Nyårsafton - 1

NYÅRSAFTON
Original
af
U--a [Charlotta Falkman]



Wiborg, J. Cederwaller et Son, 1848.
A. F. Cederwallers förlag.


INNEHÅLL:
I. Fremlingen.
II. Den unga juristen och grannfrun.
III. En bjudning på Spektaklet. IV. Julafton.
V. Upptäckter.
VI. Nyårsafton.


I.
Fremlingen.

En mörk och regnig afton i medlet af November 183.. stannade
en reskärra vid trappan till ett af de förnämsta stenhusen i
staden ------. Med skjutsbondens biträde steg ett fruntimmer ned ur det
obeqväma åkdonet, och båda, karlen bärande en liten kappsäck och den af
regnet genomblötta paraplyn, inträdde i nedra förstugan. Med ängslig
förlägenhet såg fruntimret sig der omkring; oviss hvarthän hon skulle
vända sig för att råka någon som visade henne till rätta, samt mottaga
hennes saker, i synnerhet som hennes följeslagare yttrade stor farhåga
för sin utanföre stående häst och kärra.
En klart strålande lampa upplyste den breda med utländska mattor
belagde trappan som förde till öfra våningen; men uppföre den vågade
hon sig icke. Här omkring henne syntes alla dörrar tillåsta, utom en,
der hon inifrån hörde högljudda karlröster. Slutligen blef hon dock
varse en annan, nära trappan, der nyckeln satt i låset. Vid hennes
rädda knackning utkom en sömnig betjent som jakande besvarade hennes
fråga: om öfverstlöjtnant Wermell bodde i detta hus, och oförskämt
glodde henne i ansigte i det han tillade: "Hon lär vara den symmamselln
som de väntat hit från E----, kan jag tro -- --"
Hon svarade med ett: "jag kommer från E----", framtog sedan penningar
och likviderade skjutskarlen, som hon vänligt affärdade. Sedan följde
hon betjenten, som bar hennes saker, uppföre trappan och genom en
sidodörr, som förde till en lång koridor, upplyst af en i taket
hängande lanterna. Hennes ledsagare lade i frän sig sakerna i en
fönsternisch och ärnade öppna en dörr på andra sidan, då vår resande,
besvärad af sin våta kappa, bad honom hjelpa sig af med den samt hänga
upp den på en nära stående klädhängare; derpå tog hon af sig bahytten
och skakade regnet af den. Under tiden trädde en ung man i svart drägt,
med sorgflor kring hatten, ut från ett nära beläget rum, han stannade,
synbart öfverraskad vid åsynen af den täcka varelse, som i detta
ögonblick befriat sig från den vanställande reshabiten och som nu först
varseblef honom. Äfven betjenten såg förvånad ut. Karlen hade säkert
tänkt sig ett äldre anlete under denna drägt, men såg nu framför sig en
utmärkt vacker flicka om högst 18 år.
Rodnande besvarade hon den okändes lätta men uttrycksfulla helsning,
och påsatte hastigt bahytten, i det hon såg på betjenten med en orolig
blick, som tycktes fråga: hvarthän för ni mig.
Uppfattande denna blick, tillsade den unge mannen betjenten, att föra
in damen genom salongen. "Det vågar jag visst icke," svarade denne,
"herrskapet har fremman i afton, och mamselln här kommer, efter hvad
jag hört, hit bara på söm."
Likasom gäckad i någon förmodan, aflägsnade sig den andre.
Hon infördes nu i ett slags domestikrum, der en jungfru satt ock sydde.
Karlen gick sedan för att anmäla hennes ankomst hos "hennes nåd."
En stund förflöt under oangenäm väntan; då inträdde tvenne andra
qvinspersoner: den ena, redan öfver medelåldern, var utstyrd med
löslockar och negligén ombunden med en svart silkesduk; ett köks
förkläde samt en stor nyckelknippa vid sidan antydde genast
hushållerskan; den andra var en ung kammarpiga af näbbigt utseende.
Båda skärskådade vår resande från hufvud till fot och sluteligen
anmärkte den unga:
-- Hon har länge låtit herrskapet vänta på sig; vi andra ha varit här
allt sedan allhelgon.
Synbarligen sårad af denna näsvisa anmärkning, svarade likväl den
tilltalade saktmodigt:
-- Det måste vara ett missförstånd, jungfru lilla. Jag är ingalunda
städslad till någon tjenst här i huset, utan kommer på en vänlig
bjudning af hennes herrskap. Väl var det min afsigt att komma förr, men
händelsen fördröjde min hitresa.
Sömmerskan mumlade något om att "den kommer tids nog, som skall hänga,"
och efter några sinsemellan vexlade blickar, yttrade frun leende:
-- Ja så, mamsell stöder sig på att hon på långt håll är slägt med
"hennes nåd."
-- Jag är fru Wermells brordotter. Men hvarföre benämnes hon "hennes
nåd?" Wermellska namnet är icke af adel.
-- Det vet jag också alltför väl, min lilla mamsell! svarade
hushållerskan, men då vår husbonde från kapten med ens blef
öfverstlöjtnant, jäste högmodet upp, och frun kallade husfolket
tillsammans och tillsade oss att hädanefter säga "hennes nåd", för
korthetens skull, bevars! För oss var det just sak samma, men de
förnäma och till och med deras egna bekanta skratta i mjugg deråt. För
att ej skämma en god sak, kalla vi också döttrarna för fröknar, och det
upptages ganska nådigt. Men herre Gud, så jag pratar! Jag glömmer
alldeles att jag talar med hennes nåds brordotter och torde få...
-- Var icke rädd, genom mig skall frun icke få någon ledsamhet.
-- Så mycket bättre, min lilla mamsell! Folk som löpa med sqvaller
hatar jag som synden. -- Man kan väl icke alltid väga sina ord på
gullvigt heller, utan då och då säger man sin hjertans mening.
Hvem vet huru många ovägda ord ännu kunnat undfalla husrådinnan, om
icke betjenten kommit för att efter hennes nåds befallning föra den
fremmande mamselln i det rum der téet serverades.
Med en tyst bönesuck om tålamod i sina nya okända förhållanden gick den
unga flickan att möta en nära slägtinge, som ännu var henne alldeles
obekant.
Vi måste med några ord gå berättelsen i förväg.
Fru Wermell hade efter sina föräldrars död som flicka varit några år i
brödrens hus, de första åren af hans gifte; men, såsom svägerskor i
allmänhet, hade hon och den unga frun ej sympatiserat. Hon skiljde sig
derföre och var en tid hos en aflägsen slägtinge i S:t Petersburg,
der hon lärde känna Wermell, som då endast var fänrik vid ett
infanteri-regemente. De gifte sig och lefde knappt i många år af hans
löjtnants lön, tills han sluteligen erhöll transport till Finland, och
inträdde vid ett rang-regemente, samt steg inom kort till den post han
nu innehade.
Nu lefde familjen på hvad man i allmänt tal kallar "stor fot", och fru
Wermell hade, sedan sin återkomst till fäderneslandet, alldeles icke
tagit någon vidare notis om sina anhöriga. Genom tidningarne kände hon
att brödren var död och hans egendom upplåten åt kreditorerne.
Anledning nog för visst folk att ej påminna sig fattige slägtingar,
eller barndomsvänner.
För en tid sedan hade hon träffat tillsammans med några damer af en
ansedd familj, -- hemma från hennes födelseort, der hennes bror varit
etablerad, -- hvilka kände och syntes mycket intressera sig för den
aflidnes fru och döttrar. De hade under sin hitresa besökt dessa
aktningsvärda personer i E----, dit desamme flyttat, för att genom
handarbeten söka sin utkomst. Den äldste af döttrarne, som haft den
olyckan att förlora hörseln efter en svår sjukdom, bidrog mest till
husets bergning genom sin skicklighet i klädssöm; den medlersta var
borta som guvernant uppåt landet, och de kunde ej nog loforda den
yngsta, så väl för hennes älskvärda personlighet, som hennes fallenhet
och lidsamma hand i alla då brukliga granlåtsarbeten. De beklagade
blott, att hon i en liten stad, sådan som E----, ej kunde draga någon
fördel af sina många talanger.
Fru Wermells fåfänga smickrades af dessa loford. Skulle ej motsatsen
varit tillräckligt känd, hade hon kanhända gjort sig en förtjenst af
deras förvärfvade kunskaper; nu gick ej detta an. Hennes yngre dotter,
Minette, som var närvarande, hviskade modren något i örat, och nu fick
den goda frun ett "rapptus" af slägtkärlek, vände sig till sin man med
den frågan: om han tillät henne skrifva efter den yngsta flickan,
Ida, på det att hon i deras hus skulle ernå den bildning för
sällskapslifvet, som modrens små omständigheter och sjelfva ortens
inskränkthet ej kunde meddela henne.
De resande drogo väl litet på mun åt fruns ensidiga tanke om E---- och
dess innevånare; men ansågo dock förslaget fördelaktigt. På sin
återresa besökte de åter fru Hedrén, som efter något betänkande mottog
anbudet. -- Ehuru lycklig Ida fann sig i hemmet, var hon dock icke
obenägen att se sig litet omkring i verlden, och väntade sig en ganska
treflig vinter hos sina nästan jemnåriga kusiner.
Då Ida inträdde genom yttre dörren till det rum, der en annan betjent
aftorkade de redan begagnade thekopparna, utkom fru Wermell från den,
som förde till sällskapsrummen.
Den bild, Idas fantasi gjort sig om tanten, efter modrens beskrifning
om dennas utseende som flicka, blef genast tillintetgjord. I stället
att finna henne som mager och mörklagd, såg hon henne nu vara en masiv
matrona med ett blekgult, pussigt ansigte, utan annat uttryck i de
platta dragen, än ett missnöje, eller rättare sagt: tillgjord
förnämhet. Hennes gång var tung, och rörelserna stela. En slags
afekterad vårdslöshet låg i hennes sätt att kläda sig: en otillbunden
blusrock af muslin de lain sväfvade omkring den nog fylliga figuren;
rosabanden i en elegant spetsmössa passade hvarken till hennes år, ännu
mindre till hennes utseende.
Idas hjertliga men vördnadsfulla helsning besvarade hon med en kall
kyss på kinden; tonen, hvarmed hon bjöd henne vara välkommen, var intet
sägande; och utan att inlåta sig i något samtal, befalte hon betjenten
servera thé åt mamselln. Sedan skulle den, som ännu stod vid dörren och
afvaktade hennes befallning, föra mamselln i fröknarnes arbetsrum, dit
en säng skulle ställas för hennes räkning. Efter dessa anordningar
vände hon sig åter till Ida, sägande, att hon nu vore hindrad, men att
de skulle återse hvarandra följande dagen vid frukostbordet.
Med det redan kallnade théet nedsväljde Ida de tårar som ovillkorligt
ville frambryta -- ty huru litet hade hon, vand vid okonstlad
hjertlighet och välvilja, någonsin kunnat ana eller tänka sig ett
sådant mottagande -- hon följde sedan med till det anvisade rummet, som
låg innanföre det, hvari hon först blifvit införd.
Lemnad här åt sig sjelf, såg hon sig omkring. Med allt skäl kunde detta
kallas ett arbetsrum; ty ett halft dussin sybågor med halffärdiga,
eller endast påbegynta arbeten i tappetseri och broderi, äfvensom
mönster, stramaljer af diverse färger, samt högar af sammantrassladt
zefir-garn intogo bord, stolar, m.m. Detta, äfvensom några perl- och
knytningsarheten, visade att julen var i antågande. Men för att till
dess hinna få allt detta färdigt, fordrades ett dussin snälla händer.
Van vid sysselsättning och ordning, företog sig Ida att reda ut och i
ordninglägga det trassliga garnet, samt ge det öfriga ett trefligare
utseende, medan hon allt emellanåt lyssnade, om icke någondera af
hennes kusiner skulle infinna sig; men derpå väntade hon förgäfves.
Sluteligen kom en piga med hennes qvälsvard, bestående af kall mat,
bäddade hennes säng, visade henne att man med en regel kunde stänga
dörren innanföre, och aflägsnade sig.
Nu frambröt de länge återhållna tårarne. Ack! suckade hon, hvarföre kom
jag hit, hvarföre lemnade jag mitt älskade och trefliga hem för att se
mig behandlad med köld och likgiltighet. Att mina kusiner, för min
skull, antingen skulle lemna sina gäster, eller införa mig bland desse,
såsom jag kom från en besvärlig resa, derpå undrar jag icke numera, ty
allt omkring mig intygar att våra förhållanden äro så olika; men ägna
mig några ögonblick till en vänlig helsning, eller skicka mig några
hjertliga ord, som en ursäkt, om detta icke låtit sig göra, det hade
väl ändå icke varit för mycket. Men -- måhända jag likväl gör dem
orätt; kanske har ingen låtit dem veta min ankomst. Morgondagen skall
åter försona hvad min egen otålighet och ringa vana vid "stora verlden"
genast ansåg för ogästvänlighet.
Under dessa och dylika tankar somnade Ida sent omsider, och vaknade i
detsamma en väggklocka i rummet utanföre slog sju. Af farhåga att hafva
försofvit sig, steg hon upp och klädde sig, oaktadt det var mörkt i
rummet, med den tanken: att om hennes kusiner ville öfverraska henne,
de då ej skulle finna henne oklädd; sakta drog hon ifrån regeln, och
tog sitt ljus för att tända det i yttre rummet, men äfven der var
mörkt.
Jag måste misstagit mig om klockslagen, tänkte hon, och ämnade vända
om, men då blef hon varse eldsken genom glasrutan på en dörr som förde
till köket. Der möttes hon af hushållerskan, som storligen förundrade
sig öfver att mamsell redan var uppstigen och färdig klädd, hon, som nu
riktigt bordt hvila ut efter sin resa. "Här i huset stiger ingen af
herrskapet upp förrän mellan åtta och nio, ty sällan går någon i säng
före midnatten; men oaktadt jag får vara den aldra sista, måste jag
dock vara den första som stiger upp. Då jag omöjligt kan vänta på deras
kaffe, består jag mig vanligtvis mitt morgonkaffe sjelf, och om mamsell
är van att stiga tidigt upp, så kan hon alltid dricka en kopp med mig.
För det närvarande skall häradshöfdingen alltid ha kaffe till sig på
slaget sju -- och 'aldrig så mager stek att ej något dryper af', säger
ordspråket -- gå nu in tillbaka, min lilla mamsell; så snart jag
skickat in häradshöfdingens 'mandarin', hemtar jag panna och tillbehör,
och vi dricka då tillsammans."
Del dröjde också länge förrän hon kom; medan de drucko, slog gumman upp
sin språklåda:
-- Så ondt det gjorde mig att mamsell måste tillbringa hela långa
qvälln här allena, var jag "okapabel" att komma ifrån för att prata
bort en stund. Det sved mig in i själen att se henne mottagas som en
vild fremmande af sin närmaste slägtinge, ehuru det allt förut anade
mig huru det skulle gå. Hon är god och oerfaren, och tänker derföre väl
om alla menniskor; men vår fru är skam till sägandes -- en riktig
kalkonhöna af lutter förnämhet; rangen af öfverstlöjtnanska har
förvridit hennes svaga hufvud. Skulle någon tro det? hon söker
öfvertala sin man att skaffa sig adelskap; men det lär icke vara så
lätt det, och kostar, efter hvad jag förmodar, vackra pengar, och dessa
gå åt, när de finnas, som smör för solsken.
-- Men hennes döttrar?
-- Äplet faller sällan långt ifrån trädet, och det sannas äfven här, ty
den äldsta är "justement" modrens afbild. Stolt och inbilsk, tror hon
sig förmodligen bli en grefvinna med tiden. Den yngre systern är
bättre, men en yrhätta, som gerna gör "spektakel" af alla menniskor;
qvick är hon som en girs, men har intet tålamod med någonting "regelt."
Det är hon som begynt med alla dessa arbeten, som mamsell säkert får
tråka med, ty genom henne blifva de i all evighet icke färdiga.
-- Är den af frun omnämnda häradshöfdingen son i huset?
-- Nej bevars! han är brorson till öfverstlöjtnanten, som visst icke
vore emot att få honom till måg, ty den unga herrn har sin goda
utkomst, och är utomdess en ganska hygglig ungdom, som...
Frun blef nu utkallad och Ida lemnad allena att eftersinna hvad hon
hört, tills klockan nära tio, då betjenten kom för att föra henne till
frukosten.
I stället att visa henne den ginaste vägen genom köket till matsalen,
hade han tillsägelse att ledsaga henne genom koridoren, tamburen och
salongen. Sannolikt ville man imponera på den fattiga slägtingen, genom
de många, för henne fremmande lyxartiklarna.
Vid en pelarvägg i salongen satt en ung dam i en elegant morgonklädsel;
hon spelade vårdslöst med ena handen, under det att hon talade vid en
bredvid stående ung man, som tankspridd bläddrade genom ett häfte med
noter. Ida igenkände i honom densamma hon mötte i koridoren aftonen
förut. Han bugade sig artigt, och en glad öfverraskning målade sig i
hans blick, under det att damen endast höjde sig ett par tum från
stolen och med handen visade på en dörr till venster om kaminen.
Ida följde anvisningen och tänkte: den der är säkert häradshöfdingen,
men hon var säkert någon fremmande person här i huset.
I rummet, der frukosten väntade, befunno sig trenne personer; vid ett
fönster satt öfverstlöjtnanten insvept i en mångbrokig schlafrock,
rökande en cigarr och läsande i ett tidningsblad; vid det andra stod en
ung flicka med ett gladt och lifligt ansigte, som kunnat kallas
vackert, om hon ej varit så fräknig och hennes blonda lockar icke
skiftat för mycket i rödt. "Hennes nåd" satt i en mahogny, med
tappiseri beklädd gungstol, och karesserade en hvit spitshund, som
häftigt skällande rusade ned emot Ida. Ofverstlöjtnanten lade från sig
tidningen och cigarren, likväl utan att stiga upp eller lyfta på
rökmössan räckte han handen mot den unga flickan och drog henne till
sig, fixerade henne, sägande: "Var icke rädd för hunden, mitt vackra
barn, den är på långt när icke så farlig som den skäller till" -- och
nu tryckte han en ljudelig kyss på hennes rosiga kind, hvars fina hud
erhöll ett synbart märke efter hans yfviga, sträfva, rödaktiga
mustascher. Men denna helsning syntes mera vara ägnad _den vackra
flickan_, än hans hustrus nära anförvandt.
Den unga damen hade emellertid tystat hunden, och fattade nu Idas hand,
sägande: "Välkommen till oss, kära Ida, så heter du ju, vill jag
minnas? och som ingen vill presentera mig, så vill jag göra det sjelf.
Jag är den yngre dottern här i huset och heter i skriftspråk Natalia, i
dagligt tal Natinka."
Hjertligt besvarade Ida hennes handtryckning. Glädjen öfver detta
förhoppningsväckande bemötande varade dock icke länge; ty under denna
lilla scen hade tanten varsamt stigit ned från gungstolen, helsande
henne med en nådig nick, likväl utan att taga henne i handen. Sedan
begynte hon fråga efter såväl hennes, som systrarnes ålder; huru
längesedan det var som fadren dog; hvad hennes mor nu lefde af, och
mera dylikt.
Ehuru obehagligt och föga passande detta inkvisitoriska förhör äfven
förekom Ida, svarade hon likväl uppriktigt och okonstladt på alla
tantens frågor: sade, att hennes goda mor lefde endast af sitt eget,
och i synnerhet af hennes äldsta systers arbete.
-- Men dervid lär det säkert icke vankas många feta stekar! invände fru
Wermell ironiskt, -- och sådant lär minsann kosta på. Se icke så
förvånad ut, barn. Du känner kanske icke huru mycket din mors slöseri
och misshushållning bidrog till din faders ruin.
-- Förlåt, om jag frågar hvaruti detta bestod, afbröt henne Ida,
dristig vorden genom att höra sina föräldrar, i synnerhet sin goda
älskade moder förtalas. -- Så långt mitt barnaminne sträcker sig,
påminner jag mig ej något öfverflödigt lefnadssätt, hvarken i kläder,
möbler eller kalaser.
-- Deruti har du på sätt och vis rätt, -- men i hvardagslag lefdes der
alltför kostsamt, för att vara ett borgarhus. Din mor hade från
barndomen varit vand vid ett läckert och godt bord; utan att besinna
att sådant förstört hennes egna föräldrars tillgångar, och att hon
ingenting förde med sig i min brors hus, införde hon der samma
lefnadssätt. Den unga frun satte en heder uti att laga det som var
smakligt och godt, kantänka! Bodbetjeningen, till och med
tjenstefolket, äto samma slags mat som herrskapet sjelfva.
-- Då hade ju mamma också goda dagar, den tiden mamma var i deras hus,
inföll Natinka. -- Mamma är ju ingen kostföraktare heller.
Wermell, som då och då gifvit sin fru en missnöjd blick, den hon likväl
icke syntes blifvit varse, steg nu upp, tog henne under armen och
närmade sig frukostbordet, samt afbröt derigenom det ledsamma samtalet,
och Ida -- hon vände sig bort, för att borttorka den tår som denna
plågsamma stund frampressat. Då såg hon den, hon med rätta ansåg för
häradshöfdingen, stående bakom sig, och att han varit ett vittne till
föregående samtal. Blodet strömmade upp i hennes kinder; men hans öga
hvilade på henne med sådant deltagande, att hon småningom lugnades och
deltog, åtminstone efter utseendet, i frukosten, sedan Wermell
presenterat den äldre dottren, som gjorde en ganska knapphändig
helsning. Det var samma dam hon nyss sett i salongen.
* * * * *
Fjorton dagar derefter skref Ida till sin äldste syster följande:
"Hvarföre kom jag hit? Hvarföre lemnade jag ett älskadt hem, för att
här framsucka ett tråkigt lif bland fremmande, likgiltiga personer;
fremmande för mig både i tankesätt och vanor -- intet drag af ett
varmare deltagande för fremlingen, en enda undantagen... dock, derom en
annan gång...
"Mitt första omdöme var icke så förhastadt och orättvist, som du och
mamma tyckes tro. Efter onkels första, mera hjertliga mottagning, synes
han knappt blifva mig varse; utomdess ser jag honom ganska sällan,
endast någongång vid frukosttimmen, den enda tid på dagen då din Ida
får den äran att vara en ringa medlem af familjen; ty i anseende till
de allt kortare dagarna, och på det jag icke skall försumma mig, föres
middagen in till mig, och om aftnarne äro de merändels borta, eller är
der fremmande, och ingen har yttrat en önskan att se mig vara med. Jag
sitter då nästan som en fånge på mitt rum, öfverhopad med arbete.
"Den lilla tid jag dagligen sammanträffar med tant, plågar hon mig med
sina enformiga frågor öfver de minsta omständigheter i hemmet. Detta
sker ingalunda af deltagande, utan endast för att visa sin egen
öfverlägsenhet. Dessa dagligen upprepade frågor besvaras också alltid
af mig med samma svar. Månne hon icke tröttnar till slut!
"Ingen sympati råder mellan hennes döttrar; de äro lika olika till
lynne som utseende. Aurora är lång och smal, men icke väl växt, något
mörklagd, med sammanvuxna ögonbryn. Läste vi icke en gång att detta var
tecken till ett despotiskt, egoistiskt sinnelag? åtminstone synes det
inträffa här. Merändels kommer hon en gång om dagen, sällan två, för
att se, dömma och korrigera de arbeten Natinka och jag ha under händer.
Sjelf sysselsätter hon sig endast med romanläsning och musik; jag tror
hon äfven gör anspråk på att vara vitter, åtminstone inbillar hon sig
vara en kompetent domare öfver vitterhet och poesi. Hon är väl icke
ovänlig emot mig, men i hennes väsende ligger en kyla, som hindrar all
förtrolighet.
"Men huru ge dig en skildring af Natinka? denna lifliga, ombytliga
varelse, som ej i tvenne minuter. kan tänka på något allvarligt. Hon
fattar allting lätt, och begynner allt, utan att fullborda något.
Lättrörd, har hon känsla för en olycklig like; men i nästa ögonblick
kan hon vara i stånd att skratta åt den, ty hennes nyckfulla fantasi
finner alltid något att förlöjliga. Det värsta är, att tant tror henne
vara ett geni, och hon är sjelf icke sällan af samma tanke. Det är hon
som begynt alla dessa arbeten, och hvarje dag faller hon på en ny idée.
Vill du ha en förteckning på de arbeten jag måste förfärdiga, så se
här: tvenne soffdynor åt tant; en nattsäck för onkel; en eldskärm för
salongen ock en skjutväska åt kusin Ferdinand, häradshöfdingen; alla
dessa äro på långt när icke halffärdige ännu. Utom allt detta vore ännu
mycket annat; men man börjar inse omöjligheten att få det färdigt.
Likväl började Natinka i går en börs, sydd med perlor på spetstyg, den
hon ärnade häradshöfdingen, men i dag var hon mätt på saken. Inom mig
har jag likväl beslutat, att om också något annat måste lemnas, så
skall denna börs bli färdig, skulle jag ock försaka hvilan en hel natt:
ty vet du, han är den enda person, hvars närvaro stundom gör lifvet
drägligt här i huset. Jag träffar honom visst icke oftare än vid
frukosten, och då tilltalar han mig aldrig, men alltid ger han
konversationen en sådan vändning, att den har och ger mig intresse;
derigenom försvinner månget obehag, som tants odrägliga frågor och
anmärkningar eljest förorsaka mig.
"Efter jag har tid och papper, vill jag meddela dig en liten scen under
frukosttimman i förgår, medan vi väntade på tant.
"Då jag inträdde in i rummet, sutto flickorna och läste i hvar sin
roman; jag närmade mig Natinka. 'Har du läst Cousinerna?' frågade hon
och visade mig titeln.
"Nej, svarade jag, men jag läste i en uppsats på någon tidning, straxt
efter sedan boken kommit ut, att den ej skall vara någon nyttig lektyr
för unga flickor.
"Natinka storskrattade, och Aurora sade, i det hon medlidsamt leende
skakade hufvudet: 'Du är likväl bra enfaldig och småstadsaktig, kära
Ida! Begriper du icke att den uppsatsen enkom var skrifven för att göra
boken desto begärligare. Åtminstone gjorde just densamma uppsatsen oss
nyfikne att läsa denna bok.'
"Jag teg som ett godt barn. Natinka ropade på häradshöfdingen från
andra sidan rummet, der han stått en stund och betraktat ett par
guldfiskar, utan att synas ge det minsta akt uppå oss.
"'Har kusin Ferdinand läst Cousinerna?' frågade hon skrattande.
"'Jag studerar dem som bäst', svarade han, nästan allvarligt.
"'Det der låter ju otroligt', anmärkte Aurora. 'Kusin är ju en
romanföraktare!'
"'Hvem har behagat säga så?' frågade han. 'Det är jag visst icke;
tvertom gillar jag mycket teckningar från hvardagslifvet i dess
mångfaldiga skiftningar, endast de medföra något förädlande för själen
och hjertat, eller sannt målade karaktärer; men att unga damer,
antingen de läsa för sitt nöje, eller det som bättre vore, för att odla
sina begrepp och samla någon menniskokännedom, kunna uthärda samt till
och med föredraga en Victor Hugos och Balzacs skapelser, det begriper
jag icke! Ni torde erinra eder, att det var mina anmärkningar mot dessa
författare, som ådrog mig beskyllningen att vara romanföraktare. I min
tanke medför denna lektyr endast en nytta.'
"'Och hvilken då, om jag får fråga?'
"'Den, att de unga damer som älska denna slags lektyr, aldrig böra lida
af svaga nerfver, emedan vanan vid skildringar af skräckscener, sådane
som dessa författares, måste härda dem.'
"Alla skrattade, kallade honom en ulspegel, en satirikus, och...
"Men hvartill tjenar denna berättelse? frågar min äldsta syster. Jo,
goda Anna, jag önskade att du sett den blick, hvarmed han sade: 'Jag
studerar Cousinerna'; den uttryckte tydligare än ord: jag genomskådar
er alla tre. Och -- anse mig icke för fåfäng, bästa syster! -- jag tror
att detta iakttagande var till din Idas fördel."
En dag sednare.
"En händelse har stört den vanliga enformigheten; den i mitt förra bref
omnämnda hushållerskan, fru Lundström, inträdde så glad och nyter till
mig i morse med mitt kaffe, och medförde en liten biljett till mig från
en åldrig fru, som bebor några rum i husets tredje våning. Jag har
några gånger mött henne i trapporna, och då har hon alltid helsat mig
så vänligt, och sett på mig med en så moderlig blick, att jag funnit
mig helt intagen af hennes person. På min efterfrågan sade man att hon
var enka efter en Assessor.
"Hon skref nu till mig följande ord:
"'Om den unga mamsell icke anser den tid förlorad, som hon ägnar
ålderdomen, och det förnekar hennes hela väsende, så tar hon, med det
första, arbete med sig en afton och besöker en gammal barnlös gumma,
som vänskapsfullt tecknar sig Helena Sylvan.'
"Mamma varnade mig, att ej göra någon enskilt bekantskap; men jag tror
med tillförsigt, att hon skall gilla denna, och jag anser mig ganska
hedrad af denna bjudning. Du, som känner min stora förkärlek för den
ålderdom, som hyser godhet och medkänsla för ungdomens små fröjder och
sorger, inser lätt att jag i hennes umgänge mindre skall sakna min goda
mamma."


II.
Den unga juristen och grannfrun.

Naturen och lyckan voro de välgörande féer som omgåfvo Ferdinands
vagga, de skänkte honom en förnuftig ock likväl öm och kärleksrik
moder. Tidigt faderlös, blef han således icke en af dessa bortklemade
moderspiltar, hvaraf verlden tyvärr öfverflödar. Hans mor hade i
tidigare åren af sin lefnad genomgått en kurs i olyckan, genom att
flere år nödgas vara i ett hus med flärdfulla döttrar och en son som
blef familjens plågoris; men med lidandet följer alltid något godt: hon
lärde sig tänka såväl öfver sig sjelf, som andra, och, fullt medveten
af sina pligter, blef hon en duglig maka och moder.
Så innerligt hon älskade sin son, sitt enda barn, ansåg hon honom
likväl alltid som ett lån, för hvilket hon skulle svara på den stora
räkenskapsdagen. Följden af den omsorg hon egnade hans barndom och