Så slutades min lek: En tafla ur lifvet - 4

det enklaste och värdigaste en son, nemligen att öfverlemna all rätt
öfver egendomen åt den samvetslöse fadren. Han ville äfven öfvertala
sin svåger till samma beslut, för att ej behöfva anlita lagen till
skiljedomare imellan far och barn. Jag rådde dessutom Axel att sjelf
fara till Robert och Johanna med underrättelsen om förhållanderna, samt
att låta Snabbstedt uppgöra med fadren och, om möjligt, försona och
förena dem alla. Med denna önskan skiljdes jag vid Axel och Snabbstedt.
När jag kom hem till mitt quarter, låg ett försegladt bref mig
till mötes och jag såg af sigillet att det var ifrån collegium
medicum. Jag bröt brefvet, som innehöll ordres för mig att förestå
provincial-läkaretjensten i Uleåborgs distrikt under det ordinarie
läkaren företog en utrikes resa.
Jag måste således i hast göra mig resfärdig, visst icke utan bekymmer
om mitt hjertas vigtigaste angelägenhet: att få lära känna den fattiga
intagande flickan. Men alla efterforskningar härutinan måste nu
uppskjutas till bättre tider, eller till återkomsten. Kanske jag också
aldrig mera skall återse den förtrollande varelsen.


Femtonde Kapitlet.

Klappa du brinnande hjerta, förgängliga hjerta,
Så länge glädje och vänskap och sång
Blomma på jorden för dig!
Under min resa till Uleåborg tilldrog sig ingenting märkeligt. För att
under min vistelse derstädes förströ mig och uppfriska mina minnen,
öppnade jag en korrespondance med en gammal akademie kamrat, magister
S----r, lärare vid elementarskolan i Åbo. Se här, värda läsare, tvenne
af de bref, hvilka jag till honom afsändt. Det ena är skrifvet någon
tid efter min ankomst och det andra kort före min afresa från Uleaborg.
Uleåborg den 11 Januari 18--.
Fem långa månader äro förflutna sedan vi -- efter att vid Kuppis,
jemte de öfriga vännerna i Åbo, hafva nöjsamt fördrifvit sista
dagen af min vistelse derstädes, samt jag med den fräsande
champagnen insupit mod till min långa resa norrut, eller "Färd
till Lapplands Isberg" såsom du behagade uttrycka dig, -- vänfast
och broderligt räckte hvarandra handen till afsked och då du af
mig emottog löfte, att sedan jag blifvit något hemmastadd här,
meddela dig upplysningar angående innevånarne och sällskapslifvet i
Uleåborg. Fem månader äro, som sagdt, sedan dess förflutna, och nu
-- sedan jag varit i tillfälle att se lifvet härstädes samt sålunda
tror mig genom skildringar deraf kunna skaffa dig förströelse för
en eller par timmar -- fattar jag pennan för att, så godt sig göra
låter, fullgöra mitt löfte.
Efter att hafva besökt nästan alla kuststäder imellan Åbo och
Uleåborg, ankom jag hit den 20 Augusti sistl. år, en tid af
året, som i hvarje stad är högst tråkig att tillbringa, men
isynnerhet uti en handels- och sjöfartsort, sådan som Uleåborg,
hvilken stad omgifves endast af kala sandfält och åkrar samt
saknar alla de naturskönheter hvarmed man blir bortskämd i södra
Finland, synnerligast dess skärgårdar, hvarefter ögat så gerna
längtar under sommaren. Straxt efter min hitkomst utbröt en svår
febersjukdom i länet och gaf mig under de tre första månaderne
sträng sysselsättning. Sedan dess har min tid tillåtit mig att
mer och mer umgås uti husen härstädes och öfverallt har jag
rönt denna gästfrihet, detta välvilliga bemötande, som utmärker
Uleåborgsboerne. Julen har förflutit här ganska trefligt. Så väl
entrébaler som maskerader och privata tillställningar hafva aflöst
hvarandra.
Att jag icke angående sällskapslifvet kommer att vidröra mitt eget
kön, kommer sig deraf, att detsamma uppenbarar sig ungefär lika
öfver hela den civilicerade verlden. Skulle du åter förmoda, att
fruntimren härstädes stå långt under deras systrar i södern, eller
icke äro värda en karls uppmärksamhet, så bedrager du dig storligen
i båda fallen; men om jag icke ingår i någon fullständig skildring
af deras skönhet, behag och lefnadston, kommer det sig deraf, att
den bleka lilja, hvilken jag såg i Åbo, efterlemnat ett så starkt
intryck hos mig, att jag ej kan sysselsätta mig uteslutande med
andra af hennes kön. En lång tid är förfluten, sedan jag såg henne,
och allt ännu sväfvar hon lika lifligt för mitt minne. Med sin
bleka och lidande, men änglarena uppsyn uppenbarar hon sig för mig
i mina tankar såsom ett väsende ifrån en bättre verld, af en ond
ande iklädd armodets och fattigdomens skepnad, för att framställa
hennes skönhet i större kontrast dermed. Men denna engel förer
mina tankar till andra personer, med hvilka jag tror hon äger ett
underbart samband -- Segermanska familjen. Huru långt har processen
mellan den grymme fadren och hans barn, hvarom redan fråga börjades
under min sista vistelse i Åbo -- avancerat? -- Men posttimman är
inne: des mera en annan gäng.
Din tillgifne vän
G. Hamster.
Andra brefvet.
Uleåborg den 6 Augusti 18--.
Tack broder för din skrifvelse; den var för mig en välgörande och
uppvärmande vårflägt, en angenäm erinran om förflutna tider. Du får
nu härmed emottaga mitt afsked från Uleåborg. Provincial-läkaren
Linder är nu hemkommen från sin utrikes resa och för mig återstår
ej annat, än att göra afskedsvisiter och packa in mina effekter.
Jag måste uppriktigt tillstå, att jag skiljer mig från Uleåborg med
verklig saknad. Du inbillar dig säkert genast, att någon hjertaffär
är orsaken härtill; men detta kan jag på min ära försäkra dig icke
är fallet, och för att fullkomligen öfvertyga dig -- du som är en
sådan Thomas i dylika saker, och som tror, att hvarje karl, likasom
du sjelf, nödvändigt måste hafva en flamma å hvarje ort dit han
kommer, för att kunna trifvas derstädes, -- vill jag endast erinra
dig om min lilja i Åbo. Du skrattar häråt och jag kan icke hjelpa
det; men det har blifvit en fix idé hos mig -- kalla det svärmeri
om du vill -- att jag kommer att återse denna intagande varelse och
under andra förhållanden än dem, under hvilka hon först uppenbarade
sig för mig. Ty att hon icke är det, hvad skenet utvisar, derom
är jag fullkomligen öfvertygad, och väntar tålmodigt att ett
gynnsamt öde slutligen skall framställa henne för mig uti hennes
rätta gestalt. Oaktadt jag, som sagdt, icke lemnar några fugtiga
himmelsblå eller bruna ögon efter mig, så förefaller det mig som om
det icke skulle stå rätt till med mitt lugn, då jag nu skall gå att
säga de personer ett, troligen evigt, afsked, med hvilka jag lefvat
nära ett års tid på en förtrolig fot och af hvilka jag njutit så
mycken vänskap och välvilja.
I Uleåborgs tärnor, lysande genom er skönhet, ert förstånd och ert
hjertats godhet, I skolen ständigt erinra mig de glada stunder --
stunder outplånliga utur mitt minne -- hvilka jag tillbragt uti
edert sällskap:
De skola stå uti mitt minne
Som Pharus eld på fjerran strand;
Som tröstens engel står derinne
I templet vid en offerbrand.
I hafven dessutom öfvertygat mig att en man, med huru stora anspråk
på bildning och salongsvana somhelst, aldrig kan hafva ledsamt i
edert sällskap.
Men äfven I mina jemnäriga umgängeskamrater och vänner, emottagen
mitt tacksamma farväl, ty edert angenäma sällskap kommer jag äfven
att med tacksamhet alltid påminna mig.
Tills i öfvermorgon har jag bestämt min afresa från Finlands tredje
stad, det trefliga Uleåborg och tänker afpassa resan så att jag
den 15 i denne manad på aftonen inträffar i Åbo, hvarest du jemte
öfrige vänner kunna träffa mig på societén, der jag tager in. Efter
ungefär ett års skiljsmessa få vi då åter gifva hvarandra ett
trofast handslag! -- Laga för all del att du genast vid min ankomst
kan traktera mig med din komposition af ryssarnas brulleau, hvaraf
vi under sista sammanvaron i Åbo voro så intagna, och genom hvars
preparation du i Upsala förvärfvade dig ett odödligt namn i Bacchi
lag. -- Mera då vi råkas.
Din vän
G. Hamster.
Sedan jag slutat mina afskedsvisiter, reste jag från Uleåborg den 8
Augusti 18--, åtföljd af en stor del utaf stadens yngre och äldre
herrar, hvilka beledsagade mig till första gästgifvaregård från staden,
Kembele, om jag rätt minnes. -- Derstädes sprungo ett par dussin
champagnekorkar i det icke alldeles hvita gästkammaretaket, och vi
skiljdes under fräsande tårar, hvarefter sällskapet, en del ännu
tårögda, återvände till Uleåborg och jag fortsatte min väg derifrån.


Sextonde Kapitlet.

Ack! hvem teckna förmår din bild du himmelska flicka? --
Nog, jag är fången i eviga band, är en slaf af min kärlek! --
Efter ett års vistelse i Uleåborg återkom jag till det gamla goda Åbo,
med tanken på fordna tider och på den lilla intressanta flickan, hvarom
jag förut talat. Skyldigheten ålade mig att först helsa på mina vänner,
och försigtigheten, att aldrig vidröra ett ämne som fortfarande lät mig
lefva i sorgligt ljufva fantasier; det var mitt fasta beslut. Jag
tänkte med deltagande på Axel Segerman och vid första mötet med
notarien Snabbstedt fick jag veta att kapten Segerman var i Åbo och att
man kunde taga för gifvet, att han skulle tillegna sig barnens egendom.
En afton då den "Fader- och Moderlösa Flickan" skulle gifvas, föll det
mig in att besöka spektaklet. Jag tog plats i en loge på första raden,
för att rätt beqvämt kunna öfverlemna mig åt åskådandet af det
omvexlande skådespelet. Pjecen intresserade mig till den grad, att jag
först närmare dess slut kastade en blick i närmaste loge. Jag blef som
träffad af blixten då jag blef varse ett fruntimmer, som jag tycktes
vara Johanna. Jag helsade och min helsning besvarades, men på ett eget
sätt. Då fruntimret icke syntes vara beledsagadt af någon kavaljer,
ålade mig artigheten att erbjuda mig till följeslagare. Jag skyndade
derföre genast vid pjecens slut efter henne; men i det jag närmade mig,
märkte jag att hennes vext var för späd för att vara Johannas, och
hennes ljusblå ögon sade mig att hon var ingen annan än den fattiga
flickan, som så beständigt varit föremålet för mina tankar. I stället
att njuta af återseendets gladaste hänryckning, förbyttes min fröjd
till en stum smärta; jag kände en het tår bränna min kind, då jag i
stället för den torftiga drägt, som så väl anstod hennes rena väsen, nu
fann henne vara elegant och fin. Hade hon kanhända förbytt denna
klädnad på bekostnad af den sinnesfrid och det lugn, som, engång flydt,
icke återkommer på denna sidan grafven?
Jag såg upp och träffades af hennes blick, hvari jag tyckte mig se den
skönaste tår återspeglad i min. Var det blygsamhetens, tacksamhetens
eller återseendets glädje, som framlockade tåren, eller var den
framkallad af ångern? Detta hade jag ej ännu hunnit utforska, innan hon
straxt efter min helsning slöt sin arm kring min och presenterade ett
fruntimmer, hvilket gjorde henne sällskap.
-- Herr doktor, detta är min syster Ida, hvars lif ni så ädelmodigt
räddat. Vi hafva, utom afläggandet af den tacksamhet, som vi erkänna
oss skyldige er, mycket annat att säga er.
Jag bjöd min arm åt hvardera af damerna. Detta var ett sannerligen eget
ögonblick; ty jag visste ej en gång dessa fruntimmers namn. Imellertid
förbjöd mig grannlagenheten att fråga dem derom och jag hoppades att
händelserna skulle upplysa mig. Under det vi gingo gatan rätt fram,
kunde jag icke underlåta att uttrycka min förvåning öfver min okändas
nuvarande förändrade ställning samt uttalade det hopp, att hon äfven nu
torde vara lycklig. Hon nedslog sina ögon och tycktes rörd. Jag afbröt
ämnet och undvek att uppväcka minnen, som måhända för henne kunde vara
både sorgliga och obehagliga. Jag frågade slutligen, om hon kände mitt
namn.
-- Jag vet blott att ni är läkare. Mitt namn är Emilia Kindblad: min
far har varit kapten vid ett regemente på Jutland i Danmark. Vi önske,
både jag och min syster Ida, att ni herr doktor är god och följer hem
till oss, på det jag får bjuda er ett minne af den stund, jag första
gången såg er, då ni så ädelmodigt med er gåfva räddade min systers
lif. I denna bön instämde Ida med skälmskt smålöje. Jag vacklade väl i
början uti mitt beslut, huruvida jag skulle följa med eller icke,
särdeles som jag tyckte mitt inre värde förringadt, då det gällde att
emottaga belöning för en så obetydlig tjenst. Slutligen segrade dock
intresset för de unga damerna.
Vi kommo snart fram till deras boning vid Arseniigatan och inträdde i
en väl möblerad sal, hvarest en tjensteflicka kom oss till mötes med
ett par brinnande vaxljus. De unga damerna aftogo sina kappor och bådo
mig göra detsamma. Jag stannade qvar och i hast uppdukades en så
kallad thésoupér. Den skämtsamma Ida föreföll mig ganska näpen och
underhållande, men tillika okonstlad. Man tyckte sig hos henne finna en
viss, icke ringa grad, af bildning, men utan den minsta portion af
förställning. Jag erfor hos henne ett fint omdöme; hon talade med
lätthet och upprepade ofta nog, att hon mera tyckte om Köpenhamn än
Åbo.
Jag märkte af deras uttal att de begge systrarne icke alltid varit
bosatte i Finland. Deras sällskap var i det hela så angenämt, att jag
var ledsen öfver att icke förr hafva varit i tillfälle att göra deras
bekantskap: men jag gladde mig dock nu deröfver att framdeles få
förnöta någon ledig stund hos dem. Jag kan ej neka, att Emilia hade
fått ett mägtigt inflytande öfver min själ. Hennes eldiga blick
sväfvade ständigt för mig och jag frågade mig, hvårföre jag, då hon
första gången väckte min uppmärksamhet, försummade att göra för henne
hvad mitt hjerta önskade.
Konversationen för aftonen var slut; jag tog min hatt och skulle
begifva mig hem då Emilia framräckte en annotationsbok, deri hon med
snabbmåleri föreställt Nikolaitorget i Åbo, der vi första gången
träffades.
-- Ack herr doktor, sade Emilia, får jag tillägga, i det jag beder er
emottaga denna ringa gåfva, att den är hjertlig. Aftonen af vårt första
möte skall lika lifligt som tacksamt alltid fortlefva i mitt minne. Ida
och jag hade nyligen anländt till denna, för oss obekanta stad. Vi voro
således främlingar och öfverallt allena. Vår far hade varit tvungen att
resa ifrån oss ett par dagar efter, sedan vi landstego här. Vi voro
således lemnade alldeles hjelplösa, och emedan vi hade föryttrat våra
nipper och dyrbarheter, var jag alldeles utan tillgångar att få medicin
åt min sjuka syster. Ni afhjelpte detta. Ingen dag har sedan dess gått
förbi, utan att vi välsignande påmint oss er, och efter nu min syster
också gjort personlig bekantskap med sin räddare, står för oss
framtiden än ljusare, och vi önska er båda all jordisk lycka och
välgång.
Sedan Emilia utsagt dessa sista ord, frambruto tårarne hos de båda
flickorna. Ehuru väl det ej klär en karl att vara gråtmild, kunde jag
dock ej förhlifva känslolös och äfven mina ögon fylldes med tårar. Jag
tog ett hjertligt afsked. Emilia följde mig med ljus, hvarunder hon
yttrade sin ledsnad öfver att hennes far icke var hemma till aftonen,
men tillade, att han alltid säkrast träffas hemma om morgnarne.
Hela den följande dagen sysselsattes mina tankar, huru jag skulle kunna
utforska dessa flickors lefnadssätt och förhållanden under den tiden
jag först lärde känna Emilia. Slutligen trodde jag mig kunna få någon
upplysning i den tarfliga lilla trädbyggningen, der jag såg dem första
gången, då jag kom från kyrkogården. Jag gick dit och fick veta att en
vaktmästarenka bebodde och egde den. Gumman träffades hemma och jag
frågade om hon kunde gifva mig önskad upplysning angående ett par unga
flickor som -- -- Säkert de från Köpenhamn, afbröt gumman mig. Jo, de
hette Kindblad, må ni tro; de kommo hit på våren här om året. Hvad de
lefde af vet vår Herre: men nog fick jag hyran med besked. Af solen
fick de sin frukost och tårar var deras qvällsvard. Nog var de
sedesamma menniskor och innerliga mot hvarandra. Syskon sade de sig
vara; Gud ska veta hur det var, ty hvad behöfde såna der resande att
säga sanningen. En gammal man hemtade dem hit och densamma förde dem
härifrån. Med tårar skiljdes de ifrån honom, mod glägje emottogo de
honom. -- Gud välsigne dem, hederliga va de emot mig. Sörja gjorde de,
stackars flickor. Sy kunde de, och det var också deras arbete. Men
intet kan jag säga herrn, hvar de nu är -- --
Jag lemnade gumman, som, ehuru ifrig att upplysa, dock icke kunde gifva
mig några upplysningar af vigt. Jag ämnade gå hem, då jag under vägen
träffade den hemlighetsfulla gubben, med hvilken jag, som läsaren torde
påminna sig, engång kom i samtal på ett värdshus. Gubben hälsade
vänligt på mig, påminte mig om vår sista sammanvaro och bjöd mig
enträget på societéten för att dricka ett glas äggtoddy på
aftonqvisten. Jag tackade för bjudningen men afslog den, emedan hans
sällskap föreföll mig mindre angenämt, ja vidrigt. Han bad mig då
besöka sig i hans qvarter, hvilket, på hans beskrifning, var i samma
hus, som de unga flickorna bodde. Jag skiljdes ifrån honom, men följde
på afstånd hans steg. Gubbens väg ledde åt Nikolaitorget framåt
Arseniigatan. Vid hörnet af ett större hus stod en resvagn och en
betjent vid vagnsdörren med en lykta i handen. Af skenet tyckte jag mig
se och igenkänna Emilia Kindblad. Jag förmodade, att min förtrollerska
skulle, måhända för alltid, lemna staden, och var just i begrepp att
hälsa, då en bekant röst ropade: "god afton bror Hamster." Det var
Robert P. med sin fru, min halfsyster Johanna, hvilka just kommit till
staden i sällskap med Snabbstedt. Notarien skulle nu söka att
åvägabringa förlikning mellan far och barn. Men den förre önskade
process, ehuru barnen ville godvilligt afstå det mesta åt honom.
Imellertid hade desse ett godt stöd i Snabbstedt; ty han hade en
särdeles förmåga att uttrycka sig med lätthet, och han talade med hela
värman af sin öfvertygelse, om hvad han verkeligen ansåg höra till
hederns och ärans fordringar.
Hemkommen, sysselsattes mina tankar af den oförklarliga likheten
emellan Emilia och Johanna. Med dessa tankar och med föresats att
förklara Emilia min kärlek, så snart jag blef ense med mig sjelf att
kunna lyckliggöra en maka, insomnade jag.


Sjuttonde Kapitlet.
Grymt du bedrog,
Lif med din hägring, som skimrande log.
Döden, ack! döden allena
Skall oss förena.
Följande dagen om aftonen, då jag spatserade af och an på mitt
kammargolf, instörtade Axel Segerman med det mest förtviflade utseende.
Jag frågade honom om han träffat sin far. Nej, svarade han, till min
tillfredställelse. Men hjelp mig nu i en mycket värre affär och följ
mig utan dröjsmål! Jag har genom ett förhastande kanske förstört hela
min framtid, gjort mig olycklig -- tag dina instrumenter med dig: jag
vill under vägen berätta för dig hela förhållandet. -- Vi följdes åt.
-- Du vet hvar kamraterne L. och M. bo. Jag gick dit för att enligt
öfverenskommelse följa med dem ut; men i anseende till de mörka
trapporne gick jag vilse och knackade på en dörr som var belägen en
våning högre, än jag trodde. En för mig okänd flicka öppnade och kom
mig öfverraskande till mötes med ett ljus i handen; af min förlägenhet
såg hon tydligt att jag gått vilse -- och vid min ursäkt erbjöd hon sig
att lysa mig ned för trappan. Med en artig komplimang skiljdes vi åt.
Jag hade ännu ett par trappsteg qvar; men under det jag famlade i
mörkret, möter mig en manlig basröst som genast i vredesmod öfverfoll
mig med oqvädingsord; den obekante fattade mig dessutom i bröstet och
ville hindra mig att komma undan. Uppbragt deröfver, då jag intet ondt
visste med mig, fattade äfven jag min motståndare och gaf honom en
sådan stöt, att farstun dervid gaf eko. Endast ett doft sorl hördes och
allt blef tyst. Jag tviflar om mannens återfående, känner ej personen
och vågar ej vidtaga några åtgärder till hjelp, utan beder dig
förbindligast följa mig och göra hvad som står i din förmåga.
Med deltagande skyndade jag att hjelpa, om hjelp icke vore för sen. Men
huru stegrades ej min bestörtning, då han förde mig till samma hus, der
flickorna Kindblad bodde. Jag ilade trapporne uppfor, då jag möttes af
en jungfru med lykta. "Jag är läkare, sade jag, har någon skadat sig
här i huset?"
-- Ja visst har kapten fått sig en dugtig smäll; men ondt krut förgår
ej så lätt.
-- Han lefver således ännu -- och hvar finns han?
-- Han blef uppburen på sina rum och vårdas der af sina döttrar.
-- Jag följer med dig, sade Axel Segerman. Vid öppnandet af dörren
trädde Emilia emot mig. Vittnar ej er ankomst, sade hon, att ni är en
Herrans engel, som åter besöker oss i nödens stund. Hon fattade min
hand och ville ledsaga mig till den sjuke, men varseblef i detsamma
Axel, hvilkens åsyn försatte henne i bestörtning.
-- Mamsell Emilia, sansa er, för mig till er far! -- Låt löjtnant
Segerman stanna qvar här; det är han som kallat mig hit.
-- Löjtnant Segerman! utbrast Emilia.
-- Mitt namn är verkeligen Segerman. Det som händt kan ej ändras. Jag
har kommit hit, ej allenast för att förklara mig, utan ock för att
godtgöra -- om sådant mer kan ske -- hvad jag oförvållande brutit. Gå
in du, min värde vän Hamster, spara icke på din berömda skicklighet och
tillåt mig att få stanna här så länge.
Ack min Gud! -- tänkte jag -- huru skall detta lyckligen slutas och jag
skyndade till den sjukes säng. Här fann jag Ida sittande bredvid sängen
badande hans tinningar. Så snart hon borttog handduken, igenkände jag
genast den mystiske gamle mannen, hvilken jag en gång råkat på
värdshuset och hvilken för några aftnar sedan bjöd mig in på
societéten; han låg nu der sanslös, mållös och utan känsel.
-- Tillåt mig mamsell, sade jag, i det jag tog den sjukes hand,
undersökte pulsen och fann hufvudgärden blodig. Både blånader och djupa
sår tillkännagåfvo, att här var ingen tid att förlora. Jag framdrog min
lansett och öppnade ådern. Blodet framströmmade ur hans arm, hvilken
ock tycktes vara skadad. Jag anade faran och beslöt att uppbjuda hela
min förmåga för att åtminstone återkalla honom till sans. Detta
lyckades mig småningom. Efter en lång pinsam väntan öppnade han
ändtligen ögonen och sade med matt röst: Tack herre, tack! Ni har en
stor belöning att vänta af den Högste för ert bemödande. Gör mig ännu
en tjenst och säg mig, om jag har lång tid öfrig. Derefter suckade han
tungt och tillade: "det är af mycken vigt för mina barn, att jag får
känna mitt tillstånd. Jag önskade äfven att tala med notarien
Snabbstedt; känner doktorn honom?"
-- Jag svarade ja.
-- "Om jag dör, så är det ute med mina barn. Gud, om jag finge lefva
ett år till! Känner ni min herre, att jag processar med Segermans barn?
Går jag nu bort så här hastigt, så förklarar lagen mina stackars
flickor för arflösa; de få då intet, de måste åter börja kämpa med
fattigdom och brist, likasom den tiden då jag processade om min sednare
hustrus arf, sedan hon afled i Köpenhamn, och hvilket arf hennes
slägtingar ville förneka mig af skäl, att de trodde sig kunna
öfverbevisa mig om att hafva haft falska betyg, den tiden jag gifte mig
med henne. Jag tog det säkra för det osäkra och for öfver med mina båda
flickor hit till Åbo, i hopp att ännu träffa min ovärderliga första
maka, och bönfalla om hennes tillgift, samt föreställa henne mina båda
flickor. Men så snart jag i Åbo erhöll den underrättelsen, att hon
blifvit för längre tid sedan död, återstod mig icke annat, än att
genast återvända till Köpenhamn och qvarlämna mina döttrar; och då
kände mina flickor fatfigdomens börda. Något bevisligt ondt kunde man i
Köpenhamn icke påbörda mig, utom att jag forbytt namn. Jag fick sådeles
lyfta hälften af arfvet, och skulle fått alltsammans, om jag hade
stannat qvar; men jag längtade att få hvila der min vagga hade stått.
Ledsnaden öfverföll mig och den är ej annat än en slags olycklig
hemsjuka, som tvingar anden att, för hvad pris som helst, återvända
till det land, der hon först skådat dagens ljus. Nu är jag åter i detta
land: alla illusioner hafva försvunnit, och blott den kalla, jernhårda
verkligheten grinar emot mig med förvridna drag."
-- "Känner ni min son Axel Segerman, som är löjtnant?"
-- Ja, svarade jag, han är en bra karl. -- -- Jag hade således klart
för mig min olyckliga moders förförare. De marter jag kände inom mig,
voro tusenfalldiga. Jag hade så ofta suckat ve och förbannelse öfver
den nedrige bofven, och nu låg han der, ett offer för den eviges hämnd,
hvars domar äro outransakeliga. Jag samlade all min styrka, för att
bibehålla lugn och svor inom mig att iakttaga en helig tystnad. Och
dessutom: han var ju dock min far! --
-- "Jag kan ej dö, vidtog åter den sjuke, innan jag får sluta min son
Axel till mitt bröst och af honom bedja om tillgift för de lidanden,
jag förorsakat hans mor. Han skall ock hafva en syster, född efter min
bortresa, som lär heta Johanna; äfven henne önskade jag se. Var god och
sänd bud till komminister Mannert, och bed honom kalla hit min son och
min dotter, om de på något tänkbart sätt kunna anträffas; men mycket
snart, medan jag ännu har full sans och krafter att förordna om min
yttersta vilja."
Jag lemnade den sjuke, hos hvilken Ida ensam qvarstannade. När jag gick
ut i salen, märkte jag att en förklaring egt rum emellan Axel och
Emilia. Hon satt och höll Axels hand i sin; ymniga tårar sköljde hennes
kinder, och han syntes äfven högst upprörd och skakad i sitt innersta.
Jag närmade mig dem i den öfvertygelsen, att de hade lärt känna
hvarandra; öppet ville jag säga Axel hvad jag tänkte, ty jag förutsåg
att här snart skulle blifva ett afgörande ögonblick. Samla dina
själskrafter Axel, började jag, då du på din faders önskan går att tala
vid honom. Jag skall gå och bereda honom på din ankomst: men du får för
all del ej säga honom, att det var du som störtat honom i det
beklagansvärda tillstånd, i hvilket han för närvarande befinner sig.
Uti få ord sökte Axel öfvertyga Emilia om sin ånger och anhöll om
försoning, och i det han stod upp betäckte han sitt ansigte med
näsduken. Sansa dig och var en man, sade jag till honom; medvetandet
att du ej med öfverläggning gjort det onda, bör ju styrka dig. Ännu en
gång tog han Emilias hand, tryckte den och försäkrade vid Gud, att han
var lika oskyldig som olycklig, samt tillade med själsstyrka: hvad som
än kan hända mig, vill jag söka bära det som en man egnar och anstår.
Om jag på något sätt kan försona mitt ofrivilliga brott genom att
erbjuda dig och din syster min broderliga vänskap, så är jag er för lif
och död! Vill du alltid vara min syster, Emilia får jag kalla dig
syster Emilia?
-- "Ja min bror," sade hon, i det ett par silfvertårar dallrade öfver
hennes ögons klara blå botten, och de omfamnade hvarandra hjertligen.
Nu inträdde den efterskickade komministern, som ögonskenligen
öfverraskades af Emilias och Axels omfamning. Uti komministerns blick
skymtade för öfrigt ingen oro, ingenting som stack af mot hans alltid
lugna väsen. Mig förestod att gifva honom upplysning om allt som hade
tilldragit sig.
Mycket förundrad afhörde han min berättelse, men ännu mera bestört blef
han öfver den gamle kaptenens andra giftermål och båda sednare barn.
Men huru skulle jag skildra uppträdet i trappan mellan far och son? När
jag, så skonsamt som möjligt, omtalat äfven detta, blef komministern
rörd ända till tårar. Han beklagade Axels hårda öde, vändande sig
derefter till Emilia, sägande: det är säkert mamsell Kindblad?
-- Ack min herre! ni är en Guds tjenare, vill ni icke vara god och gå
in för att tala vid min far, han har säkert ganska mycket att säga er?
-- Det är min pligt, mamsell; men tillåt mig först att föra en syster i
era armar. Hon vill genom er söka och vinna ett samtal med sin far; jag
hoppas, att äfven hon skall få smaka den himmelska glädjen, att hvila
vid ett försonadt fadershjerta.