Så slutades min lek: En tafla ur lifvet - 2

Hvilken ljuf känsla måtte det icke vara, att med sin blotta blick
fängsla hjertan och låta en annan känna en försmak af himmelen. Ack!
hvilken fördel är det ej, att vara skön! Sannt är, att denna fordel kan
missbrukas, sin egare eller egarinna till skada, men den måste dock i
alla tider betraktas såsom ett litet kapital: ty skönheten är det
verksammaste rekommendationsbref man kan föra med sig på resan genom
lifvet; ehuru det måste anmärkas, att de sköna spela ett både högre och
farligare spel än andra. Ty af en vacker yta fordrar man ett lika
vackert inre. Men Johanna var icke allenast skön; hon var äfven den
renaste dygdens infattning. Hvarje leende var ett qvickt infall, hvarje
blick en god gerning. Allt -- allt andades frid och lugn. -- Ack, om
jag -- -- men kan jag väl någonsin hoppas att få ega en sådan klenod?
Jag, en fattig student! -- Man reflekterar ganska litet öfver denna
benämning; men det är likväl, i få ord sagdt, en egen belägenhet att
vara student, och fattig. Under den tid man sträfvar att göra själen
rik, sjunker man allt mer ner i djupet af materiella bekymmer. Försynen
har fästat blyvigter vid ungdomshoppets bevingade fötter, för att
hindra dem att flyga för högt, och den enda trösten är, att de sitta
qvar. Vid blotta tanken att förtörna mamma Segerman, förlorade jag
modet och vågade icke yppa min tanke. Hoppet och ovissheten voro för
mig ljufvare än säkerhetens smärtsamma bestämdhet.
Mamma Segerman och Johanna blefvo bjudna på julgröt till pastor M----n.
Såsom medlem af familjen ihogkomms äfven jag. Qvällen förflöt
glädtigare än man kunnat förmoda. Sällskapet var ej talrikt, men
trefligt; och okonstladt gick allt till. Adjunkten tycktes vara
särdeles väl upptagen i huset, och Dora, pastorns enda dotter, egnade
mycken uppmärksamhet åt honom. Han erhöll en mängd julklappar af allt
hvad som kan prydas med tapisserisöm i sefirgarn och perlor. Ibland
annat fick han en rökmössa med en stor perltoffs i nacken. "Rätt vacker
och skön, min goda Dora!" sade adjunkten -- "men bönderne kunna tro,
att jag blifvit lindansare, om de se mig nyttja en sådan." Dora
skrattade och påstod, att den klädde honom rätt väl; men pastorskan
tycktes taga humör, så mycket försvarade hon rökmössan. Vidare fick
adjunkten en resväska, och en mängd andra granna saker. Sist kom ett
pakett, som innehöll en kyrkohandbok, med permar af perlstim,
föreställande ett kors, en kalk, en bok och deröfver en hvit dufva.
"Tack, hjertlig tack, Dora!" sade han, och såg på henne glad och rörd
tillika. Boken betraktades närmare, och man fann vigselformuläret
sednast vara vidrördt, och troligen äfven genomläst, emedan ett nytt
veck ännu fanns på bladet. Öfver Doras flit, höll pastorskan ett
hugneligt loftal. "Dora är en enkel, okonstlad, anspråkslös flicka, en
dugtig flicka i köket och i väfstolen, en verklig kandidatska till
presthustru på landet. Jag önskade se henne lycklig i en god mans
armar, ty hon har tillika ett ömt och ädelt hjerta, och hyllar sin
moders grundsatser." Ändtligen kora den frågan, när adjunkten tänkte
taga pastoralexamen. "Jag har verkligen icke tänkt derpå," svarade han
blygsamt, "utan byggt hela min framtid på en komministratur." --
Pastoralexamen borde ändå tagas, mente pastorskan; ty ehuru Dora nog är
nöjd att vara anten adjunkts- eller komminister-hustru på landet, så
"Ack, hvad mamma gör sig mycket bekymmer," inföll Dora; "har man hört
sådant prat. -- Nej Elias! jag håller nog af dig och är nöjd utan något
pastorat. Vi komma nog, med Guds hjelp, tillrätta, bara vi uppriktigt
hålla af hvarandra;" -- dertill lades ja! och föräldrarnes välsignelse,
och det unga paret förlofvades. Gratulationerne börjades af pastorn
sjelf med dessa ord: "jag tycker om dig för din flit och rättrådighet,
min kära bror, och värderar du detta, så emottager du min dotter till
julklapp!"
Julhelgen hade just blifvit firad till slut, då jag erhöll bref ifrån
prosten E... med anbud att emottaga en informatorsbeställning i hans
hus. Detta inbjudningsbref hade jag emottagit med synnerligt välbehag,
om ej fruktan att imellertid förlora min barndoms ledsagarinna
kommit imellan. Mamma Segerman ansåg tillbudet som en lycka för
mig, hvilket ofördröjeligen borde emottagas; men Johanna lät mig
förstå, att hon vid min afresa skulle förlora sin högsta trefnad, sitt
lifs glädje, sitt allt.
Jag sjelf, ehuru skakad af farhågan för förestående ledsamheter,
tröstade henne gladt med hennes egna ord:
"Som en bölja
med den andra,
Så vi följa
må hvarandra."


Sjunde Kapitlet.

"Jag måste ju ila ur fadernehyddan,
Ila ur barndomsdalen och friden;
O, hvar skall jag finna min hamn?"
På det nya årets första dagar, begaf jag mig åstad. Jag var hvad man
kallar en fattig kandidat af lifvet, sliten af önskningar, af
förhoppningar, af ovisshet om fröjder och qval. I en sådan
sinnesstämning gör hvarje menniska, som man möter, ett eget intryck.
Vägen var ej särdeles lång; men skjutsombytena voro ändock så många,
att man kunde finna ett eget nöje i sina kamrater: skjutspojkarne.
Många af dem hade ock sina åsigter i politiken, och följde med sin tid,
så mycket som en villig häst och släda det tillät. Men stundom hände
att, under det de talade om åtskilliga stora och beskedliga herrar, och
de drickspenningar de af dem erhållit, de glömde att påminna sina tröga
hästar, hvilken påminnelse dock stundom skedde medelst obarmhertiga
ryckningar i tyglarne, hvarvid hästarne tvingades att resa sig på två
ben, då fyra imellertid synes vara det minsta, hvarmed dessa djur kunna
draga sig fram i verlden.
Ändtligen anlände jag till prostgården, kl. 4 eftermiddagen, på tredje
dagen af min resa. Välkomsthälsningarne voro hvarken varma eller kalla,
utan af den gyllene mellansorten; för öfrigt såg der hvarken trefligt
eller otrefligt ut i prostgården, endast fundersamt. Huset var gammalt
och indeladt i stuga, gästkammare och handkammare, hvartill prosten
låtit bygga ett par gafvelrum på hvardera ändan å vinden; detta
utgjorde hela åbyggnaden på denna sidan om gården. Den stora stugan var
i den gamla enkla stilen. Uti en väldig spisel, som om sommaren pryddes
med björklöf och med en utkrusad krans af ängsblomma och blåklockor,
lågade -- ty nu var det vinter -- en brasa af sprakande ved. Sanningen
att säga var rummet just icke synnerligen väl konditioneradt. I ena
ändan stod en klocka, hvars fodral i det närmaste hade utseende af en
holländare med sitt tjocka hufvud och stora underlif, och längs ena
väggen stod en lång soffa, klädd med vackert hemväfvet, blårandigt
bomullstyg. Midt på väggen hängde en spegel med förgylld ram och
glasmålning, föreställande en Vestal med blå kjortel och tegelröd
slöja. Framför ena fenstret stod en väfstol af gamla sorten, och i en
vrå ett skrifbord, vid hvilket prosten sjelf hade sin plats, när han
författade eller afskref sina predikningar. Hans bibliothek, som
utgjorde en samling af pergamentsklädda folianter, var inklämdt i
gästkammaren, och rördes sällan derifrån; hvilket man också kunde märka
af dammet, som till en tums tjocklek betäckte de vördiga volumerna.
Mig, fattig gosse, förestod nu att egna all uppmärksamhet åt
hvardagslifvets små egenheter och att göra mig tåld af alla.
Med en viss högaktning betraktade jag min blifvande principal, och
trodde mig redan af hans bemötande kunna se, att han fullkomligt
förtjenade densamma. Att sluta af prostinnans sätt att emottaga mig,
måste jag hafva vunnit nåd för hennes ögon. "Välkommen herr Hamster!"
sade hon, "välkommen i vårt hus. Min lilla 'Trogen' -- så kallar jag
min allrasom sötaste knähund -- har nog spått fremmande i dag: ja har
han så, han är för rolig den kanaljen. När han spår fremmande eller
resande, så sitter han ute på förstugubron och lyssnar och tittar åt
gärdet, ja den lilla söta 'Trogen!' -- Herr Hamster kan aldrig göra sig
ett begrepp om hans förstånd, fast han ser så tårögd ut; men det härrör
af en svår halssjuka. Ack! ni må tro min ångest, mitt lidande dessa
tider. Min syster förlorade sin åtta års gamla flicka för fyra veckor
sedan, och vid samma tid var äfven min 'Trogen' ganska svårt angripen
af sin halssjuka, och jag bekänner, att jag sörjde af fruktan att
förlora honom, mera än min syster sitt barn; ty jag är fullkomligt så
hundkär som barnkär. Mal kaffe för lefvande lifvet, Kaisa Lena," sade
prostinnan och satte sig i rörelse, "ty nu skall just en kopp kaffe
smaka bra. Stig in herr Hamster -- pappa! stig in -- bed barnen komma
ned och hälsa på magistern." Och nu fördes jag in i förmaket, det vill
säga ett rum, der man ej vanligen bodde, och som i hvardagslag
begagnades blott när man bakade, då brödet derinne fick stå att gäsa;
eljest stod det städadt och förmörkadt af de styfva hemväfda
nettelduksgardinerne, och med sin kinesiska blomsterkruka midt under
spegeln, som åter i sin tur hade att bakom sig förvara alla
notifikationslappar och sorgbref. Soffan var gammalmodig med
inåtsvängda gaflar och klädd med ett lysande grönrandigt möbeltyg, som
aldrig skådade dagens ljus oftare än vid jul. Så snart vi druckit
kaffe, gick gumman ut och lät ej se sig på mycket länge, emedan hon i
hast måst baka rån, sedan sockerskorporne tagit slut. Till qvällen
kommo några främmande från grannskapet. Sådane voro alltid välkomna.
Prostinnan anrättade allt så rundeligen; det nästan såg ut, som hon
ansett sina gäster för skeppsbrutna, hvilka ej ätit på någon månad.
Bordet svigtade under sin börda och prostinnan hade den lilla ovanan
att truga mat i folk i all sköns välmening; och den som åt dugtigt
gjorde den goda gumman mycken glädje och en heder åt hennes kokkonst,
något som prosten sedan fick höra omtalas hela veckan.
Prosten E----s lif var enformigt, men fridfullt. Vanligen steg han upp
om morgnarne kl. 4 och väckte upp folket, hvarefter han stoppade sin
stora silfverbeslagna sjöskumspipa, en gåfva under hans adjunktstid af
skriftebarnen. Då komministern eller länsmannen kommo på besök,
öppnades alltid brädspelet och då sutto prosten och hans gäst ifrän kl.
6 till 10 och hamrade, hvilket skedde rätt ljudeligt, emedan spelbordet
ej var fodradt med kläde, utan endast måladt med ljusblå botten samt
svarta och röda uddar.
Hos de unga damerna hade jag god fides. Ibland fick jag heta ett
beskedligt nöt, ibland en qvick kanalje. Alla titlar ansåg jag
imellertid lika. Att vara menniska är första vilkoret, och sedan detta
är uppfylldt, är det först tillåtet att vara antingen ett snille eller
ett dumhufvud. När herrskapet var bortbjudet fick jag alltid följa med:
jag saknades aldrig uti familjen.
Af döttrarne i huset hette den äldre Beat Sofi, var sexton år och
egde en imponerande figur. Längden var försvarlig: på näsan märktes
en liten rodnad, som imellertid tagit sig bättre ut, om den funnit
plats på läpparne. Pannans lugn stördes icke af de ögonblickliga
sinnesrörelserna. Själens grundegenskaper höll hon helt och hållet
förborgade. Den andra i ordningen, Lotta, om fjorton år, var en qvick
och liflig själ och lofvade att bli en god och intagande flicka. Nöjen
af alla slag egde rum härstädes, ehuru i icke stor skala. Detta oaktadt
förflöt ingen dag utan att jag tänkte på min Johanna, henne som alla
beundrade. Huru skulle jag icke vid min hemkomst finna henne utbildad
till ett ideal af fullkomlighet, tänkte jag! Hennes sätt är säkert lika
oskuldsfullt och värdigt som alltid. Hvilken glans lyser ej i hennes
blick, hvilken klang i hvarje ord, hvilket oefterhärmligt behag i
hvarje åtbörd! -- I hennes närvaro log hela verlden emot mig uti
morgonens glans. Huru hastigt ilade ej den tid, jag fick dela med
henne, och huru tomt kännes ej lifvet nu, när jag är skild ifrån henne!
Huru enformigt, huru enstafvigt blir det icke, när man ej är rätt
belåten. Konversationen, som ej allenast är en rättighet, utan ock en
skyldighet, bevisar ibland en tafatthet som är öfver all beskrifning.
Jag har mången gång erfarit, att just under bemödandet att inleda en
konversation, som icke vore tråkig, en oöfvervinnerlig stelhet
bemägtigat sig mitt talredskap. Först begynnes hostningen, hvarmed man
banar vägen och ändtligen höres knarrandet af konversationsdörrns
öppnande:
-- Huru befinner sig min herre i denna värma?
-- Så der, å ja, går väl an.
-- Det är grufligt hvad det är hett inne.
-- Det är fasligt kallt derute i dag.
-- Ack, om det skulle komma litet regn; det vore behöfligt.
-- Det var ett oerhördt yrväder, som aldrig vill taga slut, o.s.v.
Alla dessa ord och tankar om helsa, väderlek, värma och köld, med flere
dylika högvigtiga ämnen, beledsagas vanligen af bemödanden att pelsa på
dem en mängd långa fraser, så att det åtminstone till det yttre ser ut,
som om lifligheten vore vid sin middagshöjd.
Sålunda tillgick det äfven bland min närvarande omgifning, under det
den ena dagen räckte den andra handen. Härunder tycktes dock en hvar,
åtminstone till det yttre, vara nöjd, och jag så med. Men inom mig
tänkte jag:
Min barndomsbygd, min moders hus,
Ack, mina fromma lekars hem
Af älskade gestalter fullt,
Jag längtar åter bort till dem.


Åttonde Kapitlet.

"O jord! med dina berg och gröna dalar,
Som många sekler på din hjessa bär.
Allting hos dig om herrlig ungdom talar,
Med hvarje vår du än densamma är,
Och lockarna med friska blommor kröner,
Omhägnad mildt af alla verldars Far;
Och huldrikt än du gifver dina söner
De skatter, du uti ditt sköte har."
Vintren förflöt småningom. Jorden började ikläda sig den för ögat så
behagliga sommarskruden och endast här och der vid gärdesgårdarne låg
ännu qvar några trasor af dess utslitna hvita snötäcke. Liksom njutande
af sin återvunna frihet, dansade bäckar och floder, fullare och gladare
än någonsin, i tusende bugter öfver fälten. Allt andades lif och fröjd
och "i menniskans hjerta vakna lefnadslust och mod och hopp", såsom
skalden sjunger. Hos prosten E... var allt i ordning till firandet af
första maj, som utgör den egentliga nyårsdagen i presthus. Beställsam
vandrade den trefliga husmodern omkring, åtföljd af den tårögde
"Trogen," aftorkade minsta stoft från möblerne och tillsåg att allt
gick ordentligt till i köket. I sitt embetsrum såg man gubben prosten,
med sitt försilfrade hår, sysselsatt med -- författandet af en
predikan, förmodar läsaren? Nej, icke denna gång. Han hade äfven sinne
för denna verldens fröjder och trodde att ett rätt begagnande af dem,
mången gång äfven kunde förädla själen. Med ungdomsminnen i hjertat och
fridens leende kring läpparne, stod han der och -- brygde en bål
punsch.
Beat Sofi, den sextonåriga dottren, prydde bordet, som stod dukadt i
salen, med grönt gräs samt blå och hvita sippor. Allt syntes så
festligt, och trefligt skulle det blifva, mente Beat Sofi, ehuru
gästerna ingalunda blefvo talrika. Just som hon lade de sista blommorna
kring den midtpå bordet smakfullt brutna servietten, hördes en klatsch
och bullret af en schäs, som stannade vid trappan.
Länge hade Beat Sofis blickar hvilat utåt landsvägen, som gick alldeles
förbi gården. Nu ilade hon ut och emottog i öppna armar den ankommande,
en ung man, som skulle blifva adjunkt i huset och för länge sedan var
utsedd till Beat Sofis försörjare. Föräldrarne blandade sina
välkomsthelsningar med hennes och man läste återseendets glädje i allas
ansigten.
Snart såg man det lilla sällskapet församladt kring middagsbordet.
Ehuru litet det förra, och ehuru tarfligt det sednare var, kunde dock
säkerligen intet af de många ståtliga samqväm och läckra måltider,
hvarmed denna dag firades, kryddas af en renare sällhet, än detta.
Muntra samtal och hjertliga välgångsskålar utbyttes. Man drack icke
allenast märg i benen, man insög äfven nytt lif i sinnet genom
växlandet af glada, fridfulla tankar. Prostens skämt framkallade mången
ny ros på Beat Sofis kind, då han för den nya gästen beskref, huru hon
varit bestyrsam, medan hon väntade Alfred, så hette den lyckliga
fästmannen.
Sedan bordet var afdukadt och Beat Sofi således ledig, samt under det
prosten tog sig en middagslur, gingo de unga arm i arm för att andas
den friska vårluften. Gumman följde dem ut igenom farstugudörren och
nickade åt dem ett fryntligt farväl, under det deras gestalter med
elastiska steg försvunno i den höga furuskogen, som sträckte sig ned
mot en liten insjö, på andra sidan omgifven af löfträn, hvilka dock
ännu stodo bruna och bladlösa. "Aldrig finns ett par mera passande för
hvarandra", hviskade modren -- och klara tårar perlade i hennes öga,
vid tanken på den lycka, hon i framtiden såg omgifva dottren -- "utom
min Lars och jag," tillade hon, och minnet af egen sällhet öfvergjöt
den åldrigas drag med ungdomligt lif.
Lång och ljuf var de ungas vandring. Många ord vexlades ej under vägen,
och de behöfde ej heller tala. Foglarne, som lifvade skogen med
jublande sånger, tycktes gifva språk åt deras känslor. Det uppspirande
gräset, de späda sippornas doft, allt syntes dem vara bilder af deras
unga hjertans förhoppningar. "Hvad de tänkte vet Freija och skalden det
vet" -- och jag som älskar, jag vet det väl jag! --
Men jag skulle väl ej alltid blifva endast ett vittne till andras
lycka. Tiden förflöt så, att jag åter borde fortsätta mina studier. Jag
lemnade derföre mitt goda prostherrskap jemte mina tvenne elever,
prostens yngsta söner, Lars och Henrik -- om hvilka jag icke förut
nämnt det ringaste, emedan desse icke äro några framstående personer i
min berättelse -- och begaf mig åter hem till mamma Segerman, för att
hos henne rasta någon tid och derefter med förökad kassa anträda resan
till akademien.


Nionde Kapitlet.

"Flicka! jag bjuder dig blygt
de ungdomliga tonernes hyllning.
Leende flicka! för dig,
glömmer jag himmel och jord."
Då jag nu åter hemkom och fick se min barndomskamrat, min jungfruligt
uppblomstrande Johanna, vaknade hos mig en egen känsla; men det var ej
densamma, som jag så ofta rönt vid åsynen af en älskvärd flicka. Det
var ett barndomsminne, hvilket tid efter annan legat doldt i hjertats
innersta. Från en späd, outslagen knopp hade hon nu utbildat sig till
en full blomma, som berusade mig med den ljufvaste doft. Huru ofta
under min bortavaro föresväfvade hon mig icke under fantasiens irrande
utflygter, huru ofta kändes icke hos mig den lifligaste längtan att
återse henne! Men denna bild och denna längtan voro endast såsom matta
kornblixtar, jemnförda med solens herrligt skinande bloss. De lemnade
intet spår efter sig och voro icke nog starka att oafvändt fängsla
sinnet vid det kära föremålet. Men nu, vid fulla åsynen af den herrliga
himlabilden, betogs jag helt och hållet af denna underbara,
oförklarliga känsla, denna saliga, namnlösa oro, som alltid är den
första kärlekens förelöpare.
Ju mer jag bemödade mig att bibehålla den vanliga fattningen, ju
förlägnare och tafattare fann jag mig blifva, tills jag ändtligen, då
känslans pokal blifvit allt för rågad, omfattade ett gynnande tillfälle
att göra min kärleksförklaring och tillika tillkännagifva min böjelse
att vilja söka min framtida utkomst genom att studera mensklighetens
elände och blifva läkare.
"Min goda Johanna -- började jag -- jag har högt och uteslutande älskat
dig ifrån min spädaste barndom; mina tankar hafva troligen icke varit
fremmande för dig, ehuru jag hittills undvikit att yppa min kärlek för
dig, innan jag hunnit stadga och utsigt att försköna dina dagar, såsom
jag det önskar och dina dygder förtjena. Jag tror, att den som nedlagt
känslor och begär hos menniskan, han som sjelf är idel godhet och
kärlek, icke skall vredgas öfver en böjelse, som ursprungligen leder
sin upprinnelse från honom sjelf. -- Du har hört min önskan -- vill du
dela den?"
Vid denna fråga framträngde tårar, klarare än daggens droppar, i det
hon framstammade:
"Stiftade moder ej lag --
Evigt jag vore då din."
"Jag har lofvat min mor att aldrig tillhöra dig; lofva mig att icke
göra henne någon fråga derom: hon säger sig hafva sina skäl dertill,
och det vore endast att öka bitterheten af hennes dagar."
Jag anade något ondt; men högaktande för mycket den, hvilken jag var så
mycken erkänsla skyldig, tryckte jag vänskapens och kärlekens första
kyss på hennes läppar ech tänkte vid mig sjelf:
Nu som en rök försvunnen
Är hoppets barnsliga vårdröm;
Liksom en dimma du sjönk
Gryning af kärlek och sällhet.
Farväl, för alltid farväl!
Skönaste ynglinga-dröm. --
Att på allt sätt söka qväfva en låga, som tillvexte med hvarje timma,
att använda hela kraften af min öfvertygelse, för att uppfylla det
löfte, jag gifvit henne, sådan var den dubbla pligt, som Johanna hade
ålagt mig. Men vid nogare eftersinnande tänkte jag överträda mitt löfte
och ovillkorligt bönfalla hos min fostermor om Johannas hand. Mitt
beslut var fast och oåterkalleligt fattadt: jag skulle af mamma
Segerman sjelf blifva förvissad om Johannas hand. Ty huru ofta är det
ej just vid nedgången, som solen genombryter töcknet, för att omstråla
oss med sitt ljufvaste sken. Alltså yppade jag för mamma Segerman min
outsläckliga kärlek till Johanna och anhöll på det enträgnaste om
hennes bifall, med löfte att alltid forblifva Johanna värdig.
Min son -- sade gumman -- du har hunnit till en stadgad ålder. Du är
redan man, och jag måste nu uppfylla mitt löfte till din rätta mor, i
det jag gör dig bekant med henne, hennes lidanden och öden.


Tionde Kapitlet.

"Af hvad jorden oss beskär
Kärleken det bästa är,
Säga jublande med löje
Menskobarnen jemnt ändå." --
"Att din kärlek, arma jord,
Dock är blott en lögn, ett mord,
Som till frukt bär qval beständigt --
Säg, hur skall man det förstå?"
Kaptenskan Segerman begynte: "Jag hade en vän -- hon var det ifrån den
tid, då i vänskapen ännu ligger något af passion, då man svärmar i
vänskap, likasom man vid en mer framskriden ålder svärmar i kärlek. --
Således icke en af dessa förbindelser, som knytes i mognare år, der
sympatierna oftast bero af gemensamma intressen och bilda ett slags
bolag: vänskap med lika inkomst och lika utdelning, der den enas aktier
äro bestämda att stödja krediten af den andras. Min vän dog vid
tjugufyra års ålder. På sin dödssäng hade hon förordnat mig att taga
vården om hennes efterlemnade bo. När jag anlände till stället, hade
man ännu icke hunnit undanrödja spåren af den dagen förut för sig
gångna begrafningen. De för fenstren uppfastade hvita lakanen flägtade
af och an i den ljumma sommarvinden, blommorna hängde med halfvissnade
hufvuden öfver alabaster-vaserna, och golfvet derinne var beströdt med
granris, ty Finland har inga cypresser; det lånar sina dödsinsignier
från granen. Men ingen bitter klagan skar mitt öra; ingen fullgråten
näsduk var kastad på någon af de enkla trädsofforna; intet kunde
märkas, som bar spår af afskedets tår; ingen lukt af döfvande
medikamenter lät ana tillvaron af en sorg, som vill stjäla sig undan
medvetandet af sig sjelf. Min vän dog ogift och efterlemnade hvad jag
här nedan skall omnämna. Jag skred till fullgörandet af mitt uppdrag
och bröt förseglingen på den aflidnas chiffonnier. Jag öppnade den med
ungefär samma känsla, som man öppnar dörren till ett grafkapell. Allt
derinne talade till mig om förgängelse och minne. Jag trädde inom det
område, som den aflidna haft hemligast och heligast och tyckte mig
känna en rysning, lik den man erfar, då man stiger ner i en grift. --
Den första lådan jag utdrog, innehöll minnen från min väns första
kärlek -- ett par pressade förgät-mig-ej, sammanknutna med ett grönt
sidenband, och en pappersrimsa, på hvilken en vacker handstil i tysta
drömmerier tecknat, ibland annat, äfven hennes namn som nu var död,
m.m. -- allt ordnadt med den omsorg, som minnet egnar sina reliker.
Dessa kärlekens leksaker egde i sig en slags historia, åskådlig, men
död, talande, men med stämman af en vålnad. I andra lådan, hvad låg
der? Ack! bilden af ett helt misslyckadt lif. -- Huru många misslyckade
förhoppningar, huru mycket inre missnöje, huru mycket tyst
sjelfogillande fanns ej tecknadt på det inneliggande papperet? Minnena
uti den första lådan voro de af en barnsligt blyg kärlek, på hvars
vingar ännu oskuldens doft hvilar qvar -- men dessa -- --. Och denna
min vän hade ändå en natur, rikare begåfvad än vanligt, som sålunda
gick vilse om sin bestämmelse och förirrade sig på en bana, som
förkortade hennes lif. I andra lådan fanns endast ett papper
innehållande detta:"
"Min egen ungdom ack! hur ville jag ej njuta
Dess frid och hopp och oskuld om igen.
Hos samma Gud min lefnadsafton sluta,
Som var mitt hopp uti begynnelsen!"
Min trogna vän!
Emedan allt visar att mitt slut nalkas, vill jag, inan de lidande
händerna öfvergå till förgängelsens stoft, samla de få krafter, som
ännu äro öfriga, för att tala till ditt hjerta.
Om du kände min fridsstörare, såsom du känner hans nedbrytande
våld; om du kände hans namn, såsom du känner min besegrares
öfvermagt -- för dig kunde då ej mitt lidande vara likgiltigt.
Dyra barndomsvän! huru olikartade föremål framstå ej på vår bana?
-- förförelsen, sorgerna och lidandet hvimla om hvarandra; de
söka oinskränkt befalla, och smygande innästla de sig! Huru litet
kunde jag beräkna de öden jag kallades till! Hvem tror ej, att jag
sväfvat i ett jemnt sällhetsrus! Allt bär sken af, att jag följt
sinlighetens förförande blomsterhöljda stig. Endast du skall känna
min hemlighet; mottag den i ditt sköte jemte min son, och låt
grafven gömma allt om mig, i den stund trenne skoflar mull bevittna
att jag lidit ut.
"Hvad fann jag? -- skuggor!
och hvad vann jag? -- lögn!"
Du är redan sjelf mor; jag känner din uppoffrande godhet, ditt
omdömes mildhet: och glöm ej, att ädelmod och välgörenhet strö
blommor på mödornas bana! Huru gerna ville jag ej tala vid dig för
att emottaga en lugnande skärf af förlåtelse på vanmagtens och
smärtans hårda bädd; men då ödet nekar mig denna lycka, vill jag
begagna de få stunder, jag förmår, för att lemna dig några blad af
mitt inres historia.
Jag vill göra dig bekant med en hjertlös, fåfäng karl, som
härstammade från en obemedlad familj. Han hade studerat och
blef sedan militär samt förvärfvade sig genom sin raskhet, sin
oforvägenhet och sitt öppna, ungdomsglada väsen sina höga förmäns
förtroende. Snart blef denna unga man, om tjuguåtta år, som med
ofvannämnda goda egenskaper dock förenade en viss envishet, man
kunde nästan säga oböjlighet i lynnet, omtyckt af alla och till och
med general-en-chef hade förklarat, att han borde bli kapten, innan
han anträdda återresan till fäderneslandet. Ryktet hade föregått
honom och bland annat vetat förtälja, att han var den knipslugaste
och lyckligaste fruntimmerspratare, som ännu svängt sig i en
salong. När han nu kom hem, rodnade också de unga fromma tärnorna
alltid vid den minsta skymten af den unga krigarn. Alltid hade han,
det visste de så väl, någon rolig artighet att säga dem, som nog i
alla fall skulle jaga blodet till kinden, eller ett gladt upptåg
att berätta, som pröfvade deras skrattmusklers återhållsamhet i de
allvarliga matronornas närvaro. Alla ansågo de honom visst för den
allraflygtigaste och i sina tycken mest ostadige; men sådant har
i alla tider långt ifrån att utgöra något hinder, fastmer snarare
varit gynnsamt för en älskares framsteg. En hvar tror så gerna det
bästa om sig, och ju otroligare segren är, dessto mera lysande blir
den ju äfven. Denna Adonis vistades ett par år i hembygden. Han
erfor, att vår familj var nära bekant med hans egen och skyndade
med mera brådska, än man af honom kunde vänta, att hos oss aflägga
besök, hvilka tätt och ofta förnyades. Efter denna tid bemärkte
man också en väsendtlig förändring i hans sinnesstämning och
uppförande. Han blef mera fåtalig och sluten inom sig sjelf. Som