Nyårsafton - 2

andeliga uppfostran i hemmet, var den, att hon vid sin bortgång lemnade
honom som en kraftfull ung man både till kropp och själ, med gagnande
kunskaper och fast beslut, att med stadiga, aldrig vacklande
grundsatser, fortgå på den bana han valt för sin verksamhet, för att
blifva en nyttig medlem i det stora samhället.
Efter modrens död tog han sig ett halft års tjenstledighet, för att
ordna sina affärer samt besöka några orter af sitt fosterland, och
det är vid denna tidpunkt vi göra hans bekantskap, ty vid återresan
genom ------. uppfyllde han ett gifvet löfte och dröjde en liten tid
hos sina förut nästan obekanta slägtingar. Föräldrarne gjorde allt sitt
till, för att fängsla den unga mannen; men deras bemödande att
qvarhålla en sådan, med sann individualitet begåfvad person, i ett lif,
fullt af flärd, egoism och inre tomhet, skulle likväl ej lyckats,
såframt ej några för dem osynliga trådar hållit den unge mannen fången,
som förut varit fri från hvarje ömmare förbindelse.
Första åsynen af Ida hade gjort intryck på hans känsla; likväl ville
han sjelf tillskrifva detta, som en följd af det oförmodade i detta
möte. Men sedan han såg det tvungna förhållandet hvari den unga
intagande flickan stod till sina högdragne, småsinnade anförvandter,
som endast begagnade hennes skicklighet till sin nytta, erinrades han
lifligt om sin bortgångna moder, som äfven fått genomtråka sin gladaste
ålder i ett förnämt hus, omgifven af fåfänga menniskor, vida under
henne i sann bildning. Ju mera han, obemärkt af alla, iakttog hennes
uppförande, så fritt från all förställning, desto mera fann han att hon
motsvarade det ideal han gjort sig om en följeslagerska genom lifvet,
och allvarligt beslöt han att här tillvinna sig ett hjerta, som odeladt
skulle tillhöra honom; -- men huru inleda någon närmare bekantskap,
utan att utsätta henne för tjenstefolkets prat, och slägtingarnes
elakhet och bittra anmärkningar?... Dock, han var ju Lyckans
skötebarn, och denna gynnade honom förr än han förmodade.
Äfven han hade, under sitt vistande hos öfverstlöjtnantens, någongång
mött den af oss flygtigt omnämnda gamla assessorskan, och antingen
detta möte skedde i trapporna eller på gården, hade han alltid, af
medfödd artighet och aktning för ålderdomen, hälsat på den gamla
vänliga frun, och derigenom intagit henne till sin fördel. Hon underlät
också icke att underrätta sig om honom, och en dag då Ferdinand, vid en
inträffande halka, bjöd henne handen, för att hjelpa henne vid ett
elakt ställe utanför trappan, bad hon att få tala några ord vid honom,
om hans tid medgaf det.
Hon sade sig hafva hört honom benämnas häradshöfding, samt slutat deraf
att han vore jurist; och som hon hade en liten affär, hvaröfver hon
önskade förfråga sig hos någon som förstod saken, bad hon honom bevisa
sig den godheten, att vid tillfälle göra henne ett besök; de vore ju så
nära grannar.
-- Jag är resande, och här på en ganska obestämd tid, min goda fru
assessorska, svarade han, -- och kan således ej åtaga mig någon sak.
Men när som helst är jag villig att meddela de råd, som stå i min
förmåga.
-- Det är också hvad jag önskar. Vill derför häradshöfdingen vara så
god och dricka kaffe hos mig på eftermiddagen, så få vi vidare talas
vid om saken.
* * * * *
Med beställsam hand ordnade fru Sylvan kaffebordet framför den lilla
gammalmodiga men beqväma soffan, hvilken, likasom stolarna, hade
öfverdrag af stor fasonerad triumfant. De fina, genomskinlige
thékopparna af sachsiskt porselin, togos ned frän det med förgyllningar
och många zirater utsirade glasskåpet, der silfver pjeser, antika glas
och andra kuriosa -- alltsammans ett arf efter hennes svärmoder, och på
hvilket denna fru satte ett stort värde, såsom minnen från
föräldrahuset -- voro på det prydligaste ordnade. Sedan satte gumman
sig vid sitt stickarbete, för att afvakta häradhöfdingens ankomst.
Ferdinand lät icke länge vänta på sig. Sedan han gifvit kallet ett
välförtjent loford, och beundrat de vackra kopparna, kom han småningom
till ändamålet för sitt besök.
Vemodigt leende sade då den åldriga frun:
-- Vet häradshöfdingen, jag har riktigt sökt bereda mig på, att
framställa min sak på ett kort, men tillika tydligt sätt, emedan jag
nog vet att de unga, och i synnerhet de unga herrarna, icke älska
vidlöftiga berättelser -- men, det är just ingen lätt sak för oss
gamla, att...
-- Oroa er alldeles icke deröfver, bästa fru assessorska! inföll
Ferdinand, jag har godt om tid, och vore er berättelse aldrig så lång,
skall jag med nöje låna ett uppmärksamt öra.
-- Jag tackar för er godhet, och vill begynna frän den tid jag ännu var
ung, men vill göra det så knapphändigt som möjligt. -- Min far var en i
sitt stånd aktad guldsmed här i staden, och jag hans enda barn. Tidigt
förlorade jag min moder, och förestod redan vid 18 år min fars hushåll.
Då lärde jag känna Sylvan, som var postskrifvare. Kontoret låg midt
emot, vid samma gata der vi bodde. Vi sågo hvarandra dagligen, -- väl
förståendes endast genom fönstret -- äfven någongång på de danser våra
bekanta ställde till under julhelgen, men ännu hade endast våra blickar
och våra hjertan sagt oss, huru gerna vi sågo hvarandra. På en gång
syntes han ej mera -- händelsevis erfor jag att han farit bort för att
begrafva sin aflidne fader, en förmögen possessionat, tio mil härifrån.
Vid sin återkomst sökte han inträde i vårt hus, och straxt derpå
begärde han min hand -- mitt hjerta egde han redan -- men han dolde
icke att hans mor svårligen skulle ge sitt bifall till vår förening.
Han var myndig; arfvet efter hans far var betydligt nog, och han skulle
äfven snart tillträda den ledigblifna postmästar-sysslan.
Sylvan var i alla afseenden en välkommen måg hos min fader, och då hans
mor intet hade något annat att anföra mot mig, än att jag var
handtverkardotter och af finsk härkomst, så firades vårt bröllop med
ett från henne kallt bifall, och utan hennes närvaro.
Öfver tjugu år hade vi lefvat nöjde tillsammans, utan att likväl mor
och son närmade sig hvarandra, ty vi erforo genom ömsesidiga bekanta,
att hon ännu allt hyste samma ovilja mot mig som i början. Under tiden
förlorade jag min goda far, och mot all förmodan lemnade han en ringa
qvarlåtenskap. Detta gjorde ingen ändring i vår husliga lycka, ty
kärlek och förtroende voro dess grundval. Af flere barn fingo vi
endast behålla tvenne: den yngsta flickan och en gosse, sju år äldre än
hon. I dessa barn motsågo vi vår ålderdomsglädje -- men Försynen beslöt
annorledes...
Ulrik hade slutat sina studier, och skulle nu välja sitt lefnadsyrke;
både hans far och jag hade önskat att han blifvit prest, men hans egen
håg lekte allt från barndomen på sjölifvet, och han blef derföre
inskrifven som underofficer vid finska flottan.
Flere år gingo förbi, utan att han vann befordran, då likväl andra med
ringare kunskaper än han blefvo midshipsmän. Den ort der han vistades
var för aflägsen härifrån, att vi kunde vaka öfver hans uppförande, och
då han någongång kom hem, talade han om kabaler och brist på gynnare,
sin så knappt tillmätta lön samt ortens dyrhet, med mera. Saken var
emellertid den, att min stackars gosse råkat ut för dåligt sällskap,
och derigenom förlorat sina förmäns ynnest och förtroende, och genom
sitt svärmande lefnadssätt fördjupat sig i skulder.
Min man, som på en tid varit sjuklig, blef sämre genom denna sorgepost,
som meddelades honom på ett mindre skonsamt sätt af en fremmande
person; han föll i en svår sinnessjukdom, som kom oss att frukta för
hans förstånd. Under yrseln ropade han nästan alltid på sin mor, bad
att hon måtte taga bort den qvarnsten som låg på hans bröst. O! jag
insåg då att den gode aldrig låtit mig ana huru tungt modrens missnöje
legat på hans hjerta. -- Kanske ansåg han sorgen öfver Ulrik, som en
vedergällning...
Jag fattade mod och skref den stolta frun till; ödmjukt bönföll jag att
hon måtte besöka sin sjuke son, som längtade efter ett försonings-ord
från hennes mun. Hon skulle ej besväras af min närvaro, jag ville, så
länge hon hedrade vårt hus, hålla mig undan.
Flere dagar förgingo under hopp och väntan, men intet svar, tills en
morgon -- min man var då mera sansad än vanligt -- vi öfverraskades af
henne: ty utan att låta anmäla sig, inträdde hon i sjukrummet, der jag
och min dotter sutto med våra arbeten.
Så snart jag genom min mans utrop erfor att det var hon, ville jag
genast aflägsna mig, men det fattades mig styrka. Mina knän böjdes
ovilkorligt under Sylvans utrop: "Moder! moder! skilj oss icke åt!"
Då brast äfven den hårda skorpa, som fördomar och högmod lagt kring
modershjertat. Under tårar omfamnade hon sin son, kallade mig sin
dotter och förebrådde sig sjelf sin hårdhet.
En vanmagt var följden af den sinnesskakning min man erfarit. Läkaren
förutsåg en krisis i sjukdomen. Länge tviflade vi om hans återfående,
men sluteligen segrade hans goda, oförderfvade natur; dock långsamt
gick det med bättringen.
Under den svåraste perioden af hans sjukdom anlände ett bref, som jag
var nödsakad att uppbryta. Det var frän en handlande i samma stad der
vår son befann sig. Denne man, för oss alldeles obekant, berättade
hurusom han med sin familj, under en lustfart på sjön, varit i fara att
drunkna, så framt de ej genom Ulriks mod och sinnesnärvaro blifvit
räddade.
Hans önskan vore nu att göra något för den unga mannens framtid, skref
han, så skonsamt som möjligt bekräftade han hvad vi redan visste, och
att Ulrik ej hade att vänta någon framgång på sin närvarande bana. Han
bad oss lemna vårt tillstånd för Ulrik att följa med ett handelsfartyg,
deri han egde halfva andelen. Sjökaptenen var en rättskaffens man,
som skulle lemna Ulrik en faderlig uppsigt. Afsked ur tjensten kunde
kan genast erhålla, och under den tid han genomgick kursen till
styrmans-examen, skulle han anses som en son i den hederliga köpmannens
hus.
Inom samma kuvert var ett bref från Ulrik sjelf. Han bad oss förlåta
den sorg hans sednare uppförande gjort oss; kallade köpmannen sin
skyddsengel, som öppnat hans ögon för det dåliga i hans lefnadssätt,
samt bad om vårt bifall och vår välsignelse till det förslag hans
välgörare uppgjort.
Utan att kunna rådgöra med någon, lät jag modershjertat diktera ett
svar till köpmannen, och tackade Ulriks välgörare, samt bad honom i
allt göra efter sitt godtfinnande, och när min maka tillfrisknade,
gillade han hvad jag gjort, samt sände penningar så väl att betala
Ulriks skulder, som till hans ekiperande.
Min svärmor var nu fullkomligt försonad med oss båda. Vår dotter
omfattade hon med farmoderlig kärlek och ville nödvändigt ha henne hos
sig på landet. Det dröjde ej länge förrän hon gjorde oss det förslaget,
att gifta bort henne med sonen till hennes yngste broder. Sjelf en
fröken Murkrona, önskade hon på detta vis lemna största delen af sin
förmögenhet till den sista manliga ättlingen af detta namn. Af aktning
för modrens önskan, gaf min man sitt bifall, likväl med det vilkor, att
Binas böjelse skulle rådfrågas.
Denna brorson, som vistades i Stockholm, blef efterskrifven af sin
tant, och mottog med uppräckta händer tillbudet af en ung och vacker
flicka, samt utsigten till en någorlunda betydlig egendom. Binas hjerta
var ännu alldeles fritt, och då Murkrona, ehuru mer än dubbelt så
gammal som hon, förenade ett fördelaktigt utseende med ett lätt
umgängessätt, ingick hon otvunget i denna förening. Men svärmors
förbehåll var, att det nygifta paret ständigt skulle bo hos henne, och
Murkrona, som, oaktadt sin rang af kunglig sekter, ej lär ha varit
bunden vid någon syssla i Sverige, skulle här öfva sig i vår finska
landthushållning, för att helt och hållet öfvertaga egendomen vid
tantens död. Han syntes nöjd med allt; men efter ett halft års vistande
här, föregaf han en angelägen resa till södra Sverige, der han sade sig
ega en stor fordran, samt för att bevaka utgången af en prosess, till
hvilkens drifvande han nu behöfde penningar, hvilka gumman äfven gaf, i
utbyte mot hans löfte att påskynda sin återkomst, samt att han ej
beröfvade henne Binas sällskap; det sednare syntes vara för honom en
stor uppoffring.
Han reste, och från den stunden hörde man aldrig af honom.
Bina hade, som sagt är, utan motvilja, men äfven utan kärlek, knutit
detta band, och hoppades i andras lycka finna sin egen. Hon saknade väl
sin man, men hans frånvaro gjorde henne ingen sorg, likväl led hennes
hälsa synbart. I början trodde vi att denna sjuklighet hade sina
naturliga orsaker, men det onda tog öfverhand, och den tillkallade
läkaren förklarade omsider, att detta var en följd af hennes mans förra
utsväfvande lefnad. Då blef min svärmor utom sig af ånger, och när vår
arma dotter efter tvenne år, framlefda under plågor, nedsteg i sin
tidiga graf, tynade äfven gumman synbart af. -- Vår egen smärta kan och
vill jag icke söka skildra!...
* * * * *
Dock, tack vare Gud! tiden lindrar; hoppet om återseendet tröstar!
Min man, som under tiden fått titel af assessor, erhöll nu ett bref
från Ulrik; han är nu återkommen från en lång utrikes resa och skulle
ännu samma höst företaga en ny. Han syntes vara alldeles förändrad;
äfven köpmannen skref och lyckönskade oss till vår så mycket till sin
fördel förändrade son. Vi tackade Gud; trodde att vi voro tillräckligt
pröfvade -- men, ännu återstodo nya sorger!
Året derpå förliste under hemresan fartyget, hvarpå vår son seglade, på
en fremmande kust: last och besättning gingo förlorade, och med dem vår
son!...
Detta var för mycket för mitt modershjerta; jag insjuknade i en svår
och långvarig nervfeber. Återställd derifrån, måste jag uthärda
förlusten af min älskade och trogne följeslagare genom lifvet, som
sorgen öfver våra barn, jemte den outtröttliga omvårdnad han egnade mig
under min sjukdom, alldeles försvagat.
Der stod jag nu allena, öfvergifven af alla de dyrbara varelser jag
älskat; men underbart stärkte Gud mina krafter! -- till hvad ändamål
kunde jag icke utgrunda, emedan jag ansåg mig för en onyttig varelse på
jorden. Likväl tror jag att min omsorg förljufvat min gamla svärmoders
sista lefnadsdagar.
När jag nu efter hennes död blifvit arfvinge till en betydlig
förmögenhet, anser jag det för min pligt som medmenska, och som en
tillfredsställelse för mitt hjerta, att uppsöka enkan och barnen efter
den hederlige köpmannen, för att, medan jag ännu lefver, lemna dem en
del af mitt öfverflöd -- ty mina egna behofver äro lätt uppfyllda. Det
är öfver bästa sättet att uppfylla denna min önskan som jag velat
rådfråga mig med häradshöfdingen, i synnerhet som jag är okunnig om
deras nuvarande vistelseort.
-- Huru vet assessorskan att han sjelf är död, frågade Ferdinand, som
med intresse följt denna berättelse.
-- Allmänna bladen underrättade mig så väl om hans död som den konkurs,
som derpå inträffade, sannolikt genom den stora förlusten af skepp och
laddning. Det lär nu vara ungefär fyra år sedan; min svärmor lefde då
ännu, och mina omständigheter voro ganska knappa. Utgifterna för Ulrik,
samt de långvariga sjukdomarna hade medtagit nästan allt. Med bästa
vilja kunde jag icke göra något för dem. Sedermera gaf jag en bekant,
som reste till ------, i uppdrag att underrätta sig om denna slägt, men
de voro bortflyttade, och han, som ej kände hvarföre jag sökte denna
underrättelse, var likgiltig nog att ej göra sig underrättad om deras
nya vistelseort.
-- Dertill erfordras ju endast en annons på allmänna tidningen, och
denna skall jag genast skrifva och bestyra om dess införande, bara jag
får veta den aflidnes namn och vistelseort.
-- Jag har ett olyckligt minne hvad namn vidkommer. Likväl vill jag tro
att hans namn var Hecklin; men för att vara rätt säker, vill jag se
efter i de omtalta brefven, ty hans dopnamn bör ju äfven utsättas. Jag
har dem icke nu förhanden; de minnen deras åsyn och hvarje ord i dem
återkalla, ha varit mig alltför smärtsamma... Men häradshöfdingen
reser, väl icke bort så snart, att vi icke en annan gång kan talas vid
om saken, eller huru?
-- Det beror på en liten omständighet; äfven jag önskade lära känna en
person, och kanske...
Ljudet af en ringklocka som anmälte någon fremmande, afbröt det som
Ferdinand icke utan en viss grad af förlägenhet ämnade tillägga. Frun
gick sjelf för att öppna den tillåsta tamburdörren. Det var Ida som
kom.
-- Ah, se välkommen min lilla söta mamsell! Hvarföre har mamsell låtit
gumman så länge vänta på detta nöje att få se mamsell hos sig?
-- Förlåt mig, fru assessorska, men jag rår mig icke sjelf, eljest
skulle jag förr haft den äran; men i dag äro de alla borta.
-- Nå nå, hvad som är gömt, är icke förlorat; men stig nu in i
förmaket, och blif icke rädd, för det att jag har en ung herre hos mig.
Herrskapet äro ju icke fremmande för hvarandra?
Och der stodo nu de båda unga, ansigte mot ansigte. Han rodnade af
glädje, hon af öfverraskning; ingendera fick fram ett ord. Deras
ömsesidiga förlägenhet smittade deras värdinna. Det föll henne in, att
detta nästan hade utseendet af att vara ett af henne sjelf tillställt
möte. Ehuru oskyldig hon var, blef den goda frun dock helt förbluffad
af denna tanke.
Häradshöfdingen fann sig likväl först, och yttrade huru fägnesamt det
var att mamsell Ida gjort assessorskans bekantskap.
-- Vår bekantskap är alldeles färsk, ty häradshöfdingen har sjelf hört
de första ord vi vexlat med hvarandra, försäkrade gumman, ifrig att så
fort som möjligt aflägsna hvarje sken till misstanke å hans sida. --
Jag hörde för en tid sedan att öfverstlöjtnantens hade en ung slägtinge
hos sig, och att detta fruntimmer var här alldeles obekant samt aldrig
lemnade sitt rum, der hon jemt arbetade. Sedan mötte jag henne några
gånger och blef så intagen i hennes person, att jag genom fru Lundström
skref henne till, och bad henne tillbringa en afton då och då hos mig,
när tillfället och hennes tid medgaf.
Ida bads att laga fram sitt arbete samt sätta sig i soffan jemte
assessorskan. Ny förlägenhet; hennes arbete var den omtalta börsen.
Dess tillkommande ägare betraktade Ida med eldiga blickar, ty så täck
hade han ej sett henne, sedan han intogs af hennes första åsyn. Nu som
då purprades hennes kinder af rosor, som hans oförmodade närvaro
uppjagat.
När assessorskan besåg hennes vackra arbete, sökte Ida behändigt vända
det så, att han icke skulle varsna initialerna af sitt eget namn; men
ehuru man påstår att kärleken är blind, en sak som bekräftas af
erfarenheten, kan man med lika säkerhet säga: att kärleken är skarpsynt
i små saker; så gick det äfven här. Ferdinand var förtjust att få något
tillverkat af Idas vackra händer, ehuru han nog insåg, att någon annan
skulle bära hedern och namnet derföre.
Intagen af dessa tankar, deltog han föga i samtalet, som värdinnan
nästan ensam fick underhålla, och när hans betjent kom för att låta
honom veta det han väntades af öfverstlöjtnanten, och gumman ledsagat
honom i yttre rummet, så nickade hon, klokt småleende för sig sjelf,
och tänkte: jag ser nog hvad klockan är slagen!
Nu ensam med Ida, efterfrågade hon hennes tillnamn, som ännu var henne
obekant. Med synbart deltagande hörde hon den unga flickan omtala sin
afledne fader, sin mor och systrar. När hon hörde huru skicklig den
äldsta systern var i mode-arbeten, den andra i språk och musik, påstod
hon att de allesammans borde flytta hit till ------, emedan allt sådant
här skulle löna sig bättre.
Ida gjorde deremot den förnuftiga anmärkningen, att en sådan resa, och
bosättning på en mera dyr och för dem fremmande ort, kostade mera, än
flere års arbete kunde betala, likväl ville icke frun gå ifrån fördelen
af sitt förslag, och de skiljdes med förbehåll att snart träffas och
under tiden bättre tänka på saken.


III.
En bjudning på Spektaklet.

En svensk teatertrupp var i staden och spelade tre gånger i veckan. Af
skyldig artighet mot sina slägtingar hade Ferdinand några gånger tagit
en loge till deras disposition, likväl under hemligt hopp att Ida
skulle få en af de öfverflödiga platserna; men derpä syntes ingen annan
tänka.
Dagen efter deras möte hos fru Sylvan, det var en söndag, öfverlemnade
Ferdinand vid frukostbordet hvar sin numererade biljett på amfiteatern,
under föregifvande, att den log, i hvilken de brukade sitta, redan var
bortsåld. Han förmodade, tillade han, "att mamsell Ida icke i dag ville
förebära brist på tid."
Någon förklaring öfver rätta förhållandet var icke möjlig, äfven
onödig, ty Idas rodnad, tillika med de blickar fru Wermell och hennes
döttrar vexlade mellan sig, voro tydliga, ifall han ej förut insett
sammanhanget.
Under det att Ida och Natinka samma förmiddag, oaktadt söndagen,
arbetade tillsammans -- den sednare var ovanligt fåordig -- inkom
Aurora. Sedan hon med vanlig kritisk blick betraktat deras arbeten och
gjort några anmärkningar, hviskade hon något till systern.
-- Det kan du göra sjelf, svarade denne litet snäsigt, och sydde
ifrigt.
-- Hör på Ida lilla, sade då Aurora med förtroligare och vänligare
väsende än vanligt, -- jag har ett förslag att göra dig. Låt oss få
utbyta din teaterbiljett mot en annan. Fröken Brömser kommer till oss i
dag, och vi skulle så gerna sitta tillsammans; mamma vill för din skull
bjuda fru Lundström, så har du sällskap.
Djupt sårad, svarade Ida utan att besinna sig:
-- Aftonens nöje kan jag umbära, medan jag anses för ringa att följa
med er, men biljetten ger jag icke bort. Jag vill gömma den som ett
minne, för att visa mamma och syskonen att jag icke varit öfversedd af
alla i detta hus.
-- Det vill säga att du förvarar den som ett minne af häradshöfdingen,
sade Natinka skrattande.
Ida teg och arbetade ifrigt utan att se upp.
-- Efter Ida behagar taga humör öfver en sådan bagatell, tvingar hon
mig att säga sanningen, sade Aurora något bittert. -- Det var icke så
mycket för vår egen skull, som ännu mera för din, som vi önskade ett
utbyte med biljetten. Hvilket uppseende skulle vi ej göra, kanske
utsätta oss för åtlöje, om en af alla okänd flicka, i en vidunderlig
bahytt och urblekt kappa vore i vårt sällskap; det var således af
omtanke för oss, och ren välmening för dig, jag föreslog detta.
-- Välvilligare hade du likväl varit, om du erbjudit Ida en af dina
kappor, ni är ju nästan af samma längd; en hatt hade hon nog fått låna
af mig, anmärkte Natinka, och fixerade systern. Denne teg. Ida åter
svarade, icke utan någon liten skärpa:
-- Om mig och min genom hitresan förderfvade kostym behöfver ingen ha
något bekymmer! Den korta tid jag ännu kommer att vara i herrskapets
hus, kan jag tillbringa på samma sätt som hitintills.
Natinka, som i grunden egde ett godt hjerta, ehuru hon var yr och
tanklös, ville nu på sitt vis söka trösta Ida, och bad henne ej taga
saken så häftigt.
-- Bara de tråkiga julklapperna en gång bli färdiga, skall du nog få
roa dig, försäkrade hon. -- Pappa och mamma vill i år, likasom de andra
förnäma här i staden ha för sed, ställa till en dans för betjeningen
och deras bekanta. Vi ha då samma afton ett litet sällskap af våra unga
bekanta. Sedan vi druckit thé, gå vi allesammans i danssalen, och
dansar der ett par timmar alldeles "en egalilé." Tycker du icke det
skall bli rätt roligt. Denna tillställning blir antingen tredje eller
fjerde dag jul.
Ehuru Ida antog detta som ett drag af Natinkas bättre hjerta, var dock
det unga sinnet för djupt såradt för att lemna ett lugnt svar.
Då blef Natinka stött, och aflägsnade sig med systern, för att aflägga
rapport hos modren om det förefallna. Under gåendet undföllo dem ord om
borgarhögfärd och fattigdom.
* * * * *
Som vanligt hämtades äfven i dag middagen in till Ida; ostörd
tillbragte hon sedan dagen och aftonen vid sitt arbete, med hvilka
känslor, kan hvarje ung läsarinna föreställa sig. Ibland gret hon öfver
det öde som fört henne hit bland dessa känslolösa menniskor; stundom
förebrådde hon sig sitt eget ömtåliga sinnelag, påminte sig den älskade
modrens ofta upprepade ord, att tålamod och försakelse voro qvinnans
nödvändigaste egenskaper, sjelfbeherrskning hennes dygd. En annan gång
åter beslöt hon att repa mod, och andra dagen i allas närvaro säga
häradshövdingen hvarföre hon ej kunnat antaga hans artiga bjudning; men
ett ögonblicks eftertanke, blygsamheten, en inre röst som aldrig
missleder, sade henne, att hon gjorde bättre i att låta saken förfalla.
Sluteligen, efter många strider med sig sjelf, beslöt hon att ej visa
sig vid frukosten andra dagen; när då betjenten efter vanligheten
kallade henne, föregaf hon sig vara illamående.
Hon, den sanningsälskande, blygdes inom sig för denna falska uppgift,
utan att besinna det själens sjukdomssymptomer äro kinkigare att
behandla än kroppens.
När Ferdinand under gåendet till spektaklet hade frågat efter mamsell
Hedrén, förebar man att hon hindrades af en häftig hufvudvärk. Hvad
kunde således vara mera välkommet för damerna, än att nu i hans närvaro
höra en stadfästelse på denna deras falska utsago, ty Ferdinand hade ej
kunnat dölja ett visst misstroende, ehuru han var dem för klok att visa
sitt missnöje vid sin felslagna förhoppning.
Nu blef han likväl orolig. Han önskade veta om denna opasslighet var
betydande, och skickade i detta ändamål sin betjent för att be fru
Lundström om några ögonblicks samtal ännu på förmiddagen. Med nöje
efterkom hon denna begäran, ty äfven hon hade något på sinnet, som hon
ville meddela honom. Snart stod hon derföre i det yttre af de rum
häradshöfdingen bebodde.
Artigt bad han henne ursäkta att han besvärat henne till sig, och sade
att han andra dagen ärnade företaga en resa, samt ville ännu yttermera
besvära henne med tiltagandet af en passande reskost, emedan han ogerna
uppehöll sig på gästgifvargårdarne. Han lemnade henne tillräckligt med
penningar för detta ändamål, samt bad henne ej nämna något till sitt
herrskap. Under många försäkringar om sin beredvillighet lofvade frun
göra sitt bästa.
Hans farhåga för Idas helsa var minskad genom hushållerskans blotta
närvaro, emedan han var menniskokännare nog att finna, det hon i annat
fall icke visat detta yttre lugn; ty obekant med de konsiderationer,
som ofta förmå individer af den högre klassen att dölja sina känslor,
skulle nog den pratsamma frun genast underrättat honom derom, då hon,
likasom den andra tjenande personalen i huset, var intagen till Idas
fördel. Deruti hade han rätt; men nu låg det något helt annat på den
goda fruns sinne, som hon ej kunde fram med, emedan intet å hans sida
gaf henne anledning till all yppa det.
Färdig att aflägsna sig, frågade likväl häradshöfdingen, liksom
tillfälligtvis, huru det nu vore med mamsell Hedrén, emedan han hört
att hon varit sjuk.
-- Sjuk är hon icke, fastän hon är sorgsen och hennes ögon ofta bära
spår af i tysthet utgjutna tårar, och det kan väl äfven ingen menniska
undra på -- och nu lossnade med ens den goda fruns tungband, som fått
vatten på sin qvarn genom häradshöfdingens lådsade förundran. Utom
flere mindre reflexioner hon gjort öfver herrskapets bemötande mot den
"söta flickan", omtalade hon ord för ord gårdagens samtal mellan
kusinerna, hvartill hon varit ett lika oförmodadt som obemärkt vittne,
i det hon städade i det klädskåp som var anbragt i muren emellan detta
och yttre rummet.
-- Fru Lundström var således på spektaklet i går? inföll Ferdinand, för
att dölja de känslor han erfor, och gifva en annan vändning åt
samtalet.
-- Å nej, jag skulle ju endast bli bjuden för mamsell Idas skull. Det
skulle visst icke fallit dem in eljest, och som jag ville vara "nytral"
och lådsa om ingenting -- äfven skulle jag icke haft hjerta att gå in
till den stackars flickan den dagen -- begärde jag och erhöll tillstånd
att gå till en af mina bekanta.
Under middagen gaf häradshöfdingen tillkänna sin tillernade bortresa
dagen derpå, för att besöka en af sina fordna universitets-vänner,
bosatt tio eller tolf mil derifrån. Han sade sig vara osäker huru länge