Så slutades min lek: En tafla ur lifvet - 3

nu dessa betänkliga symptomer, allt sedan Adam i paradisets lunder
svärmade för sitt drömda ideal, ledt till samma resultat, så kan du
lätt gissa, huru det var fatt med honom. Det var barndomskamraten
han hade återsett, den han för längesedan svurit evig trohet. Det
syntes först, att det icke var endast fröjd och hopp, som uttalade
sig i den unga mannens blick; det låg i den en plågsam känsla, en
oro, som syntes tvilling med hans glädje och som uppvexte, lik
taggarne och rosen, på samma gång och på samma stjelk. Nu skulle vi
skiljas. Vår kärlek skulle ännu blifva en hemlighet. -- -- Det blef
för honom ett tidsfördrif att leka med ett hjerta, som ett falskt
sken förbländat, och sedan kasta bort det, krossadt och vanhelgadt.
Du känner mina öden, du, den renaste, den ädlaste; -- du skall icke
öfvergifva min son, min August, då du får veta min förförares namn.
Kunde du höra de suckar, som sökt dig; kunde du föreställa dig
hvad ånger och förebråelser äro smärtsamma, så skulle du beklaga
mig. Jag kan ej öfverlefva denna afgrundssmärta, lefva öfvergifven
af den, jag så högt älskade, öfverlemnad åt vanäran, föraktet och
förtvillan. Skall jag dock kunna fortfara att älska den, som hånat
min outplånliga kärlek och röfvat ifrån mig den enda sällhet, jag
eftertraktat, den, att vara min fattige faders stöd? -- Nej! det
kan jag icke, -- heldre tusen gånger dö, ty lifvet eger ju ej mer
något värde.
Så snart jag hade meddelat min förförare mitt öde, utbad han sig af
mig löftet att icke blifva röjd, på det han ännu framdeles skulle
kunna flyga från blomma till blomma. Jag lofvade honom det, och
detta löfte har jag hållit till denna stund, då jag är skyldig
tänka på min son, hvilken ännu ej var till förr än _han, Kapten
Segerman_, var förenad med dig. Segerman är således orsaken till,
att min August är faderlös. Jag var fattig, du rik. Han tänkte
genom rikedomens magt tysta samvetets röst. Jag förlät honom och
beslöt att ensam lida. Nattens ro förflöt under tårars ymniga
svall. Min bön till Försynen var om sinnesstyrka att bära föraktets
tunga börda, att befria min gamle fader ifrån medvetandet att hafva
en så brottslig dotter, att förtaga hans syn, så att han ej skulle
se min vanära, och hörseln, för att förhindra honom ifrån att åhöra
smädarenas begabberi. Gud hörde mina innerliga böner. Han tog min
fader till sig, innan han anade min olycka. Jag vakade vid hans
sjukbädd och mottog hans sista faderliga välsignelse, såsom en, som
aldrig felat. Min skildring af mina känslor skulle endast blifva
matt; de kunna knappast tänkas.
Sedan jag ombesörjt min faders jordfästning, trifdes jag icke mer
ibland de vänner, som hittills omgifvit mig. Jag erkände inom mig
min ovärdighet och älskade ostörd ensamhet; jag var ock ensam --
ensam, lik det giftiga trädet i öknen. Jag öfvergaf fadershemmet,
der inga anhöriga saknade mig, och flyttade nära invid stadens
tull, der husen eller rättare kojorne, krypa uppför berget eller
sjunka emot slätten, der allt blir lägre, trängre, armare, der
staden tynar af mot landet, der gatan förlorar sig i landsvägen.
Här bor små folket, här är armodets verld inom stadslifvet. Här,
så godt som utanför staden, är en trång gränd och i den gränden
ett litet hus, i hvilket ett gammalt par bor och hos dem får jag
bo och vistas. Kunde du, min vän, rigta ditt synglas och upptäcka
det stora betydelsefulla i det skenbart ringa; ty denna anmärkning
gäller till någon del om detta par. Hustrun här var sextiosju år
gammal då hon stod brud med sin lika gamla man. Och kan du tro,
att den lille guden, som flyr så många par i de stora husen midt
i staden, tagit sig husrum hos dessa gamle? Så är det likväl. Man
och hustru älska hvarandra af allt hjerta. De hafva nu emottagit
mig och älska mig, äfvensom min lilla August, rätt hjertligt.
De gråta med mig och de glädjas med mig, då jag kan hafva någon
gladare stund. Om dessa älskade gamla ej vore så fattiga, skulle
de taga min August, ty de bevisa oss en ömhet som mot egna barn
och hvilket är en förebild, att Gud är barmhertig. Deras goda
vilja blir belönad af Den, som känner deras bristande förmåga. Om
vinterqvällarne sitta de gamle och berätta mig sagor och händelser
från forntiden, under det att flammorne från spiseln dansa fram
och lysa upp det lilla hemmet. Om sommaren omgifves jag, utom af
mina gamla, af solens majestät, månans milda glans, stjernornas
pragt, morgonrodnadens hopp, aftonens lugn och källans klara
spegel. Ofta sitter jag i de gamlas lilla trädgård: der står ett
ensamt träd, samt en berså af halfnakna syrenqvistar, öfverdragna
med spindelväf; Här skådar jag i närheten insjöns klara bölja. Men
under allt detta är hjertat oroligt, som brusande hafsvågor. Ingen
anar hvad jag lider, huru hjertat blöder: ingen räcker en skärf åt
behofvet, ingen har öfverseende med den felande: alla sky den illa
kända. Man anar ännu icke hvad jag lidit. Efter decenniers förlopp
uppenbaras måhända först förfärande orättvisor. Familjeanseende och
likgiltighet tillåta icke att forska efter, huruvida den felande
fortgår på sin bana eller söker godtgöra sitt förhastade fel.
Smädelsen och hämndbegäret täfla att kasta sina skoflar mull öfver
de arma offren, som blifvit förtrampade och förkrossade af jordens
mägtiga. Olyckliga offer, som lida i hemlighet, hvilkas tårar
runnit, sedda endast af den Allseende!
"Den lyckliga, hon vet ej hvad det är,
Att ensam gå, en fridlös vålnad blifven
I själens natt, och sjelf sig frukta der,
Af menniskor och Gudar öfvergifven --
"Hon vet ej hvad det är att vissnad stå,
Utaf en yppig sommarverld omhviftad, --
Att tyna, torkas och till aska gå,
Utaf sin egen andedrägt förgiftad."
Jag känner att lidandets mått snart är rågadt och jag emotser min
stoftförvandling utan bäfvan, och min dödskamp med lugn.
Denna lilla minnesbok, som ligger öppen, torde du förvara, tills
min August fyller myndiga år, om han så länge lefver. Låt honom då
läsa dess innehåll och inhemta hvad en värnlös oskuld lider och
af mitt exempel lära att följa dygdens och sky brottets stig. --
Slutligen, min vän: ställ ett enkelt träkors på min graf och lät
derpå teckna dessa ord: "Gömdt är glömdt."
Din i döden tillgifna vän,
Mathilda Hamster.
Sedan jag genomläst detta bref, sade mamma Segerman: "Nu ser du att jag
uppfyllt mitt löfte i alla hänseenden, och önskar att du uppfyller
ditt: att alltid denna hemlighet stannar oss emellan. Vid den upptäckt,
som jag genom din aflidna moders bref, hvilket du nu läsit, erhöll,
flydde Segerman ifrån oss och har aldrig sedan låtit höra af sig. Axel
var då ett år yngre än du, och Johanna skådade dagens ljus tre månader
efter Segermans flykt."
Med huru tung känsla åhörde jag icke min mors lidande och min
fostermors uppoffrande ädelmod! Och jag bad Försynen om styrka att med
min vandel bäfva dem värdig, ehuru svår och slipprig än ynglingens
bana är.


Elfte Kapitlet.

"Se solen, se solen, som höjde
Sin strålande panna så gladt,
Sjönk neder i molnenas natt
Och dunkelt och matt
Är rummet, der herrlig den dröjde;
Men fast vi ej tänke derpå,
Dess ljus oss omgifver ändå."
Tiden förflöt och jag måste resa till universitetet för att fullända
mina studier. Men hvad fröjd skulle väl lifvet äga, då min lefnads
skönaste drömm var förintad, då hoppet om ägandet af Johannas hand för
alltid var försvunnet! Det fordras en stor grad af styrka att
öfverlefva ett så smärtsamt slag.
När, i en kanske icke aflägsen framtid, den väna tjuguåriga flickan i
yr och glädtig sorglöshet vid sidan af en lycklig älskare kringfladdrar
dessa ställen, der jag nu med outsäglig smärta måste utandas mitt sista
smärtsamma farväl: må hon då, när lyckans sol på jungfrukinden
framkallar kärlekens blyga rosor, likväl då ett ögonblick stanna och
skänka en tanke åt barndomsvännen; må hon lära inse, att blott det
pröfvade trohetens guld är det äkta, och att ur natt och dimmor bryter
solen fram, oftast då vi minst vänta det!
Vid afskedets stund ingingo vi, i stället för ett kärleks- ett
vänskapsförbund. Den lofliga syskonkärleken skulle numera vara det enda
föreningsband oss imellan. Under första året, som jag vistades i Åbo,
fick jag bref om Johannas forlofning och derpå följande bröllop. Jag
fortsatte mina studier i läkarevetenskapen, och redan andra året af min
vistelse vid akademien fick jag underrättelse om mamma Segermans
inträffade död. Detta dödsfall smärtade mig otroligt. Jag önskade och
längtade beständigt att få besöka det fordom så lyckliga hemmet; men
sedan min fostermor var hädangången och min syster Johanna fästad genom
nya band, beslöt jag att förbida händelsernas gång.
Jag blef imellertid utexaminerad licentiat och var ganska välbehållen i
det gamla goda Åbo, der jag slog mig ned, och hvarest en och annan
afton förflöt i sällskap med kamraterna under glada tillställningar.
Mitt hittills varande lif hade till större delen förflutit bland glada,
goda menniskor, om ej just lekande, dock temligen lugnt. Utan bekymmer
är intet lif tänkbart. Men dessa hafva hos mig merendels haft sin rot i
passionernas mer eller mindre härjande stormar. Menniskans bittraste
lidande lärde jag nu att känna ej allenast berättelsevis, utan ansigte
mot ansigte. Man har svårt att tänka sig till hvilka förfärliga plågor
en läkare får vara vittne, ofta utan att med bästa vilja kunna hjelpa.
Jag känner lifligt: min glädje är lika yrande, som min sorg, mitt
deltagande är djupt. I medlidandets känsla ligger en kärlek förborgad,
och jag glömmer aldrig den jag en gång lärt mig att älska. Mången gång
är min glädje förbi vid den erinran, att jag intet förmådde till
lindring af de smärtor jag skådat. Hvad hafva de väl brutit, som
framsläpa en ofta ganska lång tillvarelse under ständig afsaknad af
lifvets på en gång dyrbaraste och mest värderade gåfva -- helsan? de
hvilkas lif icke är något lif? Så frågade jag mig redan som student, så
frågar jag mig ännu äfven midt i hvimlet af nöjen och förströelser, i
hvilka man så ofta inkastas. Det är ett af dessa "hvarföre" hvarpå man
förgäfves söker att finna ett förklarande "derföre," ett af dessa
"hvarföre," på hvilket "derfore" följer först der, hvarest ingen
sjukdom, ingen plåga mera finnes. Men hvarföre ger jag offentlighet åt
lidandet i det tysta? Ingen blir ju deraf varnad, ingen deraf hulpen.
Röres äfven något medlidsamt sinne af lidandet, så försvinner snart
denna rörelse af bättre känslor bland små bekymmer och bland dagens
flärd. Är det icke sannt? någon ödsligare känsla än den af ett
vanmägtigt medlidande finnes knappast. Den som stått vid ett älskadt
föremåls sjuksäng, vid en slocknande lifslåga, som man gerna ville åter
upplifva med hvarje uppoffring, den som stått der, så fattig med sin
sorg, sin förtviflan -- den förstår hvad jag menar och huru vanmägtigt
medlidandet är. De höga ridderliga karakterer, till hvilkas smärtor jag
varit ett stumt vittne, begära de intet medlidande, mottaga de det ej
om det bjudes? Åh ja! -- blott en falsk hederskänsla kan försmå
medlidandet och deltagandet. Sjélfva ordet _medlidande_ säger ju, att
den är en hög kristlig dygd. Att lida med dem, som lida, att djupt i
sin själ känna den smärta, som plågar en annan, är icke detta rent
kristligt? "Gråter med dem som gråta." Med dessa ord har ju vår
gudomlige frälsare adlat medlidandet.


Tolfte Kapitlet.

"Nog ödets stämma ren sagt ut,
Hvad länge varit dess beslut;
Hon knutit andra band."
En afton vandrade jag ut till Öhmans villa, och som jag just skulle
tömma min kopp thé, slog mig en bekant på axeln i det han hälsade med
detta klingande: god afton bror!
Ah se, mjuka tjenare min heders bror; välkommen till Åbo! Gratulerar
dig bror Robert; det är icke utan ett visst intresse jag påminner mig
våra glada ungdomslekar. Nåh jag måste säga att du -- vare detta helt
opartiskt och rättvist bedömdt -- gjort ett lyckligt val af
ledsagarinna genom lifvet.
Rätt sagdt, min heders bror; och för att ytterligare öfvertyga dig
derom, så uppmanar jag dig att komma och hälsa på oss. Jag har Johanna
med mig och vi bo hos fru Indrén. Ämnar du fortfara att praktisera i
Åbo?
Ja, men jag vet ej huru länge. -- Men låtom oss nu dröja qvar här en
stund för att språka om både nytt och gammalt. Hör hit jungfru lilla,
tag in en flaska Monte bello! dess magiskt upplifvande nektar, min
bror, skall återföra oss till fordna tider, och kan väl något vara
angenämare, än att kasta en blick tillbaka på barndomshemmet och
påminna oss en mängd äfventyr, sedan de glada och äfventyrliga
studentdagarne. Vi sutto och språkade länge, aftonen förflöt hastigt
under muntra samtal och skämt, och det var temligen sent, när vi
lemnade Öhmans villa.
-- Blir du länge i vårt trefliga, industriella och redbara Åbo?
-- Tre eller högst fyra dagar -- svarade possessionaten Robert. Finner
du dig böjd att se och råka din gamla barndomkamrat, min Johanna, så
kom ihåg: icke långt uppskof! det kan ock hända att vi resa inom ett
par dagar. God natt bror!
Det var en af de skönaste aftnar man vill önska sig. Månan lyste min
väg och den ljufva aftonluften, uppfylld af de blommande trädens ångor,
flägtade emot mig en svalka. Jag anställde reflexioner öfver mitt sätt
att vara och fann mig ingenting mindre än artig; ehuru jag sannerligen
nödgas beundra den sjelfbeherrskning, hvarmed jag tyglade både missnöje
och otålighet, midt under det jag tänkte på de motsatta banor, som han
och jag vandrade genom lifvet. Utom det att han alltid varit lyckans
skötebarn och en så kallad goddagspilt, hade han äfven beröfvat mig min
barndoms leksyster -- ty det skall, oaktadt jag aldrig skulle fått äga
henne, alltid vara smärtsamt att veta henne i en annans famn. Man kan
ej nog förvåna sig, att ödet kastat en sådan klenod i denne mans armar
-- -- en flicka med så utmärkt uppfostran, med bildning likaså ovanlig,
som hennes kunskaper voro grundliga, behaglig, god, snillrik och
intagande samt i sitt umgänge enkel och okonstlad. Denna jemförelse
emellan mig och honom var påkostande.
Med tanken på flit och kommande tider, vandrade jag fram åt
Nikolaitorget, då jag varsnade en flicka, som går framför mig, liksom
hon blifvit förd af någon mekanisk kraft. Hon föll slutligen omkull och
hade svårt att hjelpa sig upp. Hvem skulle ej känna en särdeles lust
att hinna detta föremål, som slumpen förde i min väg; och hvilken annan
vid mina fändriksår skulle ej med vindens snabbhet ilat fram, för att
öfvertyga sig, huruvida verkligheten öfverensstämde med aningen! Vid
närmare skärskådande fann jag det vara en flicka af den lägre klassen
och att hon icke var bland de lyckligare lottade, derom vittnade hennes
tarfliga drägt och de tårar, hvilka obehindradt strömmade ned för
kinderna.
Vid denna upptäckt sagtade jag mina steg for att få min nyfikenhet
tillfredsställd. Denna gång måste jag bekänna att nålar och nyfikenhet,
vis-à-vis en flickas tårar, stucko lika mycket. Den ängslan, som jag
såg afmålad hos den stackars flickan, hvilken jag kunde anse vara
ungefar sexton år, gaf mig anledning att fråga henne, om hon vid fallet
skadat sig eller hvarföre hon grät.
Jag har sönderslagit en droppflaska, snyftade flickan, min stackars
syster ligger sjuk och hon hade behöft medikamenterne så väl.
Goda flicka grät icke, sade jag, hys förtroende för mig, låt mig
förebygga denna olycka, vi skola dela den gemensamt. Dervid
praktiserade jag några silfverrubler i flickans förklädsficka och
aflägsnade mig derefler med hastiga steg.
Uppkommen på min kammare ångrade jag nästan min frikostighet, som helt
och hållet uttömt min börs: dock tänkte jag helt frimodigt:
vedergällning följer alltid på såväl ondt som godt, och lugnad deraf
somnade jag godt in.
Vid uppvaknandet var min första tanke den lilla betryckta, som måhända
redan tidigt förlorat sin mor eller eljest blifvit förföljd af ödets
hårda slag.
Mången dag förflöt, den ena ej olik den andra, då jag en morgon,
återkommen från ett sjukbesök, ser min lilla okända. Jag tyckte mig se
tacksamhetens och blygsamhetens renaste färg lifva hennes kinder och
den värde läsaren torde ursäkta mig, om jag bekänner, att jag i detta
ögonblick varit färdig att uppoffra all min förmåga för att förljufva
hennes, som jag tyckte mig se, af dystra moln omhöljda dagar. Sällsamt
var det intryck jag erfor vid detta möte och min öfvertygelse var den,
att ehuru hon ännu ej räknat många år, hon ändock hunnit långt nog i
motgångens och pröfningens hårda skola. Under dessa betraktelser erfor
jag en känsla af medlidande för den arma. -- Jag besvarade hennes nick
med en slängkyss och hoppades att alltid kunna bibehålla hennes
välbildade profil och hennes himmelsblå ögon i mitt minne.
Ändtligen en dag kom jag på den idén att hälsa på bror Robert, som
emottog mig med all vänskap och bad mig sitta ned för att språka, tills
hans hustru hade gjort sin toilett, hvarefter hon ville infinna sig för
att helsa på barndomsvännen. Jag efterkom hans önskan, men jag bör
likväl ej förtänkas, om jag fruktade att förlora mina hufvudsakligaste
vapen vid erinringen att nu möjligen komma att betraktas och behandlas
som en fremling af den, med hvilken jag delat så mången barnslig fröjd.
Men om man i framtiden skall utverka sig ett erkännande af en verklig
samhällsmedlem och medborgare, bör man icke leka med den heliga elden.
Genom min oaktsamhet kunde jag tända ett bål, på hvilket jag sjelf
slutligen kunde bli förtärd. -- Kom nu min leksyster, jag är beredd på
allt! Men mina läsare -- huru förvånad blef jag ej, då min fordna
Johanna, nu Roberts hustru, inträdde och var till den grad lik den
fattiga flickan, jag omtalat, att jag ej trodde mina egna ögon. Jag
blef som slagen af åskan och kom ifrån den ena bestörtningen i den
andra. Johanna kom mig vänligt till möte och räckte mig förtroligt
handen, påminnande mig bland annat, att då vi sednast voro tillsammans,
det var på en dans hos häradshöfding A... och då hon nämnde om valsen,
återkom jag snart till mig sjelf och kände mig åter lycklig, ty den
gången hade jag verkeligen valsat -- och med Johanna -- ehuru jag
aldrig deremellan nötte tiljan med min fot. De begge vännerna ville
att jag skulle stanna qvar hos dem den dagen; men i en dylik
sinnesstämning, som jag då befann mig, var det imellertid bäst att
lemna sällskapet. Vi skiljdes åt och jag lofvade att med görligaste
första hälsa på dem på deras egendom Hannula.


Trettonde Kapitlet.

Ensam jag skrider fram på min bana,
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack! uti fjerran döljes mitt mål! --
-- -- -- -- --
Följande dagen, då jag gick ut för att hemta frisk luft, möter mig
komminister Mannert och hofrättsnotarien Snabbstedt. Den sistnämnde
hade jag ej på länge träffat, emedan han tjenstgjort i Wasa. Snart
uppstod en ädel tvist oss imellan, hvem som af oss ägde förmonsrätten
att bjuda de andra på frukost. Härunder kommer unga Axel Segerman och
omfamnar oss broderligt. Huru glad blef jag icke att efter så lång tid,
få gifva ett broderligt handslag åt den, som så nyligen hemkommit från
Kaukasien, trotsat så många faror och återkommit med ordnar och
blessurer, vinster af tapperheten. Axel bjöd nu oss alla till sig på
frukost, sålunda slitande den strid, som vid hans ankomst mellan oss
andra föregick. Under måltiden, som varade sina par timmar, uppehöll
Axel oss med underhållande berättelser om sina små segrar och
hjeltedater och tillade, att han mestadels håller sina förståndsögon
tillslutna till hälften, för att ej se hvarken det närvarande, det
tillkommande, eller det förflutna, samt att han endast vid någon
tillgifvenhetsinstinkt då och då uppvaknar. Slutligen proponerade han
en skål och uttalade sin önskan att få knyta ett fastare vänskapsband
och deklamerade på löjtnantsmanér sitt deltagange öfver mina gäckade
förhoppningar och smärtsamma förluster, förundrad att icke finna min
karakter förändrad, eller mitt mod nedslaget. -- Om sig sjelf yttrade
han för öfrigt:
"Den som ej med glädje gaf
Sitt lif för folk och land; --
Han är ej värd en ärlig graf
På hemmets väna strand." --
Sedan vi alla voro väl förnöjda och hade stigit upp från bordet,
frågade Snabbstedt om Robert ännu fanns qvar i Åbo. Jag svarade att han
rest under gårdagen.
-- Det var ledsamt, yttrade han eftertänksamt, jag hade heldre
munteligen samtalat med honom och hans fru; nu är jag tvungen att
skrifva. -- Axel blef förundrad häröfver och orolig till mods. Men vi
skiljdes nu åt, och jag tänkte gå hem: men på hemvägen träffade jag
några kamrater som bjödo mig att spisa middag med sig på ett af stadens
värdshus. Medan vi väntade på maten och gjorde våra slag i salen,
blefvo vi varse en man, som satt midt i soffan. Han var gammal, med
försilfradt hår och orden i knapphålet; hans utseende bar prägel af
djup melankoli, hans blick verkade obehagligt och ansigtsuttrycket
antydde ingen ting godt. Något bittert gnistrade från hans ögon mot den
som på honom fästade sin blick. Vi undrade öfver, hvarifrån han kommit
och huru han, med sitt egna sätt att uppträda bland andra, beslutat sig
att spisa på ett så allmänt besökt ställe. Vi ville gerna undandraga
oss all beröring med honom; men hans, som det syntes, oroliga sinne
tycktes eftersträfva att komma i beröring med andra; det såg ut som om
hans hjerta behöfde luft. Han steg upp, närmade sig till mig och i det
han tog min hand, yttrade han: det förekommer mig som om jag med eder
ville anställa en betraktelse öfver menniskors öden och -- -- Här
tvärstannade han midt i meningen. Efter någon tvekan satte han sig ned
igen och tillade mumlande: hvartill tjenar det att tala och tänka, det
tröttar mig endast, jag eger ju ej styrka att tänka.
-- Ni har rätt min herre, sade jag, hvartill tjenar det att tänka, det
är bättre att tro.
-- Ja, det är bättre att tro -- afbröt han mig -- och att lida, om man
blott kunde glömma, ty här på jorden är bättre att glömma än minnas.
-- -- -- Med dessa ord aflägsnade han sig och lemnade mig i ovisshet om
så väl hans namn, som hans lidande och öden.
I anledning af detta samtal erfor jag en modlös nedslagenhet och beslöt
att så fort som möjligt skilja mig ifrån mina kamrater och besöka
kyrkogården, der min olyckliga mor hvilade. Under min vandring
öfvertänkte jag ett och hvarje och sorgliga voro de minnen, som vaknade
hos mig vid tanken på lifvets oförrätter, äfven mot de ädlaste
menniskor.
Klockan var nära åtta på aftonen, innan jag nådde stället, der den
tysta grafven slöt i sitt sköte den, som jag så ofta hade längtat att
äga i lifvet, hvars ömma deltagande varit så dyrbart för mitt hjerta.
Jag väcktes ur mina drömmerier genom vingslagen af en liten fogel, som
från det närastående trädets topp flög ned till det anspråkslösa
trädkorset, på hvilket stod ristadt: "Gömdt är glömdt", och qvittrade
sin aftonbön till Gud. Härvid hopknäppte äfven jag andägtigt mina
händer, tårar fugtade mina kinder och med rördt hjerta tackade jag Gud
för detta ögonblick och för allt godt han mig bevisat. Då allt kort
förut förekom mig så dystert och mörkt, syntes det nu mig i en helt
annan dager; allt belystes nu herrligt af ett gudomligt ljus och en
inre öfvertygelse sade mig: min mor är ej död, hon sofver blott och
hennes moderliga hjerta slår för mig ännu i höjden.
Efter någon stunds vistande bland de dödas boningar, önskade jag åter
komma ut i det fria och begaf mig således bort från denna dystra ort.
På hemvägen stadnade jag af en händelse vid en liten koja och kastade
en blick dit in genom det öppna fenstret, oaktadt det opassande i en
sådan nyfikenhet. Men hvem skulle ogilla min åtrå, isynnerhet då man
betänker, att jag var läkare. Vid nogare betraktande genom de, endast
till hälften sammandragna, glesa gardinerna, varseblef jag en säng, der
en sjuk låg, en matt brinnande lampa, ett bord och tre stolar; allt
bevisade, att tarfligheten, om ej fattigdomen rådde här. Inom mig
öfvertänkte jag, huru jag skulle blifva förvissad det icke brist på
läkarevård förefanns, då i detsamma en vördnadsbjudande prestman insteg
och syntes bereda den sjuka till emottagande af Herrans Heliga
Nattvard. Intet annat vittne kunde jag se, än en flicka, som knäföll
invid ändan af sängen, hållande en näsduk för ögonen. Jag stannade än
en stund för att betrakta det rörande och högtidliga i denna akt, och
önskade af allt hjerta den sjukes återfående. Då den vördnadsvärde
presten framräckte kalken stod den knäböjande flickan upp för att
hjelpa den sjuke -- och denna flicka var ingen annan än den, åt hvilken
jag engäng skänkte några silfver-rubler. Då tänkte jag: de föllo i god
jord.


Fjortonde Kapitlet.

Några månader efter nyss skillrade uppträde, erhöll jag af Snabbstedt
en biljett, deruti han ber mig hälsa på sig, och förbereder mig på att
han har oväntade nyheter att meddela mig, med tillägg, att han af mig
önskade utbedja sig några upplysningar, rörande Axel Segermans och hans
systers egendom, emedan jag från barndomen kände förhållandet inom
familjen. Snabbstedt hade genom någons anvisning på en duglig advokat
blifvit tillskrifven i fråga om en process. Han omnämnde dessutom, hvad
som var mig ganska väl bekant, att Axel Segerman och hans syster
Johanna voro barn till en kapten Segerman, hvilken alltid hade varit af
ett ombytligt lynne och, ehuru ganska rik, ändock föga aktad för sitt
tadelvärda uppförande. Han hade lyckats vinna en ädel och förmögen
flickas hand, men makarnas sällhet räckte icke länge. Han återföll
snart i sitt förra tygellösa lefnadssätt, var en tyrann mot sin maka,
hvilken, älskad och afhållen af alla, som kände henne, rönte allmänt
deltagande. Och sedan hans lastfulla lefnad stigit till den grad, att
han icke mera aktade den äktenskapliga troheten, togo flere vänner den
förfördelade makans försvar, hvarföre han, för att undgå alla följder
af sitt brottsliga uppförande, begaf sig utrikes och skall i Köpenhamn
tillbragt tjugufyra år. Då han under hela denna tid icke låtit höra af
sig, hade han blifvit ansedd för död. Hvilken förvånande öfverraskning
för Snabbstedt att få emottaga ett bref ifrån kapten Segerman, hvars
innehåll tillkännagaf, att han i honom hoppades få en pålitlig
sakförare, som ingalunda skulle vägra att förhjelpa honom till
återbekommande af sin rättmätiga egendom, hvilken hans barn redan satt
sig i besittning af. Om hvilket allt Snabbstedt med det första borde
underrätta Segermans barn, äfvensom om hans snara inträffande i
Finland.
Notarien Snabbstedt fann sig uppfordrad att skriftligen underrätta
Robert P. härom, och bad mig åtfölja sig till Axel Segerman. Vi gingo
och enligt vår önskan träffade vi honom hemma. Några minuter stannade
Snabbstedt tvekande, innan han kunde uttala ändamålet med besöket.
Ändtligen bröt han tystnaden, i det han yttrade: Förtörnar det dig
broder Segerman, om en fader från en aflägsen trakt närmar sig sina
barn, för att göra anspråk på en egendom, som för tjugufyra år sedan
tillhört er gemensamt? Månne ej hans dagar varit långa och glädjelösa
sedan han blifvit en främling öfverallt, tänkande på de förflutna
ljufva och bättre tider, som han fordom framlefde i den kära
fosterbygden?
Häpen, blek och mållös åhörde Axel Segerman underrättelsen om en faders
återkomst, som beredt hans älskade moder så bittra stunder och orsakat
hennes förtidiga död. Med hvilken känsla skulle han betrakta en så
afskyvärd faders ankomst; huru kunna tillerkänna honom den heliga rätt,
en far eger öfver sina barn? Med tanken på modrens lidna oförrätter,
missnöjd med hela verlden, ödet, skickelserna, öfverlemnade Axel sig åt
betraktelser, och valde, efter något öfvervägande, det beslut, som var