Orestes - 1

EURIPIDES' ORESTES
Öfversatt af
Axel Gabriel Sjöström


Helsingfors,
hos J. C. Frenckell & Son,
1843.



L. B. S.
Sequimur textum Editionis Stereotypae, Lipsiae,
ex officina Caroli Tauchnitii, anno 1828 editae.

PERSONERNE:
ELEKTRA.
HELENA.
HERMIONE.
KHOREN.
MENELAOS.
TYNDAREUS.
PYLADES.
SÄNDEBUDET.
PHRYGIERN.
APOLLON.

ELEKTRA.
Ej finns så vådligt något ord, att tala ut,
Ej lidelse, ej gudaskickadt olycksfall,
Att ej dess börda menskans lynne lyftade.
Ty han, den sälle, -- ej hans öde hånar jag --
Zeussonen sjelf, som folket påstår, Tantalos, 5
Rädd för den häll, som på hans hjessa reser sig,
I luften sväfvar, lidande en sådan näpst, --
Så sägs -- derför, att han mot gudar, menska blott,
Åtnjutande gemensamt bords utmärkelse,
Ej tand för tunga höll, som otäck krämpa är. 10
Han åt Pelops var far, och Atreus Pelops' son,
Åt hvilken Klotho på sin slända tvinnade
Tvedrägt, att krig emot Thyestes, egen bror,
Tillställa; dock, hvi repa upp hvad tigas bör?
Nu drap hans barn, och dem på bordet bar Atreus. 15
Af samme Atreus -- med det andra tiger jag --
Var store, om han stor bör heta, Agamemnon son,
Och Menelaos af en Kretisk mor, Aerope.
Nu äktar sin af gudar hatad Helena
Drott Menelaos; Klytaimnestras bädd, den beryktade 20
Hos de Helleners folk, Agamemnon väljer sig.
Men jungfrur tre af samma qvinna föddes vi,
Khrysothemis, Iphigeneia och Elektra -- jag --
Och brodren vår, Orestes, af en brottslig mor,
Som, kastande omkring gemåln en gränslös duk, 25
Gaf honom döden; hvi? att säga icke höfs
En jungfru; folket dömma må i tvistig sak.
Hvi skulle jag ock Phoibos klaga an för väld?
Men han Orestes rådet gaf, att slå sin mor
Ihjäl, som ej hos alla honom ära gör. 30
Nu drap han, och hörsammade alltså en gud.
Och jag var med om mordet, jag, för qvinlig del,
Och Pylades, som jemte oss utförde det;
Alltsedan tärd af gräslig sjukdom sjukas nu
Orestes, stackars man, och sträckt på bädd 35
Han ligger, och af modrens blod i raseri
Han jagas fram; men Eumeniderna jag räds
Vid namn benämna; som med skräck hans sinne fyllt.
Ren detta är den sjette dagen, sen i eld
Hans moders kropp, den mördades, sin rening fick. 40
Och mellertid han ingen mat i munnen tog,
Ej gaf sig något enda bad; men svept uti
Sin mantel, hvar gång sjukdomsqvalen lindring ge,
Han gråter sansad, stundom ifrån bädden upp
Han springer snabb, likt fålen ifrån oket löst. 45
Och Argos har beslutit, att ej under tak,
Och ej vid brasan ta oss mot, ej tala till
Oss modermördare, om hvilka just idag
Argeiers stad högtidligen skall fälla dom,
Om man oss båda två till döds nu stena bör, 50
Om med ett slipadt svärd man nalkas bör vår hals.
Dock hafve vi ett hopp ännu, att icke dö:
Ty Menelaos ifrån Troia kommit hem,
Och fyllande med flottan hamnen Nauplia,
Han ligger här vid stranden, redan längre tid 55
Från Troia jagad hafven kring; men Helena,
Den olycsälla, passande på nattens stund,
Att hon ej, sedd om dagen vandrande, af dem
Som söner mist vid Ilios, stenades ihjäl,
Han sände hit förut till oss. Derinne nu 60
Sin syster gråter hon, och båsets olycksfall.
En vederqvickelse i smärtorna hon har likväl:
Åt jungfrun, lemnad qvar, då hon till Troia drog,
Hermione, som gaf åt moder min, att fostras upp,
Sjelf Menelaos, bringande från Sparta hit; 65
Åt henne glädes hon, och glömmer sorgen bort.
Här blickar jag åt hvarje stig, ifall jag får
Se Menelaos komma; ty vi stå minsann
På svaga ben, såframt ej genom honom vi
Bli räddade: olycligt hus är hjelplös ting. 70
HELENA (trädande ur palatset).
O Klytaimnestras dotter du, och Agamemnons,
Elektra, du som jungfru gått ren länge nog,
Hur har du, arma qvinna, och din bror också,
Stackars Orestes, blifvit modermördare?
Af några ord till dig ej brottbesölas jag, 75
Som uppå Phoibos välfver syndens hela skuld.
Likväl jag suckar öfver Klytaimneatras lott.
Min systers, hvilken, sedan jag till Ilios
For hädan, som jag for, uti vansinnig stund,
Jag icke sett; nu öfvergifven klagar jag. 80
ELEKTRA.
O Helena, hvad säga dig, som skådar sjelf
Uti olyckan kastad Agamemnons son?
Och sömnlös jag invid den usles döda kropp,
Ty död han är, och andas knapt det minsta mer,
Här sitter; dock hans ofärd ej begabbar jag. 85
Lycksalig du, lycksalig äfven din gemål,
J, som till oss i nödens stunder hafven ländt!
HELENA.
Hur länge låg han redan sträckt på denna bädd?
ELEKTRA.
Ifrån den stund sin moders blod han rinna lät.
HELENA.
Den uslingen! och modren, ack, hur hon förgicks! 90
ELEKTRA.
Så är det mellertid, och han har kämpat ut.
HELENA.
Säg, fagra mö, vid gudar, vill du lyda mig?
ELEKTRA.
Invid min broders bädd jag nu upptagen är.
HELENA
Vill till min systers grafvård du begifva dig?
ELEKTRA.
Du menar till min moders? säg också, hvarför? 95
HELENA.
Att gjuteoffer bära och från mig en lock.
ELEKTRA.
Är ej din rättighet, att gå till vänners graf?
HELENA.
För de Aigeiers folk att visa mig jag blygs.
ELEKTRA.
Sent ångrar du, som hemmet nesligt öfvergaf.
HELENA.
Rätt sagdt, men emot mig likväl ej vänligt sagdt! 100
ELEKTRA.
Hvad blygsel har du då för Mykenaierna?
HELENA.
Jag fädren räds till dem, som dött vid Ilios.
ELEKTRA.
Rätt hårdt! I Argos går du genom allas mund.
HELENA.
Gör mig tillviljes nu, och bort all fruktan lägg!
ELEKTRA.
Ack nej! min moders graf jag kan omöjligt se. 105
HELENA.
Att färnorna det bure dit, ju vore skam.
ELEKTRA.
Hvi sänder du ej dottren din, Hermione?
HELENA.
I stora sällskap höfves jungfrur ej att gå.
ELEKTRA.
Hon åt den döda så umgällde modersvård.
HELENA.
Rätt sade du, min flicka, och jag lyder dig. 110
Och sänder egen dotter dit; ty rätt du sagt,
(ropande inåt palatset)
Kom ut, mitt barn, Hermione, kom ut påstund!
(Hon utträder.)
Tag gjuteoffret här i händren, och min lock.
Och gående till Klytaimnestras graf dermed,
Lägg håningsmjölken der och korpsvart lock, 115
Och stående på kumlets spets säg dessa ord:
"Dig gjuteoffret systren Helena hembär,
Hon som ej vården nalkas törs, och fruktar för
Argeiska folket." Och välvilligt hjertelag
Bed henne hysa emot mig och dig, och min gemål, 120
Och de osälla två, dem gud förgjort.
Men hvad mig egnar, såsom syster vårda om,
De skänker man åt döda ger, utlofva ock.
Gå nu, mitt barn, och skynda dig, och när du gjort
Ditt gjuteoffer, tänk på snarlig återkomst! 125
(begge afträda.)
HELEKA (ensam)
Ack, skönhet, hur du mycket ondt bland menskor gör,
Men räddar dem, som dig besitta dygdesamt!
J sågen ju, hur hon hårspetsen klippte af.
Att skona fägringen; hon samma toka är.
Må gudarne dig hata, som du störtat mig, 130
Och honom här, och Hellas! ve mig, usla, ve!
(Khoren nalkas.)
Der komma desse, städs uti min bittra gråt
Deltagarinnor; blott de nu ur sömnen ej
Den lugne väckte, och ur ögat pressa tårn
För mig, enär jag åter brodren rasa ser. 135
O J kärälskeliga mör, med sakta fot
Er närmen! bullren icke! ej här vare stoj!
Förty er vänskap är mig angenäm, men dock
Olycka vore, om min broder vaknade.
Stilla, stilla! mjuka steg med kängorna | Str. 1 140
Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!
Viken härifrån fjerran,
Fjerran från bädden hans!
KHOREN.
Se, jag hörsammar.
ELEKTRA.
Ack, ack, som pipans andedrägt 145
Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!
KHOREN.
Välan, så stilla som herdepipans
Min stämma är.
ELEKTRA.
Rätt så!
Träd fram, träd fram, kom stilla hit,
Kom stilla hit, och gif besked, hvarför 150
J ändtligen komne ären.
Ty länge redan på sin bädd han ligger.
KHOREN.
Huru är det? Låt oss veta, du goda! | Motstr. 1.
ELEKTRA.
Hvad öde må jag nämna, och hvad olyckslott?
Han andas ännu, 155
Med korta suckar.
KHOREN.
Ack, den olycklige!
ELEKTRA.
Du mördar honom, om du rör hans ögonlock.
Som ljufvaste lisa i sömnen finna.
KHOREN.
Den arme, genom gudasända nidingsverk! den usle, 160
genom hjertqval!
ELEKTRA.
Ve, ve, förderf uttalte den förderflige,
Ultalte, då min moders mord,
Det afskyvärda,
Från Themis' trefot bjöd orakelguden. 165
KHOREN.
Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.
ELEKTRA.
Du honom med ditt skri, osäl-
la, har nu ur sömnen väckt.
KHOREN.
Jag tror han sofver ännu.
ELEKTRA.
Vill du ej från oss, från borgen 170
Strax tillbaka, slutande ditt oljud,
Vända foten hän?
KHOREN.
Han sofver.
ELEKTRA.
Rätt du sade.
KHOREN.
Heliga, heliga natt, Str. 3.
Sömngifvarinna åt mångplågiga menskor, 175
Stig ur Erebos' djup; hasta, o hasta, bevingad
Till Agamemnons palats;
Ty af bekymmer, och olycksfall
Vi förödas, vi ödas ut.
ELEKTRA.
J stojen än. 180
KHOREN.
O nej!
ELEKTRA.
Tyst, tyst
Om du från bedden träder, slutande
Din muns tumult, du goda, honom skänker
den stilla glädjen utaf sömnens ro.
KHOREN.
Säg oss, hvad slutet på allt detta blir? | Motstr. 2.
ELEKTRA.
Döden blir det, och hvad eljes? Ingen 185
Matlust han numera har.
KHOREN.
Hans slut är ögonskenligt.
ELEKTRA.
Oss har Phoibos offrat upp.
Fordrande ett styggt, förbjudet blod
Af mor, som drap vår far. 190
KHOREN.
Rätt så; men rysligt dock!
ELEKTRA.
Dödad är, dödad är du | Motstr. 3.
Huldaste moder, som ödde
Fader min, och oss båda, barnen dina.
Ja, vi förhärjats, förhärjats, som skuggor, 195
Ty bland döda du är, och mitt lifs
Ädlare del bortflyktar
Under suckar och hjerteqval,
Under nattliga tårar. Men oförmäld,
Ve, och barnlös, ack, min lefnads dar 200
Städs olycklig jag släpar fram.
KHOREN.
Stig närmare, Elektra, jungfu min, och se.
Att ej din broder der må dö, förrän du vet.
Ty ej hans alltför långa ro behagar mig.
ORESTES (vaknande.)
Ack, sömnens vederqvickelse, min krämpas bot, 205
Hur ljufvelig du nalkats mig i rätter stund?
Ack, höga Glömska af olyckorna, hur vis.
Hur önskansvärd gudinna för beängslade!
Men hvarifrån är jag väl kommen hit, och hur?
Ty sen jag vettet miste, fordom ej jag minns. 210
ELEKTRA.
Kärälsklige, hur har din sömn ej fägnat mig!
Säg, vill du att jag fattar dig och lyfter upp?
ORESTES.
Tag, alltför gerna tag, och från min stackars mund.
Från mina ögon torka tjocka svettens drägg.
ELEKTRA.
Se, ljufligt är det värfvet, och jag vägrar ej, 215
Att om min broder taga vård med systershand.
ORESTES.
Med sida sida understöd, och tofvigt hår
Stryk undan, ty med ögonen jag föga ser.
ELEKTRA.
O stackars hufvud med de skrumpna lockarna,
Hur har du ej förvildats af vårdslösad ens! 220
ORESTES.
Mig luta åter mot min bädd! När raserit
Gått öfver, känner jag mig svag och orkelös.
ELEKTRA.
_Minnsann för sjuklingen är kär dess hvilobädd,
En rätt olustig ting, men nödig mellertid_.
ORESTES.
Res mig igen, och låt mig sträcka kroppen ut. 225
KHOREN.
_En kinker är den sjuke, af förlägenhet_.
ELEKTRA.
Säg, om du föttren emot marken foga vill,
Och ändtlig ta ett steg? Omvexlingen är ljuf.
ORESTES.
Rätt gerna; -- ty det liknar sig till helsa dock,
_Och skenet är rätt bra, fast långt från sanningen_. 230
ELEKTRA.
Hör hvad jag nu dig, bäste broder, säga vill,
Sålänge dig Erinnyerne lemna sans.
ORESTES.
Hvad nytt alliså? Är det till godo, tack derför.
Är det till ondo, har jag ren olyckor nog.
ELEKTRA.
Vet Menelaos kommen är, din faders bror; 235
I Nauplia han sina skepp för ankar laggt.
ORESTES.
Hvad nu? Kom tröst i mina och i dina qval,
Vår anförvandt, och hos vår far i mycken skuld?
ELEKTRA.
Han kommen är, -- du lita kan på mina ord --
Och bringar Helena från Troias murar med. 240
ORESTES.
Om han allena räddats, vore han mer säll.
Men bringar han sin maka; med stor skam han kom.
ELEKTRA.
För klick berömligt födde Tyndareus ett par
Af döttrar, och vanryktadt uti Hellas' bygd.
ORESTES.
Var du de styggor olik; ty det unnes dig. 245
Och prata icke endaat så, men tänk jemväl!
(börjar rasa.)
ELEKTRA.
Ve mig, o broder, hur ditt öga välfver sig!
Och knapt vid sinnen, blef du genast rasande.
ORESTES.
O moder, jaga ej -- jag ber dig -- mot mig så
De blodbesölade, ormlika qvinnorna! 250
Ty sjelfve nog, ack, sjelfve de kringlöpa mig.
ELEKTRA.
Min stackars broder, håll dig stilla i din badd;
Ty intet ser du af hvad du dig skåda tror.
ORESTES.
O Pboibos, de hundögde ärna dräpa mig,
Vildblickige prestinnor i tartarens djup. 255
ELEKTRA.
Jag dig ej släpper. Flätande kring dig min arm,
Jag hindrar dig, att hoppa dina olyckshopp.
ORESTES.
Mig släpp! du själf, ibiand Erinnyerna en,
Mig kramar, för att i tartaren slunga ned.
ELEKTRA.
O, ve mig arma! hvarifrån skall hjelp jag få? 260
Ty begge ha vi samkat på oss gudars harm.
ORESTES.
Hornbågen gif mig, skänken af oraklets gud,
Hvarmed han mig Erinnyerna jaga bjöd,
Ifall med raseri de skulle skrämma mig.
ELEKTRA.
Kan väl en gud bli sårad utaf menskohand? 265
ORESTES.
Såframt han ej från mina ögon drager hän.
(till Erinnyerna)
Ha, hören J, och sen J ej de vingade.
Från säker båges sträng afskjutna pilarna?
Ah, ah, hvi dröjen J? åt ethern svingen upp.
På vingarna; anklagen Phoibos' gudasvar! 270
(något sansad.)
O ve, hvi ängslas jag, och höjer suck på suck?
Hvarthän, hvarthän ha från vår bädd vi irrat nu?
Ty efter dyningen jag lugn nu åter ser.
Hvi, syster, gråter du, och höljer dig i dok?
Jag blygs, att med dig dela mina hjerteqval, 275
Och genom mina krämpor gifva jungfrun sorg.
För mina nidingsvärf ej du förtvina må;
Åt dem ditt bifall skänkte du; men jag utgjöt,
Vår moders blod; och Loxias anklagar jag,
Som, manande till aldrarysligaste brott, 280
Med orden mig förtjuste, men i saken ej.
Jag menar, att om jag min far, lifslefvande
Tillfrågat, om jag borde dräpa moder min?
Med trägen bön han händren sträckt mot sonens skägg,
Att icke stöta svärdet sitt i modersbarm. 285
Ifall ej han tillbakavunne lifvet så,
Men jag, osälle, blefve mål för dessa qval.
Derför afslöja dig, min bästa syster, nu,
Och afstå ifrån gråt, änskönt olycklige
Vi äre; och hvar gång du mig misströsta ser, 290
Så hejda du mitt hårda sinnes nederlag,
Och trösta mig; men när du åter suckar sjelf,
Då tillhör oss, att träda fram, och råda dig.
Ty sådant bistånd vännen skönt åt vännen ger.
Nu, stackars syster, gå du i palatset in, 295
Sträck ut dig, gif åt sömnen sömnlöst ögonlock,
Och tag dig mat, och dig också i bad begif.
Ty om du lemnar mig, om af enträgenhet
Ådrar dig sjukdom, är med oss förbi. Du är
Mitt enda stöd; och -- som du ser, ej annat finns. 300
ELEKTRA.
O nej, med dig jag ville gernast både dö,
Och lefva. Så är saken; om du doge bort,
Hvad gör jag? huru, ensam qvinna, räddas jag,
Vännlös, brorlös och faderlös? Men önskar du,
Må detta ske! ändock mot bädden luta dig! 305
Och hvad dig utur sängen drefve, skrämde upp,
Ej akta särdeles, men dröj hos dynorna!
Ty fast du ej är sjuk, men endast sjukas tycks,
Bekymmer väckes derutaf och rådlöshet.
(afträder.)
KHOREN.
O ve, ve! | Stroph, 310
Snabbfotade och bevingade,
Höga gudinnor, er,
Som fröjdtomt säte besitten bland
Tårar och jemmer,
Svarthyige Eumenider, som kretsen 315
Vida ethern igenom, krävande
Hämd på blodskuld, hämd på hvart modermord,
Eder anropar jag, eder anropar jag:
Nu Agamemnons son tillstädjen för-
gäta sitt raseri, det vilda. 320
Stormande! Hvad olycksqval
Dig, usle, drabbade, till undergång.
Sen du oraklet tog emot, som Phoibos
Ifrån sin trefot gaf i gudalunden,
Der jordens medelpunkt sägs gömd. 325
O Zeus, Zeus | Motstr.
Barmhertighet, hvar? O hvad blodig
Strid, som nu förestår
Dig, usling, gripande dig an; och tårar
Mänga med tårar 330
Skall bland Erinnyerna någon, som hitbär
Din moders blod, och dig vansinnig gör!
Derför veklagar jag, derför veklagar jag.
Den stora lyckan ej bland menskor trifves.
Se, seglet på den snabba båt. 335
Hur det af stormen-sönderrifves:
Så lyckan öds, tills sista spillren drifves
Af qvalens störtvåg, under jemrens gråt.
Ty hvilken annan ätt tillförene,
Än den, som genom gudsgiftermål 340
Från Tautalos härstammar, har jag väl vörda bordt?
(Menelaos kommer.)
Se, der har vi kongen, der kommer
Menelaos, vår drott, af sin praktskrud
Genast igenkänd,
Att han af Tantaliderna en är. 345
O du, som med tusenskeppiga flottan drog
Till Asiens kust,
Hell dig, du lycka och framgång haft,
Och lyktat med gudarnes hjelp ditt värf!
MENELAOS.
O kongaborg, dels jag med fröjd dig återser, 350
Från Troia länd, och dels jag suckar vid din syn,
Ty rundtomkring af hiskliga olyckor snärjdt
Jag aldrig nånsin mera sett ett annat hus.
Ty Agamemnons öden ren jag veta fick,
Och huru han af egen maka mördades. 355
Då jag tog hamn vid Malea; ur vågorna
Sjömännens siare förkunnade det mig,
Lögnlöse guden, spåarn Glaukos, Nereus' son,
Som ögonskenligt steg ur sjön, och ordade:
"O Menelaos, mördad ligger broder din, 360
Besviken af sin egen makas sista bad!"
Det tårar kostade mig sjelf och mina män,
Rätt många. När jag sen beträdde Nauplias jord,
Och ren min maka hade hitåt kosan vändt,
När jag Orestes redan, Agamemnons son, 365
Mig trodde sluta få i famn, och modren hans
I frid och fröjd, af fiskarfolket hörde jag
Om Tyndareiska dottrens gudalösa mord.
Och nu, hvar är han? sägen mig, J unga mör,
Hvar Agamemnons son, som detta brott begick. 370
Han var ett barn i Klytaimnestras armar än,
Då denna borg jag lemnande, till Troia drog,
Att jag ej honom, om jag såge, kände nu.
ORESTES.
Jag är Orestes, Menelaos, som du sökt.
Ock gerna jag för dig mitt brott berätta vill. 375
Först dina knän jag vidrör, hjelpbegärande,
Och höjer bönen, utaf ingen qvist bestyrkt:
Ack, rädda mig! I lycklig stund du kommen är.
MENELAOS.
Hvad ser jag, gudar? hvem bland skuggor skådar jag?
ORESTES.
Rätt sagdt! för qval jag lefver ej, men dager ser. 380
MENELAOS.
O, hur din lock är vild och tofvig, arme man!
ORESTES.
Min anblick ej, men mina brott besöla mig.
MENELAOS.
Utur förtorkadt öga hiskligt stirrar du.
ORESTES.
Min kropp är hän, men namnet återstår likväl.
MENELAOS.
Hur oförmodlig synes mig din missgestalt! 385
ORESTES.
Min olycksälla moders baneman är jag.
MENELAOS.
Jag hör; men uppskjut sådant prat en liten stund.
ORESTES.
Må ske! men gud mot mig är rik på lidanden.
MENELAOS.
Hvad går åt dig? hvad krämpa bringar dig förderf?
ORESTES.
Medvetandet, att jag förskräckligt handlat har. 390
MENELAOS.
Hvad nu? -- _Vist tydligt är, men ej otydligt ord_.
ORESTES.
Förnämligast den ångest, som föröder mig.
MENELAOS.
Svår är guds skickelse, men botelig ändock.
ORESTES.
Och raseriet är min mors blodshämnare.
MENELAOS.
När började du rasa så? hvad dag var det? 395
ORESTES.
Då jag i kummel bäddade min stackars mor.
MENELAOS.
Hemkommen, eller sittande vid bålet qvar?
ORESTES.
På vakt om natten; att ej benen stules bort.
MENELAOS.
Var någon annan med, som understödde dig?
ORESTES.
Jo, Pylades, som stod mig bi vid modermord. 400
MENELAOS.
Af hvilka skräckgestalter qväljes du såder?
ORESTES.
Tre flickor, nattligt hemska, tycker jag mig se.
MENELAOS.
Din mening vet jag, men ej vill jag nämna dem.
ORESTES.
De heliga! din bildning hindrar dig från slikt.
MENELAOS.
For modermordets skull de så anfäkta dig? 405
ORESTES.
O ve de qval, som följa mig, elendige!
MENELAOS.
_Ej gräsligt är, att de få straff, som gräsligt gjort_.
ORESTES.
Men hela skulden kan jag skjuta bort från mig.
MENELAOS.
Uppå din faders död? -- det vore obetänkt.
ORESTES.
Mig Phoibos sjelf befallt, att modren slå ihjäl. 410
MENELAOS.
Han är alltså okunnig, han, om dygd och rätt.
ORESTES.
Vi lyde gudarna, ehvad, ock äro gudarne.
MENELAOS.
Orakelguden dock ej lindrar dina qval?
ORESTES.
_Han ärnar_. Sådan är ju gudarnes natur.
MENELAOS.
Hur länge är, sen moder din ej andades? 415
ORESTES.
Den sjette dagen går; dess bål är varmt ännu.
MENELAOS.
Hur snart gudinnorne utkräfva modrens blod!
ORESTES.
Vis man jag ej, men verklig vän till vänner är.
MENELAOS.
Hvad båtar dig, att du din fader hämnades?
ORESTES.
Än ej; men dröjsmål kallar jag försumlighet. 420
MENELAOS.
Hur är i sta'n din ställning, sen du detta gjort?
ORESTES.
Vi hatas så, att ingen mer oss talar till.
MENELAOS.
Har du ej, enligt lag, tvått bloden från din hand?
ORESTES.
Jag stänges ut, ehvart jag går, från alla hus.
MENELAOS.
Ho är bland medborgsmän, som jagar dig ur land? 425
ORESTES.
Olax, att gälda gammalt agg mot fader min.
MENELAOS.
Jag allt forstår: Palamedes' död hemsöker dig.
ORESTES.
Deri har jag ej del; utaf de tre jag öds.
MENELAOS.
Hvad mer? utaf Aigisthos' vänner någon visst?
ORESTES.
De mig ansätta, hvilka staten lyder nu. 430
MENELAOS.
Än Agamemnons spira, lemnar staten den åt dig?
ORESTES.
De som ej oss tillstädja ens, att lefva mer.
MENELAOS.
Hvad ärna de, som du mig säkert säga kan?
ORESTES.
På denna dag skall domen fällas öfver oss.
MENELAOS.
Att gå i landsflykt? dödas eller icke dö? 435
ORESTES.
Att blifva stenade af medborgsmän ihjäl.
MENELAOS.
Hvi flyr du ej, och hastar bortom landets gräns?
ORESTES.
Vi äre stängde rundtomkring af väpnadt folk.
MENELAOS.
Enskildt af egna fiender? af Argisk här?
ORESTES.
Af alla borgrarne, att jag må dö: kort sagdt! 440
MENELAOS.
Eländige, som bragtes till det yttersta!
ORESTES.
Till dig mitt hopp om räddning utur nöden står.
Men då du lycklig kommit till olyckliga,
Så gif åt dina vänner af din lycka med,
Och framgången för egen räkning ej behåll! 445
Men tag också i vedermödorna din del,
Och fadrens ynnest gälda emot dem, du bör.
_Ty namnet blott, men saken ej de vänner ha,
Som ej uti olyckorna sin anpart ha_.
(Tyndareus synes komma.)
KHOREN.
Der stapplar uppå ålderdomlig fot, minsann, 450
Svartmantlad Spartiaten Tyndareus hitåt,
Med håret klippt på sorgeart, för dottrens skull.
ORESTES.
Jag är förlorad, Menelaos! -- Tyndareus
Till oss sig närmar, han hvars ögon aldramest
Jag blygs att möta, sedan detta blivit gjordt. 455
Ty han mig fostrade som litet barn, och mig
Med många kyssar höljde; Agamemnons son
Kringbärande på armarna, och Leda med.
Mig ärande likt sjelfva Dioskurerna.
Och dessa två jag, arma hjerta, arma själ, 460
Ej väl har vedergällt. Hvar finna mörker nog.
Att gömma anletet? Hvar moln, att framfor mig
Jag ställa må, och undgå gubbens skarpa blick?
TYNDAREUS.
Hvar kunde jag väl råka få min dotters man,
Menelaos? Ty på Klytaimnestras graf då jag 465
Mitt offer gjöt; jag hörda att till Nauplia
Han med sin maka kommit, räddad ändtligen,
Ledsagen mig; ty vid hans högra sida jag
Vill stå och helsa, skådande sentida vän.
MENELAOS.
Hell, gamle, dig, hvars äkta läger delte Zeus! 470
TYNDAREUS.
Hell äfven, Menelaos, dig, min anförvandt!