Orestes - 2

Ve! Bittert är, att menskan ej sin framtid vet!
Se ormen modermördarn, framför borgen der.
Hur kranka blixtar ljunga i hans blick, min pest!
Menelaos, talar du dock med den smittade? 475
MENELAOS.
Hvi så? Han är ju ättling af mig älsklig far.
TYNDAREUS.
Just han, som född af sådan far en sådan vardt?
MENELAOS.
Han föddes dock; och bör i nöden vårdad bli.
TYNDAREUS.
Barbar du blivit, bland barbarer länge dröjd.
MENELAOS.
Hellenisk är den sed, att ha om slägten vård. 480
TYNDAREUS.
Den ock, att öfver lagarna ej vilja stå.
MENELAOS.
Hvad nödtvång är, är slafveri bland vise män.
TYNDAREUS.
Håll dig vid detta, du; jag skall ej hålla mig.
MENELAOS.
Ja, vreden är med dig, och ovis ålderdom.
TYNDAREUS.
Hvad strid om vishet kunde för hans skull oppstå? 485
Om alle inse klart, hvad rätt är, och hvad ej,
Ho finns bland dödliga mer oklok då, än han?
Han som om rättvisan ej tog den minsta vård,
Och till Helleners samfundslag ej vände sig.
Ty sedan Agamemnon andats ut sitt lif, 490
I hufvudet utaf min dotter slagen, -- ack,
Ett skändligt brott, som jag ej nånsin gilla skall!
För blodskuld henne först han hade stämma bordt,
Och kräfva laga straff, och jaga modren sen
Ur huset. Fromt i nöden då han sig betett, 495
Och sig vid lagen hållit fast, rättskaffens son.
Nu med sin moder han i samma ofärd gick.
Ty pröfvande med skäl, att hon en brottsling var,
Sjelf mera brottslig blef han, som sin moder drap.
Dig, Menelaos, om en sak jag spörja vill: 500
Ifall en viss af äkta makan banen fick,
Och dennes son sin moder sloge ock ihjäl,
Och mordet dennes ättling vidare med mord
Umgällde, säg, hvar toge väl då brotten slut?
Rätt var af fordne fäder denna lag bestämd: 505
De ej tillstadde någon träda inför sig,
Ej heller sig till möte, som utgjutit blod;
Men med förvisning straffade, och dräpte ej.
Ty eljes skulle mord dock städs vidlåda en,
Som händerna nedsölat aldrasist med brott. 510
Gudlösa qvinnor allesamman hatar jag,
Och främst min dotter, som sin egen make drap;
Ock Helena, din hustru aldrig rosar jag,
Ej talar till ens; gillar icke dig, som drog,
För illaartad qvinnas skull till Troias fält. 515
Allt hvad jag kan, jsg kämpa vill för lagens helgd,
Och slut på detta vilddjurslif och blodbestyr
Jag göra skall -- som städs föröder land och stad,
(till Orestes.)
Förty hvad hade du för hjerta, usling, då
När barmen blottade för dig, bönfallande 520
Din egen mor? Jag sjelfva brottet icke sett,
Och gubbens öga smälter dock i tårar bort.
En sak iallo stämmer in med mina ord:
Hos gudar hatad, du för modrrmord får näpst,
Af faser jagad kring och raseri, Behöfs 525
Väl höra vittnen, då jag saken skåda kan?
(till Menelaos.)
Att du det vete, Menelaos, gudarna
Emot ej handla, honom ej att hjelpa sök!
Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän
Och Spartas jord beträd ej eljes med din fot. 530
Min dotter visserligen lagligt dödad vardt,
Men orätt var det, att hon dog för dennes hand.
Jag i allt öfrigt skapades lycksalig man,
Men ej hvad rörer döttrarna: -- deri osält.
KHOREN.
_Hur afundsvärd, eho i barnen lycklig var, 535
Och inga särdeles bekymmer samkade!_
ORESTES.
Ack, gamle man, jag rädes yttra ord för dig
I sak, der jag dig kränka måste in i själn.
Jag gudlös är, för det jag mördade min mor,
Gudhörsam, under annat namn, för fadrent hämd. 540
Tag endast bort din ålderdom, som mina ord
Tillhinders är, och ur min talan skrämmer mig,
Då är på väg jag genast. Nu jag räds ditt hår.
Hvad borde jag väl göra? Sätt nu tvä mot två!
Min far mig aflade; din dotter födde mig; 545
Hon åkren var, som tog af annan fröet mot.
Och utan far lär väl ej nånsin finnas barn.
Jag mente derför, att jag lifvets upphofsman
Mer värna bordt, än henne, som mig födan gaf.
Alltså -- din dotter; -- ty min mor jag säga blygs, 550
Med egen bröllopsvisa, men ej välbetänkt,
Beträdde ann mans bädd; mig sjelf det gälla skall,
Då jag om henne talar slemt; -- jag måste dock.
Aigisthos var den dolde maken i vårt hus,
Och honom drap jag, offrande min mor jemväl. 555
Föröfvande visst brott, men hämnande min far.
Hvad angår hotelsen, att man bör stena mig,
Så hör mig, hur jag hela Hellas gör en tjenst!
Ty komme hustrurna till sådan dristighet,
Att dräpa sina män, och taga tillflygt sen 560
Till barnen, tiggande om nåd med blottad barm,
Då såge de för intet an, att maken slå,
Af förevändning, hurudan som helst. Har jag nu --
Som du tror -- gjort brott, jag ock gjort slut på slikt.
En hatad mor medrätta jag afdagatog. 565
Som egen make, stadd på härfärd hemifrån.
Anförare för samteliga Hellas' folk,
Förrådde, och ej okränkt höll hans äkta säng.
Och när hon brottet insåg, hon sig dock ej straff
Pålade, utan för att slippa ansvarsfri, 570
Misshandlade min hulda far, och slog ihjäl.
Vid gudarna, dock ej jag borde gudar nämnt
I dom om mordsak -- hade jag min moders brott
Med tystnad gillat, o hvad skalle far min gjort?
Monn ej mig, hatfull, till Erinnyerna sändt? 575
Säg, eller stå väl skyddsgudinnor modren bi.
Men bistå ej den mera förorättade?
Du alltså, gamle man, en brottslig dotters far,
Du gjort min ofärd; ty af hennes dristighet
Min far beröfvad, modermördare jag vardt. 580
Ser du? Odysseus' maka ej Telemachos
Ihjälslog, ty hon icke tog sig man på man,
Och äkta sängen i palatset okränkt blef.
Ser du? Apollon, som i jordens medelpunkt
Har säte, och åt menskor ger orakelsvar, 585
Som vi i allt hörsamme, hvad han säga må.
Jag, honom ock hörsammande, min moder drap.
Thy ansen honom gudlös nu, och slån ihjäl.
Han syndat har, ej jag; hvad visste jag?
Monn ej den gud, jag skyller på, nog mäktig är, 590
Att brottet lösa? Hvart vill jag väl flykten ta,
Om han, som bjöd det, ej från döden räddar mig?
Säg derför ej, att icke detta rätt är gjordt.
Säg, att för oss, som gjorde, det ej lycksamt var.
_De hvilkas äktenskap på jorden väl består, 595
Ha -- sälla dar; för dem, som dock påtok det går
Båd' inom hus och utom allt slem ände får._
KHOREN.
Städs qvinnorna tillhinders voro skapade
I sina männers öden, till ofärd blott.
TYNDAREUS.
Då du är trotsig, och ej viker för mitt tal, 600
Och svarar uppå sådant sätt, som sårar mig,
Dessmer du retar mig, att yrka på din död,
Som till behagligt tidsfördrif jag göra vill,
Då jag hitkommit, för att smycka dottrens graf.
Jag nu till de Argeiers folkförsamling går, 605
Och villig, ej ovillig staten eggar jag,
Att stena dig, och stena systren din ihjäl.
Hon mellertid långt mer än du sin död förtjent,
Hon som dig retat mot er mor, i öronen
Dig sändande fiendtelig uppmaning städs, 610
Berättande hvad hon om Agamemnon drömmt,
Samt hurusom Aigisthos' brott förhatligt var
För underjordens gudar, -- äfven här olideligt! --
Tilldess hon tände huset an med eldlös eld.
(till Menelaos.)
O Menelaos, dig jag säger, och så gör också 615
Om dig min fiendskap, min slägtskap något är,
Så sätt dig ej emot hans död, mot gudarna,
Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän;
I annat fall beträd ej nånsin Spartas jord!
Sen du allt detta hört, gudlösa vänner ej 620
Utkora, stötande rättsinnta från dig bort,
(till sina män,)
Nu bringen oss från denna borg, J tjenare!
ORESTES (till Tyndareus.)
Gå du, att utan afbrott detta tal från oss
Till denne gånge, för din ålderdom forskont!
(till Menelaos.)
Hvart, Menelaos, styr du kosan i begrundalag nu, 625
Dubbelt bekymmers dubbla vägar vandrande?
MENELAOS.
Derom ej bry dig! Grubblande uppå en sak,
Villrådig är jag, hvart jag borde vända mig.
ORESTES.
Ställ ej i verket nu din tanke, utan hör
Först mina ord, och sedan fatta ditt beslut. 630
MENELAOS.
Så tala! Du har rätt; ty _tystnad bättre är
I vissa fall, än tal, i vissa -- tal än tystnad._
ORESTES.
Så må jag tala nu! men alltid långa tal
Framför de korta gälla, och begripas mer.
Gif mig, o Menelaos, intet af ditt gods, 635
Men återgif mig hvad utaf min far du fått.
Ej skatter menar jag; -- de skatter, om mitt lif
Du räddar, äro mig bland alla älskligast.
Gör jag väl orätt? I min nöd jag måste få
Hvad orätt är af dig. -- Agamemnon ock, min far, 640
Med orätt Hellas samlande, mot Troia drog,
Sjelf utan minsta brott, men för att din gemåls
Oratta handling bota, och förseelse.
Oss detta ena för det ena ge du bör.
Min far blottställde -- så bör göra vän för vän -- 645
Sitt lif för dig, och kämpade inunder sköld,
Att du tillbaka måtte få din äkta hälft.
Umgäll mig alltså detta, som du der mottog,
Och möda dig för vår skull blott en enda dag
Och stå som räddare, -- ej tio långa år; 650
Väl Aulis tog som offer hulda syster min;
Jag efterskänker det; ej dräp Hermione!
Ty, då jag är olycklig, såsom nu, bör du
Ha öfvervigten, och jag få forlåtelsen.
Mitt lif förära åt min olycksfulla far, 655
Och systrens lif, som jungfru varit länge nog.
Ty, dödad, värnlöst lemnar jag min faders hus.
Du svarar mig: "omöjligt" -- Så likväl i nöd
Den ene vännen bör den andre skänka hjelp.
Men hvad behöfs väl vänner då, när allt går väl? 660
Ty guden sjelf, som hjelpa vill, är ensam nog.
Att du din maka älskar, tror allt Hellas' folk,
(Ej för att smickra, och bedraga talar jag,)
Vid henne jag anropar dig, jag, olycksman.
Hvart är jag kommen? är det jag som plågas blott? 665
Det är för allt vårt hus, som jag anropar dig.
O du, min egen faders egen bror, var viss,
Att under jord den döde detta hör, och att
Hvad jag har sagt, hans vålnad hviskar öfver
Bland tårar detta, jemmer och bedröfvelse 670
Jag ordat har, och beder med enträgenhet
Om räddning nu, som alle söka, ej blott jag.
KHOREN.
Ock jag änskönt jag qvinna är, anropar dig,
Att bistå de osälla; ty du gitter det.
MENELAOS.
Orestes, ack, jag för dig allsköns aktning bär, 675
Och vill i dina olycköden taga del.
Men kraft dertill jag önskar mig från gudarna.
Ty så man sine blodsförvandters smärtor bör
Gemensamt bära, om en gud förlänar kraft,
Så, att man stupar, eller nedgör fienden. 680
Ty med en här, på bundsförvandter blottad, hit
Jag kommit har, af tusende bekymmer trängd,
Med sparde vänners obetydeliga kraft.
I öppen fejd alltså vi torde Argos ej,
Pelargerlandet, kufva; om med blida ord 685
Vi kunne det: -- vårt hopp deri vi hafva satt
_Hur kan det stora någon med det lilla ta?_
Ty då när pöbeln i sin vrede rasar fram,
Den lika svår att dämpa är, som häftig eld.
Men om man för den fikne fogligt efterger, 690
Och viker undan, passande på lemplig tid,
Den sansar sig kanske. -- Och när den fällt sitt mod,
Man kan den lätt handtera, efter egen skön.
_Hos pöbeln miskund finnes, men der finns ock trots,
Och den som passar på sin tid, är ärans man_. 695
Nu går jag, frestande att stat och Tyndareus
Med dig försona, att de öfve mildt sin makt.
_Ty skeppet kränger, när för mycken vind det tar,
Men reser sig igen, när seglen in det drar_.
Så gud ock hatar alltför mycket öfvermod, 700
Och stadsbor hata; derfor -- allvar är mitt tal --
Med vishet jag dig rädda bör, och ej med trots.
Med härsmakt ingalunda -- som du tror kanske --
Jag kan dig rädda. Lätt ej, med ett enda spjut,
Man nedergör den ofärd, som omgifver dig. 705
Ej nånsin förr till Argos' jord, i ödmjukhet
Anlände vi; likväl det oss nödvändigt är,
Som kloke män, att vara ödets slafvar nu.
(afträda.)
ORESTES.
O endast för en qvinnas skull härförare,
Men eljes intet, fegaste till vänners hämd, 710
Du vänder dig från mig, och går? Agamemnons sak
Är ute. Fader, i din olycksstund förrådd!
Ve mig; jemväl förrådd! Och mera finns ej hopp,
Ej här, ej der, att rädda lifvet ur Argeiers hand.
Ty denne man min räddnings enda tillflygt var. -- -- -- 715
(Pyladet nalkas.)
Dock der jag ser den käraste bland dödliga,
Min Pylades, i fyrsprång hit från Phokis kommande,
En ljuflig anblick: trogen man i nödens stund
Du hellre ser, än lugnet ser sjöfaranden.
PYLADES.
Fortare än hvad jag borde, genom staden kommer jag, 720
Hörande om folkets möte, som jag klarligt sjelf har sett,
Ställdt mot dig, och mot din syster, som de ärna dräpa strax.
Hvad är det? hur går? hur mår du, kärste bland jemnåriga.
Och bland, vänner, och bland fränder? -- ty allt detta är du mig.
ORESTES.
Allt är ute: att i korthet mina qval jag röja må. 725
PYLADES.
Oss tillika du föröder: vänner dela ljuft och ledt.
ORESTES.
Menelaos nedrigt handlar emot mig och syster min.
PYLADES.
Nedrig gvinnas man med rätta blifver också nedrig sjelf.
ORESTES.
Liksom han allsicke kommit, så hans ankomst båtat mig.
PYLADES.
Har han afven verkeligen hit till dessa bygder ländt? 730
ORESTES.
Sent omsider; men befunnen niding strax mot vännerna.
PYLADES.
Ock sin hustru, syndarinnan, förde han på skeppet hit?
ORESTES.
Icke han; men honom förde hon till oss, och ingen ann.
PYLADES.
Hvar är qvinnan, som Achaier utan tal allena ödt?
ORESTES.
Här uti min borg, om eljes min jag borde kalla den. 735
PYLADES.
Hvilka äro nu de orden, som du sagt din faders bror?
ORESTES.
Att ej låta medborgsmännen dräpa mig och syster min.
PYLADES.
Gudar, hvad blef härtill svaret? -- Detta just jag veta vill.
ORESTES.
Han strök af, som sleme vänner göra emot vännerna.
PYLADES.
Under hvilken förevändning? Vet jag det, så vet jag allt 740
ORESTES.
Han kom hit, de dygdesama döttrars far, emellertid.
PYLADES.
Tyndareus? kanhända vredgad emot dig, för dottrens skull.
ORESTES.
Märker du? han dennes slägtskap färedrog framför min fars.
PYLADES.
Dina vedermödor dela således ej tordes han.
ORESTES.
Ej till kämpe blef han boren, men bland qvinnortapper man. 745
PYLADES.
Du i största ofärd sväfvar, och nödvändigt måste dö.
ORESTES.
Medborgsmännen rösta måste öfver vårt begångna mord.
PYLADES.
Öfver hvad skall domen fällas? säg; ty jag i fruktan står.
ORESTES.
Lefva eller dö det gäller: några ord om vigtig sak.
PYLADES.
Flykta härifrån med systren, lemnande din kongaborg! 750
ORESTES.
Ser du ej, hur vi bevakas af spioner öfverallt?
PYLADES.
Jo, jag stadens gator skådat, stängda af beväpnade.
ORESTES.
Som en stad af fienderna, så belägras ock vår kropp.
PYLADES.
Spörj mig nu, hvarför jag lider; äfven jag förlorad är.
ORESTES.
Genom hvem? Ty detta vore qval till mina plågor laggdt. 755
PYLADES.
Strophios, min fader, vredgad har mig jagat hemifrån.
ORESTES.
Klagar han dig enskildt, eller uppå statens vägnar an?
PYLADES.
Vid din moders mord jag hjelpte; och han gudlös kallar mig.
ORESTES.
Stackars vän, mitt brott -- så syns det -- skulle äfven skada dig!
PYLADES.
Ej vi likne Menelaos; detta måste härdas ut. 760
ORESTES.
Räds du ej, att Argos äskar döda dig, som mig, också?
PYLADES.
Straffa mig, tillhör ej dessas, utan de Phokensers land.
ORESTES.
_Pöbeln är en amper bjesse, när den vrånga målemän har_.
PYLADES.
Men när den rättsinnta eger, rättsinnt städs besluter den.
ORESTES.
Bra! hos folket måste talas. 765
PYLADES.
Om hvad vigtigt ärende?
ORESTES.
Om jag sade medborgsmännen --
PYLADES.
Att du handlat efter lag?
ORESTES.
Hämnande min egen fader --
PYLADES.
Räds att du kan möta hårdt!
ORESTES.
Bör jag krypa bort i tysthet för att dö?
PYLADES.
Det vore fegt.
ORESTES.
Hvad är då att göra?
PYLADES.
Finns väl räddning, om du stannar qvar?
ORESTES.
Ingen alls! 770
PYLADES.
Men om du flyktar, finns väl hopp om räddning då?
ORESTES.
Finnes visst, om sig så träffar.
PYLADES.
Bättre det, än stanna qvar.
ORESTES.
Ja, jag går.
PYLADES.
Och äfven dödad, vackrare du så skall dö.
ORESTES.
Mig medrätta sådant drabbar.
PYLADES.
Blott man ville medge det!
ORESTES.
Riktigt! så jag feghet undgår.
PYLADES.
Bättre, än om qvar du blir.
ORESTES.
Och man skulle mig beklaga -- -- -- 775
PYLADES.
Mycket gör din ädla börd.
ORESTES.
Vredgad -- att min fader dräpte -- -- --
PYLADES.
Detta ögonskenligt är.
ORESTES.
Bort vi måste. Fegt är dödas utan ära.
PYLADES.
Visserligt!
ORESTES.
Skole vi härom berätta för min syster?
PYLADES.
Nej, o nej!
ORESTES.
Tårar då helt säkert runne.
PYLADES.
Tåren stort järtecken är.
ORESTES.
Då är tiga bäst. 780
PYLADES.
Med tiden skall du vinna deruppe.
ORESTES.
Detta står mig blott ivägen -- -- --
PYLADES.
Säg, hvad nytt åfärde är?
ORESTES.
Att gudinnorne med gisslet hindra mig.
PYLADES.
Dig sköter jag.
ORESTES.
Svårt är krämpig man att nalkas.
PYLADES.
Ej för mig, att nalkas dig.
ORESTES.
Akta dig, att ta befattning med mitt rasreri!
PYLADES.
Får gå.
ORESTES.
Är du icke rädd? 785
PYLADES.
_Bland vänner rädslan är ett sort förderf_.
ORESTES.
Gå nu, styre för min fot!
PYLADES.
Det blifver mig ett kärt besvär.
ORESTES.
Och till fadrens graf mig bringa!
PYLADES.
Hvartill tjenade väl det?
ORESTES.
Jag vill be, att han mig räddar.
PYLADES.
Detta visst tillbörligt är.
ORESTES.
Modrens vård jag ej vill skåda.
PYLADES.
Ty hon var fiendtelig.
KHOREN
Skynda derför, att Argeiers dom ej hinner fånga dig, 790
Foga, af din krämpa kraftlös, sida vid min sida tätt,
Att jag genast genon staden, föga för dess pöbel rädd,
Föga blyg, dig måtte bära. Hur kan jag mig te som vän,
Om i svåra olycksstunden jag dig ej mitt bistånd ger?
ORESTES.
Sådant är, att _vänner_ ega, och ej _anförvandter_ blott. 795
_Ty en man, som, fastän främling, har med oss tillhopasmält.
Bättre är till vän besitta än blodsfränder tusentals_.
(Begge afträda)
KHOREN
Stor lycka och ära stor, | Stroph.
Som sig förhäfde i Hellas, och
Invid Simuntiska böljorna, 800
Har återigen för Atreiderna gått om;
Allt efter gamle kongahusets gamla sed,
Då tvisten om det gyllene lamm
Bland Tantaliderna stod,
Ohygglige gästbud gåfvos, och 805
Ädlaste söners slakt blef gjord.
Hvadan mord på mord, i vexlad
Blodsutgjutelse ej upphör
För de båda Atreider.
Bragd är obragd: att sin mors | Motstr. 810
Kropp med jernbeväpnad hand
Sarga, och ett blodbestänkt
Svärd mot solens strålar svänga upp.
Att illa göra, är stor gudlöshet,
Och illasinnte männers galenskap. 815
Vid dödens fruktan hon skrek,
Stackars dottren af Tyndareus:
"Son, du nidingsverk begår.
Dräpande din mor! -- Se till,
Då du jäktar efter fadersgunst. 820
Att ej evig skam du får!
Hvad krämpa, jemmergråt och uselhet | Epod.
På jorden större är,
Än att med modersblod besöla sin hand?
Ack, föröfvande hvad gräsligt brott, 825
Af vansinne hemsöks,
Eumeniderna ett byte nu,
Välfvande de skygga ögonlock,
Den Agamemnoneiske son!
O, den usle, som sin egen mors 830
Barm, utur guldsydd korsett
Blottad, skådande, likväl
Stötte svärd i modershjertat,
För att hämnas fadermord!"
ELEKTRA (inträdande.)
J tärnor, har ur dessa salar störtat ut 835
Stackars Orestes, i gudskickadt raseri?
KHOREN.
O nej! Till det Argeiska folk han gången är,
Afbidande den dom, som eder förestår,
I följd hvaraf J lefva måsten, eller dö.
ELEKTRA.
Ve mig! Hvad har han gjort! Ho rådde väl dertill? 840
(Sändebudet nalkas.)
KHOREN.
Pylades. Och -- som det tycks -- snart detta sändebud
Skall bringa dädan tidender om broder din.
SÄNDEBUDET.
Ack, stackars -- stackars, aktingsvärda dotter, du
Utaf härförarn Agamemnon, o Elektra, hör
De olycksorden, som jag kom, att bringa dig! 845
ELEKTRA.
O ve! med oss det är förbi. Klart är ditt tal.
[Ty -- såsom syns -- du kommit hit, ett olycksbud].
SÄNDEBUDET.
Så föll Pelasgers dom, att broder din skall dö,
Och du, olyckliga, jemväl, på denna dag.
ELEKTRA.
Ve mig! -- den stund är inne, för hvars fruktan jag 850
Ren längesedan tvinat bort i klagolåt.
Dock, hur gick rättegången? genom hvad beslut
Af de Argeier fälldes dödsdom öfver oss?
Säg, gamle man, om genom stenars kastning jag
Skall gifva upp min ande, eller genom svärd. 855
Jag, som mig samkat med min broder samma straff?
SÄNDEBUDET.
Från landet kom jag just igenom stadens port,
Nyfikenhet, att om dig förspörja tidender,
Samt om Orestes. Ty emot din fader städs
Välvilja har jag hyst. -- Ock närde mig ditt hus, 860
Visst fattig karl, till vänners tjenst dock välberedd.
Då ser jag folket nalkas, och ta plats på kulln,
Dit fordom Danaos, att Aigyptos -- så sägs --
Genmäls, folket till gemensamt rådslag stämmt.
Vid sådan anblick sporde jag en medborgsman: 865
Hvad nytt i Argos? har från fienderna väl
Ett budskap så uppskakat Danaiders stad?
Han svarte: ser du ej Orestes, kommande
Der nära ren, att stå tillsvars för modermord?
Oväntad syn då ser jag, som jag aldrig bordt, 870
Pylades ser jag kommande med broder din.
Som gick med fällda ögon, och af krämpan matt;
Den andre, likt en bror, med vännen lidande,
Vid handen ledde vårdsamt med sig sjuklingen.
När de Argeiers skara nu fulltalig var, 875
Uppstod herolden, ordande: ho yttrar sig,
Hurvida dödas, eller ej, Orestes bör.
Han modermördaren? Derpå uppreser sig
Talthybios, som med din far de Phryger slog.
Han förde nu, för makten undergifven städs, 880
Tvetydigt tal, uppskattande din fader högt,
Dock berömmande din bror, men slema ord
Grannt välfvande, hur han emot föräldrar skref
Ej prislig lag; och mellertid han gaf alltjemt
Aigisthos' gynnare ändock en solskensblick. 885
Ty sådant är det slägtet: för den lycklige
Herolder springa öfver käpp, och deras vän
Är den, som för befälet, och vid makten står.
Näst honom Diomedes, drotten, ordade;
Han tillät ej att döda hvarken broder din, 890
Ej heller dig, men med förvisning straffa blott
Då vardt ett gny af några, huru väl han talt;
Men någre det ogillade. -- Då reser sig
En, som ej tand för tunga höll, i djerfhet stark,
Argeier, ej Argeier, dock förmådd dertill, 895
På stojet litande och dristig skamlöshet,
Med talekraft, att bringa ofärd öfver folk.
_Ty när en man, i orden ljuf, i hjertat slem,
Förvillar pöbeln, det till statens ofärd sker.
Men de, som, vise, välfva städs odolska råd 900
Om ej i ögonblicket, framdeles likväl
Bli statens gagn. Och detta föreståndaren
Bör inse klart; ty samma är förhållandet
Med den sam håller tal, och den som makten har._
Han sade, att Orestes borde liksom du 905
Med stenkast dödas. Tyndareus dock slika ord
Åt mannen, som er döda bjöd, ingifvit sjelf.
Steg så en annan opp, och talte tvertemot,
Ej till geatalten fager, men behjertad man,
I staden sällan skådad och på torget med, 910
_En man för sig: -- de endast rädda landet, de!_ --
Och klok, beredd att gå ibredd med egna ord,
Och flärdfri, i sin vandel oantastelig.
Han hade, att Orestes, Agamemnons son,
Var kransen värd, som ville hämnas fader sin, 915
I det han slem och gudlös qvinna slog ihjäl,
Som det afskaffade, att man ej väpnar sig,
Ej lemnar hus och hem, och drar i härnad ut,
Om husets vårdnad de, som bli derhemma qvar,
Förföra få, och brottbesöla kämpars bädd. 920
Nu för hvar redlig väl han syntes hafva talt.