Nyårsafton - 4

inträdde en betjent och anmälte assessorskan Sylvan. En hastig blick
växlades mellan fru Wermell och dess äldsta dotter, och den förra intog
temmeligen skyndsamt en beqväm, halfliggande ställning i divanens
nedersta hörn, hvarifrån hon sedan endast reste sig och med den henne
egna matta, sötsura minen visade den ankomna plats på den
bredvidstående stolen, medan favoriten, spitshunden, efter att på sitt
sätt hafva mottagit den fremmande, lade sig bredvid sin herrskarinna.
Vår assessorska, som var sjelfva gästvänligheten, och ovand vid den
nuvarande tidens inbillade och sjelfskapade goda ton, hade funnit sig
litet förolämpad af fröknarnes nonchalanta helsning -- om det kunde få
namn af en sådan -- men fruns mottagssätt ansåg hon vara en följd af
någon opasslighet, och på det henne egna hjertliga sätt bad hon
öfverstlöjtnanskan icke genera sig, och beklagade att denne icke befann
sig väl o.s.v.
En naturlig öppenhet är tillgjordhetens stötesten. Fru Wermells tanke
hade varit att imponera, att iakttaga sin värdighet, samt inge den
andra en hög tanke om olikheten af deras ståndpunkt i sällskapslifvet;
i stället såg hon sig nu endast beklagad. Några framkastade ord om
gårdagens supé hos baron Z. samt ett spelparti med generalskan --zoff
och titul. A. och B., som varat långt efter midnatten, skulle, som hon
trodde, bättre svara mot ändamålet; men frambragte endast den
anmärkningen att: "sådant der kommer efter", och nu gick assessorskan
till ändamålet för detta besök.
Hon sade sig länge hafva ärnat företaga en resa till E----, der en af
hennes barndomsvänner lefde, men aldrig kommit sig till det.
Händelsevis hade hon nu blifvit bekant med mamsell Hedrén, och
högeligen intagen af hennes älskvärda och okonstlade väsende, ägnade
hon göra henne sällskap på hemresan, samt utbedja sig fru Hedréns
samtycke, att få upptaga Ida som sin dotter. Sjelf barnlös, ville hon
aldrig låta den unga flickan sakna den ömmaste moderskärlek. Som ännu
ett par dagar åtgingo till anordningarne för den lilla resan, voro
hennes önskan den, att Ida genast skulle få flytta upp till henne, för
att vara henne behjelplig.
Fru Wermell yttrade temmeligen kallt sitt bifall och sin glädje öfver
en sådan lycka for Ida.
-- Flickans mor måtte väl aldrig vara absurd nog att förkasta ett
sådant tillbud, tillade hennes nåd, -- sådant sker minsann icke alla
dagar, ty den som sjelf har döttrar, hvilkas uppfostran kostar
ofantligt, och som måste lefva enligt sitt stånd och med den högre
socictén, kan ej helasta sig med andras. Men är assessorskan säker att
flickan sjelf icke sätter sig på tvären? ty osa emellan sagt, har Ida
inga små pretensioner...
En herres ankomst afbröt all förklariug om Idas pretensioner. Till och
med den omisstänksammaste person skulle varseblifvit olikheten i
mottagningssättet, så mycket mer vår assessorska, som det ej felades
urskiljning. Litet förnärmad deraf, steg hon upp och gick; tre steg
följdes hon af värdinnan. Döttrarna syntes knappt bemärka hennes
bortgång; men då den fremmande gjorde en, för nutidens modelejon
ovanligt artig bugning för den gamle frun, utbrast Natinka:
-- Är titulärrådet Rosenparfym bekant med fru Sylvan?
-- Icke personligen, min nådiga. Jag såg henne för första gången i går
på spektaklet; jag, som många andra, blef frapperad af hennes vackra
dotter, och på förfrågan erfor jag att den goda frun är förmögen.
-- Uti allt det der ligger ett misstag, försäkrade fru Wermell ifrigt.
-- Hon bor här i tredje våningen, lefver ganska indraget, har ej något
hättre umgänge, aldraminst med oss, ty jag försäkrar att det var första
gången vi sågo denna person. Hon hade något att be mig om, ock nämnde i
förbigående att hon var barnlös.
-- Då tager jag min artighet tillbaka, försäkrade Rosenparfym. -- Jag
tog för kungsord hvad man sade mig går, och när jag nu fann henne här,
så...
-- Borde ni af hennes urmodiga toilett och fasoner genast insett, att
hon ej tillhörde vår societé, afbröt honom Aurora.
-- Hvem kan hafva frökens fina observationsförmåga? Utom dess är ju min
närsyntbet allmänt bekant, ursäktade sig Rosenparfym.
* * * * *
Menniskor, som endast lefva med afseede på sitt kära Jag, hyser aldrig
deltagande för andras väl eller ve; väl kunna allmänna eller enskiltas
olyckor gifva dem anledning till utrop ock känslosamma haranger, men då
måste någon remarkabel person ge första tonen; men intrycket -- om ett
sådant kan fästa sig hos ytliga varelser -- försvinner med dagen. Den
bäste författares; arbete har samma öde. Intrigen i en novell kan väl
gifva ett flygtigt ämne för konversationen; men den inre meningen,
moralen, är för dem ett terra inkognita. De likna resande, som genom de
väl uppdragna vagnsfönstren i förbifarten beskådar det landskap de
sedan säga sig hafva studerat; stöter olyckligtvis vagnen mot en sten,
eller läsaren mot något som alltför pätagligt träffar deras egna vanor
eller fordomar, då är äfven förkastelsedomen färdig, både öfver landet
och författaren.
"Hvad är afsigten med dessa reflektioner som icke höra till saken?" Om
förlåtelse, mitt herrskap! Det skulle bevisa, att Idas vistande och
snara bortresa, samt de utsigter en fremmandes välgörenhet visade för
hennes framtida lycka, var så likgiltigt för hennes slägtingar, att
alltsammans förekommit dem som en dröm, så framt ej afunden öfver det
uppseende hennes, af den så förbisedda person, väckt hos flere af deras
bekanta, frambragt något som liknade harm öfver att hon ännu skulle
återkomma tillbaka till dem.
Nu var allt i ordning för resan. Fru Sylvan hade med flit fördröjt
densamma, för att på sjelfva nyårsqvällen kunna öfverraska Idas mor och
syskon.
Under tiden var flickan innerligen glad och lycklig att få byta ut det
mörka, ensliga "arbetsrummet" mot assessorskans trefliga boning och
välmenande, hjertliga umgänge, der hon utom dess ofta såg Ferdinand, så
ofta han utan att väcka uppmärksamhet kunde besöka dem.
En timme före afresan gick Ida att taga afsked af Wermells, och fann
efter önskan familjen vid frukosten.
Ehuru redan sjelfva rummet hos denne väckte plågsamma hågkomster -- hon
hade ju der dagligen erfarit dessa små gnagande lidanden utan namn, som
stoltbet, tanklöshet och ringa deltagande för mindre vällottade likar
tillskynda den känslige -- rördes hon likväl till tårar, när hon vid
afskedet tryckte tantens hand till sina läppar. Hon var ju ändå en
syster till hennes älskade, begråtna fader; det var ju i hennes hus som
hon, den fattiga, af dem öfversedda flickan, lärt sig älska och blifvit
älskad, innan hon ens anat sitt eget hjertas känslor, och således
undgått de qval som alltid åtfölja en och blott anad, men hopplös och
obesvarad kärlek.
Alla, i synnerhet tanten, ansågo hennes tårar och upprörda känslor för
ett erkännande af den för henne ovana "vällefnad" och godhet hon
åtnjutit i deras hus, och da uttryck af tacksamhet, de må vara
förtjenta eller icke, alltid smickrar den fåfänga, blefvo de äfven här
upptagne med välbehag. Ovanligt vänligt sade tanten, i det att hon
klappade Idas kind: "Gråt icke, kära Ida, vi återse ju hvarandra innan
kort!"
Ida hvarken tordes eller ville motsäga denna falska förmodan; men det
smärtade henne djupt, att hon ej var uppriktig mot sina slägtingar, som
så litet anade hennes förhållande till Ferdinand, att de som en nyhet
omtalade hans bortresa dagen förut. "Och honom är det ganska osäkert em
han någonsin återkommer till ------", tillade öfverstlöjtnanten sjelf,
med en ton som nära nog antydde en felslagen förhoppning.
Ungdomen qvarhåller sällan länge några obehagliga intryck. Ida var åter
glad och munter när hon satt i kurslådan med sin åldrige väninna. Vid
första gästgifvargården emottogos de af Ferdinand, som der afvaktat
deras ankomst, för att sedan blifva deras följeslagare. Alla mindre
behagliga minnen från det hus hon lemnat, försvunno helt och hållet för
det glada närvarande: det vackra vädret, det goda slädföret och i
synnerhet den älskades närvaro, som nu intagit kuskens plats. Och när
hon tänkte sig sin mors och systrars utomordentliga öfverraskning, när
hon komme hem med sin af dem redan, ehuru under annat namn bekante och
så mycket värderade fästman, o, då hoppade hennes hjerta af onämnbar
fröjd och förtjusning.
Vi lemna dem, och hasta förut, för att kunna ge en teckning af Idas hem
på nyårsaftonen.


VI.
Nyårsafton.

För handtverkaren i allmänhet, men i synnerhet för de qvinnor, som
genom handarbeten för den högre klassen skola förtjena lifvets
oumbärligaste bebofver, är slutet och början af året en större högtid
än sjelfva julen. Detta han låta paradoxt, men innehåller dock sanning,
så vida man talar om dessa högtider i deras verldsliga och ej i deras
djupa, andeliga mening.
Långt in på julqvällen, till och med ofta under helgdagarne, nödgas den
arbetande, så framt den ej vill förlora sina kunders förtroende, vara i
full verksamhet för den delen af menniskor, som fordra allt af andra
och sjelfva göra ingenting, som, omgifne af lifvets komfort och
öfverflöd, ej ens äga ett riktigt begrepp om de förres försakelser.
Huru många gånger försumma icke dessa, ofta oförtjente lyckans
gunstlingar, att betala den välförtjente lönen för deras arbete.
I hurudan sinnesstämning skola då dessa, uttröttade genom nattvak och
ansträngningar, kanhända i umbärande af allt, som fordras att stycka de
utmattade krafterne, mottaga sin julhelg? och följderna?...
Vi hålla oss nu vid de fruntimmer, hvilkas ställning och uppfostran,
eller ödets förändringar bragt till den otacksammaste verksamhet i
lifvet att arbeta för sitt lifs uppehälle. Aldrig i stånd att förvärfva
sig en nödpenning för sin ålderdom, beror det på deras olika
kroppsbildning om de i förtid härjas af dödens hand genom tärande
bröstsjukdomar, eller se en kraftlös ålderdom till mötes, glömda af
alla, likasom -- en omaka handske.
Efter vakande, kanske umbärande af tjenlig föda, tråk och brak under de
första dagarne af helgen, hafva de dock njutit någon hvila och hunnit
sansa sig under de sednare, samt småningom kasserat in sina små eller
större fordringar, betalt sina skulder, gjort sina uppköp, allt efter
som tillgångerna medgifvit, kanske någongång uppmuntrat sig i umgänge
med sina bekanta, och nu inträder nyårsafton. Det gamla året är slut,
med sina bekymmer, sin knappt tillmätta glädje, sina farhågor och
förhoppningar; man ingår i ett nytt tidskifte; den utmattade kroppen
har samlat krafter till ny verksamhet, och dess innevånare, själen,
upplifvas på nytt, genom hoppet om en mera lönande förtjenst, eller en
förändring -- liha godt hvilken... Vore då icke nyåret den vigtigaste
dagen, den största högtid för dessa arma varelser?...
Efter denna digression inträda vi obemärkta i fru Hedréns anspråkslösa
boning.
Det var redan temmeligen långt lidet på aftonen, och ingen Ida hördes
af; mor och systrar hade dock varit så öfvertygade att hon skulle komma
hem på gamla året, att de ännu den sista aftonen, mot all sannolikhet,
hyste detta hopp.
Det yttre, större rummet, der man vanligen vistades och arbetade, var
städadt och på bästa sätt upputsadt; alla voro nästan högtidsklädda,
och intet arbete var framme. Aftonbrasan var redan nedbrunnen, och
spjellet igenslaget; en form med risgrynsgröt, öfverströdd med socker
och kanel, var insatt för att gräddas. Husmodren, efter att först hafva
lyssnat om ingen släda hördes komma, satte sig i sin gamla länstol,
slog upp en nyårspsalm, och begynte sjunga.
Sophie, som suttit vid klaveret, instämde äfven med sin klara och
fylliga röst i modrens sång, och lät musiken följa med melodien till
nummern 157 i den gamla Svenska psalmboken.
Anna, hvars öron länge varit tillslutne för musik och tonkonst,
sysslade ännu med hvarjehanda; hon dukade det lilla aftonbordet för
fyra personer, undrade inom sig om icke Ida i afton deltoge i deras
älsklingsrätt: rullsylta, hvaraf hon nu ordnade några skifvor på ett
litet fat. Likasom stjelandes lade hon fram fyra tortor på en kristall
tallrik; tortorna hade hon köpt för att dermed göra mor och systrar --
en surpris; tallriken var ett minne af den sista julen i hennes
barndomshem. Hennes goda far lefde då ännu, och hon sjelf lefde obekant
med lifvets omsorger, i fulla njutningen af sina 22 år, således frisk
till själ och kropp: hon hade sin hörsel, och tallriken var en
gåfva af -- Ulrik Sylvan. Elt år, och allt detta var jordat. --
Kristallstallriken, Annas enskilta egendom, som var ett minnestecken
från denna tid, hade ej förr varit i bruk, nu skulle den invigas. Väl
måste Anna aftorka en tår, men hon var icke den som idislade sorgen.
"Jap lefde då för tanklös, endast för min egen glädje", tänkte hon, "nu
gör jag det för andras, och det är menniskans bestämmelse här på
jorden, ehuru lotten faller olika; en högre hand styr hjulet"...
Nu nalkades hon modren, för att göra en anmärkning öfver Idas dröjsmål,
hon såg då att modren sjöng, och satte sig nära intill henne, som, i
allmänhet bevisande olyckan den mest granlaga uppmärksamhet, anvisade
Anna stället i versen, och en egen höjning och sänkning af ett finger
tillät Anna instämma i den sköna choralen.
Den innerligaste andakt, en sådan som går från hjerta till hjerta,
uttalade sig i röst och blick under såugen.
De hunno ännu ej börja slutverseu, då deras lilla hund, som under hela
tiden suttit på bordet invid fönstret, "liksom på utkik", anmärkte
Sophi sednare, rusade till dörren och ville ut. "Ack, nu kommer säkert
Ida!" ropade Anna lifligt, och fattade hastigt det enda påtända ljuset
som fanns i rummet, samt skyndade ut dermed i förstugan. En släda stod
verkeligen framför trappan; men ett vinddrag släckte ut ljuset, och det
var för mörkt att urskilja någon. Anna öppnade likväl dörren för den
person som kom henne till mötes, men hon märkte nu att det var flere.
Hon skyndade sig förbi dem, för att tända ljuset, och trefvade fram
till kakelugnen efter tändstickor, under det att Sophi lockade till sig
den skällande hunden.
Den första person som mötte Annas blick, när hon efter flere fåfänga
bemödande fått eld på ljuset, var Ferdinand.
-- Förlåt, bästa mamsell Hedrén, att jag oroar er genom vår ankomst så
sent på högtidsafton, sade han, -- men jag lofvade ju att presentera
min fästmö för herrskapet, och kommer derföre nu för att uppfylla detta
löfte.
-- Ack! ja så, då är väl detta fruntimmer er eller hennes fru mor,
anmärkte Anna litet brydd, och visade på assessorskan Sylvan, men blef
i samma ögonblick varse Ida, innesluten i modrens armar. Hon hörde ej
Ferdinands svar, utan skyndade, glömmande allt annat, att välkomna den
älskade systern.
Sophi hade under tiden påtändt ännu ett ljus, och Ida delade sina
ömhetsbetygelser emellan dem alla tre.
Anna ville nu afpelsa systren, men huru stor var icke hennes förvåning,
då hon såg Ida bära samma kappa hon nyligen sytt; detta väckte hos
henne en aning, åt hvilken hon likväl ej tordes öfverlemna sig. Hon såg
sig omkring, och frågade slutligen:
-- Men hvar har ni då er fästmö, herr notarie?
Innerligt rörd af denna familjetafla, så rik på kärlek, så fri från
flärd, lade Ferdinand den af glädje gråtande Ida i deras armar, ock
sade:
-- Här, om ni viljen upptaga mig som en son, en broder! -- Det
uppträde, som nu följde, vågar jag ej ens försöka skildra. Sorgens
uttryck kan hvarje artist gifva sina bilder, men den rena, sanna
glädjens fordrar konstnärskap...
Ofverraskningens första glädjeyrsla hade saktat sig och lemnat rum för
lugnare förklaringar. Assessorskan blef icke den minst välkomna. Derpå
följde små rådplägningar om de kära gästernas herbärgerande. Fru Hedrén
gick sjelf in till sitt värdsfolk, som gerna lemnade sitt bästa rum
till häradshöfdingens disposition; familjens eget inre rum
iordningställdes för assessorskans räkning, och hennes medförde saker
infördes.
Anna kastade en liten bekymrad blick på sina fyra tortor, och ärnade i
allsköns tysthet smyga sig ut med sin kappa på armen, för att köpa hem
flere, men assessorskan, som genast märkte hennes afsigt, höll henne
tillbaka. "Nej, min söta mamsell, gör sig alldeles intet besvär för vår
qvälsvard. När man kommer så här manstarka, så är det en ren
skyldighet att hämta något med sig. Vi skola således sätta fram hvad
sum finnes i dessa knyten."
Ett större bord dukades; assessorskans förråd af bröd, skinka, stek och
bakelse framsattes. Detta, tillika med familjens egen tillärnade
måltid, omringades snart af det lilla sällskapet, och med större
tacksamhet mot Gifvaren till all god gåfva, och i gladare
sinnesstämning har väl sällan någon anrättning blifvit förtärd på en
"nyårsafton."
-- Bakelsen kan gömmas tills i morgon, sade assessorskan. -- Söta
mamsell Anna, satt fram det der fatet som står der borta, det
innehåller en liten tortkaka, som förlorar smaken, om den blir mera
torr. -- Nej, nej, min lilla vän, det hör till gammal sed att värdinnan
i huset skär sönder nyårstortan. Fru Hedrén är väl således aå god och
åtager sig besväret, eller huru?
-- Med mycket nöje -- bara jag icke af ovana bär mig oskickligt åt,
svarade hon leende och lyfte varsamt bort den sirligt brutna
damast-servietten som betäckte fatet och -- ett till henne adresseradt
konvolut.
-- Bara en småsak, försäkrade assessorskan, -- som frun sedan kan
undersöka; låtom oss äta vår torta först.
Sagt och gjort; men när fru Hedrén sednare bröt förseglingen, inneslöt
kuvertet ett af magistraten i ------ stadfästadt document, hvaruti
enkefru Helena Sylvan öfverlemnade ett kapital af 8000 rub. banco
assignat. till fri disposition åt enkan efter oflidne handlanden
i ------ Jacob Hedrén, såsom ett tacksamhetsbevis för den faderliga
omsorg han bevisat nämnde fru Sylvans ende son Ulrik. 480 rub.
medföljde som intresse för de år hon varit enka; kapitalet var på säkra
händer.
Ny förvåning, nya förklaringar. Anna kände väl genom Idas href fruns
namn, men den goda flickan hade i afton så mycket annat att tänka på,
så att hon icke ens nu, då hon äfven hörde att man kallade den vänliga
fremmande frun för assessorska, kom att nogare tänka på namnet, som var
detsamma som -- Ulriks. Den goda frun hade ju tagit Ida under sitt
beskydd, och det var redan mer än tillräckligt att rekommendera henne i
deras tacksamma hjertan; huru mycket mera icke nu... Men icke ens
dermed var det slut, ty assessorskan utbad sig äfven att få bidraga med
hvarjehanda till Idas utstyrsel.
Ingen blef mera surprenerad än Ferdinand, ty gumman Sylvan hade
uträttat allt i en sådan hemlighet, varit så tystlåten och försigtig,
att han ej hade den ringaste aning om att detta var den förr omtalta
slägten. Således hade ej en skymt af beräknande egennytta å hans sida
del i den af honom ingångna förbindelsen, om hvilken alla hade allt
skäl att förmoda, att den blir så lycklig, som det är möjligt i detta
jordalif. Båda äga de genom sin uppfostran ett högt begrepp om de
ömsesidiga pligter de åtagit sig, och det mål de samfält ämna
eftersträfva är: deras egen och andras förädling.
* * * * *
Ferdinand Wermell har för det närvarande en fördelaktig syssla i ----å,
dit äfven fru Hedrén med sina döttrar flyttat. Sophie behöfver nu icke
mera vara hos fremmande, men ger dock hemma lektioner i språk och
musik, samt studerar sjelf flitigt finska språkets grunder, för att
kanske snart nog kunna blifva lärarinna i en påtänkt fruntimmersskola.
Vår trefliga Anna vårdar sin mor och arbetar endast för sina systrar.
Ida, ehuru nu en ung fru med billiga anspråk på att, liksom många
andra, lysa ock vara med i den så kallade stora verlden, är ännu allt
samma okonstlade varelse som förut, och finner den största trefnaden i
sitt hem, omgifven af de sina.
I ----å finnas väl vissa grannlåtsfruar, som rynka smått på näsan
deråt, och förmena att sådant ger sig nog med tiden, och att
smekmånaden ännu varar; men i detta, som i många andra fall, hysa vi en
egen tanke.
Oaktadt sina sextio är, lemnade fru Sylvan sin födelsestad, för att
tillbringa sina öfriga dagar i närheten af "sina barn", som hon kallade
Ferdinand, Ida och hennes systrar; hennes ankomst var en glädjefäst.
Ärad och älskad af alla, finner hon sin egen glädje i den hon skapat.
Huru mången förslösar ej vida större summor på onyttigt pryl, på
tillställningar, för hvilka ingen menniska tackar dem, än den,
hvarigenom hon beredde en sorgfri lefnad åt den blyga fattigdomen.
När hon lemnade ------, lefde öfverstlöjtnant Wermells på samma fot som
förut, ehuru krediten var i aftagande.
Nyheten om häradshöfdingens kärlek för Ida, som snart spred sig
omkring, -- tack vare titulärrådet Rosenparfyms spionerings-system
efter vackra ansigten och i synnerhet efter rika arftagerskor. Denna
nyhet ignorerades af familjen, till dess Ferdinand sjelf skref och
förkunnade sitt nära förestående giftermål. "Ungdom och visdom följes
icke åt", hette det då.
De äro likväl icke så oförenliga som mången lådsar tro; den rena, af
lidelser obesmittade ungdomen följer omedelbart den manande röst till
sällhet, som naturens upphofsman nedlagt i hvarje menniskohjerta. Det
återstår för andra, att vakta sig för tvenne andra, mera oskiljaktliga
följeslagare, som redan innästlat sig hos denna familj, hvilken vi nu
för alltid öfverlemna åt sitt öde, de heta; högfärd och fattigdom.
Nu återstår det endast författarinnan af denna lilla skildring ur vårt
hvardagslif, att bjuda sina värda läsare "farväl", och bedja dem om
ursäkt för sin djerfhet i försöket, att på en stund sysselsätta den
novelläsande delen af allmänheten med så triviala ämnen. För de
beskyllningar som träffat andra lika dristiga men mera skickliga, kan
hon ej göra anspråk på att blifva frikänd, då äfven här finnes "prat"
och "brist på fosterländsk syftning": detta erkännes, i synnerhet hvad
det sistnämnda angår, åtminstone i den mening en viss recensent synes
taga ordet. Den lilla tendens författarinnan har trott sig nedlägga i
sitt opus, försvinner väl lik vattendroppen i verldshafvet.