Orestes - 4

Med grann solfjäder på kinden gjöt,
Uppå Barbarers vis.
Sjelf linet ifrån sin slända hon 1430
Med fingren tvinnade,
Och garnet på golfvet fälla lät.
Af Phrygiskt byte till grafven en pryd-
nad önskande väfva af lia.
Ett purpurne täcke, 1435
Skänk åt Klytaimnestra.
Tilltalade nu Orestes
Lakainska qvinnan; "dotter af Zeus,
Tag hitåt med foten ett steg,
Uppstigen ur länstoln, 1440
Till Pelops' din åltfadrens plats,
Vid urgammal härd,
Att du må höra mina ord!"
Nu för han, nu för han henne, som följ-
de, utan att ana, hvad skulle ske. 1445
Medhjelparen annat företog,
Den sleme Phokensaren, strax:
"Gån J urvägen ej, städs sleme Phrygier?"
Och en han stängde här, en annan der;
Uti häststallen somliga, 1450
I festgemaken somliga, och somliga
Båd' här och der, aflägsnande
Så långt som möjligt alla från sin fru.
KHOREN.
Hvad hände sedan efter detta vidare?
PHRYGIERN.
Idaiska moder, moder, 1455
Mäktiga, mäktiga! -- Ve
De blodiga mord, lagstridiga brott,
Som jag set, som jag sett
I förstars palats!
Inunder purpurmantelns dunkel drogo de 1460
Med händren svärden fram,
Och välfde hit och dit
Sitt öga, om tillstädes någon fanns.
Likt fargaltar ifrån ber-
gen, inför qvinnan trädande, 1465
De sade: "du måste dö!
Du måste dö! -- Din sleme make dräper dig,
Som sin egen broders son
I Argos åt döden förrådde."
Hon skriade, skriade: ve mig, ve! 1470
Hon stack den mjella armen i sin barm.
Och drabbade hufvut med jemmerslag,
Och med flyende fot på gyllne sandalen
Ett steg hon tog, hon tog. I dess lockar
Fingrarna störte Orestes, 1475
På Mykeniske skon framträdd,
Och böjande nacken mot venstra skuldran,
Han ernade halsen drabba
Med blixtrande svärdet.
KHOREN.
Hvar voro Phrygerne i huset då, till hjelp? 1480
PHRYGIERN.
Vid hennes nödrop, dörrar och dörrposter vi
Med stafvar stötte ut, der vi förvarades,
Och hastade till hjelp, en hän och dädan en,
Med stenar den, en annan med en lans,
En hållande i händerna utdraget svärd. 1485
Tillmötes oss kom Pylades,
Okufvelig, sådan -- sådan,
Som Phrygiske Hektor, eller treplymad Aias,
Hvilken jag såg, jag såg i Priamos' kongaborg.
Vi drabbade samman med svärden strax, 1490
Och påstund, påstund röjde nu
Vi Phryger, hur mycket i Ares' strid
Underlägsne vi äre Helleniska härn.
En griper till flygten; död ligger en ann;
Den ene är sårad; den andre bönfaller 1495
Om räddning från döden,
Och vi stucko oss undan i mörkret;
De döde stupade, ock döende, ock lågo der.
Ack, stackars Hermione inträdde nu
Till det blodiga nederlag 1500
Af sin moder, som henne osäll födt.
Anrusande, som thyrsoslöse Bakkhantinnor,
De henne likt en lejonvalp med händren
Rykte till sig, och åter emot Zeus' dotter
Vände sig, för att mörda. 1505
Men ur gemaket hon redan
Och kongaborgen förstvunnit, --
O Zeus, och Jord, och Dag och Natt! --
Anten genom trolleri
Eller Magers konstleri, 1510
Eller gudars snatteri.
Hvad sedan hände, jag ej vet,
Ty på ilande fot jag genast mig smög derfrån.
Mångsuckiga qval, mångsuckiga 1515
Menelaos härdade ut,
För att bringa från Troia
Onyttiga Helena hem.
KHOREN.
Uppå det ena nya följer nu det andra strax:
Ty svärdbeväpnad framför borgen skådar jag
Orestes med förtviflans steg ankommande. 1520
ORESTES.
Hvar är mannen, som ur borgen undansmög sig glafven min?
PHRYGIERN.
Drott, jag dig tillfotafaller, helsande på Phrygers vis.
ORESTES.
Ej i Ilios vi äre, äre på Argeïsk mark.
PHRYGIERN.
Lifvet för den kloke allstäds mera ljuft än döden är.
ORESTES.
Skrek du ej på Menelaos, att han skulle skynda hit? 1525
PHRYGIERN.
Dig jag färdig är att bistå; ty du är det mera värd.
ORESTES.
Menar du då, att medrätta Tyndareiska dottren draps?
PHRYGIERN.
Om hon haft tredubbla halsar, hon medrätta mistat dem.
ORESTES.
Rädslan smickrar från din tunga; hjertat tänker icke så.
PHRYGIERN.
Hvarför ej? hon ödde Hellas och allt Phrygiernas folk. 1530
ORESTES.
Svär, -- ty eljes jag dig dödar -- att du icke smickrar mig!
PHRYGIERN.
Vid mitt lif jag det bedyrar; och då svär jag visst ej men.
ORESTES.
Var för alla Phryger jernet ock i Troia så en skräck?
PHRYGIERN.
Bort med svärdet! mig så nära hiskligt blixtrar det af blod.
ORESTES.
Räds du, att i sten förvandlas, liksom såge du Gorgo? 1535
PHRYGIERN.
Dö jag räds; men allsej känner hufvudet utaf Gorgo.
ORESTES.
Slaf, hvi fruktar du för döden, som från ofärd räddar dig?
PHRYGIERN.
Hvarje menska, -- äfven slafven, glades att Guds dager se.
ORESTES.
Riktigt sagdt! ditt vett dig räddar; gå i borgen åter in!
PHRYGIERN.
Du ej dräper mig? 1540
ORESTES.
Du slipper.
PHRYGIERN.
Ack, du sagt ett vackert ord!
ORESTES.
Dock vi vilje oss besinna.
PHRYGIERN.
Det var icke vackert sagdt.
ORESTES.
Dåre är du, om du menar, att jag blodar halsen din;
Ty du varken är en kvinna, eller räknas du bland män;
Men att du ej måtte höja nödrop, jag ur borgen kom,
Ty on Argos skri förnimmer, väckes det påstunden opp. 1545
Att med klingan Menelaos möta, jag allsicke räds;
Komme han, med blonda lockar öfver axeln prunkande!
Ty om han Argeier medför hit till denna kongaborg,
Helena att hämnas, om han icke mig förskona vill,
Samt min syster, och Pylades, som med mig utföre allt, 1550
Skall han skåda få sin dotters och sin makes tvenne lik.
KHOREN.
O ve, hvad olyckslott!
I nytt elände, nytt förskräckligt,
Genom Atreiderna störtad är vår kongeborg.
HALFKHOREN.
Hvad göre vi? förkunne vi till staden det? 1555
Eller tige vi stilla?
HALVKHOREN.
Vänninor; säkrast detta är.
HALVKHOREN.
Se, framför palatset, se, den hvirflande rök,
Som genom ethern sig höjer, förklarar allt!
HALVKHOREN.
De facklor tända, för att bränna kongens borg,
Den Tantaleiska; ej de afstå ifrån mord. 1560
HALVKHOREN.
Slutet bestämmer Gud för oss mänskor,
Slutet, huru han vill.
Och väldiga hämdemakters kraft
Har drabbat kongaborgen med blod
För det slå Myrtilos stätten ur vagnastoln. 1565
KHOREN.
Der jag varsnar Menelaos, närmad till vår kongaborg
Skyndesamt: han visst förnummit hvad derinne föregår.
Skynden er derför att skjuta reglar strax för dörrarna,
Atreus' ättlingar derinne! Bjesse är den lycklige
Emot den som ofärd drabbat: såsom dig, Orestes nu. 1570
MENELAOS.
Jag kommit hit, förnimmande missdåd och våld
Af tvenne lejon; männer dem ej kallar jag.
Ty jag försporde, att min äkta hälft väl ej
Är mördad, men försvunnen dock, ur allas syn,
Ett lösligt prat förnimmande, som, illa skrämd, 1575
En viss androg hos mig; men modermördarens
Är detta verk: isanning vardt att skratta åt.
Man öppne huset! Tjenarne befaller jag
Instöta dörrn, att jag åtminstone min dotter må
Befria ur de blodbestänkte männers våld, 1580
Och att jag må min arma stackars maka få
Tillbaka, på hvars lik med egna händer se'n
Jag ärnar dräpa dem, som mördat min gemål.
ORESTES (på taket.)
Hör på du, kom med händren ej vid detta lås! --
Dig, Menelaos, menar jag, af fräckhet stinn, -- 1585
Ty eljes sönderkrossar jag din hufvudskål
Med murken bit ur taket, fordom mästarverk.
För din enträgenhet är dörren stängd med bom,
Som nog dig hindra skall, att våldsamt tränga in.
MENELAOS.
Hvad är åfärde nu? jag skådar facklors sken, 1590
Och dessa män, på bergens tak förskansade,
Och svärdet hotande min egen dotters hals.
ORESTES.
Vill du mig spörja? eller vill du höra mig?
MENELAOS.
Just intetdera; höra måste jag likväl.
ORESTES.
Jag ärnar dräpa dotter din, -- -- -- kan du förstå. 1595
MENELAOS.
Se'n Helena du dräpt, till mord du lägger mord?
ORESTES.
Ack, att så vore, och ej gudar gäckat mig!
MENELAOS.
Du nekar, fast du dräpt, och talar fräckt såder?
ORESTES.
Ett futtigt nekande! o, om jag hade dock -- --
MENELAOS.
Hvad sak uträttat? du mig gör förskräckelse. 1600
ORESTES.
Jo, Hellas' skamfläck skickat till afgrundens natt.
MENELAOS.
Min hustrus lik mig gif, att jag må jorda det!
ORESTES.
Kräf det af gudar! Men din dotter dräper jag.
MENELAOS.
Så modermördaren till mordbragd tillägger mord.
ORESTES.
Nej, hämnarn af en far, som mördad du förrådt. 1605
MENELAOS.
Dig var ej nog din moders redan gjutna blod?
ORESTES.
Att _hexor_ slagta aldrig nånsin tröttnar jag.
MENELAOS.
Tar du ock, Pylades, i denna mordbragd del?
ORESTES.
Han medger stillatigande; mitt "Jo" är nog.
MENELAOS.
Det skall du ångra, om du ej på vingar flyr. 1610
ORESTES.
Vi ärne icke fly, men tända huset an.
MENELAOS.
Du vill förstöra således din fadersborg?
ORESTES.
Att du ej får den. Och din dotter dräper jag.
MENELAOS.
Dräp bara! ty då kommer du tillsvars för mig.
ORESTES.
Så är det. 1615
MENELAOS.
Ve, o ve! gör ingalunda så!
ORESTES.
Var tyst! och håll tillgodo hvad medrätta sker!
MENELAOS.
Är rättvist, att du lefver?
ORESTES.
Jag är landets kong.
MENELAOS.
Hvad lands?
ORESTES.
Just här i Argos, det Pelasgiska.
MENELAOS.
Vigvattnet nalkas, skulle anstå dig?
ORESTES.
Hvi ej?
MENELAOS.
Du skulle offra före striden? 1620
ORESTES.
Du kanske?
ENELAOS.
Jo; jag är ren i händren.
ORESTES.
Men i sinnet ej.
MENELAOS.
Ho ville dig tilltala?

ORESTES.
Den som är farsvän.
MENELAOS.
Än den, som hedrar moder sin?
ORESTES.
Lycksalig är.
MENELAOS.
Alltså ej du?
ORESTES.
Mig _hexorna_ behaga ej.
MENELAOS.
Tag svärdet från min dotters hals! 1625
ORESTES.
Det ljuger du!
MENELAOS.
Min dotter dräper du?
ORESTES.
Deri ej ljuger du!
MENELAOS.
Hvad vill jag göra?
ORESTES.
Gå till Argos' folk, och bed -- --
MENELAOS.
Hvem skall jag bedja?
ORESTES.
Staten, att ej döda oss.
MENELAOS.
Min dotter eljes mörden J?
ORESTES.
Så saken stå.
MENELAOS.
Min stackars Helena! 1630
ORESTES.
Och jag ej ömkvärd är.
MENELAOS.
Som offer jag dig bragt från Troia.
ORESTES.
Om så är -- --
MENELAOS.
Se'n tusen qval mig qvalt.
ORESTES.
För min skull ej likväl.
MENELAOS.
Jag lidit grymt.
ORESTES.
Mig var du då ogagnelig.
MENELAOS.
Du snärjer mig.
ORESTES.
Dig sjelf du snärjt, du sleme man!
Hör hit, Elektra, tänd på kongaborgen eld, 1635
Och du, bland mina vänner tillförlitligast,
Min Pylades, stick eld uti palatsets tak!
MENELAOS.
O du, Danaers jord, och folk i Argos' land,
Ack, viljen J med väpnad hand ej hjelpa mig?
Ty mannen der med våld utkräfver af vår stad, 1640
Att lefva, fast han skändligt ufgjöt modersblod.
APOLLON.
O Menelaos, hejda du din vredes fart!
Jag Pboibos, son af Leto, här tilltalar dig.
Men du, som svärdbeväpnad hotar dotter hans,
Orestes, äfven veta må hvad bud jag bär. 1645
Den Helena, som du att dräpa sinnad var,
Af vrede emot Menelaos full, -- är fri:
Hon är det, som J skåden der i etherns rymd,
Den räddade, ock genom dig ej mördade.
Jag räddat henne, och ifrån ditt bödelssvärd 1650
Befriat, på befallning af vår fader Zeus.
Förty Zeus' dotter ju odödlig vara bör,
Samt, hos Kastor och Polydeukes; uti etherns rymd
Bisittarinna, hjelpa de sjöfarande.
En annan maka må du bringa i din borg, 1655
Emedan gudarne, för hennes dejlighet,
Hellener bragt i handgemäng och Phrygier,
Och dödar utsändt, att från jorden plåna bort
Det fräcka menskoslägtets öfverfulla tal.
Så är förhållandet med Helena; men du, 1660
Orestes, bör bege dig utom landets gräns,
Och bo uppå Parrhasisk mark i ett års tid.
Det stället heta skall, till minne af din flygt,
Bland Azaner och Arkader Oresteion.
Och, gången dädan till de Athenaiers stad, 1665
Utlofva böter för utgjutet modersblod
Inför de tre Erinnyer; men gudarne,
Rättsskiparne på Areskulla, rättrådigt straff
Pålägga dig, och målet der du vinna bör.
Och henne, som du hotar nu med svärdet så, 1670
Hermione, du äkta skall; Neoptolemos,
Som ärnar henne äkta, äktar henne ej.
Ty honom är beskärdt, att dö för Delphiskt svärd
När på Achilleus, fader hans, jag kräfver straff.
Åt Pylades din systers hand, som du bestämmt, 1675
Du gifva må; han vänta kan ett lyckligt lif.
I Argos låt Orestes, Menelaos, spiran ha;
Och dig till Spartas jord begif, och herrska der
I landet, du med henne fick, som tusen qval
Beredde dig, tilldess hon förde dig hit hem. 1680
Här inför staten allt tillrätta ställer jag,
Som honom tvang, att egen moder slå ihjäl.
ORESTES.
Orakelgud, i dina svar ej nånsin du
Bedrägelig har varit, men sannfärdig städs!
Mig kom den fruktan på, att, hörande en röst 1685
Från trollen, jag mig skulle tycka höra dig.
Men allt går bra, och jag hörsammar dina ord.
Se nu, från död befriar jag Hermione,
Och henne äktar, om sitt bifall fadren ger.
MENELAOS.
O Helena, Zeus' dotter, hell! jag prisar dig,
Invånarinna uti gudars sälla hem!
Åt dig, Orestes, ock min dotter lemnar jag,
På Phoibos' bud. -- Välbördig sjelf, välbördig mö
Till äkta tag, och lycklig vare du, och jag!
APOLLON.
Nu vandren allesamman, dit jag bjuder er, 1695
Och trätan sliten!
MENELAOS.
Dig hörsamma måste man.
ORESTES.
Så gör ock jag, och med min lott försonar mig,
O Menelaos, och ditt budord, Loxias!
APOLLON.
Nu er väg! nu er väg! Samdrägtighet,
Den sköna gudinnan, vördande; men jag 1700
Vill Helena bringa till Kronions sal,
Och de tindrande stjernors himmel,
Der bredvid Hera, och Herakles' gemål,
Heba, som gudinna hon thronar,
Af menskorna ärad med offer städs, 1705
Jemte Tyndariderna, söner af Zeus,
Beskyddande hafvets sjömän.
KHOREN.
Ack, du herrliga Segergudinna, mitt lif
Du evigt skydda må,
Och aldrig tröttna, att kröna det! 1710