifte mig med någon och blefve olycklig. Inte kan hon väl göra det?
-- Behöfver du göra den frågan?
-- Nää, inte precis, men det är ändå tryggare att ha prostens ord på
det.
-- Vet du hvad jag då svarar? Jo, tag du Jesper och blif en lycklig maka!
Så är du så mycket säkrare på att gumman får ro i sin graf och fröjd i
sin himmel! Börjar du lipa nu igen? Tvätta ögonen, innan du går efter
Jesper. Annars tror han, att det är för hans skull du har gråtit.
-- Ja, är det inte det då? Inte är det för någon annan.
-- Raska på nu!

IV.
-- Du träffade honom?
-- Ja, det gjorde jag. Han blef så glad, så.
-- Ska jag städsla dig för nästa år?
-- Jag tror knappt att det lönar sig, vet prosten.
-- Jasåå -- inte det? Nå, det ena ordet gaf det andra och så -- -- --
-- Ja, så -- blef det tal om oss två -- -- --
-- Och så började du lipa, förstås?
-- Jag är rädd, att jag gjorde det! sa hon och smålog.
-- Nå, han då?
-- Han -- han frågade om igen -- så jag slapp.
-- Ja, ha inte somliga tur här i världen! Då slipper jag att uppträda som
böneman.
-- Jaa, det gick utan några doktorshattar. Men prosten ska ändå ha så
oändligt mycket tack, för det var i alla fall prosten, som hittade på
alltihop -- --
-- Nå, det var då åtminstone något! mumlade prosten och log i sitt gamla
hvita skägg.
-- Han kommer visst redan på gården.
-- Såå. Han är fermare än du! Nu går du och sätter på kaffe, och när så
han och jag ha snackats vid, så kommenderar jag honom att gå i köket och
bli undfägnad af dig, förstår du! Och nu hoppas jag, att du tar emot
honom med öppna armar om också inte med varma serveter! och Gud signe
både dig och honom! Du har varit en trogen tjänarinna -- -- vid Moses och
profeterna, tar hon till lipen igen! Spring genast!
Jesper trädde in, bredbent och trygg.
-- God dag, god dag! Sitt ner, Jesper! Hm! Ja, Helena talte väl om, att
jag behöfver en ny dräng och hade tänkt just på dig?
-- Jo, det var något sådant.
-- Nå, sa hon också, att jag helst ville ha en gift dräng, som har något
att lefva och sträfva för och har glädje af att hålla sig hemma och inte
blir orsak till några historier med kvinnfolk och så'nt där?
-- Hon sa just inte precis ackurat allt det där, men jag förstod ju ändå
andemeningen. Och Helena så väl som jag tro, att det skulle där väl kunna
bli råd för, jag menar hvad äktenskap beträffar -- -- --
-- Jaså, hon sa det? Du har ju alltid haft ett godt öga till henne,
Jesper?
-- Nog har jag det -- naturligtvis -- det förstås. Men så tänkte hon ju
på allt hvad modern hade sagt, och så var hon tvehågsen.
-- Jaja, Jesper, det kan en ju inte undra på.
-- Men så ä ju också fruntimmer inte goda att bli kloka på: hundingen
vete, om de själfva riktigt ha klart för sig, hvad de vilja!
-- Åhjo, men det är inte alltid de komma underfund med det i rättan tid.
Nu har Helena sett, att mor och jag har -- skam till sägandes -- lefva
skäligen skapligt och kärligt samman, fast vi nu ha varit gifta i öfver
tretti år. Och så har du väl ingenting sagt sen den där gången, då hon sa
_nej_ -- så vidt jag kan förstå?
-- Det tjänte ju ingenting till att sjunga om den gamla visan, när hon
inte ville sjunga med.
-- Nej visst. Men så bra det är att tala i sinom tid med fruntimmer, så
är det nästan ändå bättre att kunna tiga i rätt tid. Nu har hon gått och
tänkt och tänkt och undrat, om du inte snart skulle komma igen. Och när
du inte kom, så blef hon ängslig och rädd, att någon annan skulle ta dig
och så förstod hon, att hon alltid hållit af dig. Så var äpplet moget --
du bara behöfde rista i stammen och så föll det rakt i famnen på dig. Det
är en gammal historia, Jesper. Men den går igen i alla tider, ser du. Hm!
När jag i går kom frågan på tal, såg jag ju, hur glad hon blef. Så ställa
vi väl om lysning, tänker jag, så att ni kan hålla bröllop i
flyttningsveckan -- där är väl ingen af er, som ska in och rusta om i
sta'n, dit annars så många tjänstehjons löner gå nu för tiden. Så börjar
du ditt nya tjänsteår som prästens dräng och Helenas husbonde. Lycka till
och när vi nu ha pratat ut och kommit öfverens om lön och hur vi skall
ställa det för er nere i längan, så ska du gå in till Helena -- jag har
sagt, att hon ska bjuda dig på kaffe. Och så ska du vara öm och snäll mot
henne och inte låta henne umgälla, att hon var tveksam. Ser du, de bästa
hustrurna ä de, som tänka sig för och inte kyssa till vid första
lockton.
-- Det kan nog vara, det. Prosten är ju en lärd man och vet hvad han
säger. Men nog tar det tid att komma underfund med fruntimmerna för den,
som är olärd.
-- För de lärda också! mumlade prosten och log.


Hur »Fiffens» tös fick fästman.

-- Det börjar bli på upphällningen med de gamla riktigt märkliga gubbarna
nu nere på Skåneslätten, sa en af mina gamla vänner i fjor. Folk läser
för mycket och reser för mycket och ser för mycket, och ingen törs vara
annorlunda än alla andra, för då titta alla på honom.
-- Nå, är inte det bra, då? frågade jag.
-- Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet och redlighet, men
det ser mer ut som om alla skulle vilja likna hvarandra i illfundighet
och djäkerskap. Nej, förr i tiden hade vi gubbar, som en kunde visat för
pengar nästan, så komiska som de voro. Jag kommer ihåg ett par, som lefde
här i församlingen för en fyrtio à femtio år se'n.
Den ene kallade de för »Fiffen» -- han hette egentligen Filip Fransson
och var smålänning född. Där gick några besynnerliga historier om att han
haft något knep för sig med redskapen i sitt bränneri och att
kontrollören hade varit med om det. Så gick det hål på ägget.
Kontrollören, en sergeant, fick rymma till Amerika, och Fransson slog sig
ned här i Smörlunda och köpte ett stort hemman. Se, det är nu som en
gammal major sa, som var öfverkontrollör: »Det som rinner _genom_
rören,» sa han, »det blir dyrt för tillverkaren, men det som rinner
_bredvid_, det har han så godt som till skänks; åtminstone slipper han
förarga sig öfver att han ska betala för det han får koka sina egna
potatis.»
Den inflyttade fick snart namnet »Fiffen». Och det var en fiffig karl:
med sin talande tunga och sina galanta fasoner »gick han af folk och i
folk med stora träskor», som det hette förr i världen. Han tjusade till
alla. Isynnerhet när han ville göra affärer med någon och hade satt sig
för att klå honom, kunde han se så tjyfvingens menlös och oskyldig ut.
Det drog emellertid inte länge om förrän de flesta hade samma åsikt om
honom som prästen. Denne hade »Fiffen» lurat vid köp af en sugga och det
så grundligt, att prästen sa rent ut, att »Fiffen» var värre än en svart
höna, och att om någon i våra tider kunde vara »besatt af en oren ande»,
så skulle det allt vara »Fiffen».
Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren haft fem flickor, men de
fyra hade »gått åt» -- tack vare sin förmögenhet, fadrens knipslughet och
tösernas egen fäderneärfda snackesamhet. Nu var bara den äldsta kvar. Hon
var knepig och klipsk som far sin, men vidare fager under ögonen var hon
inte och inte just ofvanför heller. Det var lögn, att gubben kunde bli af
med Evangelina -- som hon till på köpet i ett olyckligt ögonblick hade
blifvit kallad -- och det grämde både honom och henne. Hur komisk hon såg
ut med sin röda tofviga paryr, sin fräkniga hy, sina surmjölksblå ögon
och formlösa figur, hade hon som alla andra kvinnor naturligtvis
ingenting mot att bli gift. »Tvärtom!» sa den, som ramlade utför trappan!
Att i all sin tid gå hemma hos gubben var just inte lockande.
Det var den ene af de bägge gubbarna. Den andre hette Kristoffer
Andreasson. Han var rik som ett troll, men han var också led som ett
troll och halfunken och småsur och utgammal som ett troll. Han hade ett
af byns fetaste hemman, om också hemmantalet inte var så stort -- och det
sörjde han ju inte öfver, när det gällde skatten -- gick och påtade dag
ut och dag in i trädgård och hönshus och gödselstad, men umgicks hvarken
med fränder eller oskylda. Vänner hade han inga -- som snåljobar ju
aldrig ha -- lånte ut pengar mot blodiga räntor, såg luggsliten och
sjaskig ut, sade sällan ett sött ord: hvarken _konfekt_ eller _sirap_ och
hade svårt att kunna behålla en tjänare mer än ett halft år i rad. Och
han misstrodde alla.
Men i alla fall blef han jämmerligen öfverrumplad och insatt i
äktenskapets bur. För se, ingen är så värnlös som en ogift karl, och
beslutar ett fruntimmer, att han ska ge sig, så får han ge sig -- han må
nu se'n bli aldrig så öfvergifven.
Det var en dag på efterhösten som »Fiffen» satt och åt frukost samman med
sin ogifta dotter. Vid den tiden är det lite att göra, och väderleken är
kulen och mulen, och alla halfgamla töser äro då mulnare än annars, och
så vankas nästan aldrig annat än sill och potatis till frukost, efter
slaktetiden ännu inte har börjat. Det är en mycket ofröjdsam tid.
Därför såg också »Fiffen» på gammaltösen och riste på hufvudet och sa med
oartig rättframhet:
-- Du börjar allt se en smula vissen ut, du, Evangelina!
-- Prschpmm! fräste tösen och blef eldröd i hela synen.
-- Nånå! Det kan du ju inte hjälpa, sa gubben småleende. Gamla bli vi
alla -- det är så världens lopp. Men vet du: det vore så godt att du
gifte dig!
-- Tack så mycket! När ingen vill ha mig! Jag kan då väl inte heller gå
ut och öfverfalla någon heller? Hva?! Det är så lätt att säga: du skulle
-- men göra det!
-- Nä, det förstås. Men du -- -- du ser alltid så sur ut.
-- Säg mig, hvarför skulle jag se söt ut?
-- Hm -- nänä. Vi få lof att fundera ut något, du. Du känner ju
Kristoffer Andreasson på nummer fyrtioett?
-- Den gamle gnidaren?
-- Ja.
-- Trefligare karlar har jag sett.
-- Men inte fått.
-- Ja, det är nägu inte mitt fel.
-- Vill du ha honom?
-- Det vore alltid bättre än inte -- åtminstone sluppe man då höra
systrarnas speglosor om »förstfödslorätt» och »glasberg» och allt så'nt.
Men vill han ha mig -- han vill nog inte ha någon annan än sig själf?
-- Ja, det är det vi ska ta reda på. Vill han inte, så kan han få göra
det ändå.
-- Inte kunna vi väl tvinga människan?
-- Han kan tas med konst.
-- Det begriper jag inte.
-- Hvad behöfs det också? Gå du bara och kläd dig i det bästa du har och
se inte arg och sur ut -- tänk, att du är säker om honom -- ja, dra så
där på munnen! Inte är du så anskrämlig, inte, när du bara skrattar. Jag
ska sköta alltihop, men se mild ut! Var i ordning om en timme, så resa
vi.
Evangelina förstod inte far sin, men hon lydde som ett snällt barn. Och
att uppfylla fjärde budet är något, som löfte med sig hafver.
* * * * *
Hon gick in och tvådde sig och gnodde sig och hon skurade till och med
halsen, fast det var midt i veckan. Och när akten var slutad, sken
skinnet och hårtestarna hade måst foga sig i sitt öde. Fuktade med
sirapsdricka, lågo de släta och fridfulla som en insjö i sommarkväll,
belyst af solens sjunkande röda strålar. Så tog hon på sig mors gamla
utsydda tröja från 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin
vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade kyrkenäsduken och
luktvattensflaskan i fickan, sedan hon gnuggat ett par lavendelkvistar i
händerna för att »lukta som folk om näfvarna».
Gubben kom på utsatt tid i full stass: med stor röd yllehalsduk, som gick
upp öfver öronen i trots af det soliga vädret, i kapuschong, nyköpt piska
och kragstöflar. Och så bar det af.
Men den, som glodde och gapade, när den fina skjutsen körde in på hans
gård, det var Kristoffer Andreasson. Han låg som vanligt och dåsade i
kakelugnsbänken, reste sig då och då upp till hälften och tog en liten
slurk ur toddyn, som påbörjades på morgonen samt »förfotades» hela
dagen.
I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster fot, och
räfskinnskasketten blef satt bakvändt, så att skärmen fick in plats i
nacken. Men i alla fall gick han ut -- »Fiffen» var ju en välbetrodd
man.
-- Hvad i jössu namn vill ni? var hans första uppriktiga och förbluffade
fråga.
Evangelina såg förstulet på honom.
-- Så han ser ut! hviskade hon till sin far. Se! Tårna sitta på galen
sida på fötterna på honom. Vi vända och resa genast hem igen.
-- Håll nosen på dig, tös! sa han argt men tyst.
-- Usch nej, jag kan inte, far!
-- Tig, unge! God dag, god dag, min käre Kristoffer! Håhåja, vi ha varit
ute och åkt ett slag och rastat ungföljorna. Och så säger jag till Lina
här: Vi ska en gång köra in och se hur Kristoffer har det: han ska ju ha
gjort stugelängan så fin, fast den inte är rent ny. Och så är det något
som jag tycker så mycket om hos Kristoffer, säger jag, och det är det,
att han aldrig gör sig till och säger ett och menar ett annat, utan han
är en rätt israelit, i hvilken intet svek är. Och som han sköter sitt
landtbruk! Inga nymodigheter, men ändå utmärkt, rent. Men vi vilja inte
komma och vålla omak och stanna inte -- jag ville bara köra in och se hur
här såg ut nu för tiden här på gården.
-- Ååh! Stigen in, när ni ha kommit hit! Gån in om dörren!
-- Ja, tack! sa »Fiffen». Att gå genom fönstren har aldrig varit min
sak.
Och så fingo gubbarna sig ett godt grin.
Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute både länge och väl, och var
gång som han kom tillbaka, hade han bytt om något nytt plagg. Slutligen
uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som skulle föreställa
en husförestånderska eller trotjänarinna, som spände ögonen alldeles
otäckt i Evangelina, fräste och småspottade men till slut kom in med
kaffe och smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök», fastän det
inte var konjak eller ens rom utan endast »finkelura».
Nå, de åto och drucko. Och så småningom töade de upp -- som alla
människor brukade göra, när »Fiffen» hade haft dem om hand en liten taga
och fått mjuka upp deras ytterhud. Han berättade historier om den och den
och talte om deras kärleksroman. Och han började fumla med knogarna i
sina ögon och sa, att en sådan roman som hans och nu saligen i Herranom
aflidna Kajsa Britas -- ja, det hade väl knappt funnits i Småland förr,
fastän där hade funnits folk, som både förstått sig på kärlek och gjort
vers om det. Sådana som Linné, som hade varit blomsterkonung och skrifvit
»Axel och Maria», och en biskop, som hade funnit upp en liten blomma, som
hette Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjämte han hade