Moralens utveckling - 2

skydd vid husets härd eller vid templets altare, och en motsvarighet
till detta har man funnit i våra dagar t. ex. hos vildarna på
Sandwichsöarna.
Européens eröfringsfärder till Amerika, hans nutida »civilisatoriska»
expeditioner till Asien och Afrika och hans krig, sådana de förts ännu
på aderton-hundratalet, visa oss icke någon synnerligen skarp gräns
mellan den djuriska vildens och européens moral i fråga om aktningen för
människolifvet, när eröfring och krig bragt hans likar i hans våld.
Under människans tidigaste utvecklingsskeden, då kampen för tillvaron är
hård, tillgången på födoämnen knapp, blir den svage endast en börda för
den starkare, som denne snarast möjligt söker befria sig från. I Nya
Kaledonien blir den, som ej orkat äta på 3 dagar, vanligen ihjälslagen,
och de åldrige begrafvas lefvande, ofta utan att man förut gjort sig
mödan att slå ihjäl dem. På Sumatra åt en folkstam sina gamla föräldrar
under den tid af året, när saltet var billigt och citronerna mogna. De
gamla stego upp i ett träd, barnen skakade trädet under sången: »Frukten
är mogen, tiden är inne»; de gamla stego ned, slaktades och åtos med
salt och citron. På Viti var föräldramord för ej länge sedan rent af en
religiös plikt! Enligt den religiösa föreställningen därstädes skulle
man komma till det andra lifvet alldeles i samma tillstånd som man
lämnat detta. Det var därför barnens uppgift att befordra sina föräldrar
till evigheten, innan de blifvit allt för orkeslösa. Familjen följde den
gamle till grafven, man tog ett hjärtligt afsked, strypte sedan
åldringen samt begrof honom högtidligt. Vitibons pliktkänsla var i detta
afseende lika befallande som européens är det i alldeles motsatt
riktning. Buschmännen låta vilddjuren äta upp de gamle; andra folk åter
lämna dem att svälta ihjäl; sådan var lapparnas och är stundom ännu
eskimåernas sed.
Hvad _vården om afkomman_ angår, så är den djuriska människans moral i
regeln djurens underlägsen. Men detta beror åter på människans
öfverlägsna förmåga att beräkna villkoren för seger i kampen för
tillvaron. För människan liksom för djuret är själfbevarelsedriften och
könsdriften de två starkaste drifkrafterna. Släktbevarelsedriftens andra
beståndsdel, kärleken till afkomman, kan lätt råka i strid med
själfbevarelsedriften, och då segrar denna senare oftare hos den om
lifskampens svårigheter mera medvetna människan än hos djuret. Under de
tidigare skeden, om hvilka vi nu tala, lefde alla i umbäranden och
faror. Vården om afkomman innebar under dessa förhållanden så mycken
möda, att man kan förstå att egoismen i nödens stund segrade, ehuru ej
utan strid, -- och att barnen offrades för det egna jaget.
Ju lägre en folkstam står i utveckling, och ju värnlösare den därför är
i kampen för tillvaron, desto vanligare äro barnamord. I Tasmanien mörda
föräldrarna vanligen de 3-4 första barnen, i synnerhet om de äro
flickor, och sker ej detta strax efter födseln, så utföres det i regeln
när krig utbryter. Att vildarna i häftighet slå ihjäl sina barn är också
mycket vanligt. Sålunda såg en resande i Eldslandet en far krossa sitt
barn mot klippan, emedan barnet stött omkull en äggkorg -- ett
kraftigare uttryck af samma råhet, som vid liknande tillfällen kommer
européerna att med stryk öfverfalla sina barn.
Medan den moraliskt outvecklade människan _sällan_ är i stånd att
behärska sig, är vilden detta endast i de fall, där en _lång_ erfarenhet
om tygellöshetens följder gjort själfbehärskning till hans »andra
natur». Den primitiva människans andliga lif är en rad af enkla
impulser, hvilka sällan tyglas af yttre hänsyn eller hämmas af några
inre motvärkande rörelser; därför följer handlingen blixtsnabbt driftens
ingifvelse.
Att vildarna därjämte utan tvekan döda de _vanskapliga_ barnen och att
barnamord är eller varit _lagstadgat_ på sådana öar i Stilla hafvet, där
födoämnenas mängd varit begränsad -- detta är sakförhållanden af hvilka
man skulle tycka sig berättigad att sluta till frånvaron af all
föräldrakärlek hos vildarna. Men moderkärleken är så djupt rotad i
naturen, att de tasmaniska kvinnorna, som beröfvas sina barn, skaffa sig
ersättning genom att ägna sina ömma omsorger åt små hundar. Och ej ens
på Sandwichsöarna -- där den kvinna, som försummade plikten att låta
mörda sina barn, så snart hon fick fler än högst tre, drabbades af
samhällets förakt och skymfligt uteslöts ur alla »aktningsvärda»
samhällsmedlemmars sällskap -- blef modersömheten utrotad. Från den
härledde sig t. ex. seden, att barnet skulle dödas genast efter födseln
och innan modern sett det; hade det andats blott en half timme, fick det
fortfarande lefva. Och på dessa öar omhuldades de uppväxande barnen med
stor ömhet af sina mödrar.
Barnamordens svårutrotlighet sammanhänger med den mycket naturliga
uppfattningen, att barnen äro föräldrarnas egendom. Det är först mycket
sent och ännu ytterst otillräckligt, som samhället beredt skydd för
barnen mot föräldrarnas godtycke.
_Fosterfördrifning_ hör också samman med den djuriska moralen. Hos många
vilda folk bedrifves den planmässigt och fortsättes långt efter det
barnamorden börjat betraktas som omoraliska. Att såväl fosterfördrifning
som barnamord ännu tillhöra också kulturfolkens seder, ehuru de fördömas
af deras moral, beror måhända därpå, att det ofödda eller nyfödda barnet
af kvinnan uppfattas som endast en del af hennes egen kropp, hvilken hon
kan behandla efter behag. Blott småningom blir barnet för moderns känsla
en själfständig personlighet. De flästa barnamord hos kulturfolken,
liksom hos vildarna, begås också inom första dygnet; ifrån det modern
börjat vårda barnet, vaknar ömheten och besegrar alla andra känslor af
blygsel, af oro för framtiden o. s. v. Att äfven bildade kvinnors moral
ofta är djurisk i fråga om moderlighetens plikter, torde dessutom delvis
bero af den falska anständighet, hvilken hos kulturfolken vållar att den
unga flickan ej uppfostras till insikt om sin plikt gentemot släktets
lif. Först när kvinnorna från barndomen lära sig betrakta släktlifvet i
kunskapens fulla dager och med religiöst allvar, kunna hos dem de
sedliga begrepp allsidigt utvecklas, som hafva sin rot i uppfyllandet af
naturens egna villkor, men i hvilka begrepp kvinnorna stundom ännu stå
på sina urmödrars låga ståndpunkt.
I många afseenden, utom det nyssnämda, kunna vi i våra kultursamhällen
finna kvarlefvor af den djuriska moralen med afseende å betraktandet af
människan ur väsentligen matnyttig synpunkt. Morden på fosterbarn och
undantagshjon äro yttringar af den primitiva olusten att föda onyttiga
personer. Och många steg på den sedliga skalan torde ej skilja den
östersjöfiskare -- som då han fann sin drunknade hustrus lik fullsatt af
ålar, plockade bort dessa och lade ut liket för att få ny fångst -- från
australnegern, som styckar sitt lefvande barn för att få fiskbete.

C. FÖRHÅLLANDET MELLAN KÖNEN. Bland djuren, åtminstone ryggradsdjuren,
äro honorna i regeln icke föremål för misshandling. Hos somliga fåglar
kan man t. o. m. säga att frieriet, makens ömhet om makan under
häckningstiden och den ena makens djupa sorg vid den andras död förete
tecken till en kärlek af högre art. Äktenskaplig kärlek i högre mening
är en känsla, i hvilken egoismen och altruismen nått full jämvikt, så
att den egna lyckan endast vinnes i och genom beredandet af den andras
lycka. Men af denna slags äktenskapliga kärlek finnes hos den djuriska
människan intet spår; hon står tvärtom i detta fall långt under icke
blott fåglarna utan många af däggdjuren. I Tasmanien, hos
australnegrerna och flerstädes, är kvinnan ännu blott en svagare
varelse, som mannen kan bruka och misshandla utan ringaste hänsyn.
Öfverallt på den djuriska moralens ståndpunkt, och under det skede, då
fiske, jakt och krig äro mannens enda sysselsättningar, lägges allt
annat arbete, äfven det tyngsta, på kvinnan. Hon bygger bostaden, samlar
bränslet, bär alla bördor, ofta med dibarnet på ryggen, tillagar födan
och mättar sig med de kvarlefvor, mannen kastar åt henne. Ha fisket
eller jakten slagit fel, får hon gräfva upp rötter, dyka efter musslor,
klättra efter frukter. De flästa kvinnor hos nutidens vilda folk
vanställas af sår eller ärr efter männens misshandling. Gitter mannen ej
själf aga hustrun, lämnar han henne i några kvinnors våld, hvilka i
hennes misshandlande finna den grymma njutning, som den förtryckta och
outvecklade varelsen ofta känner af att låta andra lida hvad man själf
lidit, liksom de europeiska barn, som uppfostras med stryk, vanligen äro
de grymmaste mot andra, svagare barn och djur.
Nya Seelands »vigselformulär» består i dessa till mannen riktade ord:
»Du är hennes herre; sälj henne, döda henne, ät henne, om du behagar». I
Indien och flerstädes var hustrun fordom pliktig att döda sig vid
mannens död. Uppfattningen af kvinnan som en oren varelse har tagit sig
uttryck i många vildars seder. Flerstädes får hon ej äta tillsammans med
männen, ja ej ens koka sin mat vid samma eld. Efter barnsbörden måste
hon genom mångahanda bruk renas, och ännu kvarlefver i våra samhällen i
och med »kyrktagningen» en återstod af den djuriska moralens låga
uppfattning af moderskapet.
Ehuru sederna växla mellan större och mindre grad af grymhet, kan man
säga om nutidens vildar, att kvinnan af dem uppfattas som _lastdjur_,
_njutningsmedel_ och slutligen _födoämne_, samt att denna uppfattning är
för _den djuriska moralen_ betecknande. Att flera af nutidens forskare
anse den tidigaste familjen hafva varit grundad på modersväldet
(»matriarkatet»), icke på fadersväldet, ändrar icke sakförhållandet, att
kvinnorna hos forntidens vilda folk haft och hos nutidens hafva en
mycket låg ställning. Matriarkatet anses ha uppstått genom omöjligheten
att veta hvem som var den rätte fadern, då samma kvinna ägdes af flera
män. Modern, som, utom lifvet, också gaf barnet den första vården, blef
då ansedd som dess rätta ägare, och modern med sitt barn blefvo således
_familjens_ första medlemmar. Så tillfälligt var -- under detta skede --
mannens förhållande till kvinnan, att hans förtryck af henne som den
svagare ej mildrades af någon som hälst ömhet.
Fadersväldet, trots all dess grymma makt öfver hustrurna och barnen,
blef därför ett stort framsteg i moralisk utveckling, ty mannens
äganderätt till vissa kvinnor och barn medförde småningom en utveckling
af den beskyddande ömhetens känsla hos honom. Mannens ändrade
uppfattning af kvinnan har framgått genom en så ytterst långsam -- och
ännu alldeles oafslutad -- utveckling, att det är på goda skäl, man
plägar bedöma ett samhälles odlingsgrad efter den ställning kvinnan
intar inom detsamma.
Blygsamhetskänslan är, liksom kärleken af sen tillkomst. Äfven hos de
djurslag, där ömheten mellan makarna är stor och där honan behandlas
väl, finnes ej spår af blygsamhet; äfven hos de primitiva människorna
saknas den lika fullständigt. Hvarje drift tillfredsställes
ögonblickligt, offentligt och utan aning om anständighet. I förhållandet
mellan könen råder månggifte i ordets fulla bemärkelse. Och när mannen
börjar kräfva trohet af sina hustrur, så är det till en början endast ur
_äganderättslig_ synpunkt; han vill icke bli bestulen, men han hyr gärna
ut hustrurna åt sina vänner eller andra män. En hottentott hyr ut sin
hustru åt européen för en bit tobak, lika villigt som hans dotter säljer
sig för en bomullsnäsduk.
Själfva »äktenskapet» åvägabringas genom rof; mannen lurar på
grannstammens kvinnor; finner han en, så störtar han sig öfver henne,
döfvar henne med ett klubbslag och släpar henne hem vid håret. Ju flera
sålunda vunna hustrur desto flera slafvinnor har också mannen. Rofvet
uppgöres senare med hennes stam, så att hon blir röfvarens lagliga
egendom; äfven äktenskapen _inom_ stammen motsvara det gamla nordiska
uttrycket »brudköp»: kvinnan är en sak, hvilken mannen tillhandlar sig
af ägaren, som är fadern eller närmaste manliga frände[10].
Föreställningen att kvinnan af naturen skulle hafva ett slags
blygsamhetskänsla, ett visst begrepp om kyskhet, motbevisas fullständigt
genom etnografien. Där samhällsseden godkänner det, öfverlämnar sig
kvinnan från tidiga ungdomen åt huru många män som hälst; där mannen ej
kräfver trohet, finnes hos hustrun ej ens begreppet därom; blodskam är
flerstädes en naturlig sak, som ej uppväcker minsta fasa, och att vid
religiösa fäster få offra sin jungfrulighet åt prästerna är en af ungmör
eftersträfvad ära.
Urmänniskans ohäjdade tillfredsställande af de naturliga drifterna
hindrar ej hos dem uppståendet af onaturliga laster. Långt ifrån att
dessa -- som man hör påstås -- bland vildarna utbredas genom européerna
(och hos dessa senare uppstå genom en »onaturlig» kultur), finnas
tvärtom sådana laster hos en del vilda folk, innan de haft ringaste
beröring med européerna.[11]
Så länge ingen blygsamhetskänsla finnes, brukas inga _kläder_, annat än
som skydd mot köld, i strid, o. s. v. eller som grannlåt. Kvinnan börjar
att hölja sig, när mannen börjar göra sin äganderätt till henne
gällande, och när han på henne straffar andra mäns tillgrepp af denna
hans egendom. Genom _fruktan_ alstras således hos kvinnan den första
ansatsen till könslig återhållsamhet, omsorgen att ej utsätta sig för
andra mäns blickar och hustrulig trohet. Att _fruktan_ är första
drifkraften, framgår bland annat af följande sakförhållande: hos samma
folk, där hustrurna _börjat_ behärska sig, skall man ännu finna de
_ogifta_ kvinnorna alldeles tygellösa, och medan de förra delvis hölja
sig, gå de ogifta alldeles nakna. På Tahiti, där den könsliga friheten
för ej länge sedan var alldeles utan gräns, fanns ej skymt af
blygsamhet; på Nya Seeland däremot -- hvarest männen döda sina hustrur,
ifall de utan tillstånd gifva sig åt andra män -- behålla kvinnorna t.
o. m. under sömnen och under badet en lätt dräkt. Hos dessa
Ny-Seeländska kvinnor, som ännu äro kannibaler, hafva dock redan ömhets-
och trohetskänslorna nått en ej ringa grad af utveckling, såsom de
européer intyga, hvilka haft hustrur till låns af infödingarna. Och
äfven hos de Ny-Seeländske männen har en viss känsla af olust gent emot
dylika »lån» börjat utveckla sig. En höfding motstod till och med en
europé, som ville låna hustrun mot att ge mannen en enkelbössa; men när
européen slutligen bjöd honom en dubbelbössa, tog han bössan med ena
handen och sköt med den andra hustrun mot främlingen.
Att blygsamhetskänslan _sedan_ den utvecklats, dock förblifvit beroende
af klimatiska och andra förhållanden och därigenom ytterst växlande, är
en allmänt känd sak. Japanesiskan t. ex., som är mycket anständigare
klädd än europeiskan, badar sig oklädd i en hel samling af män; den
franska damen under förra århundradet lät den manlige kammartjänaren
kläda sig från topp till tå, men kände förlägenhet om hon råkat att af
ett sällskap bli sedd med naturlig hårfärg, utan puder; nutidens
världsdamer tveka ej att på aftonen visa sig halfnakna i baldräkt, men
blygas om en man på morgonen öfverraskar dem i en mycket mindre
blottande morgondräkt. Kortligen: begreppet om kyskhet och blygsamhet
beror ingenstädes af något annat än den _uppfattning_ därom, som hos ens
omgifning är gängse. Och ifråga om kyskheten hos kulturfolken kan t. ex.
påpekas, att i Spanien, Skottland o. s. v., där barn utom äktenskapet
_icke_ anses som en skam, äro barnamord mycket sällsynta och omvändt.
Men själfva kyskhetens och blygsamhetens _känsla_ väckes först hos
mödrarna genom fruktan, utvecklas sedan hos döttrarna, och småningom bli
kyskheten och blygsamheten naturliga känslor hos kvinnorna, som sedan
invärka äfven på männens moral i dessa afseenden.
Slutsatsen af dessa iakttagelser rörande könsförhållandet blir: att den
kyska kärleken, en allomfattande, hel och varaktig lidelse, är en frukt
af utvecklingen, och den kan således ej finnas vare sig hos det ena
eller andra könet på de lägre utvecklingsskedena. Men vildens djuriska
drift är första länken i en kedja, hvars sista länk är den stora,
upphöjda och frigörande känsla, som drager andligt besläktade, högt
utvecklade naturer till hvarandra. Och ännu i dag torde förmågan att på
detta sätt djupt älska endast finnas hos ett fåtal -- som en
företrädesrätt, rik på möjligheter af den största lycka och det största
lidande.
Detta fåtal skulle troligen ej nu nått denna förädling af den
ursprungliga, råa driften, ifall icke våra förfäder, i sin starka
egoism, med döden straffat sina kvinnor, när dessa glömde att de voro
delar af sin »herres» lösegendom.

D. AKTNING FÖR ÄGANDERÄTTEN. Äfven aktningen för äganderätten är en
förvärfvad känsla. I våra af pänningen behärskade samhällen, är allmänna
moralen mycket sträng mot tjufnad i de former, som hemfalla under lagen.
Man kan göra sig skyldig till affärssvindel, till politisk eller annan
korruption; man kan svika sin öfvertygelse för vinnings skull och --
ändå förbli hedrad som »samhällspelare», medan stackaren, som stulit af
nöd, blir samhälleligt brännmärkt!
Ett förvärfvat begrepp, så djupt rotat som aktningen för äganderätten nu
är i vårt samhälle, måste hafva börjat förvärfvas mycket tidigt. I
människosläktets barndom voro tvisterna om mitt och ditt helt visst de
först och oftast förekommande, liksom i barnkamrarna nu för tiden.
Visserligen finnes i alla primitiva samhällen kommunism med afseende å
stammens egendom. Men stammen värnar sina jaktmarker och fiskvatten mot
_grann_stammen. Nödvändigheten att åt sig trygga villkoren för
lifsuppehälle, skapar det första medvetandet om äganderätt. _Inom_
stammen torde äganderättskänslan först ha gjort sig gällande i önskan
att för sig behålla de kvinnor man fångat eller tillbytt sig; den nytta,
hustrurna gjorde sin herre och man, väckte antagligen tidigt hos honom
den moraliska åskådning, som en buschman uttryckte sålunda: »När man tar
min hustru, gör man orätt; när jag tar en annans, gör jag rätt». En
åskådning, som icke saknar anhängare -- ehuru mindre öppenhjärtiga -- i
våra samhällen.
Äktenskapsbrottet straffas, som ofvan påpekades, i sin egenskap af
stöld; ofta dödar vilden sin brottsliga hustru eller afskär åtminstone
(och uppäter ofta) hennes näsa. Känslan af äganderätt till hustru och
barn följes sedan af äganderättskänslan till vapnen eller redskapen, som
man tillvärkat, husdjuren, som man tämt; slutligen -- och under ett
senare skede -- till jorden, som man odlat; sist till betesmarken och
skogen. Öfverallt hafva i det äldsta samhället kvinnorna och all annan
egendom varit samegendom och, då allt tillhörde alla, uppstodo vissa
ömsesidighetsbegrepp, vissa gemensamhetsvanor, mot hvilka aktningen för
egendomen sedan hade svårt att kämpa sig fram. I ett kommunistiskt
samfund är det hvarken brott att taga eller dygd att gifva; gästfrihet,
gifmildhet äro där så själfklara, att det icke anses som ädelmod; och
tacksamhet blir således äfven en i allmänhet okänd företeelse. Hos
eskimåerna t. ex. dela alla den hval någon af dem fångat; har man vapen
eller kajaker, lånar man ut dem, och låntagaren ersätter dem ej, ifall
han förstör dem; långifvaren har ju endast lånat af sitt öfverflöd;
stjäla betyder endast att taga det _nödvändiga_ från någon. Å andra
sidan måste alla dela mödorna vid jakt och fiske. Vill någon undandraga
sig dessa mödor, så kan han det och lefver då för sig själf, men på sin
egen risk; han får behålla sin fångst, men ej påräkna hjälp af de andra.
Dessa, af gemensamhet i egendom och arbete präglade, seder äro ett
öfvergångsskede från kommunism till »privategendom».
Bland öfolken i Stilla hafvet har man ock tillfälle att iakttaga olika
öfvergångsformer; på somliga öar råder ännu ren kommunism; på andra
finnes privategendom, men såsom en ganska ny inrättning. Så t. ex. kunde
på Markesas-öarna för ej länge sedan hvarje förbigående stiga in till en
familj, deltaga i måltiden och gå utan att tacka -- man hade ju endast
brukat sin rätt!
Kommunismen var naturlig, så länge individen, illa väpnad i kampen för
tillvaron, behöfde sina likars hjälp för anskaffandet af föda och för
skyddet af denna. De altruistiska känslor, som genom denna samegendom
och ömsesidiga hjälp småningom utvecklades, måste hafva varit starka, ty
de fortforo att värka, äfven sedan herdelifvet och åkerbruket småningom
medförde den för egoismens utveckling så gynnsamma enskilda egendomen.
Med uppkomsten af enskild egendom -- eller _säregendom_ -- blef tjufnad
ett brott och ärlighet en dygd.
Därigenom att tjufnad straffades med döden eller andra grymma straff,
uppstod småningom en instinkt, som höll den hand tillbaka, hvilken
utsträckte sig för att stjäla från stamförvanter. Men själfva
ärlighetens _begrepp_ växte ytterst långsamt, efter som man länge ansåg
det berömligt att stjäla från grannstammarna. Ja -- ifall det blott sker
efter en krigsförklaring, -- så anse vi ju ännu sådana stölder hedrande!

E. ALTRUISM OCH PLIKTKÄNSLA. Här ofvan påpekades den altruism, som redan
måste finnas i det kommunistiska samhället och utan hvilken själfva
»samhället» vore omöjligt. Det, som sammanhåller medlemmarna i en flock
mot en annan flock, måste vara en viss samkänsla, en viss sympati, en
viss ömsesidighet i tjänster och en viss förmåga att samvärka genom
underordnande af den enskilda driften under det allmänna gagnet. Men
redan innan denna sammanslutning i flock äger rum, har altruismen börjat
väckas hos föräldrarna i och genom deras vård om barnen.
Föräldraömheten, som är oumbärlig för släktets bevarande, är en
ursprunglig känsla såväl hos djur som människor, och fanns äfven där de
allt för mångtaliga barnen åtos upp. Och ur denna släktbevarelsedrift,
som under vården om afkomman motvärkar själfbevarelsedriften, har -- som
förut yttrats -- all förmåga af oegennyttig hängifvenhet sitt första
ursprung. Denna förmåga tages sedan i anspråk i och genom samlifvet med
stammen. Äfven det äktenskapliga samlifvet måste, trots all sin
ursprungliga råhet, dock i någon mån vara värksamt i altruistisk
riktning. Senare än altruismen hos föräldrarna, hos stammedlemmarna, hos
makarna, utvecklar sig altruismen i barnens känsla för föräldrarna.
Endast de handlingar, som genom smärtsamma eller angenäma följder
inprägla sig i medvetandet, omdana, som vi sett, detta till varaktiga
känslor. Och när barnen börja bli medvetna, när de kunna reda sig
själfva, lämnar den primitiva människan dem också åt sig själfva.
Könsförhållandets tygellöshet gör ett familjelif enligt våra begrepp för
dem okänt. Barnen se modern misshandlas af fadern och följa snart hans
föredöme. Ett utöfver de späda åren fortsatt ömhetsförhållande från
föräldrarnas sida gent emot barnen hör på denna odlingsgrad till
undantagen. Därför bli äfven de motsvarande känslorna hos barnen länge
outvecklade. Undantag finnas dock i detta som i andra afseenden.
Man _kan_ få se drag af äkta altruism hos vildar, t. ex. se dem
ädelmodigt blottställa sitt eget lif, visa en stor tillgifvenhet och
tacksamhet o. s. v. -- allt drag, hvilka, såsom vi veta, man kan finna
äfven hos de högre djuren. Men man kan icke lita på dessa känslor, i
synnerhet ej hos vilden; de äro lika oberäkneliga som sällsynta.
Frånvaron af hvad vi kalla »humanitet» -- mänsklighet -- är ju just det
utmärkande för den djuriska moralen.
Den starkes rätt är all rätt; men ur detta den starkes egoistiska sätt
att göra sin rätt gällande spira dock, som vi sett, hos de svagare de
vanor, hvarifrån sedan vissa sedliga begrepp utveckla sig. Af fruktan
framkallas en viss _själfbehärskning_. Ur själfva våldet uppstår en
första dunkel aning om _rättvisa_; ty själfbevarelsedriftens impuls: att
gälda slag med slag, gör slutligen _vedergällningens_ begrepp till ett
af de i naturen djupast rotade. Den starkares, på många sätt visade,
förmåga att göra sin vilja gällande, skapar småningom hos de svagare
böjelsen att frivilligt underordna sig hans vilja. Olydnaden är så
farlig, att gagnet af _lydnaden_ blir den instinkt, som inom vildens
dunkla pliktmedvetande blir mäst befallande; och detta alldeles
oberoende af _arten_ hos de befallningar, som han har att efterkomma.
Han tänker icke öfver det rätta eller orätta i saken själf; han lyder
»blindt». Moralens »första bud» blir således: _Lyd höfdingen i allt och
alltid._
Hans andra bud är: _Stjäl icke dina stamförvanters egendom_ (till
hvilken hör deras kvinnor).
Hans tredje bud lyder: _Dräp icke, om du ej däraf har ett gagn, som
motsvarar den fara du själf löper._
Hur ytterst enkel och rå denna moral än må synas, så är den dock det
frö, hvarur en högre moral utvecklat sig; ty den tvingar människan till
en viss grad af underordnande under andras kraf -- och är således en
början till _altruism_. Men detta underordnande står i samband med
hennes erfarenheter af det för _henne själf_ obehagliga eller angenäma;
således framkallar det äfven en utveckling af den sunda _egoism_ hos
individen, hvilken är lika oumbärlig för mänsklighetens utveckling som
altruismen.
På detta sätt måste man tänka sig att _pliktkänslan_ uppstått. Först af
allt uppfattas -- ehuru omedvetet -- som individens »plikt» att undvika
det för honom skadliga och göra det för honom gagnande. Men som detta
val ofta bringar individen i sammanstötning med andra, lär sig individen
småningom, att det för honom skadliga ofta är det äfven för andra
skadliga, liksom det för honom gagnande också ofta är det för andra
nyttiga. Denna på erfarenheten grundade pliktkänsla får ökad styrka
genom de straff, som följa, när individen icke lyder pliktkänslans
maning.
Och emedan de individer, som på intet sätt låta böja sig under denna
första enkla pliktkänsla, vanligen duka under, blir det genom ett slags
omedvetet »urval» de mäst bildbara, de som bäst tillgodogöra sig
erfarenheten, hvilka fortlefva och fortplanta släktet samt hos nästa
släktled inprägla sina pliktbegrepp.
Icke blott hos den primitiva människan, äfven hos kulturmänniskan är
_begreppet_ om plikten ofta mycket obestämt, på samma gång som själfva
_pliktkänslan_ kan vara mycket stark. Hos kulturmänniskan finnas
visserligen några till värklig instinkt blifna moralbegrepp. Det mycket
betecknande uttrycket, att somliga ting för oss äro »fysiskt omöjliga»,
visa just att obenägenheten för dem blifvit en del af vår natur. Så är
t. ex. människoätandet omöjligt för de flästa kulturmänniskor, t. o. m.
under hungersnöd, och äfven mord, stöld och våldtäkt äro omöjliga för
många.
Men det finnes andra arter af instinktiv motvilja, hvilka alls icke stå
i samband med värkliga moraliska pliktbud. De hafva uppstått till följd
af vissa fördomar, hvilka en gång varit ansedda som plikter, och hvilkas
öfverträdande haft straffpåföljder. Intet bevisar bättre att den
moraliska känslan icke är medfödd utan förvärfvad, icke framsprungen ur
människans »natur» utan ur människans samkänsla, ur det begrepp om rätt
och orätt, som hennes medmänniskor lärt henne. Som exempel kunna påpekas
judens fasa för att äta svinkött, katolikens för att äta kött på
fredagen, nordbons för hästkött[12] och den unge australnegerns rädsla
för att äta den australiska strutsen (emu), en spis, som är strängt
förbehållen åt de äldre. Det har händt att unga australnegrer, hvilka,
osedda af alla, förtärt ett stycke af en emu, sedan angifvit sig
själfva, under de våldsammaste samvetskval och med visshet om strängt
straff. Alla de nämda, med religiös hälgd omgifna förbuden hafva
slutligen blifvit vanor, som, ärfda från släktled till släktled, värka
med instinktens styrka såsom de mäst befallande moraliska bud, ty den
för de högre djuren och människan kännetecknande ömtåligheten för likars
omdöme medför själfklart, att det moraliska begreppet i hög grad stärkes
genom den hos omgifningen rådande föreställningen om en handlings art.
Utom de nyssnämda exemplen på som fördömliga ansedda handlingar, hvilka
i och för sig själfva icke hafva det minsta med moralen att göra, kan
man till belysning af nyssnämda påståenden knappast finna något bättre
bevis än _blodshämden_. Hos den primitiva människan (och långt framom
hennes utvecklingsskede) är blodshämden en så befallande plikt, att den,
som försummat den, täres af de svåraste samvetskval, tills han fullgjort
denna inom hans samhälle som helig ansedda handling. Men i _vårt_
samhälle, där förlåtelsen anses som plikt, kan en medveten hämdlust